Med anledning av propositionen 1978/79:100 i vad avser vissa anslag inom handelsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner (Betänkande 1978/79:NU27 Näringsutskottet)

NU 1978/79:27

Näringsutskottets betänkande
1978/79:27

med anledning av propositionen 1978/79:100 i vad avser vissa anslag
inom handelsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner

Ärendet

I detta betänkande behandlas propositionen 1978/79:100 bilaga 14 (handelsdepartementet)
i vad avser anslag till handelsdepartementet m. m.,
främjande av utrikeshandeln m. m. (utom anslaget till Interamerikanska
utvecklingsbanken), kommerskollegium m. m., pris-, konkurrens- och
konsumentfrågor samt patent- och registreringsverket m. m. Motionerna
gäller exportfrämjande åtgärder, marknadsdomstolen och konsumentverket.
Ämnen för motioner med anknytning till konsumentverket är bl. a. produktsäkerhet
på leksaksområdet samt avskaffande av Mors dag och Fars dag.

HANDELSDEPARTEMENTET

1. Handelsdepartementet. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under
punkten A 1 (s. 28 f.) och hemställer

att riksdagen till Handelsdepartementet för budgetåret 1979/80
anvisar ett förslagsanslag av 13 110 000 kr.

2. Kommittéer m. m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten
A 2 (s. 29) och hemställer

att riksdagen till Kommittéer m. m. för budgetåret 1979/80 anvisar
ett reservationsanslag av 3 160 000 kr.

3. Extra utgifter. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten A 3
(s. 29) och hemställer

att riksdagen till Extra utgifter för budgetåret 1979/80 anvisar ett
reservationsanslag av 165 000 kr.

4. Krigsmaterielinspektionen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkten A 4 (s. 29 f.) och hemställer

att riksdagen till Krigsmaterielinspektionen för budgetåret 1979/80
anvisar ett förslagsanslag av 404 000 kr.

1 Riksdagen 1978/79. 17 sami. Nr 27

NU 1978/79:27

5. Kostnader för nordiskt samarbete. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkten A 5 (s. 30) och hemställer

att riksdagen till Kostnader för nordiskt samarbete för budgetåret
1979/80 anvisar ett förslagsanslag av 350 000 kr.

FRÄMJANDE AV UTRIKESHANDELN M. M.

6. Sveriges exportråd. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under
punkten B 1 (s. 32 f.) och hemställer

att riksdagen till Sveriges exportråd för budgetåret 1979/80 anvisar
ett reservationsanslag av 3 619 000 kr.

7. Handelssekreterare. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under
punkten B 2 (s. 33-36) och hemställer

att riksdagen till Handelssekreterare för budgetåret 1979/80 anvisar
ett reservationsanslag av 24 413 000 kr.

8. Exportfrämjande åtgärder. Regeringen har under punkten B 3 (s. 36-39)
föreslagit riksdagen att till Exportfrämjande åtgärder för budgetåret 1979/80
anvisa ett reservationsanslag av 36 140 000 kr.

I motionen 1978/79:1021 av Gustav Lorentzon m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen hemställer hos regeringen att den upptar förhandlingar med övriga
nordiska länder för byggande av ett skandinaviskt mäss- och utställningsfartyg
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motionen

Motionärerna nämner att Hollands exportråd under perioden januari-mars
1979 utnyttjar en av Tor Lines AB:s färjor för en flytande varumässa till
Mellersta Östern. De erinrar vidare om att de i en motion år 1977 föreslog att
ett svenskt mäss- och utställningsfartyg skulle byggas. Enligt motionärernas
uppfattning går det statliga stödet för att främja utrikeshandeln i första hand
till storindustrins exportansträngningar. Den mindre och medelstora industrin,
dvs. företag som saknar exporterfarenhet, skulle inte ha fått ett
motsvarande stöd. Motionärerna kritiserar företagens egna insatser och anför
bl. a. följande:

Den tiden borde vara förbi då svenska företagsdirektörer satt på sina
stjärtar, sin vana trogen, inväntande inkommande order. Allt hade ju förlöpt
så smärtfritt och bra under flera år. Den tiden är dock obevekligen förbi. I dag
måste det till radikala grepp. Gammalt konservativt och konventionellt
tänkande bör förpassas till historiens skräpkammare.

NU 1978/79:27

Uppgifter i anslutning till motionen

Vid sin behandling år 1977 av en motion med likartat syfte lämnade
näringsutskottet (NU 1976/77:44) vissa uppgifter om s. k. flytande utställningar
som Svenska Orientlinjen har genomfört.

Sveriges exportråd inbjöd i februari 1978 sina abonnenter att delta i ett
exportfrämjande projekt, Swedish Industrial Expo, inriktat på vissa högexpansiva
marknader på Arabiska halvön. Projektet avsåg en utställning
ombord på M/S Tor Scandinavia, koordinerad med en motsvarande utställning
för Hollands exportråd. Projektet var en av Exportrådets hittills största
satsningar. Rådet skulle dels inbjuda potentiella köpare att besöka utställningen,
dels svara för information i berörda länder om utställningen. För att
utställningen skulle kunna genomföras krävdes dock att svensk industri
ställde sig bakom idén genom att abonnera på minst 60 % av tillgänglig
utställningsyta. De totala kostnaderna för ett företags deltagande i utställningen
varierade mellan 86 000 och 53 000 kr. På grund av för få anmälningar
kunde projektet inte genomföras.

Tidigare riksdagsbehandling av förslag om utställnings/artyg

I en motion år 1977 föreslogs att ett svenskt varv skulle få möjlighet att
bygga ett mäss- och utställningsfartyg. Syftet var att stödja i första hand de
mindre och medelstora företagens ansträngningar att marknadsföra sina
produkter utomlands. Näringsutskottet (NU 1976/77:44) erinrade om att
försök med s. k. flytande utställningar hade gjorts i mindre skala under
perioden 1963-1972. Vidare framhölls att en effektiv modern marknadsföring
förutsätter en långsiktig planering och en noggrann analys av marknaden och
av produkternas marknadsförutsättningar. Sveriges exportråd hade, meddelade
utskottet, inte fört fram något förslag om ett mässfartyg. Utskottet
avstyrkte motionen, som avslogs av riksdagen.

Sveriges exportråds delegationsresor och motköpsproblematiken

Bland Sveriges exportråds aktiviteter ingår delegationsresor, där representanter
för exportföretag deltar. Företagen betalar de direkta kostnaderna för
sina representanter. De gemensamma kostnaderna för projekt av detta slag
täcks dels med medel från det förevarande anslaget, dels med bidrag från de
deltagande företagen.

Sveriges handelsförbindelser med statshandelsländer och u-länder kännetecknas
ofta av att Sverige har ett inte obetydligt exportöverskott. Denna
obalans i varuutbytet påtalas i olika sammanhang av myndigheter och företag
i de berörda länderna. Man gör då ofta gällande att en ökning av landets
import från Sverige förutsätter att landets export till Sverige också ökas. Med
hänsyn till denna motköpsproblematik kan det betraktas som ett svenskt
exportintresse att även representanter för svenska importföretag deltar i
delegationsresor till sådana länder som det här gäller.

NU 1978/79:27

Enligt riktlinjer som riksdagen har fastställt har endast företag som är
abonnent hos Sveriges exportråd rätt att delta i statsfinansierade exportfrämjande
åtgärder som Sveriges exportråd och utlandsmyndigheterna genomför
(se prop. 1978/79:100 bil. 14 s. 32). Exportrådet får - enligt bilaga till dess
stadgar - besluta huruvida ett visst företag som inte tillhör kategorierna
varuexportörer, tjänsteexportörer och handelshus eller en organisation utan
egen export skall få bli abonnent och i så fall om hur abonnemangsavgiften
skall beräknas.

Utskottet

Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen.

Bland de aktiviteter som Sveriges exportråd genomför med hjälp av medel
från detta anslag är delegationsresor till olika länder i exportfrämjande syfte.
Krav i vissa avnämarländer på motköp från svensk sida gör, som framgår av
redogörelsen i det föregående, att det ibland är motiverat att även svenska
importföretag är företrädda i delegationerna. Enligt gällande regler måste
företaget i så fall vara abonnent hos Exportrådet. Det synes dock knappast
rimligt att det skall fordras att ett företag som inte har någon exportverksamhet
tecknar abonnemang, så mycket mindre som det kanske bara någon
enstaka gång blir aktuellt för företaget att delta i en delegationsresa. När så
bedöms vara av värde för svensk export borde, anser utskottet, även sådana
svenska importföretag som inte är abonnenter hos Exportrådet få delta i
statsfinansierade exportfrämjande åtgärder som Exportrådet och utlandsmyndigheterna
genomför. Utskottet föreslår att riksdagen gör ett uttalande
av denna innebörd.

Hemställan i motionen 1978/79:1021 går ut på att regeringen skall ta
initiativ till att de nordiska länderna gemensamt bygger ett mäss- och
utställningsfartyg. Förslaget syftar till att stödja i första hand de svenska
mindre och medelstora industriföretagens exportansträngningar.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att alla möjligheter att stödja
företagens ansträngningar att marknadsföra sina varor utomlands bör tas till
vara. Samhällets insatser för exportfrämjande åtgärder har också ökat
väsentligt under de senaste åren. 1 propositionen uttalas att vissa exportfrämjande
åtgärder kan komma att aktualiseras av den översyn av det statliga
exportfrämjandets organisation som f. n. pågår i en arbetsgrupp inom utrikesoch
handelsdepartementen. Försök med s. k. flytande utställningar har
tidigare prövats i mindre skala. Med anledning av motionärernas förslag vill
utskottet peka på att Sveriges exportråd - som framgår av redogörelsen ovan -under våren 1978 planerade att genomföra en exportutställning på ett speciellt
för detta ändamål utrustat fartyg. Projektet, som var inriktat på vissa
högexpansiva marknader på Arabiska halvön, var en av Exportrådets största
satsningar. För att projektet skulle kunna genomföras krävdes dock ett visst
deltagarantal, vilket inte uppnåddes.

NU 1978/79:27

Exportfrämjande åtgärder av det slag som motionärerna åsyftar har alltså
hittills inte mötts av ett positivt gensvar från företagens sida. Mot denna
bakgrund finner utskottet inte anledning att föreslå riksdagen att göra någon
framställning till regeringen med anledning av motionen.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen till Exportfrämjande åtgärder för budgetåret 1979/
80 anvisar ett reservationsanslag av 36 140 000 kr.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om deltagande i vissa exportfrämjande åtgärder,

3. att riksdagen avslår motionen 1978/79:1021.

9. Utbildning i internationell marknadsföring m. m. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkten B 4 (s. 39-41) och hemställer

att riksdagen till Utbildning i internationell marknadsföring m. m. för
budgetåret 1979/80 anvisar ett reservationsanslag av
1 775 000kr.

10. Importkontoret för u-landsprodukter. Regeringen har under punkten
B 5 (s. 41-49) föreslagit riksdagen att

1. godkänna de riktlinjer för Importkontorets för u-landsprodukter verksamhet
som föredragande statsrådet förordat,

2. till Import kontoret för u-landsprodukter för budgetåret 1979/80 anvisa
ett förslagsanslag av 1 000 kr.

Utskottet

Importkontoret för u-landsprodukter (Impod), som försöksvis inrättades år
1975, har till uppgift att främja import till Sverige från u-länderna och
därigenom bidra till dessa länders utveckling. Verksamheten finansieras med
biståndsmedel.

I propositionen uttalas att Impods verksamhet nu bör ges större fasthet och
permanentas. Regeringen föreslår vissa riktlinjer för verksamheten. Dessa
bygger på förslag som har förts fram av riksrevisionsverket i en revisionsrapport.
Huvuduppgifter för Impod skall vara att lämna information och att
aktivt medverka i marknadsföringsinsatser. En fråga i detta sammanhang är
vilka länder som Impod bör kunna bistå. Information bör, enligt propositionen,
lämnas till i princip alla utomeuropeiska u-länder. När det gäller
marknadsföringsinsatser sägs Impod böra koncentrera sina resurser till de
mest behövande u-länderna, dvs. de u-länder som är fattigast och minst
erfarna i exporthänseende. Det finns, uttalar föredraganden, inte några
principiella skäl som motiverar en avgränsning till de s. k. programländerna.

NU 1978/79:27

Vidare bör Impod enligt propositionen undvika att aktivt engagera sig för
varor som av försörjningsberedskapsskäl är föremål för importbegränsning i
Sverige. I övrigt förordas att Impods verksamhet skall ledas av en styrelse,
som alltså skall ersätta den nuvarande rådgivande nämnden.

Utskottet har ingenting att erinra mot de i propositionen angivna
riktlinjerna för Impods verksamhet och tillstyrker regeringens förslag.
Utskottet hemställer
att riksdagen

1. godkänner de riktlinjer för Importkontorets för u-landsprodukter
verksamhet som föredragande statsrådet har förordat,

2. till Importkontoret för u-landsprodukter för budgetåret 1979/80
anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.

11. Sveriges turistråd. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under
punkten B 6 (s. 50-52) och hemställer

att riksdagen till Sveriges turistråd för budgetåret 1979/80 anvisar ett
reservationsanslag av 26 771 000 kr.

KOMMERSKOLLEGIUM M. M.

12. Kommerskollegium. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under
punkten C 1 (s. 61-63) och hemställer

att riksdagen till Kommerskollegium för budgetåret 1979/80 anvisar
ett förslagsanslag av 22 584 000 kr.

13. Bidrag till vissa internationella byråer m. m. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkten C 2 (s. 63 f.) och hemställer

att riksdagen till Bidrag till vissa internationella byråer m. m. för
budgetåret 1979/80 anvisar ett förslagsanslag av 4 599 000 kr.

14. Kostnader för vissa nämnder m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkten C 3 (s. 64 f.) och hemställer

att riksdagen till Kostnader för vissa nämnder m. m. för budgetåret
1979/80 anvisar ett förslagsanslag av 997 000 kr.

PRIS-, KONKURRENS- OCH KONSUMENTFRÅGOR

15. Marknadsdomstolen. Regeringen har under punkten D 1 (s. 66 f.) föreslagit
riksdagen att till Marknadsdomstolen för budgetåret 1979/80 anvisa ett
förslagsanslag av 1 568 000 kr.

NU 1978/79:27

I detta sammanhang behandlar utskottet motionen 1978/79:1514 av Ingrid
Sundberg (m) och Rolf Clarkson (m), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om översyn av marknadsdomstolens organisation,
varvid också införande av möjlighet att överklaga marknadsdomstolens
beslut bör prövas.

Motionen

Parallellt med att marknadsföringslagen har utvidgats har intresset för
konkurrenslagstiftningen ökat, säger motionärerna. En ny konsumentkreditlag
träder i kraft den 1 juli 1979. I samtliga fall rör det sig om lagar med
generalklausuler. Marknadsdomstolen har sålunda fått ökad arbetsbelastning.
Motionärerna menar att domstolens utslag, som skall vara prejudicerande,
inte har skapat ökad klarhet utan i stället har ökat en tidigare rådande
osäkerhet. Som exempel nämns det s. k. Maraboufallet 1978. Marknadsdomstolens
handläggningstider är orimligt långa, säger motionärerna, som
anser att detta delvis förklaras av ett underdimensionerat kansli och en
otidsenlig organisation. Den tid det tar mellan förhandling och beslut kan inte
accepteras, uttalar de. Mot bakgrund av marknadsdomstolens svårigheter att
skapa prejudikat finns det anledning att pröva möjligheten till en överprövning
av dess beslut, exempelvis genom högsta domstolen, anför motionärerna
vidare.

Uppgifter om marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen handlägger som slutinstans ärenden enligt lagen
(1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet (konkurrensbegränsningslagen), enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) och enligt lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
(avtalsvillkorslagen). Förfarandet regleras genom dessa lagar och genom
lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Det område inom vilket
prövning av ärenden enligt marknadsföringslagen kan bli aktuell utvidgas när
konsumentkreditlagen (1977:981) träder i kraft den 1 juli 1979. Konkurslagskommittén
har i betänkandet (SOU 1979:13) föreslagit att marknadsdomstolen
i vissa fall efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen skall kunna
meddela näringsförbud för gäldenär som är näringsidkare.

Marknadsdomstolen består av dels ämbetsmän, dels företrädare för å ena
sidan företagarintressen, å andra sidan konsument- och löntagarintressen. I
betänkandet NU 1978/79:6 har näringsutskottet lämnat närmare upplysningar
om marknadsdomstolens uppgifter och sammansättning. I betänkandet
redovisas förekomsten av skiljaktiga meningar vid beslut i marknadsdomstolen
från domstolens tillkomst år 1971 till halvårsskiftet 1978.
Domstolen var enig om utgången i fem sjättedelar av de ca 200 ärenden som
avgjordes under denna period. När skiljaktiga meningar förelåg hade
majoriteten bara i tio fall mindre övervikt över minoriteten än tre röster.

NU 1978/79:27

Marknadsdomstolens beslut redovisas, numera vartannat år, i en rättsfallssamling
med titeln Marknadsdomstolens avgöranden. Referat lämnas vidare
fortlöpande i tidskrifterna Pris- och kartellfrågor(utgiven av statens pris-och
kartell nämnd i samarbete med näringsfrihetsombudsmannen och marknadsdomstolen)
och Konsumenträtt & ekonomi (utgiven av konsumentverket).

Den handläggande personalen vid marknadsdomstolen består av ordföranden,
två sekreterare som är hovrättsfiskaler och en sekreterare som är
jurist utanför domstolskarriären.

Ärendefrekvens och handläggningstider hos marknadsdomstolen under
de senaste åren framgår av följande tabeller.

Handläggning av ärenden hos marknadsdomstolen

Antalet inkomna (I) och slutligt avgjorda (A) ärenden samt ärendebalans (B)

	1	1975 A1	B	1	1976 A'	B	1977 1 A1	B	1978 (januari-juni) 1 Al B
Ärenden enligt
konkurrensbe-
gränsningslagen	9	9 (6)	9	11	11 (2)	9	7 9 (1)	7	1 5 (2) 3
Ärenden enligt
marknadsförings-
lagen	34	40 (7)	29	22	28 (7)	23	25 22 (3)	26	8 18 (4) 16
Ärenden enligt av-
talsvill korslagen	6	4 (1)	5	3	5 (1)	3	6 3	6	3 2 7
Summa	49	53(14)	43	36	44 (10)	35	38 34 (4)	39	12 25(6) 26
1 Därav anges inom parentes antalet ärenden som har avgjorts genom avskrivning
Genomsnittlig handläggningstid för slutligt avgjorda ärenden i månader
		1975			1976		1977	1978 (januari-juni)
Ärenden enligt
konkurrensbe-
gränsningslagen		8			12		12		10
Ärenden enligt
marknadsförings-
lagen		9			12		11		13
Ärenden enligt av-
talsvillkorslagen		13			8		12		9
Samtliga ärenden		9			12		11		12

Källa: Marknadsdomstolens anslagsframställning för budgetåret 1979/80.

NU 1978/79:27

Marknadsdomstolens anslagsframställning

Marknadsdomstolen anför i sin anslagsframställning förbudgetåret 1979/
80 att det, bl. a. med hänsyn till att domstolen är prejudikatskapande organ, är
av stor vikt att domstolen snabbt kan få till stånd slutliga avgöranden i
ärenden som rör tillämpningen av de lagar som det gäller. De ärenden som
näringsfrihetsombudsmannen och konsumentombudsmannen anhängiggör
är, framhålls det, ofta av principiell betydelse. Att handläggningstiden inte i
tillfredsställande utsträckning har kunnat förkortas trots den fr. o. m. år 1976
minskade ärendetillströmningen tillskriver domstolen delvis det förhållandet
att minskningen i huvudsak ännu inte har slagit igenom i domstolens
dömande verksamhet. Därtill kommer att domstolen under åren 1976-1978
har haft att avgöra ett förhållandevis stort antal konkurrensbegränsningsärenden,
vilka genomgående är av högre svårighetsgrad. Ett stigande antal
remissärenden har också krävt betydande arbetsinsatser. Om personalsituationen
anför domstolen:

Marknadsdomstolen har i flera tidigare års anslagsframställningar framfört
yrkande om kanslichef. Det yrkandet har delvis haft sin grund i att en
kanslichefstjänst bedömts vara nödvändig för upprätthållande av kontinuitet,
främst vad avser den ökande administrationen, och för genomförande av
den långsiktiga planeringen. Ytterligare har en kanslichef ansetts erforderlig
för tillgodoseendet av personalens behov inom det personaladministrativa
området. Marknadsdomstolen finner det alltjämt motiverat att en tjänst som
kanslichef inrättas vid domstolen. Med hänsyn till regeringens negativa
ställningstaganden till domstolens i flera års anslagsframställningar framförda
yrkande i ämnet samt även med beaktande av rådande statsfinansiella
läge avstår marknadsdomstolen emellertid från att begära en tjänst såsom
kanslichef. För att ändå möta den ökade arbetsbelastningen hemställer
marknadsdomstolen om ökade medel för att kunna anställa ytterligare en
sekreterare.

1 sin långtidsbedömning för budgetåren 1979/80-1983/84 anför marknadsdomstolen
bl. a. följande. Vad gäller den framtida tillströmningen av ärenden
synes det rimligt anta att antalet konkurrensbegränsningsärenden kommer
att hålla sig på en oförändrat låg nivå, att tillströmningen av ärenden
angående otillbörlig marknadsföring håller sig relativt oförändrad och att
antalet ärenden enligt avtalsvillkorslagen ökar med hänsyn till den år 1977
genomförda vidgningen av lagens tillämpningsområde. Antalet ärenden
angående informationsskyldighet och produktsäkerhet beräknas komma att
öka. Därtill kommer de ärenden som kan bli aktuella sedan konsumentkreditlagen
har trätt i kraft. Lagstiftarens mål var, framhåller domstolen, att
ärendena skulle bringas till ett snabbt slut. Handläggningstiden vid domstolen
är f. n. alltför lång. Domstolen pläderar för den begärda förstärkningen
med ytterligare en sekreterartjänst och uttalar att den vill ytterligare avvakta
ärendetillströmningens utveckling innan den tar ställning till behovet av

1* Riksdagen 1978/79. 17 sami Nr 27

NU 1978/79:27

vidare personalförstärkning och till frågan huruvida domstolen skall fungera
på två avdelningar.

Tidigare behandling av frågan om möjlighet att överklaga marknadsdomstolens
beslut, m. m.

1 lagrådsremissen hösten 1969 av förslag till lag om otillbörlig marknadsföring
anförde föredragande statsrådet (prop. 1970:57 s. 61 f., 147 f.) att
effekten av den nya lagstiftningen skulle bli i hög grad beroende av om man
fick övervakande och rättsti Härn pande organ med tillräckliga resurser och
tillräcklig auktoritet. De dömande funktionerna borde därför anförtros ett
centralt specialorgan, sammansatt av representanter för staten, näringslivet
och konsumenterna. Genom en sådan konstruktion skulle garantier skapas
för snabba beslut, enhetlig praxis och en rättstillämpning som blev omfattad
med förtroende av alla berörda parter. I anslutning till bl. a. dessa uttalanden
utarbetades en departementspromemoria som låg till grund för det förslag till
lag om marknadsråd m. m. som förelädes riksdagen tillsammans med
förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring. Marknadsrådet (den benämning
som användes t. o. m. år 1972) skulle överta det dittillsvarande
näringsfrihetsrådets uppgifter. Mot dess beslut i ärenden enligt lagen
(1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet och enligt lagen om otillbörlig marknadsföring skulle talan inte få
föras. Sveriges advokatsamfund yttrade vid remissbehandlingen att denna
regel av rättssäkerhetsskäl var mycket betänklig. Det vida tillämpningsområdet
för den föreslagna generalklausulen skulle innebära stor osäkerhet om
vad som var gällande rätt. Ett förbud att fortsätta en påbörjad kampanj kunde
medföra allvarliga ekonomiska konsekvenser. Besvär över marknadsrådets
beslut borde därför få anföras hos högsta domstolen. I propositionen
avvisades detta förslag (s. 162). Näringsfrihetsrådets beslut enligt konkurrensbegränsningslagen
fick inte överklagas, påpekade föredraganden. Marknadsrådet
skulle få en sammansättning som garanterade att dess rättstillämpning
skulle komma att fylla högt ställda krav, och rättssäkerhetssynpunkten
skulle också beaktas vid utformningen av reglerna om förfarandet. En
ytterligare rättssäkerhetsgaranti låg i att frågor om utdömande av vite som
rådet hade förelagt skulle prövas av allmän domstol.

I riksdagen väcktes motioner (c, fp, m) med begäran att marknadsrådets
beslut skulle få överklagas hos allmän domstol (i ett fall preciserat till högsta
domstolen). Tredje lagutskottet (3LU 1970:45 s. 91 f.) avstyrkte motionsyrkandena
med hänvisning till de argument som hade anförts i propositionen.
Dessutom erinrade utskottet om att arbetsdomstolens avgöranden inte får
föras vidare till högre instans. Sju företrädare för centerpartiet, folkpartiet och
moderata samlingspartiet begärde i en reservation att ett förslag till instansordning
i marknadsföringsmål, som gav möjlighet till överprövning av
marknadsrådets beslut, snarast möjligt skulle utarbetas och framläggas för

NU 1978/79:27

riksdagen.

Massmedieutredningen har i betänkandet (SOU 1975:49) Massmediegrundlag
föreslagit en bestämmelse (se s. 180) enligt vilken frågor om
räckvidden av massmediegrundlagen, bl. a. tolkningen av uttrycket
kommersiell annons, skulle i tveksamma fall hänskjutas till den av utredningen
föreslagna yttrandefrihetsdomstolen. Denna domstols avgörande i
tolkningsfrågan skulle vara bindande för den primärt engagerade domstolen,
t. ex. marknadsdomstolen.

I två fall har högsta domstolen medgett resning i ärenden som handlagts av
marknadsdomstolen och undanröjt dennas beslut (förbud mot vilseledande
löpsedel för tidning, föreläggande för part att utlämna visst material) såsom
uppenbart stridande mot lagen.

Maraboiifallet

Det i motionen åberopade Maraboufallet avser marknadsdomstolens
beslut 19/1978 i ett ärende rörande diskriminerande försäljningsvillkor (Prisoch
kartellfrågor 1978:9 s. 66). Näringsfrihetsombudsmannen (NO) hade med
stöd av 5 § konkurrensbegränsningslagen hemställt att marknadsdomstolen
skulle genom förhandling söka undanröja skadliga verkningar orsakade av
AB Marabous villkor i fråga om årsbonus och orderstorleksrabatt m.m. vid
försäljning av vissa produkter. Bakgrunden var att Metrobutikerna i Stockholm,
vilka har egen grossistfunktion för butikskedjan, inte av Marabou
tillerkändes lika höga rabatter som de tre dagligvaruhandelsblocken ICA, KF
och DAGAB. Domstolens ställningstagande blev att NO inte hade förmått
styrka att någon av de påstådda skadeverkningarna av Marabous prisdifferentieringssystem
vare sig var för handen eller kunde befaras i nuläget.

Utskottet

En översyn av marknadsdomstolens organisation begärs i motionen 1978/
79:1514. Därvid bör man, anser motionärerna, bl. a. ta upp frågan om
införande av en möjlighet att få beslut av marknadsdomstolen omprövade,
t. ex. genom högsta domstolen. Motionärerna hävdar att marknadsdomstolens
avgöranden inte har fått den prejudicerande verkan som har avsetts utan
i stället har ökat den tidigare rådande osäkerheten om rättsläget.

Frågan huruvida marknadsdomstolens beslut skulle få överklagas blev,
som framgår av redogörelsen i det föregående, noga prövad i samband med
statsmakternas beslut om domstolens inrättande. De skäl som då blev
avgörande för att marknadsdomstolen fick ställning som slutinstans är enligt
utskottets mening alltjämt bärande. Liksom arbetsdomstolen, vars beslut
inte heller får överklagas, består marknadsdomstolen till väsentlig del av
företrädare för de motstående intressen som berörs av domstolens verksamhet.
Såsom utskottet har belyst i sitt betänkande 1978/79:6 präglas mark -

NU 1978/79:27

nadsdomstolens avgöranden av en betydande enighet, vilket innebär att
intresserepresentanterna i de allra flesta fall samlas om en gemensam
ståndpunkt. Detta är av stor vikt med hänsyn till domstolens rättsbildande
funktion. Det ter sig inte lämpligt att beslut som har tillkommit på här angivet
sätt skulle kunna omprövas av ett renodlat juristkollegium utan särskild
inriktning på marknadsrätt. En besvärsrätt enligt motionärernas förslag
skulle också ha den nackdelen att den skulle medföra en förlängning av den
tid som förflyter innan ett slutgiltigt avgörande föreligger. De problem som
sammanhänger med konkurrensen i vissa fall mellan marknadsrättslig och
tryckfrihetsrättslig lagstiftning kan, som framgår av massmedieutredningens
i det föregående refererade förslag, lösas utan att en generell besvärsrätt
införs.

Motionärernas syn på prejudikatsverkan av marknadsdomstolens beslut
står utskottet främmande för. Givetvis är omständigheterna i åtskilliga fall så
speciella att prejudikatsverkan får bedömas vara begränsad (se t. ex. NU
1977/78:28). På det hela taget har domstolens avgöranden emellertid, såvitt
utskottet kan finna, stor betydelse som prejudikat. De får också en inte ringa
publicitet, bl. a. genom de berörda myndigheternas försorg.

Med hänvisning till vad här sagts avstyrker utskottet motionärernas förslag
såvitt det gäller möjlighet att överklaga marknadsdomstolens beslut.

Motionärerna riktar i övrigt kritik mot långa handläggningstider inom
marknadsdomstolen, vilka de finner delvis föranledda av ”ett underdimensionerat
kansli och en otidsenlig organisation”. Marknadsdomstolen har själv
i sin anslagsframställning lagt stor vikt vid att handläggningstiderna bör
nedbringas. Utskottet förutsätter att domstolen väl tar vara på alla möjligheter
att tillgodose detta syfte genom ändamålsenliga arbetsformer. Som
domstolen har framhållit i anslagsframställningen är handläggningstiderna
också avhängiga av vilka personalresurser som står till buds. Utskottet är inte
berett att på det underlag som nu finns förorda en personalförstärkning.
Utskottet utgår emellertid från att regeringen noga följer marknadsdomstolens
arbetsförhållanden-med hänsyn bl. a. till nytillkommande lagstiftningoch
tar de initiativ som kan bli påkallade. Någon allmän översyn enligt
motionärernas förslag finner utskottet inte anledning att förorda.

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Marknadsdomstolen
för budgetåret 1979/80 anvisar ett förslagsanslag av
1 568 000 kr.,

2. beträffande möjlighet till överprövning av marknadsdomstolens
beslut

att riksdagen avslår motionen 1978/79:1514 i ifrågavarande
del,

3. beträffande översyn av marknadsdomstolens organisation
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1514 i övrigt.

NU 1978/79:27

16. Näringsfrihetsombudsmannen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkten D 2 (s. 67 f.) och hemställer

att riksdagen till Näringsfrihetsombudsmannen för budgetåret 1979/
80 anvisar ett förslagsanslag av 3 081 000 kr.

17. Statens pris- och kartellnämnd. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkten D 3 (s. 68-70) och hemställer

att riksdagen till Statens pris- och kartellnämnd för budgetåret 1979/
80 anvisar ett förslagsanslag av 25 498 000 kr.

18. Konsumentverket: Förvaltningskostnader. Regeringen har under
punkten D 4 (s. 71-74) föreslagit riksdagen att till Konsumentverket:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1979/80 anvisa ett förslagsanslag av
37 662 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1978/79:480 av Sten Svensson m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att en kommitté tillsätts med uppgift att utarbeta nya
riktlinjer för konsumentverkets verksamhet så att densamma får en inriktning
som tillgodoser konsumenternas krav på information om varor och
tjänster enligt vad som i motionen anförts,

1978/79:659 av Birgitta Johansson (s) och Wivi-Anne Cederqvist (s), vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär skyndsamma åtgärder för
avskaffande av Mors dag och Fars dag,

1978/79:1499 av Marianne Karlsson (c), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om åtgärder för att konsumentverket skall få svara för
provning och kontroll av kapitalvaror,

1978/79:1511 av Catarina Rönnung (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller att utredningen om barnolycksfall får till uppgift att
undersöka möjligheterna att kvalitetstesta och säkerhetsmärka vissa typer av
leksaker för små barn.

Inriktningen av konsumentverkets verksamhet
Motionen 1 978/79:480

Konsumentpolitiken har förändrats under 1970-talet, sägs i motionen
1978/79:480. Medan den under 1950-och 1960-taIen i hög grad präglades av
information och rådgivning till de enskilda, inriktas den nu främst på
producentpåverkan och omfattande konsumentskydd. Förändringen har
föranletts av den nya marknadsföringslagen (1975:1418), menar motionärerna.
Vad de vill kritisera är emellertid inte i första hand de nya

NU 1978/79:27

bestämmelserna utan de konsekvenser som dessa för med sig. Motionärerna
erinrar om systemet med riktlinjer för företagens marknadsföring och
produktutformning, vilka utfärdas av konsumentverket, normalt efter
överläggningar med branschföreträdare. Är det rimligt, frågar motionärerna,
att hart när alla konsumentvaror skall regleras i ett byråkratiskt nätverk av
detaljerade bestämmelser? Till vilken kostnad sker detta arbete? Vilken hjälp
får den enskilde konsumenten? I vilken utsträckning hämmas företagens
produktutveckling? Motionärerna anser att konsumentpolitiken har kommit
in i en återvändsgränd. Den individuella konsumtionssituationen borde
förbättras genom att den enskilde får möjlighet att själv utifrån sina behov
och krav bedöma erbjudanden om varor och tjänster. Konsumenternas
ställning i marknadsekonomin måste uppmärksammas och stärkas. Vidare
måste producenterna fl ökad kunskap om konsumenternas situation och
önskemål. Konsumentpolitiken måste, deklarerar motionärerna, utgå från
konsumenternas rätt till valfrihet. Konsumenterna bör fl dels hjälp att
bedöma olika alternativ, dels rättsligt skydd. Samhällets insatser borde i högre
grad än tidigare ta fasta på möjligheterna att ge utbildning och information åt
konsumenterna. Utvecklingen mot alltmer lagstiftning och reglering av
konsumenternas och producenternas situation kan inte vara rimlig, säger
motionärerna. Konsumentverkets verksamhet bör i högre grad inriktas på
hushållsekonomisk forskning, varutester, utbildning och information.

Konsumentverkets anslagsframställning

Konsumentverket anför i sin anslagsframställning för budgetåret 1979/80
bl. a. följande om statsmakternas och verkets egna prioriteringar (s. 29).

Konsumentverket får sina medel anvisade i programtermer. Den enda
direkta styrning till olika områden som förekommer från statsmakternas sida
är att medlen i regleringsbrevet uppdelas på de tre huvudprogrammen.
Därutöver har myndigheten möjlighet att själv göra omfördelningar mellan
programmen, dock att verket självfallet har att följa den plan som verket
anger i sin anslagsframställning. Konsumentverket är således i princip
oförhindrat att styra resurserna till de områden som bedöms som mest
angelägna från konsumentsynpunkt. Verket finner det emellertid knappast
möjligt att - utan särskilda ställningstaganden från statsmakterna - ange
några områden inom vilka man kan göra neddragningar för att flytta över
medel till andra områden.

Konsumentverket erinrar om att det övergripande målet för dess verksamhet
är ”att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på
marknaden”. Denna allmänt hållna målbeskrivning har i instruktionen i viss
mån preciserats i följande arbetsuppgifter:

- att undersöka och följa konsumenternas förhållanden,

- att stödja hushållen i deras strävan att utnyttja sina resurser så att de egna

NU 1978/79:27

behoven bäst tillgodoses,

- att uppmärksamma konsumentgrupper som ekonomiskt, socialt eller
utbildningsmässigt är svaga,

- att övervaka marknadens utbud samt företagens marknadsföring och
säljvillkor,

- att utföra eller låta utföra undersökningar av olika varor, tjänster och andra
nyttigheter,

- att utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning,

- att söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa
sin verksamhet efter konsumenternas behov,

- att informera konsumenterna om för dem väsentliga fakta och förhållanden,

- att bringa konsumentproblem, som kräver åtgärder av sådant slag att
verket icke kan vidta dem, till ansvariga organs kännedom,

- att ta initiativ till och understödja sådan forskning inom verkets arbetsområde,
vars resultat kan förväntas komma till praktisk användning i det
konsumentpolitiska arbetet,

- att främja undervisning och utbildning i konsumentfrågor,

- att svara för den regionala konsumentverksamheten och för kontakter med
företrädare för kommunal och annan lokal konsumentverksamhet,

- att svara för försöksverksamheten med allmänna reklamationsnämnden.

Vissa allmänna grunder för en precisering och prioritering av konsumentverkets
arbetsuppgifter finns i propositioner och riksdagsuttalanden i anslutning
till konsumentverkets och konsumentombudsmannens verksamhet
och i den lagstiftning som tillämpas. Som prioriterade åtgärder anger
konsumentverket särskilt:

O åtgärder ägnade att skydda konsumenternas liv och hälsa,

O åtgärder för att undanröja större ekonomiska risker,

O särskilda åtgärder till förmån för svaga konsumentgrupper,

O åtgärder för att rationalisera hushållens arbete.

Bland de medel som används för att nå målet för verksamheten nämner
konsumentverket bl. a. riktlinjer enligt marknadsföringslagen och verkets
instruktion, överenskommelser med branscher och enskilda företag inom
näringslivet, talan mot företag i marknadsdomstolen, förbuds- och informationsförelägganden
riktade mot företag, utredningar om varor och tjänster i
kombination med publicitet om utredningars resultat, jämförande provningar
av konsumentvaror, utredning i distributionsfrågor, medverkan i
utbildning i konsumentfrågor, forskning i konsumentfrågor, stöd till och
samarbete med kommunal och regional konsumentverksamhet, information
till konsumenter och till företag bl. a. genom tidskrifter, pressmeddelanden,
broschyrer, böcker och föredrag samt framställningar till och kontakter med

NU 1978/79:27

andra myndigheter. Frågan om konsumentinformation berörs mera ingående
i anslagsframställningen.

För vart och ett av konsumentverkets program lämnas i anslagsframställningen
en översikt över verksamheten, en tabell över beräknade kostnader
och utgifter budgetåren 1977/78-1979/80 för de olika delprogrammen, en
redogörelse för verksamheten inom varje delprogram, en plan för budgetåren
1978/79-1983/84, en internbudget för budgetåret 1978/79 och ett budgetförslag
för budgetåret 1979/80. Planen, internbudgeten och budgetförslaget är
också uppdelade på delprogram.

Program 1, Marknadsinriktade aktiviteter, är indelat i sex delprogram,
nämligen hemproduktion, boende, transporter, övrig konsumtion, teknisk
provning och KO-sekretariatet. Inom program 2, Systeminriktade aktiviteter,
är de tre delprogrammen distribution, utbildning samt kommunal och
regional verksamhet. De sex delprogrammen inom program 3, Allmän
information, är gemensam information, massmediakontakter, marknadsenheten,
förlagsproduktion, tidskriften Konsumenträtt & ekonomi och
tidskriften Råd och Rön.

Riksdagsbehandling år 1 978 av motion om konsumentpolitiken 1

en motion år 1978 av Olle Wästberg i Stockholm m. fl. (fp) hemställdes att
riksdagen skulle uttala att tyngdpunkten i konsumentpolitiken borde
förskjutas i riktning mot utbildning och upplysning. Motionen avslogs av
riksdagen sedan den avstyrkts av näringsutskottet med i huvudsak följande
motivering (NU 1977/78:64 s. 14):

Det anslag som konsumentverket får till förvaltningskostnader anvisas i
programtermer. Programmen rymmer aktiviteter av mångahanda slag. Målet
för verksamheten inom det första - och ekonomiskt sett största - programmet,
Marknadsinriktade aktiviteter, är att påverka producenter, distributörer
och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov
och att för konsumenterna ange möjligheter till ett resursutnyttjande som
tillgodoser deras behov. Som det viktigaste medlet för programmet nämns
producentpåverkan genom sådana riktlinjer för företagens marknadsföring
och produktutveckling som verket enligt sin instruktion har att utfärda. Så till
vida har motionärerna rätt i att producentpåverkan framhävs som inslag i
konsumentpolitiken.

Arbetet med riktlinjer liksom handläggningen av ärenden enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) och avtalsvillkorslagen (1971:112) går emellertid
till stor del ut på att söka få till stånd fylligare och mera korrekt
information om varor och tjänster, till grund för rationella beslut av
konsumenterna. Konsumentverkets aktiviteter med inriktning på producenterna
och dess aktiviteter med inriktning på konsumenterna betingar
varandra ömsesidigt. Det är därför enligt utskottets mening missvisande att
såsom motionärerna sätta producentpåverkan och konsumentupplysning i
motsatsställning till varandra.

Utskottet vill också erinra om att insynsutredningen (H 1976:03) f. n. i

NU 1978/79:27

viktiga hänseenden studerar förutsättningarna för producentpåverkan. Enligt
uppgift avser utredningen att i år lägga fram en lägesrapport som kan utgöra
grund för fortsatt debatt. Utskottet finner det naturligt att statsmakterna
avvaktar denna rapport och diskussionen kring den innan de överväger nya
direktiv till konsumentverket i fråga om producentpåverkan kontra verksamhet
med annan inriktning.

Insynsutredningen

Insynsutredningen (H 1976:03; ordförande: generaldirektör Åke Englund)
har i uppdrag att utreda frågan om insyn i företagens marknads- och
produktplanering. I de ursprungliga direktiven för utredningen (1977 års
kommittéberättelse del II H 1), utfärdade av handelsminister Lidbom, framhålls
inledningsvis att ett uppmärksammat inslag i det konsumentpolitiska
arbetet under senare år har varit myndigheternas strävan att påverka
producenter, distributörer och marknadsförare (producentpåverkan). I detta
sammanhang erinras om marknadsföringslagens bestämmelser och om
systemet med riktlinjer. Utredningens överväganden skall enligt direktiven
ta sikte på att tillförsäkra de konsumentpolitiska organen, i första hand
konsumentverket, möjligheter att från företagen eller eventuellt deras
organisationer i mån av behov erhålla sådana uppgifter om företagens
verksamhet som är av betydelse i det konsumentpolitiska arbetet. Särskilt
skall uppmärksammas behovet av att få del av uppgifter som möjliggör en
påverkan på företagen redan i deras planeringsstadium. I tilläggsdirektiv av
handelsminister Burenstam Linder i januari 1977 (1978 års kommittéberättelse
del II H 1) görs ”vissa preciseringar av utredningsuppdraget”. Utredningen
bör i första hand bygga sina överväganden på den samarbetsvilja som
finns inom näringslivet. Det betonas att en utgångspunkt måste vara att
företagen själva skall ha ansvaret för produktutvecklingen. Utredningsuppdraget
lämnar, framhålls det, i praktiken utrymme för mycket skilda
ambitioner.

Enligt anvisningar i tilläggsdirektiven har utredningen efter en första
probleminventering i en rapport angett tänkbara modeller för den diskuterade
verksamheten. Rapporten och debatten kring den är avsedd som hjälpmedel
när det gäller att ta närmare ställning till utredningsarbetets fortsatta
bedrivande. 1 rapporten - Konsumentinflytande genom insyn? (SOU 1979:5)
- redogörs för den konsumentpolitiska organisationen, för bestämmelser om
företagens uppgiftsskyldighet och för gällande rätt i fråga om samhällets
producentpåverkan. Erfarenheter från en del andra länder presenteras. Vad
gäller erfarenheter av tillämpade metoder för konsumentverkets producentpåverkan
konstateras bl. a. följande. Konsumentverket har funnit att det för
en effektiv producentpåverkan i enlighet med dess instruktion krävs tillgång
till uppgifter från enskilda företag och en bred kunskapsbas som inte kan
byggas upp enbart med interna resurser. Verket har angett olika argument för
att det bör få ökad möjlighet att inhämta och kontrollera uppgifter från

NU 1978/79:27

företagen. Den producentpåverkan som verket genom uppdragsprovningar
utövar i produkters utvecklingsskede resulterar vanligen i att av verket
påtalade negativa egenskaper rättas till innan produkten kommer i produktion.
Hearings med ett antal företag har gett vid handen att de flesta företagen
i första hand vill ha en frivillig samverkan med konsumentverket. Inhämtande
av uppgifter om produktutveckling måste koncentreras till i Sverige
tillverkade varor. Importerade konsumentvaror berörs huvudsakligen av
frågor om marknadsplanering. Konsumentverkets prioritering av arbetsinsatserna
gör att vissa varu- och tjänstegrupper faller utanför området för
producentpåverkan. Efter att ha berört frågan om sekretess för insamlade
uppgifter anger utredningen till sist olika modeller för konsumentverkets
uppgiftsinhämtning. Uppgiftsinhämtning genom frivilligt samarbete kan ha
formen av interna undersökningar och provningar inom konsumentverket,
frivilligt icke formaliserat samarbete mellan verket och enskilda företag eller
frivilligt formaliserat samarbete. En annan möjlighet är att uppgiftsskyldigheten
regleras i lag. Utredningen presenterar ett utkast till lag med vissa
bestämmelser om uppgiftsskyldighet rörande produktutformning m. m.
Rapporten har sänts till 35 remissinstanser - myndigheter, kommittéer,
kommuner och intresseorganisationer - för yttrande senast den 31 maj
1979.

Provning av konsumentkapitalvaror
Motionen 1 978/79:1499

I motionen 1978/79:1499 hävdas att allmänheten har lämnats i sticket
genom att konsumentverket inte längre är ett rådgivande organ. Varifrån
skall testresultaten tas när inte någon opartisk myndighet granskar varorna?
Kommunerna har i regel inte haft tid och råd att själva åtaga sig konsumentupplysningen,
säger motionären vidare. Konsumentverkets konsumentupplysning
borde därför ha samma inriktning som tidigare. Verket borde även i
fortsättningen bedriva kontroll av s. k. kapitalvaror och andra varor som
kräver stora provningsresurser.

Konsumentverkets anslagsframställning

Konsumentverket framhåller i sin anslagsframställning för budgetåret
1979/80 att jämförande varuprovningar ofta berörs i debatten om verkets
arbete. Somliga menar då att antalet sådana provningar bör öka, medan andra
hävdar att det bör begränsas. Konsumentverket avser med beteckningen
”jämförande varuprovningar” sådana opartiska undersökningar av konsumentprodukter
som omfattar studier av för konsumenterna viktiga egenskaper
och som är avsedda att publiceras med uppgifter om fabrikat och
modellbeteckningar. Om dessa provningar anför konsumentverket i
huvudsak följande.

Ett huvudsyfte med jämförande varuprovningar är att genom information

NU 1978/79:27

om undersökningsresultaten ge konsumenterna en överblick över aktuella
köpalternativ och ett bättre underlag för sina köpbeslut. Ett annat syfte är att
påverka produkternas utformning. Därför måste jämförande varuprovningar
täcka ett representativt produkturval inom en viss bransch eller marknad. De
utförs med hjälp av tekniska och andra vetenskapligt godtagbara provningsmetoder,
och höga krav ställs på resultatens tillförlitlighet. Kostnaden för en
undersökning av denna typ kan mycket väl ligga i storleksordningen
100 000-200 000 kr.

Sedan länge har önskemålet från konsumenter av att före köp jämföra olika
varors egenskaper varit väldokumenterat - genom rådgivningskontakter,
genom efterfrågan på produktjämförelser i Råd och Rön, i verkets handböcker
och annat informationsmaterial, genom analys av orsakerna till
reklamationer etc. Det är belagt att företagens produktutformning och
marknadsföring påverkas av konsumentverkets information kring produktundersökningar
med jämförelser. Provningarna har också betydelse när det
gäller att hos konsumentverkets tjänstemän vidmakthålla goda kunskaper
om olika varors egenskaper och funktionssätt.

Det finns emellertid vissa svagheter med jämförande provningar som
konsumentpolitiskt medel. En svaghet är att endast en mindre del av
konsumenterna, och då främst de särskilt medvetna, efterfrågar informationen
omkring jämförande provningar, medan svagare konsumentgrupper
ofta inte utnyttjar eller kan utnyttja sådan information. Emellertid bör man i
detta sammanhang inte bortse från den påverkan som medvetna konsumenters
användning av jämförande varuprovningar kan ha både på företagen och
på andra konsumenter.

Jämförande varuprovningar tar inte sällan så lång tid att genomföra att
resultaten snabbt blir inaktuella. Nya produkter kan ha lanserats på
marknaden, och existerande produkter kan ha ändrats i väsentliga avseenden.
Ibland sker emellertid sådana ändringar just på grund av att företagen
känt till vissa preliminära provningsresultat och tagit hänsyn till dessa. Detta
förhållande är naturligtvis i sig en positiv effekt av varuprovningarna.

Ett betydande problem är att jämförande varuprovningar ofta kräver
mycket stora resurser. Konsumentverkets egna laboratorieresurser för
sådana provningar är starkt begränsade och finns huvudsakligen för produktgrupperna
tvätt- och diskmaskiner. En rad statliga organ vid sidan av
konsumentverket har visserligen provningsmöjligheter, exempelvis statens
provningsanstalt, statens livsmedelsverk, socialstyrelsen, statens naturvårdsverk,
arbetarskyddsstyrelsen, statens väg- och trafikinstitut samt de
tekniska högskolorna. Näringslivets samlade resurser för provningar i
anslutning till utveckling, tillverkning och kontroll av produkter är dock
mångdubbelt större än resurserna för produktprovningar hos konsumentverket
och andra oberoende organ.

Konsumentverket anser sig mot denna bakgrund ha skäl att iaktta
försiktighet när det gäller jämförande varuprovningar. Självfallet skall

NU 1978/79:27

resurserna användas på mest rationella sätt, vilket innebär viss omstrukturering
och en hård prioritering vid valet av provningsobjekt. En koncentration
måste ske av konsumentverkets provningsverksamhet i syfte att
komplettera de undersökningar som företagen själva utför. Härvid bör gälla i
stort samma prioriteringsgrunder som för verkets arbete i övrigt. Av särskild
betydelse blir dock prioriteringsgrunden ”större ekonomiska risker för
konsumenterna”.

Redan nu sker provningar av de kapitalvaror där efterfrågan på rådgivning
är störst, tvätt- och diskmaskiner, inom ramen för verkets uppdragsverksamhet
(program 4). Det är tillverkarna/marknadsförarna som bekostar dessa
provningar eftersom även de känner av den stora konsumentefterfrågan. För
1978/79 väntas en utvidgning ske så att även torktumlare skall kunna
uppdragsprovas. Omfattningen av uppdragsverksamheten har ökat under det
gångna budgetåret och verket avser att ytterligare stimulera den.

Deltagande i internationella testprojekt är ett sätt att minska kostnaderna.
Verket har genom sitt medlemskap i European Testing Group (ETG)
möjlighet att delta i de projekt som genomförs av ett eller flera medlemsländer
gemensamt. Kostnaderna delas mellan deltagarna i proportion till
antalet i varje land publicerade resultat, vilket innebär att kostnaderna för
Sveriges del ofta utgör endast en bråkdel av vad en egen provning skulle ha
kostat. Inom Nordiska Ämbetmannakommittén för konsumentfrågor
(NÄK) utreds f. n. möjligheterna att öka omfattningen av gemensamma
nordiska provningar av hushållskapitalvaror. Även här är syftet att hålla
provningskostnaderna så låga som möjligt. Traditionellt har provningar av
huvudsakligen hushållskapitalvaror utförts. Tack vare verkets deltagande i
internationellt samarbete har på senare tid även provningar på andra
varuområden kunnat genomföras.

Genom tillkomsten av den nya marknadsföringslagen 1976 uppstod ett
nytt läge i fråga om produktundersökningar. Enligt 3 § marknadsföringslagen
kan näringsidkare åläggas att vid sin marknadsföring lämna information som
är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Informationen kan gälla
bl. a. upplysningar om produktegenskaper av den standardiserade och
produktcentrerade typ som ingick i det tidigare, frivilliga VDN-systemet.
Bland exempel från konsumentverkets arbete enligt marknadsföringslagen
kan nämnas riktlinjer för information om nya personbilars energiförbrukning
vilka innebär krav på omfattande provningar av bilars energiförbrukning.
Tillämpningen av 3 § marknadsföringslagen - ibland i samverkan med 4 §
som direkt avser varuegenskaper - medför att ansvaret för själva genomförandet
av produktundersökningar med jämförelsesyfte i princip förs över från
konsumentverket till företagen själva. Övriga delfunktioner i provningsprocessen
ligger kvar hos konsumentverket, nämligen bestämningen av vilka
produkter (varor/tjänster) och produktegenskaper som skall undersökas, på
vilket sätt undersökningar skall genomföras, kontroll av genomförandet samt
sammanställning av resultaten för information till konsumenter, företag och

NU 1978/79:27

andra intresserade. Anvisningar om hur företagen skall utföra produktprovningarna
kan ges i riktlinjer.

Större jämförande varuprovningar som konsumentverket bekostar anses
vara motiverade dels i sådana fall där riktlinjer för en viss varutyp ännu är
under planering eller utarbetande, dels när riktlinjer bedöms vara svåra att få
fram beroende på att reproducerbara provningsmetoder saknas. (Reproducerbar
kallasen metod som tillåter en likvärdig provning på olika laboratorier,
i olika företag etc.).

Konsumentverket finnér det motiverat att avsätta vissa resurser för större
jämförande provningar som verket bekostar. Med hänsyn till de övriga
angelägna uppgifter som verket har att fullgöra måste dock satsningen på
detta område bli relativt begränsad. Verket har stannat för att ca 350 000 kr.
bör användas för detta ändamål under vart och ett av de följande tre
budgetåren.

Exempel på varuområden som konsumentverket f. n. prioriterar när det
gäller sådana undersökningar är (utan inbördes rangordning): brandutrustning
för hemmen, kylar och frysar, tvättmaskiner, diskmaskiner, torktumlare,
matberedningsmaskiner, dammsugare och stereo-anläggningar.

Syftet med konsumentverkets uppdragsverksamhet är att genom producentpåverkan
främja en för konsumenterna gynnsam produktutveckling.
Provningsresultaten utnyttjas också i den till konsumenterna riktade informationen.
Konsumentverket förfogar över vissa provningsresurser som inte
finns att tillgå på något annat opartiskt laboratorium i Sverige. Sålunda kan
funktionsprovning av tvätt- och diskmaskiner, torktumlare samt tvätt- och
diskmedel utföras. För provning av lukter finns ett speciellt laboratorium
byggt för panelbestämningar. Dessa resurser är i första hand avsedda för
provningar av köksfläktar. Säkerhetsanordningar hos vattenanslutna apparater
mot risken att förorena dricksvattnet eller vålla översvämning granskas
fortlöpande. Uppdragsprovningar ger f. n. underlag för verkets skrifter
Tvättmaskiner - Köpråd, testresultat samt Diskmaskiner - Köpråd, testresultat
och vidare för information om köksfläktar. Avsikten är att även
provningar av torktumlare skall ske inom ramen för detta program. Under
budgetåret 1977/78 hade konsumentverket 34 uppdragsprojekt underarbete.
Den ekonomiska omslutningen var 520 000 kr. Verksamheten under det nu
innevarande budgetåret har beräknats få samma omfattning.

Produktsäkerhet pä leksaksområdet
Motionen 1978/79:1 5 1 1

Det finns f. n. inga uppgifter om hur många barn som årligen skadas av
leksaker av undermålig kvalitet, säger motionären. Emellertid har enligt
uppgifter i massmedia små barn utsatts för kvävningstillbud av innehållet i
sådana leksaker som mjuka djur, vilka ofta har en fyllning av små plastkulor.
Andra barn har skadat sig på vissa nålar, som ögonen på dessa djur har varit

NU 1978/79:27

fästade vid. Även innehållet i skallror och plastleksaker som tuggats sönder
har lett till skador. Det vore därför, anser motionären, angeläget att
konsumentverket kvalitetstestade och säkerhetsmärkte vissa typer av leksaker
för små barn ”så att barnolycksfall av ovan nämnda slag inte
inträffade”.

Utredningen om barnolycksfall

Utredningen (S 1977:07) om barnolycksfall (särskild utredare: barnombudsman
Rigmor von Euler) tillkallades i februari 1977 för att utreda frågan
hur barnolycksfallen på bästa sätt skall kunna förebyggas. I direktiven
påpekas inledningsvis att åtskilliga åtgärder har vidtagits för att motverka
barnolycksfallen. Ett flertal myndigheter har att inom sitt ansvarsområde
bevaka barnens säkerhet. Det centrala ansvaret rörande åtgärder för barnens
vård och skydd åvilar socialstyrelsen. Till styrelsen är knutet det år 1971
inrättade lekmiljörådet, som har till uppgift att bl. a. verka för att skydds- och
säkerhetsaspekterna vid barns lek tillgodoses. Andra myndigheter som
statens trafiksäkerhetsverk, byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, konsumentverket,
arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen och statens planverk
har viktiga uppgifter i det förebyggande arbetet beträffande barnolycksfall. På
det lokala planet är det kommunernas barnavårdsnämnder/sociala centralnämnder
som skall främja en gynnsam utveckling av de unga och goda
uppväxtförhållanden i övrigt för dem. Bestämmelser härom finns i barnavårdslagen
(1960:97).

Riksdagen har, framhålls det vidare i direktiven, i samband med behandlingen
av motioner rörande barnolycksfall pekat på osäkerheten om vilket
organ, såväl på riksplanet som lokalt, som har huvudansvaret för bamsäkerhetsfrågorna.
Riksdagen har också pekat på behovet av att registrera
barnolycksfall. Riksdagen har därvid förutsatt att dessa frågor beaktas i ett
fortsatt arbete med barnsäkerheten.

Bland utredarens uppgifter är enligt direktiven att undersöka omfattningen
av barnolycksfallen och deras orsaker och föreslå övergripande åtgärder som
kan förebygga olycksfall bland barn.

Utredningens betänkande kommer att avlämnas under första hälften av
april 1979.

Bestämmelser i marknadsföringslagen om produktsäkerhet
m. m.

Enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:1418) kan näringsidkare förbjudas
att fortsätta att saluhålla en vara som på grund av sina egenskaper medför
särskild risk för skada på person eller egendom. Detsamma gäller om varan är
uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Näringsidkare kan vidare
enligt 3 § åläggas att vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet

NU 1978/79:27

lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

För tillämpningen av lagen svarar konsumentombudsmannen (KO) och
marknadsdomstolen.

Riksdagsbehandling år 1 978 av motion om farliga leksaker I

en motion år 1978 begärdes att riksdagen skulle uttala sig forén skärpning
av marknadsföringslagen när det gällde försäljning av leksaker. Näringsutskottet
(NU 1977/78:48) hänvisade till att man inom konsumentverket var i
färd med att omarbeta gällande riktlinjer för leksakers säkerhet och att
utredningen (S 1977:07) om barnolycksfall utredde frågan om hur barnolycksfall
skulle kunna förebyggas. Därefter anförde utskottet:

Motionären syftar till att få till stånd en skärpning i bedömningen av de
risker som olika slags leksaker kan åstadkomma. Genom det ovan redovisade
utredningsuppdraget och arbetet inom konsumentverket kommer man att få
en säkrare grund för en sådan bedömning. Detta innebär att KO kan få större
möjligheter än f. n. att yrka på förbud enligt 4 § marknadsföringslagen mot
försäljning av farliga leksaker.

Utskottet avstyrkte motionen, som avslogs av riksdagen.

Rapport om produktsäkerhet

Konsumentverket har år 1978 publicerat en promemoria (Rapport 1978:3-01) med titeln "Produktsäkerhet. Produktrelaterade olyckor och produktsäkerhetsärenden”.
Promemorian innehåller dels en översikt av existerande
system för rapportering av produktrelaterade skador (USA, Storbritannien,
Japan), dels en kortfattad beskrivning av pågående försök med sådana
rapportsystem (OECD, EG-kommissionen, nordiskt projekt, barnolycksfallsutredningen).
Vidare presenteras ett antal produktsäkerhetsärenden som
har granskats av konsumentverket. Syftet har varit att ge en överblick av
vilka produkter som konsumenterna har problem med, orsakerna till
anmälan samt åtgärder som har vidtagits av konsumentverket resp. KO. Av
de ärenden som berörs har 74 gällt leksaker. De fördelar sig på leksakspistoler
och andra skjutvapen (22 ärenden), skallror (8 ärenden), mjuka djur och
dockor (8 ärenden), åkleksaker (9 ärenden), smådelar som kan innebära
kvävningsrisk (6 ärenden), leksaker som kan förorsaka förgiftning (8 ärenden)
och övrigt (13 ärenden). Produkterna har i en del fall dragits tillbaka från
marknaden, i andra fall förbättrats. Några fall, t. ex. försäljning av en
industriellt tillverkad slangbella, har förts till marknadsdomstolen. 1 en bilaga
beskrivs ärendena vart för sig med angivande av produktens art, kort
beskrivning av olycka eller tillbud som vållats samt konsumentverkets resp.
KO:s åtgärd. (1 en senare promemoria lämnas mer kortfattade uppgifter om
leksaksärenden hos konsumentverket under tiden den 1 juli 1976-den 31
december 1978.)

NU 1978/79:27

Slutsatserna i rapporten är i huvudsak följande. Många ärenden av
säkerhetskaraktär har anmälts under den korta tid som den nya marknadsföringslagen
har varit i kraft. Leksaker är ett uppmärksammat produktområde.
För detta område gäller att varusortimentet är stort och ständigt förnyas,
vilket medför vissa problem från säkerhets- och övervakningssynpunkt. Det
är angeläget att reducera riskerna för olycksfall förorsakade av konsumentvaror
såsom t. ex. leksaker och nappar. Det kan emellertid vara svårt att
avgöra om en viss produkt direkt kan anges vara orsak till olyckor. För att
klarlägga orsakssambanden erfordras många gånger särskilda analyser. Om
ett system för registrering av produktrelaterade olyckor och analys av dessa
införs, möjliggör detta för konsumentverket/KO och andra myndigheter att
fä överblick över vilka varor som förorsakar de flesta skadorna och att vidta
nödvändiga åtgärder, bl. a. med stöd av marknadsföringslagen. För näringslivet
ger ett sådant system värdefull information att ta hänsyn till vid
produktutformningen. Det föreliggande materialet ger vidare starkt stöd för
att en produktansvarslag bör införas.

Mors dag och Fars dag
Motionen 1 978/79:659

Mors dag och Fars dag har blivit allmänt accepterade i Sverige, framhåller
motionärerna. De menar emellertid att många barn upplever firandet av dessa
dagar som ett tvång, och de betecknar det som ett steg i rätt riktning att man i
skolan har upphört att låta barnen rita gratulationsbilder till mor och far. I
dagens samhälle, där barn har föräldrar som bor åtskilda, innebär uppvaktningen
med presenter på särskilda dagar en ökad press för barnen, säger
motionärerna vidare. Problem kan också uppstå för vuxna barn med föräldrar
som inte bor på samma ort. Det är enligt motionärerna inte rätt att
köpmännen med sina starka intressen för de båda dagarna skall styra
relationerna mellan barn och föräldrar. Mors dag och Fars dag har ingen
uppgift att fylla i vårt samhälle, är motionärernas slutsats. Gemenskapen
mellan generationerna bör skapas på ett naturligare sätt. Konsumentverket
och köpmännens intresseorganisationer vore lämpliga organ att genomföra
en översyn av bruket med Mors dag och Fars dag.

Uppgifter i anslutning till motionen

Seden att fira Mors dag och Fars dag är i Sverige - till skillnad från vad som
gäller i USA, varifrån förebilden har hämtats - inofficiell. Mors dag infördes i
Sverige år 1919 på initiativ av författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg och
under medverkan av Svenska riksförbundet för sedlig kultur, vilket hade
grundats av henne. I vart fall under 1920-talet tycks det ha varit vanligt att
Mors dag uppmärksammades i gudstjänstlivet och av en del ideella
sammanslutningar. Fars dag började firas år 1931. Köpmännens intresseorganisationer
har enligt uppgift inte varit inkopplade på beslut om Mors dag

Nll 1978/79:27

och Fars dag. Särskilt om Mors dag finns upplysningar från en rad andra
europeiska länder.

Utskottet

Konsumentverket får enligt regeringens förslag reellt sett något mindre
anslag till förvaltningskostnader för budgetåret 1979/80 än för det innevarande
budgetåret. Utskottet tillstyrker förslaget. Några särskilda anvisningar
om hur konsumentverket bör anpassa sin verksamhet efter de minskade
resurserna ges inte i propositionen. Innebörden av regeringens ställningstagande
är att verket självt - givetvis i anslutning till de riktlinjer som det har
angett i sin anslagsframställning - får ta ansvaret för den strängare
prioritering av olika insatser som blir nödvändig. Utskottet riktar ingen
erinran häremot men skulle ha funnit det naturligt om regeringen klarare
hade markerat sina intentioner i fråga om verksamheten.

En utredning med uppgift att utarbeta nya riktlinjer för konsumentverkets
verksamhet föreslås i motionen 1978/79:480. Den hittillsvarande utvecklingen
kännetecknas av en alltför långtgående lagstiftning om och reglering
av konsumenternas situation, hävdar motionärerna. De anser att konsumenternas
rätt till valfrihet bör betonas i konsumentpolitiken och att konsumentverket
därför i högre grad bör inrikta sin verksamhet på hushållsekonomisk
forskning, varutester, utbildning och information.

Liknande synpunkter framfördes i en motion förra året. Utskottet
betonade då att konsumentverkets aktiviteter med inriktning på producenterna
och dess aktiviteter med inriktning på konsumenterna betingar
varandra ömsesidigt. Konsumentverkets åtgärder med adress till producenterna
går till stor del ut på att söka få till stånd fylligare och mera korrekt
information om varor och tjänster, till grund för rationella beslut av
konsumenterna. Det är därför missvisande att sätta producentpåverkan och
konsumentupplysning i motsatsställning till varandra, sade utskottet.

Dessutom erinrade utskottet om att insynsutredningen (H 1976:03)
arbetade på en lägesrapport om förutsättningarna för producentpåverkan,
vilken var avsedd att ligga till grund för fortsatt debatt. Det var, sade
utskottet, naturligt att statsmakterna avvaktade denna rapport och diskussionen
kring den innan de övervägde ändrade direktiv för inriktningen av
konsumentverkets verksamhet. Rapporten (SOU 1979:5) har nu publicerats
och håller på att remissbehandlas.

De principiella synpunkter som utskottet anförde förra året med anledning
av den nämnda konsumentpolitiska motionen är tillämpliga också på
motionen 1978/79:480. De innebär att en sådan utredning som begärs i denna
inte är motiverad. Det skulle också vara föga rationellt att vid sidan av
insynsutredningen tillsätta ytterligare en utredning beträffande konsumentverkets
verksamhet.

Utskottet menar vidare att den som vill påkalla nya styrande insatser från

NU 1978/79:27

riksdagens sida visavi konsumentverket i första hand borde föreslå utnyttjande
av ett annat instrument. Som har redovisats i det föregående tillämpas
programbudgetering för konsumentverket. Riksdagen har alla möjligheter att
genom närmare reglering av de olika programmen och delprogrammen styra
konsumentverkets aktiviteter. Det missnöje med den nuvarande verksamheten
som kommer till uttryck i motionen borde i första hand föranleda
förslag till villkor i samband med anslagsgivningen. Motionens förespråkare
inom utskottet har emellertid inte velat lämna några sådana förslag.

Med hänvisning till vad här sagts avstyrker utskottet motionen 1978/
79:480.

I motionen 1978/79:1499 hävdas att konsumentverket har upphört att testa
konsumentkapitalvaror och därigenom gått förlustigt ett viktigt underlag för
information till konsumenterna. Av den redogörelse som på grundval av
konsumentverkets anslagsframställning har lämnats i det föregående
framgår att verket genomför och avser att även fortsättningsvis genomföra
sådana provningar, om än i relativt begränsad omfattning. Av betydelse i
sammanhanget är att den nya marknadsföringslagen (1975:1418) har gjort det
möjligt att i stor utsträckning föra över ansvaret för genomförande av
produktundersökningar i jämförelsesyfte från konsumentverket till företagen
själva. Utskottet hänvisartill vad konsumentverket har anfört i ämnetäven
beträffande verkets varuprovningar på uppdrag - och avstyrker
motionen.

Mot bakgrund av uppgifter om barnolycksfall som har vållats av leksaker
förespråkas i motionen 1978/79:1511 att konsumentverket skall testa och
säkerhetsmärka vissa typer av leksaker för små barn. Utredningen (S 1977:07)
om barnolycksfall föreslås få i uppdrag att undersöka möjligheterna härtill.
Av den redogörelse beträffande produktsäkerhet på leksaksområdet som har
lämnats i det föregående framgår att konsumentverket ägnar betydande
uppmärksamhet åt det problem som tas upp i motionen. Motionären tycks
mena att säkerhetsmärkning av en begränsad del av det stora och snabbt
skiftande leksakssortimentet skulle kunna eliminera olyckor av det åsyftade
slaget. Utskottet finner denna uppfattning orealistisk och avstyrker motionen.
Härvid räknar utskottet med att konsumentverket kommer att göra
fortsatta insatser på leksaksområdet. Verket håller f. n. på att omarbeta sina
riktlinjer för leksakers säkerhet mot bakgrund av internationell standardiseringsverksamhet.

Inofficiellt betecknas sedan år 1919 en söndag i maj som Mors dag och
sedan år 1931 en söndag i november som Fars dag. Firandet av dessa dagar
framställs i motionen 1978/79:659 som en eftergift för kommersiella
intressen. Motionärerna vill att riksdagen skall anmoda regeringen att vidta
åtgärder för avskaffande av Mors dag och Fars dag. Förhandlingar mellan
konsumentverket och köpmännens intresseorganisationer nämns som en

NU 1978/79:27

tänkbar väg. Utskottet anser inte att staten har anledning att engagera sig i
denna fråga. Motionen avstyrks.

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Konsumentverket:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1979/80 anvisar ett
förslagsanslag av 37 662 000 kr.,

2. beträffande utredning om inriktningen av konsumentverkets verksamhet att

riksdagen avslår motionen 1978/79:480,

3. beträffande provning av konsumentkapitalvaror
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1499,

4. beträffande produktsäkerhet på leksaksomrädet
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1511,

5. beträffande avskaffande av Mors dag och Fars dag
att riksdagen avslår motionen 1978/79:659.

19. Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. Regeringen har
under punkten D 5 (s. 74 f.) föreslagit riksdagen att till Konsumentverket:
Undersökningsverksamhet m. m. för budgetåret 1979/80 anvisa ett reservationsanslag
av 1 802 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionen 1978/79:1475 av Arne
Blomkvist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att
behovet av ökade anslag till konsumentpolitisk forskning och till studieförbundens
verksamhet på konsumentområdet beaktas vid kommande års
budgetarbete.

Motionen

Motionärerna erinrar om de ändamål som skall tillgodoses genom detta
anslag. De framhåller som särskilt viktigt att studieförbunden får resurser att
svara för utbildningsinsatser på konsumentområdet. Regeringens förslag
innebär, säger motionärerna, en urholkning av anslaget. Samtidigt som en
verksamhet på konsumentområdet byggs upp med lagstiftning och nya
organisationer minskar man resurserna för forskning och stöd till studieförbunden
på samma område. Rekryteringen av nya forskare till konsumentområdet
försvåras, och bidragen till studieförbundens verksamhet drabbas
hårt.

Utskottet

Även när det gäller undersökningsverksamhet m. m. innebär regeringens
förslag att konsumentverket får minskade resurser. I motionen 1978/79:1475

NU 1978/79:27

föreslås att riksdagen skall begära att behovet av anslagsökning beaktas vid
kommande års budgetarbete. Utskottet - som tillstyrker regeringens förslag
under denna punkt - är ense med motionärerna om att det är viktigt att
resurserna för de ändamål som det här är fråga om inte urholkas. Något
uttalande avsett att direkt styra nästa års budgetarbete är utskottet emellertid
inte berett att förorda, varför motionen avstyrks.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Konsumentverket:
Undersökningsverksamhet m. m. för budgetåret 1979/80
anvisar ett reservationsanslag av 1 802 000 kr.,

2. att riksdagen avslår motionen 1978/79:1475.

20. Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkten D 6 (s. 75 f.) och hemställer

att riksdagen till Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden
för budgetåret 1979/80 anvisar ett förslagsanslag av
4810000 kr.

PATENT- OCH REGISTRERINGSVERKET M. M.

21. Patent- och registreringsverket. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkten E 1 (s. 78-88) och hemställer

att riksdagen till Patent- och registreringsverket för budgetåret 1979/
80 anvisar ett förslagsanslag av 80 069 000 kr.

22. Särskilda kostnader för förenings- m. fl. register. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkten E 2 (s. 89) och hemställer

att riksdagen till Särskilda kostnader för förenings- m.fl. register för
budgetåret 1979/80 anvisar ett förslagsanslag av 8 200 000 kr.

FONDEN FÖR LÅNEUNDERSTÖD

23. Lån till den europeiska patentorganisationen. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkten V:10 (s. 148) och hemställer

att riksdagen till Lån till den europeiska patentorganisationen för
budgetåret 1979/80 anvisar ett investeringsanslag av 5 000 000
kr.

Stockholm den 13 mars 1979

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

NU 1978/79:27

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Hugo Bengtsson (s), Fritz Börjesson (c),
Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro (fp), Nils Erik Wååg(s), Birgitta
Hambraeus (c), Margaretha af Ugglas (m), Lilly Hansson (s), Karl-Anders
Petersson (c), Ivar Högström (s). Ingegärd Oskarsson (c), Sten Svensson (m),
Rune Johansson i Ljungby (s) och Ulla Orring (fp).

Reservationer

1. vid punkten 15 (Marknadsdomstolen) av Margaretha af Ugglas (m) och
Sten Svensson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med "Frågan
huruvida” och slutar på s. 12 med "marknadsdomstolens beslut” bort ha
följande lydelse:

Vid beslutet om marknadsdomstolens inrättande gav företrädare för
centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet uttryck för uppfattningen
att man med det snaraste borde möjliggöra en omprövning av
domstolens beslut. Erfarenheterna av domstolens verksamhet under de år
som därefter har gått visar att det fanns starkt fog för denna mening.
Marknadsdomstolens beslut har på det hela taget inte blivit så klargörande att
de har fått önskvärd prejudikatsverkan. Att högsta domstolen i två fall har
medgett resning i ärenden som marknadsdomstolen har handlagt och därvid
har undanröjt dess beslut är ett anmärkningsvärt förhållande som lagstiftaren
inte heller kan bortse ifrån. På senare år har området för marknadsdomstolens
verksamhet utvidgats. De rättssäkerhetsskäl som redan från början talade för
att det borde finnas möjlighet till överprövning har därigenom fått ökad
tyngd. Utskottet föreslår att riksdagen begär att regeringen omgående låter
utreda frågan om införande av en sådan möjlighet.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:1514 i ifrågavarande
del hos regeringen begär utredning i enlighet med vad
utskottet har anfört,

2. vid punkten 18 (Konsumentverket: Förvaltningskostnader) av Margaretha
af Ugglas (m) och Sten Svensson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 25 med "De
principiella” och slutar på s. 26 med "motionen 1978/79:480” bort ha följande
lydelse:

Insynsutredningens rapport behandlar möjligheter att ytterligare förstärka
konsumentverkets inriktning på producentpåverkan. Den kan alltså
betraktas som ett nytt belägg för att den enskilde konsumentens situation inte
längre står i centrum för konsumentpolitiken. Utskottet finner motionä -

NU 1978/79:27

rernas kritik av konsumentverkets nuvarande verksamhet väl underbyggd.
Det är angeläget att man snarast söker bryta den förhärskande tendensen att
konsumentpolitiken i första hand blir en detaljreglering av företagens
produktion och marknadsföring. I stället bör den, som motionärerna
beskriver, väsentligen gå ut på att konsumenterna på saklig grundval skall få
utbildning och information som gör dem kapabla att själva träffa sitt val på
marknaden och att rätt använda och vårda förvärvade produkter. Utskottet
tillstyrker således förslaget i motionen 1978/79:480 om att en kommitté skall
tillsättas för att utarbeta nya riktlinjer för konsumentverkets verksamhet.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:480 hos regeringen
begär utredning i enlighet med vad utskottet anfört.