med anledning av propositionen 1979/80:100 såvitt gäller anslag till domstolsväsendet m. m. jämte motioner (Betänkande 1979/80:JuU27 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1979/80: 27

med anledning av propositionen 1979/80:100 såvitt gäller anslag till
domstolsväsendet m. m. jämte motioner

ANDRA HUVUDTITELN
Domstolsväsendet m. m.

1. Domstolsverket. Utskottet tillstyrker regeringens i propositionen 1979/
80:100 bilaga 5 (justitiedepartementet) under punkten D 1 (s. 50-52) framlagda
förslag och hemställer

att riksdagen till Domstolsverket för budgetåret 1980/81 anvisar ett
förslagsanslag av 39600000 kr.

2. Allmänna domstolarna. Regeringen har under punkten D 2 (s. 52—55)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga regeringen att vid Göta hovrätt
inrätta en ordinarie tjänst för hovrättslagman och en ordinarie tjänst för
hovrättsråd, tillika vice ordförande på avdelning, båda tjänsterna med
beteckningen Co, dels bemyndiga regeringen att enligt vad som förordats i
propositionen föra ordinarie domartjänst över stat, dels till Allmänna domstolarna
för budgetåret 1980/81 anvisa ett förslagsanslag av 662900000 kr.

Motioner

I motionen 1979/80:472 av Stina Andersson m. fl. (c) föreslås att riksdagen
hos regeringen hemställer om åtgärder för att förkorta vittnenas väntetider
vid domstol.

I motionen 1979/80:795 av Nils Berndtson m.fl. (vpk) föreslås ”att
riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om upphävande av Rättegångsbalken
RP 10§ och däri angivna stadganden”.

I motionen 1979/80:1121 av Ivan Svanström m. fl. (c) hemställs såvitt nu
är i fråga att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att försök görs
med snabbhandläggning av enklare brottmål (yrkandet 10).

I motionen 1979/80:1602 av Inger Lindquist (m) hemställs att riksdagen
uttalar sig för en översyn av det system som ligger till grund för fastställande
av dagsbotens storlek.

Utskottet

Regeringens förslag under denna punkt innebär bl. a. att det i Göta
hovrätt inrättas en ordinarie tjänst för hovrättslagman och en ordinarie
tjänst för hovrättsråd, tillika vice ordförande på avdelning, i utbyte mot en
tjänst för hovrättsråd och en adjungerad ledamot. Härigenom kan hovrätten
indelas att arbeta på fyra ordinarie avdelningar. Förslaget innebär
1 Riksdagen 1979/80. 7 samt. Nr 27

JuU 1979:/80:27

vidare att det i hovrätten för Västra Sverige inrättas en tjänst för hovrättsråd.

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag.

I ett inledande avsnitt under punkten D Domstolsväsendet m. m. redovisar
departementschefen en på begäran av riksdagen (se JuU 1975/76:9,
rskr 1975/76:21) vidtagen översyn av 1973 års notariereform samt sina
överväganden i anslutning därtill. Översynen har gjorts av domstolsverket,
som föreslagit bl. a. att den sammanlagda tiden för notarietjänstgöring
minskas från nuvarande två och ett halvt år till två år. 1 huvudsak innebär
departementschefens ställningstagande att en sådan förändring av uppläggningen
av notariemeriteringen som föreslagits inte bör genomföras. Vissa
frågor, sammanhängande med t. ex. delegering av beslutanderätt vid inskrivningsmyndigheterna
och behörighetstiderna för notarier enligt tingsrättsinstruktionen,
bör dock övervägas ytterligare.

Utskottet har intet att erinra mot departementschefens uttalanden i
denna del.

I motionen 472 föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om
åtgärder för att förkorta vittnenas väntetider vid domstol. En undersökning
av möjligheterna att bringa ned väntetiderna är enligt motionärerna
nödvändig bl. a. med hänsyn till att den ekonomiska ersättningen till vittnen
ofta inte ger full kompensation för förlorad arbetsförtjänst.

Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet att inställa
sig som vittne vid domstol. Vittnesplikten regleras i rättegångsbalken
(RB). Enligt reglerna där kallas vittnen av rätten (36 kap. 7 § RB). Rätten
skall därvid se till att vittnet får skäligt rådrum för inställelsen (32 kap. 1 §
RB). Om ett vittne inte inställer sig till en rättegång enligt kallelsen kan han
dömas till böter. Han kan också hämtas till rätten. Vägrar ett vittne att
avlägga vittnesmål kan han häktas (36 kap. 20 och 21 §§ RB).

Om ett vittne inte inställer sig till en huvudförhandling utgör detta ett
sådant hinder mot huvudförhandlingen att denna som regel skall ställas in
och sättas ut till en annan dag. Huvudförhandlingen får dock hållas om det
kan antas att hindret kommer att undanröjas före förhandlingens slut (42
kap. 2 § och 46 kap. 2 § RB).

Reglerna innebär sålunda inte att domstolen behöver kalla samtliga
vittnen som skall höras i ett mål att inställa sig till huvudförhandlingens
böljan. Det är möjligt för rätten att i mera omfattande mål kalla vittnen
direkt att inställa sig vid de tidpunkter under huvudförhandlingen då de
beräknas bli hörda. Ofta anses det dock nödvändigt att kalla vittnet till
huvudförhandlingens början för att domstolen då skall kunna bedöma om
huvudförhandlingen i målet kan genomföras eller bör ställas in. De vittnen
som i sådana fall inställer sig vid huvudförhandlingens början kan då
vanligen få närmare besked när vittnesförhör med dem kan beräknas äga
rum. Väntetider för vittnen kan dessutom uppstå till följd av tidsförskjut -

JuU 1979:/80:27

ningar utöver vad som har kunnat förutses. Väntetid kan också uppkomma
därigenom att huvudförhandlingen i tidigare mål drar ut på tiden.

Frågan om väntetider för dem som har kallats till rättegång har behandlats
av justitieombudsmannen (JO). I ämbetsberättelsen 1975/76 s. 106 f.
uttalade JO bl. a. följande.

Den som kallats att infinna sig i rätten kan inte alltid räkna med att målet
kommer att tagas till handläggning vid den tidpunkt till vilken han kallats.
Från rättens sida bör man dock inte utan vidare låta den kallade underkasta
sig att vänta längre än vad som är rimligt med hänsyn till målet,
inställelsens syfte m. m. Enligt 32 kap. 1 § rättegångsbalken skall den som
kallats till rätten erhålla skäligt rådrum. Om den kallade måste vänte längre
än vad som ter sig rimligt innebär detta i praktiken för honom att de
förutsättningar som han haft att räkna med då han mottog kallelsen ändrats.
I sådana fall finns det, bl. a. med tanke på nyssnämnda bestämmelses
syfte, god anledning för rätten att inte bara underrätta den kallade om den
fördröjning som inträtt utan också aktivt bereda honom tillfälle att yttra sig
däröver.

En näraliggande fråga behandlas av rättegångsutredningen (Ju 1977:06),
som har till uppgift att föreslå åtgärder för att göra rättegångsförfarandet
vid allmän domstol mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare.
Det gäller här problemet med att så många utsatta huvudförhandlingar
måste ställas in till följd av parts eller vittnes utevaro från förhandlingen.
Det angivna förhållandet aktualiserar enligt direktiven för utredningen
bl. a. frågor om vidgade möjligheter att dela upp bevisupptagningen på
flera rättegångstillfällen.

Här kan också nämnas att riksdagen efter initiativ av rättegångsutredningen
nyligen har beslutat om en försöksverksamhet med användning av
telefon vid rättegång. Enligt lagen härom (SFS 1979:103), som gäller
fr. o. m. den 1 april 1979 och till utgången av år 1980, får vid ett antal
tingsrätter och hovrätter försöksvis användas telefon i rättegång vid bl. a.
förhör med vittnen.

Av betydelse för bedömningen av motionsspörsmålet är också de regler
som gäller i fråga om ersättningen till vittnen m. fl. Bestämmelser härom
finns i RB och vissa därtill anknytande författningar. I de fall ersättningen
till vittnen m. fl. skall utgå av allmänna medel bestäms ersättningens storlek
av föreskrifterna i förordningen (1979:594) om ersättning till vittnen,
m. m. Enligt dessa föreskrifter gäller bl. a. att ersättningen för tidsspillan,
dvs. förlorad arbetsförtjänst, får utgå med högst 125 kr. om dagen.

Utskottet behandlade under hösten 1979 motioner om ersättningen till
vittnen m.fl. vid domstol. I sitt betänkande med anledning av motionerna
(JuU 1979/80:14) fann utskottet att nuvarande ersättningssystem borde ses
över. Enligt utskottet borde i första hand undersökas i vilken utsträckning
ersättningsbestämmelserna kunde bedömas inverka på effektiviteten och
säkerheten i rättskipningen, och i övrigt borde vid översynen förutsättningslöst
prövas olika vägar att bestämma ersättningen till vittnen m.fl.
tl Riksdagen 1979180. 7 sami. Nr 27

JuU 1979:/80:27

efter smidiga och mer rättvisa grunder än dem som gäller f. n. Utskottet
uttalade att det borde ankomma på regeringen att närmare besluta om
formerna för den förordade översynen. Riksdagen gav regeringen till känna
vad utskottet hade anfört. Frågan om genomförande av den begärda
utredningen övervägs f. n. inom regeringskansliet.

Långa väntetider för vittnen kan inverka menligt på allmänhetens benägenhet
att medverka i rättegångsförhandlingar, vilket i sin tur kan leda till
en minskad effektivitet och säkerhet i rättskipningen, exempelvis genom
att rättegångsförhandlingen får ställas in på grund av vittnens utevaro. Det
är därför angeläget att den i motionen upptagna frågan uppmärksammas.
Så sker också, som utskottet nyss har redogjort för, i olika sammanhang.

Oavsett vilka ändringar i gällande system som kan bli resultatet av
pågående överväganden är det emellertid enligt utskottets mening här
främst en fråga om förutseende planering av domstol sarbetet. Utskottet
vill i anslutning härtill framhålla betydelsen av att domstolarna ägnar
särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att förkorta väntetiderna för
vittnen och andra som kallas att infinna sig. Samtidigt får dock konstateras
att det även med en förutseende planering av arbetet i en domstol inte kan
undvikas att väntetider ändå uppstår. Som JO pekat på kan domstolen i
sådana fall genom besked till och kontakt med den kallade bidra till att
olägenheterna minskar.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionen 472.

I motionen 795 föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om
förslag till upphävande av reglerna om tingspredikan. Enligt motionärernas
mening är bestämmelserna om tingspredikan både otidsenliga och stötande.

I 10 § lagen om införande av nya rättegångsbalken stadgas att bestämmelse
i kyrkolagen eller särskild lag eller författning om gudstjänst vid
allmän domstol ”lände” till efterrättelse. Regler om rättegångsgudstjänst
eller tingspredikan finns i 2 kap. 13 § 1686 års kyrkolag. Vid sidan av dessa
regler finns föreskrifter i ämnet i andra författningar, bl. a. i Kungl. Maj:ts
resolution 1697 på prästerskapets besvär. Närmare föreskrifter om gudstjänsten
finns i kyrkohandboken.

Innebörden av reglerna på området är sammanfattningsvis följande.
Rättegångsgudstjänst förrättas vid början av varje år för tingsrätterna och
hovrätterna. Gudstjänsten hålls antingen i kyrkan eller i domstolens lokaler.
För prästerskapets del innebär reglerna en skyldighet att hålla gudstjänsten.
I fråga om rättens ledamöter sägs däremot inte annat än att dessa
”bör" bevista gudstjänsten.

Det spörsmål som motionärerna har väckt har berörts i samband med
behandlingen av frågan om förhållandet mellan staten och kyrkan. I betänkandet
(SOU 1972:36) Samhälle och trossamfund föreslog 1968 års beredning
om stat och kyrka således att bestämmelserna om rättegångsguds -

JuU 1979:/80:27

tjänst borde upphävas. Vid remissbehandlingen tillstyrktes beredningens
förslag på denna punkt av bl. a. de domstolar som yttrade sig i den delen.
Ärkebiskopen uttalade att rättegångsgudstjänst - liksom riksdagspredikan
- från kyrkans synpunkt väl kan bibehållas som ett uttryck för evangeliets
socialt etiska dimension. Något krav från kyrkans sida borde dock enligt
ärkebiskopens mening inte resas i dessa avseenden.

Reglerna om rättegångsgudstjänsten är präglade av den tid varunder de
tillkommit. Några motsvarande bestämmelser för andra delar av statsförvaltningen
finns inte; den gudstjänst som förrättas vaije år i anslutning till
riksmötets öppnande är sedan år 1975 inte föreskriven i riksdagsordningen
såsom tidigare var fallet. Mot denna bakgrund ställer sig utskottet inte
främmande till tanken att reglerna om rättegångsgudstjänst omprövas.

Vid ställningstagandet till motionsspörsmålet bör följande beaktas.

Som nyss har sagts är reglerna om rättegångsgudstjänst tvingande för
kyrkan så till vida att prästerskapet därigenom påläggs att hålla gudstjänsten.
Däremot kan reglerna inte anses ålägga rättens ledamöter eller tjänstemän
att bevista gudstjänsten. Enligt vad utskottet har sig bekant tillämpar
man vid domstolarna i förekommande fall den ordningen att bevistandet av
gudstjänsten är helt frivilligt och står öppet för all personal. Gällande
ordning strider därmed enligt utskottets mening inte mot principerna för
religionsfriheten såsom de kommit till uttryck i regeringsformen.

Det sagda innebär att frågan om ett avskaffande av reglerna om rättegångsgudstjänsten
närmast berör kyrkan. Lagändring på området kräver
samtycke av allmänt kyrkomöte. Saken har därtill ett naturligt samband
med frågan om relationerna mellan staten och svenska kyrkan.

Efter 1979 års allmänna kyrkomöte ligger initiativet beträffande statkyrkafrågans
vidare handläggning hos statsmakterna. F. n. pågår utredningar
i speciella delfrågor, bl. a. en utredning (Kn 1979: 06) om kyrkomötets
ställning, befogenheter och sammansättning m. m., med sikte på att
föra stat-kyrka-frågan vidare. När dessa utredningar har slutförts kan man
räkna med att ställning får tas till den principiella frågan om förhållandet
mellan staten och kyrkan. I samband därmed måste också motionsspörsmålet
komma upp till bedömning. I avvaktan härpå saknas skäl till någon
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
795.

I motionen 1121 hemställs att försök skall göras med snabbare handläggning
av enklare brottmål. Enligt motionärernas mening krävs det för att
kriminalpolitiken skall vara effektiv att tiden mellan brott och straff är
kort. Den genomsnittstid som nämns i budgetpropositionen, 11 månader,
är enligt motionärerna för lång och kan inte accepteras; en snabbhandläggning
av enklare brottmål bör prövas.

Motionsönskemålet tar närmast sikte på handläggningen i domstol. I det

JuU 1979:/80: 27

sammanhanget riktar sig intresset i första hand på inrättande av s. k.
jourdomstolar. Tanken på sådana domstolar togs upp redan av 1973 års
brottskommission i dess betänkande (Ds Ju 1973:5) Åtgärder för att bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. Enligt kommissionen
borde bl. a. frågan om inrättande av jourdomstolar eller en på
annat sätt förenklad brottmålsprocess utredas.

Vid behandling av motioner om jourdomstolar vid 1976/77 års riksmöte
hänvisade utskottet till den förut nämnda rättegångsutredningens arbete
och fann det lämpligt att utredningen under sitt arbete med att söka
åstadkomma ett snabbare, enklare och mera flexibelt brottmålsförfarande
även övervägde tanken på jourdomstolar. Utskottet ansåg sig inte kunna ta
ställning till frågan huruvida en verksamhet med jourdomstolar var en
lämplig väg att nå önskvärd snabbhet i förfarandet; övervägandena borde
ske helt förutsättningslöst (JuU 1976/77:25 s. 6-7). Riksdagen gav regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Sedermera har rättegångsutredningen fått tilläggsdirektiv i enlighet med
riksdagens beslut (1978 års kommittéberättelse del II s. 95).

Frågor rörande förenkling av förundersökningen och kortare handläggningstider
mot unga och mot narkotikamissbrukare har nyligen behandlats
av utskottet dels i samband med behandlingen av anslagen till polisväsendet
(JuU 1979/80:24), dels i samband med behandlingen av motioner
rörande narkotikabrottsligheten (JuU 1979/80: 25). Utskottet har därvid
hänvisat, förutom till rättegångsutredningen, till åtalsrättskommitténs betänkande
(SOU 1976:47) Färre brottmål och till den av en arbetsgrupp
inom justitiedepartementet utarbetade promemorian (Ds Ju 1979:15) Översyn
av utredningsförfarandet i brottmål. Vidare har pekats på de förslag
om förkortade handläggningstider vid åtalsprövning mot unga som har
avgetts av en arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet.

Av det anförda framgår att frågan om förkortning av handläggningstiderna
i brottmål, såväl under förundersökningen som under domstolsbehandlingen,
f. n. övervägs i flera olika sammanhang. Något ytterligare
initiativ i den riktningen från riksdagens sida kan inte anses erforderligt.
Utskottet avstyrker med hänsyn härtill bifall till det nu berörda yrkandet i
motionen 1121.

I motionen 1602 begärs en översyn av det system som ligger till grund för
fastställande av dagsbotens storlek. Enligt motionärens mening borde en
av myndighet lämnad uppgift om den tilltalades ekonomiska förhållanden
läggas till grund för dagsbotens bestämmande.

Böter ådöms enligt 25 kap. 1 § brottsbalken (BrB) i dagsböter eller
omedelbart i pengar (penningböter). Dagsböter ådöms enligt 25 kap. 2 §
BrB till ett antal av minst en och högst 120. Storleken av vaije dagsbot
fastställs i pengar till belopp från och med två till och med 500 kr. efter vad
som prövas skäligt med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet,

JuU 1979:/80:27

försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Om brottet
är ringa får dagsbotens belopp jämkas.

Tanken bakom dagsbotssystemet var att få fram en metod att beräkna
det penningbelopp, räknat dag för dag, som den tilltalade under en längre
tid kan avstå från utan att han lider nöd eller brister i sin försörjningsskyldighet.

Riktlinjer för dagsbotens bestämmande har för åklagarväsendets del
lämnats i cirkulär från riksåklagaren, senast år 1973 (RÅ:s cirkulär C 76).
Enligt dessa riktlinjer gäller bl. a. att dagsboten beräknas på grundval av
den misstänktes årsinkomst, varmed förstås inkomsten före skatt med
avdrag för kostnaderna för inkomstens förvärvande och för underhållsbidrag
som den misstänkte har att utge. Lika med inkomster anses dels
sådana förmåner som sjukpenning, arbetslöshetsersättning och omskolningsbidrag,
dels förmåner av underhållsbidrag. Avdrag sker enligt vissa
principer med hänsyn till försörjningsbörda till make eller sammanboende
samt till hemmavarande barn. Dagsboten fastställs i princip till 1/1 000 av
den sålunda framräknade årsinkomsten. Från den framräknade dagsboten
görs i högre inkomstlägen visst avdrag med hänsyn till skatteprogressiviteten.

Riktlinjerna i riksåklagarens cirkulär tjänar också till ledning för bedömningen
i domstolarna.

Den grundläggande utredningen för beräkningen av dagsbotens storlek
görs av polisen under förundersökningen. Enligt 4 § tredje stycket förundersökningskungörelsen
(1947:948) skall sålunda i fall då det finns anledning
anta att dagsböter skall komma att ådömas den misstänktes inkomstoch
förmögenhetsförhållanden utredas. Uppgifterna härom antecknas i
förundersökningsprotokollet.

Någon rutinmässig kontroll av den misstänktes uppgifter sker inte. När
det gäller utfärdande av strafföreläggande har riksåklagaren i det förut
nämnda cirkuläret uttalat att den misstänktes uppgifter om inkomst- och
förmögenhetsförhållanden bör godtas utan kontroll, såvida det inte finns
särskild anledning anta att uppgifterna är felaktiga eller ofullständiga.
Denna ordning motiveras med intresset av att inte onödigtvis belasta
utredningsförfarandet.

Frågan om polisens medverkan vid personutredningen rörande den
misstänkte var aktuell i samband med den ändring som förra året gjordes i
lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål och som innebar att
kravet på personundersökning ej längre skulle vara obligatoriskt för meddelande
av villkorlig dom (prop. 1978/79:76, JuU 19, rskr 158). I det
ärendet hade ifrågasatts att polisen under förundersökningen skulle inhämta
ytterligare personuppgifter för att ge domstolen underlag för påföljdsvalet
samt att polisen också skulle kontrollera lämnade uppgifter. Från rikspolisstyrelsens
sida pekades på att polisen på detta sätt skulle få arbetsuppgifter
utan samband med det polisiära arbetsområdet, vilket negativt

JuU 1979:/80:27

skulle inverka på polisens hårt ansträngda resurser. I propositionen uttalade
departementschefen beträffande då aktuella ändringar i förundersökningskungörelsen
att det fick förutsättas att kontrollen av den personinformation
som polisen inhämtade skulle ankomma på domstolen. Riksdagen
avslog med hänsyn härtill på förslag av justitieutskottet en motion med
yrkande om att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna att
förslaget inte skulle få medföra en extra belastning för polisen.

Bötesstraffet utgör i rättstillämpningen den helt dominerande brottspåföljden,
och man förutser en ökad användning i framtiden av böter som
sanktion bl. a. vid förmögenhetsbrott. Utskottet vill därför, liksom tidigare
(se JuU 1977/78: 25 s. 36), rent allmänt konstatera att det i kampen mot
brottsligheten är utomordentligt angeläget att bötesstraffets effektivitet
upprätthålls. I den riktningen verkar också de nyligen antagna lagändringarna
beträffande bötesindrivningen (prop. 1978/79:40, LU 10, rskr 159).
Ytterligare åtgärder kan bli aktuella på grundval av förslag beträffande
bötesförvandlingen som förväntas från viteskommittén (Ju 1979:01), vilken
har till uppgift bl. a. att utreda frågan om straffrättslig kompensation
vid bortfallet av förvandlingsstraffet.

En förutsättning för en vid tillämpning av bötesstraffet är enligt utskottets
mening, förutom att verkställighetsreglerna är effektiva, också att
bötesstraffets storlek kan fastställas på en i största möjliga utsträckning
säker och rättvis grund. Såsom motionären påpekat är emellertid de uppgifter
som för åklagaren och domstolen ligger till grund för beräkning av
dagsbotens storlek vanligtvis ej kontrollerade. I den mån de till följd härav
inte är tillförlitliga kan enligt utskottets mening syftet med dagsbotssystemet
bli förfelat. Möjligheterna att skapa ett system som leder till större
tillförlitlighet bör därför övervägas. Det är emellertid angeläget att ett
sådant system inte leder till onödig byråkrati och omgång under förundersökningen
och målets handläggning i domstol.

Det bör ankomma på regeringen att närmare besluta om formerna för de
av utskottet förordade övervägandena.

Vad utskottet nu med anledning av motionen 1602 anfört rörande överväganden
om rutinerna för dagsbotens bestämmande bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet hemställer 1

1. att riksdagen beträffande inrättande av tjänster bemyndigar regeringen
att vid Göta hovrätt inrätta en ordinarie tjänst för hovrättslagman
och en ordinarie tjänst för hovrättsråd, tillika vice
ordförande på avdelningen, båda med beteckningen Co,

2. att riksdagen beträffande överstatförande av domartjänst bemyndigar
regeringen att enligt vad som förordats i propositionen
föra ordinarie domartjänst över stat,

JuU 1979:/80:27

3. att riksdagen beträffande medelsberäkningen till Allmänna domstolarna
för budgetåret 1980/81 anvisar ett förslagsanslag av
662 900000 kr.,

4. att riksdagen beträffande väntetider för vittnen avslår motionen
1979/80:472,

5. att riksdagen beträffande tingspredikan avslår motionen 1979/
80: 795,

6. att riksdagen beträffande snabbhandläggning av enklare brottmål
avslår motionen 1979/80: 1121 i denna del (yrkandet 10),

7. att riksdagen beträffande överväganden om rutinerna för dagsbotens
bestämmande med anledning av motionen 1979/80:1602
såsom sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i
detta hänseende.

3. Allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen har under punkten D 3
(s. 56-60) föreslagit riksdagen att till Allmänna förvaltningsdomstolarna
för budgetåret 1980/81 anvisa ett förslagsanslag av 211 400000 kr.

Motioner

I motionen 1979/80:271 av Anna Wohlin-Andersson (c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts motionen
beträffande lokalisering av länsrätten i Östergötland till Motala.

I motionen 1979/80: 1601 av Torsten Karlsson (s) hemställs att riksdagen
beslutar att länsrätten i Östergötland skall lokaliseras till Motala.

Utskottet

Regeringens förslag under denna punkt innebär bl. a. att medel beräknas
för 100 tjänster i den förstärkningsorganisation med f. n. ca 70 tjänster,
som byggts upp för att länsrätterna skall kunna minska sina balanser.
Länsrätternas samlade målbalanser steg under budgetåret 1978/79 med
omkring 25 000 mål till omkring 240000 mål. Departementschefen uppger
att han inte räknar med att länsrätterna under budgetåret 1980/81 kommer
att kunna minska sina balanser.

Utskottet godtar regeringens förslag till medelsberäkning.

I motionerna 271 och 1601 framställs önskemål att länsrätten i Östergötlands
län skall lokaliseras till Motala.

Riksdagen beslöt under våren 1978 om riktlinjer för en ny länsrättsorganisation.
Beslutet innebar att länsdomstolarna - länsskatterätterna, fastighetstaxeringsrätterna
och länsrätterna - skulle brytas ut ur länsstyrelserna
och omvandlas till fristående allmänna förvaltningsdomstolar (länsrätter),
en i varje län. De nya länsrätterna skulle administrativt samordnas

Juli 1979:/80:27

med regeringsrätten och kammarrätterna till en gemensam allmän förvaltningsdomstolsorganisation
med domstolsverket som central förvaltningsmyndighet
(prop. 1977/78: 170, KU 47, rskr 308). Riksdagen beviljade
därefter förra året medel för reformen (prop. 1978/79: 100, bil. 5, JulJ 26, p.
3, rskr 215). Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1979.

Önskemål om lokalisering av länsrätter på annan ort än residensorten
framfördes motionsvägen under riksdagens behandling av länsrättsreformen
både år 1978 och år 1979.

Enligt regeringens förslag i propositionen 1977/78: 170 skulle utgångspunkten
för lokaliseringen av de nya länsrätterna vara att de skulle förläggas
till residensorterna: det skulle ankomma på regeringen att besluta om
förläggningsorter. Vid riksdagens behandling av propositionen begärdes i
olika motioner att regeringen också skulle pröva andra lokaliseringsorter
inom vissa län än residensorterna. Konstitutionsutskottet hänvisade i sitt
betänkande till att regeringen skulle besluta om länsrätternas förläggningsorter
och att de i motionerna föreslagna prövningarna således skulle komma
att göras. Det kunde därför förutsättas, uttalade konstitutionsutskottet,
att regeringen undersöker om regionalpolitiska eller sysselsättningspolitiska
skäl i särskilda fall kan motivera att länsrätter förläggs till annan ort
än residensorten. Konstitutionsutskottet hemställde att riksdagen skulle
förklara motionerna besvarade med vad utskottet anfört om lokalisering av
länsrätterna. Riksdagen följde utskottet.

Enligt uttalande i förra årets budgetproposition av chefen för justitiedepartementet
borde, i de fall fråga väckts om utlokalisering, valet av lokaliseringsort
ske efter noggrann kartläggning i varje enskilt fall av de skäl som
talar för och emot utlokalisering. Det var enligt departementschefen också
angeläget att frågan om en eventuell utlokalisering av länsrätter inte prövades
isolerad utan vägdes samman med motsvarande fråga för annan
offentlig förvaltning. Detta omfattande utredningsarbete hade ännu inte
kunnat genomföras.

Departementschefen konstaterade vidare att länsdomstolarna befann sig
i en arbetsmässigt svår situation samt att balanserna i domstolarna hade
ökat efter riksdagens beslut om länsrättsreformen. Alla möjligheter borde
enligt departementschefen tas till vara att så snart som möjligt nedbringa
de nuvarande balanserna till en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar
nivå. En utlokalisering av vissa länsrätter skulle enligt departementschefen
i vaije enskilt fall leda till sådana störningar av verksamheten att frågan
inte borde tas upp förrän balanserna hade arbetats ned. I avbidan härpå,
ansåg departementschefen, borde länsrätterna vara förlagda till residensorten.

Justitieutskottet fann liksom departementschefen att det var utomordentligt
angeläget att länsrättsreformens genomförande inte skulle leda till
en försämring av den för både allmänhet och personal otillfredsställande
balanssituationen i länsdomstolarna. Enligt utskottets mening var det

Juli 1979:/80:27

ofrånkomligt att en utlokalisering av länsrätt till annan ort än residensorten
av personalpolitiska och andra praktiska skäl under inledningsskedet skulle
inverka negativt på arbetet i länsrätten. Att bringa ned balanserna till en
från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar nivå fick enligt utskottets mening
anses vara ett så angeläget önskemål att det f. n. måste sättas före intresset
att av regionalpolitiska eller sysselsättningspolitiska skäl redan vid reformens
genomförande lokalisera länsrätt till annan ort än residensorten.
Utskottet ansåg sig därför inte kunna tillstyrka att länsrätt då lokaliserades
till sådan ort.

Frågan om lokalisering av länsrätt borde emellertid, uttalade utskottet, i
enlighet med vad riksdagen förutsatt och vad som förordats i budgetpropositionen
utredas vidare; det slutliga ställningstagandet från regeringens
sida borde tas så snart utredningsarbetet avslutats. Utskottet avstyrkte
bifall till motioner om länsrätters lokalisering till annan ort än residensort.
Riksdagen följde utskottet.

Enligt den därefter av regeringen utfärdade förordningen (1979:239) om
länsrätternas kansliorter skall länsrätterna i samtliga län ha sina kanslier i
residensorterna.

Justitieministern Håkan Winberg besvarade den 27 november 1979 en
fråga i riksdagen angående dels hur långt utredningsarbetet om eventuell
utlokalisering av länsrätterna från residensstäderna fortskridit, dels om
länsrätten i Östergötlands län är föremål för utredningens uppmärksamhet
och när i så fall besked kan väntas (riksdagens protokoll 1979/80: 38 s. 116).

Justitieministern uppgav därvid att arbetet i regeringskansliet på länsrättsreformen
under våren 1979 helt koncentrerats till sådana frågor som
måste lösas innan reformen trädde i kraft och att därefter olika frågor som
berör länsrätternas verksamhet krävt ett omfattande arbete av domstolarna
själva, domstolsverket och departementet. Frågorna om formerna för
utredningsarbetet när det gäller länsrätternas lokalisering fick enligt justitieministern
tas upp nu; han avsåg därvid självfallet att följa de riktlinjer
som lagts fast genom riksdagens beslut.

Utskottet vill med anledning av yrkandena i motionerna 271 och 1601
liksom tidigare peka på angelägenheten av att balanssituationen i länsrätterna
inte försvåras till följd av länsrättsreformen. Som framgår av det
föregående bedöms balanssituationen nu vara så allvarlig att det för den
särskilda förstärkningsorganisationen för avarbetande av balanser för nästa
budgetår föreslås medel motsvarande 30 tjänster mer än under innevarande
budgetår. Rörande den fortsatta behandlingen av frågan om lokalisering
av länsrätterna vill utskottet vidare erinra om sina uttalanden förra
året. Utskottet vill med hänvisning till det anförda f. n. inte uttala sig för en
lokalisering av länsrätt till annan ort än residensort.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna 271 och 1601.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande medelsberäkningen till Allmänna för -

JuU 1979:/80:27

valtningsdomstolarna för budgetåret 1980/81 anvisar ett förslagsanslag
av 211 400 000 kr.,

2. att riksdagen beträffande lokalisering av länsrätt avslår motionerna
1979/80:271 och 1979/80:1601.

4. Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
under punkten D 4 (s. 60-62) framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m.m. för
budgetåret 1980/81 anvisar ett förslagsanslag av 26900000 kr.

5. Utrustning till domstolar m. m. Utskottet tillstyrker regeringens under
punkten D 5 (s. 62) framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Utrustning till domstolar m.m. för budgetåret
1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 11 000000 kr.

6. Byggnadsarbeten för domstolsväsendet. Utskottet tillstyrker regeringens
under punkten D 6 (s. 62-64) framlagda förslag och hemställer att riksdagen 1.

bemyndigar regeringen att besluta om byggnadsarbeten för domstolsväsendet
inom de kostnadsramar som förordats i propositionen,

2. till Byggnadsarbeten för domstolsväsendet för budgetåret 1980/
81 anvisar ett reservationsanslag av 9500000 kr,

Stockholm den 13 mars 1980

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Hans Pettersson
i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Karl-Gustaf
Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Arne Svensson (m), Maja Ohlin (s),
Stina Eliasson (c) och Elis Andersson (c).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980