Med anledning av propositionen 1979/80:100 i vad avser anslag till konsumentverket jämte motioner (Betänkande 1979/80:NU54 Näringsutskottet)

NU 1979/80:54

Näringsutskottets betänkande
1979/80:54

med anledning av propositionen 1979/80:100 i vad avser anslag till
konsumentverket jämte motioner

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels propositionen 1979/80:100 bilaga 14 (handelsdepartementet) i vad
avser anslag till konsumentverket,

dels fem motioner i följande ämnen med anknytning till konsumentverkets
verksamhet:
konsumentpolitikens inriktning,

kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter,

kommunal konsumentpolitisk verksamhet,

bidrag till studieförbunden för verksamhet på konsumentområdet,
varumärkning enligt EAN-systemet.

Generaldirektör Sven Heurgren, konsumentverket, och företrädare för
Svenska EAN-kommittén har inför utskottet lämnat upplysningar i det
sistnämnda ärendet.

Näringslivets delegation för marknadsrätt har ingivit en skrivelse rörande
kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter (se
s. 12 f.).

Propositionen

Förslag

Under angivna punkter i propositionen 1979/80:100 bilaga 14 föreslås
följande:

D 4. Konsumentverket: Förvaltningskostnader
(s. 81-86)

att riksdagen till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret
1980/81 anvisar ett förslagsanslag av 38 241 000 kr.

D 5. Konsumentverket: Undersökningsverksamhet
m . m . (s. 87 f.)

att riksdagen till Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. för
budgetåret 1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 1 046 000 kr.

1 Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 54

NU 1979/80:54

Förslagens innebörd och motivering

Medel till konsumentverket för förvaltningskostnader (anslaget D 4)
anvisas i programtermer. Vérket har fyra huvudprogram - Marknadsinriktade
aktiviteter, Systeminriktade aktiviteter, Allmän information och
Varuprovningar m. m. på uppdrag.

Den huvudsakliga innebörden av konsumentverkets förslag beträffande
de olika programmen redovisas i propositionen (s. 82-84). Föredraganden
uttalar (s. 85) att insatser i fråga om hushållsekonomin, utbildning och
information är angelägna uppgifter för konsumentverket och att dess
resurser i större omfattning än hittills bör inriktas på dessa frågor. Den
förstärkning verket har äskat för de angivna ändamålen bör, anförs det,
åstadkommas genom att verket omfördelar medel inom den ekonomiska ram
som gäller för den totala verksamheten. I övrigt godtas de prioriteringar som
konsumentverket har föreslagit. Medel anges böra tillföras för konsumentskydd
på bilområdet och för stöd till kommunal konsumentpolitisk
verksamhet.

Regeringens förslag beträffande anslaget D 5, Konsumentverket: Undersökningsverksamhet
m. m., innebär en minskning från 1 802 000 kr. till
1 046 000 kr.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1979/80:948 av Karin Flodström m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att
prismärkning i form av kod även skall kunna utläsas i klarskrift på
förpackningen,

1979/80:975 av Sten Svensson m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som [i motionen] anförts om
inriktningen av samhällets konsumentpolitik,

1979/80:1410 av Filip Fridolfsson m. fl. (m, c, fp), vari hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av riktlinjerna för
konsumentverkets verksamhet så att kompetenskonflikter med andra
myndigheter undviks,

1979/80:1448 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen hemställer om förslag till lag om kommunal konsumentverksamhet,

2. hos regeringen hemställer att erforderliga åtgärder vidtas för att
möjliggöra kommunernas utbyggnad av den egna konsumentverksamheten
så att under 1 föreslagna krav kan uppfyllas,

3. till Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. anvisar ett i

NU 1979/80:54

förhållande till regeringens förslag med 756 000 kr. förhöjt belopp för
utbildningsändamål,

1979/80:1783 av Ingvar Svanberg m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
beslutar att från anslaget Konsumentverket: Undersökningsverksamhet
m. m. för budgetåret 1980/81 stöd även skall utgå till studieförbundens
konsumentpolitiska verksamhet.

Konsumentpolitikens inriktning

Motionen 1979180:975

Konsumentpolitiken har förändrats under 1970-talet, hävdas i motionen
1979/80:975. Efter att under 1950- och 1960-talen i hög grad ha präglats av
information och rådgivning till de enskilda konsumenterna inriktas den i
dagens läge främst på producentpåverkan och omfattande konsumentskydd.
Motionärerna berör konsumentverkets utfärdande av riktlinjer och frågar
”om det är rimligt att hart när alla konsumentvaror skall regleras i ett
byråkratiskt nätverk av lagparagrafer och andra bestämmelser”. Ytterligare
frågor om riktlinjearbetet gäller vilka kostnader det medför - för företagen
och, genom prishöjningar, för konsumenterna -, hur riktlinjerna hjälper
konsumenterna i köpsituationer och i vad mån de hämmar företagens
produktutveckling.

Ledmotivet i en samhällelig konsumentpolitik måste, säger motionärerna,
vara att ge konsumenten en chans att själv bestämma. Samhället måste
genom lagar och andra regler dra upp de ramar inom vilka företag och
enskilda får agera. De konsumentpolitiska åtgärderna får emellertid inte
syfta till att ensidigt stärka konsumentens ställning. De måste också ge
producenterna ökad kunskap om konsumenternas situation och önskemål.

I följande punkter sammanfattar motionärerna vad de betecknar som en
moderat konsumentpolitik:

o Det är konsumenternas fria val som skall bestämma företagens inriktning
av produktionen.

o För att underlätta konsumentens eget val är en effektiv konsumentupplysning
nödvändig,
o Förbättrad information och goda kunskaper stärker konsumenternas
möjligheter att påverka utbudet av varor och tjänster,
o En öppen redovisning av fakta om varor och tjänster,
o Konsumenternas inflytande stärks genom förbättrad varudeklaration och
konsumentupplysning,
o Stöd till hushållsekonomisk och hushållsteknisk forskning för hemarbetets
rationalisering.

o Skydd mot vilseledande reklam och osunda försäljningsmetoder.

1* Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 54

NU 1979/80:54

o Bättre information om samhällets tjänster.

o Större inslag av konsumentutbildning i den grundläggande undervisningen.

o Bibehållandet av fria affärstider,
o Ingen onödig förbudslagstiftning.

Det får inte vara så, deklarerar motionärerna, att den statliga myndigheten
konsumentverket ses som konsumenternas ställföreträdare med rätt att tala
om för företagen hur konsumenterna vill ha det. En utveckling mot alltmer
lagstiftning om och reglering av konsumenternas och producenternas
situation kan inte vara rimlig. Motionärerna upprepar ett från moderat håll
framfört krav på en översyn av konsumentpolitiken och i synnerhet
konsumentverkets verksamhet.

Konsumenternas krav på en allsidig och tillförlitlig information om varor
och tjänster har alltmer åsidosatts, hävdar de. Därmed har konsumenternas
situation försvagats. Konsumentverkets verksamhet borde därför i högre
grad inriktas på hushållsekonomisk forskning, varutester, utbildning och
information. Nya riktlinjer för verkets verksamhet borde alltså utarbetas.

Tidigare behandling av liknande förslag

I en motion år 1978 av Olle Wästberg i Stockholm m. fl. (fp) hemställdes
att riksdagen skulle uttala att tyngdpunkten i konsumentpolitiken borde
förskjutas i riktning mot utbildning och upplysning. Motionen avslogs av
riksdagen sedan den avstyrkts av näringsutskottet med i huvudsak följande
motivering (NU 1977/78:64 s. 14):

Det anslag som konsumentverket får till förvaltningskostnader anvisas i
programtermer. Programmen rymmer aktiviteter av mångahanda slag.
Målet för verksamheten inom det första - och ekonomiskt sett största -programmet, Marknadsinriktade aktiviteter, är att påverka producenter,
distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas
behov och att för konsumenterna ange möjligheter till ett
resursutnyttjande som tillgodoser deras behov. Som det viktigaste medlet för
programmet nämns producentpåverkan genom sådana riktlinjer för företagens
marknadsföring och produktutveckling som verket enligt sin instruktion
har att utfärda. Så till vida har motionärerna rätt i att producentpåverkan
framhävs som inslag i konsumentpolitiken.

Arbetet med riktlinjer liksom handläggningen av ärenden enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) och avtalsvillkorslagen (1971:112) går emellertid
till stor del ut på att söka få till stånd fylligare och mera korrekt
information om varor och tjänster, till grund för rationella beslut av
konsumenterna. Konsumentverkets aktiviteter med inriktning på producenterna
och dess aktiviteter med inriktning på konsumenterna betingar
varandra ömsesidigt. Det är därför enligt utskottets mening missvisande att
såsom motionärerna sätta producentpåverkan och konsumentupplysning i
motsatsställning till varandra.

Utskottet vill också erinra om att insynsutredningen (H 1976:03) f. n. i

NU 1979/80:54

viktiga hänseenden studerar förutsättningarna för producentpåverkan.
Enligt uppgift avser utredningen att i år lägga fram en lägesrapport som kan
utgöra grund för fortsatt debatt. Utskottet finner det naturligt att statsmakterna
avvaktar denna rapport och diskussionen kring den innan de överväger
nya direktiv till konsumentverket i fråga om producentpåverkan kontra
verksamhet med annan inriktning.

I en motion år 1979 av Sten Svensson m. fl. (m) föreslogs en utredning med
uppgift att utarbeta nya riktlinjer för konsumentverkets verksamhet.
Motionärernas argumentation överensstämde i väsentliga delar med den som
nu förekommer i motionen 1979/80:975. Näringsutskottet (NU 1978/79:27 s.
25) hänvisade till de principiella synpunkter som utskottet föregående år
hade anfört med anledning av den motion som refereras inledningsvis i detta
avsnitt. Utskottet erinrade också om insynsutredningen (H 1976:03) och
uttalade att det skulle vara föga rationellt att vid sidan av denna tillsätta
ytterligare en utredning beträffande konsumentverkets verksamhet. Härutöver
tilläde utskottet:

Som har redovisats i det föregående tillämpas programbudgetering för
konsumentverket. Riksdagen har alla möjligheter att genom närmare
reglering av de olika programmen och delprogrammen styra konsumentverkets
aktiviteter. Det missnöje med den nuvarande verksamheten som
kommer till uttryck i motionen borde i första hand föranleda förslag till
villkor i samband med anslagsgivningen. Motionens förespråkare inom
utskottet har emellertid inte velat lämna några sådana förslag.

Utskottet avstyrkte sålunda motionen, som också avslogs av riksdagen.
Moderata samlingspartiets representanter i utskottet reserverade sig till
förmån för yrkandet i motionen.

Pågående utredningar

Insynsutredningen (H 1976:03; ordförande: generaldirektör Åke Englund)
har i uppdrag att utreda frågan om insyn i företagens marknads- och
produktplanering. I de ursprungliga direktiven för utredningen (1977 års
kommittéberättelse del II H 1), utfärdade av handelsminister Lidbom,
framhålls inledningsvis att ett uppmärksammat inslag i det konsumentpolitiska
arbetet under senare år har varit myndigheternas strävan att påverka
producenter, distributörer och marknadsförare (producentpåverkan). I
detta sammanhang erinras om marknadsföringslagens bestämmelser och om
systemet med riktlinjer. Utredningens överväganden skall enligt direktiven
ta sikte på att tillförsäkra de konsumentpolitiska organen, i första hand
konsumentverket, möjligheter att från företagen eller eventuellt deras
organisationer i mån av behov erhålla sådana uppgifter om företagens
verksamhet som är av betydelse i det konsumentpolitiska arbetet. Särskilt
skall uppmärksammas behovet av att få del av uppgifter som möjliggör en
påverkan på företagen redan i deras planeringsstadium. 1 tilläggsdirektiv av
handelsminister Burenstam Linder i januari 1977 (1978 års kommittéberät -

NU 1979/80:54

telse del II H 1) görs ”vissa preciseringar av utredningsuppdraget”.
Utredningen bör i första hand bygga sina överväganden på den samarbetsvilja
som finns inom näringslivet. Det betonas att en utgångspunkt måste
vara att företagen själva skall ha ansvaret för produktutvecklingen.
Utredningsuppdraget lämnar, framhålls det, i praktiken utrymme för mycket
skilda ambitioner.

Enligt anvisningar i tilläggsdirektiven har utredningen efter en första
probleminventering i en rapport angett tänkbara modeller för den diskuterade
verksamheten. Rapporten och debatten kring den är avsedd som
hjälpmedel när det gäller att ta närmare ställning till utredningsarbetets
fortsatta bedrivande. I rapporten - Konsumentinflytande genom insyn?
(SOU 1979:5) - redogörs för den konsumentpolitiska organisationen, för
bestämmelser om företagens uppgiftsskyldighet och för gällande rätt i fråga
om samhällets producentpåverkan. Erfarenheter från en del andra länder
presenteras. Vad gäller erfarenheter av tillämpade metoder för konsumentverkets
producentpåverkan konstateras bl. a. följande. Konsumentverket
har funnit att det för en effektiv producentpåverkan i enlighet med dess
instruktion krävs tillgång till uppgifter från enskilda företag och en bred
kunskapsbas som inte kan byggas upp enbart med interna resurser.
Utredningen anger olika modeller för konsumentverkets uppgiftsinhämtning.
Uppgiftsinhämtning genom frivilligt samarbete kan ha formen av
interna undersökningar och provningar inom konsumentverket, frivilligt
icke formaliserat samarbete mellan verket och enskilda företag eller frivilligt
formaliserat samarbete. En annan möjlighet är att uppgiftsskyldigheten
regleras i lag. Utredningen presenterar ett utkast till lag med vissa
bestämmelser om uppgiftsskyldighet rörande produktutformning m. m.
Rapporten har remissbehandlats. Insynsutredningens arbete beräknas bli
slutfört under år 1980.

Kommittén (H 1979:04) för översyn av vissa konsumentpolitiska medel för
producentpåverkan m. m. (ordförande: professor Solveig Wikström) tillkallades
av handelsminister Hadar Cars i september 1979. I direktiven berörs
den på senare år successivt utbyggda lagstiftningen på konsumentområdet -särskilt marknadsföringslagen (1975:1418) - och konsumentverkets uppgift
att utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning.
Efter en redogörelse för praxis i riktlinjearbetet och för riktlinjernas
rättsliga karaktär diskuteras fördelar och nackdelar med riktlinjesystemets
tillämpning på olika områden, invändningar bl. a. mot sättet för framtagande
av riktlinjer samt vissa kostnadsaspekter.

Om kommitténs uppdrag uttalas därefter i huvudsak att kommittén inom
den ram som angivits skall kartlägga om problem förekommer samt, om så
skulle vara, lämna förslag om de förändringar i eller kompletteringar av det
nuvarande systemet som bedöms möjliga och lämpliga. Kommittén bör, sägs
det också, i sitt arbete tillgodogöra sig de erfarenheter som på olika håll har

NU 1979/80:54

vunnits vid framtagandet av riktlinjer samt det omfattande material som har
redovisats i samband med den förda debatten.

Varuprovningskommittén ( 1979:05; ordförande: borgarrådet Lennart
Rydberg) som också har tillkallats hösten 1979, likaledes med direktiv av
handelsminister Hadar Cars, skall utreda frågan om jämförande varuprovningar
och marknadsöversikter. I direktiven berörs inledningsvis den
konstaterade efterfrågan på produktinformation och konsumentverkets
insatser på varuprovningsområdet:

Traditionellt har samhället mött efterfrågan på information om produktutbudet
genom att göra jämförande varuprovningar och ställa samman
resultatet av dessa (ofta kallade marknadsöversikter). I dag ingår det i
konsumentverkets uppgifter att göra varuprovningar och andra undersökningar.
Verket utför sålunda varuprovningar i egen regi men låter också
utföra sådana vid andra provningsorgan. Dessutom deltar man i internationellt
samarbete på området. Särskilt bör här nämnas den försöksverksamhet
med gemensamma provningar av kapitalvaror som bedrivs inom Nordiska
ministerrådets ram. Vidare utför verket varuprovningar m. m. på uppdrag
från bl. a. olika företag. Resultatet av verkets provningar publiceras ofta i
form av marknadsöversikter, köpråd och handböcker samt i tidningen Råd
och Rön. Också vissa privata organ utför och publicerar resultat av
varuprovningar.

Därefter erinras om föreskriften i 3 § marknadsföringslagen (1975:1418)
om åläggande att lämna information i vissa fall och om vad som gäller i fråga
om s. k. officiell provning.

Marknadsundersökningar, varuprovningar och andra enklare produktundersökningar
är ett inslag i arbetet för att stärka konsumenternas ställning
och får avvägas mot andra medel i konsumentpolitiken, sägs vidare i
direktiven.

Under 1970-talet har som redan har beskrivits nya vägar prövats för att ge
konsumenterna bästa möjliga information vid köp. Under den tid nya system
har byggts upp har det ansetts att varuprovningar i viss mån har kommit i
bakgrunden. Efterfrågan på denna typ av information har emellertid visat sig
stor. Samtidigt kan konstateras att varuprovningar i traditionell mening
ställer stora krav på resurser både i den bemärkelsen att de är kostnadskrävande
och att personalen som arbetar i verksamheten måste vara specialiserad.
Mot denna bakgrund torde det inte vara möjligt att möta den ökande
efterfrågan på utvidgad provningsverksamhet och publicering av marknadsöversikten
inom ramen för de resurser som tilldelas de statliga organ som
arbetar med dessa frågor.

Bland frågor i anslutning till varuprovningar och marknadsöversikter som
behöver bli belysta nämns följande. Vem skall ha ansvaret för och utföra
provningar? Vem skall utforma och sprida information i form av marknadsöversikter?
Vilka resurser kan samhället och andra avsätta för sådan
verksamhet? Vilka egenskaper hos en produkt bör bli föremål för provning
och vilka krav bör ställas på mätmetoderna?

1** Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 54

NU 1979/80:54

Kommitténs uppgift är att analysera vilka problem som finns när det gäller
att tillhandahålla sammanställd information om produktutbudet. Denna
analys skall bygga bl. a. på en utvärdering av den hittillsvarande varuprovningsverksamheten
samt arbetet med att ställa samman och föra ut
informationen till konsumenterna. Kommittén skall lägga fram förslag om
hur den framtida verksamheten med varuprovningar samt sammanställningen
och spridningen av provningsresultaten bör utformas och organiseras för
att konsumenterna skall ges tillgång till de data om produktutbudet som
erfordras för att deras val skall underlättas och köpen bli väl övervägda. Som
utgångspunkt skall härvid gälla att förslag skall lämnas som utgör alternativ
till nuvarande ordning.

Kommitténs arbete skall omfatta en inventering av de provningsmetoder
och resurser som finns på olika håll i samhället och hur de används för
konsumentinformation.

När det gäller ansvarsfördelning skall för- och nackdelar med myndighetskontrollerande
resp. företagskontrollerande provningssystem analyseras.
Därvid bör möjligheterna att fördela ansvaret mellan t. ex. myndigheter,
företag, näringslivs- och konsumentorganisationer noga övervägas. Av
särskilt intresse anges vara att pröva en modell som innebär att myndigheterna
är kravställare medan ansvaret för verksamhetens genomförande
främst ligger utanför myndighetsorganisationen.

Mot bakgrund av sin granskning bör kommittén kunna skissera hur den
fortsatta provningsverksamheten med sikte på information till konsumenterna
bör vara beskaffad vad gäller ansvar, tillsyn, genomförande och
finansiering. Dessutom bör kommittén lägga fram förslag om hur marknadsöversikterna
bör komma konsumenterna till del.

Regeringen gav i augusti 1979 i uppdrag åt konsumentverket att pröva
utformningen av konsumentinformationen på säljstället. Direktiv för utredningsarbetet
ges i en promemoria där bl. a. följande anförs:

I den allmänna debatten har under senare år frågan om avvägningen
mellan information på säljstället och annan information tagits upp. Här kan
nämnas att riksdagen har ställt sig bakom uppfattningen att ett varudeklarationssystem
som är anpassat efter konsumenternas informationsbehov är
en betydelsefull del av den konsumentpolitiska verksamheten. Det har
förutsatts att arbetet med att förbättra varudeklarationssystemet fortsätter
och att regeringen fortlöpande följer utvecklingen på området (NU
1975/76:14 rskr 108).

Man kan konstatera att den produktnära informationen f. n. i hög grad
varierar mellan dels olika produktgrupper, dels skilda tillverkare. Detta
försvårar konsumenternas möjligheter att väga pris mot kvalitet och att göra
produktjämförelser.

Ett samlat försök att utarbeta principer för hur konsumentinformationen
på säljstället effektivt kan utformas bör därför göras.

En utgångspunkt för detta arbete bör vara att konsumenterna lätt måste
förstå den information som ges i olika sammahang.

NU 1979/80:54

I arbetet bör särskilt belysas vilka kriterier som bör användas för urval av
de egenskaper som bör ingå i informationen till konsumenterna. Vidare bör
övervägas hur dessa produktegenskaper bäst kan presenteras för konsumenterna.

Informationen på sälj stället kan i varierande grad göras likformig.
Traditionellt har man ansett att standardiserade mätmetoder är en förutsättning
för att information skall kunna ges på ett systematiskt sätt. Detta bör
uppmärksammas vid verkets prövning av här behandlade frågor.

Kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter

Motionen 1979180:1410

Konsumentverket har i snabb takt utvidgat sitt verksamhetsfält, säger
motionärerna. Under åberopande av 3 § marknadsföringslagen (1975:1418)
- om åläggande att lämna information - har verket gripit sig an med frågor
som normalt handläggs av andra myndigheter. Fallen är många, hävdar
motionärerna och lämnar två exempel. Det ena gäller åtgärder för att sprida
information om faror till följd av gift i jordnötter. Det naturliga hade varit,
menar motionärerna, att statens livsmedelsverk utan medverkan av konsumentverket
fått förhandla om sådana åtgärder. Det andra fallet avser de
åtgärder med avseende på kemisk-tekniska produkter som konsumentverket
i sin anslagsframställning förbudgetåret 1980/81 sagt sig vilja prioritera. Till
följd av konsumentverkets agerande tycks nu flera myndigheter samtidigt
syssla med samma produkter, anför motionärerna. Företagen tvingas
anpassa sina produkter till olika bestämmelser från olika myndigheter. Detta
kräver en stor insats i form av tid och pengar. Därtill kommer att
myndigheternas dubbelarbete är ineffektivt och onödigt kostnadskrävande.

Konsumentverkets anslagsframställning

Det avsnitt i konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret
1980/81 som åsyftas i motionen 1979/80:1410 innehåller bl. a. följande:

Konsumenten utsätts i dag för en stor mängd kemikalier i sin hemmiljö.
Bostäder och deras inredning har under 60- och 70-talet försetts med nya, i
regel syntetiska ytmaterial. Nya typer av lim, färger och lacker har börjat
användas. Kunskapen om dessa materials egenskaper är otillräcklig. Det
finns en rad exempel på förbisedda, felbedömda eller befarade risker. KOV
förfogar över en omfattande provkarta över mer eller mindre allvarliga
konsumentproblem på detta område.

KOV anser att det är en mycket angelägen uppgift för verket att initiera
och driva på forskning för att få fram säkrare underlag för bedömning av
ämnen, som är eller misstänks vara skadliga, att med ledning av sådana
kunskaper vidta eller föreslå åtgärder och att lämna nödvändig information
till konsumenter om åtgärder för att begränsa riskerna.

Flera av de kemikalier som förekommer i konsumentprodukter är relativt
okända för de flesta konsumenter och riskerna vid felanvändning svåra att
bedöma. Kemiska tillsatser i dagligvarusortimentet är otillräckligt deklare -

NU 1979/80:54

rade och kan ge långtidseffekter eller allergiska reaktioner mot vilka

konsumenten har svårt att skydda sig. Den information som i vissa fall

framgår av märkningen på varan är ofta för knapphändig och i många fall

oförståelig för stora konsumentgrupper.

KOV har under senare tid handlagt ett relativt stort antal ärenden, där

bedömning av kemiska risker ingått. Ofta är det fråga om kemiska

risker som produktkontrollnämnden (PKN) inte har ansett vara tillräckligt
allvarliga för att föranleda vådlighetsmärkning. Verket har ofta anledning att
göra en strängare bedömning av produkter när de hanteras av barn,
handikappade eller vuxna med språk- eller lässvårigheter (t. ex. invandrargrupper).

För att skydda konsumenterna mot skador orsakade av kemiska produkter,
antingen de är akuta eller av långtidskaraktär, fordras att verket får
ökade möjligheter att direkt påverka näringslivet att vidta lämpliga
olycksförebyggande åtgärder.

De enskilda ärendena fordrar ofta visst utredningsarbete där en kvalificerad
bedömning av riskerna ingår, innan adekvata olycksförebyggande
åtgärder kan vidtas. Därvid måste produktens sammansättning och halt av
vådliga ämnen kartläggas samt produktens eventuella vådlighet bedömas.
Vådligheten skall sedan vägas mot konsumenternas behov av produkten,
förväntad exponering av produkten i konsumentledet samt förutsebar
felaktig hantering och förvaring av produkten i hemmet. Särskild hänsyn

måste tas till om barn kan komma att exponeras.

Det finns ett stort informationsmaterial om kemiska substanser tillgängligt
i litteraturen och i internationella databaser. Toxikologisk utvärdering av
detta material i de enskilda ärendena är dock en kvalificerad och
tidskrävande uppgift för vilken verket i dag saknar resurser.

För att kunna ålägga eller förmå näringslivet att vidta åtgärder, som syftar
till att skydda konsumenterna, måste verket stödja sig på ett tillförlitligt
utredningsunderlag. Vissa forskningsinsatser som gäller t. ex. medicinsk/
toxikologisk bedömning, förpackningsutformning, beteendestudier hos
barn, användnings- och förvaringsrutiner i hemmen samt funktionskrav på
produkter måste göras. Denna starkt konsumentinriktade forskning bör
ligga inom KOV:s ansvarsområde, men kan ofta utföras inom institutioner
med specialinriktning för dessa frågor. Ett sådant forskningsarbete förutsätter
emellertid större ekonomiska resurser samt en aktiv insats från verket vid
uppläggning och utvärdering av forskningsprojekten.

Även tillsynsarbetet inom det kemisk-tekniska konsumentvaruområdet

ligger naturligt inom verkets ansvarsområde.

Inom ramen för nuvarande resurser ha KOV påbörjat en omprioritering
till området kemisk-tekniska konsumentvaror. I framtiden behöver ytterligare
resurser tillföras denna sektor.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor; produktkontrollnämnden

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor trädde i kraft den 1 juli
1973. Därigenom infördes en förbättrad produktkontroll över varor som med
hänsyn till sina kemiska och fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering
kan befaras medföra skada på människan eller i miljön. En grundregel i lagen
är att den som hanterar hälso- och miljöfarliga varor skall vidta de åtgärder
och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka att

NU 1979/80:54

varorna får skadliga verkningar. Detta innebär således bl. a. en långtgående
undersökningsskyldighet. Tillverkare och importör har att vidta aktiva
åtgärder för att förvissa sig om sammansättningen av sina varor och klarlägga
riskerna för skada på människan och miljön.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor, som har formen av en central
ramförfattning, ger också regeringen och berörda myndigheter långtgående
möjligheter att kontrollera och ingripa mot olika kemiska produkter.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan således föreskriva
att vissa slag av hälso- och miljöfarliga varor får hanteras eller
importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import
skall gälla särskilda villkor. Totalförbud mot användningen av vissa varor
kan också meddelas.

För de centrala bedömningar som är aktuella vid tillämpningen av lagen
om hälso- och miljöfarliga varor svarar produktkontrollnämnden, som
administrativt är knuten till statens naturvårdsverk. Som ledamöter i
nämnden ingår chefen för naturvårdsverket, som också är nämndens
ordförande, samt cheferna för arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen,
livsmedelsverket, lantbruksstyrelsen och konsumentverket. Dessutom ingår
representanter för arbetstagarna och näringslivet i nämnden. Nämndens
kansli är naturvårdsverkets produktkontrollbyrå, som även svarar för
verkets tillsyn över efterlevnaden av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga
varor.

Produktkontrollnämndens främsta uppgift är att meddela generella
föreskrifter om import och hantering av hälso- och miljöfarliga varor, att
leda, samordna och i stort övervaka produktkontrollen samt att i övrigt
fungera som centralt organ för ärenden som kan aktualiseras genom lagen
om hälso- och miljöfarliga varor. Bland nämndens uppgifter ingår att ta
initiativ till och samordna kartläggning och undersökning av varor som kan
misstänkas vara farliga. Nämnden handlägger vidare bl. a. ärenden rörande
registrering av bekämpningsmedel.

Översyn av produktkontrollens organisation

Jordbruksminister Anders Dahlgren tillkallade i september 1978 en
kommitté (Jo 1978:06) för översyn av produktkontrollens organisation
(ordförande: vattenrättsdomare Lennart af Klintberg). I direktiven anförs
bl. a. följande:

Produktkontrollfrågorna berör ett flertal olika myndigheter. De viktigaste
av dessa är företrädda i nämnden. Kommittén bör kartlägga de resurser för
produktkontroll som finns såväl inom produktkontrollnämndens kansli som
hos övriga berörda myndigheter. Kommittén bör vidare kartlägga förekommande
former för behandling av avgränsnings- och samordningsfrågor
mellan berörda myndigheter. Med utgångspunkt i denna beskrivning av
produktkontrollorganisationens uppbyggnad bör kommittén göra en utvär -

NU 1979/80:54

dering av produktkontrollverksamheten under den femårsperiod som gått
sedan den nuvarande organisationen infördes. Med produktkontroll avser
jag därvid frågor inom tillämpningsområdet för lagen om hälso- och
miljöfarliga varor.

Mot bakgrund av en sådan utvärdering av det hittillsvarande arbetet bör
kommittén överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att effektivisera
produktkontrollen.

I samband med att produktkontrollnämnden inrättades behandlades bl. a.
olika frågor rörande samordningen mellan skilda organ av produktkontrollverksamheten.
Det är nödvändigt att olika samordningsaspekter beaktas
också vid den kommande översynen. Vid sina överväganden bör kommittén
utgå från att det också i fortsättningen bör finnas ett centralt samordnande
organ inom produktkontrollområdet med ansvar t. ex. för sådana frågor som
den fortsatta uppbyggnaden av produktregistret. Sammansättningen av detta
organ bör övervägas. Kommittén bör vidare utgå från att inte alla uppgifter
inom produktkontrollen kan tas om hand av detta organ. Det är därvid
angeläget att kommittén ingående prövar hur ansvaret för behandlingen av
olika produktkontrollfrågor bör fördelas mellan det centrala samordnande
organet och övriga myndigheter såsom i första hand naturvårdsverket och
arbetarskyddsstyrelsen. Klara principer för ansvarsfördelningen bör därvid
eftersträvas. Vid prövningen bör beaktas de reformer av lagstiftning och
organisation inom t. ex. arbetsmiljö- och konsumentområdena som skett
sedan den nuvarande produktkontrollorganisationen inrättades år 1973.

Kommittén beräknas slutföra sitt arbete under våren 1980.

Skrivelse från Näringslivets delegation för marknadsrätt

Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM) har tillställt näringsutskottet
en skrivelse med anledning av motionen 1979/80:1410.

NDM säger sig vilja understryka att motionärerna har tagit upp ett
väsentligt problem. Inom näringslivet ser man, uppger NDM, med växande
bekymmer på konflikter mellan olika myndigheter som av statsmakterna
ålagts att beakta och bevaka konsumenternas intressen.

Konfliktproblemen ligger enligt NDM på två delvis olika plan. En fråga är
lagkollisioner, t. ex. mellan marknadsföringslagen och livsmedelslagstiftningen.
En annan fråga är behörighetskollision mellan olika myndigheter
enligt de instruktioner som gäller för dem, t. ex. mellan konsumentverket
och statens livsmedelsverk.

NDM erinrar om uttalanden, bl. a. i förarbetena till den nuvarande och
den förutvarande marknadsföringslagen, om uppkommande lagkollisionsproblem.
Det är emellertid, menar NDM, svårt att värja sig för intrycket att
man inte var benägen att tillmäta problemen större praktisk vikt. Marknadsdomstolen
har, påpekar NDM, introducerat en doktrin av innebörd att
förfarandet vid marknadsföring som strider mot lag så att säga automatiskt
också bedöms otillbörlig enligt MFL.

Marknadsföringslagstiftningens generalklausuler och denna doktrin medför
enligt NDM att lagkollisioner mellan generalklausulerna i marknadsfö -

NU 1979/80:54

ringslagen och i speciallagstiftningen blir mycket vanliga. Särskilt bekymmersamma
uppges förhållandena på informationsområdet vara.

NDM hävdar att det föreligger behörighetskollisioner mellan konsumentverket/konsumentombudsmannen
(KO) - och i viss mån även marknadsdomstolen
- och bl. a. följande myndigheter:
bankinspektionen,
bostadsstyrelsen,
försäkringsinspektionen,
produktkontrollnämnden,
riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen,
sjöfartsverket
statens planverk,
statens livsmedelsverk,
statens trafiksäkerhetsverk,
transportrådet.

Från behörighetskollisioner i egentlig mening - dvs. situationer där olika
myndigheter parallellt verkar för vissa konsumentpolitiska syften - bör man
enligt NDM skilja sådana kompetenskollisioner som föranleds av att olika
myndigheter har till uppgift att värna eller främja olika slags konsumentintressen
- på skilda ekonomiska nivåer. Som exempel nämns motsättningar
mellan konsumentverket/KO, å ena sidan, och näringsfrihetsombudsmannen,
kommerskollegium och, i vissa frågor, statens pris- och kartellnämnd, å
andra sidan.

NDM menar sig kunna konstatera att kompetenskonflikterna mellan de
olika myndigheterna beror dels på hur den gällande konsumentskyddslagstiftningen
är konstruerad, dels på att konsumentverkets instruktion är så
allmänt avfattad och verkets mandat därigenom så vidsträckt att behörighetskollisioner
mellan verket och ett flertal andra myndigheter blir
ofrånkomliga. Detta kan anses vara i och för sig betänkligt, säger NDM.
Besvärande blir det emellertid om det leder till ineffektivitet och dubbelarbete
och verkligt bekymmersamt om det sätter företagen och konsumenterna
på mellanhand.

Avgörande är, framhålls det, om det bestående normsystemets konstruktion
och föreliggande behörighetskollisioner medför praktiska olägenheter.
Enligt NDM:s och dess huvudmäns uppfattning är detta otvivelaktigt fallet.
Som särskilt besvärande betecknar man kollisionerna mellan konsumentverket
och statens livsmedelsverk och mellan konsumentverket och produktkontrollnämnden.
NDM betonar att situationen kan bli besvärlig i praktiken
även i sådana fall då de behörighetskolliderande myndigheterna slutligen kan
enas om en viss handlingslinje eller var för sig driver samma policy.
Företagen, och deras organisationer, blir tvungna att bevaka sina intressen i
flera riktningar.

Problemen är många och kräver att grundligt penetreras innan man kan

NU 1979/80:54

förslå konkreta åtgärder, uttalar NDM. Enligt NDM:s mening har man
anledning att i första hand efterlysa en genomtänkt princip när det gäller
kompetensfördelningen mellan konsumentverket och specialmyndigheter
med konsumentpolitiska uppgifter. En sådan princip måste komma att
påverka såväl normsystemet som myndighetsinstruktionerna.

Sammanfattningsvis har NDM velat starkt understryka att det är angeläget
att en översyn kommer till stånd av det konsumenträttsliga regelsystemet i
enlighet med motionärernas intentioner.

Kommunal konsumentpolitisk verksamhet

Motionen 1979/80:1448

Motionärerna erinrar om riksdagens beslut år 1975 rörande kommunal
konsumentpolitisk verksamhet (prop. 1975:40, NU 1975:26, rskr 1975:170)
och om bakgrunden till detta beslut. År 1980 står vi fortfarande långt från det
mål som har uppställts för samhällets konsumentpolitik, konstaterar de.
Fortfarande saknas varje form av konsumentverksamhet i ca 100 kommuner.
Få kommuner har satsat tillräckliga personella resurser. Utbyggnaden av den
kommunala konsumentpolitiska verksamhten har nära nog stagnerat. Detta
beror delvis på kommunernas ansträngda ekonomiska läge men också,
menar motionärerna, på att många kommunalpolitiker saknar förståelse för
behovet av konsumentvägledning. I vårt konsumtionssamhälle, som styrs av
reklam och ohämmad marknadsföring, blir den direkta konsumentinformationen
en tvingade nödvändighet, säger motionärerna. Erforderlig hjälp till
konsumenterna, inte minst när det gäller vardagsinköpen, kan bara lämnas
genom en fungerande lokal konsumentverksamhet.

Lägesrapport

Konsumentverket har upprättat en lägesrapport avseende utbyggnaden av
den kommunala konsumentverksamheten per den 1 januari 1980. I
rapporten redovisas följande:

Den 1 januari i år har 185 av landets 279 kommuner beslutat om
konsumentverksamhet. Jämfört med föregående år innebär det en ökning
med 10 kommuner. Dessa är Bjuv, Jokkmokk, Krokom, Laxå, Säter,
Ulricehamn, Vallentuna, Vilhelmina, Västervik och Ånge. Västervik har
gjort den ambitiösaste satsningen med både konsumentnämnd och konsument
vägledare på heltid.

Förändringen i kommunernas utbyggnad av konsumentverksamheten
under 1979 har till stor del präglats av ökade satsningar i redan igångsatta
verksamheter. Sålunda har antalet särskilda konsumentnämnder ökat med
14 till numera 80. Antal kommuner som har en eller flera anställda vägledare
på heltid har ökat från 30 till 38 den 1 januari 1980.

Drygt 80 % av landets befolkning bor i kommuner som har beslutat om

NU 1979/80:54

konsumentverksamhet. I 3 av 24 län finns konsumentverksamhet i varje
kommun. Dessa är Södermanlands, Malmöhus och Västernorrlands län.

Mera detaljerade uppgifter för landet i dess helhet finns i följande
tablå.

Översikt av kommunal konsumentverksamhet per den 1 januari 1980

NU 1979/80:54

c/)

B js

U ca

:ca ■*-f—

oo c/i

o £

i i i I i i I i i i i I i i i

v— | —' C4 <N —' I I rn M I CO rf m cO

ff) H | (N| H H H I IMOOl I M I ’—I | | | | |

rf OJ rO I HMT I I | ro CM I CM | H H -H ^ O M

U1-H I | rO CM CM | MMi-^OHMrHrJM^t I CM CM I CO

tHnMH | (M I rH -S fT) rH rH M I T-H cg I M M M M n

o- —i m M n h m | MrHoi-Hr-ronr-.Ttin | m ro s— | ro

CM -h I ^ M H h | ,—< .—i | — I h rt M

M | | ,-H ,-1 | r-H V£> | IrttOMMHHtOH I I ICN

N | I —I I I I I | | I -H r- N I fO I I II | O- |

Tt in in n n in rf | roNt^Mro^-r-cj-it^MTfto^ro^

CQ U Q

<UQulfcOlH!i!jSZOfcö!»HD?X>'N<ffl

<u >

3 °

C G

C oo3

:nJ s

c cg

<u ~

B >

OJ 4>

B -s

ca t--

c/j «ca

00 C«

w S *5b
2 J2

— . c

C/5 =

u «

0 c •

C :ea

1 £

B E

O C/5 '

C/5

— «N f*5

! °3 .2

1 00 "3

’£ 3

NU 1979/80:54

Bidrag till studieförbunden för verksamhet på konsumentområdet

Konsumentverkets anslagsframställning

I sin anslagsframställning för budgetåret 1980/81 anför konsumentverket
beträffande bidrag till studieförbunden bl. a. följande (s. 99, 102 f.):

Behovet av konsumentpolitiskt väl utbildade personer på den lokala nivån
ökar kraftigt i samband med den kommunala konsumentverksamhetens
expansion. Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att studieförbunden
har resurser att svara för utbildningsinsatser på konsumentområdet. KOV:s
stöd till studieförbunden utgör en förutsättning för deras vuxenutbildning i
konsumentpolitik. Bidrag ges för utbildning av studieorganisatörer, cirkelledare,
informatörer, opinionsbildare och förtroendevalda. Dessutom beviljas
bidrag för uppsökande verksamhet och viss materialproduktion.

Studieförbunden har redovisat verksamhet för ca 600 000 kronor för år
1977/78. Över 3 500 personer har deltagit i kursverksamhet för informatörer,
cirkelledare, konsumentnämndsledamöter, studieorganisatörer m. m. som
fått stöd av KOV. Till detta kommer uppsökande verksamhet och viss
materialproduktion.

För studieverksamhet under år 1978/79 beviljades 750 000 kronor.
Dessutom överfördes lil 000 kronor från beviljningen för år 1977/78.

För verksamhet under år 1979/80 har studieförbunden beviljats drygt
800 000 kronor.

Motionerna 1979/80:1448 och 1979180:1783

Omfattningen av den kommunala konsumentverksamheten är långt ifrån
tillfredsställande, sägs i motionen 1979/80:1783. Konsumentverket har
anfört att behovet av konsumentpolitiskt väl utbildade personer ökar kraftigt
i samband med att denna verksamhet expanderar. Statsmakterna har,
framhåller motionärerna, på olika sätt gett uttryck åt att folkrörelsernas och
organisationernas verksamhet på konsumentområdet är väsentlig och väl
värd ett speciellt samhälleligt stöd. Studieförbundens konsumentpolitiska
verksamhet har också fått en betydande bredd och stabilitet. En sådan
kursändring som föreslås i propositionen kommer, hävdar motionärerna, att
rasera den verksamhet som studieförbunden har byggt upp för att stärka
konsumenternas ställning. Inskränkningen kommer främst att drabba de
konsumentgrupper som av sociala, ekonomiska och utbildningsmässiga skäl
har svårt att tillvarata sina intressen. Motionärernas slutsats är att riksdagen
även i fortsättningen bör anvisa medel för bidrag till studieförbundens
verksamhet på det konsumentpolitiska området. Dessa medel kan, anför
motionärerna, lämpligen liksom hittills anvisas över anslaget Konsumentverket:
Undersökningsverksamhet m. m. Nästa budgetår bör för ändamålet
tas upp 800 000 kr.

Med anknytning till begäran om en obligatorisk utbyggnad av den
kommunala konsumentpolitiska verksamheten (se s. 14) anförs i motionen

NU 1979/80:54

1979/80:1448 att det krävs en bättre utbildning i hushållsekonomi för att
konsumentvägledarna skall kunna fullgöra sin uppgift. Motionärerna går
inte med på den omfördelning inom tillgänglig ekonomisk ram som enligt
propositionen (bilaga 14 s. 85) skall genomföras för att insatserna i fråga om
hushållsekonomi, utbildning och information skall kunna förstärkas. De
pekar på risken för att de medel som hittills har använts för utbildningsändamål
försvinner i en allmänna kostnadsökning. Anslaget D 5, Konsumentverket:
Undersökningsverksamhet m. m., föreslås bibehållas oförändrat. De
medel som anslås utöver vad regeringen har föreslagit skall då användas för
utbildning av i första hand konsumentvägledare i hushållsekonomi.

Varumärkning enligt EAN-systemet

EAN-systemet

EAN - vilket betyder Europeisk Artikel Numrering - är ett nytt
identifikationssystem för i första hand dagligvaror. EAN bygger på och
överensstämmer tekniskt med ett amerikanskt system (UPC) som utvecklades
i början av 1970-talet.

Systemet innehåller dels en unik sifferkod, dels en optiskt läsbar
strecksymbol. EAN-symbolen blir varans unika identifikation (jämför
personnummer) under hela distributionsprocessen. Märkningen är till
övervägande del en uppgift för leverantörerna. EAN-systemet uppges ge
rationaliseringsvinster för alla administrativa rutiner kring varans förflyttning
från producent till detaljist, för detaljhandelns kassafunktion och för
information till konsument.

Ansvarig för dess utveckling i Sverige är Stiftelsen Svenska EANkommittén,
vari ingår representanter för industri och handel. EANmärkning
började i viss utsträckning tillämpas den 1 maj 1979.

I butikskassan avläses EAN-symbolen av en optisk läsare. Butiksdatorn
identifierar varan, anger pris och övriga uppgifter. Uppgifterna noteras på
kassakvittot, som kan vara betydligt mer detaljerat än konventionella
versioner av kvitton.

Bearbetningen medför också att detaljisten får information om varuflödet
genom butiken, vilket i sin tur underlättar sortimentsanalyser, svinnkontroll,
beställningsrutiner, lagerkontroll m. m.

Motionen 1979/80:948

EAN-koden har sina fördelar men blir förödande för konsumenterna om
den får ersätta traditionell prismärkning med priset i klartext på förpackningen,
säger motionärerna. Det räcker inte med varans pris på hyllan och i form
av någon annan kod på kvittot, hävdar de. För både barn och vuxna är det
oerhört nyttigt att priset finns på förpackningen, så att man blir påmind om

NU 1979/80:54

det både före och efter användandet. Det är mycket betydelsefullt att redan
hos barnen inpränta prismedvetande. De åtgärder varigenom man har
försökt underlätta konsumenternas prisjämförelse skulle helt mista sin effekt
om enbart kodmärkning sker.

Synpunkter från konsumentverket

Konsumentombudsmannen generaldirektör Sven Heurgren höll vid Nordiska
handelsförbundens datakonferens i Stockholm i februari 1980 ett
föredrag med rubriken ”Datoriseringens effekter på konsumentens situation”.
I detta föredrag behandlade han bl. a. EAN-systemet. Han anförde
därvid:

EAN-systemet beräknas i dag endast ge en nettobesparing på cirka en
procent av omsättningen i en genomsnittsbutik. Denna besparing uppnås
genom en rationellare prismärkning - prislapparna ersätts med hyllkantsetiketter
- minskat kassasvinn och ett effektivare kassaarbete.

På lagersidan anses EAN-systemet inte ge några ytterligare rationaliseringsvinster
utöver dem som är möjliga att göra med de datoriserade
beställningssystem som handeln redan har eller håller på att ta i bruk. De
sistnämnda systemen ger handeln goda möjligheter att effektivt styra
varuflödet från producent till konsument och att därigenom öka sin
lönsamhet. De ger också möjligheter att till ringa kostnader genomföra
jämförprismärkning i butikerna. Systemen ger både handel och konsumenter
fördelar. Det är först när man kommer till nästa steg, när man datoriserar
själva kassafunktionen i butiken, som konsumenternas situation märkbart
försämras.

I USA, föregångslandet på datakassaområdet, har en stark opposition från
konsumentgrupper och handelsanställda medfört att sex stater och en lång
rad städer och kommuner infört lagstiftning som förbjuder butikerna att
slopa prismärkningen på varorna. Denna opposition samt problem att få till
stånd en tillräckligt omfattande symbolmärkning i leverantörsledet har även
medfört att introduktionen av datakassor försenats i USA.

Den mest kontroversiella frågan i samband med EAN är här i Sverige
liksom i USA effekterna av att slopa prismärkningen på varorna.

Konsumenterna kan få svårare att se vad en enskild vara kostar och att
göra prisjämförelser mellan varor placerade på olika ställen i butiken. Detta
kan göra det svårare för konsumenterna att följa prisutvecklingen och få en
uppfattning om prisnivån.

Inköpsarbetet försvåras och tar längre tid på grund av att det är svårt att
koppla ihop rätt vara med rätt hyllkantsetikett.

Felaktiga, felplacerade eller dåligt utformade hyllkantsetiketter kan göra
det helt meningslöst att med en rimlig tidsinsats ens försöka ta reda på vad en
vara kostar.

Konsumenterna förlorar en värdefull källa till prisinformation i hemmet
och därmed möjlighet att genom repetition lära sig priser. Det blir besvärligt
att jämföra priset på en tidigare inköpt vara med en nyinköpt och få kunskap
om prisutvecklingen från inköpstillfälle till inköpstillfälle.

NU 1979/80:54

En ökad takt i kassaarbetet måste anses som otillfredsställande för
konsumenterna om inte de nya datakassorna kan utformas på ett väsentligt
bättre sätt än nu, konstaterade KO.

Avslutningsvis uttalade han följande om konsumentverkets inställning till
EAN-systemet:

En öppen attityd och en vilja från handelns sida att beakta konsumenternas
och de konsumentvårdande myndigheternas synpunkter kan säkert ge
handeln de fördelar man eftersträvar i form av bättre beslutsunderlag och
effektivare varuhantering samtidigt som konsumenterna får en fullgod
prisinformation och bra inköpsförhållanden.

Konsumentverkets utgångspunkt i de förhandlingar som nu pågår och som
i somras (1979) ledde fram till en rad principer för prisinformation i
dagligvaruhandeln är att konsumenternas rätt till god prisinformation måste
tillgodoses. Om några prislappar skall försvinna blir det endast under
förutsättning att handeln ger konsumenterna minst lika god upplysning om
vad varorna kostar på annat sätt, t. ex. genom förbättrad information på
kassakvitton och bättre hyllkantsetiketter.

Det är med den inriktningen som en forskargrupp vid Ekonomiska
Forskningsinstitutet, EFI, på uppdrag av verket undersöker bl. a. hur det
nya systemet bäst bör introduceras, hur hyllkantsmärkningen bör utformas
och placeras och hur konsumenternas prismedvetenhet skall kunna bibehållas.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet dels frågor om konsumentverkets
anslag för budgetåret 1980/81, dels vissa andra frågor rörande konsumentverkets
uppgifter och verksamhet.

Anslaget Konsumentverket: Förvaltningskostnader

Anslaget till konsumentverket för förvaltningskostnader höjs enligt
regeringens förslag med 5,6%. Huvudalternativet i verkets anslagsframställning
gick ut på en höjning med 14,0 %. Reellt sett innebär regeringens
förslag liksom föregående år en viss anslagsminskning. Inom totalramen
föreslår regeringen en avsevärd omfördelning mellan de olika program vari
verksamheten indelas. Av de tre program på vilka förvaltningsanslaget
fördelas - det fj ärde programmet finansieras med intäktsmedel - får det mest
kostnadskrävande, Marknadsinriktade aktiviteter, en ökning med 4,3 %.
Konsumentverket begärde 14,2 %. Det mindre omfattande programmet
Systeminriktade aktiviteter får däremot en ökning med 7,7 % mot begärda
3,9 %. För programmet Allmän information är motsvarande andelar 6,7 %
och 22,6 %. Regeringens förslag syftar till ökade insatser i fråga om främst
hushållekonomi, utbildning och information. En resursförstärkning har
beräknats för konsumentskydd på bilområdet och för stöd till kommunal
konsumentpolitisk verksamhet. För att de angivna intentionerna skall
uppfyllas förutsätts konsumentverket omfördela medel inom den ekono -

NU 1979/80:54

miska ram som gäller för den totala verksamheten. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag. I den mån det nu sagda inte innebär annat ansluter sig
utskottet liksom regeringen till de prioriteringar som konsumentverket har
föreslagit.

Konsumentpolitikens inriktning

Ett allmänt riktningsgivande uttalande av riksdagen om samhällets
konsumentpolitik begärs i motionen 1979/80:975. Liksom i en motsvarande
motion förra året hävdas att den hittillsvarande konsumentpolitiken präglas
av en alltför långtgående lagstiftning om och reglering av konsumenternas
och producenternas situation. Särskilt är motionärerna kritiska mot konsumentverkets
riktlinjer för företagens produktutveckling. De betonar framför
allt kravet på allsidig och tillförlitlig information om varor och tjänster.
Motionärerna sammanfattar sitt konsumentpolitiska program i elva punkter
(se referat på s. 3 f). Av dessa synes endast två - att konsumenternas fria val
skall bestämma företagens produktutveckling och att fria affärstider skall
bibehållas - var direkt kontroversiella. Flera av punkterna utgör ett direkt
stöd för den konsumentpolitik som nu bedrivs.

Motionärernas egentliga önskemål tycks vara att få till stånd en allmän
utredning om konsumentverkets verksamhet. Liksom tidigare vill utskottet
betona att riksdagen har möjligheter att styra konsumentverkets aktiviteter
genom att via budgeten närmare reglera de olika programmen och
delprogrammen. Genom att i det föregående ansluta sig till regeringens
förslag beträffande förvaltningsanslaget har utskottet föreslagit riksdagen en
viss sådan styrning. Några alternativ i fråga om budgeten har motionärerna
inte framfört. När det gäller önskemålet om utredning vill utskottet peka på
att - som framgår av redogörelsen i det föregående (s. 5 f.) - en rad
utredningar som direkt rör konsumentverkets verksamhet pågår. Utöver
insynsutredningen, som utskottet hänvisade till förra året, har tillkommit en
utredning som ser över vissa konsumentpolitiska medel för producentpåverkan
m. m. - särskilt konsumentverkets riktlinjer - och en utredning som
sysslar med frågor om jämförande varurprovningar och marknadsöversikter.
Konsumentverket självt har fått i uppdrag att pröva utformningen av
konsumentinformationen på säljstället. Dessutom kan nämnas att - som
närmare berörs i det följande - kompetensfördelningen mellan konsumentverket
och andra myndigheter övervägas i olika sammanhang. Utskottet
räknar med att riksdagen under de närmaste åren kommer att få ta ställning
beträffande sådana verksamhetsgrenar som omfattas av dessa överväganden.

Mot här angiven bakgrund avstyrker utskottet motionen 1979/80:975.

NU 1979/80:54

Kompetensfördelningen mellan konsumentverket och andra myndigheter

Motionen 1979/80:1410 går ut på att det behövs en översyn av kompetensfördelningen
mellan konsumentverket och andra myndigheter. Som det
nu är uppstår ofta kompetenskonflikter, menar motionärerna och åberopar
två exempel. Konsumentverket skulle ha konkurrerat med statens livsmedelsverk
när det gäller att sprida information om att jordnötter medför vissa
risker. Att döma av sin anslagsframställning skulle verket vidare ha alltför
stora ambitioner i fråga om verksamhet avseende kemisk-tekniska produkter.

Beträffande det första exemplet vill utskottet anmärka att konsumentverkets
åtgärd gällde information om kvävningsrisker, inte om varans giftighet.
Det var alltså fråga om samma risk som vissa leksaker kan konstateras
medföra, med ingripanden av konsumentverket som följd (jfr NU 1978/79:27
s. 21 f.). Med hänsyn till att år 1979 två barn avlidit genom kvävning
framkallad av jordnötskärnor ter sig konsumentverkets här aktuella åtgärd
inte opåkallad. Utskottet har erfarit att konsumentverket och livsmedelsverket
nu är ense om hur information i samband med marknadsföring av
jordnötter bör vara utformad.

Genom en skrivelse som Näringslivets delegation för marknadsrätt har
tillställt utskottet sätts synpunkterna i motionen 1979/80:1410 in i ett större
perspektiv. Delegationen behandlar på ett mera generellt sätt de möjligheter
till kompetenskonflikter i anslutning till konsumentverkets verksamhet som
kan förekomma till följd av kollision mellan olika lagar eller till följd av att
konsumentverket och någon specialmyndighet enligt sina instruktioner har
behörighet på samma område. Det är, säger delegationen, besvärande om
gällande ordning leder till ineffektivitet och dubbelarbete och verkligt
bekymmersamt om den sätter företagen och konsumenterna på mellanhand.
Elva myndigheter nämns som potentiella parter i kompetenskonflikter med
konsumentverket.

Utskottet vill först framhålla att det, som också framgår av skrivelsen, inte
har varit lagstiftarens mening att konsumentverket skulle sakna möjlighet att
agera på områden som primärt hör till andra myndigheters verksamhetsfält.
Konsumentverket har, bl. a. i kraft av marknadsföringslagen (1975:1418)
och avtalsvillkorslagen (1971:112), ett övergripande ansvar för att konsumentpolitiska
aspekter beaktas.

Efter detta konstaterande vill utskottet emellertid instämma i att den
omständigheten att mer än en myndighet har behörighet att vidta åtgärder på
ett visst område inte innebär att konkurrens och konflikter mellan olika
berörda myndigheter skall anses vara någonting naturligt och i allmänhet
godtagbart. Statens resurser måste användas effektivt och dubbelarbete
följaktligen undvikas. Det är utan tvivel allvarligt om kompetenskonflikter
skapar olägenheter för allmänheten och sätter ned respekten för myndigheternas
insatser. Enligt utskottets mening bör risker i detta hänseende normalt

NU 1979/80:54

kunna undvikas genom samarbete mellan myndigheterna. I konsumentverkets
instruktion (1976:429) föreskrivs att verket bör samråda med andra
myndigheter som handlägger konsumentfrågor. I vissa fall har ett rent
personellt eller organisatoriskt samband etablerats. Så är t. ex. konsumentverkets
chef ledamot av livsmedelsverkets styrelse och vice versa och båda
verkens chefer ledamöter i produktkontrollnämnden.

Den i motionen 1979/80:1410 berörda frågan om olika myndigheters
medverkan på produktkontrollområdet är, som framgår av redogörelsen i
det föregående (s. 12 f.), under utredning i samband med en översyn av
produktkontrollens organisation. Konsumentverkets relationer till bankinspektionen,
en av de myndigheter som Näringslivets delegation för
marknadsrätt nämner, är aktuella i ett annat ärende - rörande tillsyn över
finansbolagen - som näringsutskottet bereder (NU 1979/80:23, 1979/80:66).
Mera allmänt övervägs dessa relationer av banklagsutredningen (Fi
1976:04). Försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01) har i uppdrag
bl. a. att klara ut gränserna mellan försäkringsinspektionens och konsumentverkets
uppgifter. Till inte ringa del är alltså den fråga som har tagits upp i
motionen och i skrivelsen redan under utredning. Utskottet förutsätter att
regeringen även i andra sammanhang bevakar de kompetensfördelningsproblem
som kan förekomma på det konsumentpolitiska området. Med vad här
sagts avstyrker utskottet motionen 1979/80:1410.

Kommunal konsumentpolitisk verksamhet

Sedan år 1975 pågår en utbyggnad av lokal konsumentpolitisk verksamhet
i kommunernas regi. Senaste gången riksdagen behandlade denna verksamhet
var våren 1979 i samband med att riktlinjer fastställdes för den regionala
konsumentpolitiska verksamheten (prop. 1978/79:57, NU 1978/79:22).
Utbyggnadstakten kritiserades då i två motioner. De föranledde ingen
åtgärd, men näringsutskottet underströk det angelägna i att kommunerna
bygger ut sin konsumentpolitiska verksamhet. Regeringen och riksdagen var
eniga om att utbyggnaden inte i rådande läge borde forceras genom
lagstiftning. Näringsutskottet sade sig utgå från att regeringen skulle noga
följa utvecklingen och ta de initiativ som kunde befinnas nödvändiga. Kritik
av samma slag framförs nu i motionen 1979/80:1448. Motionärerna vill att
riksdagen skall begära att regeringen lägger fram förslag till lag om
kommunal konsumentverksamhet och vidtar erforderliga åtgärder för att
kommunerna skall få möjlighet att uppfylla de krav som denna lag skall ställa
på dem.

Utskottet har i det föregående (s. 14 f.) redovisat uppgifter ur konsumentverkets
rapport om läget den 1 januari 1980 i fråga om utbyggnad av den
kommunala konsumentpolitiska verksamheten. Det måste erkännas att det,
även om utvecklingen går i rätt riktning, ännu är långt kvar innan en
godtagbar minimistandard på detta område har uppnåtts i hela landet.

NU 1979/80:54

Utskottet finner det likväl i nuvarande läge uteslutet att staten skulle ålägga
kommunerna en lagstadgad förpliktelse att bygga upp konsumentpolitisk
verksamhet. Liksom hittills bör regeringen och konsumentverket följa
utvecklingen och överväga om något initiativ bör tas från statens sida.
Motionen 1979/80:1448 i angiven del avstyrks med vad nu sagts.

Anslaget Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m.

Under rubriken Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. har
för det innevarande budgetåret anvisats ett anslag av 1 802 000 kr. Utöver
detta belopp fanns vid budgetårets början en reservation av 492 000 kr. För
nästa budgetår har konsumentverket begärt att anslaget skall höjas till
2 450 000 kr. Regeringens förslag stannar emellertid vid ett belopp av
1 046 000 kr.

Anslaget utnyttjas för två olika huvudändamål. Drygt hälften av de medel
som är tillgängliga går till finansiering av externa projekt - forskning som
knyter an till konsumentverkets löpande arbete. Huvudparten av återstoden,
dvs. ca 45 % av totalbeloppet, fördelas på bidrag till studieförbunden för
utbildning av studieorganisatörer, cirkelledare, informatörer och förtroendevalda.

Sitt förslag om anslagssänkning motiverar regeringen på i huvudsak
följande sätt. De samlade statliga insatserna för stöd till studieförbunden -via skolöverstyrelsen - har byggts ut. Tiden är nu mogen för att medel till
studieförbundens verksamhet på konsumentområdet inte längre skall
fördelas från ett speciellt anslag hos konsumentverket. Bidrag bör i princip
utgå från ett anslag.

I två motioner, 1979/80:1448 och 1979/80:1783, riktas invändningar mot
regeringens resonemang. Motionärerna betonar särskilt behovet av utbildning
av personer som är engagerade i den kommunala konsumentpolitiska
verksamheten. Den av regeringen föreslagna kursändringen kommer att
rasera den verksamhet som studieförbunden har byggt upp för att stärka
konsumenternas ställning, sägs i den sistnämnda motionen. Förslagen i de
båda motionerna skiljer sig åt. I motionen 1979/80:1448 förordas en
anslagshöjning med 756 000 kr., att användas för utbildningsändamål.
Motionen 1979/80:1783 utmynnar i krav på att medel från det berörda
anslaget under budgetåret 1980/81 skall utgå även till studieförbundens
konsumentpolitiska verksamhet. Motionärerna beräknar 800 000 kr. för
detta ändamål men föreslår ingen höjning av anslagsbeloppet.

Utskottet ansluter sig till regeringens mening och anser alltså att medel för
studieförbundens verksamhet inte längre skall betalas från ett anslag för
konsumentpolitiskt ändamål. De resurser som i annan ordning ställs till
studieförbundens förfogande bör göra det möjligt för dem att även
fortsättningsvis bedriva en aktiv verksamhet på konsumentområdet, något
som utskottet finner angeläget. Det berörda yrkandet i motionen 1979/

NU 1979/80:54

80:1448 är till skillnad från regeringens förslag baserat på uppfattningen att
konsumentverket även framgent skall lämna bidrag till studieförbunden.
Enligt detta yrkande behålls anslaget följdriktigt på ungefär nuvarande nivå.
Förslaget i motionen 1979/80:1783 måste utskottet bestämt avvisa. Det går ut
på att upp till 800 000 kr. av det reducerade anslagsbeloppet skulle kunna
användas för bidrag till studieförbunden. En sådan medelsdisposition skulle
hårt drabba den forskning - ofta i form av fleråriga projekt - som bedrivs med
stöd av medel från detta anslag. Utskottet avstyrker båda de berörda
motionsyrkandena.

Varumärkning enligt EAN-systemet

EAN- Europeisk Artikel Numrering - är ett indentifikationssystem avsett
i första hand för dagligvaror. Varumärkning enligt detta system sker med en
sifferkod och en optiskt läsbar strecksymbol. Systemet prövas i Sverige i regi
av ett organ inom näringslivet, Stiftelsen Svenska EAN-kommittén. EANmärkningen
har betydelse för skilda faser av varuhanteringen. I butikskassan
avläses EAN-symbolen av en optisk läsare, varvid en butiksdator identifierar
varan samt anger pris och andra uppgifter. Uppgifter om köpta varor kan
noteras på kassakvittot mera detaljerat än vad hittills varit vanligt. Via
datorn får detaljisten olika slags information om varuflödet.

I motionen 1979/80:948 anförs att EAN-systemet trots sina fördelar blir
förödande för konsumenterna om det leder till att priset inte längre anges i
klartext på förpackningen. Bl. a. skulle de åtgärder som vidtagits för att
underlätta för konsumenterna att göra prisjämförelser helt mista sin effekt.
Motionärerna vill att riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen om att
prismärkning i klartext måste bibehållas jämte kodbeteckningen.

Utskottet har fått de problem som sammanhänger med EAN-systemets
införande belysta dels av företrädare för Svenska EAN-kommittén, dels av
chefen för konsumentverket. Därvid har klargjorts bl. a. att konsumentverket
noga följer den försöksverksamhet som bedrivs på området och har klart
preciserade krav på den prisinformation som bör stå till buds för konsumenterna.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att
prisinformationen inte försämras. Att EAN-systemet ger möjlighet att
tillhandahålla mera specificerade kassakvitton är intressant men innebär inte
att ett borttagande av traditionellt utformade prisuppgifter från en stor del av
dagligvarusortimentet ter sig acceptabelt. Utskottet förutsätter att konsumentverket
även fortsättningsvis engagerar sig i frågan och effektivt bevakar
konsumentintresset på detta område. Någon framställning i saken från
riksdagen till regeringen finner utskottet inte erforderlig. Motionen 1979/
80:948 avstyrks därför.

NU 1979/80:54

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till konsumentverket för förvaltningskostnader att

riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:100 bilaga 14
punkten D 4 till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för
budgetåret 1980/81 anvisar ett förslagsanslag av 38 241 000
kr.,

2. beträffande uttalande om konsumentpolitikens inriktning
att riksdagen avslår motionen 1979/80:975,

3. beträffande kompetensfördelningen mellan konsumentverket
och andra myndigheter

att riksdagen avslår motionen 1979/80:1410,

4. beträffande kommunal konsumentpolitisk verksamhet

att riksdagen avslår motionen 1979/80:1448 yrkandena 1 och
2,

5. beträffande bidrag till undersökningsverksamhet och till studieförbundens
verksamhet på konsumentområdet

att riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:100 bilaga 14
punkten D 5 samt med avslag på motionen 1979/80:1448
yrkandet 3 och motionen 1979/80:1783 till Konsumentverket:
Undersökningsverksamhet m. m. för budgetåret 1980/81 anvisar
ett reservationsanslag av 1 046 000 kr.

6. beträffande varumärkning enligt EAN-systemet
att riksdagen avslår motionen 1979/80:948.

Stockholm den 22 maj 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg (s), Margaretha af Ugglas (m). Birgitta
Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Bengt Sjönell (c). Carl Tham (fp), Rune
Jonsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Sivert Andersson (s), Birgitta
Johansson (s) och Sven Munke (m).

Reservation

Bidrag till undersökningsverksamhet och till studieförbundens verksamhet på
konsumentområdet

Ingvar Svanberg, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson, Rune Jonsson,
Wivi-Anne Radesjö, Sivert Andersson och Birgitta Johansson (alla s)
anser

NU 1979/80:54

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 24 med ”Utskottet
ansluter” och slutar på s. 25 med "berörda motionsyrkandena” bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i motionen 1979/80:1783.
Studieförbundens viktiga verksamhet med anknytning till konsumentpolitiken
får inte raseras. Även fortsättningsvis bör konsumentverket förfoga över
medel för bidrag till studieförbund. En ram av 800 000 kr. bör för budgetåret
1980/81 fastställas för detta ändamål. Konsumentverkets bedömning av
behovet av medel för forskningsändamål blir avgörande för i vilken
utsträckning denna ram kan utnyttjas. Utskottet vill emellertid understryka
att en inte oväsentlig del av anslaget under alla omständigheter bör gå till
studieförbunden. Av vad här sagts följer att utskottet avstyrker motionen
1979/80:1448 i nu berörd del.
dels att utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande bidrag till undersökningsverksamhet och till studieförbundens
verksamhet på konsumentområdet
att riksdagen med anledning av propositionen 1979/80:100
bilaga 14 punkten D 5, med bifall till motionen 1979/80:1783
och med avslag på motionen 1979/80:1448 yrkandet 3 till
Konsumentverket: Undersökningsverksamhetm. m. förbudgetåret
1980/81 anvisar ett reservationsanslag av 1 046 000 kr. och
därvid som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

GOTAB Stockholm 1980