Med anledning av propositionen 1977/78:75 med förslag till ransoneringslag m. m. jämte motion (Betänkande 1977/78:FöU13 Försvarsutskottet)

FöU 1977/78:13

Försvarsutskottets betänkande
1977/78:13

med anledning av propositionen 1977/78: 75 med förslag till ransoneringslag
m. m. jämte motion

I propositionen 1977/78: 75 (handelsdepartementet) har regeringen
— efter hörande av lagrådet — föreslagit att riksdagen antar i propositionen
framlagda förslag till

1. ransoneringslag,

2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

3. lag om ändring i lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning,

4. lag om ändring i oljekrislagen (1975: 197).

Med anledning av propositionen har väckts motionen 1977/78: 1045.

Propositionen

I propositionen föreslås en ny ransoneringslag som skall ersätta allmänna
ransoneringslagen (1954: 280). Den nya lagen, som är en fullmaktslag,
träder automatiskt i tillämpning om riket kommer i krig. I
andra krissituationer får regeringen sätta lagen i tillämpning. Ett beslut
härom skall inom viss tid underställas riksdagen för prövning. Den
nya lagen skiljer sig från allmänna ransoneringslagen bl. a. genom att
den har utformats så att skilda typer av försörjningskriser skall kunna
bemästras utan att särlagstiftning behöver tillgripas. Sålunda kan lagen
sättas i tillämpning då försörjningssvårigheter har uppstått till följd av
någon extraordinär händelse som har inträffat inom landet, s. k. inre
kris.

Lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1977/78.10 sami. Nr 13

FöU 1977/78:13

1 Förslag till
Ransoneringslag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Kommer riket i krig, träder 6—9 §§ i tillämpning.

2 § Regeringen får föreskriva att 6—9 §§ helt eller delvis skall tilllämpas
från tidpunkt som regeringen bestämmer,

1. om riket är i krigsfara,

2. om det till följd av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit
sig eller av annan utomordentlig händelse föreligger knapphet eller betydande
fara för knapphet inom riket på förnödenhet av vikt för totalförsvaret
eller folkförsörjningen.

Föreskrift enligt första stycket 2 skall avse viss tid, högst ett år varje
gång.

3 § Föreskrift enligt 2 § första stycket skall underställas riksdagens
prövning inom en månad från det den utfärdades eller, om riksmöte ej
pågår, från början av närmast följande riksmöte. Sker ej underställning
eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader från det
underställningen skedde, upphör föreskriften att gälla.

4 § Upphör riket att vara i krig eller i krigsfara som har föranlett
föreskrift enligt 2 § första stycket 1, skall regeringen föreskriva att 6—
9 §§ ej längre skall tillämpas. Dock får regeringen, om förutsättningar
härför finns, i stället föreskriva att de skall tillämpas med stöd av 2 §
första stycket 2.

5 § Vid tillämpning av denna lag och med stöd av lagen meddelade
föreskrifter skall tillses att den vars rätt beröres icke lider större förfång
än som är nödvändigt.

Beslut enligt 13 § 1 får ej utan tvingande skäl meddelas i fråga om
förnödenhet, som näringsidkare oundgängligen behöver för sin näring.

Reglering av handel m. m.

6 § Om det är nödvändigt för hushållning med förnödenhet som är av
vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva
att förnödenheten

1. under viss tid icke får saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas
eller förvärvas,

2. får saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas endast
i den ordning och på de villkor som föreskrives av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer,

3. får användas endast för de ändamål, på de villkor och med de

FöU 1977/78:13

begränsningar som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.

Föreskrift enligt första stycket får meddelas även i fråga om annan
förnödenhet, om det behövs för att reglering som där avses skall kunna
tillfredsställande kontrolleras.

Föreskrift enligt första stycket 1 eller 2 i fråga om överlåtelse av
viss förnödenhet gäller även näringsidkares uttag av förnödenheten ur
rörelsen, om ej annat föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.

7 § Om det är nödvändigt för hushållning som avses i 6 § eller för
kontroll av reglering enligt 6 §, får regeringen föreskriva att viss förnödenhet
icke får frambringas, tillverkas, beredas, användas eller yrkesmässigt
köpas eller säljas av annan än den som har fått tillstånd därtill
av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Särskilda avgifter

8 § Om det är nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet som
är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva
att clearing skall ske för utjämning av priserna på förnödenheter
av samma eller likartat slag, som införes till riket, eller av priserna
på förnödenhet, som införes till riket, och förnödenhet av samma eller
likartat slag, som frambringas, tillverkas eller beredes inom riket.

Med clearing avses i första stycket att i vissa fall avgift (clearingavgift)
skall erläggas och i andra fall bidrag (clearingbidrag) skall utgå
för förnödenhet, som införes till riket eller som frambringas, tillverkas
eller beredes inom riket. Regeringen bestämmer grunderna för hur avgift
och bidrag skall beräknas.

Om särskilda skäl föreligger, får clearing avse även förråd av förnödenhet
som finns inom riket när föreskriften om clearing träder i
kraft.

9 § Om det är nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet
som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen
föreskriva att avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas för förnödenhet
som utföres ur riket. Regeringen bestämmer grunderna för hur avgiften
skall beräknas.

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om restitution av och befrielse
från clearingavgift och prisutjämningsavgift.

11 § Riksdagen bestämmer hur överskott som kan ha uppstått vid
clearing skall användas.

Erlagda prisutjämningsavgifter skall överföras till en fond. Fondens
medel skall enligt regeringens närmare bestämmande tillföras näringsgren
som har berörts av föreskrift om prisutjämningsavgift.

Inlösen

12 § Har regeringen på grund av knapphet eller befarad knapphet på
viss förnödenhet meddelat föreskrift enligt 6 eller 7 § i fråga om den
förnödenheten, kan ägare av sådan förnödenhet ansöka att hans förråd av
förnödenheten skall inlösas. Ansökan ställes till regeringen men ges in till
länsstyrelsen.

It Riksdagen 1977/78. 10 sami. Nr 13

FöU 1977/78:13

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall inom en
månad från det ansökningen gavs in besluta i fråga om inlösen av förnödenheten
för statens eller annans räkning. Har i fall, då inlösen ej
sker, föreskrift enligt 6 eller 7 § i betydande mån begränsat ägarens
möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och har föreskriften
för ägaren medfört men, som ej är ringa, skall bestämmas att
förnödenheten får av ägaren överlåtas eller användas utan hinder av
vad som har föreskrivits med stöd av 6 eller 7 §.

Förfogande

13 § Är 6 § i tillämpning och är det oundgängligen nödvändigt för
att reglering som där avses skall kunna genomföras, får regeringen eller
myndighet, som regeringen bestämmer, genom beslut om förfogande för
statens eller annans räkning i särskilt fall ålägga

1. näringsidkare, vilken i sin rörelse äger förnödenhet som omfattas
av regleringen, att avstå förnödenheten,

2. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar fastighet, gruva,
byggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller transportmedel,
arbetsmaskin eller liknande, att utöva verksamhet för eller på annat
sätt medverka till framställning av förnödenhet, som omfattas av
regleringen, i den mån det kan ske inom ramen för hans vanliga verksamhet,

3. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar lageranläggning,
att förvara förnödenhet som omfattas av regleringen,

4. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar transportmedel,
att ombesörja transporter.

14 § Är 6 § i tillämpning och kan beslut om förfogande antagas bli
nödvändigt beträffande viss egendom, får regeringen eller myndighet,
som regeringen bestämmer, i avvaktan på sådant beslut förbjuda näringsidkaren
att överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort
egendomen (dispositionsförbud).

Har ej beslut om förfogande meddelats och blivit gällande mot näringsidkaren
inom en månad från det dispositionsförbud enligt första
stycket beslutades, upphör förbudet att gälla mot honom. Föreligger
särskilda skäl, kan dock myndighet som har meddelat förbudet förlänga
tiden med högst en månad.

15 § Näringsidkare som avses med beslut om förfogande eller dispositionsförbud
är skyldig att vårda egendomen samt att, om det påfordras,
avlämna förnödenhet som skall avstås enligt beslut om förfogande.
Tid och plats för avlämnande fastställes av den myndighet som
har meddelat beslutet eller av myndighet som regeringen bestämmer.

Kan näringsidkaren icke tillfredsställande fullgöra skyldighet enligt
första stycket, skall han utan dröjsmål anmäla detta till den myndighet
som har meddelat beslutet eller bestämmelse om fullgörande av det.

Underlåter näringsidkare att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla
egendom som omfattas av beslut om förfogande, skall polismyndighet
lämna den handräckning som behövs för verkställighet av beslutet.

FöU 1977/78:13

16 § Beslut om förfogande och om dispositionsförbud blir gällande
mot näringsidkaren, när han har fått del av beslutet.

Förnödenhet, som näringsidkare på grund av beslut enligt 13 § 1 eller
2 skall avstå till annan eller framställa för annans räkning, övergår
i dennes ägo när den avlämnas eller på annat sätt kommer i hans besittning.

17 § Mot beslut om förfogande och dispositionsförbud som har meddelats
av annan myndighet än regeringen får talan föras hos regeringen
genom besvär.

Ersättning

18 § Inlöses förnödenhet enligt 12 §, utgår ersättning för kostnader
för tillverkning eller inköp och för transport och lagring av förnödenheten.
Ersättning får dock icke bestämmas till högre belopp än som
skulle ha utgått om förnödenheten hade avståtts till staten enligt förfogandelagen
(1978: 000).

19 § Avstås förnödenhet enligt 13 § 1, utgår skälig ersättning för
nödvändiga kostnader vid tillverkning eller återanskaffning eller, om
förnödenheten avstås av återförsäljare, vid återanskaffning och återförsälj
ning av sådan förnödenhet.

Utövas verksamhet enligt 13 § 2—4, utgår ersättning med hänsyn till
nödvändiga kostnader för verksamheten.

20 § Upphör dispositionsförbud att gälla enligt 14 § andra stycket,
utgår skälig ersättning för skada som till följd av förbudet har uppkommit
på den med förbudet avsedda egendomen.

21 § För åtgärd enligt 15 § första stycket första meningen utgår skälig
ersättning.

22 § Ersättning bestämmes med hänsyn till omständigheterna vid den
tid då förnödenheten avstås eller verksamheten utövas. Är förnödenheten
i färdigt skick vid den tidpunkt då beslutet om inlösen eller förfogande
meddelas, bestämmes ersättningen med hänsyn till omständigheterna
vid den tidpunkten. Fastställd ersättning får jämkas efter vad
som är skäligt, om ändrade förhållanden påkallar det.

I fall som avses i denna lag har bestämmelserna i 17 § andra stycket,
36 § och 41—44 §§ förfogandelagen (1978: 000) motsvarande tillämpning.

23 § Ersättning enligt 18—21 §§ bestämmes av oljekrisnämnden såvitt
avser inlösen av eller förfogande eller dispositionsförbud beträffande
råolja och oljeprodukter som omfattas av oljekrislagen (1975:
197). Bestämmelser om nämnden finns i samma lag.

I annat fall än som avses i första stycket bestämmes ersättning enligt
18 § av lokal värderingsnämnd och ersättning enligt 19—21 §§ av
riksvärderingsnämnden. Bestämmelser om dessa nämnder finns i förfogandelagen
(1978: 000).

I fråga om bevakning av statens rätt inför nämnderna gäller vad
som föreskrives i 13 § oljekrislagen och 28 § förfogandelagen.

FöU 1977/78:13

24 § Talan mot beslut av lokal värderingsnämnd föres hos riksvärderingsnämnden.

Mot beslut av riksvärderingsnämnden eller av oljekrisnämnden får talan
ej föras.

Ransoneringsbevis

25 § Bevis om rätt att förvärva eller använda förnödenhet vid reglering
enligt 6 § (ransoneringsbevis) får icke utbjudas till avyttring mot
vederlag eller överlåtas mot vederlag. Ej heller får sådant bevis överlämnas
mot vederlag i pengar att användas av annan.

Ransoneringsbevis får icke heller utan vederlag överlåtas eller mot
annat vederlag än pengar överlämnas att användas av annan i andra
fall eller på andra villkor än som föreskrives av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer.

26 § Utöver vad i 25 § sägs gäller i fråga om näringsidkare, att han
icke får utan vederlag till begagnande av annan överlämna eller ur sin
rörelse taga ransoneringsbevis, som han har mottagit i eller för rörelsen,
annat än i den ordning och på de villkor som föreskrives av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer.

27 § Ransoneringsbevis får återkallas av myndighet som har utfärdat
beviset, om tilldelningen av beviset har föranletts av oriktig uppgift eller
om den, för vilken beviset har utfärdats, enligt gällande föreskrifter
icke är berättigad att inneha eller begagna beviset eller om särskilda
omständigheter eljest föranleder att beviset återkallas.

28 § Har ransoneringsbevis återkallats, skall innehavaren genast överlämna
beviset till den myndighet som har återkallat det eller, om annan
myndighet har angetts i beslutet om återkallelse, till denna myndighet.

29 § Har någon för vilken ransoneringsbevis har utfärdats erhållit
flyttningsbetyg till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet
som har utfärdat det. Avlider någon för vilken sådant bevis har
utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, som har den dödes egendom
i sin vård, skyndsamt överlämna beviset till myndigheten.

30 § Vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis gäller även legitimationskort
som har utställts av myndighet för att användas vid utdelning
av ransoneringsbevis.

Uppgiftsskyldighet m. m.

31 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva,
att den som innehar förnödenhet av vikt för totalförsvaret
eller folkförsörjningen eller förnödenhet, som avses med föreskrift enligt
6 § andra stycket eller 7 §, skall lämna uppgift om innehavet.

32 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva,
att den som yrkesmässigt frambringar, tillverkar, bereder, köper,
säljer eller i yrkesmässig verksamhet använder förnödenhet som

FöU 1977/78:13

avses med föreskrift enligt 6—9 § skall lämna de skriftliga uppgifter
angående rörelsen och föra de anteckningar som finnes behövliga för
kontroll av föreskriftens efterlevnad.

33 § I samband med reglering enligt 6 eller 7 § i fråga om energi är
var och en skyldig att, i den utsträckning som föreskrives av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer, lämna de uppgifter och
göra de avläsningar som finnes behövliga för genomförande av regleringen.

Den som råder över utrymme, inom vilket åtgärd enligt första stycket
skall vidtagas, skall lämna erforderligt tillträde till utrymmet.

34 § För kontroll av att uppgift enligt 32 eller 33 § är riktig och
fullständig skall uppgiftsskyldig på begäran av länsstyrelse eller av annan
myndighet, som regeringen bestämmer, tillhandahålla myndigheten
handelsböcker och andra affärshandlingar på tid och plats som
myndigheten fastställer.

Vad som sägs i första stycket har motsvarande tillämpning i fråga om
anteckningar som avses i 32 §.

35 § Om uppgiftsskyldig ej efterkommer begäran enligt 34 § eller
om det beträffande någon föreligger särskild anledning till kontroll
huruvida uppgiftsskyldighet vederbörligen har fullgjorts, får myndighet
som avses i 34 § besluta om undersökning" av kontor, fabrik, butik,
serveringslokal, lagerlokal, ladugård eller annat utrymme eller förvaringsställe,
som han råder över, och om omhändertagande av hans handelsböcker
och andra affärshandlingar. Även i fråga om utrymme som
avses i 33 § andra stycket får undersökning ske.

Vid undersökning och omhändertagande enligt första stycket skall
bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan gälla i
tillämpliga delar. Myndigheten utövar därvid den befogenhet som vid
husrannsakan tillkommer undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.
Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för
undersökningen och omhändertagandet.

36 § Den mot vilken förfogande riktas är skyldig att lämna uppgift om
rätt som annan har i fråga om den med förfogandet avsedda egendomen.

Vite m. m.

37 § Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 28 eller 29 §,
får länsstyrelsen eller enligt regeringens bestämmande annan myndighet
förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten. Detsamma gäller,
om någon har eller kan antagas ha underlåtit att fullgöra skyldighet
enligt 31—33 §.

38 § Har reglering enligt 6 § införts i fråga om energi, får förbrukare
åläggas att till staten utge särskild avgift (överförbrukningsavgift), om
han har

1. förbrukat mer ledningsbunden energi än som har tillkommit honom
enligt regleringen,

FöU 1977/78:13

2. misshushållat med energi, som har tilldelats honom, och myndighet
till följd därav nödgats tilldela honom ytterligare energi.

Avgiften utgår för överförbrukningen utöver det belopp som skall
erläggas såsom vederlag för energin. Den får bestämmas till högst fem
eller, om särskilda skäl föreligger, högst tio gånger nämnda belopp. Regeringen
meddelar närmare föreskrifter om grunderna för beräkning
och påföring av överförbrukningsavgift. Enligt regeringens bestämmande
ålägges avgiften av länsstyrelse, kristidsnämnd eller annan myndighet.

Har den som ålagts överförbrukningsavgift icke kunnat i väsentlig
mån påverka förbrukningen eller föreligger eljest särskilda skäl, får regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer befria honom från
avgiften.

39 § Underlåter någon att rätta sig efter föreskrift som beträffande
viss förnödenhet har meddelats med stöd av 6 § och kan åtgärd enligt
27 § ej vidtagas, får myndighet som regeringen bestämmer under viss
tid avstänga honom från att erhålla ytterligare mängd av förnödenheten
eller tilldela honom mindre mängd än han eljest skulle erhålla.

Utgöres förnödenheten av ledningsbunden energi, skall den som
tillhandahåller denna verkställa beslut enligt första stycket. Härvid har
33 § andra stycket motsvarande tillämpning.

Underlåter någon att fullgöra skyldighet enligt andra stycket, får
myndighet som avses i första stycket förelägga honom vid vite att fullgöra
skyldigheten.

40 § Mot beslut om föreläggande av vite enligt denna lag får talan ej
föras annat än i samband med talan mot beslut om utdömande av
vitet.

41 § Har åtal väckts mot näringsidkare för att han beträffande viss
förnödenhet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift som har meddelats enligt
6 §, får myndighet som regeringen bestämmer meddela honom
förbud att yrkesmässigt saluhålla, överlåta eller använda sådan förnödenhet.
Föreligger särskilda skäl, får förbudet omfatta också annan
förnödenhet som är föremål för reglering enligt 6 §.

Har åtal väckts mot näringsidkare för att han i väsentlig mån åsidosatt
föreskrift som har meddelats enligt 7 §, får om särskilda skäl föreligger
förbud som avses i första stycket meddelas honom beträffande
förnödenhet, som är föremål för reglering enligt 6 §.

Åtalas någon, som har handlat på näringsidkares vägnar, för brott
som avses i första eller andra stycket, har vad där sägs motsvarande tillämpning
på såväl den åtalade som näringsidkaren.

42 § Förbud enligt 41 § består till dess reglering enligt 6 § upphör
i fråga om förnödenheten. Myndighet som har meddelat förbudet får
dock upphäva det dessförinnan. Ogillas åtal för brott som har föranlett
förbud, skall myndighet som har meddelat förbudet omedelbart
häva det.

43 § Näringsidkare som innehar förråd som omfattas av förbud enligt
41 § har rätt att få förrådet inlöst efter ansökan hos den myndighet
som har meddelat förbudet. Härvid skall 18, 22 och 23 §§ tillämpas.

FöU 1977/78:13

Ansvarsbestämmelser m. m.

44 § Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes, om ej gärningen
är belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen

1. bryter mot föreskrift, åläggande, förbud eller villkor som gäller
enligt eller har meddelats med stöd av 6, 7, 13—15 eller 41 §,

2. lämnar oriktig uppgift i ärende om utfående av ransoneringsbevis
eller vid förvärv mot kvitto eller liknande handling av förnödenhet som
är föremål för reglering enligt 6 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,

3. lämnar oriktig uppgift i ärende om tillstånd enligt 7 § eller ärende
som avses i 27 eller 39 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,

4. bryter mot 25 eller 26 § eller obehörigen förskaffar sig äkta eller
falskt ransoneringsbevis,

5. obehörigen använder ransoneringsbevis som är utfärdat för annan
eller återkallat,

6. underlåter att fullgöra skyldighet som åligger honom enligt 31—34
eller 36 §,

7. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av skyldighet enligt 31—33
eller 36 §, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,

8. inför oriktig uppgift i anteckningar enligt 32 §, om åtgärden innebär
fara i bevishänseende.

Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, dömes till
fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om det har skett i vinningssyfte eller har avsett en betydande
mängd av egendom eller eljest har varit av särskilt farlig art.

Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i första stycket, dömes
till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt detta stycke.

45 § Den som har underlåtit att fullgöra skyldighet, som omfattas av
vitesföreläggande enligt denna lag, får icke dömas till straff för underlåtenheten.

Den som har ålagts överförbrukningsavgift enligt 38 § får icke dömas
till straff för överförbrukningen.

46 § Har näringsidkare ej iakttagit erforderlig omsorg vid omhänderhavandet
av förråd av förnödenhet som avses i 6 eller 7 § eller av
ransoneringsbevis som har mottagits i eller för rörelsen och kan han
till följd därav icke redovisa förrådet eller bevisen i föreskriven ordning,
dömes till böter.

Vad i första stycket föreskrives i fråga om ransoneringsbevis har
motsvarande tillämpning i fråga om anteckningar som avses i 32 § och
andra handlingar som skall upprättas enligt föreskrift utfärdad med
anledning av reglering enligt 6 eller 7 §.

47 § Om flera har medverkat till brott som avses i denna lag, har
23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken motsvarande tillämpning.

48 § Näringsidkare ansvarar för gärning som avses i 44 §, om den har
begåtts i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gärningen.

49 § Har någon begått brott som avses i denna lag, skall egendom,
som han i samband med brottet har mottagit eller genom brottet har

FöU 1977/78:13

saluhållit eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller undanhållit, använt,
frambringat, tillverkat eller berett, förklaras förverkad, om det ej
är uppenbart obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras
förverkat.

Äger den brottslige ytterligare sådan förnödenhet som brottet har
avsett, kan även denna förklaras förverkad. Förråd av annan förnödenhet
som han äger och som är föremål för reglering enligt 6 eller 7 §
kan, om särskilda skäl föreligger, också förklaras förverkat.

Vad i första stycket sägs om egendom gäller i tillämpliga delar även
ransoneringsbevis.

50 § Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bli förverkad,
och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan
nedgång i värde, får den genast försäljas. Sådan försäljning skall alltid
ske, om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till ettusen
kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock
tillstånd till försäljning sökas hos rätten, om omständigheterna medger
detta. Rätten får utan att höra ägaren meddela beslut i ärendet.

51 § Åtal för brott som avses i 46 § får väckas endast efter anmälan
eller medgivande av myndighet som regeringen bestämmer.

Särskilda bestämmelser

52 § Talan mot beslut som har meddelats enligt 27 §, 35 §, 38 §, 39 §
första stycket, 41 eller 42 § föres hos kammarrätt genom besvär.

Talan mot sådant beslut enligt denna lag som har meddelats av annan
myndighet än domstol och som ej avses i första stycket eller i 17
eller 23 § föres hos förvaltningsmyndighet i den ordning regeringen föreskriver.
Möjligheten att anföra besvär får därvid begränsas så, att
talan får förås hos endast en besvärsinstans.

53 § Förvaltningsmyndighets eller kammarrätts beslut vid tillämpning
av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen
länder till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om ej annat följer
av 22 § andra stycket eller föreskrives i beslutet.

54 § När tillämpningen av 6—9 §§ upphör, skall vad som i fråga om
förfogande och dispositionsförbud föreskrives i 57, 58, 60 och 61 §§
förfogandelagen (1978: 000) ha motsvarande tillämpning.

55 § Den som på grund av bestämmelse i denna lag har fått kännedom
om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden eller förhållande av betydelse
för folkförsörjningen eller för rikets säkerhet får ej obehörigen
yppa eller utnyttja vad han sålunda har erfarit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978, då allmänna ransoneringslagen
(1954: 280) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift som har
ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

FöU 1977/78:13

2 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrives att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §i

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från
samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i
penningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehål -

lande. Att koncernbidrag, som icke
avräknas i vissa fall och inräknas i
går av 43 § 3 mom.

Avdrag må icke ske för:
den skattskyldiges levandskostnader
och därtill hänförliga utgifter,
däruti inbegripet vad skattskyldig
utgivit såsom gåva eller såsom
periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning
till person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den
skattskyldiges förvärvsverksamhet
utförts av den skattskyldige själv
eller andre maken eller av den
skattskyldiges barn som ej fyllt 16
år;

ränta å den skattskyldiges eget,
i hans förvärvsverksamhet nedlagda
kapital;

svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning å skuld;
avgift enligt 8 kap. studiestödslagen
(1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435)
om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976: 666)
om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m. m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är
ansvarig enligt 75 § uppbördslagen
(1953: 272);

avgift enligt lagen (1976: 206)
om felparkeringsavgift;

utgör sådan omkostnad, ändå skall
bruttointäkt hos mottagaren fram Avdrag

må icke ske för:
den skattskyldiges levnadskostnader
och därtill hänförliga utgifter,
däruti inbegripet vad skattskyldig
utgivit såsom gåva eller såsom
periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning
till person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den
skattskyldiges förvärvsverksamhet
utförts av den skattskyldige själv
eller andre maken eller av den
skattskyldiges barn som ej fyllt 16
år;

ränta å den skattskyldiges eget,
i hans förvärvsverksamhet nedlagda
kapital;

svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning å skuld;
avgift enligt 8 kap. studiestödslagen
(1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435)
om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976: 666)
om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m. m.;

belopp, för vilket arbetsgivare
är ansvarig enligt 75 § uppbördslagen
(1953: 272);

avgift enligt lagen (1976: 206)
om felparkeringsavgift;

1 Senaste lydelse 1976:1094.

FöU 1977/78:13

Nuvarande lydelse

förlust, sorn är att hänföra till
kapitalförlust.

Föreslagen lydelse

överförbrukningsavgift enligt
ransoneringslagen (1978: 000);

förlust, som är att hänföra till
kapitalförlust.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning

Härigenom föreskrives att 1 och 11 §§ lagen (1973: 861) om lokal
kristidsförvaltning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Kommer riket i krig, träder bestämmelserna
i 2 § i tillämpning.
När kriget upphört, förordnar regeringen
före avslutandet av den
riksdagssession som börjar närmast
efter krigets slut, att bestämmelserna
icke vidare skall tillämpas.
Detta gäller dock ej i den mån
bestämmelserna alltjämt skall tilllämpas
på grund av förordnande
enligt andra stycket.

Vid krigsfara vari riket befinner
sig och under förhållande som
avses i 1 § tredje stycket allmänna
ransoneringslagen (1954: 280)
får regeringen förordna att bestämmelserna
i 2 § skall tillämpas.
Sådant förordnande skall inom
en månad eller, om riksdagssession
ej pågår, inom en månad
från början av nästkommande session
underställas riksdagen för
prövning av frågan om förordnandet
skall bestå. Sker ej sådan underställning
eller godkänner ej
riksdagen förordnandet inom två
månader från det underställning
skett, förfaller förordnandet. Upphör
krigsfara som föranlett förordnandet,
skall förordnandet upphävas
före nästkommande riksdagssessions
avslutande.

Föreslagen lydelse

Kommer riket i krig, träder bestämmelserna
i 2 § i tillämpning.
När kriget upphört, förordnar regeringen
före avslutandet av det
riksmöte som börjar närmast efter
krigets slut, att bestämmelserna
icke vidare skall tillämpas. Detta
gäller dock ej i den mån bestämmelserna
alltjämt skall tillämpas
på grund av förordnande enligt
andra stycket.

Vid krigsfara vari riket befinner
sig och under förhållanden som
avses i 2 § första stycket 2 ransoneringslagen
(1978: 000) får regeringen
förordna att bestämmelserna
i 2 § skall tillämpas. Sådant förordnande
skall inom en månad eller,
om riksmöte ej pågår, inom en
månad från början av nästkommande
riksmöte underställas riksdagen
för prövning av frågan om
förordnandet skall bestå. Sker ej
sådan underställning eller godkänner
ej riksdagen förordnandet inom
två månader från det underställning
skett, förfaller förordnandet.
Upphör krigsfara som föranlett
förordnandet, skall förordnandet
upphävas före nästkommande
riksmötes avslutande.

1 Senaste lydelse 1977: 205.

FöU 1977/78:13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 §2

Talan mot kristidsnämnds beslut i ärende enligt denna lag föres hos
länsstyrelsen genom besvär.

Mot länsstyrelses beslut enligt
denna lag föres talan genom besvär
hos regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer.

Mot länsstyrelses beslut enligt
denna lag föres talan genom besvär
hos regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer.
Regeringen får dock föreskriva att
talan ej får föras mot länsstyrelses
beslut i överklagat ärende.

Kristidsnämnds och länsstyrelses beslut länder till efterrättelse utan
hinder av besvär, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

4 Förslag till

Lag om ändring i oljekrislagen (1975:197)

Härigenom föreskrives att 2 och 7—12 §§ oljekrislagen (1975: 197)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Skall Sverige fullgöra skyldighet Skall Sverige fullgöra skyldighet
att begränsa oljekonsumtionen en- att begränsa oljekonsumtionen enligt
artiklarna 13 och 14 i det av- ligt artiklarna 13 och 14 i det avtal
som anges i 1 §, får regeringen tal som anges i 1 §, får regeringen

föreskriva, att bestämmelserna i föreskriva, att bestämmelserna i

2—5 §§ allmänna ransoneringsla- 6—9 §§ ransoneringslagen (1978:

gen (1954:280), helt eller delvis, 000), helt eller delvis, skall äga

skall äga tillämpning under viss tillämpning under viss tid, högst

tid, högst ett år varje gång. ett år varje gång.

Föreskrift som avses i första stycket skall inom en månad eller, om
riksmöte ej pågår, inom en månad från början av nästkommande riksmöte
underställas riksdagen för dess prövning huruvida föreskriften
skall bestå. Underlåtes detta eller godkänner riksdagen ej föreskriften
inom två månader från det underställningen har skett, är föreskriften
förfallen.

Under tid då bestämmelse i 2—

5 §§ allmänna ransoneringslagen
äger tillämpning skall även motsvarande
föreskrifter i 6—46 §§
samma lag tillämpas. Ersättning
vid inlösen skall dock bestämmas

2 Senaste lydelse 1977: 205.

FöU 1977/78:13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

av den nämnd som anges i 8 §
denna lag och ej av värderingsnämnd
som avses i 10 och 11 §§
allmänna ransoneringslagen.

I fråga om ersättning för egendom
som tages i anspråk enligt
denna lag äger 18, 20—22 §§,
24 § andra stycket och 25 § allmänna
förfogandelagen (1954:
279) motsvarande tillämpning.

I fråga om ersättning för egendom
som tages i anspråk enligt
denna lag äger 19—21 §§ och 22 §
första stycket ransoneringslagen
(1978: OOO) samt 17 § andra stycket,
36 § och 41—44 §§ förfogandelagen
(1978: 000) motsvarande
tillämpning.

Ersättning bestämmes av en
nämnd, som består av ordförande
och fyra andra ledamöter. Ordföranden
och ytterligare en ledamot
skall vara lagkunniga och erfarna
i domarvärv.

För varje ledamot finns en eller
flera ersättare. Bestämmelserna
om ledamot gäller även ersättare.

Ersättning bestämmes av en
nämnd, oljekrisnämnden, som består
av ordförande och fyra andra
ledamöter. Ordföranden och ytterligare
en ledamot skall vara lagkunniga
och erfarna i domarvärv.

För varje ledamot finns en eller
flera ersättare. Bestämmelserna i
övrigt om ledamot gäller även ersättare.

Mot nämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras.

Regeringen utser ordförande,
övriga ledamöter och ersättare i
nämnden. Ledamot och ersättare
utses för viss tid.

Ledamot och ersättare i nämnden
skall vara myndig svensk medborgare.

Innan ledamot eller ersättare
börjar tjänstgöra i nämnden skall
han ha avlagt domared.

Ledamöterna i oljekrisnämnden
utses för viss tid av regeringen.

Ledamot skall vara svensk medborgare.
Den som är omyndig eller
i konkurstillstånd får ej utöva
befattning som ledamot.

Innan ledamot börjar tjänstgöra
i oljekrisnämnden, skall han ha
avlagt domared.

11 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken
om jäv mot domare
äger motsvarande tillämpning på
ledamot i nämnden.

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken
om jäv mot domare
skall tillämpas på ledamot i oljekrisnämnden.

FöU 1977/78:13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Nämnden är beslutför när ordföranden
och två andra ledamöter
är närvarande.

Som nämndens beslut gäller den
mening varom de flesta ledamöter
förenar sig eller, vid lika röstetal,
den mening som ordföranden
biträder.

Yppas vid omröstning flera än
två meningar, äger bestämmelserna
i 16 kap. rättegångsbalken om
omröstning i överrätt motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

Motionen

I motionen 1977/78: 1045 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
beslutar att avslå propositionen 1977/78: 75 angående ransoneringslag
m. m.

Utskottet

Under krig och andra krislägen uppstår i regel knapphet på förnödenheter
av olika slag. Samhället måste ha möjligheter att gripa in för att
minska skadeverkningar i händelse av försörjningskris. Sådant ingripande
måste kunna ske snabbt för att få avsedd verkan. Av detta följer
att riksdagens beslut inte kan avvaktas hur önskvärt detta än i och för
sig hade varit. Riksdagens inflytande måste dock säkerställas i största
möjliga utsträckning. Detta har hittills skett på det sättet att riksdagen
har antagit lagar som skall användas i här avsedda situationer men som
ger regeringen bemyndigande att besluta om att sätta lagarna i tillämpning.
Vår administrativa försvarsberedskap bygger på dessa s. k. fullmaktslagar.

En av erfarenheterna från de försörjningssvårigheter som av olika
anledningar förekommit under början av 1970-talet är att den allmänna
ransoneringslagen (1954: 280) behövde ses över (FöU 1974: 10, rskr
1974: 36). Regeringens förslag i propositionen 1977/78: 75 bygger på
utredningsresultat (Ds H 1975: 3) som har remissbehandlats. Förslaget
till ny ransoneringslag bygger i väsentliga delar på allmänna ransoneringslagen.
Dess bestämmelser har kompletterats i olika avseenden så
att skilda typer av försörjningskris skall kunna bemästras utan att särlagstiftning
behöver tillgripas.

Oljekrisnämnden är beslutför
när ordföranden och minst tre
andra ledamöter är närvarande.

I fråga om omröstning i nämnden
skall 16 kap. rättegångsbalken
gälla i tillämpliga delar.

FöU 1977/78:13

Den föreslagna ransoneringslagen avses kunna tillämpas om riket
kommer i krig eller är i krigsfara men också om det till följd av krig
eller krigsfara som rått eller av annan utomordentlig händelse föreligger
knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet
av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen (1—2 §§).

Lagrådet har haft synpunkter på grundlagsstödet för den föreslagna
ransoneringslagen såvitt den avser andra krissituationer än i samband
med krig och krigsfara. Lagrådet har godtagit den avsedda tillämpningen
av 8 kap. 7 § första stycket 3 regeringsformen (RF) men ansett
det vara angeläget att avfattningen av detta lagrum bringas till bättre
överensstämmelse med ifrågavarande tillämpning. Handelsministern har
i samråd med chefen för justitiedepartementet funnit att vad lagrådet
har anfört kan tas upp till övervägande i samband med att vissa bestämmelser
i RF ses över inom justitiedepartementet. Utskottet anser
det vara önskvärt att grundlagsstödet för ransoneringslagen blir helt
entydigt.

Handelsministern utvecklar i propositionen närmare vad som enligt
hans mening bör förstås med ”annan utomordentlig händelse”. I första
hand hänför han dit alla former av fredskris. Med fredskris avses situation
då produktion, sysselsättning, export och konsumtion inte kan upprätthållas
i normal omfattning på grund av importbortfall av en eller
flera försörjningsviktiga varor utan att det är krig eller krigsfara i vår
nära omvärld (jfr FöU 1976/77: 13 s. 96).

Föredragande statsrådet behandlar utförligt (s. 50—52) vilka ytterligare
situationer som bör täckas av uttrycket ”annan utomordentlig
händelse”. Det gäller här extraordinära händelser som har inträffat
inom landet, s. k. inre kriser. Begreppet bör enligt statsrådets mening
tolkas restriktivt och tidsfaktorn tillmätas stor betydelse. Inhemsk facklig
stridsåtgärd skall inte anses vara en sådan utomordentlig händelse
som får föranleda att regeringen sätter ransoneringslagen i tillämpning.
Handelsministern fortsätter:

Detta bör i princip gälla också i fråga om s. k. vild strejk. Endast i
mycket speciella undantagsfall bör regeringen få sätta lagen i tillämpning
om det är nödvändigt för att förhindra att en allvarlig krissituation
uppstår till följd av det avtalsbrott som den vilda strejken utgör. Däremot
anser jag i likhet med utredningen att facklig stridsåtgärd i annat
land som medför importbortfall och en bristsituation här i landet kan
medföra att lagen får tillämpas. Till skillnad från vad som gäller för en
inhemsk konflikt på arbetsmarknaden kan statsmakterna inte påverka
utvecklingen i det främmande landet.

I motionen 1045 (vpk) hävdas att den möjlighet som handelsministern
vill hålla öppen för regeringen att i mycket speciella undantagsfall
tillämpa ransoneringslagen i samband med vilda strejker vidgar regeringens
fullmakter på ett betänkligt sätt. Utskottet delar inte denna me -

FöU 1977/78:13

ning. Vild strejk kan få konsekvenser som i samhällets intresse måste
kunna mötas med åtgärder av det slag som ransoneringslagen syftar till.
Som handelsministern framhåller skall det i sådant undantagsfall vara
fråga om en allvarlig krissituation.

Ransoneringslagens karaktär av beredskapslag innebär att lagen formellt
är i kraft men att den kan tillämpas endast i vissa krislägen.

Om riket kommer i krig avses ransoneringslagen träda i tillämpning
automatiskt. För krislägen vid krigsfara och sådana utomordentliga
händelser som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har
befunnit sig i anser föredragande statsrådet att det måste ankomma på
regeringen att sätta lagen i tillämpning.

Även beträffande övriga krissituationer, fredskris och inre kris, anser
handelsministern — liksom utredningen och flertalet remissinstanser —
att kravet på snabbhet och effektivitet väger så tungt att regeringen bör
ha möjlighet att sätta ransoneringslagen i tillämpning.

Enligt propositionen skall regeringen — utom i krigsfarefallet —
ange under hur lång tid lagen skall vara i tillämpning, högst ett år varje
gång. Vidare skall regeringens beslut inom viss tid underställas riksdagen
för prövning.

Utskottet tillstyrker de regler som nu har berörts men vill liksom
handelsministern betona att regeringen självfallet alltid bör inhämta
riksdagens samtycke innan ransoneringslagen sätts i tillämpning, om
detta kan ske utan olägenhet. Om regeringen anser sig behöva utnyttja
bemyndigandet att sätta regler i ransoneringslagen i tillämpning är ett
år den längsta giltighetstiden för varje sådan föreskrift, utom beträffande
krigsfara. Utskottet räknar med att det för inre kris inte kommer
i fråga att regeringen föreskriver om längre giltighet än sex månader.

Föreskrift av regeringen om tillämpning av ransoneringslagen skall
enligt lagförslaget (3 §) underställas riksdagens prövning inom en månad
från det den utfärdades eller, om riksmöte ej pågår (när denna tid
utlöper), från början av närmast följande riksmöte. Om underställning
inte kommer till stånd eller om riksdagen inte godkänner föreskriften
inom två månader från det underställningen skedde skall föreskriften
upphöra att gälla.

Enligt motionen 1045 (vpk) behövs en klarare precisering av riksdagens
medverkan vid ransoneringslagens tillämpning.

Den föreslagna regeln för underställning överensstämmer med motsvarande
regel i regeringens förslag om ny förfogandelag (prop. 1977/
78: 72, FöU 1977/78: 12). Utskottet tillstyrker de föreslagna tidsfristerna,
som ansluter till vad som annars gäller inom beredskapslagstiftningen
(jfr 1 § allmän tjänstepliktslag, 1959: 83). Beträffande underställning
i samband med uppehåll mellan riksmöten vill utskottet påminna
om 8 kap. 6 § andra stycket RF, enligt vilket finans- och skatte -

FöU 1977/78:13

utskotten i vissa skattefrågor får besluta på riksdagens vägnar under tid
då riksmöte ej pågår. Lag som de båda utskotten har beslutat skall av
regeringen underställas riksdagen inom en månad från början av närmast
följande riksmöte.

Utskottet tillstyrker att riksdagen i berörda delar beslutar enligt regeringens
förslag. Motionen 1045 (vpk) bör avslås. Inte heller i övrigt har
utskottet något att erinra mot förslagen i propositionen.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen avslår motionen 1977/78: 1045,

2. att riksdagen antar förslaget till ransoneringslag,

3. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370),

4. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1973:
861) om lokal kristidsförvaltning,

5. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i oljekrislagen
(1975: 197).

Stockholm den 28 mars 1978

På försvarsutskottets vägnar
BENGT GUSTAVSSON

Närvarande: Bengt Gustavsson (s), Eric Holmqvist (s), Gusti Gustavsson
(s), Karl Bengtsson (fp), Gudrun Sundström (s), Gunnar Björk i
Gävle (c), Roland Brännström (s), Gunnar Oskarson (m), Ulla Ekelund
(c), Hans Lindblad (fp), Karl-Erik Svartberg (s), Olle Aulin (m), Yvonne
Hedvall (m) och Stina Eliasson (c).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 780050