Med anledning av propositionen 1978/79:220 om samhällets tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. jämte motioner (Betänkande 1979/80:SoU16 Socialutskottet)

SoU 1979/80:16

Socialutskottets betänkande
1979/80:16

med anledning av propositionen 1978/79:220 om samhällets tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. jämte motioner
Propositionen

1 propositionen 1978/79:220 har regeringen (socialdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.,

2. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242).

3. lag om ändring i transplantationslagen (1975:190).

4. lag om ändring i lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen,

5. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

6. lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryr ket,

7. lag om ändring i lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket,

8. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning.
Lagförslagen redovisas i bilaga I till betänkandet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
vad utskottet anför på s. 2.

I samband med propositionen behandlar utskottet fyra motioner.
Motionsyrkandena redovisas i följande avsnitt.

Motionerna

Under den allmänna motionstiden år 1979 väckt motion

I motionen 1978/79:1281 av Jörn Svensson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär omorganisation av ansvarssystemet inom
sjukvården enligt de riktlinjer som anges i motionen.

Med anledning av propositionen väckta motioner

I motionen 1979/80:15 av Göran Karlsson m. fl. (s) föreslås att riksdagen
beslutar avslå förslaget om inrättande av obligatoriska förtroendenämnder.

I motionen 1979/80:16 av Ingegerd Troedsson m. fl. (m. s och c) hemställs
att 40 § andra punkten i det till propositionen fogade förslaget till lag om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. erhåller följande
lydelse:

1 Riksdagen 1979IH0. 12 sami. Nr 16

SoU 1979/80:16

”2. enskild som enligt 24 § första stycket äger anmäla fråga om disciplinansvar,
om hans anmälan icke har tagits upp till prövning."

I motionen 1979/80:45 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen beslutar

1. att med avslag på propositionen 1978/79:220 i vad avser ändringar i
utkrävandet av ansvar för tjänstefel hos regeringen anhålla om en översyn av
gällande lagstiftning om övriga offentliganställdas ansvarsförhållanden,

2. att till 24 § fogas en rätt för hälso- och sjukvårdspersonal i händelse av
oberättigad kritik att själva underställa ansvarsnämnden ärenden för
bedömning.

Utskottet

Inledning

En central uppgift för samhället är att erbjuda den enskilde en god hälsooch
sjukvård. Personalens åligganden inom hälso- och sjukvården är i stor
utsträckning centralt reglerade. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet. Genom
bestämmelser om inspektionsrätt samt rapporterings- och anmälningsskyldighet
kan socialstyrelsen följa personalens verksamhet. Socialstyrelsens
disciplinära befogenheter i förhållande till medicinalpersonalen utövas av
medicinalväsendets ansvarsnämnd, som är en särskild nämnd inom styrelsen.
Tillsynsbefogenheter tillkommer även sjukvårdshuvudmännen inom deras
ansvarsområden samt JO och JK i fråga om personal i offentlig verksamhet.

En rad utredningar har under senare tid sysslat med utformningen av den
framtida hälso- och sjukvården. Medicinalansvarskommittén hade i uppdrag
att göra en allsidig översyn av reglerna om samhällets tillsyn över personalen
inom hälso- och sjukvården. Utredningen lämnade år 1978 sitt huvudbetänkande
(SOU 1978:26) Hälso- och sjukvårdspersonalen, ansvarsfrågor,
samverkan personal-patienter. I betänkandet framlades bl. a. ett förslag till
lagom tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m. fl. Remissinstanserna var
i allmänhet positiva till utredningsförslaget. Efter överarbetning inom
socialdepartementet har betänkandet lagts till grund för föreliggande
proposition.

Propositionen innehåller i huvudsak följande.

Flera förslag läggs fram som syftar till att stärka patientens ställning i
vården. En lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. föreslås
träda i kraft den 1 juli 1980. Lagförslaget innehåller bl. a. bestämmelser om
allmänna åligganden för personalen, om ansvar för fel och försummelser i
vården och om ordningen för ansvarets utkrävande samt om återkallande av
legitimation. Frågor om disciplinansvar skall handläggas av en central
anvarsnämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, som skall vara
fristående från socialstyrelsen. Nämndens uppgifter blir ungefär desamma

SoU 1979/80:16

som de som medicinalväsendets ansvarsnämnd nu har. Nämndens nio
ledamöter utses av regeringen. Fyra av ledamöterna utses efter förslag av
Landstingsförbundet, LO, TCO och SACO/SR. Ärende skall kunna upptas
av nämnden på anmälan av socialstyrelsen, patienten eller en nära anhörig
till denne, JO och JK. Nämndens slutliga beslut får överklagas av
socialstyrelsen och av enskild part som beslutet angår om beslutet gått honom
emot samt av JO och JK. En nyhet i jämförelse med gällande rätt är att en
patient, som anmält ärendet till ansvarsnämnden, har besvärsrätt. Möjligheterna
för en patient som vårdas inom den enskilda hälso- och sjukvården
att få ta del av sin journal utvidgas. Nya regler föreslås beträffande patientens
möjligheter att få en journal eller del därav förstörd. Det särskilda
straffrättsliga ansvaret för hälso- och sjukvårdspersonalen begränsas.
Förslag läggs fram om inrättande av landstingskommunala s. k. förtroendenämnder
med uppgift att främja kontakterna mellan patienter och personal
samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena påkallar.

Utskottet finner det angeläget att patienternas ställning inom hälso- och
sjukvården förbättras genom ökad insyn och medverkan i vårdarbetet, ökad
rättssäkerhet och stärkt skydd för den personliga integriteten. De genom
propositionen framlagda förslagen är enligt utskottets mening väl ägnade att
uppfylla dessa krav och ligger väl i linje med de önskemål som tidigare i olika
sammanhang framförts på en reform av lagstiftningen om tillsyn inom hälsooch
sjukvården. Utskottet finner det särskilt tillfredsställande att tillsynen
enligt förslaget i princip kommer att omfatta alla som arbetar i vården och
som på något sätt medverkar i vårdarbetet. Förslaget om inrättande av en
från socialstyrelsen fristående hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd är, som
framhålls av bl. a. flera remissinstanser, ägnat att stärka allmänhetens
förtroende för nämndens saklighet och opartiskhet. Till detta bidrar bl. a. att
nämndens uppgifter begränsats till handläggning av ärenden angående
sådana förseelser som nämnden har särskild kompetens att bedöma, dvs.
sådana som haft betydelse för vården eller behandlingen.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att en lagstiftning om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen bör genomföras och att den bör ha den
inriktning som anges i propositionen. Detta gäller även i fråga om förslaget
om inrättande av s. k. förtroendenämnder hos sjukvårdshuvudmännen.
Utskottet anser dock att förtroendenämnder t. v. endast bör inrättas
försöksvis under en period av fem år.

I det följande kommer utskottet att behandla propositionen i de delar som
berörs av motionsyrkanden och i övrigt i den mån utskottet funnit anledning
att närmare kommentera de framlagda förslagen. Det bör dock redan här
nämnas att utskottet kommer att tillstyrka förslaget om lag om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl., dock att utskottet föreslår att vissa
tillägg görs till 40 § angående JO:s och JK:s talerätt. Utskottet tillstyrker
också den föreslagna följdlagstiftningen. Med hänsyn till utskottets i det
föregående redovisade inställning beträffande förtroendenämnder avstyrker

1* Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 16

SoU 1979/80:16

utskottet regeringens förslag om ändringar i sjukvårdslagen. I stället föreslår
utskottet att riksdagen antar ett inom utskottets kansli upprättat förslag till
lag om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården. Lagens giltighet har
begränsats till fem år. Dess materiella innehåll i övrigt överensstämmer med
de av regeringen föreslagna ändringarna i sjukvårdslagen.

Utskottet noterar att, som framhålls i propositionen, det kan förväntas att
de bestämmelser i den nya lagstiftningen som har att göra med tystnadsplikt
och handlingssekretess kommer att ändras sedan riksdagen tagit ställning till
regeringens nyligen framlagda förslag om ny sekretesslag m. m. (prop.
1979/80:2).

Det straffrättsliga ansvaret m. m.

För dem som är verksamma inom hälso- och sjukvården är brottsbalkens
(BrB) allmänna regler om straff tillämpliga på brott som begås under
verksamhetens utövande. Således kan läkare, sjuksköterskor och andra
göras ansvariga t. ex. för vållande till kroppsskada eller sjukdom (BrB 3:8)
eller vållande till annans död (BrB 3:7).

De yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område som utövar myndighet
är underkastade reglerna i 20 kap. BrB om oriktig myndighetsutövning, dvs.
myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning (BrB 20:1), mutbrott
(BrB 20:2) samt brott mot tystnadsplikt (BrB 20:3). För att ansvar för
vårdslös myndighetsutövning skall ifrågakomma fordras att oaktsamheten
varit grov. Straffet för detta brott är böter eller fängelse i högst ett år.

20 kap. BrB erhöll sin nuvarande utformning i samband med 1975 års
ämbetsansvarsreform. Enligt den ordning som gällde till utgången av år 1975
fanns i BrB fyra s. k. självständiga ämbetsbrott, dvs. gärningar som var
straffbara endast om de begicks av ämbetsmän. Dessa ämbetsbrott var
tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otillbörlig belöning, brott mot
tystnadsplikt och tjänstefel. Sistnämnda brott bestod i att en ämbetsman av
försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatte vad som ålåg honom
enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller
tjänstens beskaffenhet. Bestämmelsen skulle tillämpas endast om gärningen
inte utgjorde tjänstemissbruk eller annars var särskilt belagd med straff. Med
ämbetsmän avsågs i huvudsak statliga och kommunala tjänstemän. Som
påföljd för ämbetsbrott kunde ådömas suspension eller avsättning, eventuellt
i kombination med annan påföljd enligt BrB. Bestämmelserna i BrB
kompletterades av vissa regler om disciplinstraff - varning, löneavdrag,
suspension och avsättning - i statstjänstemannalagen (1965:274). Genom
1975 års ämbetsansvarsreform ville man få till stånd en avsevärd inskränkning
av det straffbara området, en mera rationell bestämning av den
personkrets som skulle vara underkastad straffansvar samt ett närmande
mellan den offentliga och den privata marknadens sanktionssystem. Bl. a.
avskaffades det dittillsvarande ämbetsansvaret. Det straffbara området

SoU 1979/80:16

enligt 20 kap. BrB inskränktes till sådana brottstyper som framstod som
särskilt straffvärda. Som ersättning för det upphävda ansvaret för tjänstefel
infördes dels bestämmelsen om vårdslös myndighetsutövning, dels reglerna
om disciplinpåföljd för offentligt anställda i lagen (1976:600) om offentlig
anställning.

I ett avseende är hälso- och sjukvården särreglerad från straffrättslig
synpunkt, nämligen på det sättet att den personal som är verksam inom
hälso- och sjukvården är underkastad ett allmänt straffansvar som går längre
än det som numera gäller för offentligt anställda i allmänhet. Enligt 1 § lagen
(1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård
m. fl. (i det följande kallad 1975 års tillsynslag) får regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, förvaltningsmyndighet meddela föreskrifter om
åligganden för den som utövar verksamhet inom hälso- och sjukvård. Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats
med stöd av lagen eller som hindrar eller undandrar sig inspektion av
socialstyrelsen kan enligt 4 § dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader. Stadgandet i fråga ersätter äldre straffbestämmelser i en rad
författningar rörande vissa yrkesutövare på det medicinska området. I 3 §
1975 års tillsynslag finns vidare en gemensam bestämmelse om tystnadsplikt
för anställda inom hälso-och sjukvården. Straff för brott mot tystnadsplikten
kan ådömas enligt 20 kap. 3 § BrB. Straffbestämmelsen i 4 8 har erhållit sitt
materiella innehåll genom att socialstyrelsen med stöd av 1975 års tillsynslag
utfärdat kungörelsen (MF 1975:158) med föreskrifter om åligganden m. m.
för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. Vid lagens tillkomst framhölls
att straffbestämmelserna i 3 och 4 88 mot bakgrund av medicinalansvarskommitténs
pågående arbete och av de vid denna tidpunkt förestående
ändringarna i ämbetsansvarsbestämmelserna i viss mån var av provisorisk
karaktär (prop. 1975:8 s. 72).

Här bör också nämnas att det i speciallagstiftningen finns flera straffbestämmelser,
som riktar sig mot medicinska yrkesutövare, bl. a. i abortlagen
(1974:595) och steriliseringslagen (1975:580). I andra fall, t. ex. i transplantationslagen
(1975:190) och obduktionslagen (1975:191), saknas straffregler i
själva speciallagen. Åtminstone i vissa fall torde straff ändå kunna utdömas
med tillämpning av den tidigare nämnda 4 8 i 1975 års tillsynslag (se
medicinalansvarskommitténs huvudbetänkande s. 65).

I propositionen föreslås att 1975 års tillsynslag upphävs. Straffbestämmelsen
i 4 8 föreslås inte få någon motsvarighet i ny lagstiftning. Det finns enligt
föredragande statsrådet inte skäl att för hälso- och sjukvårdspersonalen
behålla ett allmänt straffansvar som går längre än det som numera gäller för
offentligt anställda i allmänhet. I propositionen framhålls att, som JO
påpekat under remissbehandlingen av medicinalansvarskommitténs betänkande,
straffbestämmelserna ifråga redan i dag torde sakna betydelse.
Vidare erinrar föredraganden om att utrymmet för ansvar enligt brottsbalken
är större inom hälso- och sjukvården än inom annan offentlig verksam -

SoU 1979/80:16

het.

Förslaget att det särskilda straffrättsliga ansvaret för läkare och annan
sjukvårdspersonal skall tas bort kritiseras i motionen 1979/80:45. I motionen
anförs att den uttunnade ansvarslagstiftning, som för några år sedan infördes
beträffande övriga offentliganställda, har väckt blandade känslor inte bara
bland allmänheten. Lagstiftningen i fråga påstås utgöra ett otillbörligt skydd
för överhetssamhället och ett hinder för enskilda medborgare att få rätt
gentemot myndigheterna. Det är enligt motionären viktigt att varje
beslutsfattare inom en myndighet alltid känner att han handlar under ansvar
och att ansvaret kan komma att utkrävas. Detta gäller inte minst inom
sjukvården. Enligt motionärens uppfattning finns det ingen anledning att å
ena sidan underlätta för felaktigt behandlade medborgare att vinna rättelse i
sak men å andra sidan försvåra att rättsliga sanktioner utlöses mot den
felande befattningshavaren. Det framstår som vida mer angeläget att
förbättra möjligheterna för enskilda personer att utkräva ansvar av
beslutsfattare inom den offentliga verksamheten i stort än att försämra dessa
möjligheter även inom sjukvården. En motsvarighet till 5 § i den föreslagna
lagen bör enligt motionären införas i de författningar som reglerar övriga
offentliganställdas kontakt med allmänheten. Stadgandet i fråga innehåller
en bestämmelse om allmänna åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen.
Personalen skall enligt bestämmelsen vinnlägga sig om att ge patienten
sakkunnig och omsorgsfull vård och så långt möjligt utforma och genomföra
vården i samråd med patienten. Patienten skall visas omtanke och respekt
samt. i den mån det inte skulle motverka ändamålet med vården, kunna få
upplysningar om sitt hälsotillstånd och om olika behandlingsmöjligheter.
Motionen utmynnar i denna del i ett yrkande om att propositionen skall
avslås i vad den avser ändringar i tjänstefelsbestämmelserna och att
riksdagen skall begära en översyn av lagstiftningen om offentliganställdas
ansvarsförhållanden.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att det inte
längre finns skäl att för hälso- och sjukvårdspersonalen behålla ett allmänt
straffansvar som går längre än det som nu gäller för andra offentligt anställda.
Visserligen torde, som bl. a. JO anfört, straffbestämmelserna i 1975 års
tillsynslag sakna praktisk betydelse. Det kan emellertid enligt utskottets
mening inte vara förenligt med dagens samhällsförhållanden att personal
inom hälso- och sjukvården om så bara i princip skall vara underkastad
straffansvar för så gott som varje förseelse i tjänsten. Även om straffbestämmelsen
i 1975 års tillsynslag upphävs kommer f. ö. hälso- och sjukvårdspersonalen
fortfarande att i betydande omfattning vara underkastad straffansvar.
Bestämmelsen bör därför upphävas utan att ersättas av något
motsvarande stadgande. Utskottet vill erinra om att bestämmelsen redan vid
sin tillblivelse år 1975 förutsattes vara av provisorisk karaktär.

Vad angår motionsyrkandet om en översyn av gällande lagstiftning om
övriga offentliganställdas ansvarsförhållanden vill utskottet erinra om att den

SoU 1979/80:16

nya lagstiftningen under de snart fyra år som förflutit sedan ämbetsansvarsreformen
genomfördes har varit föremål för en livlig diskussion. I riksdagen
har en rad motioner väckts i ämnet med yrkande bl. a. om en utvärdering av
vad ämbetsansvarsreformen har inneburit för svensk offentlig förvaltning.
När frågan senast behandlades, uttalade riksdagen att en dylik utvärdering
framstod som påkallad inom någon tid (JuU 1978/79:5). Utskottet delar
uppfattningen att en sådan översyn bör komma till stånd och vill hänvisa till
att den nuvarande regeringen i regeringsförklaringen den 12 oktober 1979
anfört att tiden är inne att se över 1975 års ämbetsansvarsreform. Enligt vad
utskottet har inhämtat avser chefen för justitiedepartementet i enlighet
härmed att inom kort begära regeringens bemyndigande att tillkalla en
utredning rörande straff- och disciplinansvaret för funktionärer i offentlig
verksamhet. Utredningen avses att få i uppdrag att kartlägga tillämpningen
av det nuvarande straff- och disciplinansvarssystemet och att pröva om
ändringar i regleringen är påkallade. Enligt vad utskottet inhämtat är
avsikten att utredningen bl. a. skall uppmärksamma frågan om lämpligheten
av en utvidgning av det straffbara området enligt 20 kap. 1 § BrB samt frågor
om samordning mellan de straffrättsliga och disciplinära påföljdssystemen.
Med hänsyn härtill finns det enligt utskottets mening inte någon anledning
för riksdagen att ta något sådant initiativ som motionären föreslår. Motionen
1979/80:45 avstyrks därför i aktuell del (yrkandet 1).

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att justitieutskottet i dagarna
behandlar motioner med yrkanden liknande det nu aktuella (JuU 1979/
80:5).

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

Sammansättning och uppgifter

Som framgått av den tidigare redogörelsen föreslås i propositionen att
medicinalväsendets ansvarsnämnd ersätts med en hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, som ges en fristående ställning i förhållande till socialstyrelsen.

I den under den allmänna motionstiden i januari 1979 väckta motionen
1978/79:1281 begärs en omorganisation av ansvarssystemet inom sjukvården
enligt i motionen angivna riktlinjer. Enligt motionärerna bör medicinalväsendets
ansvarsnämnd ersättas med en reguljär administrativ domstol,
bestående av fem ledamöter. Av dessa bör enligt motionärernas uppfattning
tre vara lagfarna, däribland ordföranden, en representera medicinalpersonalen
och en patientintressena. Handläggningen inför domstolen bör vara
muntlig. På begäran av part bör domstolen kunna förordna om handläggning
bakom slutna dörrar. Allt relevant material, däribland patientjournalerna,
föreslås kunna bli tillgängligt för parterna och domstolen. Vidare bör enligt
motionärerna en tjänst som patientombudsman inrättas. Dennes uppgift

SoU 1979/80:16

skall vara att dels allmänt bevaka patienternas intressen inom sjukvården,
dels föra patienternas talan inför domstolen. Varje patient skall enligt
motionärernas förslag dock fritt kunna välja ombud.

Utskottet har i det föregående ställt sig bakom regeringens förslag om en
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd med den sammansättning som anges i
propositionen och avvisar följaktligen motionsförslaget om att nämnden
skall bestå av tre juristledamöter samt en representant vardera för
medicinalpersonalen och patientintressena. Utskottet vill hänvisa till att
frågan om i vad mån de sist nämnda grupperna bör vara representerade i
nämnden ingående diskuterats såväl i kommitténs betänkande som i
propositionen. Som framhålls i propositionen bör dock förslag om lämplig
ledamot som framförs av patient- eller handikapporganisationerna beaktas i
all rimlig utsträckning. Vad angår de i motionen framförda synpunkterna på
handläggningen i nämnden vill utskottet anföra följande. Förfarandet inför
nämnden är i princip skriftligt. Muntlig förhandling skall dock få förekomma
när det kan antas vara till fördel för utredningen (28 § lagen om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.). Nämnden avgör om muntlig förhandling
skall äga rum. Den angivna ordningen är utmärkande för den svenska
förvaltningsprocessen i allmänhet (jfr 9 § förvaltningsprocesslagen 1971:291)
och innebär, i jämförelse med gällande rätt på medicinalansvarsområdet, en
utvidgning av patientens/anmälarens möjligheter att muntligen få framföra
sina synpunkter inför nämnden. Det finns enligt utskottets mening inte
anledning anta att patientens intressen skulle bli bättre tillgodosedda om
förfarandet som huvudregel vore muntligt. Självfallet bör dock nämnden ta
hänsyn till parternas önskemål om handläggningsformen. När det gäller
motionsförslaget om att allt relevant material, däribland patientjournalerna,
bör vara tillgängligt för parterna vill utskottet erinra om att detta kan sägas
vara en utgångspunkt också i propositionen. Enligt huvudregeln på detta
område (35 §) skall part, innan ett ärende avgörs, ha fått kännedom om det
som tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och i regel också ha
fått tillfälle att yttra sig över vad som framkommit. Rätten att få ta del av allt
material är visserligen inskränkt genom den i 36 § intagna hänvisningen till
14 § förvaltningslagen, vilket medför att t. ex. patientjournaler, som är
sekretessbelagda enligt 39 § andra stycket lagen (1937:249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen), inte
utan vidare kan utlämnas. Som anförs i propositionen skall dock parten av
nämnden på annat sätt upplysas om innehållet i det sekretessbelagda
materialet i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och
om det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att
lämna ut materialet (prop. s. 65). Bestämmelserna torde inom kort komma
att behöva ändras som en följd av riksdagens kommande ställningstagande
till propositionen 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m. m. (se 7 kap.
förslaget till sekretesslag).

Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet motionen 1978/

SoU 1979/80:16

79:1281. Med anledning av vad som anförs i motionen om inrättande av en
tjänst som patientombudsman hänvisar utskottet till vad utskottet kommer
att anföra i avsnittet Förtroendenämnder.

Partsställning

Förfarandet i disciplinärenden inom den offentliga förvaltningen betraktas
enligt gällande rätt som en intern angelägenhet mellan myndigheten och den
anställde. Den som har anmält en tjänsteman till myndigheten för fel och
försummelse har ingen formell rätt att medverka vidare i utredningen. Enligt
en vedertagen grundsats inom den offentliga rätten anses anmälningens
funktion vara inskränkt till det påpekande som ligger i anmälan. Även
disciplinförfarandet för medicinalpersonalen bygger på denna uppfattning.
En patient som har gjort en anmälan har alltså ingen rätt att vidare medverka
i ärendet. I praxis har dock nämnden godtagit att anmälaren får ta del av viss
utredning.

I propositionen föreslås att frågor om disciplinansvar skall tas upp inte som
nu endast på anmälan av socialstyrelsen - eller av JO eller JK enligt särskilda
bestämmelser - utan även på anmälan av den patient som saken gäller eller,
om patienten inte själv kan anmäla saken, en nära anhörig till honom. I
frågor om återkallande av legitimation skall dock socialstyrelsen eller den
som saken gäller vara exklusivt behöriga (24 §). Med andra ord kan patienten
i disciplinärenden få ställning som part med rätt att verka för sakens
utredande och att ta del av utredningsmaterialet.

I motionen 1979/80:45 anförs att även läkare och annan medlem av
sjukvårdspersonalen bör ha rätt att underställa ansvarsnämnden ärenden
som berör dem själva. Det förekommer enligt motionären att patienter eller
anhöriga belastar enskilda läkare med långvarig korrespondens rörande
påstådda felaktigheter i behandlingen utan att för den skull vilja göra en
anmälan till ansvarsnämnden. Den angripne bör enligt motionärens uppfattning
ha rätt att freda sig mot fortsatt förföljelse genom att själv låta
ansvarsnämnden pröva ärendet. I motionen yrkas att ett tillägg av denna
innebörd görs till 24 § i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdslagen
m. fl.

Utskottet får, när det gäller frågan om vem som skall ha rätt att
anhängiggöra ett ärende i ansvarsnämnden, anföra följande. Sedan nämnden
skilts från socialstyrelsen är det naturligt att styrelsen som tillsynsmyndighet
för personalen ges rätt att anmäla ärenden i den utsträckning som anges i 24 §
i lagförslaget. Sådan behörighet bör också tillkomma JO och JK. En nyhet i
förhållande till nuvarande ordning är förslaget att ge även patienten
partsställning. Förslaget har i propositionen (s. 26) motiverats bl. a. med att
det för patienternas rättssäkerhet och tilltro till ansvarsnämndens verksamhet
är nödvändigt att patienten ges tillfälle att spela en mer aktiv roll i det
disciplinära förfarandet än den anmälaren i ett disciplinärende i allmänhet

SoU 1979/80:16

har. Möjligheterna att få till stånd en fullständig utredning i varje ärende
skulle vidare öka. Utskottet instämmer i dessa synpunkter. Gentemot tanken
på att ge patienten partsställning i disciplinärenden har vissa remissinstanser
hävdat att patientens intresse att få någon fälld till ansvar är av underordnad
betydelse och att det patientintresse som bör tillgodoses är möjligheten att få
fastställt om den medicinska behandlingen varit riktig. Patienten har
nämligen numera möjlighet att erhålla ersättning för behandlingsskador
m. m. genom den allmänna patientförsäkringen eller läkemedelsförsäkringen.
Anmälningar, som skulle avse en ren ”fastställelsetalan” huruvida en
behandling varit riktig från medicinsk synpunkt, bör dock enligt utskottets
mening inte tillåtas. Prövningsförfarandet inför nämnden bör vara inriktat på
om disciplinpåföljd bör ådömas eller inte. Med hänsyn härtill och till vad
utskottet i övrigt anfört i denna fråga tillstyrker utskottet att patienten eller, i
vissa fall, en nära anhörig till patienten ges den föreslagna behörigheten.
Utskottet vill understryka att inte alltför stora krav bör ställas på den enskilde
när det gäller utformningen av anmälningens innehåll. Som framhålls i
propositionen (s. 60) bör man inte kunna fordra mera i detta hänseende än att
anmälan skall vara en utgångspunkt för en utredning av saken från nämndens
sida. Detta återspeglas i utformningen av 26 § i lagförslaget. Enligt utskottets
mening bör man t. ex. inte kunna kräva att anmälan innehåller ett
ansvarsyrkande i snäv juridisk mening. Såsom detta stadgande utformats
skulle högre krav inte heller kunna ställas på en anmälan från t. ex.
socialstyrelsen. Utskottet tar dock för givet att en anmälan från socialstyrelsen
alltid kommer att innehålla såväl ett yrkande om t. ex. disciplinpåföljd
som en fullständig motivering till stöd för yrkandet.

Utskottet känner viss sympati för den i motionen 1979/80:45 framförda
tanken att hälso- och sjukvårdspersonal av de skäl motionären angivit skulle
få rätt att underställa ansvarsnämnden ärenden för bedömning. Det kan inte
uteslutas att enstaka fall av personförföljelse skulle kunna upphöra om en
anmälan kunde göras och bli prövad i enlighet med förslaget. Enligt
utskottets uppfattning skulle dock en utvidgning av kretsen av behöriga
anmälare i enlighet med motionsförslaget komma att få liten praktisk
betydelse. Någon direkt motsvarighet till en sådan anmälningsrätt för andra
yrkesgrupper torde inte heller finnas. Utskottet anser inte att erfarenheterna
ger vid handen att det f. n. skulle finnas tillräckliga skäl att särbehandla
hälso- och sjukvårdspersonalen i det aktuella hänseendet. Som utskottet
redan redovisat kommer det inom kort att tillkallas en utredning rörande
straff- och disciplinansvaret för offentliga funktionärer. Utskottet förutsätter
att en sådan utredning kommer att ta upp frågor som den som aktualiserats
genom motionen. Något särskilt initiativ från riksdagens sida med anledning
av motionen bör dock inte tas. Motionen 1979/80:45 avstyrks därför i nu
aktuell del (yrkandet 2).

SoU 1979/80:16

Besvärsrätt

Inom den offentliga förvaltningen gällde tidigare att endast den som
ådömts disciplinpåföljd kunde överklaga myndighetens beslut i disciplinärenden.
I samband med ämbetsansvarets avskaffande fick även JO och JK
rätt att överklaga beslut i disciplinmål om de anser att den anställdes
handlingsrätt bedömts alltför välvilligt av myndigheten. Bestämmelser
härom återfinns i lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen
och lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn samt i lagen (1976:600)
om offentlig anställning (LOA). Enskild anmälare har inte besvärsrätt.

Beslut av medicinalväsendets ansvarsnämnd kan överklagas hos kammarrätten
i Stockholm. Mot beslut som innebär att en befattningshavare
avskedats med stöd av bestämmelserna i LOA förs dock talan i allmän
underrätt eller i arbetsdomstolen (16 kap. 1 § LOA).

Talan mot beslut av ansvarsnämnden angående disciplinpåföljd kan föras
av den som ådömts påföljden. Beträffande JO:s och JK:s talerätt är rättsläget
något oklart. Utskottet återkommer i det följande till denna fråga. Patienten
har inte besvärsrätt.

1 propositionen föreslås att besvärsrätt mot ansvarsnämndens beslut skall
tillkomma socialstyrelsen, enskild anmälare om beslutet gått honom emot
samt den anmälde. Vidare tilläggs JO och JK besvärsrätt i samma
Utsträckning som i det allmänna disciplinära förfarandet. Beträffande
förslaget att ge patienten besvärsrätt anför föredragande statsrådet i
propositionen (s. 28) att de särskilda skäl som anförts för att ge patienten
partsställning i nämnden också kan åberopas för att ge patienten rätt att
överklaga ansvarsnämndens beslut. En parallell skulle enligt föredraganden
kunna dras med en målsägande i brottmålsprocessen. Målsäganden har rätt
att fullfölja talan och göra anspråk på straffrättslig påföljd i högre
instans.

I motionen 1979/80:16 anförs att den enskildes besvärsrätt i fråga om beslut
av ansvarsnämnden är alltför vidsträckt enligt regeringsförslaget. Motionärerna
anser att 40 § första stycket andra punkten bör uppta en regel av
innebörd att enskild, som enligt 24 § första stycket äger anmäla fråga om
disciplinansvar, får föra talan mot slutligt beslut av ansvarsnämnden endast
om hans anmälan inte tagits upp till prövning. Motionsförslaget överensstämmer
med det förslag som framlades av medicinalansvarskommitténs
majoritet. I sin motivering till yrkandet framhåller motionärerna att ett
införande av besvärsrätt för anmälare skulle placera personalen inom hälsooch
sjukvården i en särställning i förhållande till personal inom andra
samhällsområden. Förhållandena inom sjukvårdssektorn är enligt motionärerna
inte så speciella att en sådan särställning är motiverad. Utnyttjas
besvärsrätten kan en följd bli långvariga processer i flera instanser. En sådan
ordning skulle innebära en stor påfrestning för personalen och motverka
önskemålen om förkortade handläggningstider för disciplinmålen. Motionä -

1** Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 16

SoU 1979/80:16

rerna framhåller att en yrkesutövare som frias i en disciplinprocess inte har
möjlighet att få ersättning för sina rättegångskostnader. Med anledning av de
jämförelser som görs i propositionen mellan anmälaren i ärende inför
ansvarsnämnden och målsäganden i brottmål erinrar motionärerna om vissa
uttalanden i oktober 1978 av justitieutskottet i ett motionsärende (JuU
1978/79:5) om ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet. Justitieutskottet
konstaterade att begränsningar i målsägandens rätt till enskilt åtal och
enskilt anspråk mot vissa högre tjänstemän länge funnits i svensk rätt och
motiverats av önskemålet att motverka obefogat åtal eller ogrundad talan om
ersättning. Enligt justitieutskottet fanns ej anledning frångå dessa principer.
Justitieutskottet ansåg att det från allmän och enskild synpunkt var tillfyllest
att frågan om åtal mot ifrågavarande tjänstemän kunde väckas av åklagare,
JO och JK. Samma betraktelsesätt bör enligt motionärerna anläggas på
situationen inom sjukvården. Motionärerna anför även internationella
förhållanden till stöd för sin inställning, bl. a. de s. k. malpractice -advokaternas verksamhet i USA, vilken anges nästan ha förlamat den
amerikanska sjukvården.

Socialutskottet vill inledningsvis erinra om att någon motsvarighet till den
föreslagna möjligheten för anmälare att överklaga ansvarsnämndens beslut i
sak inte torde finnas på det disciplinära området. Traditionellt har ju
disciplinärenden ansetts vara en sak mellan myndigheten och den anmälde. I
konsekvens härmed har enskild anmälare, som framgått ovan, inte
tillerkänts ställning som part i disciplinärendet. Än mindre har det varit
aktuellt att ge anmälaren besvärsrätt mot myndighetens beslut. Detta
hindrar självfallet inte att en annan ordning kan övervägas beträffande beslut
som fattats av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Av avgörande
betydelse bör vara om fördelarna med en besvärsrätt överväger nackdelarna.
Utskottet vill erinra om att flera motionsförslag om att tillerkänna patient
besvärsrätt har framlagts i riksdagen. I en motion vid 1976/77 års riksmöte
anfördes sålunda att av rättssäkerhetsskäl möjligheter borde skapas för
patient att överklaga medicinalväsendets ansvarsnämnds beslut på samma
sätt som läkare kan göra. Motionen avslogs dock av riksdagen under
hänvisning till medicinalansvarskommitténs pågående arbete (mot. 1976/
77:267, SoU 1976/77:38). I två reservationer i kommittébetänkandet
föreslogs att patienten skulle erhålla full besvärsrätt.

Utskottet har i det föregående godtagit förslaget att patienten skall kunna
vara part i förfarandet inför ansvarsnämnden. De skäl som anförts för att ge
patienten en sådan rätt talar enligt utskottets mening i viss mån också för att
tillerkänna honom besvärsrätt. Det skulle visserligen kunna invändas att
patienten redan i ansvarsnämnden haft möjlighet att bidraga till att
utredningen i ärendet blivit fullständig och att det är föga troligt att patienten
kan tillföra ärendet nya synpunkter i andra instans. Det är vidare uppenbart
att behovet av en besvärsrätt för en anmälare i hög grad minskas genom att
socialstyrelsen samt, enligt särskilda bestämmelser, JO och JK har besvärs -

SoU 1979/80:16

rätt, och detta även i fall när dessa myndigheter inte själva gjort någon
anmälan i ärendet eller haft ställning som part i ansvarsnämnden. Enligt det
synsätt som bär upp propositionsförslaget när det gäller patientens ställning i
ansvarsprocessen är förfarandet emellertid inte en angelägenhet enbart
mellan myndigheten/ansvarsnämnden och personalen. För den enskilde
måste det framstå som ologiskt att han inte skulle ha samma rätt som sin
motpart att besvära sig över beslutet. Utskottet delar föredragande
statsrådets uppfattning (s. 29) att personalen kan behöva ett skydd mot
obefogade anklagelser. Det kan med hänsyn härtill te sig otillfredsställande
att en befattningshavare inom hälso- och sjukvården som friats av
ansvarsnämnden på talan av enskild i sådana fall skall behöva stå till svars
inför ytterligare en instans. Utskottet vill framhålla att olägenheterna
härmed dock kan begränsas. Vad exempelvis gäller själva handläggningsförfarandet
bör observeras att kammarrätten kan avvisa överflödig utredning
(8 § förvaltningsprocesslagen) samt att förfarandet i kammarrätten i regel är
skriftligt även om muntlig förhandling skall hållas på begäran av part om
förhandlingen inte är obehövlig och särskilda skäl inte talar emot sådan
förhandling (9 §). I fråga om de kostnader som uppkommer för parterna vill
utskottet fästa uppmärksamheten på att förvaltningsprocesslagen innehåller
vissa bestämmelser om ersättning av allmänna medel åt parter som inställt sig
till muntlig förhandling (15 8) och åt vittnen eller sakkunniga (26 8). Vidare
kan allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) utgå i viss
utsträckning (se 9 8 i denna lag). Vad angår den i motionen gjorda analogin
mellan ärenden som avgjorts av ansvarsnämnden och brottmålen, vari
målsägandens talerätt begränsats, vill utskottet hänvisa till att den av chefen
för justitiedepartementet aviserade utredningen om straff- och disciplinansvaret
för funktionärer i offentlig verksamhet (se ovan s. 7) enligt vad
utskottet erfarit även torde komma att få se över gällande bestämmelser om
rätt för målsäganden att väcka och till högre rätt fullfölja åtal och
skadeståndstalan på grund av brott som begåtts i utövningen av offentlig
tjänst. Vid övervägande av samtliga omständigheter finner utskottet att
förslaget att tillerkänna patienten besvärsrätt i den omfattning som anges i
propositionen bör tillstyrkas. Utskottet vill tillägga att reglerna om patients
besvärsrätt självfallet bör omprövas om det skulle visa sig att den föreslagna
ordningen leder till orimliga konsekvenser för hälso- och sjukvårdspersonalens
del. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionen 1979/80:16
och tillstyrker propositionen i motsvarande del.

Utskottet vill avslutningsvis ta upp en fråga som rör JO:s och JK:s
besvärsrätt. Som utskottet redan framhållit är frågan om dessa myndigheters
besvärsrätt i medicinalansvarsärenden oklar enligt gällande rätt (se medicinalansvarskommitténs
huvudbetänkande s. 122 f.). Genom hänvisningen i
40 8 andra stycket lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.
till JO-instruktionen och lagen om justitiekanslerns tillsyn har JO och JK
erhållit besvärsrätt i ärenden om disciplinansvar enligt denna lag. Därmed

SoU 1979/80:16

har en anpassning skett till vad som gäller för övriga offentliganställda. I ett
par avseenden torde dock skillnader kvarstå. 116 kap. 3 § LOA regleras vissa
frågor rörande JO:s och JK:s rätt att anföra besvär mot myndighets beslut
enligt LOA. I första stycket anges bl. a. att sådan talan skall väckas inom fyra
veckor från det beslutet har meddelats. En motsvarande bestämmelse har
inte införts i förslaget till lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m. fl. Enligt utskottets mening finns det ingen anledning att göra en
åtskillnad mellan ärenden rörande hälso- och sjukvårdspersonal och övriga
ansvarsärenden i det aktuella hänseendet. Ett tillägg bör därför göras till 40 §
andra stycket av innebörd att, när JO eller JK anför besvär enligt lagen, talan
skall väckas inom fyra veckor från det beslutet har meddelats. Utskottet vill i
sammanhanget erinra om att om annan än JO eller JK anför besvär mot
ansvarsnämndens beslut gäller enligt 12 § förvaltningslagen (1971:290) att
besvärshandling skall ha kommit in till kammarrätten inom tre veckor från
den dag då klaganden fick del av beslutet. Enligt utskottets mening bör detta
gälla även när socialstyrelsen anför besvär utan att dessförinnan ha haft
ställning som part i ärendet i ansvarsnämnden. Härav följer att ansvarsnämndens
beslut alltid skall tillställas socialstyrelsen. En erinran härom bör enligt
utskottets mening intas i ansvarsnämndens instruktion.

Enligt 16 kap. 3 § andra stycket LOA får, med anledning av talan från JO:s
eller JK:s sida mot myndighets beslut rörande disciplinpåföljd, avskedande
m. m., domstolen ålägga eller skärpa disciplinpåföljd endast om det är
påkallat från allmän synpunkt. Med denna bestämmelse avsågs att domstolen
vid sin prövning främst skulle beakta allmänna synpunkter (KU
1975/76:22 s. 77). Riksdagens JO-utredning - som på sin tid föreslog
bestämmelsen - framhöll i betänkandet (SOU 1975:23) JO-ämbetet,
uppgifter och organisation (s. 166) att stadgandet markerade att det inte var
några specifika arbetsgivarintressen som skulle tillvaratas utan medborgarnas
intresse av korrekt tjänsteutövning. Medicinalansvarskommittén föreslog
att patienten inte skulle erhålla besvärsrätt mot ansvarsnämndens
avgöranden i sak. Kommittén ansåg att patientens intresse i disciplinförfarandet
inom hälso- och sjukvården i stället skulle tillvaratagas av JO eller JK.
Med anledning härav föreslog kommittén ingen motsvarighet till den nyss
nämnda bestämmelsen i 16 kap. 3 § andra stycket LOA. I propositionen
föreslås, som framgått, att patienten skall erhålla full besvärsrätt. En
bestämmelse motsvarande regeln i 16 kap. 3 § andra stycket LOA har dock
inte införts i lagen. I propositionen anförs endast att JO, JK och
socialstyrelsen självfallet har möjlighet att överklaga ansvarsnämndens
beslut i sak då det är påkallat från allmän synpunkt.

Med hänsyn bl. a. till att patienten enligt vad utskottet anfört i det
föregående tilläggs besvärsrätt och följaktligen kan bevaka sina egna
intressen i disciplinförfarandet i kammarätten bör enligt utskottets mening- i
analogi med vad som gäller för disciplinmål i allmänhet - gälla att, när endast
JO eller JK överklagat ansvarsnämndens beslut, disciplinpåföljd får åläggas

SoU 1979/80:16

eller skärpas endast om det är påkallat från allmän synpunkt. Ett tillägg med
denna innebörd bör göras till 40 § lagen om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m. fl. och tas in som ett nytt stycke. Enligt utskottets
mening bör en motsvarande begränsning inte föreskrivas beträffande
ärenden där socialstyrelsen anfört besvär mot ansvarsnämndens beslut om
disciplinpåföljd.

Övriga frågor beträffande ansvarsnämnden

I detta avsnitt berör utskottet främst ett par frågor rörande samordningen
av verksamheten mellan hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och socialstyrelsen.

I propositionen förutsätts att den s. k. officialprincipen skall gälla vid
handläggningen av ett disciplinärende i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Detta kommer till uttryck i 27 § lagen om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m. fl. Enligt detta stadgande åligger det ansvarsnämnden
att se till att ärendena blir tillräckligt utredda. Nämnden får bl. a. rätt att
fordra in patientjournaler eller andra handlingar som behövs för utredningen.

Utskottet har ingen invändning mot denna ordning. Av propositionen
framgår emellertid inte klart vem som skall handha den rent utredande
verksamheten i den nya nämnden. F. n. gäller att ärendena bereds av s. k.
handläggare inom socialstyrelsens lagbyrå 1 i samarbete med föredragandepersonal
från de olika fackbyråerna. Dessutom anlitas ett antal fristående
jurister, vilka sätter upp förslag till beslut mot timersättning. I nämnden
föredras ärendena i första hand av chefen för den byrå dit ärendet
huvudsakligen hör eller av andra tjänstemän, som generaldirektören
bestämmer. Som sådana anlitas även läkare som på deltid och vid sidan av sin
ordinarie yrkesutövning som läkare tjänstgör i socialstyrelsen. Antalet
sådana föredragande uppgick år 1978 till omkring 30. En konsekvens av att
ansvarsnämnden jämte kansli skiljs från socialstyrelsen i organisatoriskt
hänseende bör bli att nämndens kansli övertar de uppgifter som fullgörs av
handläggarna på första lagbyrån. Nämnden bör enligt utskottets mening
vidare ha möjlighet att genom sitt kansli utföra kompletterande utredningar,
exempelvis förhör med den som anmälts i ett ärende. I övrigt bör personal
från socialstyrelsen samt från nämnden eller styrelsen fristående personal
anlitas som utredare eller föredragande i den utsträckning som nämnden
finner lämpligt. Det bör i sammanhanget påpekas att inspektionsrätten ligger
kvar hos socialstyrelsen (4 §). Detta understryker nödvändigheten av att
samarbetet i utredningsfrågor mellan ansvarsnämnden och socialstyrelsen
fortsätter.

Den nya ansvarsnämnden bör enligt propositionen (s. 30) tillföras de
ekonomiska och personella resurser som medicinalväsendets ansvarsnämnd
nu disponerar. Detta framgår även av den proposition om socialstyrelsens

SoU 1979/80:16

uppgifter och organisation m. m. som under hösten framlagts för riksdagen
(prop. 1979/80:6, s. 114 not 3). Den nuvarande ansvarsnämndens personal
har, enligt vad utskottet inhämtat, inom socialstyrelsen fullgjort vissa
uppgifter som framdeles skall ligga kvar hos socialstyrelsen. En del av dessa
uppgifter har direkt betydelse för den blivande ansvarsnämndens verksamhet.
Hit hör t. ex. utredningar som föranletts av anmälningar enligt 10 §
tredje stycket sjukvårdskungörelsen (”lex Maria”-ärenden), utredningar i
behörighetsärenden samt utredningar i ärenden där anmälan från socialstyrelsen
till ansvarsnämnden övervägs. Socialstyrelsen torde vidare komma att
få avge ett antal yttranden till ansvarsnämnden i medicinska frågor.
Utskottet vill framhålla att det är angeläget att såväl socialstyrelsen som
ansvarsnämnden har tillräckliga resurser att lösa de uppgifter dessa
myndigheter har att utföra till följd av den nu aktuella lagstiftningen, särskilt
mot bakgrund av de f. n. stora ärendebalanserna i medicinalväsendets
ansvarsnämnd.

Slutligen vill utskottet här framhålla att bestämmelserna i den föreslagna
lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. avser frågor om
disciplinansvar, återkallelse av legitimation m. m. Beträffande nämndens
arbetsformer, anslagsfrågor och andra administrativa spörsmål bör handläggningsbestämmelser
meddelas i nämndens instruktion.

Förtroendenämnder

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för propositionens
innehåll föreslår regeringen att en eller flera s. k. förtroendenämnder
inrättas i varje landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun.
Förtroendenämnden skall vara ett organ för kontakt, information
och förmedling av hjälp inom resp. sjukvårdsområde. Dess verksamhet skall
vidare tjäna till att ytterligare förankra patientfrågorna i den löpande
verksamheten. Förekomsten av ett sådant organ skulle enligt föredragande
statsrådet även medföra en ökad uppmärksamhet och självprövning hos dem
som har ansvaret för patientvården. Enligt förslaget skall det stå sjukvårdshuvudmännen
fritt att inrätta en särskild nämnd för uppgiften eller att lägga
uppgiften på någon annan, befintlig nämnd, dock inte på sjukvårdsstyrelsen
eller direktionen. Nämndens ledamöter skall väljas av landstinget. Antalet
ledamöter bör inte vara under fem. En närmare redogörelse för nämndens
verksamhet och uppgifter lämnas i propositionen (s. 32). Författningsmässigt
regleras nämndens ställning och huvudsakliga uppgift i ett föreslaget tillägg
till sjukvårdslagen (1962:242). Av stadgandet framgår vidare att bestämmelserna
i 3 kap. 2-12 §§ kommunallagen (1977:179) är tillämpliga när det gäller
frågor om val och valbarhet, beslutsförhet m. m.

I motionen 1979/80:15 föreslås att förslaget om skyldighet för landstingen
att inrätta förtroendenämnder skall avslås. Motionärerna framhåller att det
är angeläget att sjukvårdshuvudmännen intensifierar ansträngningarna att

SoU 1979/80:16

hjälpa och informera patienterna men att förslaget om obligatoriska
förtroendenämnder står i strid med de allmänna strävandena på kommunallagstiftningens
område att undvika bindande lagregler om kommunal
nämndorganisation. Sjukvårdshuvudmännen bör enligt motionärerna i
stället få utforma verksamheten efter lokala förutsättningar och förhållanden.
I motionen erinras om att möjlighet att inrätta lokala förtroendenämnder
redan finns enligt gällande lag. Eftersom ansvarsnämndens beslut skall
publiceras minskar enligt motionärerna betydelsen av att ha en särskild
förtroendenämnd. Landstingen själva kan beakta ansvarsnämndens praxis i
sin egen verksamhet.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att det sedan många år tillbaka i olika
sammanhang har framförts krav på samhälleliga insatser för att förbättra
möjligheterna till kontakt och information mellan patienterna och sjukvårdshuvudmännen.
I riksdagen har under en följd av år väckts motioner med
yrkanden om inrättande av patient- eller vårdombudsmannatjänster med en
fristående ställning i förhållande till sjukvårdshuvudmännen (SoU 1971:37,
1972:3,1973:10,1974:15,1975:10,1975/76:33 och 1976/77:9). Riksdagen har
under senare år vid sin behandling av den angivna frågan hänvisat till
medicinalansvarskommitténs pågående arbete. Åtskilligt har gjorts av de
kommunala och landstingskommunala sjukvårdshuvudmännen för att tillgodose
patienternas behov av information, medinflytande och rättssäkerhet.
Bl. a. har försöksverksamhet med s. k. patientombudsmän startats i vissa
landstingskommuner. Utskottet hänvisar till vad som i detta hänseende
anförs i propositionen (s. 31). Det nu anförda visar enligt utskottets mening
att det föreligger behov av ett organ hos sjukvårdshuvudmännen med de
uppgifter som i propositionen lagts på de föreslagna förtroendenämnderna.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att en kommunal eller
landstingskommunal nämnd på ett helt annat sätt än enskilda ”patientombudsmän”
o. d. kan ge verksamheten den tyngd som behövs för att
patienternas intressen skall kunna tillgodoses. Det kan emellertid ifrågasättas
om sjukvårdshuvudmännen bör åläggas att inrätta förtroendenämnder
eller om det, som föreslås i motionen 1979/80:15, bör överlämnas åt resp.
huvudman att själv avgöra om den vill lösa de nu berörda frågorna om
information m. m. på ett annat sätt. Kommunallagen (1977:179) ger
sjukvårdshuvudmännen möjlighet att inrätta särskilda organ, t. ex. för
ändamål som de nu aktuella. Enligt utskottets uppfattning bör statsmakterna
visa stor återhållsamhet när det gäller att tvinga på kommun och landsting
nya verksamheter. En bärande tanke bakom kommunallagsreformen 1977
var att kommun och landsting skulle lämnas största möjliga frihet att anpassa
sina arbetsformer till de lokala förhållandena. Med förslagen avsåg
lagstiftaren bl. a. att skapa större enhetlighet och enkelhet i nämndorganisationen
(KU 1976/77:25 s. 1 f.). Regeringsförslaget om obligatoriska
förtroendenämnder kan från dessa utgångspunkter möjligen ifrågasättas.

Utskottet har efter att ha vägt de olika skälen mot varandra funnit att

SoU 1979/80:16

reformen på sjukvårdsinformationens område inte skulle få den önskade
genomslagskraften om inte inrättandet av förtroendenämnder görs obligatoriskt.
Det bör, som framhålls i propositionen, dock stå sjukvårdshuvudmännen
fritt att inrätta en särskild nämnd eller att lägga uppgiften på en
annan befintlig nämnd. Enligt utskottets uppfattning bör det senare
alternativet av bl. a. ekonomiska skäl i allmänhet framstå som mer attraktivt,
särskilt i ett inledningsskede. Sjukvårdshuvudmännen får stor frihet att
utforma verksamheten efter lokala förhållanden och förutsättningar.

På grund av vad utskottet nu anfört anser utskottet att verksamheten bör få
karaktär av försöksverksamhet. Denna bör pågå i fem år. Under den angivna
perioden bör verksamheten i huvudsak få den inriktning som anges i
propositionen (s. 31-33). Innan försöksverksamheten upphör bör en
utvärdering av förtroendenämndernas arbete komma till stånd. Först efter
en utvärdering bör man ta slutlig ställning till hur verksamheten bör utformas
på längre sikt.

Att verksamheten sålunda endast ges försökskaraktär bör enligt utskottets
mening medföra, att de i propositionen föreslagna ändringarna i sjukvårdslagen
nu inte genomförs. I stället bör målen och ramen för förtroendenämndernas
verksamhet anges i en särskild lag. På grund härav har inom utskottets
kansli upprättats ett förslag till lag om förtroendenämnder inom hälso- och
sjukvården (se bil. 2). Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1980 och upphöra att
gälla den 30 juni 1985. Det materiella innehållet i lagen överensstämmer med
innehållet i de av regeringen föreslagna ändringarna i sjukvårdslagen.

Vad utskottet nu anfört innebär att yrkandet i motionen 1979/80:15 delvis
tillgodoses.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande omorganisation av ansvarssystemet inom sjukvården
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1281,

2. beträffande anmälningsrätt för hälso- och sjukvårdspersonal att
riksdagen avslår motionen 1979/80:45 yrkandet 2,

3. beträffande besvärsrätt för patienter att riksdagen avslår motionen
1979/80:16,

4. beträffande besvärsrätt för JO och JK att riksdagen med
anledning av propositionen 1978/79:220 antar 40 § förslaget till
lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. med
följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

SoU 1979/80:16

Regeringens förslag Utskottets förslag

40 §

Talan mot ansvarsnämndens beslut som är slutligt får förås av

1. socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,

2. enskild som enligt 24 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinansvar, om beslutet har gått honom emot,

3. annan som beslutet angår, om det har gått honom emot.

Om rätt för riksdagens ombudsmän
och justitiekanslern att söka
ändring i beslut om disciplinansvar
finns det bestämmelser i lagen
(1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen
och i lagen
(1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn.
Talan skall väckas inom fyra
veckor från det beslutet har meddelats.

Med anledning av talan som anges
i andra stycket får dock disciplinpåföljd
åläggas eller skärpas endast om
det är påkallat från allmän synpunkt.

5. beträffande straffrättsligt ansvar att riksdagen avslår motionen
1979/80:45 yrkandet 1,

6. beträffande förtroendenämnder att riksdagen dels avslår det
genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
sjukvårdslagen (1962:242) (moment 2) dels med anledning av
propositionen och motionen 1979/80:15 antar vid betänkandet
som bilaga 2 fogat förslag till lag om förtroendenämnder, inom
hälso- och sjukvården,

7. att riksdagen antar de genom propositionen framlagda lagförslagen
i den mån de inte omfattas av utskottets hemställan ovan
under 4 och 6.

Stockholm den 11 december 1979

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp). Karl Leuchovius
(m). Rune Gustavsson (c), Anna-Greta Skantz (s). John Johnsson (s),
Blenda Littmarck (m). Kersti Swartz (fp). Anita Bråkenhielm (m). Stig
Alftin (s), Karin Israelsson (c), LenaÖhrsvik (s), Maria Lagergren (s), Anita
Persson (s) och Sigvard Persson (c).

SoU 1979/80:16

Särskilda yttranden
Besvärsrätt för patienter (mom. 3)

1. Karl Leuchovius (m), Rune Gustavsson (c), Blenda Littmarck (m), Anita
Bråkenhielm (m), Karin Israelsson (c) och Sigvard Persson (c) anför:

När det gäller disciplinansvaret för funktionärer i offentlig verksamhet är
vår grundinställning att generella regler så långt möjligt bör tillämpas för
olika grupper.

Utskottet har i enlighet med propositionens förslag beslutat föreslå
riksdagen att besvärsrätt mot ansvarsnämndens beslut angående disciplinpåföljd
skall tillkomma socialstyrelsen, enskild anmälare om beslutet har gått
honom emot samt den anmälde. Dessutom tilläggs JO och JK besvärsrätt i
samma utsträckning som i det allmänna disciplinära förfarandet. Som anförts
i motionen 1979/80:16 innebär förslaget att besvärsrätten i disciplinärenden
inom hälso- och sjukvården utvidgats i jämförelse med medicinalansvarskommitténs
förslag. Kommittén föreslog beträffande enskilds rätt att
överklaga ansvarsnämndens beslut att en patient, som icke anser sig kunna
godta ansvarsnämndens avgörande, skulle få möjlighet att begära JO:s och
JK:s ingripande för att få till stånd en överprövning. Dessutom framhölls att
socialstyrelsen kunde tillvarata det allmännas intresse genom att göra
anmälan till ansvarsnämnden och föra talan mot nämndens beslut.

Vi förutsätter att den aviserade utredningen rörande straff- och disciplinansvaret
för funktionärer i offentlig verksamhet kommer att granska även
reglerna för disciplinansvar inom hälso- och sjukvården.

2. Anna-Greta Skantz (s) anför:

Utskottet föreslår att en patient som anmält ett ärende till hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd skall ha rätt att anföra besvär mot nämndens
beslut i sak. Utan att vilja reservera mig emot utskottsförslaget är jag för min
del tveksam till riktigheten av att nu genomföra en sådan reform. Enligt min
mening innebär förslaget att hälso- och sjukvårdspersonalen särbehandlas på
ett sätt som skulle kunna anses stå i strid med intresset att jämställa denna
personal med övriga offentligt anställda när det gäller omfattningen av det
disciplinrättsliga ansvaret. Det hade enligt min mening varit att föredra att
riksdagen avvaktat resultatet av den aviserade utredningen rörande straffoch
disciplinansvaret för funktionärer i offentlig verksamhet innan förslaget
genomförts i denna del. Att besvärsrätt för anmälare nu införs på hälso- och
sjukvårdsområdet bör enligt min mening i alla händelser inte få bli avgörande
för den nyssnämnda utredningens bedömning i frågan huruvida besvärsrätt
för anmälare framdeles bör finnas i ärenden om disciplinpåföljd rörande
offentligt anställda i allmänhet, däri inbegripet personalen inom hälso- och
sjukvården.

SoU 1979/80:16

Bilaga 1

I propositionen 1978/79:220 framlagda lagförslag (1-8)

(Förslaget 1 har, med viss ändring såvitt avser 40 §, tillstyrkts av utskottet.
Förslaget 2 har avstyrkts och ersatts av lagförslag i bilaga 2. Förslagen 3-8 har
tillstyrkts av utskottet.)

1 Förslag till

Lag om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag

1. personal vid sjukhus eller andra inrättningar för vård av patienter som
drivs av det allmänna eller av enskilda med bidrag från det allmänna eller
efter särskilt tillstånd,

2. den som i annat fall i egenskap av legitimerad yrkesutövare meddelar
vård åt patienter eller tillhör personal som biträder en sådan yrkesutövare i
vården,

3. personal inom sådan detaljhandel med läkemedel för vilken gäller
särskilda föreskrifter,

4. andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården som skall
omfattas av lagen enligt föreskrift av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av socialstyrelsen.

Vid tillämpningen av första stycket 2. jämställs med legitimerad
yrkesutövare den som enligt särskild föreskrift har motsvarande behörighet.

2 § Hälso- och sjukvårdspersonalen står i yrkesutövningen under tillsyn av
socialstyrelsen.

3 § Regeringen bemyndigas att meddela sådana föreskrifter om åligganden
för hälso- och sjukvårdspersonalen, som behövs till skydd för enskilda eller
för verksamhetens bedrivande i övrigt.

Regeringen får överlåta åt socialstyrelsen att meddela föreskrifter som
avses i första stycket.

4 § Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att inspektera
hälso- och sjukvårdspersonalens verksamhet.

Allmänna åligganden

5 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall vinnlägga sig om
att ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård. Han skall så långt det är
möjligt utforma och genomföra vården i samråd med patienten. Han skall

SoU 1979/80:16

visa patienten omtanke och respekt.

Den som har ansvaret för vården skall, i den mån det inte kan antas
motverka ändamålet med vården, se till att patienten får upplysningar om sitt
hälsotillstånd och om de behandlingsmöjligheter som står till buds. Om
upplysningarna inte kan lämnas till patienten skall de i stället lämnas till en
nära anhörig till honom.

6 § Den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen får inte
röja något som i arbetet har meddelats honom i förtroende eller obehörigen
uppenbara vad han i arbetet har fått veta om någons hälsotillstånd eller
personliga förhållanden i övrigt. Vad som har sagts nu medför dock ej någon
inskränkning i den skyldighet att lämna uppgifter som följer av någon annan
författning.

7 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall efter anmaning
lämna socialstyrelsen de handlingar och upplysningarom verksamheten som
styrelsen behöver för sin tillsyn. I anmaningen får vite föreläggas.

Patientjournal

8 § Beträffande journaler som enligt särskild föreskrift förs över meddelad
vård eller behandling gäller, utöver vad som följer av andra bestämmelser,
vad som föreskrivs i 9-11 §§.

9 § Om rätten att ta del av en journal inom den allmänna hälso- och
sjukvården finns det särskilda föreskrifter.

En journal inom den enskilda hälso- och sjukvården skall på begäran av
patienten genast eller så snart som möjligt tillhandahållas honom för läsning
eller avskrivning på stället eller i avskrift, om det kan ske utan att ändamålet
med vården eller behandlingen motverkas eller någons personliga säkerhet
sätts i fara.

10 § Frågor om utlämnande av journal enligt 9 § andra stycket prövas av den
som är ansvarig för journalen. Anser denne att journalen eller någon del av
den inte bör lämnas ut, skall han genast med eget yttrande överlämna frågan
till socialstyrelsen för prövning.

11 § På ansökan av patienten får socialstyrelsen förordna att en journal som
förvaras inom hälso- och sjukvården helt eller delvis skall förstöras. En
förutsättning för detta är dels att godtagbara skäl anförs för ansökan, dels att
handlingen uppenbarligen inte behövs för sökandens vård eller behandling
eller att det uppenbarligen inte finns allmänna skäl för att den bevaras.

Innan ansökan slutligt prövas, skall den som ansvarar för journalen beredas
tillfälle att yttra sig.

SoU 1979/80:16

Disciplinansvar

12 § Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller av
oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i hans yrkesutövning och
felet ej är ringa, får disciplinpåföljd åläggas honom. Disciplinpåföljd är erinran
och varning.

Disciplinpåföljd får, om det finns särskilda skäl till det, åläggas även den
som har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen men nu inte längre gör
det.

Disciplinpåföljd får inte åläggas en arbetstagare därför att han deltagit i
strejk eller någon därmed jämförlig stridsåtgärd.

13 § Har åtgärd vidtagits för att åtala den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen, får disciplinärt förfarande enligt denna lag ej inledas
eller fortsättas i fråga om den förseelse som avses med åtgärden.

Anmälan till åtal skall ske, om den mot vilken disciplinpåföljd ifrågasätts är
skäligen misstänkt för att i yrkesutövningen ha begått brott, för vilket
fängelse är föreskrivet.

Anmälan till åtal skall göras av socialstyrelsen om annat inte följer av 38 §
andra stycket.

14 § Har den som avses bli föremål för disciplinpåföljd enligt denna lag inte
inom två år efter förseelsen erhållit underrättelse enligt 29 § eller motsvarande
underrättelse från riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern, får
påföljd ej åläggas.

Återkallelse av legitimation m. m.

15 § Legitimation att utöva yrke inom hälso- och sjukvården skall återkallas
om den legitimerade

1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig
uppenbart olämplig att utöva yrket,

2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan utöva
yrket tillfredsställande,

3. begär att legitimationen skall återkallas och hinder mot återkallelse inte
föreligger från allmän synpunkt.

Har någon på grund av auktorisation i ett annat nordiskt land erhållit
legitimation inom hälso- och sjukvården och återkallas den auktorisationen,
skall även legitimationen återkallas.

16 § Om det finns grundad anledning anta att legitimation bör återkallas
enligt 15 § första stycket 2., får den legitimerade åläggas att låta sig
undersökas av den läkare som anvisas honom.

Har förordnande om läkarundersökning givits, får legitimationen återkallas
för tiden till dess frågan om återkallelse av legitimationen har prövats
slutligt.

SoU 1979/80:16

17 § Har en legitimation återkallats, skall en ny legitimation meddelas när
förhållandena medger det.

18 § Bestämmelserna i 15-17 §§ om återkallelse av legitimation gäller även
annan behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

19 § Frågor om disciplinansvar enligt denna lag prövas av en särskild nämnd,
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Nämnden prövar även frågor som avses i 15-18 §§ samt andra frågor om
begränsning av legitimerade yrkesutövares behörighet.

20 § Ansvarsnämnden består av ordförande och åtta andra ledamöter. De
utses av regeringen för tre år. Ordföranden skall vara erfaren i domarvärv.
Övriga ledamöter skall ha särskild insikt i hälso- och sjukvård. Av dem utses
en efter förslag av Landstingsförbundet, en efter förslag av Landsorganisationen
i Sverige, en efter förslag av Tjänstemännens Centralorganisation och
en efter förslag av Centralorganisationen SACO/SR. De fyra återstående
ledamöterna utses bland personer som kan anses särskilt företräda allmänhetens
intresse.

För varje ledamot skall det finnas ett tillräckligt antal ersättare som skall
utses av regeringen för samma tid som ledamoten. Vad som sägs i första
stycket om behörighetsvillkor och om förslagsrätt gäller också i fråga om
ersättare.

Har förslag till ledamot eller ersättare ej avgivits, skall regeringen trots detta
förordna ledamöter och ersättare i tillräckligt antal.

21 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordförande och sex andra ledamöter.
Till sammanträde med nämnden skall samtliga ledamöter kallas. Anmäler
ledamot förfall, skall ersättare för honom kallas.

Ordföranden får ensam fatta beslut som ej innefattar slutligt avgörande i
sak. Vad som nu har sagts gäller inte beslut enligt 16 § eller utdömande av vite
enligt 27 § andra stycket.

Ärenden som har avgjorts enligt andra stycket skall anmälas vid nästa
sammanträde med nämnden.

22 § I fråga om jäv mot den som handlägger ärenden i ansvarsnämnden
gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

23 § I fråga om omröstning i ansvarsnämnden gäller bestämmelserna i
29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter. Ordföranden säger sin mening först.

SoU 1979/80:16

Handläggningen i ansvarsnämnden

24 § Frågor om disciplinansvar skall tas upp på anmälan av socialstyrelsen
eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv kan anmäla
saken, en nära anhörig till honom.

Andra frågor som avses i 19 § tas upp på anmälan av socialstyrelsen eller på
ansökan av den som saken gäller.

Om rätt för riksdagens ombudsmän och för justitiekanslern att göra
anmälan som avses i första stycket finns det särskilda föreskrifter.

25 § Ärende hos ansvarsnämnden skall anhängiggöras skriftligen.

26 § Är anmälan eller ansökan så ofullständig att den inte kan läggas till
grund för prövning i sak, skall ansvarsnämnden förelägga anmälaren eller
sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att talan inte tas upp till
prövning.

27 § Ansvarsnämnden skall se till att ärendena blir tillräckligt utredda.
Överflödig utredning skall avvisas.

Nämnden får fordra in patientjournaler eller andra handlingar som behövs
för utredningen. Därvid får vite om högst 1 000 kronor föreläggas den som
tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen. Utdömandet av vitet ankommer på
nämnden.

28 § Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock förekomma, när
det kan antas vara till fördel för utredningen.

29 § Anmälan eller ansökan enligt 24 § och det som hör till handlingen skall
överlämnas till den mot vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas
att svara inom viss tid.

En sådan underrättelse behövs inte om det är uppenbart att talan inte kan
bifallas eller att underrättelsen är onödig.

30 § Den som har förelagts att svara skall göra det skriftligen, om inte
ansvarsnämnden bestämmer att svaret får lämnas vid muntlig förhandling.

Den som svarar skall ange om han godtar eller motsätter sig den åtgärd som
sätts i fråga. Motsätter han sig ifrågasatt åtgärd, bör han ange skälen för det
och de bevis som han vill åberopa.

31 § Om det inte är onödigt skall ansvarsnämnden ge anmälaren tillfälle att
ta del av svaret och det som hör till svaret samt även ge honom viss tid för att
skriftligen yttra sig.

SoU 1979/80:16

32 § Kräver en fråga särskild sakkunskap, får ansvarsnämnden hämta in
yttrande från myndigheter, tjänstemän eller andra som är skyldiga att lämna
yttrande i ämnet. Nämnden får också anlita andra sakkunniga i frågan.

I fråga om sakkunniga gäller 40 kap. 2-7 och 12 §§ rättegångsbalken i
tillämpliga delar.

Ersättning för utlåtande av myndigheter, tjänstemän och andra som är
skyldiga att lämna yttrande utgår endast om det är särskilt föreskrivet.

Andra sakkunniga har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt
uppdrag. Nämnden får bevilja förskott på sådan ersättning.

33 § Finner ansvarsnämnden att ett vittne eller en sakkunnig behöver höras
vid domstol eller att någon behöver föreläggas att tillhandahålla en skriftlig
handling eller ett föremål som bevis, skall nämnden begära detta hos den
allmänna underrätt inom vars område den person vistas som skall höras eller
på annat sätt berörs av åtgärden.

Om det inte finns laga hinder mot det skall rätten anställa förhör eller
meddela föreläggande. I fråga om sådana åtgärder skall i til lämpliga delar gälla
vad som föreskrivs om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling.

34 § Till muntlig förhandling skall parterna kallas. En enskild får föreläggas
att inställa sig personligen vid påföljd att hans frånvaro inte utgör hinder för
ärendets vidare handläggning och avgörande.

Enskild part, som har inställt sig till en muntlig förhandling, får tillerkännas
ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om
ansvarsnämnden finner att han skäligen bör ersättas. Nämnden får bevilja
förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott
meddelas av regeringen.

35 § Innan ett ärende avgörs skall parten ha fått kännedom om det som
tillförts ärendet genom någon annan än honom själv. Han skall också ha fått
tillfälle att yttra sig över det, om det inte föreligger sådana skäl mot det som
anges i 29 § andra stycket.

36 § Bestämmelserna i 14 § förvaltningslagen (1971:290) om begränsningar i
rätten att ta del av det som har tillförts ett ärende gäller i tillämpliga delar i
fråga om underrättelse enligt 29 § första stycket, 31 och 35 §§.

37 § Bestämmelserna i 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971:290) skall
tillämpas även på beslut enligt 16 §.

38 § Disciplinärende beträffande arbetstagare får överlämnas av ansvarsnämnden
till arbetsgivaren för den åtgärd som kan ankomma på honom, om
det är uppenbart att ärendets behandling i nämnden inte är påkallad från

SoU 1979/80:16

allmän synpunkt eller för att tillvarata patientens rätt.

Finner ansvarsnämnden i ett där anhängigt ärende att förutsättningarna
enligt 13 § andra stycket för anmälan till åtal föreligger, skall nämnden
fullgöra anmälningsskyldigheten.

Talan mot beslut m. m.

39 § Ansvarsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätt
genom besvär.

40 § Talan mot ansvarsnämndens beslut som är slutligt får föras av

1. socialstyrelsen för att tillvarata allmänna intressen,

2. enskild som enligt 24 § första stycket har anmält en fråga om
disciplinansvar, om beslutet har gått honom emot,

3. annan som beslutet angår, om det har gått honom emot.

Om rätt för riksdagens ombudsmän och justitiekanslern att söka ändring i
beslut om disciplinansvar finns det bestämmelser i lagen (1975:1057) med
instruktion för justitieombudsmännen och i lagen (1975:1339) om justitiekanslerns
tillsyn.

41 § Talan mot annat beslut av ansvarsnämnden än som avses i 40 § får föras
av den som beslutet angår, om det har gått honom emot.

42 § Mot ansvarsnämndens beslut, som inte innebär att ärendet avgörs, får
talan föras endast i samband med talan mot beslutet i själva ärendet. Talan får
dock föras särskilt när nämnden

1. ogillat en invändning om jäv mot ledamot av nämnden eller en
invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller biträde,

3. förordnat om saken i avvaktan på ärendets avgörande,

4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför
nämnden, om underlåtenheten att iaktta föreläggandet kan medföra särskild
påföljd för denne,

5. utdömt vite eller

6. förordnat om ersättning för någons medverkan i ärendet.

43 § I fråga om talan mot socialstyrelsens beslut enligt 10 § gäller i tillämpliga
delar 40 b § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Har socialstyrelsen avslagit ansökan om förstöring av journal, förs talan
hos regeringen genom besvär.

Mot socialstyrelsens beslut som innebär bifall till ansökan får talan inte
föras.

SoU 1979/80:16

44 § Beslut i frågor som avses i 19 § andra stycket skall omedelbart gälla om
inte annat förordnas.

45 § Om inte något annat har föreskrivits, är socialstyrelsen motpart till den
yrkesutövare som överklagat ansvarsnämndens eller kammarrättens slutliga
beslut enligt denna lag. Om en enskild har anmält disciplinärendet är också
han yrkesutövarens motpart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980. Genom lagen upphävs lagen
(1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård
m. fl.

1. Bestämmelsen i 9 § andra stycket nya lagen tillämpas inte på journalanteckningar
som har tillkommit före lagens ikraftträdande.

2. Den som inte är att hänföra till medicinalpersonal enligt kungörelsen
(1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende får inte
åläggas disciplinpåföljd enligt den nya lagen för fel som har begåtts före lagens
ikraftträdande.

3. Vid handläggning i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd av sådana
ärenden om disciplinansvar eller återkallelse av legitimation som inkommit
till socialstyrelsen före den nya lagens ikraftträdande tillämpas i stället för
24-37 §§ nya lagen motsvarande äldre bestämmelser för ärendets handläggning
i medicinalväsendets ansvarsnämnd.

4. Vad i 3 § lagen med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och
sjukvård m. fl. föreskrivs om tystnadsplikt skall alltjämt gälla för den
personal som avses i lagen och som inte tillhör den i 1 § nya lagen avsedda
hälso- och sjukvårdspersonalen.

2 Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

Härigenom föreskrivs i fråga om sjukvårdslagen (1962:242)
dels att 35 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 10a §, av nedan angivna
lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10a §

1 mom. I landstingskommun och
kommun som ej tillhör landstingskommun
skall finnas en eller flera
förtroendenämnder med uppgift att
främja kontakterna mellan patienter
och hälso- och sjukvårdspersonal samt

SoU 1979/80:16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

att ät patienter förmedla den hjälp
som förhållandena påkallar.

Landstingskommunen eller kommunen
får tillsätta särskild förtroendenämnd
eller uppdra åt annan
nämnd att vara förtroendenämnd.
När flera förtroendenämnder finns
skall varje nämnd fullgöra de uppgifter
som sägs i första stycket för viss del av
sjukvårdsområdet eller för viss
sjukvårdsinrättning.

2 mom. Ifråga om särskild förtroendenämnd
tillämpas bestämmelserna
i 3 kap. 2-12 §§ kommunallagen
(1977:179) på motsvarande sätt.

35 §'

Den som är eller varit ledamot
eller suppleant i sjukvårdsstyrelse
eller direktion må ej till obehörig
yppa något om patients hälsotillstånd
eller personliga förhållanden i
övrigt, om vilka han i sin nämnda
egenskap erhållit kunskap.

Den som är eller varit ledamot
eller suppleant i sjukvårdsstyrelse,
förtroendenämnd eller direktion må
ej till obehörig yppa något om patients
hälsotillstånd eller personliga
förhållanden i övrigt, om vilka han i
sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

1 Senaste lydelse 1975:102.

SoU 1979/80:16

3 Förslag till

Lag om ändring i transplantationslagen (1975:190)

Härigenom föreskrivs i fråga om transplantationslagen (1975:190)
dels att rubriken närmast före 11 § skall lyda ”Besvär m. m.",
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Utför någon uppsåtligen ingrepp i
strid med denna lag dömes till böter
eller fängelse i högst sex månader, om
ej gärningen är belagd med straff i
brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen Härigenom

föreskrivs att 21 § lagen (1975:1057) med instruktion för
justitieombudsmännen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 §■

Ombudsman skall verkställa de utredningsåtgärder som fordras för
prövning av klagomål och andra ärenden.

När ombudsman enligt regeringsformens föreskrifter begär upplysningar
och yttranden, får han förelägga vite om högst 1 000 kronor. Ombudsman får
utdöma försuttet vite.

Kan det misstänkas att befattningshavare
som sägs i 7 § gjort sig
skyldig till förseelse, för vilken disciplinpåföljd
bör åläggas, och kan det
befaras att skriftlig anmaning enligt
14 kap. 1 § första stycket lagen
(1976:600)om offentlig anställning ej
kan tillställas honom inom två år
efter förseelsen, får ombudsman

Kan det misstänkas att befattningshavare
som sägs i 7 § gjort sig
skyldig till förseelse, för vilken disciplinpåföljd
bör åläggas, och kan det
befaras att skriftlig anmaning enligt
14 kap. 1 § första stycket lagen
(1976:600) om offentlig anställning ej
kan tillställas honom inom två år
efter förseelsen, får ombudsman

1 Senaste lydelse 1977:1023.

SoU 1979/80:16

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

utfärda sådan anmaning. utfärda sådan anmaning. Anmaning

som nu har sagts galler även som
underrättelse enligt 29 § lagen
(0000:000) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonal m. fl.

När ombudsman är närvarande vid domstols eller myndighets överläggningar
har han ej rätt att yttra sin mening.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

5 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §'

Besvär över kammarrättens beslut i fråga som fullföljts till eller underställts
kammarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelat
prövningstillstånd.

Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran
därom skall intagas i regeringsrättens beslut.

Vad som sägs i första stycket gäller Vad som sägs i första stycket gäller
ej mål om utlämnande av allmän ej talan i mål om utlämnande av

handling. allmän handling och talan, som i mål

om disciplinansvar fores av riksdagens
ombudsmän eller justitiekanslern.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

1 Senaste lydelse 1977:1034.

SoU 1979/80:16

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket Härigenom

föreskrivs i fråga om lagen (1960:408) om behörighet att utöva
läkaryrket1
dels att 3-7 a §§ skall upphöra att gälla,
dels att 12 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §2

Talan mot socialstyrelsens beslut Talan mot socialstyrelsens beslut
enligt 2-5, 7 eller i särskilt fall enligt enligt 2 eller i särskilt fall enligt 9 §

9 § föres hos kammarrätten genom föres hos kammarrätten genom bebesvär.
svär.

Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos
regeringen genom besvär.

Beslut, som socialstyrelsen eller kammarrätten meddelat med stöd av
denna lag, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda
förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket Härigenom

föreskrivs i fråga om lagen (1963:251) om behörighet att utöva
tandiäkaryrket1
dels att 4-8 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 13 § skall ha nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse av (1960:408)

3 § 1976:605

4 § 1971:621

5 § 1971:1169

6 § 1975:682

7 § 1971:621
7a § 1972:666.

2 Senaste lydelse 1975:682.

1 Senaste lydelse av (1963:251)

4 § 1976:606

5 § 1971:622

6 § 1971:1170

7 § 1975:683

8 § 1971:622.

SoU 1979/80:16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §2

Talan mot socialstyrelsens beslut Talan mot socialstyrelsens beslut
enligt 3-6, 8 eller 10 § föres hos enligt 3 eller 10 § föres hos

kammarrätten genom besvär. kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos
regeringen genom besvär.

Beslut, som socialstyrelsen eller kammarrätten meddelat med stöd av
denna lag, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda
förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § lagen (1976:600) om offentlig

anställning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

4 §

Disciplinpåföljd som avses i 1-3 §§ får ej åläggas

1. krigsman, som är underkastad ansvar enligt 21 kap. brottsbalken,

2. medicinalpersonal som i sin 2. hälso- och sjukvårdspersonal,
yrkesutövning står under socialsty- som i sin yrkesutövning står under
relsens inseende, om förseelsen har socialstyrelsens tillsyn, för förseelse i

skett i denna yrkesutövning, denna yrkesutövning av sådan beskaf fenhet

att den skall prövas av hälsooch
sjukvårdens ansvarsnämnd,

3. veterinär, som står under lantbruksstyrelsens inseende, om förseelsen
har skett i utövning av veterinäryrket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

2 Senaste lydelse 1975:683.

Soll 1979/80:16

Bilaga 2

Av socialutskottet framlagt förslag till lag om förtroendenämnder inom hälsooch
sjukvården

Förslag till

Lag om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården.

1 8

För den sjukvård som en landstingskommun och en kommun som inte
tillhör landstingskommun ombesörjer enligt sjukvårdslagen (1962:242) skall
det finnas en eller flera förtroendenämnder med uppgift att främja
kontakterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att
åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena påkallar.

Landstingskommunen eller kommunen får tillsätta särskild förtroendenämnd
eller uppdra åt någon annan nämnd att vara förtroendenämnd. När
flera förtroendenämnder finns, skall varje nämnd fullgöra de uppgifter som
sägs i första stycket för en viss del av sjukvårdsområdet eller för en viss sjukvårdsinrättning.

2 §

I fråga om de särskilda förtroendenämnderna tillämpas bestämmelserna i 3
kap. 2-12 §§ kommunallagen (1977:179) på motsvarande sätt.

3 §

Den som är eller har varit ledamot eller suppleant i en förtroendenämnd
får inte till någon obehörig yppa något om vad han i denna egenskap har fått
veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980 och gäller till utgången av juni
1985.

GOT AB 64067 Stockholm 1979