med anledning av propositionen 1978/79:196 med förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia jämte motioner (Betänkande 1978/79:UU33 Utrikesutskottet)

UU 1978/79:33

Utrikesutskottets betänkande
1978/79:33

med anledning av propositionen 1978/79:196 med Förslag till lag om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia jämte motioner

Ärendet

1 propositionen 1978/79:196 har regeringen på handelsministerns föredragning
lagt fram förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och
Namibia. Lagens syfte är att begränsa den svenska näringsverksamheten där
och att därigenom öka det internationella trycket på den sydafrikanska
regimen och påverka dess raspolitik. Avsikten är att lagen skall träda i kraft
den 1 juli 1979. Lagförslaget återges i sin helhet på s. 9-11 i föreliggande
betänkande.

Bakgrund

Förslagets framläggande har bl. a. föregåtts av ett omfattande utredningsarbete
samt av lagrådsremiss.

Frågan om förbud mot svenska nyinvesteringar i Sydafrika och Namibia
och om åstadkommande av en begränsning av svenska företags verksamhet
där aktualiserades av riksdagen för snart två år sedan, sedan utrikesutskottet
med anledning av motioner härom funnit anledning uttala sig för att det i
svensk lagstiftning i särskild ordning borde införas förbud mot vidare
kapitalexport till Sydafrika, liksom till det av Sydafrika alltjämt ockuperade
Namibia, i samband med företagsinvesteringardär(UU 1976/77:22,rskr 350).
1 det av riksdagen enhälligt godkända betänkandet föreslogs att regeringen
skulle tillsätta en utredning med uppgift att bl. a. utarbeta ett lagförslag
avseende förbud mot dylik kapitalexport. Utgångspunkten för utredningsarbetet
borde vara att Sverige skall bidra till att öka trycket på Sydafrika.
Utredningen borde vidare omfatta de juridiska, folkrättsliga och utrikespolitiska
aspekterna på ett ensidigt åtagande av detta slag samt en bedömning av
de politiska, ekonomiska och psykologiska effekterna av en dylik åtgärd. Från
utskottets och riksdagens sida förutsattes samtidigt att regeringen skulle låta
ombesörja överläggningar med närmast berörda svenska företag i syfte att få
till stånd en begränsning av deras verksamhet i Sydafrika (och i förekommande
fall i Namibia) till vad som under rådande omständigheter syntes
lämpligt.

Med anledning härav tillsatte regeringen i juli 1977 en kommitté med
parlamentarisk förankring för att utreda frågan om dylika förbudsåtgärder
och i oktober 1977 dessutom en särskild utredare för att överlägga med
närmast berörda svenska företag om möjligheterna att åstadkomma en

1 Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 33

UU 1978/79:33

frivillig begränsning av deras verksamhet i Sydafrika.

Den särskilde utredaren, som gav sitt arbete namnet utredningen för
begränsning av företagens verksamhet i Sydafrika, avlämnade i maj 1978 sitt
betänkande(Ds H 1978:3) De svenska företagens verksamhet i Sydafrika. Av
utredningen framgick att de aktuella svenska koncernledningarna våren 1978
inte var beredda att genom en överenskommelse medverka till en inskränkning
i den svenska näringsverksamheten i Sydafrika.

Kommittén, som antog namnet Sydafrikautredningen, avgav i augusti
samma år betänkandet (SOU 1978:53) Förbud mot investeringar i Sydafrika.
Också Sydafrikautredningen fann vid samtal med företagen att dessa inte var
villiga att göra åtaganden om en begränsning av sin verksamhet i Sydafrika.

Efter remiss har yttranden över de båda betänkandena avgetts av flera
myndigheter, organisationer, företag m. fl. En sammanfattning av Sydafrikautredningens
betänkande liksom en sammanställning av remissyttrandena
återfinns i propositionen (s. 51-74 resp. s. 75-149).

Enligt Sydafrikautredningen hade det varit att föredra om begränsningen
av den svenska näringsverksamheten i Sydafrika kunnat åstadkommas
genom ett kapitalexportförbud samt en överenskommelse med företagen. Ett
kapitalexportförbud utan en kompletterande överenskommelse skulle
däremot inte uppfylla syftet att begränsa svensk näringsverksamhet i
Sydafrika, särskilt som utredningen visat att de svenska investeringarna
under 1970-talet till endast 9 % skett genom kapitalöverföring från Sverige.
Mot denna bakgrund har utredningen i stället föreslagit en lag som riktar sig
mot själva investeringarna i Sydafrika, oavsett hur dessa finansieras.
Förslagets syfte är att hindra att företag nyetableras och att svenska företag
utvidgar den verksamhet de nu bedriver i Sydafrika.

Också efter det att de båda utredningarna slutförts har överläggningar
mellan företrädare för regeringen å ena sidan och företag och företagsorganisationer
å den andra ägt rum för att utröna om vissa av de åtgärder som
behövdes skulle kunna säkras utan att omfattande lagstiftning behövde
tillgripas. Syftet därmed har varit att om möjligt uppnå en överenskommelse
om icke-expansion i kombination med ett förbud mot kapitalexport för
svenska juridiska personer samt viss informationsskyldighet. Genom ett
åtagande om icke-utvidgning skulle företagen slippa att i detalj behöva
redovisa och motivera sådana investeringar i Sydafrika som endast har
karaktär av ersättningsinvesteringar och myndigheterna slippa att ägna sig åt
en betydande detaljkontroll. De överläggningar härom som ägt rum med
tillverkningsföretagen under december 1978 och januari 1979 har emellertid
inte lett till någon överenskommelse. Det visade sig sålunda inte möjligt att
uppnå ett frivilligt åtagande från företagens sida att inte utvidga sin
verksamhet i Sydafrika.

Mot denna bakgrund har regeringen i likhet med Sydafrikautredningen
funnit att det givna syftet kan nås endast om restriktioner sätts in mot

UU 1978/79:33

investeringar över huvud taget och oavsett varifrån det behövliga kapitalet
för expansion härrör.

I FN:s generalförsamling tog Sverige hösten 1976 initiativ till en resolution,
i vilken FN:s säkerhetsråd uppfordrades att överväga mått och steg för att
hindra utländska nyinvesteringar i Sydafrika. Förslaget härom, som framlades
i samverkan med övriga nordiska och vissa andra länder, antogs med
stor majoritet (124-0-16). På svensk tillskyndan antogs också vid de båda
följande årens generalförsamlingar motsvarande resolutioner. I den senaste
resolutionen, som antogs först under församlingsmötets förlängning i januari
1979 (med röstsiffrorna 117-0-10), utvidgades uppmaningen till säkerhetsrådet
att även gälla finansiella lån till Sydafrika. Säkerhetsrådet har diskuterat
men ännu inte agerat på församlingens uppmaningar.

Lagrådsremiss

(Prop. s. 5-50)

Mot angivna bakgrund har regeringen för yttrande underställt lagrådet ett
förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia och i
lagrådsremissen lämnat utförliga motiveringar för lagförslaget. I remissen
förutsattes att lagen skulle träda i kraft den 1 juli 1979.

I remissen diskuteras bl. a. eli investerings/Örbuds effekter i Sydafrika, i
Sverige samt i tredje land och FN.

Huvudsyftet med ett investeringsförbud är enligt propositionen att söka
påverka den sydafrikanska raspolitiken och samhällsordningen. Ett ensidigt
svenskt förbud får viktiga politiska och psykologiska effekter genom att öka
trycket på den sydafrikanska regimen. Vi bidrar till att isolera Sydafrika,
vilket vi på sikt hoppas skall medverka till att de djupgående motsättningarna
i landet löses på fredlig väg. Denna uppfattning har stöd hos alla FN:s
medlemsstater. Åtgärderna måste ses som ett led i de internationella
ansträngningarna att avskaffa apartheidpolitiken i Sydafrika. Också den
sydafrikanska svarta oppositionen kräver internationell isolering av Sydafrika.

Lagen skall ge möjlighet för berörda företag att överleva ”på sparlåga” tills
förhållandena förändrats, vilket lagens dispensregler skall medge. Det är
svårt att säkert bedöma ifall investeringsförbudet kommer att leda till att
svenska tillverkningsföretag i Sydafrika avvecklas. Försäljningsföretagen
påverkas inte på samma sätt av investeringsförbudet.

Sydafrikanska motåtgärder kan leda till att svensk företagsamhet i
Sydafrika begränsas eller avvecklas. Det är osannolikt att svenska företag som
är underkastade svensk lagstiftning skulle kunna påverka förhållandena på
den sydafrikanska arbetsmarknaden i någon avgörande omfattning. Svenska
företag tvingas delta i rasdiskrimineringen genom att de måste följa
sydafrikansk lag. Bl. a. av detta skäl bör svenska företag efter hand söka sig till
andra marknader än Sydafrika.

UU 1978/79:33

Beträffande ett investeringsförbuds effekter i Sverige anförs i propositionen
bl. a. att den sysselsättningsmässiga betydelsen av svensk export till Sydafrika
totalt sett är så pass liten - mindre än 0,3 % av industrisysselsättningen
i Sverige -att även en kraftig reduktion bör kunna klaras genom den normala
omsättningen på en balanserad arbetsmarknad. Ett successivt bortfall av
leveranser till Sydafrika bör inte i sig medföra mer betydande störningar än
vad ett företag normalt måste kunna räkna med och har beredskap för.

Handelsministern delar inte företagens uppfattning att åtgärderna mot
Sydafrika kan få negativa effekter för exporten till andra länder. I detta
sammanhang erinras om den betydande good will-effekt som den svenska
södra Afrika-politiken och Sveriges konsekventa stöd till folkens frigörelsesträvanden
lett till i olika delar av världen. Det är inte osannolikt att svenska
företag kan dra nytta härav och att svensk export således kan förbättra sina
möjligheter på viktiga marknader i u-länderna.

Det understryks i propositionen att det nu aktuella lagförslaget inte innebär
att handeln med Sydafrika avbryts. I och för sig vore det riktigt att tillgripa
breda ekonomiska sanktioner i syfte att fä slut på rasåtskillnadspolitiken.
Sverige är således berett att ansluta sig till sanktioner riktade mot handeln
efter beslut av FN:s säkerhetsråd. Endast sådana beslut kan emellertid
upphäva de åtaganden på handelns område som Sverige har gjort som
medlem av bl. a. GATT och OECD.

I det avsnitt av lagrådsremissen som återger regeringens folkrättsliga
överväganden i ärendet heter det bl. a. att en av FN-stagans grundtankar är att
staterna skall försöka undvika konflikter och internationella motsättningar
genom att främja och befordra aktningen för mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter för alla. Successivt har stadgan också kommit att
kompletteras av andra viktiga dokument, t. ex. FN:s allmänna deklaration
om de mänskliga fri- och rättigheterna år 1948, samt av rättsligt bindande
konventioner i ämnet. Principen om respekt för människan som individ utan
åtskillnad med avseende på ras etc. har således alltmer kommit att bli en
viktig faktor i folkrätten.

Frågan om påföljder för brott mot den folkrättsliga grundordningen har
under lång tid diskuterats i den folkrättsliga doktrinen. Enligt nu gällande
folkrätt, som den kommer till uttryck i FN-stadgan,är det FN:s säkerhetsråd
som skall besluta om för medlemmarna bindande sanktioner när hot eller
brott mot freden konstaterats.

Även om huvudlinjen också i fortsättningen måste vara att det är
säkerhetsrådet som har kompetens att fatta bindande beslut om sanktioner,
finns det enligt propositionen utrymme för den individuella staten att vidta
den typ av begränsade åtgärder som nu föreslås, särskilt som dessa har ett
markant stöd i resolutioner antagna av FN:s generalförsamling.

Det erinras även om den konstitutionella debatt som förts inom FN om
förhållandet mellan säkerhetsrådets och generalförsamlingens kompetens att

UU 1978/79:33

agera. Särskilt från västmaktshåll har anmärkts att staterna på eget initiativ
kan vidta åtgärder som att avbryta diplomatiska, ekonomiska och finansiella
relationer med en annan stat.

1 den folkrättsliga doktrinen har frågan om intervention i en annan stats
inre angelägenheter länge diskuterats. Intervention ansågs tidigare enligt
folkrätten vara rättsenligt. I dag är emellertid principen om icke-inblandning
den fdrhärskande. Principen om icke-inblandning kan dock inte anses lägga
hinder i vägen för diskussion av frågan om mänskliga fri- och rättigheter.
Dessa tillhör ett så väsentligt område inom folkrätten att numera varje stat
även bilateralt får anses ha rätt att ta upp dessa frågor utan att kunna beskyllas
för inblandning i annan stats inre angelägenheter.

Principen om icke-inblandning har vidare behandlats i den av
generalförsamlingen antagna deklarationen om internationella rättsprinciper
rörande vänskapliga relationer och samarbete mellan stater i enlighet med
FN:s stadga. Enligt deklarationen är varje stat skyldig att genom enskilda
åtgärder eller gemensamma aktioner främja den allmänna respekten för och
iakttagandet av mänskliga fri- och rättigheter i enlighet med FN-stadgan.

Varsamhet bör emellertid iakttas i dessa hänseenden, och regeln att avtal
skall hållas bör vara vägledande för tillämpningen av ingångna rättsligt
bindande avtal staterna emellan. En unilateral svensk aktion mot handelsoch
varuutbyte med Sydafrika bedöms därför enligt propositionen inte
möjlig. Detta är en åtgärd av sådan vikt och rättslig natur att den måste
regleras genom den i FN-stadgan förutsedda för medlemsstaterna bindande
ordningen. Ett ensidigt avbrytande av handelsförbindelserna skulle därför
strida mot internationella åtaganden. Däremot strider de av Sydafrikautredningen
föreslagna mer begränsade åtgärderna inte mot GATT-avtalets
bestämmelser. Det är emellertid regeringens förhoppning att det på sätt som
FN-stadgan föreskriver skall bli möjligt att få till stånd sådana bindande
sanktioner att Sydafrika även isoleras handelsmässigt. Sverige kommer,
liksom hittills, att verka för detta.

Av folkrätten följer att varje stat har oinskränkt rätt till utövande av
jurisdiktion - territoriell jurisdiktionsrätt - inom sitt område i vad gäller både
dess egna medborgare och utlänningar som vistas i territoriet och där begår
straffbelagda gärningar. En stat har vidare s. k. personlig jurisdiktionsrätt
över sina egna medborgare, vare sig dessa befinner sig inom statens
territorium eller utomlands. Även om dessa vistas utomlands måste de ta
hemlandets regelsystem i beaktande, trots att detta just då kan sakna
möjlighet att utöva sin jurisdiktionsrätt. En stat kan inte utöva jurisdiktion
inom ett annat lands territorium. Ett sådant handlingssätt vore folkrättsligt
otillåtet och kunde påkalla motåtgärder från berörd stats sida.

Med anledning därav slås i propositionen fast att regeringen inte kan finna
att den föreslagna begränsade åtgärden skulle innebära sådant utövande av
svensk suveränitet eller jurisdiktion gentemot Sydafrika som kan uppfattas
som otillbörligt. Vad som från svensk sida krävs är att en svensk koncern 1*

Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 33

UU 1978/79:33

ledning vid utövandet av sina möjligheter att ge direktiv till ett svenskägt eller
svenskdominerat dotterföretag skall följa de svenska lagreglerna. Vid
eventuella lagkollisioner måste emellertid grundprincipen enligt folkrätten
vara att inte tvinga sina egna rättssubjekt, när dessa lyder under främmande
stats territorialhöghet, till handlingar, som är oförenliga med utländska
lagsystem.

Regeringen förutsätter att de svenska företagen lojalt följer de svenska
lagbestämmelserna även i förhållande till dotterföretag i tredje land. Syftet
med investeringsförbudet är att effekterna skall drabba Sydafrika och inte
utsträckas till tredje land. Regeringen förutsätter att även berört tredje land
har samma grundinställning i apartheidfrågan som Sverige.

De föreslagna åtgärderna går enligt regeringens bestämda uppfattning inte
utöver gränserna för en enskild stats unilaterala handlingsmöjligheter enligt
FN-stadgan och folkrätten i övrigt.

Den föreslagna lagstiftningen bör i enlighet med utredningsförslaget tas
upp i en särskild lag även om den har åtskilliga beröringspunkter med såväl
sanktionslagen som med valutalagstiftningen. Behovet av investeringsförbudet
består så länge det politiska läget i Sydafrika motiverar det och så länge en
resolution eller rekommendation av FN:s säkerhetsråd inte ger förutsättningar
för tillämpning av sanktionslagen. Reglerna bör utformas i så nära
anslutning som möjligt till sanktionslagen.

Det föreslagna förbudet mot investeringar kan medföra ekonomiska
förluster för de företag som berörs. Utredningen föreslår emellertid inte att
någon lagfäst rätt till ersättning införs. Utredningen hänvisar till att frågan om
ersättning för ekonomisk skada till följd av att förbud meddelas med stöd av
ny lag diskuterats i tidigare lagstiftningssammanhang och att statsmakterna
därvid av flera skäl inte ansett det lämpligt med särskilda ersättningsregler.
Utredningen hänvisar i detta sammanhang till sanktionslagens förarbeten
(prop. 1971:77, s. 64).

Flera remissinstanser har krävt att särskilda ersättningsregler införs i den
nu aktuella lagstiftningen. Regeringen delar emellertid utredningens uppfattning
på denna punkt. Såsom utredningen påpekat hindrar detta emellertid
inte att en skadelidande vänder sig till statsmakterna med en begäran om
gottgörelse. Det får då i varje särskilt fall prövas om och i vad mån det kan
finnas skäl att låta den skadelidande få ersättning av statsmedel för lidna
förluster.

Lagrådets yttrande

(Prop. s. 153-169)

Enligt yttrande av lagrådets majoritet över lagförslaget talar övervägande
skäl för att förslaget inte strider mot folkrättsliga principer eller något
internationellt åtagande av vilket Sverige är bundet. Vid denna bedömning

UU 1978/79:33

har lagrådet särskilt beaktat att den föreslagna lagen avser att reglera endast
svenska företags handlande och att dess räckvidd begränsas av den av
handelsministern åberopade folkrättsliga grundprincip som innebär att en
stat icke skall tvinga sina egna rättssubjekt att handla i strid mot
rättsordningen i en främmande stat, under vars territorialhöghet de lyder.

Av det sist sagda följer emellertid enligt lagrådet också att effekterna av
lagen kan begränsas avsevärt genom åtgärder från sydafrikansk sida. I den
mån sydafrikansk lagstiftning innebär förbud för svenska dotterföretag att
handla på sådant sätt som den föreslagna lagen syftar till, kan ett sådant
handlande inte framtvingas från svensk sida.

En annan svaghet med den föreslagna lagstiftningen är enligt lagrådet att
det synes föreligga goda möjligheter att kringgå den.

Mycket talar enligt lagrådet för att åtminstone de svenska företag i
Sydafrika som sysslar med tillverkning kommer att nödgas upphöra med
denna verksamhet, även om lagen i och för sig inte innebär att verksamheten
måste avvecklas. Kravet på dispens från den svenska regeringen för
anskaffande av nya anläggningstillgångar måste sålunda avsevärt försvåra
verksamhetsplaneringen. Härtill kommer att dispensgivningen skall ske
restriktivt och under inga omständigheter får göra det möjligt att utvidga
verksamheten. Detta torde komma att medföra stora svårigheter för de
svenska tillverkningsföretagen att hålla sig kvar på marknaden. Att verksamheten
skall kunna hållas i gång ”på sparlåga” ter sig föga realistiskt enligt
lagrådets yttrande.

Enligt lagrådet innehåller den föreslagna lagen åtskilliga rekvisit som kan
ställa rättstillämpningen inför betydande svårigheter. Vidare måste det bli
förenat med stora problem att utreda ifrågasatta lagöverträdelser. Lagrådet
anser sig emellertid kunna utgå ifrån att fråga om tillämpning av lagens
straffbestämmelser inte kommer att aktualiseras annat än undantagsvis,
speciellt som åtal skall ske endast efter särskild prövning.

Mot denna bakgrund anser lagrådet att förslaget till lag kan godtas med
vissa modifikationer.

Bl. a. har lagrådet ifrågasatt en mildring av den föreslagna straffskalan och
förordat ett ikraftträdande först den 1 januari 1980.

Lagrådsledamoten Petrén har avgett eget yttrande och på ett antal punkter
ifrågasatt lagförslagets ändamålsenlighet. Han hävdar att frågan om lagförslagets
ändamålsenlighet egentligen faller utanför lagrådets kompetens och
anser sig därför sakna anledning att vare sig tillstyrka eller avstyrka förslaget.
Petrén hävdar vidare att det genom riksdagsbeslut, fattat i omedelbart
samband med lagens antagande, bör beslutas om de grunder efter vilka
ersättning skall utgå för förluster orsakade av lagstiftningens tillämpning.
Petrén anser också att lagförslagets förverkanderegler torde kunna utgå tills
vidare i avvaktan på utformning av adekvata förverkanderegler.

UU 1978/79:33

Propositionen (s. 170-172)

I propositionen konstateras att lagrådet inte ansett lagförslaget strida mot
folkrättsliga principer eller svenska internationella förpliktelser.

Beträffande ersättningsfrågan hänvisas till vad som anförts härom i
lagrådsremissen och fastslås att tillräckliga skäl inte befunnits föreligga för att
härvidlag inta en annan ståndpunkt än den som intagits i fråga om
sanktionslagen. Inte heller i fråga om straffskalan eller förverkandereglerna
har skäl befunnits föreligga för att frångå det remitterade förslaget.

Närdet gäller lagrådets förord förett ikraftträdande först den 1 januari 1980
i stället för den av regeringen föreslagna tidpunkten - dvs. den 1 juli 1979 -framhålls i propositionen att de få företag som i praktiken berörs av
lagstiftningen sedan länge varit mevetna om att ett förslag med denna
innebörd var att vänta. De bör därför inte behöva någon ytterligare tid för att
bereda sig inför den nya lagen, heter det i propositionen.

På vissa andra punkter accepteras i propositionen de ändringar eller
kompletteringar av lagtexten som föreslagits av lagrådet.

I propositionen föreslås slutligen att riksdagen antar det av lagrådet
granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.

Lagförslaget

(Prop. s. 2-4)

Det av regeringen nu för riksdagen framlagda lagförslaget om förbud mot
investeringar i Sydafrika och Namibia har följande lydelse.

UU 1978/79:33

Förslag till

Lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia

Härigenom föreskrivs följande.

1 8

Svensk juridisk person får inte

1. mot vederlag förvärva rörelse som drivs i Sydafrika eller Namibia eller
del av sådan rörelse,

2. mot vederlag förvärva aktie eller andel i sydafrikanskt eller namibiskt
företag eller obligation eller annan för den allmänna omsättningen avsedd
skuldförbindelse som sådant företag utfärdat,

ge sådant företag tillskott av pengar eller annan egendom som är avsedd att
användas i dess verksamhet,
ge sådant foretag penninglån eller annan kredit med en löptid över två år,
eller

ställa säkerhet för sådant företags skulder med en löptid över fem år,

3. genom handling eller underlåtenhet bidra till att åtgärd som anges i 1
eller 2 vidtas av utländskt dotterföretag,

4. genom handling eller underlåtenhet bidra till anskaffning av anläggningstillgångar
i sydafrikanskt eller namibiskt dotterföretag.

Med dotterföretag avses juridisk person beträffande vilken svensk juridisk
person direkt eller genom annan juridisk person på grund av aktie- eller
andelsinnehav eller avtal har ett bestämmande inflytande och en betydande
andel i resultatet av verksamheten.

2 §

Svensk juridisk person som själv eller genom utländskt dotterföretag driver
rörelse i Sydafrika eller Namibia skall årligen upprätta investeringsplan för
denna rörelse med angivande av finansieringsmetoder. Regeringen bemyndigas
att meddela närmare föreskrifter om sådan plan.

3 8

Svensk juridisk person som själv eller genom utländskt dotterföretag driver
rörelse i Sydafrika eller Namibia skall årligen till regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer redovisa hur verksamheten i dessa länder
utvecklas. Redovisningen skall avse produktion, omsättning, antal anställda,
företagna investeringar och andra sådana förhållanden som har betydelse för
kontroll av efterlevnaden av denna lag. Regeringen bemyndigas att meddela
närmare föreskrifter om sådan redovisning.

UU 1978/79:33

4 §

Regeringen kan för visst fall medge undantag från 1 §. Sådant undantag får
dock endast avse sådan svensk juridisk person, som vid ikraftträdandet av
denna lag själv eller genom utländskt dotterföretag driver rörelse i Sydafrika
eller Namibia.

Medgivandet får avse viss investering eller investeringar i visst foretag
under ett år. Undantag får inte göra det möjligt för sökanden att utvidga sin
verksamhet i Sydafrika eller Namibia.

Medgivande får återkallas eller ändras om de uppgifter på vilka det
grundats var oriktiga.

5 §

Regeringen får utan hinder av 1 § medge svensk juridisk person, som före
ikraftträdandet av denna lag har förbundit sig att inte utvidga sin verksamhet
i Sydafrika eller Namibia, rätt tills vidare att ersätta utrangerad, avyttrad eller
förlorad anläggningstillgång. Medgivandet får återkallas om verksamheten
utvidgas eller eljest särskilda skäl föreligger.

6 §

Den som bryter mot 1 § döms, om gärningen skett uppsåtligen, till böter
eller fängelse i högst två år eller, om gärningen skett av grov oaktsamhet, till
böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall ej dömas till
ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp till brott mot 1 § döms ej till ansvar.

Den som underlåter att fullgöra skyldighet enligt 2 eller 3 § döms till
böter.

7 §

Svensk medborgare, vilken som företrädare för svensk juridisk person har
utom riket brutit mot 1 §, döms efter denna lag och vid svensk domstol, även
om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken ej är tillämplig.

8 S

Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt.

Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna lag kan
förklaras förverkad, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest
särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller egendom med vilken tagits
befattning som utgör brott enligt denna lag. I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat.

UU 1978/79:33

9 §

Åtal för brott enligt denna lag får väckas endast efter förordnande
regeringen eller den regeringen bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

UU 1978/79:33

Motioner

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner eller motionsyrkanden,
nämligen

dets motionen 1977/78:680 av Lars Werner m. 11. (vpk), vari föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att de överläggningar med
svenska foretag som beställdes i riksdagens beslut 1977 genomfors med sikte
på konkreta och snara åtgärder för att minska deras verksamhet i Sydafrika,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om en redogörelse för vad som
hittills åstadkommits i frågan,

dets motionen 1977/78:1914 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkandet 7, såvitt
avser Sydafrika, nämligen

7. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande att
svenska företag bör förbjudas att investera i Chile och Sydafrika,

dels motionen 1978/79:590 av Lars Werner m. fl. (vpk), yrkandet 5,
nämligen

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lagen om
förbud mot nyinvesteringar i Sydafrika och Namibia bör utvidgas till att gälla
allt svenskt ekonomiskt och tekniskt samarbete med Sydafrika,

dels motionen 1978/79:2678 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari hemställs

1. att riksdagen uttalar att, i överensstämmelse med tidigare praxis,
svenska sanktioner eller sanktionsliknande åtgärder riktade mot visst land
skall bygga på av FN:s säkerhetsråd fattade beslut eller rekommendationer,

2. att riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag att uppta överläggningar
med svenska företag om riktlinjer för svenska företags verksamhet i
Sydafrika och Namibia,

3. att riksdagen beslutar avslå regeringens proposition,

dels motionen 1978/79:2679 av Joakim Ollén och Håkan Winberg (båda m),
vari hemställs

1. att riksdagen avslår propositionen 1978/79:196,

2. att, om förslaget under punkt 1 icke vinner riksdagens bifall,

a) riksdagen beslutar att stryka rekvisitet underlåtenhet ur lagförslagets 1 §
punkterna 3 och 4 samt godkänner vad som anförts i motionen rörande
straffansvar för svenskt moderbolag,

b) riksdagen hos regeringen begär att förslag skyndsamt framläggs till
lagstiftning rörande ersättning för företag som lidit förlust till följd av nu
förevarande lagförslag,

c) riksdagen beslutar att fängelse i högst sex månader skall kunna följa på
uppsåtligt brott mot lagen och att endast böter skall kunna följa på gärning
som skett av grov oaktsamhet,

UU 1978/79:33

d) riksdagen avslår lagförslagets 8 § och hos regeringen hemställer om
förslag till reglering i denna del i enlighet med vad som anförts i
motionen,

e) riksdagen beslutar att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1980.

dels motionen 1978/79:2680 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari föreslås
att riksdagen antar följande som motionärernas förslag betecknade förslag
till lag:

R ege ringens förslag
Förslag till

Lag om förbud mot investeringar i
Sydafrika och Namibia

Härigenom föreskrivs följande.

1 §

Svensk juridisk person får inte

1. mot vederlag förvärva rörelse
som drivs i Sydafrika eller Namibia
eller de! av sådan rörelse.

2. mot vederlag förvärva aktie
eller andel i sydafrikanskt eller namibiskt
företag eller obligation eller
1** Riksdagen 1978/79. 9 sami. Nr 33

Motionärernas förslag
Förslag till

Lag om ekonomisk bojkott av
Sydafrika och Namibia

Härigenom föreskrivs följande.

1 §

Svensk medborgare eller juridisk
person får inte

1. själv eller genom utländskt dotterföretag
driva eller förvärva rörelse
eller del av rörelse i Sydafrika eller
Namibia.

2. själv eller genom utländskt dotterföretag
driva handel med varor eller
tjänster helt eller delvis tillverkade i
Sydafrika eller Namibia eller av helt
eller delvis ägt dotterföretag till sydafrikanskt
eller namibiskt företag. Ej
heller får svensk medborgare ellerjuridiskperson
själv eller genom utländskt
dotterföretag försälja eller medverka
till försäljning av varor eller tjänster till
Sydafrika eller Namibia,

3. själv eller genom utländskt dotterföretaggenom
patent, licenser eller
annat sådant förfarande överföra eller
bidra till att överföra teknologi eller
teknologiskt kunnande till Sydafrika
eller Namibia,

4. själv eller genom utländskt dotterföretag
bedriva flygfart eller skeppsfart
till Sydafrika eller Namibia,

5. själv eller genom utländskt dotterföretag
förvärva aktie eller andel i
sydafrikanskt eller namibiskt företag

UU 1978/79:33

Regeringens förslag

annan för den allmänna omsättningen
avsedd skuldförbindelse som
sådant företag utfärdat,

ge sådant företag tillskott av pengar
eller annan egendom som är
avsedd att användas i dess verksamhet,

ge sådant företag penninglån eller
annan kredit med en löptid över två
år, eller

ställa säkerhet för sådant företags
skulder med en löptid över fem år,

3. genom handling eller underlåtenhet
bidra till att åtgärd som anges i
I eller 2 vidtas av utländskt dotterföretag.

4. genom handling eller underlåtenhet
bidra till anskaffning av
anläggningstillgångar i sydafrikanskt
eller namibiskt dotterföretag.

Med dotterföretag avses juridisk
person beträffande vilken svensk
juridisk person direkt eller genom
annan juridisk person på grund av
aktie- eller andelsinnehav eller avtal
har ett bestämmande inflytande och
en betydande andel i resultatet av
verksamheten.

2§

Svensk juridisk person som själv
eller genom utländskt dotterföretag
driver rörelse i Sydafrika eller Namibia
skall årligen upprätta investeringsplan
för denna rörelse med angivande

Motionärernas Jörslag

eller obligation eller annan för den
allmänna omsättningen avsedd
skuldförbindelse som sådant företag
utfärdat,
ge sådant företag tillskott av pengar
eller annan egendom,

ge sådant företag penninglån eller
annan kredit, eller

ställa säkerhet för sådant företags
skulder. Vad som här sagts om sydafrikanskt
eller namibiskt företag gäller
också den sydafrikanska staten och
dess myndigheter.

6. genom handling eller underlåtenhet
bidra till anskaffning av
anläggningstillgångar i sydafrikanskt
eller namibiskt dotterföretag.

Med dotterföretag avses juridisk
person beträffande vilken svensk
juridisk person direkt eller genom
annan juridisk person på grund av
aktie- eller andelsinnehav eller avtal
har ett bestämmande inflytande och
en betydande andel i resultatet av
verksamheten. Som dotterföretag
räknas i denna lag också ombud eller
så kallad bulvan.

UU 1978/79:33

Regeringens förslag

av finansieringsmetoder. Regeringen
bemyndigas att meddela närmare
föreskrifter om sådan plan.

3§

Svensk juridisk person som själv
eller genom utländskt dotterföretag
driver rörelse i Sydafrika eller Namibia
skall ärligen till regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer
redovisa hur verksamheten i dessa
länder utvecklas. Redovisningen skall
avse produktion, omsättning, antal
anställda, företagna investeringar och
andra sådana förhållanden som har
betydelse för kontroll av efterlevnaden
av denna lag. Regeringen bemyndigas
att meddela närmare föreskrifter om
sådan redovisning.

4§

Regeringen kan för visst fall
medge undantag från 1 §. Sådant
undantag får dock endast avse sådan
svensk juridisk person, som vid ikraftträdandet
av denna lag själv eller
genom utländskt dotterföretag driver
rörelse i Sydafrika eller Namibia.

Medgivande får avse viss investering
eller investeringar i visst företag under
ett år. Undantag får inte göra det
möjligt för sökanden att utvidga sin
verksamhet i Sydafrika eller Namibia.

Medgivande får återkallas eller
ändras om de uppgifter på vilka det
grundats var oriktiga.

Motionärernas förslag

2 §

Regeringen kan för visst fall
medge undantag från 1 §. Sådant
undantag får endast avse handel med
befrielserörelse eller fackförening som
bekämpar rasförtrycket i Sydafrika
och Sydafrikas makt över Namibia
eller handel med område som står
under sådan befrielserörelses kontroll
om den sker med befrielserörelsens
uttryckliga samtycke.

Med befrielserörelse eller fackförening
avses här ANC, SWAPO och
SACTU.

Medgivande skall återkallas om de
uppgifter på vilka det grundats var
oriktiga.

3 §

Svensk medborgare eller juridisk
person som själv eller genom utländskt
dotterföretag nu driver rörelse i Sydaf -

UU 1978/79:33

Regeringens förslag

5 §

Regeringen får utan hinder av I §
medge svensk juridisk person, som. före
ikraftträdandet av denna lag har
förbundit sig att inte utvidga sin verksamhet
i Sydafrika eller /Varn ibi a, rätt
tills vidare att ersätta utrangerad,
avyttrad eller förlorad anläggningstillgång.
Medgivandet får återkallas om
verksamheten utvidgas eller eljest
särskilda skäl föreligger.

6§

Den som bryter mot 1 § döms, om
gärningen skett uppsåtligen, till böter
eller fängelse i högst två år eller, om
gärningen skett av grov oaktsamhet,
till böter eller fängelse i högst sex
månader. 1 ringa fall skall ej dömas till
ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp till
brott mot 1 § döms ej till ansvar.

Den som underlåter att fullgöra
skyldighet enligt 2 eller 3 § döms till
böter.

7§

Svensk medborgare, vilken som
företrädare för juridisk person har
utom riket brutit mot 1 §, döms efter
denna lag och vid svensk domstol,
även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken
ej är tillämplig.

Motionärernas förslag

rika eller Namibia skall inom ett år
från denna lags ikraftträdande ha
avyttrat eller avvecklat egendomen
eller verksamheten.

4 §

Den som bryter mot 1 eller 3 §
döms, om gärningen skett uppsåtligen,
till fängelse i högst två år eller,
om gärningen skett av grov oaktsamhet
till böter eller fängelse i högst
tolv månader. I ringa fall döms till
böter.

För anstiftan //'//eller medhjälp till
brott mot lagen döms till fängelse i
högst två år.

Den som, för att medges undantag
enligt 2 §, lämnar oriktig uppgift döms
till fängelse i högst ett år.

5 §

UU 1978/79:33

R ege ringens förslag
8§

Utbyte av brott enligt denna lag
skall förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt.

Egendom som använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt denna lag
kan förklaras förverkad, om det är
påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligger.
Detsamma gäller egendom med
vilken tagits befattning som utgör
brott enligt denna lag. I stället för
egendomen kan dess värde förklaras
förverkat.

9 §

Åtal för brott enligt denna lag får
väckas endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1979.

Motionärernas förslag
6§

Utbyte av brott enligt denna lag
skall förklaras förverkat.

Egendom som använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt denna lag
kan förklaras förverkad, om det är
påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligger.
Detsamma gäller egendom med
vilken tagits befattning som utgör
brott enligt denna lag. I stället för
egendomen kan dess värde förklaras
förverkat.

7 §

Åtal för brott enligt denna lag får
väckas endast efter förordnande av
regeringen eller den regeringen bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1979.

Utskottet

I den under förra riksmötet väckta vpk-motionen 1977/78:680 föreslogs
dels att riksdagen hos regeringen skulle hemställa att de överläggningar med
svenska företag som beställdes i riksdagens beslut våren 1977 skulle
genomföras med sikte på konkreta och snara åtgärder för att minska deras
verksamhet i Sydafrika, dels att riksdagen hos regeringen skulle hemställa om
en redogörelse för vad som åstadkommits i denna fråga.

Som framgått av bakgrundsredogörelsen i inledningen till föreliggande
betänkande tillsatte regeringen hösten 1977 en särskild utredningsman för att
överlägga med närmast berörda svenska företag om möjligheterna att
åstadkomma en frivillig begränsning av deras verksamhet i Sydafrika.
Resultatet av dessa överläggningar redovisades i ett offentligt utredningsbetänkande,
som avlämnades i maj 1978. Sedermera har dessutom både
Sydafrikautredningen och företrädare för regeringen haft överläggningar med
berörda företag i samma syfte, dock utan att uppnå det eftersträvade målet att
få till stånd en frivillig begränsning.

De nu aktuella motionsyrkandena har därmed tillgodosetts. Eftersom de

UU 1978/79:33

numera inte påfordrar någon åtgärd från riksdagens sida, avstyrks motionen i
fråga.

Detsamma gäller yrkandet 7 i en annan vpk-motion vid föregående
riksmöte, nämligen motionen 1977/78:1914, i den del som yrkandet i fråga
hänför sig till Sydafrika. 1 detta yrkande föreslogs att riksdagen hos regeringen
skulle hemställa om förslag innebärande att svenska företag bör förbjudas att
investera i bl. a. Sydafrika. Förslag av denna innebörd har numera framlagts
för riksdagen.

I den under allmänna motionstiden i år väckta vpk-motionen 1978/79:590,
som avser olika former av stöd till befrielsekampen i södra Afrika, har bl. a.
yrkats att den då förutskickade lagen om förbud mot nyinvesteringar i
Sydafrika och Namibia borde utvidgas till att omfatta allt svenskt ekonomiskt
och tekniskt samarbete med Sydafrika. I den med anledning av den
sedermera framlagda propositionen 1978/79:196 med förslag till lag om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia väckta vpk-motionen 2680
återkommer motionärerna till det nyss återgivna förslaget i sin motion 590
men gör det denna gång i form av ett eget lagförslag som tar sikte på en total
ekonomisk bojkott och ett avvecklande av alla ekonomiska band mellan
Sverige och Sydafrika. Enligt motionärerna bör lagen således utsträckas till att
gälla även handel, luftfart och sjöfart, överföring av teknologi m. m.

Utskottet avstyrker dessa förslag, bl. a. därför att så vittsyftande bojkottåtgärder
skulle strida mot olika internationella åtaganden av vilka Sverige är
bundet, t. ex. det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Det i propositionen
föreslagna investeringsförbudet har däremot varken av Sydafrikautredningen
eller av regeringen bedömts stå i strid med dylika bindande
internationella åtaganden. Enligt hävdvunnen svensk uppfattning kan
endast bindande beslut eller rekommendationer av FN:s säkerhetsråd om
universellt verkande sanktionsåtgärder häva nu gällande internationella
förpliktelser beträffande handel och samfärdsel.

Sverige har i FN alltsedan 1960-talets mitt verkat för att på det sätt som
FN-stadgan föreskriver fä till stånd sådana bindande sanktioner att Sydafrika
isoleras även handelsmässigt och på annat sätt. Som framhålls i propositionen
kommer Sverige att fortsätta att verka för detta. Detta sker under åberopande
av att situationen i Sydafrika enligt svensk uppfattning utgör ett faktiskt hot
mot internationell fred och säkerhet.

Mot angivna bakgrund avstyrks det nu aktuella yrkandet 5 i motionen 590
liksom motionen 2680.

I m-motionen 2678 yrkas avslag på den nu aktuella propositionen 196 om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia. Vidare föreslås i motionen
att riksdagen skall uttala sig för att svenska sanktioner eller sanktionsliknande
åtgärder i överensstämmelse med tidigare praxis skall bygga på av FN:s
säkerhetsråd fattade beslut eller rekommendationer. I ett tredje yrkande i
samma motion föreslås riksdagen ge regeringen i uppdrag att uppta

UU 1978/79:33

överläggningar med svenska företag om riktlinjer för deras verksamhet i
Sydafrika och Namibia.

Avslagsyrkandet avseende lagförslaget i propositionen 196 är i motionen
underbyggt med ett flertal argument.

Bl. a. görs gällande att regeringsförslaget skulle innebära att Sverige överger
en princip som under en lång följd av år varit något av en hörnpelare i den
svenska utrikespolitiken och som också legat till grund för Sveriges
handlande i FN, där vårt land hävdat att det är säkerhetsrådet som äger
fastställa förutsättningarna för och tillämpningen av tvångsåtgärder av detta
slag. Motionärerna menar att ett svenskt handlande på egen hand - utan att
avvakta beslut härom inom säkerhetsrådet - kan uppfattas som en strävan att
agera vid sidan av FN-stadgan och innebära risker för den svenska
neutralitetspolitiken liksom för FN:s prestige och möjligheter att verkningsfullt
bidra till att upprätthålla fred och säkerhet i världen.

När utskottet och riksdagen för två år sedan (UU 1976/77:22, rskr 350)
uttalade sig till förmån för en prövning äv ensidiga svenska åtgärder i syfte att
begränsa svenska företags verksamhet i Sydafrika, gjordes detta med
understrykande av det särpräglade och unika i den sydafrikanska situationen.
Det skedde mot bakgrund av ett mångårigt svenskt pläderande i FN för
gemensamma och allomfattande sanktionsåtgärder mot Sydafrika och
speciellt mot bakgrund av Sveriges initiativ i FN hösten 1976 för att få till
stånd internationella förbudsåtgärder mot utländska nyinvesteringar i Sydafrika.
Utskottet anförde i detta sammanhang bl. a.:

Då det emellertid inte kan uteslutas att ett positivt säkerhetsrådsbeslut i
denna riktning ännu länge fördröjs eller under överskådlig tid helt uteblir,
finns det enligt utskottets mening anledning att på svensk sida - trots de
betänkligheter som anförts mot ett sådant ensidigt förfarande - nu gå vidare
och överväga att i svensk lagstiftning i särskild ordning införa förbud mot
vidare kapitalexport till Sydafrika, liksom till det av Sydafrika alltjämt
ockuperade Namibia, i samband med företagsinvesteringar där.

Den utredning, som tillsattes med anledning av riksdagens uttalanden i
denna fråga, har-liksom regeringen i propositionen 196-på ett ingående sätt
och i enlighet med riksdagens önskemål undersökt de juridiska, folkrättsliga
och utrikespolitiska aspekterna på ett sådant ensidigt åtagande och bedömt de
politiska, ekonomiska och psykologiska effekterna av ensidiga svenska
förbudsåtgärder. Varken utredningen eller regeringen har därvid kommit till
de slutsatser som hävdas av motionärerna i denna del. Som framhålls i den i
propositionen återgivna lagrådsremissen finns i FN ett mycket starkt politiskt
stöd för åtgärder av det slag som nu föreslås. Det heter härom vidare
bl. a.:

FN:s prestige kan således inte skadas av dessa unilaterala åtgärder, som
några remissinstanser påstått. Åtgärderna vidtas i FN:s anda. Vi hoppas
kunna inspirera andra stater till efterföljd. Utvecklingen i Sydafrika och
Namibia, liksom omvärldens reaktioner därtill, har nu nått en sådan punkt att

UU 1978/79:33

detta syfte inte framstår som orealistiskt. I sista hand hoppas vi på att en
efterföljd från andra stater även skall innebära ökat tryck på FN:s säkerhetsråd
att vidta ytterligare åtgärder mot Sydafrika. Övriga nordiska länder delar i
stort vår syn på politiken gentemot Sydafrika.

Det hävdas i motionen 2678 också att det lagförslag som nu lagts fram
innebär en icke oväsentlig utvidgning i förhållande till de restriktioner som
1977 års riksdagsbeslut handlade om.

Det är riktigt att utskottets och riksdagens uttalanden i denna fråga för två
år sedan (UU 1976/77:22) inte i första hand tog sikte på ett investeringsförbud
utan i stället på ett förbud mot kapitalexport till Sydafrika i samband med
företagsinvesteringardär. Det förutsattes emellertid samtidigt att regeringen
skulle ombesörja överläggningar med närmast berörda svenska företag i syfte
att åstadkomma en begränsning av deras verksamhet i Sydafrika. Häri låg en
klar viljeyttring att åstadkomma ett stopp för nyinvesteringar i svenska
dotterföretag i Sydafrika.

Sedan det vid en serie överläggningar visat sig att företagen i fråga inte varit
beredda att genom frivilliga åtaganden begränsa sin verksamhet i Sydafrika
och det vidare kunnat konstateras att endast en liten del av senare års svenska
företagsinvesteringar där finansierats genom kapitalöverföringar från Sverige,
har såväl Sydafrikautredningen som regeringen funnit att det av riksdagen
eftersträvade syftet bäst kan nås genom ett generellt investeringsförbud,
varigenom restriktioner sätts in mot nyinvesteringar över huvud taget och
oavsett varifrån det kapital kommer som behövs för en verksamhetsutvidgning.
Utskottet ansluter sig till utredningens och regeringens
bedömning härvidlag.

1 motionen 2678 framhålls vidare att den föreslagna lagstiftningen lider av
sådana svagheter att de åsyftade effekterna kan utebli och att den kan
medföra negativa följder för svenska företag, för sysselsättningen i Sverige
och för svensk export till Sydafrika. Det hävdas även att förtroendet för
svenska företag som handels- och samarbetspartners kan komma att
minska.

Också dessa spörsmål har ingående dryftats både i utredningen och i
propositionen. Vissa för exporten och sysselsättningen negativa konsekvenser
av lagen i fråga kan inte uteslutas, men de problem som föranleds därav
bör kunna bemästras genom andra åtgärder. Några negativa effekter för
exporten till andra länder torde inte behöva befaras. På vissa marknader torde
tvärtom en viss good will-effekt kunna påräknas. Det är å andra sidan inte
omöjligt att sydafrikanska motåtgärder i form av lagstiftning m. m. kan leda
till att svensk företagsamhet i Sydafrika undandras svensk kontroll och att en
avveckling efter hand kan bli ofrånkomlig. Lagförslaget ger emellertid
möjligheter för de svenska företagen att under viss tid vara kvar på den
sydafrikanska marknaden.

Utskottet finnér att helt övervägande skäl talar för att biträda tanken på ett
svenskt nyinvesteringsförbud avseende svensk företagsverksamhet i Sydaf -

UU 1978/79:33

rika. Utskottet motsätter sig därför avslagsyrkandet 3 i motionen 2678.

Vad beträffar yrkandet 1 i samma motion om ett uttalande från riksdagens
sida att svenska sanktioner eller sanktionsliknande åtgärder riktade mot visst
land skall bygga på av FN:s säkerhetsråd fattade beslut eller rekommendationer,
hänvisar utskottet till relevanta delar av vad som ovan anförts. I
princip är utskottet - liksom regeringen - av samma uppfattning som den i
yrkandet formulerade. Sydafrika och den sydafrikanska raspolitiken utgör
emellertid ett sådant utpräglat särfall i världen att riksdagen redan för två år
sedan fann anledning att efterlysa begränsade unilaterala åtgärder riktade
mot svenska företagsinvesteringar i detta land. Flera omständigheter anfördes
för ett sådant begränsat avsteg från huvudprincipen att vår medverkan i
internationella sanktioner förutsätter en rekommendation eller ett bindande
beslut av FN:s säkerhetsråd. Regeringen har efter ett omfattande utredningsarbete
fullföljt riksdagens uppdrag att undersöka förutsättningarna härför och
att utarbeta ett lagförslag härom. Enligt regeringens bestämda uppfattning går
de föreslagna åtgärderna inte utöver gränserna för en enskild stats unilaterala
handlingsmöjligheter enligt FN-stadgan och folkrätten i övrigt. Enligt
utskottets mening får införandet av denna lag icke prejudicerande verkan
med tanke på det unika i den sydafrikanska situationen. Det nu aktuella
yrkandet 1 i motionen 2678 avstyrks därför.

I yrkandet 2 i samma motion 2678 hemställs att riksdagen beslutar ge
regeringen i uppdrag att uppta överläggningar med svenska företag om
riktlinjer för svenska företags verksamhet i Sydafrika och Namibia. Som
närmare framgår av motionstexten, syftar de begärda överläggningarna inte
till en begränsning av företagens verksamhet utan till att påverka de svenska
företagen, så att de ytterligare anstränger sig för att erbjuda rättvisa
anställningsvillkor, medverka till utbildning av de svarta, se till att dessa får
möjlighet till befordran osv. Motionärerna menar att lagförslaget utgör ett
stöd för de krafter som siktar på en konfrontation inom Sydafrika och anser
att det vore bättre att i stället försöka stödja de grupper som arbetar på en
försoning mellan rasgrupperna. Motionärerna framhåller att det, trots allt
förtryck, pågår en förändringsprocess i Sydafrika, som innebär att de svartas
ställning förstärks och att nya möjligheter öppnas för dem. Under det senaste
året har så mycket inträffat på arbetsmarknaden att det inte är obefogat att tala
om en klart positiv utveckling, heter det i motionen.

Utskottet utgår från att de svenska företagen i Sydafrika utan särskilda
överläggningar eller påtryckningar därom gör sitt bästa för att förbättra
arbetsvillkoren för de anställda i de avseenden som berörs i den uppförandekod
som de i samarbete med Industriförbundet antog för fem år sedan. Som
även framhålls i propositionen, bör det f. ö. vara möjligt att ge dispens för
investeringar som direkt syftar till att förbättra de sociala arbetsvillkoren för
de svarta, exempelvis inrättandet av en hälsocentral. Svenska företag kan inte
påverka förhållandena på den sydafrikanska arbetsmarknaden i stort,

UU 1978/79:33

eftersom de är nödsakade att delta i rasdiskrimineringen genom att iaktta
sydafrikanska lagar. Det förhatliga apartheidsystemet befästs ytterligare
genom den s. k. hemlandspolitiken. Olika stamgrupper förvisas till ”hemländer”
- bantustans. Inom dessa områden erbjuds små möjligheter för
människornas försörjning, och de svarta tvingas arbeta i de vita industrialiserade
delarna av Sydafrika men endast som tillfällig arbetskraft.

Också det nu aktuella yrkandet 2 i motionen 2678 avstyrks därför.

Motionen 2679 knyter an till den nyss behandlade moderata partimotionen
2678 och yrkar i likhet med denna i första hand på avslag på propositionen
196. Utskottet avstyrker av samma skäl som de nyss anförda också detta
yrkande.

I andra hand - därest avslagsyrkandet inte vinner riksdagens bifall -framläggs i motionen 2679 fem delyrkanden, av vilka fyra syftar till ändringar
eller kompletteringar av regeringens lagförslag och det femte föreslår ett
senare ikraftträdande än enligt regeringsförslaget.

Beträffande tre av dessa delyrkanden har yttrande inhämtats från justitieutskottet
(JuU 1978/79:1 y). Yttrandet i fråga är fogat som bilaga 1 till detta
betänkande.

I delyrkandet 2 a) föreslås att rekvisitet underlåtenhet stryks ur lagförslagets
1 § och att riksdagen godkänner vad som anförs i motionen rörande
straffansvar för svenskt moderbolag. Enligt motionärerna kan det förutsättas
att ett betydande antal mindre investeringar beslutas självständigt av
dotterföretaget. Att ålägga moderbolaget ansvar också för sådana mindre
investeringar anses av motionärerna strida mot aktiebolagsrättsliga principer
och bör därför bl. a. med hänsyn till bevissvårigheter, inte leda till straffansvar.
Rekvisitet underlåtenhet bör enligt motionärerna därför utgå. Motionärerna
efterlyser också ett förtydligande uttalande från riksdagens sida med
anledning av vad som sägs i lagrådsremissen av innebörd att koncernledning
inte får delegera ansvaret för investeringsbeslut i Sydafrika till personer som
är oåtkomliga för det svenska rättsväsendet, så att det görs klart att detta inte
kan tolkas på så sätt att en koncernledning skall vara skyldig att fatta beslut
rörande varje investering.

Justitieutskottet framhåller med anledning härav bl. a. att sådana mindre
investeringar, som åsyftas i motionen och som exempelvis kan avse
ersättning av enstaka förslitna kontorsmaskiner eller fordon, regelmässigt
inte upptas i finansieringskalkyleroch investeringsplaner. Vidare erinras dels
om att det föreslagna straffstadgandet i 6 § innehåller en uttrycklig bestämmelse
om att ansvar inte skall ådömas i ringa fall, dels om de möjligheter att
underlåta åtal som regeln i 9 § rörande särskild åtalsprövning innebär.
Sammanfattningsvis framhåller justitieutskottet att regleringen skulle förlora
i effektivitet om rekvisitet underlåtenhet i 1 § helt utginge ur lagrummet. Det
bör enligt justitieutskottets mening inte ske, och rekvisitet i fråga bör med
hänsyn till vad som förut anförts gälla också för de fall som motionärerna

UU 1978/79:33

främst tar sikte på, nämligen mindre investeringar.

Vad beträffar delegering av ansvaret för investeringsbeslut i dotterbolag
erinrar justitieutskottet om att departementschefen i propositionen tar
avstånd från tanken att därvidlag lägga ett principiellt eller strikt ansvar på
koncernledningen. I stället har regeringen förordat en tillämpning av de regler
som utbildats i domstolspraxis om straffansvar för dem som leder juridiska
personer och har största möjligheten att förebygga lagöverträdelser i verksamheten
(s. k. företagaransvar). I enlighet därmed kommer det att föreligga
möjligheter till delegering, så att det straffrättsliga ansvaret för investeringsbeslut
avlyfts koncernledning. Justitieutskottet erinrar i detta sammanhang
om lagrådets uttalande av innebörden att ett svenskt koncernbolag sålunda
kan delegera ansvaret för de åtgärder som enligt den föreslagna lagen
ankommer på moderbolag till ett dotterbolag i Sverige, som har det närmaste
ansvaret för ledningen av ett sydafrikanskt dotterbolag. Enligt justitieutskottet
torde önskemålet i motionen i denna del därför redan vara tillgodosett,
varför anledning saknas för riksdagen att göra ett särskilt uttalande
härom.

Utrikesutskottet ansluter sig till justitieutskottets bedömningar i denna
fråga och avstyrker således delyrkandet 2 a) i motionen 2679.

1 samma motions delyrkande 2 b) föreslås att riksdagen hos regeringen
begär att förslag skyndsamt framläggs till lagstiftning rörande ersättning för
företag som lider förlust till följd av det aktuella lagförslaget. Det framhålls i
motionen att ett utrikespolitiskt agerande som i så hög grad har karaktären av
moralisk demonstration inte bör leda till ekonomiska förluster för svenska
personer. Kostnaden för den föreslagna åtgärden bör i stället bäras av hela
samhället.

Varken Sydafrikautredningen eller regeringen har funnit anledning föreslå
att någon lagfäst rätt till ersättning för ekonomiska förluster i samband med
att det föreslagna investeringsförbudet införs. Utredningen har i detta
sammahang bl. a. hänvisat till förarbetena till 1971 års lag om vissa
internationella sanktioner, kallad sanktionslagen (prop. 1971:77). I lagrådsremissen
erinras om att detta emellertid inte hindrar att en skadelidande vänder
sig till statsmakterna med en begäran om gottgörelse och att det då i varje
särskilt fall får prövas om och i vad mån det kan finnas skäl att låta den
skadelidande få ersättning av statsmedel för lidna förluster.

Utskottet ansluter sig till uppfattningen att det härvidlag inte föreligger skäl
att inta en annan ståndpunkt än den som intagits i fråga om sanktionslagen.
Det nu aktuella delyrkandet 2 b) i motionen 2679 avstyrks därför.

I samma motions delyrkande 2 c) föreslås i enlighet med lagrådets yttrande
att den i lagförslagets 6 § angivna straffskalan mildras så att högst sex
månaders fängelse skall kunna följa på uppsåtligt brott mot lagen och att
endast böter skall kunna följa på gärning som skett av grov oaktsamhet.

I lagförslagets 6 § upptas en straffskala som för uppsåtligt brott inrymmer

UU 1978/79:33

böter eller fängelse i högst två år. Vid grov oaktsamhet är straffet enligt
förslaget böter eller fängelse i högst sex månader.

Justitieutskottet har i sitt yttrande med anledning av det nu aktuella
delyrkandet påpekat att den föreslagna lagen i detta liksom också i andra
hänseenden är utformad efter mönster av sanktionslagen och som sin mening
framfört att det saknas anledning att ge straffskalan annan utformning.

Utrikesutskottet, som ansluter sig till denna bedömning, avstyrker det nu
aktuella delyrkandet 2 c) i motionen 2679.

I samma motions delyrkande 2d) föreslås att riksdagen måtte avvisa
lagförslagets 8 §, som innehåller regler om förverkande av utbyte av brott
enligt lagen, och hemställa hos regeringen om nytt förslag i denna del.
Motionärerna anser att de föreslagna förverkandereglerna är mycket långtgående
och att de kan visa sig svåra att tillämpa.

Justitieutskottet har i sitt yttrande över detta yrkande erinrat om att också
lagförslagets förverkanderegler är utformade efter mönster av motsvarande
stadganden i sanktionslagen och att de i väsentliga hänseenden även
överensstämmer med förverkandebestämmelserna i 36 kap. 1 och 2 §§
brottsbalken. De särskilda skäl som ansetts motivera en likartad utformning
av straffstadgandena i sanktionslagen och i den nu föreslagna lagen talar
enligt justitieutskottet för att motsvarande överensstämmelse upprätthålls
även beträffande reglerna om förverkande.

Utrikesutskottet, som gör samma bedömning härvidlag som justitieutskottet,
avstyrker det nu aktuella delyrkandet 2 d) i motionen 2679.

I samma motions delyrkande 2 e) föreslås att den aktuella lagen skall träda i
kraft den 1 januari 1980, i stället för den 1 juli 1979 såsom föreslås i
propositionen. Motionärerna ansluter sig härvid till lagrådets yttrande i denna
del.

Enligt lagrådet kan tiden mellan lagens utfärdande och dess tilltänkta
ikraftträdande förutses komma att bli kort med hänsyn till de uppgifter som
läggs på berörda företag, bl. a. enligt 2 och 5 §§ i den föreslagna lagen.

Med anledning av lagrådets förord för ett ikraftträdande först den 1 januari
1980 framhåller departementschefen i propositionen, att de få företag som i
praktiken berörs av lagstiftningen sedan länge varit medvetna om att ett
förslag med denna innebörd vore att vänta och att de därför inte torde behöva
någon ytterligare tid för att bereda sig inför den nya lagen.

Utskottet, som gör samma bedömning av denna fråga som propositionen,
avstyrker det nu aktuella delyrkandet 2 e) i motionen 2679.

I lagförslagets 4 § anges regler för undantag eller dispens från investeringsförbudet.
Syftet med dessa är bl. a. att begränsa förluster och undvika
friställningarsamt att ge företagen möjlighet att fortsätta att investera i sådan
utsträckning som är absolut nödvändig för att de efter hand skall kunna
ersätta försliten utrustning, däremot inteattge utrymme för en utvidgningav

UU 1978/79:33

företagens verksamhet.

Innan beslut om dispens fattas bör regeringen förvissa sig om att berörda
fackliga organisationer i Sverige fått tillfälle att ge uttryck åt sina synpunkter
och önskemål. Detsamma bör gälla berörda svenska myndigheter.

Enligt lagförslagets 3 § skall berörda företag årligen till regeringen eller till
myndighet som regeringen bestämmer redovisa hur deras verksamhet i
Sydafrika eller Namibia utvecklas.

Utskottet förutsätter att redovisningarna i fråga i sinom tid läggs till grund
för en samlad utvärdering av de effekter på verksamheten som den nya lagen
får.

Utskottet tillstyrker det i propositionen framlagda lagförslaget i dess
helhet.

Mot bakgrund av det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen avslår motionerna 1977/78:680 och 1977/78:1914,
yrkandet 7, sistnämnda såvitt nu är i fråga, angående överläggningar
med förelag resp. framläggande av förslag om investeringsförbud,

2. att riksdagen avslår motionerna 1978/79:590, yrkandet 5, och
1978/79:2680 angående total ekonomisk bojkott av Sydafrika och
Namibia,

3. att riksdagen avslår motionen 1978/79:2678, yrkandet 1, angående
uttalande om villkor för svenska sanktioner eller sanktionsliknande
åtgärder mot annat land,

4. att riksdagen avslår motionen 1978/79:2678, yrkandet 2, angående
riktlinjer för svenska företags verksamhet i Sydafrika och
Namibia,

5. att riksdagen avslår motionen 1978/79:2678, yrkandet 3, och
motionen 1978/79:2679, yrkandet 1, angående avslag på propositionen
1978/79:196,

6. att riksdagen beträffande rekvisitet underlåtenhet samt beträffande
straffansvar för svenskt moderbolag med bifall till propositionen
1978/79:196 i denna del avslår motionen 1978/79:2679,
delyrkandet 2 a),

7. att riksdagen avslår motionen 1978/79:2679, delyrkandet 2 b),
angående ersättningsregler för lidna förluster till följd av förevarande
lagförslag,

8. att riksdagen beträffande straffsatser med bifall till propositionen
1978/79:196 i denna del avslår motionen 1978/79:2679,
delyrkandet 2 c),

9. att riksdagen beträffand^förverkanderegler med bifall till propositionen
1978/79:196 i denna del avslår motionen 1978/79:2679,
delyrkandet 2 d),

10. att riksdagen beträffande tidpunkt för lagens ikraftträdande med

UU 1978/79:33

bifall till propositionen 1978/79:196 i denna del och med avslag
på motionen 1978/79:2679, delyrkandet 2 e), beslutar att lagen i
fråga skall träda i kraft den 1 juli 1979,

11. att riksdagen beträffande lagförslaget med bifall till propositionen
1978/79:196 och med avslag på motionen 1978/79:2678,
yrkandet 3, samt motionen 1978/79:2679 antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om förbud mot investeringar i
Sydafrika och Narn ibi a.

Stockholm den 22 maj 1979

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande: Allan Hernelius (m), Anna Lisa Lewén-Eliasson (s), förste vice
talmannen Torsten Bengtson (c), Anna-Lisa Nilsson (c), Sture Palm (s), Georg
Åberg (fp), Olle Göransson (s), Gunnel Jonäng (c), Ingrid Sundberg (m), Sture
Ericson (s), Sture Korpås (c), David Wirmark (fp), Stig Gustafsson (s), Carl
Lidbom (s) och Axel Andersson (s).

Reservation

av Allan Hernelius (m) och Ingrid Sundberg (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "I
m-motionen” och på s. 22 slutar med ”också detta yrkande” bort ha följande
lydelse:

Sverige har tagit avstånd från den sydafrikanska apartheidpolitiken. Den är
ett brott mot de mänskliga rättigheterna och utgör enligt svensk uppfattning
ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Den svenska inställningen till sanktioner gentemot Sydafrika har varit att
FN:s säkerhetsråd enligt FN-stadgan äger besluta om åtgärder av detta slag.
Principen att det är säkerhetsrådet som beslutar har under en lång följd av år
varit något av en hörnpelare i den svenska utrikespolitiken. Utskottet finner
icke skäl att nu frångå denna princip.

Ett ensidigt investeringsförbud från svensk sida riskerar därtill att bli en
tom gest utan realpolitisk innebörd. En sådan gest kan emellertid för svenskt
vidkommande bli av allvarlig och prejudicerande natur bl. a. därigenom att
eventuella anspråk från andra länder på Sveriges deltagande i sanktioner eller
sanktionsliknande åtgärder icke i fortsättningen kan avvisas redan på den
grund som FN-stadgan utgör. Det bör anmärkas att ett av motiven för
Sveriges anslutning med bibehållen neutralitet till FN var säkerhetsrådets

UU 1978/79:33

särskilda befogenheter på detta område. Beslut i generalförsamlingen kan
icke åberopas i detta sammanhang. Sverige har vid många tillfällen tagit
avstånd från sådana beslut i generalförsamlingen och denna har enligt
FN-stadgan icke någon behörighet att fatta bindande beslut rörande sanktioner.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att riksdagen bör göra ett
uttalande av innebörden att Sverige i överensstämmelse med tidigare praxis
inte bör tillgripa sanktioner eller sanktionsliknande åtgärder mot annat land
utan att bygga på beslut eller rekommendationer av FN:s säkerhetsråd.

Utskottet tillstyrker därför yrkandet 1 i motionen 2678.

Det har i debatten gjorts gällande att riksdagen redan den 4 juni 1977
fattade beslut om ensidiga svenska sanktioner. Detta är enligt utskottet en
missuppfattning. Det är av intresse att ordföranden i Sydafrikautredningen,
regeringsrådet Eskil Hellner, härom sagt följande:

Vad riksdagen sålunda beslutat är uppenbarligen - mot bakgrunden av att
riksdagen tidigare avvisat tanken att Sverige ensamt skulle utöva ekonomiska
påtryckningar-ett uttryck för en ny beredvillighet att övergå från ord
till handling i Sydafrikafrågan. Det är emellertid svårt att av beslutet utläsa
annat än att frågan huruvida handling skall tillgripas, dvs. om det begärda
lagförslaget skall leda till lagstiftning, lämnats öppen av riksdagen för att
prövas på grundval av resultatet av den begärda utredningen och de
synpunkter som den kan föranleda, däri inbegripet ”regeringens slutsatser
och förslag i ärendet” såsom det uttryckts i utskottets betänkande.

Utskottet instämmer i denna bedömning.

Därtill kommer att det lagförslag som riksdagsbeslutet nämnde rörde
kapitalexport i samband med företagsinvesteringar. Det lagförslag som nu
lagts fram innebär förbud mot investeringar av svenska företag i Sydafrika.
Detta är otvivelaktigt en icke oväsentlig utvidgning i förhållande till
riksdagsbeslutet år 1977.

Den i propositionen föreslagna lagstiftningen torde enligt utskottet inte få
de av regeringen eftersträvade effekterna. Sydafrikas stora handelspartners
torde icke i dag vara beredda att slå in på liknande vägar. Sydafrika kan också
som lagrådet framhåller med egen lagstiftning avsevärt begränsa effekterna
på sydafrikanskt territorium av lagregler som Sverige antagit.

Det är heller inte realistiskt att tro att de svenska företagen kan hållas på
”sparlåga” i längden. Den sannolika utvecklingen av det föreslagna investeringsförbudet
blir att de svenska dotterföretagen i Sydafrika läggs ned eller att
deras band med moderbolaget och Sverige löses upp. De svenska företagens
marknadsandelar övertas troligen av något annat i Sydafrika verksamt
konkurrentföretag. Utskottet anser att den föreslagna lagstiftningens
påtryckningseffekt gentemot den sydafrikanska regimen blir ytterst liten,
möjligen helt obefintlig.

Den svarta majoritetsbefolkningens sociala förhållanden, arbetsvillkor etc.
torde inte heller påverkas av ett svenskt investeringsförbud. Snarare kan en

UU 1978/79:33

dylik svensk lagstiftning försvåra för svenska företag att föra en anställningspolitik
som gynnar svarta arbetare.

Det är också, enligt vad utskottet erfarit, uppenbart att svensk företagsamhet
i Sverige skulle skadas av ett investeringsförbud. Den minskade export till
Sydafrika som blir följden kommer bl. a. att resultera i minskad sysselsättning
i berörda företags verksamhet i Sverige. Då den svenska exporten till
Sydafrika motsvarar en sysselsättning av ca 3 000 personer i Sverige ger
bortfallet av denna export upphov till sysselsättningssvårigheter.

Lagförslaget utgör ett stöd för de krafter som siktar på en konfrontation
inom Sydafrika. I likhet med motionärerna anser utskottet därför att det vore
bättre att i stället söka stödja de grupper i Sydafrika som arbetar på en
försoning mellan rasgrupperna och en utjämning av motsättningarna mellan
dessa. Sverige bör inte vidta åtgärder som kan leda till en skärpning av
motsättningarna i Sydafrika. Vårt land bör bl. a. bidra till en förbättring av
förhållandena för de svarta. Bäst torde detta syfte nås genom att förmå de
svenska företag som är verksamma i Sydafrika att ytterligare anstränga sig för
att erbjuda de svarta rättvisa anställningsvillkor, medverka till deras
vidareutbildning, förbättra deras befordringsmöjligheter osv. De i Sydafrika
verksamma svenska företagen har för fem år sedan självmant i samarbete
med Sveriges industriförbund låtit utarbeta en särskild uppförandekod
rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare m. m. Vidare har
de svenska koncernledningarna år 1975 deklarerat att de inte har något att
invända mot att de anställda afrikanerna organiserar sig fackligt samt att
dotterbolagen också är beredda att även praktiskt medverka härtill. Berörda
företag torde vara beredda att gå vidare på denna väg under förutsättning att
en rimlig expansion av deras verksamhet i Sydafrika tillåts. Utskottet anser
att riksdagen bör hemställa att regeringen upptar överläggningar i detta syfte
med berörda svenska företag och tillstyrker därför yrkandet 2 i motionen

2678.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det i propositionen
1978/79:196 framlagda lagförslaget bör avvisas. Utskottet vill därför tillstyrka
bifall till de yrkanden om avslag på propositionen som framförts i motionen
2678 (yrkandet 3) och i motionen 2679 (yrkandet 1).

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ”Beträffande
tre" och på s. 23 slutar med "motionen 2679” samt den del som på s. 23 börjar
med "I samma motions delyrkande 2 c)” och på s. 24 slutar med ”2 d) i
motionen 2679" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan icke finna att den föreslagna lagstiftningen fyller de krav på
rättssäkerhet och juridisk stringens som måste ställas. Lagen innehåller
åtskilliga rekvisit,som kan ställa rättstillämpningen inför betydande svårigheter.
Man kan t. ex. starkt ifrågasätta om man bör straffbelägga sådan
medverkan från svenska moderbolags sida som sker genom underlåtenhet att
förhindra att ett sydafrikanskt dotterföretag gör en investering. Lagstiftning -

UU 1978/79:33

en skulle fl en lämpligare utformning genom att rekvisitet underlåtenhet
utgår ur 1 §. Även förverkanderegeln som återfinns i lagförslagets 8 § är
mycket långtgående och svår att tillämpa. Utskottet anser därför att riksdagen
bör avslå lagförslagets 8 § och hos regeringen begära förslag till ny reglering i
detta hänseende. Utskottet anser också att straffskalan bör mildras så att
straffmaximum för uppsåtliga brott begränsas till fängelse sex månader och
att endast böter skall kunna följa på gärning som skett av grov oaktsamhet.

Utskottet tillstyrker därför delyrkandena 2 a), c) och d) i motionen

2679.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”1 samma
motions delyrkande 2 b)” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande
lydelse:

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att öva påtryckning på en
främmande stat i anledning av ett av denna begånget folkrättsbrott. Att detta
beivras är ett allmänt intresse. Kostnaderna för påtryckningsåtgärderna bör
rimligen bäras av alla gemensamt, dvs. av staten. Att låta enskilda personer
bekosta de motåtgärder som statsmakterna bedömer böra vidtas strider mot
grundläggande principer för fördelningen under fredstida förhållanden av
kostnaderna mellan stat och enskilda. Utskottet anser därför att kostnaderna
för en svensk folkrättslig motåtgärd och för en utrikespolitisk manifestation
skall bäras av staten och icke av några få svenska rättssubjekt. I det fall
riksdagen beslutar att Sverige skall pröva den nu föreslagna metoden att
förmå Sydafrika att ändra sin inomstatliga politik i rashänseende, bör
ersättning för de förluster detta ”experiment” vållar enskilda utgå av
statsmedel.

I propositionen hänvisas till sanktionslagens förarbeten.

Utskottet anser visserligen att den nu föreslagna lagstiftningen inte är fullt
jämförbar med sanktionslagen men vill i sammanhanget ändå påminna om
den trepartireservation (m, fp och c) som fogades till utrikesutskottets
betänkande (UU 1971:11) i samband med sanktionslagens antagande. I
reservationen anfördes att rätt till ersättning för oförutsebar skada, till vilken
den skadelidande på intet sätt kan anses vållande, bör inskrivas i lag.

Utskottet anser att de skäl som år 1971 anfördes i fråga om ersättning är lika
giltiga i dag.

Utskottet tillstyrker därför delyrkandet 2 b) i motionen 2679.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”1 samma”
och slutar med ”motionen 2679” bort ha följande lydelse:

Tiden mellan lagens utfärdande och dess tilltänkta ikraftträdande blir
synnerligen kort, särskilt med hänsyn till de uppgifter som läggs på berörda
företag enligt 5 och 2 §§ i den föreslagna lagen. Utskottet ansluter sig därför
till den uppfattning som redovisats i lagrådets yttrande och anser att den
aktuella lagen i det fall den antages av riksdagen skall träda i kraft den 1
januari 1980, i stället för den 1 juli 1979 som föreslås i propositionen.

UU 1978/79:33

Utskottet tillstyrker därför delyrkandet 2 e) i motionen 2679.

dets att utskottets hemställan i momenten 3, 4 och 5 bort ha följande
lydelse:

3. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2678, yrkandet 1,
uttalar att, i överensstämmelse med tidigare praxis, svenska
sanktioner ellersanktionsliknande åtgärder riktade mot visst land
skall bygga på av FN:s säkerhetsråd fattade beslut eller rekommendationer,

4. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2678, yrkandet 2,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om upptagande av överläggningar med svenska företag om
riktlinjer för deras verksamhet i Sydafrika och Namibia,

5. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2678, yrkandet 3,
och motionen 1978/79:2679, yrkandet 1, avslår propositionen
1978/79:196,

dels att - vid avslag på reservationens hemställan i momentet 5 -utskottets
hemställan i momenten 6, 7, 8, 9, 10 och 11 bort ha följande lydelse:

6. att riksdagen

a) med bifall till motionen 1978/79:2679, delyrkandet 2 a), och
med avslag på propositionen 1978/79:196 i motsvarande del
beslutar att rekvisitet underlåtenhet skall utgå ur förevarande
lagförslags 1 §, första stycket, punkterna 3 och 4, samt

b) godkänner vad utskottet anfört om straffansvar för svenskt
moderbolag,

7. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:2679, delyrkandet
2 b), beslutar hos regeringen hemställa att förslag skyndsamt
framläggs till lagstiftning rörande ersättning förföretag som lider
förlust till följd av nu föreslagen lagstiftning,

8. att riksdagen beträffande straffsatser med bifall till motionen
1978/79:2679, delyrkandet 2 c), och med avslag på propositionen
1978/79:196 i motsvarande del (6 §) beslutar att långelse i
högst sex månader skall kunna följa på uppsåtligt brott mot
lagen och att endast böter skall kunna följa på gärning som skett
av grov oaktsamhet,

9. att riksdagen beträffande förverkanderegler med bifall till motionen
1978/79:2679, delyrkandet 2 d), avslår propositionen 1978/
79:196 i motsvarande del (8 §)och hos regeringen hemställer om
förslag till annan reglering i detta avseende i enlighet med vad
utskottet anfört,

10. att riksdagen beträffande tidpunkt för lagens ikraftträdande med
bifall till motionen 1978/79:2679, delyrkandet 2 e), och med
avslag på propositionen 1978/79:196 i denna del beslutar att
lagen i fråga skall träda i kraft den 1 januari 1980,

UU 1978/79:33

11. att riksdagen - vid bifall till reservationens hemställan i
momenten 6-10-med anledning av propositionen 1978/79:196
och med bifall till motionen 1978/79:2679, delyrkandena
2 a)-e), antar bifogade lag om förbud mot investeringar i Sydafrika
och Namibia (se bilaga 2).

UU 1978/79:33

Justitieutskottets yttrande Bilaga i

1978/79:1 y

över den med anledning av propositionen 1978/79:196 med förslag
till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia väckta
motionen 1978/79:2679

Till utrikesutskottet

Inledning

I propositionen 1978/79:196 har regeringen (handelsdepartementet) efter
hörande av lagrådet förslagit riksdagen att anta ett i propositionen framlagt
förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia.

Med anledning av propositionen har väckts bl. a. motionen 1978/79:2679
av Joakim Ollén (m) och Håkan Winberg (m).

Ärendet har hänvisats till utrikesutskottet. Utrikesutskottet har genom
beslut den 8 maj 1979 hemställt att justitieutskottet senast den 17 maj 1979
avger yttrande över motionen i de delar som berör justitieutskottets
beredningsområde.

Propositionen

Syftet med den förslagna lagen är att - såsom ett led i försöken att påverka
den sydafrikanska rasåtskillnadspolitiken och samhällsordningen - genom
investeringskontroll hindra en svensk nyetablering av företag i Sydafrika och
Namibia eller en expansion av redan etablerade svenska företag där.

Lagen innehåller i 1 § bestämmelser om ett principiellt investeringsförbud.
Förbudet riktar sig enbart till svenska juridiska personer. I paragrafen
föreskrivs förbud att mot vederlag förvärva rörelse eller del av rörelse som
drivs i Sydafrika eller Namibia. Förvärvsförbudet gäller också aktie eller andel
i sydafrikanskt eller namibiskt företag eller obligation eller annan för den
allmänna omsättningen avsedd skuldförbindelse som utfärdats av sådant
företag. Svensk juridisk person får enligt lagrummet inte heller ge sådant
företag tillskott av pengar eller annan egendom som är avsedd att användas i
dess verksamhet och inte heller penninglån eller annan kredit med en löptid
över två år. Svensk juridisk person förbjuds också att ställa säkerhet för
sydafrikanskt eller namibiskt företags skulder med en löptid över fem år.

Enligt paragrafen får svensk juridisk person vidare inte genom handling
eller underlåtenhet bidra till att dess dotterföretag eller dotterdotterföretag i
utlandet köper sydafrikansk eller namibisk rörelse eller köper andel eller
obligation i, tillskjuter medel till eller ställer säkerhet för sydafrikanskt eller
namibiskt företag. Slutligen förbjuds svensk juridisk person att genom

UU 1978/79:33 (JuU 1978/79:1 y)

handling eller underlåtenhet bidra till anskaffning av anläggningstillgångar i
sådant företag.

Bestämmelserna i 1 § kompletteras av regler i 2 och 3 §§ om skyldighet för
svensk juridisk person som själv eller genom utländskt dotterföretag driver
rörelse i Sydafrika eller Namibia att årligen upprätta investeringsplan för
denna rörelse och till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
redovisa hur verksamheten i dessa länder utvecklas.

I 4 och 5 §§ föreslås bestämmelser enligt vilka regeringen i vissa fall kan
medge undantag från föreskrifter i 1 §.

Föreskrifterna i 1-3 §§ är straffsanktionerade. Enligt 6 § i den föreslagna
lagen skall sålunda den som bryter mot 1 § dömas, om gärningen skett
uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eller, om gärningen skett av
grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader. 1 ringa fall skall
inte dömas till ansvar. För anstiftan av eller medhjälp till brott mot 1 § skall
inte heller dömas till ansvar. Den som underlåter att fullgöra skyldighet enligt
2 eller 3 § skall enligt lagrummet dömas till böter.

I 7 § föreslås en regel enligt vilken svensk medborgare, vilken som
företrädare för svensk juridisk person har utom riket brutit mot 1 §, skall
dömas enligt den föreslagna lagen och vid svensk domstol även om 2 kap. 2
eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.

Till straffbestämmelserna anknyter en bestämmelse om förverkande i 8 §.
Enligt detta lagrum skall utbyte av brott enligt den föreslagna lagen förklaras
förverkat om det inte är uppenbart obilligt. Enligt paragrafen skall också
egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt lagen kunna förverkas
om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl
föreligger. Detsamma skall gälla egendom med vilken tagits befattning som
utgör brott enligt lagen. 1 stället för egendomen skall dess värde kunna
förklaras förverkat.

I 9 § föreslås en regel om särskild åtalsprövning. Enligt paragrafen skall
sålunda åtal för brott enligt den föreslagna lagen få väckas endast efter
förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigar.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979.

Motionen

I motionen 1978/79:2679 yrkas, såvitt nu är i fråga, för det fall att riksdagen
inte avslår propositionen att riksdagen beslutar att stryka rekvisitet underlåtenhet
ur lagförslagets 1 § samt godkänner vad som anförts i motionen
rörande straffansvar för svenskt moderbolag (yrkande 2 a), att riksdagen
beslutar att fängelse i högst sex månader skall kunna följa på uppsåtligt brott
mot lagen och att endast böter skall kunna följa på gärning som skett av grov
oaktsamhet (yrkande 2 c) och att riksdagen avslår lagförslagets 8 § och hos
regeringen hemställer om förslag till reglering i denna del i enlighet med vad
som anförts i motionen (yrkande 2 d).

UU 1978/79:33 (JuU 1978/79:1 y)

Utskottets synpunkter

Allmänt

Till grund för förslaget i propositionen ligger det av utredningen för
begränsning av företagens verksamhet i Sydafrika i maj 1978 avlämnade
betänkandet (Ds H 1978:3) De svenska företagens verksamhet i Sydafrika och
det av sydafrikautredningen i augusti 1978 avlämnade betänkandet (SOU
1978:53) Förbud mot investeringar i Sydafrika. Utredningarna tillsattes efter
begäran av riksdagen med anledning av motioner om förhindrande av
investeringar i Sydafrika och Namibia m. m. (UU 1976/77:22, rskr 350).
Betänkandena har remissbehandlats.

Som framgår av det föregående är det främsta syftet med den föreslagna
lagen att åstadkomma en utrikespolitisk manifestation mot den sydafrikanska
rasåtskillnadspolitiken. Bakom förslaget ligger bedömningen att förhållandena
i Sydafrika i många stycken konstituerar en unik situation.

Lagstiftningsärendet inrymmer ett flertal aspekter av rent politisk samt
civilrättslig (främst associationsrättslig) och folkrättslig natur, som utförligt
har behandlats i propositionen och dess förarbeten. Justitieutskottet inskränker
- i enlighet med utrikesutskottets begäran - sina överväganden till de
straffrättsliga frågeställningar som tas upp i motionen 2679.

Ansvaret för investeringsbeslut i dotterbolag

I motionen ifrågasätts om man bör straffbelägga sådan medverkan från
svenskt moderbolags sida som sker genom underlåtenhet att förhindra att ett
sydafrikanskt dotterföretag gören förbjuden affärstransaktion. Enligt motionärerna
kan det nämligen förutsättas att ett betydande antal mindre
investeringar beslutas självständigt av dotterföretaget. Sådana investeringar
bör därför enligt motionärerna, bl. a. med hänsyn till bevissvårigheter, inte
leda till straffansvar. Mot bakgrund av bl. a. vad nu angetts anser motionärerna
att lagstiftningen bör få en lämpligare utformning genom att rekvisitet
underlåtenhet utgår ur 1 §. - I detta sammanhang återger motionärerna ett
uttalande av departementschefen (prop. s. 37) av innebörd att koncernledning
inte kan delegera ansvaret för investeringsbesluten i Sydafrika till personer
som är oåtkomliga för det svenska rättsväsendet. Motionärerna önskar att
riksdagen härtill skall uttala att det sagda inte rimligen kan tolkas så att en
koncernledning skall vara skyldig att fatta beslut rörande varje investering.

Den i det föregående redovisade straffrättsliga regleringen i lagförslagets 6 §
vilar på den i 2 § föreslagna skyldigheten för svensk juridisk person att
upprätta investeringsplan varmed följer skyldighet att införskaffa underlag
för planen. Härtill ansluter de föreslagna bestämmelserna i 1 § om plikt för
moderföretag att aktivt verka till förhindrande av att planer på åtgärder som

UU 1978/79:33 (JuU 1978/79:1 y)

innebär överträdelse av föreskrifterna i 1 § sätts i verket.

En förutsättning för straffansvar blir med denna konstruktion att moderföretaget
måste ha kännedom eller anledning till misstanke om att överträdelse
planeras. En utgångspunkt härvidlag är - och det bör enligt utskottets
mening understrykas - att den föreslagna regleringen enbart tar sikte på
situationer där moderföretaget faktiskt, dvs. i det konkreta fallet, har ett
bestämmande inflytande över dotterföretaget. Det bör vidare slås fast att -även om situationen rent associationsrättsligt sett är sådan som nyss sagts -möjligheterna att utöva inflytande och att skaffa underrättelser i verkligheten
kan vara begränsade till följd av utländsk lagstiftning eller utländska
myndighetsåtgärder (lagkollision). Det svenska straffrättsliga ansvaret blir då
självfallet begränsat i motsvarande mån.

För att straffansvar skall inträda krävs att åklagaren presterar bevisning i
vederbörlig omfattning om att dotterföretaget har vidtagit en åtgärd i strid
mot 1 § och att denna åtgärd inte skulle ha vidtagits om moderföretaget hade
handlat på visst sätt samt att omständigheterna är sådana att underlåtenheten
kan betecknas som uppsåtlig eller grovt oaktsam. Självfallet har åklagaren
bevisbördan även i frågan huruvida ett koncernförhållande med nyss angivna
möjligheter till inflytande förelegat.

Den plikt att handla gentemot dotterföretaget som moderföretaget sålunda
har att iaktta för att undgå ansvar gäller försök att påverka dotterföretaget att
avstå från åtgärder som strider mot 1 §. Detta kan ske genom särskilda
underhandsdirektiv till dotterföretagets ledning och genom agerande på
dotterföretagets stämmor, t. ex. i syfte att ge det utländska dotterföretagets
styrelse en annan sammansättning. Lagstiftningen innebär däremot inte att
kraven på moderföretagen ställs så högt att de för att undgå svenskt
straffrättsligt ansvar skulle behöva avveckla sina ekonomiska intressen i
berörda utländska dotterföretag. Utskottet vill också framhålla att ställföreträdare
för ett dotterföretag i Sydafrika inte i denna egenskap kan hållas
straffrättsligt ansvariga för företagets investeringar ens om de är svenska
medborgare med hemvist här i landet. Som redan framgått riktas nämligen
straffsanktionerna mot moderföretagets ställföreträdare.

Av betydelse för bedömningen av motionsspörsmålet, som tar sikte på
mindre investeringar, är vidare att sådana investeringar, gällande t. ex.
ersättning av enstaka förslitna kontorsmaskiner eller fordon, regelmässigt
inte upptas i finansieringskalkyler och investeringsplaner. Det bör tilläggas
att det föreslagna straffstadgandet i 6 § innehåller en uttrycklig bestämmelse
om att ansvar inte skall ådömas i ringa fall. Här bör också erinras om de
möjligheter att underlåta åtal som regeln i 9 § om särskild åtalsprövning
innebär. Av uttalande i specialmotiveringen till stadgandet följer att lagföring
skall kunna underlåtas också i fall som ligger nära sådana där de bristande
kommunikationsmöjligheterna mellan moderföretag och dotterföretag är
beroende på lagkollisioner.

Sammantaget innebär den föreslagna regleringen att en handlingsplikt av

UU 1978/79:33 (JuU 1978/79:1 y)

den omfattning som angetts i det föregående kommer att åvila svenska
moderföretag. Regleringen skulle förlora i effektivitet om rekvisitet underlåtenhet
i 1 § helt utgick ur lagrummet. Så bör därför enligt utskottets mening
inte ske. Med hänsyn till vad utskottet nyss anfört bör rekvisitet gälla också
för de fall som motionärerna främst tar sikte på, dvs. när det gäller mindre
investeringar. Utskottet vill tillägga att den föreslagna regeln om att också
underlåtenhet skall vara ansvarsgrundande ligger i linje med de regler som
utbildats inom specialstraffrätten när det gäller brott som förövats av
företrädare för juridiska personer.

1 anslutning till det särskilda spörsmålet i motionen om delegation av
ansvaret för investeringsbeslut i dotterbolag bör erinras om att departementschefen
i propositionen tar avstånd från tanken att härvidlag lägga ett
principiellt eller i det närmaste strikt ansvar på koncernledningen. I stället
förordas en tillämpning av de regler som utbildats i domstolspraxis om
straffansvar fördem som leder juridiska personer och har största möjligheten
att förebygga lagöverträdelser i verksamheten (företagaransvar). 1 enlighet
härmed kommer det att föreligga möjligheter till delegation från koncernledningens
sida av ansvaret för investeringsbeslut i utländska dotterföretag,
varmed följer att det straffrättsliga ansvaret lyfts av från koncernledningen.
Som lagrådet uttalat kan sålunda ett svenskt koncernbolag delegera ansvaret
för de åtgärder som enligt den föreslagna lagen ankommer på moderbolag till
ett svenskt dotterbolag som har det närmaste ansvaret för ledningen av ett
sydafrikanskt dotterbolag. Även inom ett svenskt företag kan - allt efter arten
av de åtgärder det är fråga om - delegation ske till befattningshavare utanför
kretsen av den egentliga företagsledningen under förutsättning att det gäller
en person, som har en så ledande och självständig ställning, att han kan göra
effektiva insatser inom det svenska företaget för att främja lagenligheten i
företagets handlande. Önskemålet i motionen i denna del synes därför vara
tillgodosett. Mot bakgrund av vad nu sagts saknas enligt utskottets mening
anledning till sådant uttalande av riksdagen som motionärerna föreslagit.

Med de uttalanden utskottet nu gjort med anledning av det här behandlade
yrkandet i motionen 2679 saknas enligt utskottets mening skäl för utrikesutskottet
att tillstyrka bifall till yrkandet.

Straffskalan

Som angetts i det föregående upptas i den föreslagna 6 § en straffskala som
för uppsåtligt brott inrymmer böter eller fängelse i högst två år. Vid grov
vårdslöshet är straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

Under hänvisning till att lagrådet ifrågasatt om inte straffskalan borde
mildras yrkar motionärerna att straffmaximum för uppsåtligt brott bör
begränsas till fängelse sex månader och att endast böter skall kunna följa på
gärning som skett av grov oaktsamhet.

I anslutning härtill vill utskottet påpeka att den föreslagna lagen i detta

UU 1978/79:33 (JuU 1978/79:1 y)

hänseende - liksom f. ö. också i andra hänseenden - är utformad efter
mönster av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, sanktionslagen
(prop. 1971:77, UU 11, rskr 167). Den föreslagna straffskalan överensstämmer
med den som upptagits i sanktionslagen. Den har under remissbehandlingen
godtagits av riksåklagaren och i övrigt lämnats utan erinran.
Också enligt utskottets mening saknas anledning att ge straffskalan annan
utformning. Utskottet vill tillägga att behovet av den nu föreslagna
lagstiftningen upphör när en resolution eller rekommendation av Förenta
nationernas säkerhetsråd ger förutsättningar för tillämpning av sanktionslagen.
I en framtid kan sålunda sanktionslagens straffskala komma att bli
tillämplig. Detta utgörenligt utskottets mening ett särskilt skäl att inte avvika
från vad som föreslagits i propositionen i denna del.

Justitieutskottet föreslår med hänvisning till det anförda att utrikesutskottet
avstyrker bifall till det nu behandlade yrkandet i motionen.

Förverkandereglerna

I motionen uttalas att de i det föregående redovisade bestämmelserna i
lagförslagets 8 § om förverkande är långtgående och kan visa sig svåra att
tillämpa. Under hänvisning till vad en ledamot av lagrådet uttalat anser
motionärerna att lagrummet bör utformas mot bakgrund av en undersökning
rörande vilken egendom som bör kunna förverkas i samband med brott enligt
den föreslagna lagen. Motionärerna yrkar därför att riksdagen skall avslå
lagförslaget i denna del och hos regeringen begära förslag till ny reglering i
detta hänseende.

Såsom fallet är med straffbestämmelserna är också förverkandereglerna i
propositionen utformade efter mönster av motsvarande stadganden i sanktionslagen.
De överensstämmer också i väsentliga hänseenden med förverkandebestämmelserna
i 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken. De allmänna
bestämmelserna i 4-12 §§ samma kapitel är här på samma sätt som inom
specialstraffrätten i övrigt direkt tillämpliga.

Enligt utskottets mening talar de särskilda skäl som i det föregående
ansetts motivera en likartad utformning av straffstadgandena i sanktionslagen
och den nu föreslagna lagen för att motsvarande överensstämmelse
upprätthålls även beträffande reglerna om förverkande. Detta ligger också i
linje med vad som uttalats under remissbehandlingen.

Med hänvisning till det sagda och med beaktande av att de föreslagna
förverkandebestämmelserna bygger på brottsbalkens regler i detta hänseende
saknas enligt utskottets mening anledning att frångå förslaget i propositionen.
Utskottet, som noterat att tre av lagrådets ledamöter lämnat förslaget

UU 1978/79:33 (JuU 1978/79:1 y)

utan erinran, föreslår att utrikesutskottet avstyrker bifall till det nu behandlade
motionsyrkandet.

Stockholm den 17 maj 1979

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattsson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Bertil Johansson (c), Lilly Bergander (s), Gunde Raneskog (c),
Håkan Winberg (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Ella Johnsson (c),
Martin Segerstedt (s), Bonnie Bernström (fp) och Gunnar Ström (s).

Avvikande mening

av Bertil Lidgård (m) och Håkan Winberg (m), som anser att utskottets
yttrande fr. o. m. orden ”Lagstiftningsärendet inrymmer” bort ha följande
lydelse:

I likhet med vad som framhålls i motionen anser utskottet att det - om den
föreslagna lagstiftningen skall genomföras - finns anledning att vidta
förändringar i det genom propositionen framlagda lagförslaget.

På de skäl som anförs i motionen anser utskottet sålunda att rekvisitet
underlåtenhet bör utgå ur 1 §. I anslutning härtill bör riksdagen för den
praktiska tillämpningens skull godta det av motionärerna gjorda uttalandet
rörande möjligheterna för koncernledning att delegera beslut rörande
investeringar. Enligt utskottets mening bör vidare den jämkning vidtas i
straffbestämmelsen i 6 § att fängelse skall kunna ådömas endast i fall av
uppsåtligt brott, varvid maximum bestäms till fängelse högst sex månader.
Slutligen bör enligt utskottets mening förverkandebestämmelsen i 8 § utgå
och nytt förslag till reglering i denna del begäras i enlighet med vad som
anförs i motionen.

Sammanfattningsvis föreslår justitieutskottet att utrikesutskottet tillstyrker
bifall till motionen 2679 i här behandlade delar.

UU 1978/79:33

Bilaga 2

Reservanternas förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och
Namibia (i händelse av avslag på reservationens hemställan i momentet
5)

Förslag till

Lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia

Härigenom föreskrivs följande.

1§

Svensk juridisk person får inte

1. mot vederlag (= propositionens förslag)

2. mot vederlag (= propositionens förslag)

3. genom handling bidra till att åtgärd som anges i 1 eller 2 vidtas av
utländskt dotterföretag,

4. genom handling bidra till anskaffning av anläggningstillgångar i
sydafrikanskt eller namibiskt dotterföretag.

Med dotterföretag (= propositionens förslag)

2 §

(= propositionens förslag)

3 §

(= propositionens förslag)

4 §

(= propositionens förslag)

5 §

(= propositionens förslag)

6 §

Den som bryter mot 1 § döms, om gärningen skett uppsåtligen, till böter
eller fängelse i högst sex månader eller, om gärningen skett av grov
oaktsamhet, till böter. I ringa fall skall ej dömas till ansvar.

För anstiftan (= propositionens förslag)

7 §

(= propositionens förslag)

8 §

(= 9 § i propositionens förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

GOTAB 62149 Slockholm 1979