Med anledning av propositionen 1977/78:37 om vårjakt efter sjöfågel jämte motioner (Betänkande 1977/78:JoU9 Jordbruksutskottet)

JolJ 1977/78: 9

Jordbruksutskottets betänkande
1977/78:9

med anledning av propositionen 1977/78: 37 om vårjakt efter sjöfågel
jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1977/78: 37 har regeringen (jordbruksdepartementet)
berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredraganden har
anfört om vårjakt efter sjöfågel.

I propositionen förordas att skärgårdsbefolkningen i vissa län tillåts
en begränsad vårjakt efter sjöfågel. Jakten skall endast få avse hanfågel
av ejder och få bedrivas under en försöksperiod om fem år.

Motionerna m. m.

I motionen 1977/78: 33 av Svante Lundkvist m. fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar avslå regeringens proposition 1977/78: 37 om vårjakt
efter sjöfågel.

1 motionen 1977/78: 59 av Bertil Johansson m. fl. (c, m, fp) hemställs
att riksdagen avslår propositionen 1977/78: 37 angående vårjakt på hanfågel
av ejder under en försöksperiod av fem år.

Utskottet har i ärendet uppvaktats av representanter för Svenska jägareförbundet,
Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska sydkustfiskarenas
centralförbund, Skärgårdens intresse- och kontaktorganisation
(SIKO), Blekinge sjöfågeljägareklubb, Svenska naturskyddsföreningen
och Sveriges ornitologiska förening, vilka framfört synpunkter
på det föreliggande förslaget.

Skrivelser har till utskottet inkommit från naturskyddsorganisationer
och enskilda personer.

Utskottet

Som framgår av propositionen har sjöfågeln i vårt land sedan flera
decennier varit föremål för skyddsåtgärder av olika slag. Redan före tillkomsten
av gällande jaktstadga (1938: 279) hade all vårjakt efter sjöfågel
avlysts för västkusten. På övriga kuststräckor var viss vårjakt efter
sjöfågel tillåten in på 1950-talet. Under jaktåren 1950/51—1954/55
skärptes skyddsåtgärderna. Anledningen till de skärpta åtgärderna var
att sjöfågelstammarna starkt decimerats. Orsakerna härtill var främst
en intensiv jakt i förening med äggplockning under andra världskriget,
de hårda isvintrarna under 1940-talets första år och de allt oftare uppträdande
spilloljeutsläppen. Åtgärderna innebar bl. a. att ejdern blev

1 Riksdagen 1977178. 16 sami. Nr 9

JoU 1977/78: 9

helt fridlyst under våren och att all vårjakt avlystes utmed Norrlandskusten
och vid Skånekusten. I mitten av 1950-talet konstaterades att
oljeutsläppen medfört en kraftig påfrestning för sjöfågelstammarna, varför
all vårjakt efter sjöfågel förbjöds från våren 1955. Sedan dess har
denna jakt varit förbjuden i Sverige.

Enligt nu gällande regler får på ostkusten ett tjugotal arter av sjöfågel,
bl. a. ejder, storskrake och vigg, jagas endast på hösten varje år
med början i augusti eller september t. o. m. november eller december.

Sverige ratificerade år 1963 den s. k. Paris-konventionen. Enligt denna
anser de fördragsslutande staterna att skydd i princip bör ges alla
fåglar åtminstone under fortplantningstiden. Enligt artikel 6 i konventionen
berättigar dock rådande särskilda förhållanden inom näringslivet
i Sverige och vissa andra länder vederbörande myndigheter i dessa länder
att medge undantag och göra vissa avvikelser från bestämmelserna
i konventionen.

Förbudet mot vårjakt har alltsedan det genomfördes varit föremål för
en livlig debatt. Flera framställningar om återinförande i mer eller
mindre begränsad omfattning av vårjakten har gjorts under årens lopp.
Till stöd för framställningarna har anförts bl. a. skärgårdsbefolkningens
urgamla rätt att beskatta sjöfågeln även under våren samt behovet av
husbehovsjakt och den avkoppling och omväxling, som vårjakten anses
innebära. Det har vidare hävdats att en på olika sätt begränsad jakt ej
utgör någon fara för fågelbestånden. Tvärtom skulle sjöfågelvården troligen
genom ökad medverkan från befolkningens sida vid tillsynen över
jaktutövningen förbättras. Mot vårjakten har andragits bl. a. att den är
biologiskt förkastlig och att den innebär risker för utarmning av fågellivet.
Dessutom har hänvisats till att man internationellt tagit en klar
ståndpunkt mot ett återinförande av vårjakten.

Senast har Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska jägareförbundet
och Svenska sydkustfiskarenas centralförbund begärt att
jakttidsbestämmelserna ändras så att en begränsad vårjakt efter sjöfågel
blir tillåten. Kungl. Maj:t har emellertid i beslut år 1974 lämnat framställningarna
utan åtgärd.

I en vid riksmötet 1975 väckt motion, undertecknad av företrädare
för samtliga fem riksdagspartier, hemställdes att riksdagen skulle uttala
sig för genomförandet av en begränsad senvinterjakt efter sjöfågel för
yrkesfiskare och andra skärgårdsbor.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (JoU 1975/76: 26) uttalade
jordbruksutskottet bl. a. att det inte utan närmare undersökning var
möjligt att få ett säkert underlag för en bedömning huruvida utvecklingen
i fråga om antal, könsfördelning m. m. för de aktuella fågelarterna
tagit en riktning som kunde minska betänkligheterna mot vårjakt
från naturvårds- och viltvårdssynpunkt. Mot bakgrund av det starka
intresse som uppenbarligen förelåg för vårjakt efter sjöfågel förordade

JoU 1977/78: 9

utskottet i sitt betänkande att regeringen skyndsamt skulle låta utreda
de möjliga formerna för en sådan jakt.

Regeringen uppdrog åt naturvårdsverket att genomföra en utredning
av de möjliga formerna för en vårjakt. Vid sin redovisning av uppdraget
avstyrkte verket ett återinförande av jakten och hemställde om
befrielse från uppdraget.

Den i mars 1977 tillsatta jakt- och viltvårdsutredningen har fått i
uppdrag bl. a. att komplettera naturvårdsverkets utredning med en undersökning
av formerna för vårjakt efter sjöfågel. Beredningen avlämnade
i juni 1977 delbetänkandet (Ds Jo 1977: 4) Vårjakt efter sjöfågel.
Detta har remissbehandlats.

Beredningens förslag innebär inte något ställningstagande i frågan
huruvida angiven jakt bör återinföras utan redovisar endast under
vilka former vårjakt efter sjöfågel bör bedrivas om den tillåts. Förslaget
syftar till en begränsad vårjakt efter hanfågel av ejder, storskrake och

vigg I

föreliggande proposition förordas, på grundval av beredningens förslag
och avgivna remissyttranden, att skärgårdsbefolkningen i vissa län
tillåts att bedriva vårjakt efter sjöfågel. Som närmare anges i den följande
redogörelsen innehåller regeringsförslaget vissa avvikelser från
beredningens förslag såvitt avser tillåtna fågelarter och omfattningen av
den personkrets som skall kunna få tillstånd till jakt. Föreskrifter om
jakt och viltvård faller i princip inom regeringens kompetensområde.
I enlighet med uttalanden i utskottets betänkande 1975/76: 26 har riksdagen
emellertid beretts tillfälle att avge yttrande över vad i propositionen
anförts om vårjakt efter sjöfågel.

Enligt regeringsförslaget bör vårj akten få bedrivas längs östersjökusten
från och med Uppsala till och med Blekinge län under en försöksperiod
om fem år. En förutsättning för denna jakt skall i princip vara
att det inom det aktuella området finns en för jaktutövarna representativ
lokal jaktvårdssammanslutning. Jakten får avse endast hanfågel av
ejder. Också med avseende på utövare och jakttid får jakten en begränsad
omfattning. För tillstånd till jakt föreslås som huvudregel gälla att
vederbörande är fast bosatt i skärgården och får sin huvudsakliga försörjning
från yrkesverksamhet där. Med skärgård avses i förslaget öar utan
fast landförbindelse. Tillstånd bör i första hand kunna ges fiskare och
skärgårdsjordbrukare. För den som är sysselsatt i annan verksamhet föreslås
krav på att vederbörande genom yrkesverksamhet eller bosättning
har förvärvat god kännedom om skärgården och dess naturförhållanden.
Personer som är bosatta och verksamma på öar med fast landförbindelse
skall enligt förslaget också kunna komma i fråga för jakt, om
förhållandena på dessa öar i övrigt liknar dem som råder i skärgården.
Detta gäller också vissa fiskare som är bosatta på kustlandet i anslutning
till skärgårdsområdena.

JoU 1977/78: 9

Undantagsregeln för de på fastlandet boende fiskarena bör enligt
föredragande departementschefen omfatta även kustjordbrukare, vilka
till inte oväsentlig del får sin försörjning från fiske som binäring.

Jakten föreslås få bedrivas under en sammanhängande tid av högst
fem dagar i så nära anslutning till islossningen som möjligt. Tillståndsmyndigheten
föreslås för varje sökande få fastställa en eller flera platser
på vilka jakten får utövas. Jaktformen skall enligt förslaget vara
jakt från skåre med vettar. Om sådan jakt på grund av de lokala förhållandena
inte är möjlig, bör jakten enligt förslaget få bedrivas från
båt med vettar eller, undantagsvis, i form av sträckskytte från båtlinje,
s. k. båtlinjeskytte.

I fråga om kostnaderna för verksamheten förordas att dessa bestrids
med medel ur jaktvårdsfonden.

Enligt propositionen bör en strävan vara att jakten skall få bedrivas
redan våren 1978, om praktiska förutsättningar härför föreligger.

I motionerna 33 och 59 framställs yrkanden av innebörd att riksdagen
bör avstyrka att den föreslagna jakten införs. Till stöd härför
åberopar motionärerna bl. a. Sveriges verksamhet inom det internationella
naturvårdsarbetet, vilken sägs ha fört landet till en förgrundsplats
på naturvårdens och viltvårdens område. Vidare framhålls att jakt under
våren — det vildas föryngringsperiod — strider mot ekologiskt riktiga
principer för jakt. I motionen 33 understryks att en åtgärd av så
begränsat värde för ett litet antal medborgare som förslaget innebär
inte utgör skäl nog att riskera Sveriges goda anseende som en ledande
nation på miljövårdens område.

Utskottet vill för sin del framhålla att den intensitet och det stora
intresse varmed frågan drivits från skärgårdsbefolkningens sida tyder
på att vårjakten utgör en betydelsefull faktor när det gäller att förbättra
levnadsvillkoren för den bofasta skärgårdsbefolkningen och jämförbara
grupper. Under remissbehandlingen av jakt- och viltvårdsberedningens
förslag och i andra sammanhang har emellertid också anförts flera skäl
mot att åter tillåta denna jakt.

Vid övervägande av skälen för och emot en återinförd vårjakt har
utskottet i likhet med föredragande departementschefen funnit det angeläget
betona att den jakt som enligt förslaget kan komma i fråga får
en mycket begränsad omfattning. Som utskottet anförde i betänkandet
1975/76: 26 bör jakten givetvis utformas på ett sätt som inte innebär
några risker för utarmning av fågellivet eller eljest medför några större
olägenheter från naturvårdssynpunkt. Med hänsyn till de uppgifter som
lämnats om den aktuella fågelarten synes enligt propositionen en jakt
i nu föreslagen omfattning inte innebära några risker för ejderstammens
populationsutveckling. Utskottet, som delar regeringens bedömning
härvidlag, vill framhålla att den planerade utvärderingen av er -

JoU 1977/78: 9

farenheterna under försökstiden bör utgöra en garanti för att eventuella
olägenheter av nu åsyftat slag kommer att uppmärksammas. Utskottet
anser sig således från allmän naturvårdssynpunkt inte ha någon anledning
att göra invändningar mot förslaget.

Enligt vad utskottet vidare anförde i nyss angivna betänkande måste
också de internationella aspekterna på problemet beaktas i sammanhanget.
Under ärendets behandling har farhågor framförts för att en
återinförd vår jakt bl. a. skulle menligt påverka Sveriges verksamhet i
det internationella naturvårdsarbetet. Som exempel på sådan verksamhet
har nämnts den nya konvention till skydd för hotade djurarter och
flyttfåglar som f. n. utarbetas inom Europarådet. Utskottet vill i detta
hänseende för sin del understryka att förslaget inte innebär annat än
att företrädare för en begränsad befolkningsgrupp efter särskild ansökan
skall kunna erhålla personligt tillstånd att bedriva jakt. Det är således
inte fråga om att införa s. k. allmän jakttid för ifrågavarande
fågelart. En undantagsbestämmelse med så begränsad räckvidd bör enligt
utskottets bedömning inte utgöra något påtagligt hinder för ett fortsatt
aktivt engagemang från Sveriges sida i den internationella naturvården.
Inte heller från nu åsyftade utgångspunkter har utskottet någon
erinran mot förslaget. I den nyss nämnda utvärderingen av försöksverksamheten
bör självfallet ingå också en uppföljning och bedömning av
de internationella aspekterna.

Propositionen föranleder i övrigt inte något särskilt uttalande av utskottet.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 33 och 1977/
78: 59 lämnar utan erinran vad i propositionen anförts om
vårjakt efter sjöfågel.

Stockholm den 30 november 1977

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Maj Britt Theorin*
(s), Sven Lindberg (s), Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s),
Arne Andersson i Ljung (m), Håkan Strömberg* (s), Ingemar Hallenius
(c), Stig Alftin* (s), Gunnar Johansson (m), Rune Johnsson i Mölndal
(c), Wivi-Anne Radesjö* (s), Torkel Lindahl* (fp) och Ingrid Andersson*
(m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1977/78: 9

Reservation

av Svante Lundkvist (s), Maj Britt Theorin (s), Sven Lindberg (s), Håkan
Strömberg (s), Stig Alftin (s), Wivi-Anne Radesjö (s) och Torkel
Lindahl (fp) som anser att utskottets yttrande fr. o. m. det stycke som
på s. 4 börjar med ”Utskottet vill” och utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill för sin del erinra om att det ovan angivna betänkandet
1975/76: 26 inte innebar något ställningstagande i frågan huruvida vårjakten
borde återinföras. Som utskottet anförde var det nämligen inte
utan en närmare undersökning möjligt att få ett säkert underlag för en
bedömning huruvida utvecklingen tagit en riktning som kunde minska
betänkligheterna mot vårjakt från naturvårds- och viltvårdssynpunkt.
Efter viss utredning avstyrkte statens naturvårdsverk sedermera ett återinförande
av jakten. Vid remissbehandlingen av jakt- och viltvårdsberedningens
förslag, som ligger till grund för förevarande proposition,
har vidare flertalet remissinstanser ställt sig tveksamma eller negativa
till en återinförd vårjakt.

Som i det föregående anförts ratificerade Sverige år 1963 den s. k.
Pariskonventionen av år 1950 angående fågelskydd. Innebörden av konventionen
är att alla fåglar skall skyddas åtminstone under fortplantningstiden
samt beträffande flyttfåglar dessutom under den tid då de
vänder åter till sina boplatser, i synnerhet under mars—juli. Enligt en
undantagsbestämmelse berättigas emellertid vederbörande myndigheter
i Sverige och vissa andra länder att göra avvikelser från konventionen
med hänsyn till ”rådande särskilda förhållanden inom näringslivet”.
Föredragande departementschefen framhåller att denna bestämmelse
torde medge jakt i föreslagen omfattning. Åtskilliga remissinstanser
har dock framhållit att vårjakten är oförenlig med Pariskonventionen.
Vid ärendets behandling i utskottet har påpekats att undantagsregeln i
konventionen synes ha formulerats med tanke på bl. a. efterkrigstidens
särskilda förhållanden i Sverige och att den därför över huvud taget
inte är tillämplig på dagens situation.

Härtill kommer att förslaget av många remissinstanser anses oförenligt
med Sveriges verksamhet inom det internationella naturvårdsarbetet
över huvud taget. Som exempel på sådan verksamhet har nämnts den
nya konvention till skydd för hotade djurarter och flyttfåglar som f. n.
utarbetas inom Europarådet och där Sverige tar aktiv del i arbetet.

Bland argument i övrigt som anförts mot förslaget kan nämnas att en
jakt omedelbart före fortplantningstiden enligt vissa remissinstanser är
den för beskattning av en djurstam olämpligaste metoden. Det anses
vidare tveksamt om en vår jakt i den föreslagna formen kan övervakas
och kontrolleras till rimliga kostnader. En sådan jakt kräver också omfattande
administrativa insatser, vilket kan innebära att personella resurser
undandras från andra uppgifter.

JoU 1977/78: 9

Utskottet kan för sin del inte finna annat än att de skäl som talar
för regeringens förslag så gott som uteslutande hänför sig till jakten som
rekreationsvärde för skärgårdsbefolkningen. Föredragande departementschefen
har härvidlag anfört bl. a. att vårjakten utgör ett viktigt inslag i
många skärgårdsbors och fiskares livsföring. Utskottet är självfallet medvetet
om att jakt för många människor i skärgården har stor betydelse
från rekreationssynpunkt. Bedömningen av vårjaktens värde i angivna
hänseende måste emellertid göras mot bakgrund av att denna jakt varit
förbjuden i drygt två decennier och att det nu framlagda förslaget endast
berör en mycket begränsad krets av människor. Utskottet delar den
i motionerna framförda uppfattningen att ett återinförande av vårjakten
skulle utgöra en belastning för Sveriges del i det internationella samarbetet
på naturvårdens och miljövårdens område. Som framhållits bl. a.
under remissbehandlingen har Sverige aktivt deltagit i arbetet med att
utforma en ny fågelskyddskonvention inom Europarådet. Utskottet finner
det synnerligen allvarligt om riksdagen nu skulle fatta ett beslut
som skulle kunna få till följd att Sverige inte kan ansluta sig till denna
konvention. Det kan vidare starkt ifrågasättas om undantagsbestämmelsen
i Pariskonventionen, så som i propositionen påstås, verkligen medger
en jakt av här förordat slag. Uppfattningen om vårjaktens förenlighet
med konventionen måste rimligtvis grundas på ett antagande att jakten
får betydelse från försörjningssynpunkt, vilket enligt utskottets bedömning
inte kan anses vara fallet. Mot förslaget talar också de administrativa
problem, övervakningssvårigheter och kostnader som försöksjakten
skulle medföra. Sammanfattningsvis anser utskottet det mera
angeläget att tillgängliga resurser sätts in på att följa upp de initiativ
som redan tagits i andra avseenden till förmån för fisket och skärgårdsbefolkningen
än att man — i strid med numera allmänt vedertagna
principer för naturvårdens och viltvårdens bedrivande — vidtar en åtgärd
som trots allt måste tillmätas en förhållandevis begränsad betydelse
för dem som här avses.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1977/78: 33 och 1977/78: 59 avstyrker förslaget om vårjakt efter
sjöfågel.

Särskilt yttrande

av Åke Wictorsson (s):

Skärgårdarna är en nationell tillgång som naturliga rekreationsområden
för befolkning i de stora tätorterna. Spontant leder nuvarande utveckling
till snabb privatisering och markspekulation. Samtidigt ökar
behoven av möjligheter till rekreation och rörligt friluftsliv för stora
folkgrupper med begränsade ekonomiska resurser. Därför krävs kraft -

JoU 1977/78: 9

fulla åtgärder från samhällets sida för att utveckla en socialt inriktad
rekreationspolitik.

För detta har åtgärder vidtagits inom ramen för den fysiska riksplaneringen,
en skärpt byggnadslagstiftning och en utbyggd naturvårdslagstiftning.
Nu pågår en utveckling av olika turistiska åtgärder.

En nödvändig förutsättning för en aktiv rekreationspolitik inom skärgårdarna
är en ökande bofast befolkning. De bofasta behövs för anläggningsarbeten,
underhåll, service och tillsyn. Samtidigt skapar dessa arbeten
nya utkomstmöjligheter för skärgårdsborna, som kan kombineras
med de tidigare traditionella skärgårdsnäringarna jordbruk och fiske,
småbåtsvarv etc. För att stimulera denna utveckling införde den socialdemokratiska
regeringen det s. k. skärgårdsstödet som blivit en stor
framgång. En ny statlig fiskeripolitik har också stor betydelse.

Förutom arbetsmöjligheter behöver en bofast skärgårdsbefolkning
goda kommunikatoner, en väl utbyggd allmän service och tillgång till
kultur- och fritidsaktiviteter anpassade till skärgårdens förhållanden. Vid
upprepade tillfällen har skärgårdsbefolkningen i dessa sammanhang framfört
den stora betydelsen av vårjakt på sjöfågel.

Förbudet mot vårjakt, som ursprungligen infördes av biologiska skäl,
omfattas inte av någon större förståelse nu när dessa skäl inte längre
föreligger. Vårjakten upplevs som en naturlig del av skärgårdslivet. Vårjakten
har också fått ett värde som symbol för fastlandsbornas vilja att
förbättra förhållandena för skärgårdsbefolkningen. Liksom all annan
jakt som bedrivs i dag, har vårjakten betydelse framför allt för rekreation
och naturupplevelser samtidigt som ev. byte blir ett tillskott i en
hushållning med, i jämförelse med andra folkgrupper, ofta knappa resurser.

Biologisk expertis har vitsordat att tillgången på aktuell sjöfågel är
mycket god. Den nu gällande internationella fågelskyddskonventionen
medger nu aktuell jakt. Några bärande skäl för att vårt lands deltagande
i det pågående internationella konventionsarbetet skulle omöjliggöras
genom en tillåten vårjakt har inte redovisats.

Med hänvisning till vad som anförts och under den uttryckliga förutsättningen
att jakten endast skall tillkomma de i skärgårdsnäringarna
verksamma bofasta skärgårdsborna har jag därför kunnat ansluta mig
till regeringsförslaget att tillåta en starkt begränsad vårj akt under en
försöksperiod.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 7700S6