Med anledning av propositionen 1979/80:91 om statligt stöd till åtgärder för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren jämte motioner (Betänkande 1979/80:JoU37 Jordbruksutskottet)

JoU 1979/80:37

Jordbruksutskottets betänkande
1979/80:37

med anledning av propositionen 1979/80:91 om statligt stöd till
åtgärder för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren jämte motioner Propositionen I

propositionen 1979/80:91 har regeringen (jordbruksdepartementet)
föreslagit riksdagen att

1. godkänna att statligt stöd till fortsatt utrednings- och projekteringsarbete
för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren och härmed förenade
åtgärder lämnas enligt de grunder som förordats i propositionen,

2. medge att kostnaderna för det statliga stödet får bestridas från
förslagsanslaget Ersättningar för vissa besiktningar och syneförrättningar
under tionde huvudtiteln.

I propositionen föreslås att statligt stöd skall lämnas till vissa åtgärder för
en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren.

Motionerna

I motionen 1979/80:1917 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
avslår regeringens proposition 1979/80:91 och begär nytt förslag i enlighet
med motionen.

I motionen 1979/80:1925 av Svante Lundkvist m. fl. (s) yrkas att riksdagen
uttalar att regleringen och tappningsplanen skall inriktas mot att den tidigare
fastställda sänkningsgränsen för Hjälmaren inte får underskridas.

Utskottet

Hjälmaren har en yta av ca 480 km2 och är därmed till storleken landets
fjärde sjö. Hjälmaren har sitt utlopp i Eskilstunaån som rinner ut i Mälaren
vid Torshälla. Från Hjälmaren rinner också Hjälmare kanal. De största
tillflödena är Svartån och Täljeån (Kvismare kanal).

Hjälmaren regleras alltsedan sjön år 1888 blev föremål för en sjösänkning,
”den stora sjösänkningen”, varvid medelvattenståndet sänktes 1,3 m.
Vattenhushållningsbestämmelserna för regleringen har därefter inte ändrats.
Enligt dessa bestämmelser skall regleringen bedrivas mellan dämningsgränsen
+22,22 m och sänkningsgränsen +21,62 m. Regleringen sker vid
Hyndevadsdammen i Eskilstunaån. Huvudman för regleringen är Hjälmarens
och Kvismarens sjösänkningsbolag.

De olika intressen som framför allt berörs av vattenståndet i Hjälmaren är

1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 37

JoU 1979/80:37

jordbruk, fiske, naturvård, friluftsliv, sjöfart och kraftproduktion.

Det har visat sig att regleringsgränserna ofta över- resp. underskrids.
Sålunda har under perioden 1888-1978 dämningsgränsen i samband med
stora flöden i medeltal överskridits vart fjärde år och sänkningsgränsen i
samband med torra somrar och höstar underskridits i medeltal vartannat
eller vart tredje år. Det högsta vattenstånd som har uppmätts är +22,48 m (år
1924) och det lägsta är +21,15 m (år 1976). De höga vattenstånden, vilka i
allmänhet inträffar under våren, leder till skador för jordbruket. De låga
vattenstånden är till olägenhet för naturvård, friluftsliv, sjöfart och fiske.

År 1976 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet en särskild
utredare med uppdrag att utreda frågan om en ändrad reglering av
Hjälmaren. Utredningen, som antog namnet Hjälmarutredningen 1976 (Jo
1976:10), avlämnade i april 1978 rapporten (Ds Jo 1978:3) Vattenförbund för
Hjälmaren och i augusti 1979 betänkandet (Ds Jo 1979:10) Ändrad
vattenhushållning i Hjälmaren.

På grundval av Hjälmarutredningens betänkande och däröver avgivna
remissyttranden lägger regeringen i förevarande proposition fram förslag om
statligt stöd till vissa åtgärder för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren.

Utredningens förslag till ändrad vattenhushållning syftar till att eliminera
nackdelarna med nuvarande reglering utan att man därför ändrar på
medelvattenståndet sommartid. Utredningen har därför föreslagit olika
förändringar av nuvarande vattenhushållningsbestämmelser samt olika
åtgärder i Svartån, Eskilstunaån och Hjälmare kanal, vilka samtliga har till
ändamål att göra det möjligt att dämpa vattenståndsstegringen i samband
med stora vårflöden och minska vattenståndssänkningen under torrperioder.

De föreslagna vattenhushållningsbestämmelserna avviker från de nu
gällande framför allt genom att de föreskriver att tappningen från sjön om
möjligt skall avpassas så att vattenståndet sommartid följer en linje med
vattenståndet +21,95 m den 20 maj och +21,73 m den 30 september.
Sänkningsgränsen +21,62 m får i vissa fall underskridas under vintern dock
med högst 12 cm ned till nivån +21,50 m. Dessutom sänks minimitappningen
från Hjälmaren genom Eskilstunaån och Hjälmare kanal från nuvarande 5,1
m3/s till 3,1 m3/s, varav 3,0 m3/s genom Eskilstunaån och 0,1 m3/s genom
Hjälmare kanal. För bestämmande av tappningen från Hjälmaren inför
vårfloden utnyttjas en hydrologisk modell för Hjälmaren, vilken utarbetats
av SMHI.

Utredningen har dessutom föreslagit att vissa rensningar utförs i Eskilstunaån
samt att en del av Hyndevadsdammen byggs om. Åtgärderna i Svartån
innebär ett något ändrat handhavande av de befintliga regleringarna där samt
utvidgning av ett par regleringar. Utredningen anser det nödvändigt med
förbättrad vattenståndsbestämning i Hjälmaren och föreslår att tre nya
mätstationer uppförs.

JoU 1979/80:37

Enligt utredningen bör den föreslagna vattenhushållningsplanen och
därmed sammanhängande åtgärder genomföras av ett vattenförbund för
Hjälmaren. Kostnaderna för att genomföra den ändrade regleringen bör
enligt utredningen helt bestridas av staten.

Föredraganden framhåller att Hjälmarområdet i den fysiska riksplaneringen
tillmätts stor betydelse från skilda synpunkter. Enligt länsstyrelsernas
redovisning omfattar Hjälmarområdet betydande områden av primärt
intresse för jordbruket. Hjälmaren har även klassificerats som riksobjekt
från fritidsfiskesynpunkt och anses också betydelsefull för yrkesfisket. Några
öar samt vissa områden kring Hjälmaren har bedömts vara av riksintresse
från naturvårdssynpunkt. Hjälmaren är också av stor betydelse för det
rörliga friluftslivet, främst fritidsfiske, båtsport och bad. Större delen av
Hjälmarområdet har i flera avseenden angetts vara av riksintresse för
kulturminnesvården.

Med hänvisning till bl. a. det nu anförda anser föredraganden att det är ett
betydande allmänt intresse att åtgärder vidtas för att förbättra vattenståndsförhållandena
i Hjälmaren. Som redovisas i propositionen ansluter sig
föredraganden i allt väsentligt till utredningens förslag till ändrad vattenhushållning
i Hjälmaren.

Den sammanlagda kostnaden för en ändrad vattenhushållning i Hjälmaren
i enlighet med de förordade riktlinjerna och de ytterligare åtgärder som
enligt föredragandens uppfattning bör vidtas i samband härmed uppgår till 7
milj. kr. i det penningvärde som rådde vid utgången av år 1978. Härtill
kommer kostnaderna för detaljprojektering, vattendomstolsbehandling
m. m., vilka kan uppskattas till 15 % av genomförandekostnaderna, dvs. till
drygt 1 milj. kr. Även dessa kostnader bör bestridas av statsmedel. Det
sammanlagda medelsbehovet uppgår därför till ca 8 milj. kr.

Med hänsyn till tidsåtgången för planering och projektering av arbetena
samt för prövningen enligt vattenlagen beräknas endast en mindre del av det
totala beloppet behöva tas i anspråk under de närmaste åren.

Under budgetåret 1980/81 torde därför medelsbehovet inskränka sig till
0,5 milj. kr. för fortsatta utrednings- och projekteringskostnader. Detta
belopp bör enligt propositionen belasta anslaget Ersättningar för vissa
besiktningar och syneförrättningar under tionde huvudtiteln.

I de båda i anslutning till propositionen väckta motionerna 1917 och 1925
anförs kritiska synpunkter på regeringens förslag. I den förstnämnda
motionen hänvisas till att det enligt utredningens betänkande finns två
snarliknande sätt att åstadkomma en tappningsplan för Hjälmaren. Bägge
skulle jämna ut skillnaderna mellan högsta och lägsta vattenstånd, till förmån
inte minst för dem som äger jord- och skogsbruk längs stränderna.
Skillnaderna i kostnad mellan de två tappningsplanerna är emellertid
betydande. Vissa åtgärder är gemensamma - dessa kan uppskattas till knappt
4 milj. kr. i 1978 års penningvärde - men till denna summa kommer i den ena
tappningsplanens fall ytterligare närmare 4 milj. kr. för rensningar och

JoU 1979/80:37

erosionsskydd i Eskilstunaån. Motionärerna vänder sig mot att staten skall
stå för dessa kostnader trots att bl. a. avkastningsvärdet på strandägarnas
jord- och skogsbruk beräknas öka med 2 milj. kr. I motionen riktas också
stark kritik mot att åtgärder vidtas som innebär att den nuvarande lägsta
sänkningsgränsen underskrids. Motionärerna påpekar att naturvårdsverket i
sitt remissvar över utredningen uttryckligen varnar härför, enär viktiga delar
av Hjälmaren då kan ödeläggas på samma sätt som skett med Hornborgasjön.
Risken för att så sker är enligt motionärernas mening rimligtvis större
om man genomför den tappningsplan som innebär att Eskilstunaåns
avbördningsförmåga ökas genom rensningar. Motionärerna anser mot
bakgrund av det anförda att propositionen i dess nuvarande skick bör avslås.
Om regeringen kan göra det troligt att även miljöintressen skulle ha väsentlig
nytta av rensningar i Eskilstunaån bör ett nytt förslag om sådana förenas med
ett förslag om hur gynnade strandägar- och kraftintressen kan bidra till
åtgärderna med ett belopp som står i proportion till de vinster de gör därför
att åtgärderna kommer till stånd. I annat fall bör förslaget till åtgärder utgå
från den snarliknande tappningsplan, som inte inbegriper åtgärder i
Eskilstunaån. Även i detta fall bör regeringen enligt motionärernas
uppfattning pröva möjligheten att låta de intressen som gynnas av åtgärderna
bära en del av kostnaderna.

Även i motionen 1925 är man kritisk mot förslaget att rådande
sänkningsgräns i vissa fall förutsätts få underskridas under vintern. I
motionen anförs att jordbrukets svårigheter och känslighet för höga
vattenstånd under årens lopp har ökat på grund av hopsjunkning av de
torrlagda markerna. Det kan förutsättas att dessa förändringar kommer att
fortsätta. En tappningsplan som enligt motionen skulle innebära att den
tidigare fastställda sänkningsgränsen skulle få underskridas kommer i
realiteten att föra med sig en legalisering av en ökad sänkning av Hjälmarens
vattenstånd i takt med att nivån på de lägst belägna jordbruksmarkerna
sjunker. Därmed skulle väsentliga naturvårds- och rekreationsintressen
offras för att under en begränsad tid framöver klara problem för jordbruket.
Om man vill behålla torrläggningseffekten på den jordbruksmark det gäller
bör man redan nu enligt motionärernas mening pröva möjligheten till
invallning i stället för ytterligare sänkning av sjön. Under hänvisning till det
anförda föreslår motionärerna att riksdagen gör ett uttalande av innebörd att
regleringen och tappningsplanen skall inriktas mot att den tidigare fastställda
sänkningsgränsen för Hjälmaren inte får underskridas.

Utskottet vill till en början erinra om att, som även anförs i propositionen,
frågor om tillåtligheten av vattenreglering som inte huvudsakligen avser
torrläggning av mark samt byggande i vatten och ändrad vattenhushållning
prövas enligt vattenlagen (1918:523) av vattendomstol eller av regeringen.
Normalt sker prövningen vid vattendomstol. Regeringen har dock enligt 4
kap. 17 § vattenlagen möjlighet att förbehålla sig prövningen av tillåtligheten
av vissa slags företag som är av betydande omfattning eller ingripande

JoU 1979/80:37

beskaffenhet. Med stöd av denna bestämmelse har regeringen i vattenrättskungörelsen
(1971:789) förbehållit sig tillåtlighetsprövningen av vattenreglering
i de största sjöarna i landet, bl. a. Hjälmaren. Alla ändringar av
nuvarande reglering, vilka påverkar vattenståndet i sjön eller vattenavrinningen
ur sjön, skall därför prövas av regeringen.

I den föreslagna tappningsplanen ingår som i det föregående redovisats
rensningar av viss omfattning i Eskilstunaån. Syftet med rensningarna är att
öka avbördningsförmågan i ån och på så vis minska vattenståndsstegringarna
i samband med stora vårflöden. Rensningarna skulle därför vara till nytta för
jordbruket. I utredningen visas att avbördningsförmågan i Eskilstunaån
försämrats kontinuerligt sedan sjösänkningen genomfördes och den är
numera långt ifrån tillräcklig för att hindra att vattenståndet vid stora
vårflöden inte skall överskrida dämningsgränsen. Denna försämring kan
antas komma att fortgå i oförminskad takt. En resning av ån är därför enligt
propositionen närmast att betrakta som ett led i ett normalt underhåll av
vattendraget. Utskottet är av samma mening och anser därför i likhet med
föredraganden att de förordade rensningarna bör utföras.

Förslaget att staten och inte jordbrukarna, som i första hand har nytta av
rensningarna, även bör bekosta dessa motiveras i propositionen på följande
sätt. Om jordbruket skulle svara för ifrågavarande kostnader, skulle dessa
fördelas på delägarna i Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag, som
är huvudman för den nuvarande regleringen. Sjösänkningsbolaget saknar
emellertid aktuell delägarförteckning och att upprätta en ny sådan förteckning
är med hänsyn till tidsåtgången och kostnaderna enligt föredragandens
mening ogörligt. Den skulle inte heller, som någon remissinstans har hävdat,
komma till användning vid bildandet av ett vattenförbund för Hjälmaren.
Endast de större torrläggningsföretagen påverkar nämligen vattenståndet på
ett sådant sätt att de bör vara medlemmar i ett vattenförbund och långtifrån
alla jordbruksföretag kommer därför att vara medlemmar i förbundet.

Utskottet finner de i propositionen anförda skälen bärande och ansluter sig
därför till uppfattningen att staten bör stå för de kostnader som föranleds av
rensningar i Eskilstunaån.

Som anförts i det föregående blir det inte ens med den av Hjälmarutredningen
förordade tappningsplanen möjligt att undvika att sänkningsgränsen
ibland underskrids. Detta skulle dock komma att inträffa betydligt mer sällan
och under kortare perioder än f. n. Sänkningen av vattenståndet ned till
nivån +21,50 m skulle endast få ske inför väntade stora vårflöden och då
endast under tiden från nyår till vårflodens inledningsskede. Förhandstappningen
förutsätter att tillförlitliga prognoser för vårfloden kan lämnas i god
tid före dess början. Möjligheter härtill finns numera sedan SMHI kalibrerat
en hydrologisk modell för Hjälmaren. Vattenståndet skulle med föreslagen
tappning inte komma att sjunka så lågt som nu. Vill man helt undvika att
sänkningsgränsen underskrids, vilket enligt naturvårdsverket är ett mycket
starkt krav från naturvårdssynpunkt, måste enligt utredningen minimitapp -

JoU 1979/80:37

ningen i Eskilstunaån minskas till betydligt under 3 m3/s. Vid så låga
vattenföringar kan det emellertid enligt utredningen befaras att vattenkvalitén
i Eskilstunaån blir oacceptabel från hälsovårds- och miljövårdssynpunkt.
En annan möjlighet är att vattenståndet i Hjälmaren under våren och
försommaren höjs för att man på detta sätt skall få ett större magasin att ta av
under en långvarig torrperiod under senare delen av sommaren och hösten.
Detta skulle vara till avsevärd nackdel för jordbruket. I likhet med
föredraganden bedömer utskottet att dessa åtgärder inte är realistiska.
Utskottet delar därför föredragandens uppfattning att en förhandstappning
av sjön ned till nivån +21,50 m inför stora vårflöden knappast skulle leda till
några skador av betydelse.

Även i övrigt ansluter sig utskottet i allt väsentligt till regeringens förslag
till ändrad vattenhushållning i Hjälmaren. Detta förslag måste som
föredraganden anför bearbetas vidare samt därefter prövas enligt vattenlagen.
Som också betonas i propositionen är det först efter den ingående
behandling av förslagets inverkan på olika intressen som sker vid en sådan
prövning som den ändrade vattenhushållningen kan få sin slutliga utformning.

Vad utskottet här anfört innebär bl. a. att utskottet avstyrker det i
motionen 1917 framlagda yrkandet om avslag på propositionen och begäran
om nytt förslag i ämnet. Ej heller finner utskottet anledning att ansluta sig till
den i motionen 1925 framförda begäran om ett riksdagsuttalande till förmån
för en omarbetning av tappningsplanen, grundad på en prövning av
möjligheterna till invallning i stället för ytterligare sänkning av sjön. Som
redovisas i propositionen har Hjälmarutredningen redan prövat denna fråga
och funnit att kostnaderna för ifrågavarande invallningar skulle bli mycket
stora och flerfaldigt överstiga värdet av de skador de skulle förebygga.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen beträffande krav på avslag på propositionen och
begäran om nytt förslag avslår motionen 1979/80:1917,

2. att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motionen 1979/80:1925 godkänner att statligt stöd till fortsatt
utrednings- och projekteringsarbete för en ändrad vattenhushållning
i Hjälmaren och härmed förenade åtgärder lämnas
enligt de grunder som förordats i propositionen,

3. att riksdagen medger att kostnaderna för det statliga stödet får
bestridas från förslagsanslaget Ersättningar för vissa besiktningar
och syneförrättningar under tionde huvudtiteln.

Stockholm den 24 april 1980

På jordbruksutskottets vägnar
SVANTE LUNDKVIST

JoU 1979/80:37

Närvarande: Einar Larsson (c)*, Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i
Ljung (m)*, Börje Stensson (fp)*, Grethe Lundblad (s), Hans Wachtmeister
(m), Sven Lindberg (s)*. Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s)*, Sven Eric
Lorentzon (m), Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s), Esse Petersson
(fp). Lennart Brunander (c) och Maja Ohlin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation (mom. 2)

Svante Lundkvist, Grethe Lundblad, Sven Lindberg, Åke Wictorsson,
Gunnar Olsson, Håkan Strömberg och Maja Ohlin (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ”1 den” och
på s. 6 slutar med ”skulle förebygga” bort ha följande lydelse:

Regeringen föreslår i föreliggande proposition riksdagen att godkänna att
statligt stöd till fortsatt utrednings- och projekteringsarbete för en ändrad
vattenhushållning i Hjälmaren och härmed förenade åtgärder lämnas enligt
grunder, som i allt väsentligt överensstämmer med Hjälmarutredningens
förslag. Med anledning härav får utskottet anföra följande.

Hjälmarområdet har som i det föregående omnämnts i den fysiska
riksplaneringen tillmätts stor betydelse från skilda synpunkter. Vid en
ändrad reglering av Hjälmaren anser utskottet det vara angeläget att särskilt
beakta den stora och växande betydelse Hjälmaren och dess vattenområde
har för rekreationslivet, för fritidsfiske, båtsport och rörligt friluftsliv, för
bad och fritidsbebyggelse. Från naturvårdssynpunkt finns öar och områden
som är angelägna att skydda. Större delar av Hjälmarområdet har också i
flera avseenden angetts vara av riksintresse för kulturminnesvården.

Enligt utskottets mening är det oroande att dessa intressen i propositionen
fått stå tillbaka för vissa fördelar som man på kort sikt skulle kunna vinna för
jordbruket. Från naturvårdsintressets sida är det som naturvårdsverket
understryker i sitt remissvar ett mycket starkt krav att vattenståndet i
Hjälmaren inte under några omständigheter tillåts sjunka under den redan
1877 fastställda sänkningsgränsen + 21,62 m. Som redovisas i propositionen
anser naturvårdsverket att varje underskridande av denna gräns är ett steg på
vägen mot en ödeläggning av viktiga delar av Hjälmaren i princip på samma
sätt som skett med Hornborgasjön.

Jordbrukets svårigheter och känslighet för höga vattenstånd har ökat
under årens lopp på grund av hopsjunkning av de torrlagda markerna. Det
kan förutsättas att dessa förändringr kommer att fortsätta. En tappningsplan
som skulle innebära att den tidigare fastställda sänkningsgränsen skulle få
underskridas kommer enligt utskottets uppfattning att i realiteten föra med
sig en legalisering av en ökad sänkning av Hjälmarens vattenstånd i takt med
att nivån på de lägst belägna jordbruksmarkerna sjunker. Därmed skulle

JoU 1979/80:37

väsentliga naturvårds- och rekreationsintressen offras för att under en
begränsad tid framöver klara problem för jordbruket. Om man vill behålla
torrläggningseffekten på den jordbruksmark det gäller bör man redan nu
enligt utskottets mening pröva möjligheten till invallning i stället för
ytterligare sänkning av sjön. Som framhålls i motionen 1925 kan den skada en
legalisering av ökad sänkning av Hjälmaren skulle medföra för naturvårdens
och rekreationslivets intressen inte repareras när den en gång är vållad.

Mot bakgrund av vad här anförts delar utskottet den i motionen 1925
framförda uppfattningen att regleringen av Hjälmaren bör ske med
beaktande av den tidigare fastställda sänkningsgränsens okränkbarhet. En
omarbetning av tappningsplanen, grundad på en prövning av möjligheterna
till invallning i stället för ytterligare sänkning av sjön, bör därför genomföras.
På grundval härav bör ärendet ånyo snarast underställas riksdagen för slutligt
ställningstagande till frågan om statligt stöd till det fortsatta utrednings- och
projekteringsarbetet.

Utskottet har för sin del inte något att erinra mot att för nästa budgetår
medel från det under tionde huvudtiteln uppförda anslaget Ersättningar för
vissa besiktningar och syneförrättningar intill ett belopp av 0,5 milj. kr. får
disponeras för fortsatt utredningsarbete för en ändrad vattenhushållning i
Hjälmaren.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet med
anledning av propositionen och motionen 1925 här anfört.

Då utskottet anser det angeläget att utredningsarbetet får fortsätta har
utskottet inte velat ställa sig bakom det i motionen 1917 framlagda yrkandet
om avslag på propositionen. Ifrågavarande motion avstyrks därför.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen med anledning av regeringens förslag och
motionen 1979/80:1925 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om ytterligare överväganden och
förslag beträffande ändrad vattenhushållning i Hjälmaren samt
godkänner att statligt stöd till fortsatt utredningsarbete i ämnet
under budgetåret 1980/81 lämnas med högst 500 000 kr.,

GOTAB 64988 Stockholm 1980