Med anledning av propositionen 1979/80:56 med förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m. jämte motioner (Betänkande 1979/80:AU10 Arbetsmarknadsutskottet)

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1979/80:10

med anledning av propositionen 1979/80:56 med förslag till lag om
jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m. jämte motioner -

I betänkandet behandlas de i propositionen 1979/80: 56 (arbetsmarknadsdepartementet)
efter föredragning av statsrådet Karin Andersson
framlagda förslagen till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet och lag om upphävande av lagen (1979:503) om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet. Utskottet behandlar dessutom de
med anledning av propositionen väckta motionerna 1979/80: 116 av AnnaGreta
Leijon m.fl. (s) och 1979/80: 124 av Lars Werner m.fl. (vpk).

Sammanfattning

Folkpartiregeringen lade i våras fram en proposition med förslag till lag
om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Lagen innehöll två
huvudavsnitt, ett om förbud mot könsdiskriminering och ett om skyldighet
för arbetsgivare att vidta aktiva åtgärder för att främja jämställdhet på
arbetsplatserna. Till det senare regelkomplexet var kopplat bestämmelser
om jämställdhetsombud och jämställdhetsnämnd. Arbetsmarknadsutskottet,
som behandlade propositionen, biträdde denna med vissa smärre
ändringsförslag.

Riksdagen biföll emellertid propositionen endast i den del som omfattade
förbudet mot könsdiskriminering. Lagförslaget i övrigt avslogs i enlighet
med en socialdemokratisk reservation. Den lag som sålunda antogs är
avsedd att träda i kraft den 1 januari 1980.

I den proposition som regeringen nu lagt fram föreslås att den i våras
antagna lagen skall upphävas och att riksdagen skall stifta en ny lag som i
allt väsentligt överensstämmer med det förslag som arbetsmarknadsutskottet
förordade i våras. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli
1980.

Utskottet ansluter sig till den nu framlagda propositionen. Utskottet
avstyrker följaktligen dels en socialdemokratisk motion med yrkande om,
avslag på denna, dels en vpk-motion med yrkande om bifall till ett lagförslag
av samma lydelse som vpk lade fram i våras.

De socialdemokratiska ledamöterna i utskottet reserverar sig till förmån
för den egna motionen.

1 Riksdagen 1979/80. 18 sami. Nr 10

AU 1979/80:10

Lagförslagen
1 Förslag till

Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens ändamål

1 § Denna lag har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i
fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet (jämställdhet
i arbetslivet).

Förbud mot könsdiskriminering

2 § En arbetsgivare får inte missgynna en arbetstagare eller en arbetssökande
på grund av hans eller hennes kön.

3 § Missgynnande på grund av kön föreligger när en arbetsgivare vid
anställning eller befordran eller vid utbildning för befordran utser någon
framför en annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har bättre
sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen.

Detta gäller dock inte om arbetsgivaren kan visa att beslutet inte beror
på någons kön eller att beslutet är ett led i strävanden att främja jämställdhet
i arbetslivet eller att det är berättigat av hänsyn till ett ideellt eller annat
särskilt intresse, som inte bör vika för intresset av jämställdhet i arbetslivet.

4 § Missgynnande på grund av kön föreligger även när en arbetsgivare

1. tillämpar sämre anställningsvillkor för en arbetstagare än dem som
arbetsgivaren tillämpar för arbetstagare av motsatt kön när de utför arbete,
som enligt kollektivavtal eller praxis inom verksamhetsområdet är att
betrakta som lika eller som är likvärdigt enligt en överenskommen arbetsvärdering,
om arbetsgivaren inte kan visa att de olika anställningsvillkoren
beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller
att de i varje fall inte beror på arbetstagarnas kön,

2. leder och fördelar arbetet på ett sådant sätt att en arbetstagare blir
uppenbart oförmånligt behandlad i jämförelse med arbetstagare av motsatt
kön, om arbetsgivaren inte kan visa att behandlingen inte beror på arbetstagarnas
kön eller att det finns sådana skäl som anges i 3 § andra stycket,

3. säger upp ett anställningsavtal, omplacerar, permitterar eller avskedar
någon eller vidtar en annan jämförlig åtgärd till skada för en arbetstagare,
om åtgärden beror på arbetstagarens kön.

5 § Ett avtal är ogiltigt i den mån det föreskriver skillnader mellan
kvinnor och män i fråga om anställningsvillkor eller det på annat sätt
tillåter sådant missgynnande på grund av kön som anges i 3 och 4§§.

Aktiva åtgärder för jämställdhet

6 § En arbetsgivare skall inom ramen för sin verksamhet bedriva ett
målinriktat arbete för att aktivt främja jämställdhet i arbetslivet.

I detta syfte skall arbetsgivaren vidta sådana åtgärder som, med hänsyn
till arbetsgivarens resurser och omständigheterna i övrigt, kan krävas för
att arbetsförhållandena skall lämpa sig för både kvinnor och män. Arbetsgivaren
skall också verka för att lediga anställningar söks av båda könen

AU 1979/80:10

samt genom utbildning och andra lämpliga åtgärder främja en jämn fördelning
mellan kvinnor och män i skilda typer av arbete och inom olika
kategorier av arbetstagare.

När det på en arbetsplats inte råder i huvudsak jämn fördelning mellan
kvinnor och män i en viss typ av arbete eller inom en viss kategori av
arbetstagare, skall arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt anstränga sig
för att få sökande av det underrepresenterade könet och söka se till att
andelen arbetstagare av det könet efter hand ökar. Vad som nu har sagts
gäller dock inte om särskilda skäl talar emot sådana åtgärder eller de
rimligen inte kan krävas med hänsyn till arbetsgivarens resurser och omständigheterna
i övrigt.

7 § I frågor som avses i 6 § får andra regler fastställas i kollektivavtal som
har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollektivavtal får tillämpa
avtalet även på en arbetstagare eller en arbetssökande som inte är medlem
av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i ett arbete
som avses med avtalet eller söker ett sådant arbete.

Bedömningen av vad som enligt 6§ åligger en arbetsgivare som inte är
bunden av kollektivavtal enligt första stycket skall göras med beaktande av
kollektivavtal i jämförbara förhållanden.

Övriga bestämmelser

8 § Missgynnas en arbetstagare på grund av sitt kön genom en bestämmelse
i ett avtal med arbetsgivaren eller genom att arbetsgivaren säger upp
ett avtal eller vidtar en annan sådan rättshandling, skall bestämmelsen eller
rättshandlingen förklaras ogiltig, om arbetstagaren begär det.

Sker missgynnande genom att arbetsgivaren förbigår någon på det sätt
som anges i 3 §, skall arbetsgivaren betala skadestånd till den missgynnade
för den kränkning som missgynnandet innebär. Begärs skadestånd av flera
som har bättre sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen än den
som arbetsgivaren har utsett, delas det skadestånd som skulle ha utgått till
den missgynnade lika mellan dem.

Missgynnas en arbetstagare på det sätt som anges i 4 §, skall arbetsgivaren
betala arbetstagaren skadestånd för den förlust som uppkommer och
för den kränkning som missgynnandet innebär.

Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

9 § En arbetsgivare, som inte följer föreskrifterna i 6 §, kan föreläggas
vid vite att fullgöra sina skyldigheter. I föreläggandet skall anges hur och
inom vilken tid som skyldigheterna skall fullgöras.

För en arbetsgivare, som inte fullgör sina förpliktelser enligt kollektivavtal
som avses i 7§ första stycket, gäller vad som föreskrivs om påföljd i
avtalet eller i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

10 § Regeringen utser en jämställdhetsombudsman och en jämställdhetsnämnd,
vilka skall se till att denna lag efterlevs. Jämställdhetsombudsmannen
skall därvid i första hand söka förmå arbetsgivare att frivilligt följa
lagens föreskrifter. Ombudsmannen skall också i övrigt medverka i strävandena
att främja jämställdhet i arbetslivet.

Jämställdhetsnämnden skall bestå av elva ledamöter. Ordföranden och
ytterligare fyra ledamöter utses bland personer som inte företräder arbets -

AU 1979/80:10

givar- eller arbetstagarintressen. Ordföranden bör vara lagkunnig och ha
erfarenhet som domare. Av de fyra ledamöterna bör två ha särskild insikt i
förhållandena på arbetsmarknaden och två ha erfarenhet av arbete med
frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män. Av de övriga sex
ledamöterna utses en efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen, en
efter förslag av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet, en
efter förslag av statens arbetsgivarverk, en efter förslag av Landsorganisationen
i Sverige, en efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation
och en efter förslag av Centralorganisationen SACO/SR. För varje ledamot
skall finnas en ersättare. Vad som har föreskrivits om ledamöterna
gäller även ersättarna. Vid behov får ordföranden tillkalla tillfälliga ersättare.

11 § En arbetsgivare är skyldig att på uppmaning av jämställdhetsombudsmannen
lämna de uppgifter om förhållandena i arbetsgivarens verksamhet
som kan vara av betydelse för ombudsmannens tillsyn enligt 10 §
första stycket.

Arbetsgivaren är skyldig att lämna uppgifter om förhållandena i sin
verksamhet även på uppmaning av jämställdhetsnämnden, när nämnden
behandlar en framställning om vitesföreläggande enligt 9§ första stycket
eller prövar ett vitesföreläggande som jämställdhetsombudsmannen har
meddelat.

Om arbetsgivaren inte rättar sig efter en uppmaning enligt första eller
andra stycket, kan uppmaningen följas av vitesföreläggande.

12 § Mål om tillämpning av 2-5 och 8§§ handläggs enligt lagen
(1974: 371) om rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare
även arbetssökande och som arbetsgivare även den hos vilken någon har
sökt arbete. Detsamma gäller vid tillämpning i en tvist om 2 — 5 och 8 §§ av
reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet.

I en sådan tvist får jämställdhetsombudsmannen föra talan för en enskild
arbetstagare eller en arbetssökande, om den enskilde medger det och om
ombudsmannen finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen.
Sådan talan förs vid arbetsdomstolen. När en arbetstagarorganisation
har rätt att föra talan för den enskilde enligt 4 kap. 5§ lagen om
rättegången i arbetstvister, får dock jämställdhetsombudsmannen föra talan
endast om organisationen inte gör det. Vad som i den lagen föreskrivs
om den enskildes ställning i rättegången, tillämpas även när ombudsmannen
för talan.

Förs talan med anledning av uppsägning eller avskedande, gäller i
tillämpliga delar 34-37§§, 38§ tredje stycket andra meningen, 39—41 §§
samt 42 § andra stycket lagen (1974: 12) om anställningsskydd. I fråga om
annan talan tillämpas 64-66 och 68 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet
på motsvarande sätt. Talan som förs av jämställdhetsombudsmannen
behandlas därvid som om talan hade förts av arbetstagaren eller av den
arbetssökande på egna vägnar.

13 § Vitesföreläggande enligt 9§ första stycket meddelas av jämställdhetsnämnden
efter framställning av jämställdhetsombudsmannen. Nämnden
meddelar också vitesföreläggande enligt 11 § andra och tredje styckena.
Vitesföreläggande enligt 11 § första och tredje styckena meddelas av
jämställdhetsombudsmannen.

AU 1979/80:10

Mot ombudsmannens beslut att meddela vitesföreläggande får talan
föras genom besvär hos jämställdhetsnämnden. Mot jämställdhetsnämndens
beslut enligt denna lag får talan inte föras.

14 § Talan om utdömande av vite som har förelagts enligt denna lag förs
vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan
av jämställdhetsombudsmannen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Ett avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande är utan verkan i den
mån avtalet innefattar avvikelser från lagen. Har ett kollektivavtal tillkommit
för ett sådant ändamål som anges i 7§ första stycket, gäller dock
avtalet.

Ett avtal om pension, som har ingåtts före ikraftträdandet, får tills vidare
tillämpas utan hinder av 5 §.

2 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1979:503) om jämställdhet mellan
kvinnor och män i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att lagen (1979: 503) om jämställdhet mellan kvinnor
och män i arbetslivet inte skall träda i kraft.

Motionerna

1979180:116 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition med förslag
till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m.

1979180:124 av Lars Werner m. fl. (vpk)

I motionen yrkas att riksdagen med avslag på i propositionen 1979/80: 56
framställt förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet
beslutar att anta följande

Förslag till

Lag mot kvinnodiskriminering i arbetslivet

1 § Män och kvinnor skall ha lika rätt till arbete och utbildning inom
arbetslivet samt ha lika arbetsvillkor.

2 § Diskriminering med avseende på rätt som sägs i 1 § får icke ske.

3 § Med diskriminering menas i denna lag att någon särbehandlas till följd
av sitt kön, såvida denna särbehandling inte är ägnad att främja jämställdhet
eller är ofrånkomlig för att tillgodose ett intresse som inte rimligen bör
vika för intresset av jämställdhet.

AU 1979/80:10

4 § Påstående om att diskriminering förekommit skall godtas om det finns
sannolika skäl för detta.

5 § Den som bryter mot denna lag skall ersätta uppkommen skada varvid
hänsyn skall tas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse. Arbetstagarorganisations intresse av att förbudet inte överträds
gentemot organisationens medlemmar skall jämväl beaktas vid bedömandet
om och i vad mån skada uppkommit.

I de fall där domstol fastställt att en arbetssökande till följd av kön ej
erhållit en anställning skall det allmänna skadestånd som utdöms till den
arbetssökande uppgå till minst ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring
såvida ej lägre belopp yrkats.

6 § Den som vidtagit diskriminerande åtgärd kan av domstol åläggas att
vid vite upphöra med detta. Talan om utdömande av vite som har förelagts
enligt denna lag förs vid allmän domstol av åklagare.

7 8 Mål om tillämpning av denna lag skall handläggas jämlikt lagen om
rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare även uppdragstagare
samt arbets- eller uppdragssökande och som arbetsgivare även
uppdragsgivare samt den som erbjuder arbete eller uppdrag. I tvist om
överträdelse av 2 § har arbetstagarorganisation rätt till förhandling för en
medlem som söker arbete. Därvid skall 64 - 66 och 68 §§ lagen om medbestämmande
i arbetslivet tillämpas.

8 § Denna lag utgör ej hinder mot träffande av kollektivavtal om särskilda
åtgärder för genomförande av målsättningen i 1 §.

9 8 Regeringen utser jämställdhetsnämnd som skall övervaka denna lags
efterlevnad. Jämställdhetsnämnden skall bestå av tretton ledamöter, varav
fyra efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, två efter förslag av
Tjänstemännens centralorganisation, en efter förslag av Centralorganisationen
SACO/SR, en efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen, en
efter förslag av statens arbetsgivarverk och en efter förslag av Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet. Av de övriga tre skall en
vara ordförande och två ha erfarenhet av arbete som rör jämställdhet
mellan kvinnor och män. En av dessa bör vara lagkunnig.

För varje ledamot skall finnas ersättare. Vad som föreskrivits om ledamöterna
gäller även ersättarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Ett avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande är utan verkan i den
mån avtalet innefattar avvikelser från lagen.

AU 1979/80:10

Utskottet

Regeringen lade våren 1979 fram ett förslag till lag om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet (prop. 1978/79: 175). Den föreslagna
lagen bestod av två huvudavsnitt. Det ena avsåg förbud mot könsdiskriminering
och det andra skyldighet för arbetsgivare att vidta aktiva åtgärder
för att främja jämställdhetsarbete. Till det senare avsnittet var kopplat
regler om ett jämställdhetsombud och en jämställdhetsnämnd.

Enligt förslaget förbjöds könsdiskriminering vid bl. a. anställning och
befordran. Det skulle inte heller vara tillåtet att tillämpa sämre anställningsvillkor
eller att fördela arbetsuppgifter uppenbart oförmånligt på
grund av någons kön. S. k. positiv särbehandling av ett underrepresenterat
kön skulle dock vara tillåten, om den ingick som ett led i strävandena att
främja jämställdhet i arbetslivet.

I den föreslagna lagen fanns, som tidigare sagts, också regler om skyldighet
för arbetsgivare att inom ramen för sin verksamhet bedriva ett planmässigt
och målinriktat jämställdhetsarbete. Arbetsplatserna skulle, t. ex.,
så långt det var rimligt med hänsyn till arbetsgivarens resurser och omständigheterna
i övrigt, anpassas så att de lämpade sig för både kvinnor och
män. Andra s. k. aktiva jämställdhetsåtgärder som berördes i lagförslaget
tog sikte på rekrytering av arbetssökande eller syftade till en jämnare
fördelning mellan könen i skilda typer av arbete och inom olika kategorier
av arbetstagare.

På de områden av arbetsmarknaden där det finns s. k. jämställdhetsavtal
skulle det enligt förslaget bli en uppgift för arbetsmarknadens parter att ha
det primära ansvaret för jämställdhetsarbetet. För arbetsmarknaden i övrigt
skulle uppgifterna att övervaka lagstiftningen och främja jämställdhetsarbetet
handhas av ett jämställdhetsombud och en jämställdhetsnämnd.
Jämställdhetsombudet föreslogs också få till uppgift att i vissa fall biträda
enskilda personer i diskrimineringstvister.

Propositionen tillstyrktes av arbetsmarknadsutskottet med vissa mindre
justeringar (AU 1978/79: 39). De socialdemokratiska ledamöterna i utskottet
reserverade sig för en lag som innehöll bindande regler endast på
könsdiskrimineringens område. Vid voteringen i principfrågan biföll kammaren
reservationen med 155 röster mot 150 (4 ledamöter avstod). Den av
riksdagen antagna lagen, som redovisas i bilaga till detta betänkande, kom
sålunda att i huvudsak endast innehålla regler om förbud mot könsdiskriminering.

I den nu framlagda propositionen återkommer de tidigare förslagen
beträffande regler om aktiva jämställdhetsåtgärder för den icke kollektivavtalsreglerade
delen av arbetsmarknaden och om inrättande av en jämställdhetsnämnd
och ett ombud, som nu föreslås bli benämnt jämställdhetsombudsman.
Förslaget har med endast redaktionella jämkningar utformats
i enlighet med majoritetsförslaget i arbetsmarknadsutskottets betänkande
AU 1978/79: 39.

AU 1979/80:10

Det föreslås att den nya lagen skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1980 och att
den redan antagna lagen, som är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1980,
skall upphävas.

I två motioner, 116 och 124, från socialdemokraterna resp. vpk yrkas
avslag på propositionen. Dessa motioner återspeglar partiernas inställning
vid förra riksmötet.

Socialdemokraterna avvisar tanken på lagstiftning som rör det aktiva
jämställdhetsarbetet och därmed sammanhängande regler om jämställdhetsnämnd
och jämställdhetsombud. Motionärerna hänvisar till traditionerna
här i landet som innebär att i första hand arbetsmarknadens parter
genom avtal bör reglera frågor som rör förhållandena dem emellan. Lagstiftning
har tillgripits endast i de fall då det inte gått att få till stånd en
avtalsreglering eller när det funnits särskilda behov av föreskrifter i lag. På
det aktuella området har - framhåller motionärerna - de stora organisationerna
på arbetsmarknaden visat sig beredda att axla sitt ansvar, vilket
bl. a. framgår av redan ingångna jämställdhetsavtal. Motionärerna pekar
också på att övervakningsorgan i form av en jämställdhetsombudsman och
en jämställdhetsnämnd innebär uppenbara risker för att arbetslivet byråkrati
seras.

Vpk hänvisar till sin inställning vid förra riksmötet och avvisar tanken på
en lagreglering av aktiva åtgärder. Man går även emot förslaget om en
jämställdhetsombudsman som enligt motionärerna skulle innebära en
övervakning av de fackliga organisationerna. Däremot accepterar vpk att
en jämställdhetsnämnd inrättas för att övervaka lagens efterlevnad. Nämnden
bör dock till skillnad från vad regeringen föreslår ha en majoritet för
arbetstagarnas organisationer.

Vpk-motionen innehåller ett komplett förslag till lag benämnd lag mot
kvinnodiskriminering i arbetslivet. Detta lagförslag är identiskt med det
vpk presenterade i anslutning till propositionen vid förra riksmötet. Det
innehåller regler som på åtskilliga punkter avviker från de antagna reglerna
om förbud mot könsdiskriminering. Det gäller bl. a. i fråga om vilka krav
som skall ställas på bevisning i diskrimineringstvister. Även utformningen
av påföljderna vid könsdiskriminering är annorlunda.

Utskottet vidhåller den uppfattning som utskottet redovisade vid behandlingen
i våras av förslaget om en jämställdhetslag. Regler om förbud
mot diskriminering och om krav på aktiva åtgärder kompletterar varandra
på olika sätt. På arbetsplatser där en mer eller mindre dold diskriminering
förekommer kan det vara mera verkningsfullt att ställa krav på åtgärder för
att främja jämställdhetsarbete än att driva en process om påstådd diskriminering.
Det kanske viktigaste skälet för att genomföra propositionens
förslag är dock att det skapar effektivare möjligheter att påverka den del av
arbetsmarknaden som står utanför den kollektivavtalsreglerade sektorn.
Om man godtar motionärernas inställning skulle hundratusentals arbetstagare
varken ha stöd i avtal eller lag när det gäller att driva jämställdhetsfrå -

AU 1979/80:10

gorna. Detta skulle, som utskottet framhöll i våras, medföra en uppdelning
av arbetsmarknaden vilket i sin tur skulle strida mot principer som riksdagen
uttalat sig för när annan arbetsrättslig lagstiftning har antagits.

Utskottet kan inte heller godta påståendet att bestämmelserna skulle
inskränka parternas traditionella frihet att reglera frågor av den här typen
genom kollektivavtal. Reglerna i lagen är dispositiva och kan alltså ersättas
av kollektivavtal på förbundsnivå. Därigenom skapas utrymme för den
anpassning till skilda branschers förhållanden m. m. som behövs. Dessutom
är det så att propositionen liksom utskottet förutsätter att innehållet i
kollektivavtalen kommer att vara normerande för vad som skall anses som
god praxis på arbetsmarknaden i stort. Inte heller jämställdhetsombudsmannens
och jämställdhetsnämndens verksamhet bör uppfattas
som intrång på kollektivavtalsparternas område. Dessa organ skall i allt
väsentligt ha sin verksamhet inriktad på den icke kollektivavtalsreglerade
delen av arbetsmarknaden.

Med hänvisning till det anförda och till vad utskottet anförde i betänkandet
AU 1978/79: 39 ansluter sig utskottet till de föreliggande lagförslagen
och avstyrker de båda motionerna. De olika detaljförslagen från vpk:s sida
har bemötts i det nämnda betänkandet, och utskottet får även i de frågorna
hänvisa till det dokumentet.

I propositionen föreslås att den nya lagen skall gälla fr. o. m. den 1 juli
1980. Det innebär ett uppskov med ikraftträdandet av reglerna om förbud
mot diskriminering m. m. Dessa skulle ha trätt i kraft vid det kommande
årsskiftet.

Som skäl för detta uppskov har åberopats att det från informationssynpunkt
är en fördel om en lagstiftning om diskrimineringsförbud och aktiva
jämställdhetsåtgärder träder i kraft vid en och samma tidpunkt. Vidare är
det nödvändigt att tillföra lagstiftningen vissa processuella regler för diskrimineringstvister
och att införa grundläggande bestämmelser i lag om förfarandet
hos jämställdhetsnämnden. Slutligen behövs viss tid för de organisatoriska
förberedelserna för jämställdhetsombudsmannens och jämställdhetsnämndens
verksamhet.

Arbetsmarknadens parter har anslutit sig till bedömningen att lagen bör
träda i kraft den 1 juli 1980.

Utskottet delar uppfattningen att samtliga lagregler bör träda i kraft på
en gång. Det är uppenbart att detta inte kan ske vid det kommande
årsskiftet. Den 1 juli 1980 får anses vara en lämplig dag. Utskottet godtar
alltså propositionen även på denna punkt.

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motionerna 1979/80:116 och 1979/
80: 124 antar de i propositionen 1979/80:56 framlagda förslagen
till

1. lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,

AU 1979/80:10

2. lag om upphävande av lagen (1979: 503) om jämställdhet mellan
kvinnor och män i arbetslivet.

Stockholm den 6 december 1979
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

När\’arande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s), Alf Wennerfors
(m), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s). Bernt Nilsson (s), Frida Berglund
(s), Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s), Margit Odelsparr (c), Marianne
Stålberg (s), Eva Winther (fp), Nils-Olof Grönhagen (s), Sonja
Rembo (m) och Görel Bohlin (m).

Reservation

Avslag på propositionen

Anna-Greta Leijon, Erik Johansson, Bernt Nilsson, Frida Berglund, Lars
Ulander, Marianne Stålberg och Nils-Olof Grönhagen (alla s) anser
dels att utskottets yttrande fr. o. m. den del på s. 8 som börjar ”Utskottet
vidhåller” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning har det inte inträffat något som ger riksdagen
anledning att ändra sitt i våras fattade beslut om hur en jämställdhetslag
bör utformas.

De stora organisationerna på arbetsmarknaden — på både arbetsgivaroch
arbetstagarsidan - har motsatt sig att frågan om skyldighet att vidta
aktiva åtgärder för att främja jämställdhetsarbete regleras i lag. Likaså har
man ställt sig avvisande till att offentliga övervakningsorgan i form av en
jämställdhetsombudsman och en jämställdhetsnämnd införes. Det måste
finnas mycket starka skäl för att man skall gå mot parternas uppfattning i
en fråga av detta slag. Några sådana skäl har inte presterats. En förutsättning
för att man skall nå resultat i jämställdhetsarbetet är ett fackligt
engagemang i sådana frågor på arbetsplatserna. Det är därför viktigt att
riksdag och regering är på samma linje som organisationerna.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet propositionen. Likaså
avstyrks den av vpk framlagda motionen.

Den i våras antagna lagen skall enligt riksdagens beslut träda i kraft den
1 januari 1980. Då lagen antogs stod det klart att viss kompletterande
lagstiftning på det processuella området var erforderlig. Det aviserades att
förslag härom skulle föreläggas riksdagen innevarande höst. Något sådant
förslag har inte lagts fram. Denna passivitet från regeringens sida måste
betecknas som synnerligen anmärkningsvärd och utskottet vill med skärpa

AU 1979/80:10

reagera häremot. De konstitutionella aspekterna på frågan finns det anledning
att ta upp i annat sammanhang.

Utskottet är inte berett föreslå annan tidpunkt för ikraftträdande av
lagen än som bestämts tidigare, dvs. den 1 januari 1980. Ofullkomligheterna
i de processuella bestämmelserna får man söka klara under en
kortare övergångstid. Självfallet måste regeringen göra en extra ansträngning
för att snabbt få fram ett kompletterande lagförslag så att övergångstiden
blir så kort som möjligt.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80: 116 avslår propositionen
1979/80: 56 och motionen 1979/80: 124.

AU 1979/80:10 Bilaga: SFS 1979:503

Lag
om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet;

utfärdad den 14 juni 1979.

Enligt riksdagens beslut1 föreskrivs följande.

1 § Kvinnor och män bör i arbetslivet ha likvärdiga möjligheter till anställning
och utbildning. De bör ha samma möjligheter till ansvarsfulla och
meningsfyllda arbetsuppgifter och även i övrigt ha likvärdiga arbetsvillkor.
Arbetet bör organiseras på ett sätt som främjar jämställdhet i arbetslivet.

Arbetsmarknadens parter har ett särskilt ansvar för förverkligandet av
de i första stycket uppställda målen. Detta bör beaktas vid ingående av såväl
kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor som sådana
kollektivavtal som avses i 32 § lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

2 § En arbetsgivare får inte missgynna en arbetstagare eller en arbetssökande
på grund av hans eller hennes kön.

3 § Missgynnande på grund av kön föreligger när en arbetsgivare vid anställning
eller befordran eller vid utbildning för befordran utser någon
framför en annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har bättre sakliga
förutsättningar för arbetet eller utbildningen.

4 § Missgynnande på grund av kön föreligger även när en arbetsgivare

1. tillämpar sämre anställningsvillkor för en arbetstagare än dem som
arbetsgivaren tillämpar för arbetstagare av motsatt kön när de utför arbete,
som enligt kollektivavtal eller praxis inom verksamhetsområdet är att betrakta
som lika eller som är likvärdigt enligt en överenskommen arbetsvärdering,
om arbetsgivaren inte kan visa att de olika anställningsvillkoren beror
på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller
att de i varje fall inte beror på arbetstagarnas kön,

1 Prop. 1978/79:175, AU 39, rskr 411.

AU 1979/80:10 Bilaga: SFS 1979:503

5 § Ett avtal är ogiltigt i den mån det föreskriver skillnader mellan kvinnor
och män i fråga om anställningsvillkor eller det på annat sätt tillåter sådant
missgynnande på grund av kön som anges i 3 och 4 §§.

6 § Missgynnas en arbetstagare på grund av sitt kön genom en bestämmelse
i ett avtal med arbetsgivaren eller genom att arbetsgivaren säger upp
ett avtal eller vidtar en annan sådan rättshandling, skall bestämmelsen eller
rättshandlingen förklaras ogiltig, om arbetstagaren begär det.

Missgynnas en arbetstagare på det sätt som anges i 4 §, skall arbetsgivaren
betala arbetstagaren skadestånd för den förlust som uppkommer och
för den kränkning som missgynnandet innebär.

Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

7 § Mål om tillämpning av 2-6 §§ handläggs enligt lagen (1974: 371) om
rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare även arbetssökande
och som arbetsgivare även den hos vilken någon har sökt arbete.
Detsamma gäller vid tillämpning i en tvist om 2-6 §§ av reglerna om tvisteförhandling
i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

Förs talan med anledning av uppsägning eller avskedande, gäller i tilllämpliga
delar 34-37 §§, 38 § tredje stycket andra meningen, 39-41 §§
samt 42 § andra stycket lagen (1974:12) om anställningsskydd. I fråga om
annan talan tillämpas 64-66 och 68 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet
på motsvarande sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Ett avtal om pension, som har ingåtts före ikraftträdandet, får tills vidare
tillämpas utan hinder av 5 §.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

EVA WINTHER
(Arbetsmarknadsdepartementet)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979