Med anledning av propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m. rörande försvaret jämte motioner (Betänkande 1977/78:FöU11 Försvarsutskottet)

FöU 1977/78:11

Försvarsutskottets betänkande
1977/78:11

med anledning av propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor
m. m. rörande försvaret jämte motioner

I betänkandet behandlas förslag som regeringen - efter föredragning av
statsrådet Eric Kronmark-har förelagt riksdagen i propositionen 1977/78:65
(försvarsdepartementet). Med anledning av propositionen har väckts motionerna
1977/78:426, 427, 536, 537, 682, 1032, 1033, 1035, 1040, 1041 och
1044.

Försvarsutskottet har berett jordbruks- och civilutskotten tillfälle att lämna
yttranden över propositionen såvitt avser markfrågor jämte motioner.
Inkomna yttranden redovisas i bilagorna 1 och 2.

Utskottet har under beredningen av ärendet gjort studiebesök vid Sundsvalls
luftvärnsregemente (Lv 5), Skånska luftvärnsregementet i Malmö (Lv 4)
och Södra skånska regementet med utbildningsverksamhet i Ystad och
Revingehed (P 7/Fo 11). I samband med en studieresa hösten 1977 inom
Östra civilområdet/militärområdet har utskottet besökt bl. a. garnisonen i
Linköping.

Propositionen

I propositionen har regeringen föreslagit riksdagen att

1. godkänna de förslag till förändringar i arméns fredsorganisation som
föredragande statsrådet har förordat,

2. med ändring av sitt tidigare beslut godkänna att arméns radar- och
luftvärnsmekanikerskola skall vara lokaliserad till Göteborg samt

3. bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder och åtgärder i
övrigt som behövs för att genomföra vad föredragande statsrådet har
förordat.

Bakgrund

Försvarets fredsorganisationsutredning (FFU) tillsattes i februari 1967 för
att utreda bl. a. omfattningen och arten av lämpliga strukturförändringar i
försvarsmaktens fredsorganisation. Sedan sin tillkomst har utredningen
lämnat ett flertal delbetänkanden. Flera riksdagsbeslut rörande försvarsmaktens
organisation är grundade på dessa.

I mars 1976 lämnade utredningen slutbetänkandet (Ds Fö 1976:1) Försvarets
fredsorganisation Del 1: Utgångsvärden. Förslaget har utarbetats bl. a.
enligt de kompletterande direktiv som utredningen fick i maj 1974. I dessa
framhölls bl. a. att det var angeläget att militära och andra samhälleliga

1 Riksdagen 1977/78. 10 sami. Nr II

FöU 1977/78:11

synpunkter beaktas och värderas på ett tidigt stadium vid överväganden om
förändringar i försvarets fredsorganisation. Vidare angavs att försvarets
ökade behov av mark för övningsändamål alltmer har kommit att konkurrera
med behov av mark för andra ändamål och att utredningen bl. a. därför borde
studera möjligheterna att på olika sätt minska behovet av ytterligare mark för
försvarsmakten. Följderna av rationaliseringsåtgärder för den anställda
personalen borde också beaktas och de värnpliktigas intressen uppmärksammas.

I mars 1977 fick fredsorganisationsutredningen ytterligare tilläggsdirektiv.
Av direktiven framgick bl. a. att utredningen före juni månads utgång år 1977
borde redovisa förslag till i första hand minskningar motsvarande tre-fyra
regementsadministrationer inom armén och marinen. Om möjligt borde
utredningen också vid samma tillfälle lämna förslag som syftar till att minska
den lokala förvaltningsorganisationen främst inom marinen. I utredningsarbetet
måste enligt direktiven ingå en samlad bedömning av sådana förhållanden
som inte enkelt kan föras samman i en lönsamhetskalkyl, särskilt
regionalpolitiska, kommunalpolitiska och personalpolitiska frågor. Vidare
skulle långsiktiga bedömningar av förutsättningarna för att kunna behålla
fredsförband göras med hänsyn bl. a. till konkurrensen om mark i närheten
av de aktuella tätorterna. Fredsorganisationsutredningen - i vilken sedan juni
1974 ingår företrädare förde fyra största riksdagspartierna - har i enlighet med
de givna tilläggsdirektiven utarbetat och i maj 1977 lämnat slutbetänkandet
(Ds Fö 1977:3) Försvarets fredsorganisation Del 2: Armén och del av
marinen.

Förslagen i propositionen bygger på de båda hittills lämnade delarna av
fredsorganisationsutredningens slutbetänkande. I propositionen lämnas
därför - efter en redogörelse för nuvarande ordning m. m. (s. 4-9) - en
sammanfattning av innehållet i betänkandena och däröver lämnade remisssvar.

Utredningsförslag

I första delen av slutbetänkandet har försvarets fredsorganisationsutredning
övervägt utgångspunkterna för sitt arbete. Bl. a. anser utredningen att
möjligheterna till kostnadsminskningar bör tillvaratas genom att utbildningskapaciteten
vid nuvarande anläggningar utnyttjas helt. Vissa etablissement
kan då läggas ned. Utredningen behandlar därefter frågan om mark och
anläggningar m. m. för utbildningsverksamheten och konstaterar att vissa
fredsförband inom armén f. n. har otillräcklig tillgång på övningsmark.
Utredningen anser dock att behovet av ytterligare markanskaffning för
försvarets del måste begränsas och föreslår vissa åtgärder som stöd för en
sådan strävan. Utredningen framhåller i det sammanhanget att mark som
tillhör domänverket bör kunna användas som ersättningsmark åt markägare
som tvingas avstå mark för militära behov. Lantbruksnämndernas instruk -

FöU 1977/78:11

tion föreslås vidare ändras så att det klart framgår att lantbruksnämnderna
skall lämna biträde med anskaffning av ersättningsmark. I betänkandet
diskuteras också förhållandet mellan militära och övriga samhälleliga
intressen, varvid utredningen framhåller att försvaret bör stödja regionalpolitiska
strävanden och att den fysiska riksplaneringen bör följas av försvarets
myndigheter. Vid konkreta förslag avseende fredsorganisationen avser
utredningen att sträva efter att undvika nedläggning av förband som har stor
betydelse för sysselsättningen. En annan utgångspunkt i utredningsarbetet
bör vara att förband avvecklas där konkurrensen om mark är starkast.
Utredningen föreslår vidare ökad parlamentarisk representation i försvarets
fastighetsnämnd. Nämnden bör också enligt utredningens mening tillföras
expertis i skogs- och lantbruksfrågor. Remissinstanserna har i huvudsak
biträtt de synpunkter som utredningen har fört fram.

Vid sina överväganden i den andra delen av slutbetänkandet har försvarets
fredsorganisationsutredning tillämpat de principiella utgångsvärden som
redovisats i slutbetänkandets första del. Den konstaterar för det första att
gällande planer för krigsorganisationens utveckling ger vid handen att antalet
värnpliktiga under utbildning kommer att minskas för främst förband ur
pansartrupperna, luftvärnet och trängtrupperna. För det andra finner utredningen
att arméns utbildningsorganisation i framtiden får ett överskott av
utbildningskapacitet som är mest markant inom Södra militärområdet men
även framträder inom övriga militärområden utom Bergslagens militärområde.
Utredningen har därför vid sitt fortsatta arbete koncentrerat intresset på
förband som tillhör dessa truppslag och militärområden och därvid bl. a.
granskat marktillgångar och byggnadsbestånd samt tagit hänsyn till regionaloch
personalpolitiska, operativa samt värnpliktssociala faktorer. Utredningen
har dessutom prövat olika alternativs ekonomiska lönsamhet. Som resultat
av dessa överväganden föreslår fredsorganisationsutredningen att Sundsvalls
luftvärnsregemente (Lv 5) skall läggas ned, att Svea trängregemente (T 1)
inom Linköpings garnison skall lokaliseras tillsammans med Livgrenadjärregementet
(1 4/Fo 41) och Svea artilleriregemente (A 1) samt att Skånska
luftvärnsregementet (Lv 4) i Malmö skall flyttas till Ystad och där ingå i Södra
skånska regementet (P 7/Fo 11). Den stridsfordonsutbildning som f. n.
bedrivs i Ystad föreslås bli flyttad till Revingehed och av chefen för Skånska
dragonregementet (P 2) samordnas med motsvarande utbildning vid P 2.
Nuvarande stabs- och trossutbildning vid P 7/Fo 11 föreslås bli samlad till P 2
i Hässleholm och stridsfordonsutbildningen där på lång sikt bli överförd till
Revingehed.

Utredningen har i ett tidigare betänkande (Ds Fö 1972:4) föreslagit att Göta
luftvärnsregemente (Lv 6) skulle läggas ned bl. a. med hänsyn till den då
rådande osäkerheten om möjligheterna att i framtiden tillgodose behovet av
mark. Eftersom detta behov enligt utredningens uppfattning numera kan
tillgodoses, har den med tillämpning av sina grundläggande principer
föreslagit att Lv 6 skall behållas och Lv 5 i stället dras in.

1* Riksdagen 1977/78. 10 sami. Nr II

FöU 1977/78:11

Utredningen redovisar vidare vissa överväganden om flottans och kustartilleriets
utbildningsorganisation samt föreslår att den s. k. OLLI-organisationen
(organisation i lägre regional och lokal instans) skall ses över för att
skapa rationellare förbandsproducerande enheter, som inom garnison eller
försvarsområde hålls samman av en administration. Därvid skulle enligt
utredningen uppnås dels en rationellare produktionsledning, dels vissa
personalbesparingar. Slutligen anger utredningen vissa markanskaffningar
som behövs för att förbättra utbildningsbetingelserna vid ett antal
förband.

Fredsorganisationsutredningen har vidare bl. a. övervägt nedläggning av
Smålands artilleriregemente (A 6) i Jönköping. Utredningen kommer därvid
till slutsatsen att A 6 bör vara kvar i Jönköping och tillförsäkras godtagbara
utbildningsbetingelser genom en förbättring av Skillingaryds skjutfält.

Fredsorganisationsutredningen tar också upp arméförbanden inom garnisonen
i Visby till behandling. De bör, anser utredningen, i enlighet med vad
utredningen tidigare har föreslagit (Ds Fö 1974:1) slås samman till ett
arméregemente utan att den nuvarande lokaliseringen t. v. förändras.

Utredningen redovisar också vissa överväganden om marinens utbildningsorganisation
men föreslår inte nu några förändringar i denna.

Remissinstanserna, bl. a. överbefälhavaren och chefen för armén, biträder
med några undantag i stort sett utredningens förslag. Beträffande organisationen
av pansarutbildningen i Skåne anser överbefälhavaren och chefen för
armén att utredningsförslaget i denna del leder till oklara och komplicerade
ledningsförhållanden. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att nedläggningen
av Lv 5 och de åtgärder som avser Lv 4 och P 7/Fo 11 ger alltför litet
ekonomiskt utbyte för att uppväga de negativa konsekvenserna för den
personal som berörs av förslaget. Liknande synpunkter framför Centralorganisationen
SACO/SR. Länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län
finnér att utredningen har tagit alltför liten hänsyn till de regional- och
sysselsättningspolitiska synpunkterna och avstyrker därför förslagen till den
del de avser åtgärder inom resp. län. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som har
gjort en egen ekonomisk kalkyl över lönsamheten av de föreslagna åtgärderna
i Skåne, anser dessutom att frågan bör prövas först i samband med nästa
försvarsbeslut. Sundsvalls och Malmö kommuner avstyrker förslagen att
lägga ned Lv 5 resp. flytta Lv 4.

Föredragande statsrådet

Försvarsministern säger sig i allt väsentligt kunna biträda de utgångspunkter
som försvarets fredsorganisationsutredning i den första delen av
slutbetänkandet har redovisat som grund för sitt arbete.

När det gäller handläggningen av markfrågorna erinrar han om att
riksdagen har uttalat (CU 1975/76:1, rskr 1975/76:45) att större frågor om
markanvändningen även inom totalförsvaret skall behandlas och bedömas

FöU 1977/78:11

under hänsynstagande till riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Inom
ramen för dessa riktlinjer gör, anför han vidare, försvarets fastighetsnämnd
avvägningar mellan försvarets behov och det övriga samhällets intressen vid
sina utredningar om markförvärv för försvaret. Han tar i sammanhanget upp
frågan om fastighetsnämndens sammansättning och redovisar att den
utökade parlamentariska representation i nämnden som utredningen har
föreslagit numera är tillgodosedd. Antalet riksdagsledamöter i nämnden har
ökats från en till tre. Nämnden har också tillförts en expert från vardera
lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen.

Försvarsministern framhåller i likhet med utredningen att samhället så
långt det är möjligt måste medverka till att skaffa ersättningsmark åt de
markägare som mot sin vilja tvingas avstå från mark och som vill fortsätta sin
verksamhet inom i första hand jordbruksnäringen. Han säger sig dela
utredningens uppfattning att mark som tillhör domänverket bör kunna
komma i fråga som ersättningsmark. Han har i denna fråga samrått med
chefen för industridepartementet. Den föreslagna ändringen i lantbruksnämndens
instruktion behöver enligt försvarsministerns uppfattning inte
vidtas eftersom lantbruksnämnderna kan biträda vid anskaffningen av
ersättningsmark med tillämpning av sin nuvarande instruktion.

De förslag till strukturrationalisering av arméns organisation som fredsorganisationsutredningen
har lagt fram i andra delen av slutbetänkandet biträds
också i huvudsak av försvarsministern. Han finner dem innebära en
balanserad lösning på arméns långsiktiga strukturella problem. Nackdelarna
från regionalpolitiska och värnpliktssociala m. fl. synpunkter blir enligt hans
mening mindre än vid varje annat möjligt alternativ.

Beträffande förslaget om nedläggningen av Lv 5 i Sundsvall erinras om att
utredningen valt mellan att föreslå nedläggning av antingen Lv 5 eller Lv 6 i
Göteborg. Försvarsministern konstaterar att ett genomförande av förslaget
beträffande Lv 5 innebär vissa olägenheter från beredskaps- och rekryteringssynpunkt.
Inför nödvändigheten att minska luftvärnets fredsorganisation
med ett förband anser han emellertid att olägenheterna blir än större om i
stället Lv 6 skulle läggas ned. Han understryker att detta hans ställningstagande
innebär att tillgången på övningsmark för Lv 6 måste säkerställas för
överskådlig tid.

I propositionen föreslås att eftersom Lv 6 blir kvar i Göteborg bör
riksdagens tidigare beslut (prop. 1975/76:190, FöU 1975/76:39, rskr 1975/
76:375) att flytta arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola (RMS) från
Göteborg till Östersund omprövas. Detta beslut hade som förutsättning att
Lv 6 skulle dras in i enlighet med fredsorganisationsutredningens tidigare
förslag. En viss ekonomisk vinst kan uppnås genom att inte flytta skolan.

Rörande föreslagna organisationsändringar i Skåne, som i huvudsak godtas,
anför försvarsministern i likhet med överbefälhavaren och chefen för armén
att de föreslagna ändringarna i organisationen för utbildning av pansarförband
kan leda till oklara och komplicerade ledningsförhållanden. Det bör -

FöU 1977/78:11

anser han - ankomma på regeringen att, mot bakgrund av de principer som
har legat till grund för OLLI-organisationen, besluta om organisationen i
Ystad, Hässleholm och Revingehed.

En samlad lokalisering av TI med andra förband i Linköping biträds också i
propositionen. Beträffande A 6 i Jönköping delar försvarsministern utredningens
uppfattning att en nedläggning av A 6 varken är lämplig eller lönsam
under förutsättning att förbandet kan erbjudas godtagbara övningsbetingelser.

I propositionen avböjs förslaget att slå samman arméförbanden i Visby.
Förbanden skulle efter en sådan sammanslagning enligt försvarsministern
liksom f. n. vara spridda i avvaktan på att frågan om övningsmark för det nya
förbandet löses. I det sammanhanget görs i propositionen vissa uttalanden
om den framtida militära verksamheten på Gotland.

Utredningens förslag om översyn av OLLI-organisationen biträds inte
heller av försvarsministern. Han anför som motiv härför, att huvuddelen av
de myndigheter som berörs har kunnat verka under relativt kort tid i den nya
organisationen. Det vore fel att i ett sådant läge, delvis på grundval av
svårigheter som hänger samman med övergången, på nytt utreda organisationen.
Han anser att OLLI-organisationen bör utvecklas mot ökad rationalitet
inom ramen för den allmänna rationaliseringssträvan som överbefälhavaren
har att företräda. Bl. a. bör ges möjligheter att bättre anpassa
organisationen till skiftande lokala förhållanden.

Rörande organisationsförändringarna vid marinen anför försvarsministern -i avvaktan på tredje delen av utredningens slutbetänkande - att det för
honom ter sig nödvändigt att marinens verksamhet i Göteborgsområdet
minskas, varvid berörda myndigheter så långt möjligt bör samordnas med
varandra. Det kan därvid bli nödvändigt att överväga storleken av utbildningskontingenten
vid Älvsborgs kustartilleriregemente (KA 4).

Beträffande de ekonomiska följderna av förslagen hänvisar försvarsministern
till att utredningen har beräknat de tillkommande investeringskostnaderna
för att genomföra dess förslag till ca 115 milj. kr. Härutöver beräknas ca
20 milj. kr. för flyttningskostnader m. m. Dessa ökade kostnader av
engångskaraktär skall - anför han -jämföras med en beräknad minskning av
drift- och personalkostnader om ca 25 milj. kr. för år när förslagen är
genomförda. Sammanlagt innebär förslagen en besparing av ca 340 milj. kr.
under den studerade 20-årsperioden. I det sammanhanget erinras om att
kostnaderna för investeringar som utredningen har ansett nödvändiga för att
genomföra förslagen ligger nära i tiden medan besparingarna kommer först
längre fram. Detta medför att förslagen framstår som lönsammare om man
använder en längre kalkylperiod än den utredningen utnyttjat.

Beträffande genomförandet anförs i propositionen att de föreslagna åtgärderna
i Skåne och Sundsvall bör prioriteras. Mot denna bakgrund föreslås att
en samlad lokalisering av T 1 med 1 4/Fo 41 och A 1 genomförs i den takt
som tillgången på medel för investeringar samt övnings- och utbildningsbe -

Föll 1977/78:11

tingelserna medger. Försvarsministern erinrar vidare om att försvarets
personalnämnd anser att verksamheten vid berörda förband bör trappas ned
planmässigt, om tiden mellan beslut och genomförande av förändringarna
överstiger två år. Enligt försvarsministerns mening bör ett sådant förfarande
prövas, inte minst av hänsyn till den anställda personalen. Han biträder
vidare chefens för armén mening att flyttningen av Lv 4 i tiden måste
anpassas till införandet av den modifierade Hawkroboten.

Motionerna

1977/78:426 av Bo Forslund (s) och Stig Olsson (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar uttala att Lv 5 inte läggs ned förrän motsvarande sysselsättningstillfällen
tillförsäkras.

1977/78:427 av Svante Lundkvist m. fl. (s)vari yrkas att riksdagen beslutarge
regeringen till känna vad som i motionen anförts angående direktiv till
lantbruksnämnderna om markkompensation.

1977/78:536 av Martin Olsson m. fl. (c, m och fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar uttala att Lv 5 skall behållas.

1977/78:537 av Åke Polstam (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller

1. att det ekonomiska underlaget för en samlokalisering av förbanden i
Linköping omprövas,

2. att om det därvid skulle visa sig motiverat låta verksamheten vid T 1
fortsätta t. v.,

3. att så snart som möjligt låta samordna vissa funktioner inom garnisonsorten
Linköping.

1977/78:682 av Eric Holmqvist m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen med avslag
på yrkandena i propositionen 1977/78:65 i skrivelse till regeringen ger till
känna att Lv 4 bör bibehållas i Malmö samt att vid P 7/Fo 11 bibehålls eller
utökas nuvarande utbildning såväl i Ystad som i Revingehed.

1977/78:1032 av Olle Aulin (m) och Joakim Ollén (m) vari yrkas att riksdagen
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av utbildningsorganisationen
för arméns förband i Skåne.

1977/78:1033 av Britta Bergström (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) vari
yrkas att riksdagen beslutar att de i prop. 1977/78:65 föreslagna förändringarna
beträffande Lv 4 och P 7/Fo 11 får anstå t. v. och att frågan blir föremål
för ytterligare utredning.

1977/78:1035 av Stina Eliasson (c) och Per Stjernström (c) vari yrkas att
riksdagen uttalar att artilleriets kadett- och aspirantskola omlokaliseras från
Jönköping till Östersund.

FöU 1977/78:11

1977/78:1040 av Birger Nilsson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar
uttala att radar- och luftvärnsmekanikerskolan enligt riksdagens beslut våren
1976 skall lokaliseras till Östersund.

1977/78:1041 av Rolf Rämgård (c) vari yrkas att riksdagen ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om Älvdalens skjutfält.

1977/78:1044 av Ulla Tillander (c) vari yrkas att riksdagen beslutar uttala att
Lv 4 inte flyttas från Malmö.

Utskottet

Markfrågor

Fredsorganisationsutredningen har i första delen av sitt slutbetänkande
övervägt utgångspunkterna för sitt arbete. Försvarsministern säger sig i allt
väsentligt kunna biträda vad utredningen har anfört. Han uppehåller sig i
detta avsnitt särskilt vid markfrågorna. Han delar därvid fredsorganisationsutredningens
uppfattning att det är viktigt att försvarsmaktens markinnehav
inte ökas mer än vad som är nödvändigt för att skapa tillfredsställande
utbildningsmöjligheter. En avvägning mellan försvarets behov och det civila
samhällets intressen måste alltid göras. Försvarsministern pekar i likhet med
utredningen på åtgärder som skulle kunna begränsa behovet att anskaffa
ytterligare mark för försvaret. Han finner dock att oavsett vilka sådana
åtgärder som vidtas blir det nödvändigt att genom nya markförvärv skapa
godtagbara övningsförhållanden vid vissa förband. Försvarsministern understryker
vidare att samhället så långt det är möjligt måste medverka till att
anskaffa ersättningsmark åt de markägare som mot sin vilja tvingas avstå från
mark och som vill fortsätta sin verksamhet inom i första hand jordbruksnäringen.
Han uttalar i det sammanhanget att mark som tillhör domänverket
bör kunna komma i fråga som ersättningsmark. Han erinrar också om att
fredsorganisationsutredningen har föreslagit att lantbruksnämndernas
instruktion ändras så att det klart framgår att lantbruksnämnderna skall
lämna biträde med anskaffning av ersättningsmark. Han finner emellertid att
den föreslagna ändringen inte är nödvändig, eftersom lantbruksnämnderna
enligt sin nuvarande instruktion bör kunna biträda vid anskaffning av
ersättningsmark.

I motionen 1977/78:427 (s) framhålls att domänverkets mark utgör
sysselsättningsunderlag för verkets anställda och försörjningsunderlag för
dess arrendatorer. Någon outnyttjad mark finns enligt motionärernas åsikt
inte under domänverkets förvaltning. De delar i och för sig den uppfattning
som framförs i propositionen att aktiva brukare som tvingas avstå från mark
så långt möjligt bör kunna få ersättningsmark. Därvid bör dock i första hand
komma i fråga de stora arealer skogs- och jordbruksmark som ägs av fysiska
personer som inte har sin huvudsakliga sysselsättning i skogs- och jordbru -

FöU 1977/78:11

ket. Lantbruksnämnderna bör inrikta sina förhandlingar på sådana markägare
när det gäller att anskaffa ersättningsmark. Kompensationsmark till icke
aktiva brukare anses inte böra komma i fråga. Förhandlingarna bör enligt
motionärerna i övrigt föras efter arronderingsmässiga lämplighetsprinciper
och vara markägarneutrala.

Försvarsutskottet har berett jordbruks- och civilutskotten tillfälle att avge
yttrande såvitt gäller markfrågor.

Civilutskottet har begränsat sin behandling av propositionen till förslaget
att riksdagen skall bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder och
åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra vad försvarsministern har
förordat såvitt det gäller markfrågor. Ett sådant riksdagens bemyndigande
skulle, anför civilutskottet, närmast täcka åtgärder för statens medverkan att
anskaffa ersättningsmark åt markägare. Utskottet erinrar om att i ett fall där
den slutliga bedömningen innebär att ett försvarets markanspråk skall
tillgodoses ställer expropriationslagen inte krav på annat än att ersättning
skall betalas i pengar. Den i 2 kap. 12 § expropriationslagen givna regeln att
expropriationstillstånd inte skall meddelas om ändamålet lämpligen bör
tillgodoses på annat sätt har ansetts vara ett uttryck för en princip att
möjligheten till en frivillig uppgörelse först bör undersökas innan expropriation
tillgrips. Detta innebär emellertid inte, framhåller civilutskottet, någon
skyldighet förden exproprierande att söka tillhandahålla ersättningsmark. En
allmän princip att försvaret vid expropriation skall följa särskilda kompensationsgrunder
anser utskottet inte vara lämplig. Uttalandet i propositionen
att samhället så långt det är möjligt måste medverka till att anskaffa
ersättningsmark vid förvärv av mark för försvarsändamål torde, enligt
civilutskottets mening, inte få uppfattas som ett komplement till ersättningsreglerna
som kan grunda anspråk i expropriationsfall. Uttalandet är närmast
att anse som en riktlinje för vissa statliga organs handlande. Enligt
civilutskottets uppfattning är bedömningen av riktlinjens lämplighet ett
utflöde av allmänpolitiska riktlinjer och därmed ytterst en jordbrukspolitisk
fråga. Uttalandet att mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga
som ersättningsmark är enligt civilutskottets mening också snarast ett
uttryck för en viss viljeinriktning beträffande dispositionen av statens
markinnehav - en fråga som närmast faller under näringsutskottets bedömning
i den mån den inte utgår från jordbrukspolitiska bedömningar.

I sitt yttrande erinrar civilutskottet vidare om de riktlinjer för hushållningen
med mark och vatten som riksdagen har godkänt. I det sammanhanget
anför civilutskottet bl. a. att begreppet högvärdig jordbruksmark
numera (CU 1975/76:1 s. 12-13) skall definieras med hänsyn tagen även till
lantbrukets betydelse för den lokala sysselsättningen och det lokala serviceunderlaget.

Jordbruksutskottet kan för sin del ansluta sig till motionärernas uppfattning
att frågor om anskaffning av ersättningsmark bör lösas bl. a. efter
arronderingsmässiga lämplighetsprinciper. Vad i motionen har anförts om

FöU 1977/78:11

sysselsättningseffekter m. m. vid avstående av mark torde, anser jordbruksutskottet,
kunna tillämpas på flertalet markägarkategorier. Enligt utskottets
mening finns ingen anledning att vare sig undanta eller särskilt framhålla
någon ägarkategori när det gäller att ställa kompensationsmark till förfogande.
Jordbruksutskottet biträder alltså den i propositionen framförda
uppfattningen att även mark som tillhör domänverket bör kunna komma i
fråga som ersättningsmark.

Jordbruksutskottet erinrar i sammanhanget om att 1974 års jordförvärvsutredning
i dagama har lämnat ett betänkande med förslag till ny jordförvärvslag.
Förslaget syftar bl. a. till att en betydligt större del av marköverlåtelserna
än f. n. skall omfattas av lantbruksnämndernas tillståndsprövning.
Ett genomförande av utredningens förslag skulle bl. a. leda till att lantbruksnämndernas
möjligheter att medverka i nu aktuella markärenden ytterligare
förbättrades.

Med hänvisning till det anförda förordar jordbruksutskottet att riksdagen
bifaller propositionen såvitt gäller markfrågor och avstyrker bifall till
motionen 427. Jordbruksutskottets ställningstagande är inte enhälligt.

Försvarsutskottet har inte något att invända mot vad försvarsministern har
anfört om avvägningen i markfrågor mellan det militära försvarets och det
civila samhällets intressen. Enligt utskottets mening skall vad som i
propositionen har anförts rörande samhällets medverkan vid anskaffning av
ersättningsmark åt jordägare inte tolkas som förslag till ändring av gällande
regler om expropriation. Civilutskottet har närmare berört frågan i sitt
yttrande. Uttalandet är närmast att anse som en riktlinje för vissa statliga
organs handlande inom ramen för gällande regler. Enligt föredragande
statsrådet är det inte aktuellt med några instruktionsändringar för berörda
myndigheter.

När det gäller att ställa kompensationsmark till förfogande bör som
jordbruksutskottet har framhållit ingen ägarkategori särskilt undantas eller
framhållas. Även mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga
som ersättningsmark. Utskottet har alltså inte något att invända mot
uttalandena i propositionen om anskaffning av ersättningsmark och delar
synpunkterna från jordbruks- och civilutskotten. Motionen 1977/78:427 (s)
bör avslås.

Personalminsknings/nål

Som utgångspunkt för behandlingen av de organisationsändringar inom
arméns fredsorganisation som föreslås i propositionen vill utskottet något
uppehålla sig vid behovet av personalminskningar inom försvarsmaktens
organisation.

De ekonomiska villkoren för det militära försvaret medför omplaneringar
inom krigsorganisationen som (år betydelse även för fredsorganisationen.

FöU 1977/78:11

Redogörelsen i det föregående visar att gällande planer för krigsorganisationens
utveckling innebär att antalet värnpliktiga under utbildning vid
pansartrupperna, luftvärnet och trängtrupperna kommer att minska. Vidare
får arméns utbildningsorganisation i framtiden ett överskott på kapacitet
inom vissa militärområden.

Under de senaste åren har lönekostnadernas andel i det militära försvarets
totala ekonomiska ram tenderat att öka kraftigt. En sådan utveckling medför
att utrymmet för att skaffa materiel m. m. samt att bedriva utbildning och
annan angelägen verksamhet minskar i motsvarande grad. För att möta
denna utveckling har gjorts stora ansträngningar för att minska personalkostnaderna.
Genom målmedvetna insatser har antalet anställda inom
försvaret sedan år 1972 minskat med omkring 3 000. Trots dessa personalminskningar
har lönekostnadernas andel av försvarskostnaderna ökat om än
i lägre grad än den annars skulle ha gjort.

Programplan för det militära försvaret för perioden 1977/78-1981/82
utarbetades av överbefälhavaren i tre alternativa ekonomiska nivåer (A, B
och C). I A-nivån räknade han med en minskning med 1 400 anställda under
perioden. Nivån B innefattade en reducering av personalen med 2 500. Målet
för personalminskningarna i C-nivån inriktades mot en minskning med 3 000
anställda.

Riksdagens beslut våren 1977 om bl. a. riktlinjerna för det militära
försvarets fortsatta utveckling innebar att man t. v. skulle planera för en
personalminskning enligt nivå B, dvs. en minskning med 2 500 anställda
under perioden 1977-1982 (prop. 1976/77:74 bil. 1 s. 131-132, FöU 1976/
77:13 s. 72, rskr 1976/77:311). Bl. a. räknades med reduceringar motsvarande
3-4 regementsadministrationer. Personalminskningar inom den centrala
administrationen och förvaltningen beräknades också genomföras.

Regeringen har därefter aktualiserat personalminskningar av större
omfattning. Med anledning av propositionen 1977/78:63 har utskottet helt
nyligen behandlat förslag till riktlinjer för personalminskningar på central och
högre regional nivå inom försvarsmakten (FöU 1977/78:9).

Nedläggning av Lv 5

Med anledning av förslaget att lägga ned Lv 5 i Sundsvall har väckts två
motioner, 1977/78:426 (s) och 1977/78:536 (c, m och fp).

I motionen 426 framförs bl. a. uppfattningen att man i propositionen helt
har utelämnat regional- och sysselsättningspolitiska synpunkter på förslagen
rörande Lv 5. En nedläggning av Lv 5 skulle, anför motionärerna, tillsammans
med den negativa utvecklingen i övrigt under senaste åren i Sundsvallsregionen
leda till att man helt eliminerar effekterna av utlokaliseringen
till Sundsvall av statliga verk. Man kan också enligt motionärerna med fog
ifrågasätta de ekonomiska besparingar som anges i propositionen. Ökade
kostnader för repetitionsutbildning m. m. på Åstöns skjutfält har bl. a. inte

FöU 1977/78:11

beaktats. Enligt motionärerna bör riksdagen uttala att Lv 5 inte läggs ned
förrän motsvarande sysselsättningstillfällen tillförsäkras bygden.

I motionen 1977/78:536 behandlas också frågan om nedläggning av Lv 5
från bl. a. regionalpolitiska synpunkter. Speciellt i län med sysselsättningssvårigheter
får, anför man, nedläggning av statlig verksamhet inte ses endast
från ekonomisk synpunkt för den berörda verksamheten, utan de regionalpolitiska
och samhällsekonomiska följderna av nedläggningen måste också
beaktas. Att ersätta de arbetstillfällen som faller bort vid nedläggning av Lv 5
skulle, anför motionärerna vidare, säkerligen kosta samhället mer än de
eventuella inbesparingar i försvarsbudgeten som nedläggningen kan komma
att leda till. Markfrågan utgör inte heller ett hinder för fortsatt verksamhet i
Sundsvall. En nedläggning innebär också att luftvärnets bästa skjutfält,
Åstön, skulle bli mindre utnyttjat och dyrare att driva. Avvecklingen av Lv 5
skulle enligt motionärernas uppfattning också leda till ökade investeringsbehov
vid andra förband inom luftvärnet samtidigt som kapitalförluster
uppstår i Sundsvall. Mot förslaget talar enligt motionen också de nackdelar för
personal och värnpliktiga samt den försämrade befälsrekrytering som följer
av nedläggningen. Som ytterligare skäl mot nedläggningen anförs försvagningen
av mobiliserings- och insatsberedskapen i Sundsvallsområdet.

Motionärernas bedömning av de följder som en nedläggning av Lv 5 skulle
få leder dem till att hemställa att riksdagen liksom år 1958 (prop. 1958:110, SU
1958:B 98, rskr 1958:125) skall avvisa förslaget att lägga ned Lv 5.

Som underlag vid behandlingen av förslaget att lägga ned Lv 5 har utskottet
utöver propositionen och angivna motioner haft bl. a. de synpunkter av
länsstyrelsen i Västernorrlands län och av Sundsvalls kommun som har
lämnats i en promemoria till utskottet.

Utskottet finnér att i såväl motionerna som promemorian har framförts
åtskilliga skäl som talar för att Lv 5 inte skall läggas ned. För att behålla
förbandet talar särskilt regionalpolitiska synpunkter. Frågan måste emellertid
ses i perspektivet av den långsiktiga utvecklingen av försvarsmakten och
därmed sammanhängande personalminskningsmål m. m. Det militära
försvaret tilldelas sedan länge särskilda ekonomiska ramar och har att inom
dem skapa största möjliga försvarseffekt. Fredsorganisationens rationalitet i
förhållande till krigsorganisationen blir därmed, med nuvarande ekonomiska
planeringsinriktning, en tvingande nödvändighet.

De negativa effekterna på det regionalpolitiska planet liksom följderna för
värnpliktiga och personal m. m. av nedläggningen av Lv 5 måste också vägas
mot motsvarande följder vid andra möjliga lösningar för att åstadkomma den
nödvändiga nedskärningen av organisationen.

Dessa synpunkter sammantagna har lett till uppfattningen att riksdagen
bör föreslås följa regeringens förslag om nedläggning av Sundsvalls luftvärnsregemente.
Motionerna 1977/78:426 (s) och 1977/78:536 (c, m och fp) bör
därför avslås.

FöU 1977/78:11

Organisationsförändringarna i Skåne

Beträffande regeringens förslag om ändringar av arméns fredsorganisation
i Skåne har väckts motionerna 1977/78:682 (s), 1977/78:1032 (m), 1977/
78:1033 (fp) och 1977/78:1044 (c). RegeringsfÖrslaget innebär att Lv 4 i Malmö
flyttas till Ystad och där samordnas med P 7/Fo 11. Enligt propositionen bör
det ankomma på regeringen att, mot bakgrund av de principer som har legat
till grund för OLLI-organisationen, besluta om organisationen i Ystad,
Hässleholm och Revingehed.

I motionen 1977/78:682 (s) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att
Lv 4 bör behållas i Malmö samt att vid P 7/Fo 11 bör bibehållas eller utökas
nuvarande utbildning såväl i Ystad som i Revingehed. I motiveringen för
yrkandet erinrar motionärerna inledningsvis om att Lv 4 och P 7/Fo 11 f. n.
är de enda fredsförbanden i Malmöhus län. Förslaget innebär, framhåller
motionärerna, att andelen värnpliktiga som kan utbildas inom länet reduceras
ytterligare. Detta är olämpligt från värnpliktssocial synpunkt. Vidare
anförs i motionen bl. a. att varken fredsorganisationsutredningen eller
departementschefen när det gäller övervägandena rörande flyttningen av Lv
4 har uppmärksammat vad som uttalades i direktiven till utredningen om att
beakta regionalpolitiska, kommunalpolitiska och personalpolitiska frågor. I
motionen riktas också kritik mot utredningens kostnadsberäkning och
uppfattning att mark tillgångarna för skjutfält är otillräckliga om Lv 4 behålls i
Malmö. Såvitt motionärerna kan finna är den valda lösningen i Skåne med en
hel serie flyttningar av utbildningslinjer samt av personal och materiel den
sämsta tänkbara. Omkring 500 personer berörs medan den av utredningen för
hela denna väldiga omställning beräknade möjliga personalbesparingen
stannar vid ett hundratal tjänster.

Motionärerna finnér det vidare anmärkningsvärt att överbefälhavaren och
chefen för armén enligt uppgift i propositionen kan godta att kuppförsvarsberedskapen
går ned, detta framför allt med hänsyn till att närvaron av ett
militärt förband i Malmö tidigare har ansetts betydelsefull. Slutligen framhåller
motionärerna att tyngdpunkten för frivilligverksamheten inom länet
ligger i Malmö. En flyttning av Lv 4 skulle därför allvarligt försämra
möjligheterna att ge frivilligorganisationerna erforderlig service med
medlemsbortfall och minskad verksamhet inom Malmöområdet som
följd.

I motionen 1977/78:1032 (m) anförs vissa grundläggande principer för
fredsorganisationen för en värnpliktsarmé. Mot bakgrund av dessa krävs en
översyn av utbildningsorganisationen för arméns förband i Skåne.

Enligt motionärerna bör de värnpliktiga utbildas och mobiliseras så nära
hemorten som möjligt. Utbildningen bör även ske i rätt miljö, dvs. utbildning
bör ske i terräng och klimat som stämmer överens med krigsplanläggningens
krav.

Motionärerna anför sammanfattningsvis att en flyttning av Lv 4 från

FöU 1977/78:11

Malmö till Ystad strider mot de av dem redovisade principerna för
fredsorganisationen. Lv 4 borde ligga kvar i Malmö och tillföras värnpliktiga i
första hand från Malmöregionen. Den utbildningskapacitet som f. n. finns på
de skånska pansarförbanden - utöver den som behövs för utbildning av
pansarförband - borde utnyttjas för utbildning av infanteriförband. Om man
av kostnadsskäl ändå måste besluta om flyttning av Lv 4 från Malmö till
Ystad, är det med hänsyn till försvaret av Skåne och värnpliktstillgången i
Sydskåne ett önskemål att Revingehed byggs ut ytterligare utöver fredsorganisationsutredningens
förslag för grundutbildning av både pansar- och
infanteriförband.

Även motionen 1977/78:1033 (fp) syftar till ytterligare utredning av
organisationen i Skåne. I motionen understryks de värnpliktssociala olägenheter
som följer av genomförandet av de föreslagna organisationsändringarna
i Skåne. Flyttningen av Lv 4 till Ystad bryter enligt motionärernas
uppfattning också mot principen att mobiliseringsplatserna och fredsorganisationen
så mycket som möjligt bör stämma överens med krigsorganisationen.
I motionen understryks vidare att problemet med skjutfältet i Falsterbo
och markfrågorna i Malmö har överdrivits. Lv 4:s betydelse för kuppförsvarsberedskapen
och frivilligverksamheten i Malmö åberopas också av motionärerna
som skäl att inte flytta förbandet.

Även i motionen 1977/78:1044 (c) berörs problemen för de värnpliktiga vid
flyttning av Lv 4 liksom förbandets betydelse för sysselsättningen i Malmö.
Det måste också enligt motionären ifrågasättas om det är riktigt att lämna
Malmö utan regemente med hänsyn till dess utsatta geografiska läge.
Motionären uttalar sammanfattningsvis att varken fredsorganisationsutredningen
eller regeringen har presenterat ett material som visar att vid
sammanvägning av samhällsekonomiska, försvarsekonomiska, beredskapsoch
värnpliktssociala synpunkter det skulle vara motiverat med en flyttning
av Lv 4.

Utskottet har vid sina överväganden rörande de föreslagna organisationsändringarna
i Skåne funnit att värnpliktssociala motiv talar för att behålla Lv
4 i Malmö. För de värnpliktiga i Malmöområdet medför en nedläggning av Lv
4 ökade avstånd till de förband där de skall utbildas. Det uppstår också
olägenheter för den personal som berörs av förändringarna. Även för
frivilligverksamheten i Malmö kan en nedläggning få negativa konsekvenser.

Utskottet finnér det emellertid också nödvändigt att vid bedömningen
väga in hur utbildningsorganisationen skall utformas på sikt och beakta
behovet av besparingar inom försvarsmakten.

Utskottet har funnit att de starkaste skälen talar för att riksdagen nu fattar
beslut om flyttning av Lv 4 och övriga organisationsändringar i Skåne i
enlighet med förslaget i propositionen. De frågor om bl. a. samordningen
mellan Lv 4 och P 7/Fo 11 och organiserandet av pansarutbildningen i Skåne
som kräver fortsatt utredningsarbete bör lösas skyndsamt. Den berörda

FöU 1977/78:11

personalen bör snarast möjligt kunna ges besked om den slutliga organisationsutformningen.
Utredningsarbetet bör enligt utskottets mening bedrivas
med inriktning på att skapa klara och entydiga ansvars- och ledningsförhållanden
inom den berörda organisationen i Skåne. Därvid bör också beaktas
möjligheterna att bygga ut utbildningsverksamheten i Revingehed. Motionerna
682, 1032, 1033 och 1044 bör avslås.

Samlokalisering av förband i Linköping

I propositionen förordas en samlad lokalisering av T 1 med I 4/Fo 41 och
A 1 i Linköping.

1 motionen 1977/78:537 (c) yrkas bl. a. att riksdagen hos regeringen
anhåller att det ekonomiska underlaget för en samlokalisering av förbanden i
Linköping omprövas. Som motiv för sina yrkanden anför motionären bl. a.
att utredningens beräkningar, som visar på en total besparing av 90 milj. kr.
under en 20-årsperiod eller ca 6 milj. kr. om året efter genomförd flyttning,
har gjorts för ett par år sedan och nu helt säkert behöver omprövas.
Besparingseffekten skall, anför motionären, bl. a. ses mot den nuvarande
standarden på T l:s etablissement. Det är bevisligen i gott skick och skulle
kunna utnyttjas ännu i åtskilliga år för samma ändamål som hittills.
Därigenom görs enligt motionärens uppfattning den största besparingen. På
sikt kan naturligtvis en överflyttning av T 1 bli nödvändig, men den bör
knappast ske i den takt som föreslås i propositionen. Under tiden bör vissa
funktioner kunna samordnas mellan förbanden på garnisonsorten och
ytterligare besparingar därmed göras.

1 propositionen anförs att förläggningen av T 1 till det gemensamma
etablissementet för 14/Fo 41 och A 1 bör genomföras i den takt som
tillgången på medel för investeringar samt övnings- och utbildningsbetingelserna
medger. Enligt förslaget i propositionen kommer alltså verksamheten
vid T 1 att fortsätta på nuvarande plats t. v. Utskottet utgår ifrån att den takt
för genomförandet av flyttningen som förordas gör det naturligt att framgent
hålla beräkningsunderlaget aktuellt. Någon särskild omprövning behövs
därför enligt utskottets mening inte. Utskottet utgår också från att man i
avvaktan på en flyttning tar till vara alla möjligheter att samordna funktioner
inom garnisonen i Linköping. Sådana åtgärder kan också tänkas påverka
beräkningsunderlaget. Riksdagen bör emellertid nu i princip godkänna den
föreslagna ändringen. Något uttalande i enlighet med yrkandena i motionen
537 är inte påkallat.

Övriga frågor

Propositionsförslaget att riksdagen skall ompröva sitt tidigare beslut (prop.
1975/76:190, FöU 1975/76:39, rskr 1975/76:375) att omlokalisera arméns
radar- och luftvärnsmekanikerskola (RMS) från Göteborg till Östersund
kritiseras i motionen 1977/78:1040 (s). Motionärerna anser att regionalpoli -

FöU 1977/78:11

tiska skäl talar för att man inte ändrar ståndpunkt i denna lokaliseringsfråga.

Vid den tidpunkt då man beslöt om RMS lokalisering till Östersund ansågs
svårigheterna att lösa markfrågorna i Göteborgsområdet vara så stora att man
övervägde att lägga ned Lv 6. Detta var ett väsentligt skäl för beslutet att
omlokalisera skolan till Östersund. Läget har ändrats eftersom regeringen nu
tar ställning för att Lv 6 skall behållas. Markfrågorna anses nu kunna lösas.
Försvarsministern uttalar att tillgången på övningsmark för Lv 6 måste
säkerställas för överskådlig framtid.

Även utskottet räknar med att Lv 6 skall behållas, markfrågorna kunna
lösas även på lång sikt och förbandet ligga kvar i Göteborg. Utskottets
ställningstagande bygger på att både övningsmöjligheterna på Kviberg och
skjutfältet vid Sisjön kan behållas den närmaste 20-årsperioden. Utskottet
biträder därför regeringens förslag att RMS skall behålla sin nuvarande
lokalisering. Motionen 1040 bör alltså avslås.

Med anknytning till frågan om nedläggning av A 6 i Jönköping påminner
försvarsministern om att chefen för armén har lämnat förslag till regeringen
om utvidgning av Skillingaryds skjutfält. Förslaget har remitterats till
försvarets fastighetsnämnd. Vidare har länsstyrelsen i Jönköpings län i sin
preliminära redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen
behandlat den ifrågasatta utvidgningen av skjutfältet. Vissa motsättningar
råder mellan skilda intressen om en framtida utvidgning. Försvarsministern
vill mot denna bakgrund avvakta fastighetsnämndens förslag. Om det visar
sig att fältet inte kan utvidgas, anser han att man skall överväga möjligheterna
att avlasta detta genom att omlokalisera artilleriets kadett- och aspirantskola
(ArtKAS) till annat artilleriförband. Av bl. a. utbildningsmässiga och regionalpolitiska
skäl bör därvid Östersund vara en alternativ förläggningsort för
skolan.

I motionen 1977/78:1035 (c) tas fasta på försvarsministerns uttalande om
ArtKAS. Enligt motionärerna är det sannolikt att utvidgningen av Skillingaryds
skjutfält inte kan genomföras med hänsyn till den starka lokala
opinionen mot denna. Riksdagen bör - anser motionärerna - redan nu uttala
att skolan skall omlokaliseras från Jönköping till Östersund.

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa bearbetningen av
frågan om markbehovet för A 6 genom något uttalande enligt motionen
1035.

Med anledning av propositionen har också väckts motionen 1977/78:1041
(c), som behandlar användningen av Ä!\ dalens skjut falt. Motionären anser
bl. a. att man bör bygga ut servicen vid fältet så att den fasta personalen
ökas.

Utskottet är medvetet om att Älvdalens skjutfält är mycket användbart.
Frågan om dess utnyttjande hänger nära samman med hur man organiserar
artilleriets fredsförband. Eftersom propositionen inte innehåller några förslag

FöU 1977/78:11

härom bör riksdagen nu inte uttala sig enligt motionen 1041. Frågan om
fältets utnyttjande utreds f. n.

Utskottet vill något beröra förutsättningarna för den frivilligaförsvarsverksamheten
i Sundsvall och Malmö. Frivilligverksamheten är beroende bl. a. av
tillgång på instruktörer, fordon och annan materiel för utbildning. Genom
nedläggningen av Lv 5 och flyttningen av Lv 4 förlorar verksamheten det stöd
man nu har av förbanden i bl. a. dessa avseenden. Inte minst i Malmöområdet,
med stor befolkning och en omfattande frivilligverksamhet, skulle
förlusten av fredsförbandets stöd kunna bli kännbar. Enligt utskottet mening
bör man därför vidta åtgärder som leder till att man får goda förutsättningar
för frivilligverksamheten på dessa båda orter även i fortsättningen.

Avslutningsvis vill utskottet också uppehålla sig vid genomförandet av de
organisationsändringar som utskottet tillstyrker. Vissa frågor av det slaget
har utskottet behandlat i samband med förslagen beträffande Skåne och
Linköping.

Personalfrågorna är självfallet mycket viktiga. Liksom försvarsministern
förutsätter utskottet att de problem som kan uppstå för den anställda
personalen begränsas så långt det är möjligt, bl. a. genom att organisationsförändringarna
genomförs i nära samarbete mellan militära myndigheter,
statens personalnämnd, försvarets personalnämnd och berörda personalorganisationer.
Personalminskningar bör genomföras i samband med naturliga
avgångar och i förening med en effektiv omplaceringsverksamhet.

Utskottets hemställan

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag och
hemställer

1. att riksdagen beträffande markfrågor avslår motionen 1977/
78:427,

2. att riksdagen beträffande nedläggning av Sundsvalls luftvärnsregemente
med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1977/78:426 och 1977/78:536 godkänner vad föredragande
statsrådet har förordat,

3. att riksdagen beträffande organisationsförändringar i Skåne med
bifall till propositionen samt med avslag på motionerna 1977/
78:682, 1977/78:1032,1977/78:1033 och 1977/78:1044 godkänner
vad föredragande statsrådet har förordat,

4. att riksdagen beträffande samlokalisering avförband i Linköping
med bifall till propositionen och med avslag på motionen 1977/
78:537 godkänner vad föredragande statsrådet har förordat,

5. att riksdagen beträffande lokaliseringen av artilleriets kadett- och
aspirantskola avslår motionen 1977/78:1035,

6. att riksdagen beträffande Älvdalens skjut/alt avslår motionen
1977/78:1041,

FöU 1977/78:11

7. att riksdagen i övrigt godkänner de förslag till förändringar i
arméns fredsorganisation som föredragande statsrådet har förordat,

8. att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionen 1977/78:1040 med ändring av sitt tidigare beslut
godkänner att arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola skall
vara lokaliserad till Göteborg,

9. att riksdagen bemyndigar regeringen att vidta de övergångsåtgärder
och åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra vad
föredragande statsrådet har förordat.

Stockholm den 2 mars 1978

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: Per Petersson (m), Bengt Gustavsson (s), Eric Holmqvist (s),
Georg Pettersson (c), Gusti Gustavsson (s), Karl Bengtsson (fp), Gudrun
Sundström (s), Gunnar Björk i Gävle (c), Roland Brännström (s), Gunnar
Oskarson (m), Åke Gustavsson (s), Ulla Ekelund (c), Evert Hedberg (s), Hans
Lindblad (fp) och Stina Eliasson (c).

Reservationer

1. Vissa markfrågor

Bengt Gustavsson, Eric Holmqvist, Gusti Gustavsson, Gudrun Sundström,
Roland Brännström, Åke Gustavsson och Evert Hedberg (alla s)
anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 10 börjar ”Med
hänvisning” och slutar ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till det anförda förordar jordbruksutskottet att riksdagen
bifaller propositionen såvitt gäller markfrågorna och avstyrker bifall till
motionen 427. Jordbruksutskottets ställningstagande är inte enhälligt. Avvikande
mening har anmälts av Svante Lundkvist m. fl. (s). De anser att
riktlinjerna för domänverkets verksamhet (prop. 1968:103, JoU 1968:32, rskr
1968:269) inte ger stöd för att verket skall bidra med kompensationsmark.
Vidare borde jordbruksutskottet enligt deras mening ha erinrat om att
domänverket har ansvar såväl för sysselsättningen av sina anställda och
arrendatorer som för råvaruleveranserna till sina kunder i skogsindustrin.

Försvarsutskottet delar den uppfattning som har framförts i den avvikande
meningen i jordbruksutskottet. Försvarsutskottet vill också understryka vad
civilutskottet har anfört om att expropriationslagen inte ställer krav på annat

FöU 1977/78:11

än att ersättning skall betalas i pengar. Utskottet kan inte ställa sig bakom
försvarsministerns uttalande om ersättningsmark. Domänverket bör i vart
fall inte utpekas som den markägare som skall avstå mark. Som motionärerna
har påpekat borde icke-aktiva markägare i första hand komma i fråga när det
gäller anskaffning av ersättningsmark.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad försvarsutskottet
nu har anfört om ersättningsmark.

dels att utskottets hemställan (s. 17) i momentet 1 bort ha följande
lydelse:

1. att riksdagen beträffande markfrågor med anledning av propositionen
och med bifall till motionen 1977/78:427 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.

2. Organisationsförändringar i Skåne

Eric Holmqvist (s) anser

dels att den del av utskottets anförande som på s. 14 börjar ”Utskottet har
vid sina” och på s. 15 slutar ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Fredsorganisationsutredningen har i ett tidigare betänkande (Ds Fö 1972:4)
föreslagit att Lv 4 och Lv 6 skulle slås samman till ett större luftvärnsregemente
i Halmstad. Vid remissbehandlingen av betänkandet rådde enighet
bland de militära myndigheterna om att Lv 4 borde vara kvar i Malmö.
Överbefälhavaren motsatte sig av militära skäl bestämt en flyttning eller
indragning av Lv 4. Även chefen för armén anförde flera motiv för att
förbandet inte skulle flyttas från Malmö, bl. a. värnpliktssociala. Den
proposition som grundades på betänkandet (prop. 1973:135) tog heller inte
upp utredningens förslag i denna del. Motivet härför var främst de
värnpliktssociala nackdelar som följer av att en kommun av Malmös storlek
lämnas helt utan utbildningsförband. När nu frågan om flyttning av Lv 4 från
Malmö på nytt har aktualiserats biträder överbefälhavaren och chefen för
armén förslaget. Enligt utskottets mening är det svårt att se någon bärande
grund för denna ändrade inställning. I varje fall är de negativa följderna för
den värnpliktiga ungdomen i Malmöhus län oförändrat stora.

Lv 4 och P 7/Fo 11 är som påpekas i motionen 1977/78:682 f. n. de enda
fredsförbanden i Malmöhus län. Motionärerna erinrar om att vid dessa
förband grundutbildas f. n. varje år omkring 1 300 värnpliktiga eller en
tredjedel av länets årskontingent av värnpliktiga. Motionärerna fortsätter:

Om de båda regementenas förläggningskapacitet utnyttjas helt skulle ca
1 700 värnpliktiga kunna utbildas inom länet. För att Lv 4 skall kunna beredas
plats inom de förläggningsutrymmen som finns i Ystad förutsätts en
betydande neddragning av den utbildning som nu bedrivs där och totalt vid
P 7. Även om pansarutbildningen på Revingehed utökas, innebär förslaget
att andelen värnpliktiga som kan utbildas inom länet reduceras och att allt fler

FöU 1977/78:11

värnpliktiga kommer att utbildas utanför länet, vilket utöver de ökade
olägenheter detta medför för de värnpliktiga också ökar utbildningskostnaderna
i form av resekostnader och traktamenten.

Enligt utskottets mening har när det gäller organisationsändringarna i
Skåne alltför liten vikt tillmätts de värnpliktssociala följderna. Förslagen
strider i denna del också mot grundprincipen att värnpliktig personal inte bör
få för långt mellan utbildningsplats och bostadsort. Bl. a. denna princip har
enligt utredningen varit vägledande i dess arbete.

Även i andra avseenden innebär förslaget avsteg från grundprinciperna för
utredningsarbetet, såsom undvikande av omfattande personalomflyttningar,
hänsynstagande till rekryteringsförutsättningar och utbildning i rätt miljö.
Som exempel på detta kan nämnas konsekvenserna för den anställda
personalen i Skåne. Omkring 500 personer berörs av organisationsändringarna
medan den beräknade besparingen stannar vid ett hundratal tjänster. I
likhet med vad som har anförts i motionen 682 finnér utskottet den föreslagna
lösningen i varje fall från personalsynpunkt vara den sämsta tänkbara.

Markproblemen i Malmö och Falsterbo har-som flera remissinstanser har
framhållit - överbetonats. Därför kan enligt utskottets mening inte heller
åberopas sådana skäl för organisationsförändringarna. Detta i all synnerhet
som enligt vad utskottet har inhämtat flyttningen av Lv 4 till Ystad kan
komma att aktualisera behov av ytterligare mark där.

Mot genomförande av förslaget talar också de sysselsättningsproblem som
uppstår i Malmö vid en nedläggning av Lv 4 liksom de olägenheter för
frivilligverksamheten som skulle följa därav.

Utskottet anser därför sammanfattningsvis att P 7/Fo 11 bör ha kvar sin
utbildning i Ystad liksom i Revingehed samt att Lv 4 bör stanna kvar i
Malmö. En ökad administrativ samordning mellan förbanden inom Fo 11 bör
dock kunna ske liksom man i propositionen förutsatt kan ske inom även
andra försvarsområden.

Vad utskottet har anfört om organisationsförändringar i Skåne bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan (s. 17) i momentet 3 bort ha följande
lydelse:

3. att riksdagen beträffande organisationsförändringar i Skåne med
avslag på propositionen, med anledning av motionerna 1977/
78:1032 och 1977/78:1033 samt med bifall till motionerna 1977/
78:682 och 1977/78:1044 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet har anfört.

Föll 1977/78:11

Särskilt yttrande

av Stina Eliasson (c).

Jämtlands län är en hårt drabbad region i den rådande arbetsmarknadssituationen.
Varje tillskott av arbetstillfällen är därför värdefullt för länet. Den
tidigare beslutade lokaliseringen av arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola
(RMS) till Östersund föreslås nu ändras. Skolan avses ligga kvar i
Göteborg. Detta har jag viss förståelse för med hänsyn både till försvarsekonomin
och till arbetsmarknadssituationen i Göteborg, där det råder
varvskris. Men då borde också Östersunds kommun kompenseras genom
annan verksamhet.

I motionen 1977/78:1035 (c) har föreslagits att riksdagen beslutar att
artilleriets kadett- och aspirantskola (ArtKAS) i Jönköping omlokaliseras till
Östersund. Föredragande statsrådet antyder denna möjlighet i propositionen
1977/78:65 och det hade i och för sig varit önskvärt att utskottet tagit ställning
enligt motionsförslaget. Att inte föregripa pågående utredningsarbete och
kommande ställningstaganden beträffande markbehovet för A 6 i Jönköping
har dock vägt tyngst för utskottet.

Genom det tidigare beslutet inleddes en planering i Östersunds kommun
för starten av RMS där. Ett riksdagsbeslut nu om ändrad lokalisering av
ArtKAS till Östersund hade inneburit att kommunens kringinvesteringar i
form av bostäder etc. kunnat utnyttjas vid den avsedda tidpunkten. Ett
sådant beslut hade också varit mycket betydelsefullt för sysselsättningen i
kommunen.

FöU 1977/78:11

Bilaga 1

Jordbruksutskottets yttrande
1977/78:2 y

över propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m.
rörande försvaret såvitt avser markfrågor jämte motion

Till försvarsutskottet

Genom beslut den 24 januari 1978 har försvarsutskottet berett jordbruksutskottet
tillfälle att avge yttrande över propositionen 1977/78:65 om vissa
organisationsfrågor m. m. rörande försvaret, såvitt avser markfrågor (s.
40-41), jämte motioner.

Propositionen

I propositionen framläggs - på grundval av betänkanden från försvarets
fredsorganisationsutredning och avgivna remissyttranden - bl. a. vissa
förslag till förändringar i arméns fredsorganisation. I samband härmed
utvecklar försvarsministern, såvitt nu är i fråga, vissa synpunkter på ett av de
områden som utredningen har behandlat, nämligen markfrågorna. Utredningen
konstaterar vid behandlingen av frågan om mark och anläggningar
m. m. för försvarets utbildningsverksamhet att vissa fredsförband inom
armén f. n. har otillräcklig tillgång till övningsmark. Utredningen anser dock
att behovet av ytterligare markanskaffning för försvarets del bör begränsas
och föreslår vissa åtgärder som stöd för sådan strävan.

Försvarsministern anför (prop. s. 40-41) i detta hänseende bl. a. att han för
egen del i allt väsentligt kan biträda de utgångspunkter för det fortsatta arbetet
som försvarets fredsorganisationsutredning har redovisat. När det gäller
behovet av mark för den militära utbildningen anser han i likhet med
utredningen att det är viktigt att försvarsmaktens markinnehav inte ökas mer
än vad som är nödvändigt för att skapa tillfredsställande utbildningsmöjligheter.
En avvägning mellan försvarets behov och det civila samhällets
intressen måste alltid göras.

I propositionen erinras om att riksdagen har uttalat (CU 1975/76:1, rskr
1975/76:45) att större frågor om markanvändning även inom totalförsvaret
skall behandlas och bedömas under hänsynstagande till riktlinjerna i den
fysiska riksplaneringen. Inom ramen för dessa riktlinjer gör försvarets
fastighetsnämnd avvägningar mellan försvarets behov och det övriga
samhällets intressen i samband med sina utredningar om alla större
markförvärv för försvaret. Utredningen har föreslagit en utökning av den
parlamentariska representationen i nämnden och att nämnden tillförs
expertis i skogs- och lantbruksfrågor. Med stöd av regeringens bemyndigande
har försvarsministern utökat den parlamentariska representationen från en

FöU 1977/78:11

till tre ledamöter. Vidare har nämnden tillförts en expert från vardera av
lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen.

Försvarsministern pekar i likhet med utredningen på åtgärder som skulle
kunna begränsa behovet av att anskaffa ytterligare mark för försvaret.
Åtgärderna torde dock enligt försvarsministern i regel bara kunna medföra
begränsade minskningar av markbehovet. Nya vapen med längre skottvidder
och ökad flexibilitet och rörlighet hos förbanden för med sig ökade krav på
tillgång till lämplig mark för övningar. Oavsett vilka åtgärder som vidtas för
att begränsa markbehovet framhålls det som nödvändigt att genom nya
markförvärv skapa godtagbara övningsförhållanden vid vissa förband.

Försvarsministern anser i likhet med utredningen att samhället så långt det
är möjligt måste medverka till att anskaffa ersättningsmark åt de markägare
som mot sin vilja tvingas avstå från mark och som vill fortsätta sin
verksamhet inom i första hand jordbruksnäringen. Han delar utredningens
uppfattning att mark som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som
ersättningsmark. I denna fråga har samråd skett med chefen för industridepartementet.
I anslutning till ett förslag av utredningen att lantbruksnämndernas
instruktion skall ändras så att det klart framgår att nämnderna skall
biträda vid anskaffning av ersättningsmark anför försvarsministern att sådant
biträde enligt hans mening bör kunna lämnas med tillämpning av nämndernas
nuvarande instruktion.

Motionen

Med anledning av propositionen har väckts ett antal motioner. Jordbruksutskottet
har i förevarande sammanhang funnit anledning att begränsa sitt
yttrande till att avse motionen 1977/78:427 av Svante Lundkvist m. fl. (s).

I motionen 1977/78:427 hemställs att riksdagen beslutar ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts angående direktiv till lantbruksnämnderna
om markkompensation.

Utskottet

Anspråk på markförvärv i syfte att tillgodose försvarets utbildningsbehov
kan ofta komma i konflikt med det civila samhällets intressen, inte minst
jordbruksnäringens. Från de synpunkter utskottet har att företräda delar
utskottet den i propositionen framförda uppfattningen om det angelägna i att
behovet av ytterligare markanskaffningar för försvarets del kan begränsas.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den allmänna princip i fråga om
åkerarealens användning som riksdagen fastställt vid behandlingen av prop.
1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m. såvitt avser
produktionsmålet och livsmedelsberedskapen (JoU 1977/78:10 s. 19, rskr
1977/78:103). Enligt denna princip bör våra resurser i fråga om jordbruksjord i
framtiden utnyttjas för jordbruksproduktion och den brukningsvärda åkerjorden
skyddas från exploatering för andra ändamål.

FöU 1977/78:11

Som i nyssnämnda sammanhang framhölls är det samtidigt ofrånkomligt
att viss mindre del av vår nuvarande åkerareal även i framtiden kommer att
tas i anspråk för andra angelägna samhällsändamål. Härav följer bl. a. att det i
viss utsträckning får accepteras att sådan mark i det allmännas intresse tas i
anspråk för att tillgodose försvarets behov. Utskottet anser i likhet med
försvarsministern att samhället så långt det är möjligt måste medverka till att
anskaffa ersättningsmark åt de markägare som mot sin vilja tvingas avstå från
mark och som vill fortsätta sin verksamhet inom i första hand jordbruksnäringen.
Enligt utskottets uppfattning har lantbruksnämnderna här en viktig
uppgift att fylla. Som försvarsministern anfört bör biträde med anskaffning av
ersättningsmark kunna lämnas med tillämpning av nämndernas nuvarande
instruktion.

Utredningen har i förevarande sammanhang anfört bl. a. att även mark
som tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark.
Försvarsministern, som i denna fråga samrått med chefen för industridepartementet,
delar utredningens uppfattning härvidlag. Enligt motionen 427 kan
det dock inte accepteras att just domänverket utpekas som den markägare
som skall avstå från mark. Motionärerna framhåller att domänverkets mark
utgör sysselsättningsunderlag för verkets anställda och försörjningsunderlag
för dess arrendatorer. Någon outnyttjad mark finns enligt motionärernas
åsikt inte under domänverkets förvaltning. Man delar i och för sig den
uppfattning som framförs i propositionen att aktiva brukare som tvingas
avstå från mark så långt möjligt bör kunna erhålla ersättningsmark. Med
hänvisning till att det f. n. finns stora arealer skogs- och jordbruksmark ägda
av fysiska personer som inte har skogs- eller jordbruk som sin huvudsakliga
sysselsättning framhåller motionärerna att det i första hand är denna kategori
markägare som borde komma i fråga när det gäller att avstå från ersättningsmark.
Lantbruksnämnderna bör, anser man vidare, inrikta sina förhandlingar
på sådana markägare när det gäller att anskaffa ersättningsmark. Kompensationsmark
till icke aktiva brukare anses inte böra komma i fråga.
Förhandlingarna bör enligt motionärerna i övrigt föras efter arronderingsmässiga
lämplighetsprinciper och vara markägarneutrala.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till uppfattningen att frågor om
anskaffning av ersättningsmark bör lösas bl. a. efter arronderingsmässiga
lämplighetsprinciper. Vad i motionen anförts om sysselsättningseffekter
m. m. vid avstående av mark torde kunna tillämpas på flertalet markägarkategorier.
Enligt utskottets mening finns ingen anledning vare sig att
undanta eller särskilt framhålla någon ägarkategori när det gäller att ställa
kompensationsmark till förfogande. Utskottet biträder således den i propositionen
framförda uppfattningen att även mark som tillhör domänverket bör
kunna komma i fråga som ersättningsmark.

Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om att 1974 års jordförvärvsutredning
i dagarna avgivit ett betänkande med förslag till ny jordförvärvslag.
Förslaget syftar bl. a. till att en betydligt större del av marköverlåtelserna
än f. n. skall omfattas av lantbruksnämndernas tillståndsprövning.

FöU 1977/78:11

Ett genomförande av utredningens förslag skulle bl. a. leda till att lantbruksnämndernas
möjligheter att medverka i nu aktuella markärenden ytterligare
förbättrades.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet bifall till propositionen i
remitterat hänseende och avstyrker motionen 427.

Stockholm den 14 februari 1978

På jordbruksutskottets vägnar
SVANTE LUNDKVIST

Närvarande: Svante Lundkvist (s). Hans Wachtmeister (m), Maj Britt Theorin
(s), Bertil Jonasson (c). Grethe Lundblad (s), Eric Enlund (fp), Sven Lindberg
(s), Filip Johansson (c), Arne Andersson i Ljung (m), Gunnar Olsson (s),
Märta Fredrikson (c). Håkan Strömberg (s), Tage Adolfsson (m), Rune
Johnsson i Mölndal (c) och Sven Eric Lorentzon (m).

Avvikande mening

av Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg,
Åke Wictorsson, Gunnar Olsson och Håkan Strömberg (samtliga s) som anser
att utskottets yttrande från och med det stycke som på s. 3 börjar med
”Utskottet kan” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att de av statsmakterna givna riktlinjerna för
domänverkets verksamhet (prop. 1968:103, JoU 1968:32) inte ger stöd för att
verket skall bidra med kompensationsmark. Som anförts i motionen 427 har
domänverket ett ansvar såväl för sysselsättningen av sina anställda och
arrendatorer som för råvaruleveranserna till sina kunder i skogsindustrin. De
sociala olägenheter som ofta uppstår när försvaret tar mark i anspråk bör
enligt utskottets mening inte lastas över på domänverkets anställda och
arrendatorer. Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte ansluta sig till
den uppfattning som skrivningen i propositionen ger uttryck för, nämligen att
just domänverket är den markägare som skall avstå mark. Som motionärerna
anfört bör i stället de markägare som inte kan betraktas som aktiva brukare
komma i fråga när det gäller att anskaffa ersättningsmark. Utskottet biträder
även vad motionärerna i övrigt anfört i fråga om kompensationsmark.
Direktiv för lantbruksnämndernas medverkan i handläggningen av nu
aktuella markärenden synes böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med motionärernas synpunkter.

Med hänvisning till det anförda förordar utskottet att riksdagen ger
regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av propositionen
och motionen 427.

FöU 1977/78:11

Civilutskottets yttrande
1977/78:1y

över propositionen 1977/78:65 om vissa organisationsfrågor m. m.
rörande försvaret jämte motionen 1977/78:427, allt såvitt gäller
markfrågor

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har 1978-01-24 berett civilutskottet tillfälle att lämna
yttrande över propositionen 1977/78:65, såvitt avser markfrågor, jämte
motioner.

I propositionen föreslås riksdagen bl. a. bemyndiga regeringen att vidta de
övergångsåtgärder och åtgärder i övrigt som behövs för att genomföra vad
försvarsministern förordat.

Nät det gäller markfrågorna har försvarsministern (s. 40-42) tagit upp
behovet av mark för den militära utbildningen, försvarets fastighetsnämnds
verksamhet, åtgärder som skulle kunna begränsa behovet att anskaffa
ytterligare mark för försvaret, medverkan till att anskaffa ersättningsmark
samt allmänhetens tillträde till försvarets markområden.

I motionen 1977/78:427 (s) föreslås riksdagen ge regeringen till känna vissa
i motionen anförda riktlinjer för medverkan vid anskaffning av ersättningsmark.

Utskottet

Civilutskottet har begränsat sin behandling av propositionen till förslaget
att riksdagen skulle bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder i
övrigt som behövs för att genomföra vad försvarsministern förordat när det
gäller markfrågor. Ett sådant riksdagens bemyndigande skulle då närmast
täcka åtgärder för statens medverkan till att anskaffa ersättningsmark åt vissa
markägare.

1 ett fall där den slutliga bedömningen innebär att ett försvarets markanspråk
skall tillgodoses ställer expropriationslagen (ExL) inte krav på annat än
att ersättning skall betalas i pengar. Den i 2 kap. 12 § ExL givna regeln att
expropriationstillstånd inte skall meddelas, om ändamålet lämpligen bör
tillgodoses på annat sätt, har ansetts vara ett uttryck för en princip att
möjligheten till en frivillig uppgörelse först bör undersökas innan expropriation
tillgrips. Detta innebär emellertid inte någon skyldighet för den
exproprierande att söka tillhandahålla ersättningsmark. En allmän princip att
staten vid expropriation skulle följa särskilda kompensationsgrunder är inte
lämplig.

När nu i propositionen uttalas att samhället så långt det är möjligt måste

FöU 1977/78:11

medverka till att anskaffa ersättningsmark vid förvärv av viss mark för
försvarsändamål torde detta inte få uppfattas som ett komplement till
ersättningsreglerna som kan grunda anspråk i expropriationsfall. Uttalandet
är närmast att anse som i forsta hand en riktlinje för vissa statliga organs
handlande - en riktlinje som avses få praktisk effekt genom att efter formellt
förordnande eller indirekt styra lantbruksmyndigheternas och domänverkets
handlande. Bedömningen av riktlinjens lämplighet är då ytterst en jordbrukspolitisk
fråga om särskilda insatser av lantbruksnämnderna för - som det
anges i propositionen -de markägare som vill fortsätta sin verksamhet inom i
första hand jordbruksnäringen. Bedömningen i de fall som här avses blir då
ett utflöde av allmänna jordbrukspolitiska riktlinjer. Uttalandet att mark som
tillhör domänverket bör kunna komma i fråga som ersättningsmark blir då
också snarast ett uttryck för en viss viljeinriktning beträffande dispositionen
av statens markinnehav - en fråga som närmast faller under näringsutskottets
bedömning i den mån den inte utgår från jordbrukspolitiska bedömningar.
Den i motionen 1977/78:427 (s) upptagna frågan om den närmare
utformningen av ett bemyndigande liksom frågan om i vilken mån just
förvärv för försvarsändamål bör underlättas genom särskilda åtgärder faller
därmed utanför civilutskottets bedömning.

När det gäller de uttalanden till statsrådsprotokollet i markfrågorna som
inte direkt täcks av hemställan i propositionen har utskottet inte funnit
anledning till erinringar. Uttalandet att det är viktigt att försvarsmaktens
markinnehav inte ökas mer än vad som är nödvändigt för att skapa
tillfredsställande utbildningsmöjligheter kan knappast väcka någon gensaga.
Vidare har, enligt vad utskottet erfarit, formerna för återkommande samråd
mellan länsstyrelser, kommuner och militära myndigheter utvecklats och
gett förutsättningar för ett mera öppet meningsutbyte än vad som tidigare
varit fallet. Frågan har tidigare berörts i betänkandet CU 1975/76:1 (s.21-22).
De åtgärder som vidtagits för att tillföra försvarets fastighetsnämnd ytterligare
representation markerar nämndens roll i beredningsarbetet-en roll som
inte syftar till att hävda sektorsintressen utan att tillföra regeringen ett
allsidigt material som bakgrund till avvägningar mellan motstående intressen.
Utskottet har slutligen noterat att fortifikationsförvaltningen och
försvarsgrenscheferna utarbetat anvisningar till ledning för behandling av
frågor rörande allmänhetens tillträde till övnings- och skjutfält. Dessa
anvisningar har emellertid kommit vid sådan tidpunkt att de inte kunnat
tillämpas i den senaste omgången av riksplanearbetet.

Utskottet vill i detta sammanhang slutligen erinra om de riktlinjer för
hushållningen med mark och vatten som riksdagen godkänt. Dessa riktlinjer
har inte direkt rättsverkan utan förutsätts bli preciserade i den kommunala
planeringen. De statliga myndigheterna har ålagts beakta dessa riktlinjer i
samtliga beslut som rör markanvändningen. Därmed har sålunda även de
militära myndigheterna att i här aktuella sammanhang beakta de riktlinjer
som gäller bl. a. när fråga uppkommer om att ta i anspråk jordbruksmark för

FöU 1977/78:11

andra ändamål. Enligt civilutskottets mening bör till utgångspunkt vid
avvägningarna tas de riktlinjer som gäller för hela landet vid avvägningar
mellan tätortsutbyggnad och jordbruk: högvärdig jordbruksmark bör inte tas i
anspråk om likvärdiga lösningar kan åstadkommas på annat sätt. Detta
innebär ett krav på att hushålla med de produktiva resurserna. Begreppet
högvärdig jordbruksmark skall numer (CU 1975/76:1 s. 12-13) definieras
med hänsyn tagen även till lantbrukets betydelse för den lokala sysselsättningen
och det lokala serviceunderlaget. Avvägningar av denna typ blir ofta
svåra att göra i ett sent skede av planeringen. För att de restriktiva
utgångspunkterna skall få verklig betydelse har särskilda krav ställts på en
översiktlig planering som beaktar jordbrukets intressen. I landets viktigaste
jordbruksbygder skall sålunda kommunerna samarbeta med varandra och
samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd föratt utarbeta regionala
jordbruksmarksprogram. Detta krav har ställts på 90 kommuner i tio län.
Även i vissa andra områden bör jordbruksfrågorna ägnas särskild uppmärksamhet.
Översiktliga planer som beaktar jordbrukets intressen bör utarbetas
för vissa expansiva tätorter i drygt ett hundratal kommuner. Inom jordbrukets
primära intresseområden skall slutligen riktlinjer som beaktar jordbruksintressena
anges i kommunöversikt.

Stockholm den 14 februari 1978

På civilutskottets vägnar
PER BERGMAN

Närvarande: Per Begman(s), Oskar Lindkvist (s), Sven Eric Åkerfeldt (c), Lars
Henrikson (s), Karl-Erik Strömberg (fp), Thure Jadestig(s), Anna Eliasson (c),
Maj-Lis Landberg (s), Birgitta Dahl (s), Kerstin Andersson i Hjärtum (c),
Magnus Persson (s), Eric Hägelmark (fp), Torsten Sandberg (c), Göthe
Knutson (m) och Rolf Dahlberg (m).

GOTAB 57689 Stockholm 1978