Med anledning av propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, m. m. jämte motioner (Betänkande 1977/78:FöU28 Försvarsutskottet)

FöU 1977/78:28

Försvarsutskottets betänkande
1977/78:28

med anledning av propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst, m. m. jämte motioner

I propositionen 1977/78:159 (försvarsdepartementet) har regeringen - efter
hörande av lagrådet - föreslagit att riksdagen antar i propositionen framlagda
förslag till

1. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

2. lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967),

3. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74).

Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1977/

78:1892-1893 och 1920-1924. 1 detta sammanhang behandlas också motionerna
1976/77:943 och 945, som väcktes under den allmänna motionstiden år

1977.

Såvitt gäller sanktionsformer vid vägran att fullgöra värnplikt och vapenfri
tjänst har försvarsutskottet inhämtat yttrande av justitieutskottet. Yttrandet
fogas till betänkandet som bilaga.

Propositionen

1 propositionen föreslås ändringar inom vapenfrilagstiftningens område. I
förhållande till vad som nu gäller innebär förslaget bl. a. att möjligheterna att
erhålla tillstånd till vapenfri tjänst blir större, att prövningsförfarandet
förenklas och att tjänstgöringsområdena blir fler. 1 vapenfrilagen ändras bl. a.
1 § så att uttrycket "djup samvetsnöd” utgår ur lagtexten. De vapenfria skall
utbildas för och fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för
samhället under beredskap och krig. Ersättning skall kunna utgå till vissa
utbildningsmyndigheter. Det nuvarande sanktionssystemet behålls i princip
men det förutses att antalet fall av vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri
tjänst blir väsentligt mindre än tidigare. Vid upprepad vägran bör lagföring
ske högst två gånger. Angående påföljdsvalet anges att en villkorlig dom
förenad med ett kraftigt bötesstraff bör kunna vara en tillräcklig reaktion vid
förstagångsvägran. Vid andragångsvägran anses däremot fängelsestraff böra
utdömas och strafftiden bestämmas till minst fyra månader. I övrigt
innehåller propositionen förslag till ändringar i värnpliktslagen och civilförsvarslagen.
Ändringarna i värnpliktslagen reglerar bl. a. regeringens möjligheter
att besluta om värnpliktig eller vapenfri efter vägran m. m. skall inkallas
till ny tjänstgöring eller inte. Ändringarna i civilförsvarslagen utgör bl. a. en
anpassning till den föreslagna ändringen i 1 4j vapenfrilagen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1978.

Lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1977/78. 10 sami. Nr 28

FöU 1977/78:28

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:413) om vapenfri tjänst
dels att 1-5, 8 a och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 21 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Värnpliktig äger enligt denna lag
erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring,
om bruk av vapen mot annan
icke är förenligt med den värnpliktiges
allvarliga personliga övertygelse
och skulle medföra djup samvetsnöd
för honom.

Värnpliktig som erhållit tillstånd
tjänstepliktig.

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra
tjänst, som är betydelsefull för
samhället, såsom

a) brandtjänst inom civilförsvaret,

b) reparationstjänst vid järnvägarna,
statens vattenfallsverk eller televerket,

c) hälsovårds- eller sjukvårdstjänst
inom det allmänt civila medicinalväsendet,

d) ekonomi-eller expeditionstjänst
vid statlig eller kommunal förvaltning.

Vapenfri tjänstepliktig får icke åläggas
att tjänstgöra inom försvarsmakten,
om han icke förklarat sig villig
därtill.

Föreslagen lydelse

Värnpliktig äger enligt denna lag
erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring,
om det kan antagas att bruk av
vapen mot annan är sä oförenligt med
den värnpliktiges allvarliga personliga
övertygelse att han icke kommer
att fullgöra värnpliktstjänstgöring.
till vapenfri tjänst benämnes vapenfri

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra
tjänst i verksamhet, som är betydelsefull
för samhället under beredskap
och krig. Tjänstgöringen skall ske
hos statlig, kommunal eller landstingskommunal
myndighet eller hos förening
eller stiftelse som regeringen
bestämmer.

Den som har antagits till biständsoch
katastrofutbildning får fullgöra
vapenfri tjänst i sådan utbildning.

1 Senaste lydelse 1975:556.

FöU 1977/78:28

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Vapenfri tjänstepliktig får icke övas i bruk av vapen eller åläggas bära vapen
eller ammunition.

Söker den som fullgör värnpliktstjänstgöring tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst och har han icke tidigare gjort sådan ansökan, äger bestämmelsen i
första stycket tillämpning på honom till dess ansökningen avgjorts slutligt.
Lämnas ansökningen utan bifall, skall tjänstgöring under den tid då
bestämmelsen varit tillämplig på den värnpliktige icke tillgodoräknas honom

som fullgjord värnpliktstjänstgöring.

Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer
vilket slag av tjänstgöring som
vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra.

Styrelsen har tillsyn över vapenfria
tjänstepliktigas utbildning och
tjänstgöring.

Om bistånds- och katastrofutbildning
finns särskilda bestämmelser.

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig
att för sin utbildning tjänstgöra
minst trehundranittiofem och högst

2 Senaste lydelse 1971:167.

3 Senaste lydelse 1976:306.

Andra stycket skall ha motsvarande
tillämpning på den som tidigare har
ansökt om tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst, om ansökningen har avgjorts
slutligt före den 1 juli 1978 eller om han
har avslutat grundutbildning efter det
att den tidigare ansökningen lämnats
utan bifall.

§2

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar
om intagning enligt första stycket.
Styrelsen har också tillsyn över
vapenfria tjänstepliktigas utbildning
och tjänstgöring.

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig
att för sin utbildning tjänstgöra
minst trehundranittiofem och högst

FöU 1977/78:28

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

fyrahundratjugo dagar. Tjänstgöringen
kan fördelas i omgångar över
hela värnpliktstiden.

Inkallas värnpliktiga med stöd av
27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967),
för även vapenfri tjänstepliktig kallas
till tjänstgöring. Tjänstgöringstiden
får icke överstiga etthundraåttio
dagar, om tjänstgöringen föranleds
av inkallelse av värnpliktiga med
stöd av 27 § 2 mom. värnpliktsla -

fyrahundratjugo dagar. Tjänstgöringen
utgöres av grundutbildning och
repetitionsutbildning.

Inkallas värnpliktiga med stöd av
27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värnpliktslagen
(1941:967), får även vapenfri
tjänstepliktig kallas till tjänstgöring.
Tjänstgöringstiden får icke
överstiga etthundraåttio dagar, om
tjänstgöringen föranleds av inkallelse
av värnpliktiga med stöd av
27 § 2 mom. värnpliktslagen.

gen.

Om tillgodoräkning av fullgjord värnpliktstjänstgöring vid beräkning av
tiden för tjänstgöring enligt denna lag och av fullgjord vapenfri tjänst vid
beräkning av tiden för värnpliktstjänstgöring meddelar regeringen bestämmelser.

8a §4

Vapenfri tjänstepliktig är berättigad till samma förmåner i samband med
tjänstgöring som enligt 33 § första stycket värnpliktslagen (1941:967) tillkomma
värnpliktig i samband med värnpliktstjänstgöring.

Om vapenfri tjänstepliktigs rätt till
familjebidrag och ersättning för skada
eller sjukdom som han ådrager sig
under tjänstgöring föreskrives i
familjebidragslagen (1946:99) och militärersättningsförordningen(1950:261).

21 a §

Bestämmelserna i 46 § värnpliktslagen
(1941:967) äga motsvarande
tillämpning på vapenfri tjänstepliktig
och vapenfri tjänst.

4 Senaste lydelse 1975:556.

FöU 1977/78:28

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §5

Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens
beslut i ärende om uttagning
enligt 4 § fores hos värnpliktsnämnden
genom besvär. Mot värnpliktsnämndens
beslut i sådant ärende får talan ej
förås.

Talan mot beslut av vapenfrinämnden fores hos regeringen genom

besvär.

Mot beslut i ärende om omprövning av tillrättavisning får talan ej

föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

2 Förslag till

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)

Härigenom föreskrivs i fråga om värnpliktslagen (1941:967)'
dels att 17 och 33 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 46 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som inställer sig vid inskrivningsförrättning
är i samband därmed
berättigad till dagersättning, fri
resa, fri förplägnad, fri inkvartering
och fri sjukvård. Avlider inskrivningsskyldig
under tid då han är
berättigad till fri sjukvård, utgår
begravningshjälp till hans dödsbo.
Staten meddelar grupplivförsäkring
för dödsfall åt inskrivningsskyldig
under inskrivningsförrättning. Om
inskrivningsskyldigs rätt till ersättning
för skada eller sjukdom som
han ådrager sig under inskrivningsförrättning
föreskrives i militärersättningsforordningen
(1950:261).

5 Senaste lydelse 1975*556.

1 Lagen omtryckt 1969:378.

2 Senaste lydelse 1976:308.

1* Riksdagen 1977178. 10 sami. Nr 28

Den som inställer sig vid inskrivningsförrrättning
är i samband därmed
berättigad till dagersättning, fri
resa, fri förplägnad, fri inkvartering
och fri sjukvård. Avlider inskrivningsskyldig
under tid då han är
berättigad till fri sjukvård, utgår
begravningshjälp till hans dödsbo.
Staten meddelar grupplivförsäkring
för dödsfall åt inskrivningsskyldig
under inskrivningsförrättning. Om
inskrivningsskyldigs rätt till ersättning
för skada eller sjukdom som
han ådrager sig under inskrivningsförrättning
föreskrives i lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd
och lagen (1977:266) om statlig
ersättning vid ideell skada.

FöU 1977/78:28

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

33 §3

Värnpliktig är i samband med
tjänstgöring berättigad till dagersättning
eller dagpenning, särskilda
ersättningar för tjänstgöring av särskilt
slag eller i viss befattning,
utryckningsbidrag, reseförmåner, fri
förplägnad, fri inkvartering, fri utrustning,
fri hälso- och sjukvård
sami särskilt olycksfallsskydd. Värnpliktig
som med godkänt betyg har
genomgått utbildning till militär
befattning för kompanibefäl erhåller
utbildningspremie. Avlider värnpliktig
under tid då han är berättigad
till fri sjukvård, utgår begravningshjälp
till hans dödsbo. Staten meddelar
grupplivförsäkring för dödsfall åt
värnpliktig under tjänstgöring.

Om värnpliktigs rätt till familjebidrag
och ersättning för skada eller
sjukdom som han ådrager sig under
tjänstgöring föreskrives i familjebidragslagen
(1946:99) och militärersättningsförordningen
(1950:261).

Värnpliktig är i samband med
tjänstgöring berättigad till dagersättning
eller dagpenning, särskilda
ersättningar för tjänstgöring av särskilt
slag eller i viss befattning,
utryckningsbidrag, reseförmåner, fri
förplägnad, fri inkvartering, fri utrustning
sami fri hälso- och sjukvård.
Värnpliktig som med godkänt
betyg har genomgått utbildning til!
militär befattning för kompanibefäl
erhåller utbildningspremie. Avlider
värnpliktig under tid då han är berättigad
till fri sjukvård, utgår begravningshjälp
till hans dödsbo. Staten
meddelar grupplivförsäkring för
dödsfall åt värnpliktig under tjänstgöring.

Om värnpliktigs rätt till familjebidrag
och ersättning för skada eller
sjukdom som han ådrager sig under
tjänstgöring föreskrives i familjebidragslagen
(1946:99), lagen (1977:
265) om statligt personskadeskydd och
lagen (1977:266) om statlig ersättning
vid ideell skada.

Vid inkallelse till värnpliktstjänstgöring enligt 28 § må föreskrivas, att
värnpliktig skall medföra proviant för högst tre dagar samt förse sig med
beklädnad, intill dess sådan anskaffats. Skälig ersättning härför skall beredas
honom av staten.

46 #4

Regeringen eller myndighet som
regeringen utser får besluta att värnpliktig
tills vidare eller för viss tid icke
skall åläggas tjänstgöring enligt denna
lag. om den värnpliktige

1. vägrar eller underlåter att fullgöra
vad som åligger honom eller
olovligen avviker eller uteblir från

3 Senaste lydelse 1976:308.

4 Förutvarande 46 § upphävd genom 1975:555.

FöU 1977/78:28

Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli

Föreslagen lydelse

tjänstgöringsstället och det kan antagas
att han icke kommer att fullgöra
tjänstgöringen,

2. hos myndighet som regeringen
bestämmer förklarar att han icke
kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring
och det med hänsyn till hans
anslutning till religiöst samfund kan
antagas att han icke kommer att fullgöra
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri
tjänst.

1978.

3 Förslag till

Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

Härigenom föreskrivs att 12 §5 mom. och 14 § civilförsvarslagen
(1960:74)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

5 morn.2 Om ej annat följer av tredje stycket, är civilförsvarspliktig vid
fullgörande av civilförsvarsplikt inom det allmänna civilförsvaret eller
verkskyddet berättigad till dagpenning, särskilda ersättningar för tjänstgöring
av särskilt slag eller i viss befattning, reseförmåner, fri förplägnad, fri
inkvartering och fri sjukvård. Avlider civilförsvarspliktig under tid då han är
berättigad till fri sjukvård, utgår begravningshjälp till hans dödsbo.

Civilförsvarspliktig är under sådan Under sådan föreskriven tjänstgöföreskriven
tjänstgöring i det all- ring i det allmänna civilförsvaret

männa civilförsvaret som fullgöres som fullgöres efter inskrivning i

efter inskrivning i civilförsvaret och civilförsvaret och under föreskriven

under föreskriven tjänstgöring vid tjänstgöring vid försvarsmakten

försvarsmakten berättigad till särskilt meddelar staten grupplivförsäkring

olycksfallsskydd. Under sådan tjänst- för dödsfall åt civilförsvarspliktig.

göring meddelar staten grupplivförsäkring
för dödsfall åt civilförsvarspliktig.

Om ej regeringen föreskriver annat, utgår förmån enligt första stycket ej för

1 Lagen omtryckt 1975:712.

2 Senaste lydelse 1976:305.

FöU 1977/78:28

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

dygn, under vilket mindre än sju timmar tagas i anspråk för tjänstgöring och
färd till eller från tjänstgöringsplatsen.

Om civilförsvarspliktigs rätt till

familjebidrag och ersättning för skada
eller sjukdom som han ådrager sig
under tjänstgöring föreskrives i
familjebidragslagen (1946:99) och
förordningen (1954:249) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under tjänstgöring i civilförsvaret.

Om civilförsvarspliktigs rätt till
familjebidrag och ersättning för skada
eller sjukdom som han ådrager sig
under tjänstgöring föreskrives i
familjebidragslagen (1946:99), lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd
och lagen (1977:266) om statlig
ersättning vid ideell skada.

14 §

Om befrielse för vissa befattningshavare eller yrkesgrupper från fullgörande
av civilförsvarsplikt äger regeringen meddela bestämmelser.

Förklarar civilförsvarspliktig att
bruk av vapen mot annan skulle för
honom medföra djup samvetsnöd och
gör han genom intyg av minst två
trovärdiga personer sannolikt, att
hans samvetsbetänkligheter äro allvarligt
grundade, md tjänstgöring
inom ordnings- och bevakningstjänsten
icke åläggas honom.

Förklarar civilförsvarspliktig att
bruk av vapen mot annan icke är
förenligt med hans allvarliga personliga
övertygelse och gör han genom
intyg av minst två trovärdiga personer
sannolikt, att hans inställning till
vapenbruk är allvarligt grundad, får
tjänstgöring inom ordnings- och
bevakningstjänsten icke åläggas ho -

nom.

Då civilförsvarspliktig första gången gjort framställning, som avses i andra
stycket, skall han intill dess ärendet slutligt avgjorts vara fri från skyldighet
att tjänstgöra inom ordnings- och bevakningstjänsten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

FöU 1977/78:28

Motionerna

Väckta under den allmänna motionstiden dr 1977

1976/77:943 av Bernt Ekinge (fp) och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att
riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen 1976/77:942 anförts om
inkallelse till värnpliktstjänstgöring av vapenvägrare.

1976/77:945 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen uttalar sig för
en utformning av vapenfrilagen som innebär:

1. att den nuvarande formuleringen i 1 § vapenfrilagen ”djup samvetsnöd”
slopas,

2. att sammansättningen av vapenfrinämnden ändras eller att nämnden
utökas så att även företrädare för icke religiösa vägrare får plats i den,

3. att de vapenfrias tjänstgöringsmöjligheter utökas och kompletteras
enligt synpunkterna i motionen,

4. att tjänstgöringstiden för vapenfria blir lika lång som för vanliga
värnpliktiga.

Väckta med anledning av propositionen 1977/78:159

1977/78:1892 av Arne Fransson m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna att även politiska organisationer samt studieförbund ges
möjlighet att tjänstgöra som utbildningsorgan för vapenfria tjänstepliktiga.

1977/78:1893 av Ivan Svanström (c) och Karl-Eric Norrby (c) vari yrkas att
riksdagen ger regeringen till känna att en reell sakprövning av ansökan om
vapenfri tjänst skall komma till stånd, men att sökandens bevisbörda för att
styrka sin övertygelse inte bör vara tung.

1977/78:1920 av Bernt Ekinge (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om följande ändring av 2 § i regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst:

Propositionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra
tjänst i verksamhet, som är
betydelsefull för samhället under
beredskap och krig. Tjänstgöringen
skall ske hos statlig, kommunal eller
landstingskommunal myndighet eller
hos förening eller stiftelse som
regeringens bestämmer.

Den som har antagits till biståndsoch
katastrofutbildning får fullgöra
vapenfri tjänst i sådan utbildning.

Motionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra
tjänst i verksamhet, som är
betydelsefull för samhället. Tjänstgöringen
skall ske hos statlig, kommunal
eller landstingskommunal
myndighet eller hos förening eller
stiftelse som regeringen bestämmer.

Den som har antagits till biståndsoch
katastrofutbildning får fullgöra
vapenfri tjänst i sådan utbildning.

FöU 1977/78:28

2. att riksdagen beslutarom följande ändring av 4 § i regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst:

Propositionens förslag

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar
om uttagning enligt första stycket.
Styrelsen har också tillsyn över
vapenfria tjänstepliktigas utbildning
och tjänstgöring.

Motionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig som avses i
2 § första stycket skall uttagas för
den tjänstgöring för vilken han kan
anses bäst lämpad. I den mån det kan
ske skall hänsyn tagas till den tjänstepliktiges
önskemål. Vapenfri tjänstepliktig
får icke åläggas att tjänstgöra
inom försvarsmakten, om han
icke förklarat sig villig därtill. Begär
vapenfri innan tjänstgöringen påbörjats
att erhålla tjänstgöring som inte
leder till krigsplacering, äger han rätt
till sådan tjänstgöring.

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar
om uttagning enligt första stycket.
Styrelsen har också tillsyn över
vapenfria tjänstepliktigas utbildning
och tjänstgöring.

Om bistånds- och katastrofutbildning
samt om tillgodoräkning av
tjänstgöring genom biståndsarbete
utomlands finns särskilda bestämmelser.

3. att riksdagen beslutarom följande ändring av 5 § i regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst:

Propositionens förslag

Inkallas värnpliktiga med stöd av
27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värn -

Motionens förslag

Vapenfri tjänstepliktig är skyldig
att för sin utbildning tjänstgöra
minst trehundranittiofem och högst
fyrahundratjugo dagar. Tjänstgöringen
utgöres av grundutbildning
och repetitionsutbildning. Tjänstgöring
som icke leder till krigsplacering
skall dock fullgöras i ett sammanhang.

Inkallas värnpliktiga med stöd av
27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värn -

FöU 1977/78:28

Propositionens förslag Motionens förslag

pliktslagen (1941:967), får även va- pliktslagen (1941:967), får även vapenfri
tjänstepliktig kallas till tjänst- penfri tjänstepliktig kallas till tjänstgöring.
Tjänstgöringstiden får icke göring. Tjänstgöringstiden får icke

överstiga etthundraåttio dagar, om överstiga etthundraåttio dagar, om

tjänstgöringen föranleds av inkal- tjänstgöringen föranleds av inkallelse
av värnpliktiga med stöd av 27 § leise av värnpliktiga med stöd av 27 §

2 mom. värnpliktslagen. 2 mom. värnpliktslagen.

4. att riksdagen beslutar att tjänstgöringsalternativen för vapenfria vidgas,
så att de också kommer att omfatta en del tjänstgöringar, typ naturvårdstjänst,
som är lämpade för vapenfria som inte krigsplaceras.

1977/78:1921 av Bengt Gustavsson m. fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beträffande förutsättningarna för vapenfri tjänst beslutar
godkänna det förslag som redovisats i motionen,

2. att riksdagen godkänner att vapenfri tjänst skall fullgöras i verksamhet
som är betydelsefull för samhället,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om u-landstjänstgöring,

4. att riksdagen beslutar om de sanktionsformer vid vägran som redovisas i
motionen,

5. att riksdagen begär inrättande vid arbetsmarknadsstyrelsen av en
delegation för styrelsens vapenfriverksamhet.

1977/78:1922 av Per-Olof Strindberg (m) och Lars Schött (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att vad som i motionen anförts om 1 § lagen om
vapenfri tjänst ges regeringen till känna,

2. att riksdagen beslutar att vad som i motionen anförts om prövningsförfarandet
vid ansökan om vapenfri tjänst ges regeringen till känna.

1977/78:1923 av Evert Svensson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen - med
avslag på propositionen 1977/78:159 - beslutar att hemställa hos regeringen
att under höst- eller vårriksdagen 1978/79 inkomma med nytt förslag om
rätten till vapenfri tjänst, i enlighet med de principer som framförts i denna
motion.

1977/78:1924 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 1 och 2 §§ i lagen om vapenfri tjänst skall ges
följande lydelse:

FöU 1977/78:28

Propositionens förslag

Värnpliktig äger enligt denna lag
erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring,
om det kan antagas att bruk av
vapen mot annan är så oförenligt
med den värnpliktiges allvarliga
personliga övertygelse att han icke
kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Värnpliktig som vapenf

Motionärernas förslag

Värnpliktig äger enligt denna lag
erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring,
om det kan antagas att övervägt
bruk av vapen mot annan är så
oförenligt med den värnpliktiges
allvarliga personliga övertygelse att
han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring,

i tjänstepliktig.

2 8

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra
tjänst i verksamhet, som är
betydelsefull för samhället under
beredskap och krig. Tjänstgöringen
skall ske hos statlig, kommunal eller
landstingskommunal myndighet eller
hos förening eller stiftelse som
regeringen bestämmer.

Den som sådan utbildning.

2. att riksdagen uttalar sig för en ändring av vapenfrinämndens sammansättning
i enlighet med vapenfriutredningens förslag samt för att antalet fast
anställda utredare ökas,

3. att riksdagen beslutar att den som vägrar vapenfri tjänst döms till
samhällstjänst enligt vapenfriutredningens förslag, med den ändringen att
påföljden fängelse för brott mot lagen slopas och ersätts med böter.

FöU 1977/78:28

Utskottet

1973 års riksdag gav som sin mening regeringen till känna vad försvarsutskottet
hade uttalatom en översyn av 1966 års lagom vapenfri tjänst (FöU
1973:7, rskr 1973:37). Med anledning av motioner i ämnet hade utskottet
framhållit följande:

Enligt vad utskottet inhämtat har arbetsmarknadsstyrelsen f. n. svårigheter
att med gällande regler, bl. a. i fråga om kostnadsansvaret, placera de
vapenfria tjänstepliktiga till utbildning och tjänstgöring. Detta är särskilt
allvarligt med hänsyn till att vapenfrinämnden nu har hög kapacitet. En del
av den tidigare arbetsbalansen i nämnden riskerar att återkomma som balans i
arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare är det olyckligt om lämplig tjänstgöring
inom t. ex. vårdsektorn inte kan erbjudas den som har särskild fallenhet för
utbildning inom denna sektor.

Ehuru det enligt utskottets mening inte finns anledning till erinran mot de
nu gällande principerna för tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst eller mot
vapenfrinämndens tillämpning av vapenfrilagen anser utskottet, mot den
ovan angivna bakgrunden, att det är lämpligt att nu granska erfarenheterna
av vapenfrilagen och dess tillämpning.

Översynen bör givetvis utgå från strävan att nå bästa möjliga säkerhet för
en rättvis tillämpning av gällande regler. Den bör bl. a. avse de förhållanden
som är bestämmande för arbetsmarknadsstyrelsens möjligheter att finna
lämplig utbildning och tjänstgöring för de vapenfria. Beträffande tjänstgöringsområdena
bör klart samhällsnyttig verksamhet i regel kunna anses
hänförlig till totalförsvaret i vid bemärkelse. Civilförsvaret och andra
väsentliga delar av det civila totalförsvaret bör dock liksom hittills prioriteras
vid tilldelning av vapenfria tjänstepliktiga.

1973 års riksdag behandlade också en motion med begäran om översyn av
påföljden vid totalvägran av värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga. Även i
denna fråga tog riksdagen ställning för en översyn (JuU 1973:16, rskr
1973:120).

För det begärda översynsarbetet tillkallades i september 1973 sex sakkunniga,
varav fem riksdagsledamöter, som arbetade med benämningen 1973 års
vapenfriutredning och i mars 1977 lämnade betänkandet (SOU 1977:7) Rätten
till vapenfri tjänst. Betänkandet har remissbehandlats.

I propositionen 1977/78:159 redogörs för nuvarande ordning, utredningens
förslag och remissyttrandena. Statistik rörande antalet ansökningar om
vapenfri tjänst och vapenfrinämndens avgöranden lämnas i propositionen på
s. 27. De vapenfrias fördelning och placering på olika utbildningsmyndigheter
åren 1967-1977 framgår av tabell i propositionen på s. 18-19. Föredragande
statsrådet - försvarsministern Eric Kronmark - redogör med början på s. 105
närmare för sin helhetssyn och sina förslag i vapenfrifrågan.

Lagrådet har lämnat yttranden över lagförslagen. Regeringen har därefterefter
ytterligare föredragning av försvarsministern - beslutat om propositionen
den 16 mars 1978. Vid motionstidens utgång den 17 april hade väckts
sju motioner med anledning av propositionen.

Företrädare för Sveriges Fredsråd, Sveriges Frikyrkoråd, Vapenfriför 1**

Riksdagen 1977/78. 10 sami. Nr 28

FöU 1977/78:28

eningen och Arbetsgruppen för vapenfria tjänstepliktiga har inför utskottet
lämnat synpunkter på propositionen. Utskottet har vidare haft utfrågning
med företrädare för vapenfrinämnden och arbetsmarknadsstyrelsen samt
med överbefälhavaren och statssekreteraren i försvarsdepartementet. Från
olika håll har utskottet fått skriftliga synpunkter i ärendet.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

Det svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Vapenfrilagstiftningen
är en undantagslagstiftning som är betingad av respekten för
individens djupgående betänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens yttersta
konsekvens-bruk av vapen mot annan människa. Vapenfrifrågan inrymmer
svåra avvägningsproblem. Det är knappast möjligt att finna lösningar som
blir slutgiltiga och användbara för alla tider.

En av de viktigaste uppgifterna för vapenfrilagstiftningen är att på ett för
både samhället och den enskilde medborgaren tillräckligt tydligt sätt uttrycka
de villkor som måste uppfyllas för att tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna
ges. Det är därför angeläget, bl. a. av rättssäkerhetsskäl, att lagstiftaren -riksdagen - så klart som möjligt anger de förutsättningar som skall gälla.

Enligt gällande vapenfrilag kan värnpliktig få tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring om bruk av vapen mot annan inte är
förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse och skulle
medföra djup samvetsnöd för honom. Den som har fått sådant tillstånd kallas
vapenfri tjänstepliktig (1 §).

Respekten för människolivet är central i vårt samhälle och dess syn på
människan. Det stora flertalet medborgare måste antas känna obehag vid
tanken på att bruka vapen mot annan människa och skulle - om detta ändå
blev nödvändigt - använda vapen efter viss självövervinnelse. För tillstånd
till vapenfri tjänst måste krävas att den värnpliktige har en respekt för
människolivet som är ännu starkare och så villkorslös att den inte kan förenas
med den medborgerliga skyldigheten att försvara vårt samhälle med vapen.
Liksom försvarsministern anser utskottet att villkoren för tillstånd till
vapenfri tjänst alltjämt bör anknyta till det i vapenfrilagen använda uttrycket
”bruk av vapen mot annan”.

Utskottet anser också att den som skall få vapenfri tjänst måste ta avstånd
från att själv bruka vapen mot annan, oavsett ändamålet. Vapenfri tjänst bör
inte komma i fråga om den värnpliktige anser att vissa krig eller vissa slag av
våld - eller krig och våld för vissa ändamål - är godtagbara för honom och att
han därför skulle kunna delta i kriget eller utöva våldet. En motsatt
uppfattning återfinns i motionen 1977/78:1923 (s). Motionens yrkande är att
riksdagen skall avslå propositionen och begära att regeringen lämnar ett nytt
förslag om rätten till vapenfri tjänst, i enlighet med de principer som anges i
motionen. Enligt utskottets mening bör riksdagen ta ställning i vapenfrifrågan
redan under innevarande riksmöte. Motionen 1923 bör därför
avslås.

FöU 1977/78:28

Vapenfriutredningen har funnit det vara väsentligt att upprätthålla
skillnaden mellan, å ena sidan, vad man kallar reflexmässigt eller instinktivt
försvar eller våld i en akut hotsituation och, å andra sidan, deltagande i forsvar
eller våld som sker efter övervägande om man bör använda våld och delta i
försvaret. Försvarsministern ansluter sig i princip till utredningens överväganden
i denna del. Hans ståndpunkt innebär att en sökande, som av
övertygelse inte anser sig kunna fullgöra värnpliktstjänstgöring med vapen
men inte helt kan utesluta att han i en nödvärnssituation skulle kunna bruka
vapen för att rädda en värnlös från en våldsverkares angrepp, inte enbart av
detta skäl bör vägras vapenfri tjänst. Utskottet delar helt denna uppfattning
och vill erinra om att ifrågavarande skillnad upprätthålls redan vid tillämpningen
av vapenfrilagen i dess nuvarande lydelse. För att belysa detta återges
här ett avsnitt av vapenfrinämndens protokoll den 1 april 1971 rörande viss
ändring i nämndens handledning för utredningsmän:

Det är angeläget att observera, att vapenfrilagen tar sikte på den
värnpliktiges personliga inställning till och reaktion inför bruk av vapen mot
annan människa. Den samvetsnöd som lagen talar om avser således den
värnpliktiges reaktion om han av samhället tvingas att bruka vapen. För
tillstånd till vapenfri tjänst förutsättes alltså i och för sig inte en sådan
inställning hos den värnpliktige att han skulle vägra att bära vapen om han
fick order därom eller att han aldrig skulle kunna förmå sig att använda
vapen. Detta är viktigt att beakta bl. a. när utredaren frågar den värnpliktige
om hans inställning till sådana situationer som att hans anhöriga utsättes för
livshotande våld och han kan rädda dem genom att döda våldsverkaren eller
att han befinner sig i ett flygplan och genom att döda en kapare kan rädda ett
antal oskyldiga passagerares liv. Dessa och likartade hypotetiska lägen hardet
gemensamt med den i vapenfrilagen förutsatta krigssituationen, att den
enskildes naturliga inställning att icke bära hand på annan människa kan
komma i motsatsförhållande till en mer eller mindre starkt känd skyldighet
att av andra hänsyn ändå utöva våld. Skillnaden i förhållande till den i
vapenfrilagen åsyftade situationen ligger i att den värnpliktige i de nyss
antydda sammanhangen är tvungen ali själv bestämma hur han skall handla,
att själv avgöra vad som är den rimligaste utvägen, medan vapenfrilagens
syfte är att den värnpliktige icke skall sättas i en sådan situation att han själv
skall behöva välja hur han skall handla.

Utredningen har föreslagit att uttrycket om djup samvetsnöd utgår ur
lagtexten. Försvarsministern biträder förslaget. Uttrycket behölls i den
gällande vapenfrilagen från 1943 års lag om vapenfria värnpliktiga med
motivering av departementschefen i propositionen 1966:107 (s. 46) som visar
att det motsvarar krav på synnerligen starka skäl hos den vapenfrisökande för
att han skall få bifall till ansökan. Vid lagens tillämpning har uttrycket snarast
ansetts ange svårighetsgraden av den inre konfliktsituation som lagen avser
att befria den värnpliktige från. Utskottet - som räknar med att den
vapenfrisökandes bevisbörda skall minska - tillstyrker att uttrycket utgår ur
lagtexten, vilket innebär bifall till motionen 1976/77:945, yrkandet 1 (vpk).
Detta medför inte någon ändring av kravet att den sökandes inställning till

FöU 1977/78:28

bruk av vapen skall vara av djupt personlig art.

Om den värnpliktiges inställning till bruk av vapen mot annan människa
väsentligen grundas på hans övertygelse om krigets och våldets absoluta
meningslöshet och orättfärdighet, anser försvarsministern i likhet med
utredningen att en sådan övertygelse också skall kunna ge honom möjlighet
att fl vapenfri tjänst - förutsatt att inställningen inte har en selektiv
prägel.

Utskottet vill i denna del framhålla att en inställning till bruk av vapen mot
annan människa som har annan än religiös grund även i fortsättningen bör
tillmätas samma betydelse som en religiöst grundad inställning. I båda fallen
måste emellertid inställningen enligt utskottets mening vara klart knuten till
en stark respekt för det enskilda människolivet och dess okränkbarhet.
Enbart,en övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och
inhumanitet som social företeelse kan inte antas vara tillräckligt hållfast inför
det sociala tryck att delta i försvaret, som ett väpnat angrepp på vårt samhälle
kan väntas medföra.

Vapenfriutredningen har föreslagit att / § första stycket vapenfrilagen ges
följande lydelse:

Om övervägt bruk av vapen mot annan ej är förenligt med värnpliktigs
personliga allvarliga övertygelse, äger han erhålla tillstånd att i stället för
värnpliktstjänstgöring fullgöra vapenfri tjänst.

Enligt regeringens förslag bör samma lagrum lyda:

Värnpliktig äger enligt denna lag erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst
i stället för värnpliktstjänstgöring, om det kan antagas att bruk av vapen mot
annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse
att han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring.

1 motionen 1977/78:1921 (s) yrkas att riksdagen skall besluta om 1 § första
stycket vapenfrilagen i enlighet med utredningens förslag. Motionärerna
anser att utredningens förslag klarare än propositionsförslaget ger uttryck för
den förändring av vapenfrilagstiftningen som bör ske. Enligt deras mening
skulle den formulering som föreslås i propositionen skapa oklarhet i
tillämpningen. De anser att uttrycket "att han icke kommer att fullgöra
värnpliktstjänstgöring” inte har motiverats i propositionen och att det inte
framgår om det skall medföra någon förändring vid bedömningen av de
vapenfrisökandes motiv.

Enligt motionen 1977/78:1924 (vpk) bör 1 § vapenfrilagen bestämmas
enligt regeringens förslag men med tillägg av ”övervägt” när det gäller bruk
av vapen mot annan. Därmed undviks enligt motionärerna att vapenfri tjänst
vägras den som väl kan tänka sig att i vissa situationer bruka vapen, men för
den skull inte vill delta i regelrätta krigshandlingar.

1 motionen 1977/78:1922 (m) hävdas att regeringens förslag i denna del inte
är förenat med någon klargörande motivering. Propositionsförslaget skulle
enligt motionärerna kunna tolkas som ett frångående av kravet på att

Föll 1977/78:28

övertygelsen hos den sökande skall knytas till hans uppfattning om
människolivet och i stället innebära ett krav på att den enskilde kan göra
antagligt att han kommer att vägra fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Utskottet har i det föregående gjort vissa uttalanden av betydelse för
lagrummets utformning och övergår nu till att ta ställning till lagtexten.

Den formulering av 1 § vapenfrilagen som regeringen föreslår har fördelen
jämfört både med nuvarande lydelse och med utredningens förslag att den
förutsatta övertygelsen uttryckligen knyts till vapenbruk på grund av
värnplikten. Eftersom det är önskvärt att få en sådan bestämning tillstyrker
utskottet att lagrummet byggs upp på detta sätt.

Ordet "övervägt” före "bruk av vapen mot annan” torde ha förespråkare
därför att det kan anses precisera det vapenbruk som avses. Som utskottet
tidigare har anfört råder emellertid ingen tvekan om att reflexmässigt eller
instinktivt försvar eller våld i en akut hotsituation inte är föremål för
bedömning. Genom inriktningen av lagrummet mot vapenbruk på grund av
värnplikten understryks detta ytterligare. Ordet ”övervägt” behövs alltså inte
för klarhetens skull. Försvarsministern anser att det skulle kunna leda till
missuppfattningar. Utskottet förordar att det inte infogas i lagtexten.

Enligt regeringens förslag slutar 1 § med orden ”att han icke kommer att
fullgöra värnpliktstjänstgöring”. Försvarsministern uttalar (s. 108) att man
måste ställa kravet att den som skall få vapenfri tjänst har en så stark
övertygelse mot att bruka vapen mot annan att den inte kan förenas med
skyldigheten att fullgöra den allmänna värnplikten. Han förtydligar: ”Det är
inte alla de med värnpliktstjänstgöringen förbundna uppgifterna som gör det
omöjligt att fullgöra den utan det med tjänstgöringen i krig nödvändigt
förbundna bruket av vapen mot annan.” Utskottet vill starkt understryka
detta. Ordet ”värnpliktstjänstgöring” leder tanken till värnpliktsutbildningen
i fred (jfr 3 och 5 §§). Enligt utskottets mening skulle ordet "värnplikten”
bättre än ”värnpliktstjänstgöring” motsvara det förtydligande som utskottet
biträder. 1 lagrummet bör därför göras denna jämkning i förhållande till
regeringens förslag.

1 § vapenfrilagen jämte motivuttalanden utgör grunden vid prövning av
ansökningar om vapenfri tjänst. Därav bör tillräckligt tydligt framgå de
förutsättningar som skall gälla. I denna del vill utskottet tillägga följande.

Ändringarna i lagrummet är bl. a. uttryck för att det skall ges större
möjligheter för värnpliktiga att fä tillstånd till vapenfri tjänst. Såväl lagrådet
som försvarsministern uttalar att propositionen innebär att sökandens
bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar inte bör vara tung.
Utskottet har samma mening men anser det vara angeläget framhålla att det
ankommer på sökanden att ge underlag för det antagande som förutsätts.
Någon bevisning i vedertagen mening är det givetvis inte fråga om. Snarare
gäller det att finna fog för antagande att den sökande har ett eget, varaktigt
engagemang i den avgörande frågan - bruk av vapen mot annan människa till

FöU 1977/78:28

försvar av vårt samhälle enligt värnplikten. Övertygelsen måste framstå som
mera förankrad i sökandens person än den inställning till vapenbruk som
finns hos värnpliktiga i allmänhet.

Tjänslgöringsalternativ m. m.

En grundläggande anledning för riksdagen att år 1973 begära en översyn av
vapenfrilagen var svårigheterna att med gällande regler placera de vapenfria
tjänstepliktiga till utbildning och tjänstgöring.

Totalförsvaret är en hela folkets angelägenhet och bygger på att varje
medborgare efter förmåga bidrar till landets försvar. Det är inte möjligt att dra
skarpa gränser mellan totalförsvarsverksamhet och annan samhällsverksamhet.
Vid behandlingen av vapenfrifrågan år 1973 anförde utskottet (FöU
1973:7 s. 5) att klart samhällsnyttig verksamhet i regel bör kunna anses
hänförlig till totalförsvaret i vid bemärkelse.

För vapenfri tjänstgöring inom totalförsvaret i allmän mening har utredningen
anfört att det inte är nödvändigt att det föreligger ett dokumenterat
beredskapsinnehåll men att tjänstgöringen skall anses som angelägen från
samhällets synpunkt. Utredningen har också föreslagit att möjligheter
öppnas för tjänstgöringsaltemativ som inte leder till krigsplacering. Enligt
försvarsministern kan de vapenfria inte undandra sig deltagande i krigssamhällets
verksamhet. Det finns dessutom ett klart behov av de vapenfrias
deltagande i totalförsvaret i allmän mening. Utredningens förslag - att den
som beviljas vapenfri tjänst skall göra en tjänst som är betydelsefull för
samhället-bör därför enligt försvarsministern preciseras till att den vapenfrie
skall fullgöra tjänst i verksamhet som är betydelsefull för samhället under
beredskap och krig. Denna grundläggande principiella syn på den vapenfria
tjänsten kan enligt hans mening väl förenas med en angelägen utökning och
breddning av tjänstgöringsalternativen i förhållande till nuvarande
ordning.

I motionerna 1977/78:1920 (fp), 1921 (s) och 1924 (vpk) hävdas att 2 § i
regeringens förslag till ändring i lagen om vapenfri tjänst bör godtas med den
ändringen att orden ”under beredskap och krig” utelämnas. Som skäl
framförs bl. a. att den utbildning och de erfarenheter som en vapenfri
tjänstepliktig fått i en verksamhet som läggs ned vid beredskap och krig kan
vara av betydelse för även andra uppgifter. Vidare hävdas att det finns en risk
för flera fall av vägran om lagtexten innehåller dessa ord.

Vapenfri tjänstepliktig bör inte kunna undandra sig att utanför försvarsmakten
medverka i den samhällsverksamhet som blir nödvändig under
beredskap och krig. Utbildning och tjänstgöring i fred bör enligt utskottets
mening i princip inriktas på verksamhet som är betydelsefull för samhället
under sådana förhållanden. Formell krigsplacering redan i fred bör dock inte
vara ett absolut krav. Med anledning av yrkandet 4 i motionen 1920 (fp) vill
utskottet påpeka att naturvårdsarbete redan enligt propositionen (s. 114) bör

FöU 1977/78:28

kunna förekomma som vapenfri tjänst även i fortsättningen. Krigsplacering
kan i sådant fall ske inom annat tjänstgöringsalternativ för vilket den
vapenfrie fått tilläggsutbildning eller i arbetskraftsreserv enligt den kommunala
beredskapsplanläggningen. Placering i tjänst under beredskap och krig
bör om möjligt ske inom det område där utbildning och tjänstgöring har skett
i fred. Med denna grundläggande inriktning och med hänvisning till att
totalförsvaret motsvarar så gott som hela fredssamhället, omställt för
påfrestningarna vid ett försvarskrig, biträder utskottet regeringens förslag till
formulering av 2 § vapenfrilagen.

Som försvarsministern uttalar bör huvudalternativet för den vapenfria
tjänsten alltjämt vara utbildning och tjänstgöring inom civilförsvaret.
Verksamheten inom denna total försvarsgren - även kallad befolkningsskyddet
- har en klart humanitär inriktning: att skydda och rädda liv. Ingen
bör med åberopande av respekten för människolivet kunna anföra betänkligheter
mot att medverka i civilförsvaret. I propositionen anmäls att en
utökad och kvalificerad utbildning och tjänstgöring i civilförsvaret för de
vapenfria kräver ytterligare överväganden angående investeringar m. m.

Utskottet anser det vara angeläget att man skapar ökade möjligheter till
vapenfri tjänstgöring med den inriktning som försvarsministern anger.
Statlig myndighet bör vara skyldig att anordna utbildning för vapenfria.

Med nuvarande antal värnpliktiga som beviljas vapenfri tjänst och den
ökning som kan bli följden av ändrade förutsättningar för bifall till ansökan
härom är det synnerligen angeläget med kraftfulla åtgärder för att öka
tjänstgöringsmöjligheterna. Staten måste ta ett ekonomiskt ansvar för de
vapenfrias lagstadgade tjänstgöringsskyldighet. Utskottet återkommer i det
följande till kostnadsfrågor m. m.

F. n. finns vissa utbildningsmöjligheter för vapenfria hos Svenska röda
korset och Sveriges kristna ungdomsråd. Liksom utredningen anser försvarsministern
att utbildningsmöjligheter bör skapas även hos andra föreningar
och hos stiftelser. Han kan däremot inte godta att vapenfria genomgår
utbildning eller tjänstgör inom politiska föreningar.

I motionen 1977/78:1892 (c) hävdas att även politiska organisationer samt
studieförbund bör kunna fungera som utbildningsorgan för vapenfria.
Tjänstgöring hos politiska organisationer kan också tänkas enligt motionen
1976/77:945 (vpk), som även är positiv till möjligheten att tjänstgöra i eget
yrke på ordinarie arbetsplats.

Utskottet delar försvarsministerns uppfattning att politiska föreningar inte
bör komma i fråga som utbildningsorgan. Det bör få ankomma på regeringen
att ta ställning till vilka organisationer i övrigt som lämpar sig för att ta emot
vapenfria. Som utredningen och försvarsministern har anfört vore det
principiellt fel att låta den vapenfrie fullgöra den vapenfria tjänsten på sin
civila arbetsplats. En sådan ordning skulle också strida mot tanken att den
vapenfria tjänsten bör fullgöras under förhållanden som i stora drag liknar
villkoren i samband med värnpliktstjänstgöring i allmänhet.

FöU 1977/78:28

Vid all första tjänstgöring inom totalförsvaret på grund av pliktlag bör den
tjänstgörande få utförlig information om den svenska säkerhets- och
försvarspolitikens syfte och förutsättningar samt om den aktuella utbildningens
betydelse för samhället. Utskottet förutsätter att även vapenfria
tjänstepliktiga ges sådan information under den inledande tjänstgöringen.

Efter genomgång av olika tjänstgöringsalternativ tar försvarsministern (s.
115) upp vapenfriutredningens förslag att den som har fått tillstånd till
vapenfri tjänst skall kunna ansöka hos SIDA om att bli antagen till
biståndsarbete utomlands som fredskårist och volontär. Prövningen
hos SIDA förutsätts ske enligt de normer som f. n. tillämpas. Den
vapenfria tjänsten skulle anses fullgjord efter minst två års tjänstgöring
utomlands. Försvarsministern biträder inte utredningens förslag i denna del.
Han erinrar om att både vapenfria och andra värnpliktiga sedan flera år har
goda möjligheter att förbereda sig för biståndsarbete i u-länder genom den
särskilda bistånds- och katastrofutbildning som kan fullgöras som en form av
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

1 motionen 1977/78:1920 (fp) föreslås att biståndsarbete utomlands skall
öppnas som ett tjänstgöringsalternativ, på de villkor som utredningen har
angett. I motionen 1977/78:1921 (s) föreslås att frågan skall prövas ytterligare
före slutligt ställningstagande.

Som försvarsministern påpekar har riksdagen under 1970-talet vid åtskilliga
tillfällen avslagit motioner med förslag att u-landstjänst eller fredskårstjänst
skall godkännas som tjänstgöringsalternativ för vapenfria. Försvarsutskottet
har anfört bl. a. att utvecklingsländerna efterfrågar kvalificerad
biståndspersonal med god skolunderbyggnad och lång yrkeserfarenhet samt
att sådan erfarenhet är sällsynt bland dem som ännu inte har uppnått den
ålder när de normalt har fullgjort sin grundläggande värnpliktsutbildning.
Utskottet har vidare hänvisat till den särskilda bistånds- och katastrofutbildningen.
Denna inleddes budgetåret 1972/73 och leds av biståndsutbildningsnämnden.

Utskottet anser att de skäl som tidigare år har legat till grund för riksdagens
beslut i denna fråga alltjämt är bärande. Övervägande skäl talar för att
riksdagen inte bör besluta enligt motionen 1920 i denna del eller lämna frågan
öppen för senare ställningstagande. Liksom försvarsministern vill utskottet
påminna om att det finns möjlighet att i viss utsträckning tillgodoräkna
biståndsarbete utomlands som fullgjord allmän bistånds- och katastrofutbildning
(jfr FöU 1975/76:23).

1 detta sammanhang vill utskottet erinra om att erfarenheterna av
biståndsutbildningsnämndens verksamhet nu anses vara tillräckligt omfattande
för att motivera en översyn av verksamheten (prop. 1977/78:135 s. 33
och 109).

FöU 1977/78:28

Tjänstgöringstidens längd

I 5 § vapenfrilagen föreskrivs f. n. att vapenfri tjänstepliktig är skyldig att
tjänstgöra minst 395 och högst 420 dagar. Regeringen har i vapenfrikungörelsen
fastställt tjänstgöringstiden till 420 dagar. Denna kan jämföras med
den tid som gruppbefälsuttagna värnpliktiga vid armén i regel har att fullgöra,
dvs. grundutbildning om 297 dagar och fem krigsförbandsövningar om
vardera 25 dagar eller totalt 422 dagar.

Enligt vapenfriutredningens mening utgör den nuvarande tjänstgöringstiden
om 420 dagar den kortaste tid som kan godtas. Försvarsministern anser
att utbildningsmålen bör kunna nås på ett fullt tillfredsställande sätt med
nuvarande tjänstgöringstid om minst 395 dagar och högst 420 dagar. Förslag
av utredningen att regeringen skall ha möjlighet att förlänga tjänstgöringstiden
för vapenfria tjänstepliktiga till högst 450 dagar finnér försvarsministern
därför inte skäl att biträda.

1 motionen 1976/77:945 (vpk) föreslås att riksdagen uttalar sig för att
tjänstgöringstiden för vapenfria skall bli ”lika lång som för vanliga värnpliktiga”.

Utskottet har för sin del inte något att erinra mot vad försvarsministern har
anfört om tjänstgöringstidens längd. Denna bör i vart fall inte avkortas.
Motionen 1976/77:945 bör avslås i denna del.

Prövningsforfarandet

Enligt nuvarande ordning grundas vapenfrinämndens prövning på en
utredning, innefattande bl. a. en tämligen utförlig redogörelse för vad
sökanden vid samtal med en särskilt förordnad utredare har uppgett om sin
person och sin inställning till bruk av vapen samt ett sammanfattande
utlåtande, som i regel upptar utredarens förslag till beslut i ärendet.

I propositionen ansluter sig försvarsministern till uppfattningen att
tillstånd till vapenfri tjänst inte skall kunna beviljas utan att det genom någon
form av prövning klarläggs att sökanden uppfyller de uppställda villkoren för
att få tillstånd till sådan tjänst.

Även i det förfarande som försvarsministern, enligt s. 117-118 i propositionen,
anser bör tillämpas i fortsättningen ingår ett obligatoriskt samtal
mellan sökanden och en särskild utredningsman. Vid detta samtal skall
utredningsmannen lämna information om vapenfrilagens förutsättningar för
vapenfri tjänst, om tjänstgöringsalternativ, tjänstgöringstid, m. m. Vidare
bör enligt försvarsministern sökanden ges möjlighet att redogöra för skälen
till att han inte vill bruka vapen. Efter samtalet och sedan viss betänketid har
gått till ända skall sökanden, om han vidhåller sin ansökan, skriftligen
bekräfta att han har sådan inställning som fordras för bifall till ansökningen.
Han bör också bekräfta att han är villig att fullgöra vapenfri tjänst. Om möjligt
bör han också förete intyg från person, som kan antas ha god kännedom om

Föll 1977/78:28

sökandens förhållanden, utvisande att sökanden inför denna person har
upprepat sin övertygelse.

Vid prövningen bör man enligt försvarsministern utgå från att ansökan är
allvarligt menad. En sökande som på angivet sätt har bekräftat sin ansökan
bör därför beviljas vapenfri tjänst såvida inte påtagliga skäl talar mot
detta.

Lagrådet har i anslutning till 1 § vapenfrilagen anfört att osäkerhet vållas av
uttalandet att vapenfrinämnden vid prövningen bör utgå från att ansökan är
allvarligt menad och att den bör beviljas om inte påtagliga skäl talar mot detta.
Skulle därmed avses att sökandens nakna påstående om att bruk av vapen är
oförenligt med hans allvarliga personliga övertygelse i allmänhet bör godtas
utan någon prövning av påståendets sannolikhet, måste enligt lagrådet
uttalandet sägas stå i strid med såväl lagtexten i 1 § som den på flera ställen
uttryckta tanken att ansökningen skall prövas i sak.

Lagrådet anser sig emellertid kunna utgå från att en verklig sakprövning av
ansökningen åsyftas och skall komma till stånd, låt vara att sökandens
bevisbörda för styrkan av den övertygelse han hävdar inte bör vara tung.
Utredaren, som ju skall sammanträffa med sökanden, har möjlighet att skaffa
sig ett intryck av om dennes påstådda övertygelse är äkta eller ej. Inte minst
på denna väg kan man enligt lagrådet få ett bredare underlag för
prövningen.

Under förutsättning att 1 § vapenfrilagen är avsedd att ha den innebörd
som lagrådet angett har lagrådet inte någon erinran mot förslaget i denna del.
Skulle däremot avsikten vara att binda vapenfrinämndens prövningsfrihet på
visst sätt, torde detta enligt lagrådets mening böra komma till klart uttryck i
lagen.

Försvarsministern har med anledning av lagrådets yttrande framhållit
(s. 156) att hans uttalanden innebär att en prövning av ansökningen skall ske
men att sökandens bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar
inte bör vara tung. Som även lagrådet anfört ligger det enligt försvarsministern
i sakens natur att man, när det gäller att bedöma en så djupt personlig
fråga som någons inställning till bruk av vapen mot andra människor, i
allmänhet är hänvisad till att bygga på vad den enskilde själv uppger. Det
prövningsförfarande som försvarsministern föreslår utgår från denna grundläggande
förutsättning.

I motionerna 1977/78:1893 (c) och 1922 (m) yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna att ansökningarom vapenfri tjänst bör bli föremål för en
verklig sakprövning.

Utskottet godtar den ordning för prövning som försvarsministern har
angett. Lagrådet har också funnit sig kunna lämna den utan erinran.

Den föreslagna ordningen innebär att prövningsförfarandet förenklas så
långt detta är möjligt utan att man avstår från ett underlag för vapenfrinämndens
prövning.

Som försvarsministern uttalar bör den sökande få större möjligheter än

FöU 1977/78:28

hittills att bli hörd muntligen inför nämnden.

Om den angivna ordningen skulle visa sig leda till svårigheter eller
missbruk får den självklart övervägas på nytt för att man skall nå det mål som
anges i propositionen: "att alla som är berättigade till vapenfri tjänst får sådan
tjänst och samtidigt den allmänna värnplikten upprätthålls”.

Sanktionsformer vid vägran

Vapenfriutredningen har föreslagit en särskild samhällstjänst som sanktionsform
vid totalvägran. Enligt utredningen skulle domstol kunna förordna
om överförandet till samhällstjänsten av den som vid fullgörande av
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst vägrar eller underlåter att utföra
vad som åligger honom om det kan antas att han inte kommer att fullgöra
tjänstgöringen. Den som därefter vägrar att fullgöra samhällstjänsten skulle
enligt utredningen kunna dömas till fängelse. Försvarsministern tar avstånd
från tanken att nu införa en sådan sanktionsform för den typ av brott det här
gäller. Förslagen i propositionen bygger i stället på det nuvarande påföljdssystemet
i brottsbalken. Försvarsministern anger vissa riktlinjer i fråga om
påföljden för vägransbrott. Dessa innebär en ordning enligt vilken påföljden
vid förstagångsvägran bör bestämmas till villkorlig dom förenad med ett
kraftigt bötesstraff och vid andragångsvägran till fängelse, i normalfallet
minst fyra månader.

Sanktionsformen vid totalvägran tas upp i tre motioner. I motionerna
1977/78:1923 (s) och 1924 (vpk) yrkas att utredningens förslag om samhällstjänst
genomförs. Enligt motionen 1977/78:1921 (s) bör sanktionsformen
samhällstjänst införas men begränsad till tjänstgöring inom civilförsvaret.
Vidare innebär förslaget att vid vägran att fullgöra den särskilda samhällstjänsten
inom civilförsvaret dömes till fängelse i högst tre månader.

Justitieutskottet delar försvarsministerns uppfattning att det inte är
lämpligt att enbart för vägransbrotten införa den påföljdsform som utredningen
har föreslagit. Härtill kommer att den av utredningen föreslagna
modellen är komplicerad och förenad med praktiska svårigheter. Även den
begränsade form av samhällstjänst som föreslås i motionen 1921 är enligt
justitieutskottet förenad med administrativa, praktiska och andra nackdelar.
Utskottet föreslår att försvarsutskottet avstyrker bifall till ifrågavarande
motionsyrkanden.

Försvarsutskottet delar justitieutskottets uppfattning om motionsförslagen.
Beträffande motionen 1921 vill utskottet tillägga att en ordning med
ådömd samhällstjänst inom civilförsvaret skulle kunna få negativa effekter
när det'gäller att mer eller mindre frivilligt knyta medborgare till verksamheten
inom denna gren av totalförsvaret. Motionerna bör avslås såvitt nu är i
fråga.

Justitieutskottet tar också upp de riktlinjer i fråga om påföljden för
vägransbrott som försvarsministern har angett. Justitieutskottet anser att det

FöU 1977/78:28

är av utomordentlig vikt att ändringar av gällande rätt från lagstiftarens sida
sker genom föreskrift i lag eller genom motivledes gjorda uttalanden när man

antar ny eller ändrad lagtext och inte genom allmänna uttalanden i

lagstiftningsärenden som inte gäller det lagrum som uttalandet avser (jfr JuU
1976/77:15 s. 6). Justitieutskottet understryker att förvarsministerns uttalanden
- vilket också lagrådet påpekat - inte kan vara bindande för
domstolarnas rättstillämpning. Försvarsutskottet har samma uppfattning.

Sanktionssystemet vid totalvägran består av en kombination av straffrättsliga
påföljder och beslut av regeringen i frågor om förnyad inkallelse av dem
som har vägrat tjänstgöra. Det ärdärför naturligt att ta upp sanktionssystemet
till diskussion i detta lagstiftningsärende.

Enligt den ordning försvarsministern anvisar bör vägransbrott första
gången bestraffas med villkorlig dom jämte böter. Härefter bör ny inkallelse
kunna ske. Om den inkallade även denna gång vägrar att tjänstgöra bör han
enligt försvarsministern dömas till ett kännbart straff, normalt minst fyra
månader. Efter en sådan dom bör han inte vidare inkallas.

Försvarsutskottet kan liksom justitieutskottet ansluta sig till den uppfattning
som ligger till grund för försvarsministerns uttalanden, nämligen att
omständigheterna vid fall av vägran ofta kan vara sådana att hänsynen till
allmän laglydnad inte kräver ådömande av fängelsestraff vid förstagångsvägran.
En prövning i det enskilda fallet bör därför som justitieutskottet
framhåller ofta kunna leda till att villkorlig dom förenad med böter utgör en
tillräckligt ingripande påföljd, medan det å andra sidan ingalunda är uteslutet
att även i fortsättningen en första vägran bör leda till dom på fängelse. Vidare
är det också vid andragångsvägran enligt utskottets mening angeläget att
bedömningen sker efter individuell prövning med iakttagande av brottsbalkens
allmänna bestämmelser för påföljdsval. Självfallet måste straffmätningen
anpassas till den nya ordningen för förnyad inkallelse efter vägran
som förutskickas i propositionen.

När det gäller värnpliktiga medlemmar av sekten Jehovas vittnen delar
utskottet försvarsministerns uppfattning att övervägande skäl talar för att
behålla den nuvarande principen, som har gällt sedan år 1966 (jfr prop.
1966:107 s. 49-50) och innebär att regeringen prövar om dessa värnpliktiga
skall kallas till värnpliktstjänstgöring.

Kostnads- och organisationsfrågor m. m.

Gällande system för reglering av kostnaderna för de vapenfrias utbildning
är - som utskottet konstaterade redan år 1973 - inte tillfredsställande. I det
föregående har utskottet framhållit att det är angeläget med kraftfulla
åtgärder för att öka tjänstgöringsmöjligheterna och att staten måste ta ett
ekonomiskt ansvar för de vapenfrias lagstadgade tjänstgöringsskyldighet.
Försvarsministern lämnar öppet hur systemet för detta bör läggas upp.
Utskottet förutsätter att statsbidrag skall gälla utbildnings- och administ -

FöU 1977/78:28

rationskostnader och att ersättning bör utgå i form av schablonbelopp.

Utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga - uttryckt i antal tjänstgöringsdagar
per år - har under en följd av år varit oförändrat 325 000 dagar.
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har därmed kunnat kalla in ca I 000
vapenfria årligen till grund-och repetitionsutbildning. Vapenfrinämnden har
dock beviljat betydligt flera värnpliktiga vapenfri tjänst. Väntetiden för
vapenfria har förlängts. För budgetåret 1978/79 har AMS föreslagit en
utökning av vapenfriverksamheten till 500 000 tjänstgöringsdagar, motsvarande
påbörjad grundutbildning för 1 570 vapenfria. Regering och riksdag har
biträtt detta förslag (prop. 1977/78:100 bil. 15 s. 93-95, AU 1977/78:21, rskr
1977/78:189). Kön av vapenfria som inte har fått påbörja grundutbildning
bestod den 1 maj 1978 av ca 2 500 personer.

Med hänsyn bl. a. till de krav och förväntningar som nu kommer att ställas
på vapenfriverksamheten finner försvarsministern det angeläget att den
framtida administrationen inom AMS av de vapenfrias tjänstgöring m. m.
och behovet av personal härför närmare övervägs. Utskottet vill för sin del
starkt understryka vikten av att verksamheten organiseras på ändamålsenligt
sätt och får tillräckliga resurser.

I motionten 1977/78:1921 (s) föreslås att man hos AMS inrättar en särskild
delegation för vapenfriverksamheten. Enligt motionärerna skulle en
medverkan av lekmän vara av särskilt värde i de känsliga avvägningsfrågor
som inryms i verksamheten hos vapenfrisektionen inom AMS. Delegationen
föreslås bli sammansatt av företrädare för allmänna intressen men också
innefatta ett par representanter för de större utbildningsanordnarna.

Vapenfriutredningen förordade att alla vapenfrifrågor skulle hänföras till
försvarsdepartementets verksamhetsområde. Utredningen ansåg det vara
angelägetattorganisatoriska frågor rörande vapenfriverksamheten tas upp till
övervägande snarast efter det att utredningen lämnat sitt betänkande.

Utskottet anser liksom försvarsministern att AMS även i fortsättningen
bör svara för den verksamhet som gäller de vapenfrias placering lill
tjänstgöring och därmed sammanhängande frågor. Som utskottet har
framhållit är verksamhetens organisation och resurser av stor betydelse.
Fortsatta överväganden härom bör inkludera lösningar av det slag som har
angetts i motionen 1921. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Vapenfriutredningen har pekat på att särskilda medel kan behöva ställas till
AMS förfogande för att de vapenfria skall få möjlighet att samråda om sina
förhållanden och föra fram sina synpunkter. Utskottet förutsätter alt detta
behov tillgodoses i samma utsträckning som för övriga värnpliktiga.

Vapenfrinämndens sammansättning har tagits upp i ett pär motioner av
vpk. I motionen 1976/77:945 föreslås att även företrädare för icke religiösa
vägrare skall fa plats i nämnden. Motionen 1977/78:1924 innehåller förslag
att någon eller några företrädare för fredsrörelsen skall ingå i nämnden.

FöU 1977/78:28

Vidare uttalas där att nämnden bör gå över till flera fast anställda
utredare.

Utskottet anser inte att riksdagen bör uttala sig enligt de nu angivna
motionsforslagen och därigenom binda regeringen i dessa frågor. Motionsyrkandena
bör därför avslås.

Vapenfriutredningen har tagit upp vissa frågor om prövningsförfarande
m. m. under beredskap och krig. Utskottet godtar att särskilda föreskrifter
härom inte förs in i vapenfrilagen och tillstyrker att de tankegångar som
utredningen har fört fram övervägs för beslut av regeringen (jfr prop. s. 64 och
119).

Lagförslagen i övrigt, ikraftträdande, övergångsfrågor

1 vart och ett av lagförslagen ingår ett lagrum med enbart redaktionella
ändringar som utskottet redan har tagit ställning till. Det gäller 8 a § i
vapenfrilagen, 33 8 i värnpliktslagen och 12 8 5 mom. i civilförsvarslagen,
beträffande vilka ändringarna redan har arbetats in i lagförslag i anslutning till
regeringens förslag om ny familjebidragslag (prop. 1977/78:127, FöU 1977/
78:26). Vid behandlingen av de nu aktuella förslagen till lagar om lagändringar
bör alltså de nämnda lagrummen undantas.

De lagändringar som utskottet förordar bör träda i kraft den 1 juli 1978.
Utskottet har inte något att erinra med anledning av vad försvarsministern
har anfört om övergångsfrågor.

1 propositionen (s. 104) redogör försvarsministern för vissa beslut som
regeringen har fattat under år 1977 i avvaktan på beslut om ändringar i
vapenfrilagstiftningen. Med hänvisning härtill anser utskottet att motionen
1976/77:943 - som väcktes under den allmänna motionstiden förra året och
gäller sådana övergångsfrågor - bör avslås.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
beträffande avslag på propositionen ni. ni.

1. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1923,
beträffande förutsättningar för vapenfri tjänst

2. att riksdagen med anledning av propositionen och motionen
1977/78:1922,yrkandet l.med bifall till motionen 1976/77:945,
yrkandet 1, samt med avslag på motionerna 1977/78:1921,
yrkandet 1, och 1977/78:1924, yrkandet 1 i denna del, antar
regeringens förslag såvitt gäller ändring i 1 § vapenfrilagen med
den ändring som framgår av följande som utskottets förslag
betecknade lydelse:

FöU 1977/78:28

Propositionen Utskottets förslag

1 §

Värnpliktig äger enligt denna lag Värnpliktig äger enligt denna lag
erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri

tjänst i stället för värnpliktstjänstgö- tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring,
om det kan antagas att bruk av ring, om det kan antagas att bruk av

vapen mot annan är så oförenligt vapen mot annan är så oförenligt

med den värnpliktiges allvarliga med den värnpliktiges allvarliga

personliga övertygelse att han icke personliga övertygelse att han icke

kommer att fullgöra värnpliktstjänst- kommer att fullgöra värnplikten,

göring.

Värnpliktig som erhållit tillstånd till vapenfri tjänst benämnes vapenfri
tjänstepliktig.

beträffande tjänst göringe alternativ ni. ni.

3. att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag på
motionerna 1977/78:1920, yrkandena 1, 3 och 4 ävensom
yrkandet 2 i denna del, 1977/78:1921, yrkandet 2, och 1977/
78:1924, yrkandet 1 i denna del, antar regeringens förslag såvitt
gäller ändring i 2 § vapenfrilagen,

4. att riksdagen avslår motionerna 1976/77:945, yrkandet 3, och
1977/78:1892 om tjänstgöring för vapenfria tjänstepliktiga hos
politiska organisationer m. m.,

5. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1920, yrkandet 2 i denna
del, om biståndsarbete utomlands som ett tjänstgöringsalternativ
för vapenfria tjänstepliktiga,

6. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1921, yrkandet 3, om ny
prövning av vapenfriutredningens förslag rörande biståndsarbete
utomlands som ett tjänstgöringsalternativ för vapenfria
tjänstepliktiga,

beträffande tjänstgöringstidens längd

7. att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionen 1976/77:945, yrkandet 4, antar regeringens förslag
såvitt gäller ändring i 5 § vapenfrilagen,

beträffande förslaget till lag ont ändring i lagen om vapenfri tjänst i

övrigt

8. att riksdagen antar regeringens förslag utom såvitt gäller
8 a §,

beträffande förslaget till lag ont ändring i värnpliktslagen

9. att riksdagen antar regeringens förslag utom såvitt gäller
33 §,

beträffande förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen

10. att riksdagen antar regeringens förslag utom såvitt gäller 12 § 5
morn..

FöU 1977/78:28

beträffande prövningsförfarandet

11. att riksdagen avslår motionerna 1977/78:1893 och 1977/
78:1922, yrkandet 2,

beträffande sanktionsformer vid vägran

12. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1924, yrkandet 3, om
införande av sanktionsformen samhällstjänst,

13. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1921, yrkandet 4, om
införande av sanktionsformen särskild samhällstjänst i civilförsvaret
och om påföljd för den som vägrar att fullgöra sådan
samhällstjänst,

beträffande kostnads- och organisationsfrågor

14. att riksdagen med anledning av propositionen och motionen
1977/78:1921, yrkandet 5, som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet har anfört om organisation och resurser för
vapenfriverksamheten hos arbetsmarknadsstyrelsen,

15. att riksdagen avslår motionerna 1976/77:945, yrkandet 2, och
1977/78:1924, yrkandet 2, om vapenfrinämndens sammansättning
m. m.,

beträffande övriga frågor

16. att riksdagen avslår motionen 1976/77:943 om övergångsfrågor.

Stockholm den 12 maj 1978

På försvarsutskottets vägnar

PER PETERSSON

Närvarande: Per Petersson (m). Bengt Gustavsson (s), Erik Glimnér(c), Eric
Holmqvist (s), Georg Pettersson (c), Gusti Gustavsson (s), Karl Bengtsson
(fp), Gudrun Sundström (s), Gunnar Björk i Gävle (c), Roland Brännström (s),
Gunnar Oskarson (m), Ulla Ekelund (c), Evert Hedberg (s), Hans Lindblad (fp)
och Nils Erik Wååg (s).

Reservation

Bengt Gustavsson, Eric Holmqvist, Gusti Gustavsson, Gudrun Sundström,
Roland Brännström, Evert Hedberg och Nils Erik Wååg (alla s)
anser

dets att den del av utskottets anförande rörandeförutsättningar för vapenfri
tjänst som på s. 17 börjar ”Den formulering” och slutar ”regeringens förslag”
bort ha följande lydelse:

FöU 1977/78:28

Den formulering av 1 § vapenfrilagen som vapenfriutredningen har
föreslagit är resultat av ingående överväganden. Förslaget har remissbehandlats.
Det förslag till formulering som regeringen för fram i propositionen har
inte kunnat bli föremål för en motsvarande granskning av olika myndigheter
m. fl.

Utskottet anser att utredningens förslag klarare än propositionsförslaget
ger uttryck för den förändring som bör ske. Den formulering som föreslås i
propositionen skulle kunna skapa oklarhet vid tillämpningen. Uttrycket ”att
han icke kommer att fullgöra värnpliktstjänstgöring” ter sig oklart trots det
förtydligande som försvarsministern gör(s. 108).

Utskottet förordar alltså att 1 § vapenfrilagen får den lydelse som
vapenfriutredningen har föreslagit.

dels att den del av utskottets anförande rörande tjänstgörinfpalternativ
m. m. som på s. 18 börjar ”Vapenfri tjänstepliktig” och på s. 19 slutar ”2 §
vapenfrilagen” bort ha följande lydelse:

Ökade möjligheter att beviljas vapenfri tjänst ställer krav på att många
skilda tjänstgöringsalternativ står till förfogande och att de kan ordnas snabbt.
Vapenfriutredningen har gått igenom olika placeringsmöjligheter och föreslagit
en rad nya sådana.

Orden "under beredskap och krig” enligt regeringens förslag till lydelse av
2 § vapenfrilagen innebär en väsentlig inskränkning av tjänstgöringsalternativen
i fred jämfört med både gällande ordning och utredningens förslag. En
sådan inskränkning vore inte minst i nuvarande läge olycklig. Det bör i stället
accepteras att tjänstgöringen i vissa fall sker inom verksamhet som läggs ned
under beredskap och krig. Den utbildning och de erfarenheter som den
vapenfrie fått under sin tjänstgöring i fred torde undantagslöst bli av värde för
den tjänstgöring som kan komma att krävas av honom i händelse av
beredskap eller krig. Sådan tjänstepliktig bör i fred kunna placeras i en
reservkader för senare placering t. ex. inom kommunal verksamhet.

Ett viktigt skäl att avstå från orden ”under beredskap och krig” är att dessa i
vissa fall kan avhålla en värnpliktig från att söka vapenfri tjänst och i stället får
honom att totalvägra.

Mot denna bakgrund förordar utskottet att regeringens förslag till formulering
av 2 § vapenfrilagen antas med angiven ändring.

dels att den del av utskottets anförande rörande biståndsarbete utomlands
som på s. 20 börjar ”Utskottet anser” och slutar ”FöU 1975/76:23)” bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser att de skäl som tidigare år har legat till grund för riksdagens

FöU 1977/78:28

beslut i denna fråga alltjämt måste beaktas. Vapenfriutredningen har
emellertid anvisat en lösning som bygger på att antagning till biståndsarbete
utomlands som ett tjänstgöringsalternativ för vapenfria sker enligt beslut av
SIDA enligt de krav som verket tillämpar vid annan antagning. Med en sådan
ordning skulle tillgodoses att endast tillräckligt kvalificerade vapenfria kunde
komma i fråga. Enligt utskottets mening bör denna lösning övervägas
ytterligare för ny prövning senare. Vad utskottet har anfört i denna fråga bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att den del av utskottets anförande rörande sanktions/ormer vid vägran
som pås. 23 börjar ”Försvarsutskottet delar" och slutar ”nu är i fråga” bort ha
följande lydelse:

Försvarsutskottet delar den uppfattning om motionsförslagen som har
kommit till uttryck i en avvikande mening till justitieutskottets yttrande.
Justitieutskottets socialdemokratiska ledamöter har anslutit sig till utskottsmajoritetens
bedömning att en samhällstjänst i enlighet med vapenfriutredningens
förslag inte bör genomföras nu. Mot bakgrund av önskemålet att i
största möjliga utsträckning undvika att någon döms till fängelse för sin
vägran att fullgöra vapentjänst och behovet av en sanktion, som utgör en
kännbar påföljd för den som totalvägrar, anser dessa ledamöter att det bör
vara möjligt att utgå från förslaget om samhällstjänst men i enlighet med vad
som föreslås i motionen 1921 organisera sådan tjänst helt inom civilförsvaret.

Enligt försvarsutskottets mening bör riksdagen i enlighet med förslaget i
motionen 1921 besluta att vid förstagångsvägran införa sanktionsformen
särskild samhällstjänst inom civilförsvaret. Denna bör utformas enligt de
grunder som angetts i motionen. Regeringen bör anmodas att snarast
återkomma till riksdagen med förslag om de lagändringar m. m. som behövs
för att införa den nya sanktionsformen.

dels att den del av utskottets anförande rörande sanktionsförmer vid vägran
som pås. 24 börjar "Försvarsutskottet kan” och slutar ”i propositionen” bort
ha följande lydelse:

Enligt försvarsutskottets mening bör vid andragångsvägran fängelsestraff
ådömas. I likhet med vad som uttalats i motionen 1921 anser dock utskottet
att fängelsestraffet bör sättas till högst tre månader. Utskottet anser det inte
vara uteslutet att även i fortsättningen redan en första vägran leder till
fängelsedom.

dels att utskottets hemställan i momenten 2, 3, 6 och 13 bort ha följande
lydelse:

beträffande förutsättningar Jör vapenfri tjänst

2. att riksdagen med avslag på propositionen och motionerna
1977/78:1922,yrkandet Eoch 1977/78:1924,yrkandet 1 i denna
del, samt med bifall till motionerna 1976/77:945, yrkandet 1,

FöU 1977/78:28

och 1977/78:1921, yrkandet 1, antar ändrad lydelse av 1§
vapenfrilagen enligt följande som utskottets förslag betecknade
lydelse:

Propositionen

Värnpliktig äger enligt denna lag
erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring,
ont det kan antagas att bruk av
vapen mot annan är så oförenligt med
den värnpliktiges allvarliga personliga
övertygelse att han icke kommer alt
fullgöra värnpliktstjänstgöring.

Värnpliktig som erhållit tillstånd till vapenfri tjänst benämnes vapenfri
tjänstepliktig.

beträffande tjänstgöringsalternaliv m. m.

3. att riksdagen med anledning av propositionen, med bifall till
motionerna 1977/78:1920, yrkandet 1, 1977/78:1921, yrkandet
2, och 1977/78:1924, yrkandet 1 i denna del, samt med avslag på
motionen 1977/78:1920, yrkandena 3 och 4ävensom yrkandet 2
i denna del, antar ändrad lydelse av 2 § vapenfrilagen enligt
följande som utskottets förslag betecknade lydelse:

Utskottets förslag

Om övervägt bruk av vapen mot
annan ej är förenligt med värnpliktigs
personliga allvarliga övertygelse, äger
han erhålla tillstånd att i stället för
värnpliktstjänstgöring fullgöra vapen fri
tjänst.

Propositionen

Utskottets förslag

2 §

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra
tjänst i verksamhet, som är
betydelsefull för samhället tinder
beredskap och krig. Tjänstgöringen
skall ske hos statlig, kommunal eller
landstingskommunal myndighet eller
hos förening eller stiftelse som
regeringen bestämmer.

Den som har antagits till biståndsvapenfri
tjänst i sådan utbildning.

och katastrofutbildning får fullgöra

6. att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motionen 1977/78:1921, yrkandet 3, som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet har anfört om ny prövning av
vapenfriutredningens förslag rörande biståndsarbete utomlands

Föll 1977/78:28

som ett tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga,
beträffande sanktionsförmer vid vägran

13. att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall till
motionen 1977/78:1921, yrkandet 4, som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet har anfört om förslag från

regeringen angående införande av sanktionsformen särskild
samhällstjänst i civilförsvaret och om påföljd förden som vägrar
att fullgöra sådan samhällstjänst.

Särskilt yttrande

av Gunnar Oskarson (m) angående prövningsförfarandet.

1 § vapenfrilagen anger under vilka förutsättningar värnpliktig skall kunna
få tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring.

Utskottet har i detta betänkande tagit ställning till regeringens förslag om

ändrad lydelse av denna paragraf. Härvid har utskottet ingående redovisat sin
syn på de förutsättningar som bör gälla.

Enligt 10 § vapenfrilagen prövas ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst av vapenfrinämnden. Några mera ingående bestämmelser om prövningen
ges inte i lagen och föreslås inte heller i propositionen. Såväl den
gällande lagtexten som den lagtext utskottet tillstyrker innebär emellertid att
tillstånd till vapenfri tjänst förutsätter att nämnden vid sin prövning finner att
villkoren för sådant tillstånd enligt 1 § är uppfyllda.

Försvarsministern har i propositionen redovisat det förfarande som enligt
hans mening bör föregå vapenfrinämndens ställningstagande. Lagrådet har
lämnat regeringens förslag till lydelse av 1 § vapenfrilagen utan erinran,
under förutsättning att prövningsförfarandet inte innebär att man i allmänhet
godtar sökandens nakna påstående att han uppfyller lagens förutsättningar
för vapenfri tjänst. För att prövningsförfarandet inte skall stå i strid med 1 §
krävs enligt lagrådet att nämnden prövar sannolikheten av ett sådant
påstående.

Utskottet har godtagit den ordning för prövning som försvarsministern har
angett. Denna innebär att prövningsförfarandet förenklas så långt detta är
möjligt utan att man avstår från ett underlag för vapenfrinämndens
prövning.

Jag ansluter mig till lagrådets bedömning och menar att ett underlag för
vapenfrinämndens prövning med nödvändighet måste vara så beskaffat att
nämnden inte får en enbart registrerande funktion. Prövningsförfarandet
bleve i så fall i stället ett anmälningsförfarande.

Som utskottet har konstaterat måste det ankomma på den vapenfrisökande
att ge underlag för det antagande som är en förutsättning enligt 1 §
vapenfrilagen. I sådant underlag måste enligt min mening ingå en redogörelse
för sökandens inställning. Att sökanden har någon form av bevisbörda måste

FöU 1977/78:28

rimligen innebära att han är tvungen att redogöra för sin inställning. Om
vapenfrinämnden inte får ett tillräckligt underlag för sin prövning ter sig
övervägandena kring utformningen av 1 § meningslösa.

FöU 1977/78:28

Justitieutskottets yttrande Bilaga

1977/78:1 y

över propositionen 1977/78:159 om ändring i lagen (1966:413) om
vapenfri tjänst m. m. jämte motioner, såvitt gäller sanktionssystemet -

Till försvarsutskottet

Inledning

I propositionen 1977/78:159 föreslår regeringen (försvarsdepartementet)
ändringar inom vapenfrilagstiftningens område. Förslagen innebär bl. a. att
möjligheten att erhålla tillstånd till vapenfri tjänst blir större, att prövningsförfarandet
förenklas och att tjänstgöringsområdena för den vapenfria
tjänsten blir fler. Framlagda lagförslag ingriper inte i det nuvarande
straffrättsliga sanktionssystemet. Emellertid bör enligt vad som uttalas i
propositionen vid upprepad vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller
vapenfri tjänst lagföring ske högst två gånger. Som påföljd vid förstagångsvägran
bör enligt propositionen väljas villkorlig dom förenad med böter,
medan påföljden vid andragångsvägran bör bestämmas till fängelse, i
normalfallet minst fyra månader,

Propositionen har hänvisats till försvarsutskottet som genom beslut den 18
april 1978 hemställt att justitieutskottet avger yttrande över propositionen
jämte motioner såvitt avser sanktionssystemet vid vägran att fullgöra
värnplikt eller vapenfri tjänst.

I ärendet har väckts sju motioner, varav tre berör sanktionssystemet,
nämligen motionerna 1977/78:1921 av Bengt Gustavsson m. fl. (s), 1977/
78:1923 av Evert Svensson m. fl. (s)och 1977/78:1924 av Lars Werner m. fl.
(vpk).

Utskottets synpunkter

Till grund för de i propositionen upptagna förslagen ligger 1973 års
vapenfriutrednings betänkande (SOU 1977:7) Rätten till vapenfri tjänst.
Utredningen tillsattes efter begäran av riksdagen med anledning av motioner
rörande översyn av lagen (1966:413) om vapenfri tjänst (vapenfrilagen) och av
påföljden för totalvägran (FöU 1973:7, rskr 37 och JuU 1973:16, rskr 120).
Justitieutskottet uttalade i ärendet bl. a. att det kunde ifrågasättas om
fängelsestraff utgör en lämplig sanktionsform mot gärningar som är
betingade av djupt religiösa och moraliska betänkligheter. Mot denna påföljd
talade enligt utskottet också att de som gör sig skyldiga till totalvägran ofta är
så unga att brottsbalkens regler om restriktivitet vid ådömande av fängelse

1 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Yllr. nr t

FöU 1977/78:28

formellt blir tillämpliga på dem. 1 direktiven till utredningen uttalades att det
med hänsyn till nödvändigheten att upprätthålla kravet på den medborgerliga
skyldigheten att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst inte kunde komma i
fråga att helt slopa påföljd eller att endast tillämpa lindrigare påföljder i form
av t. ex. bötesstraff. Å andra sidan hänvisades i direktiven till de av
justitieutskottet framförda betänkligheterna beträffande användning av
fängelsestraffet.

Utskottet vill med anledning av det i propositionen framlagda förslaget till
en början uttala att utskottet alltjämt har uppfattningen att det är nödvändigt
att begränsa fängelsestraffets användning vid vägran att fullgöra värnplikt
eller vapenfri tjänst. Det lämpligaste sättet att uppnå den önskade begränsningen
är enligt utskottets mening att i första hand skapa sådana förutsättningar
för vapenfri tjänst att ett mindre antal ansökningar kommer att avslås.
Förslag i den riktningen läggs också fram i propositionen och måste enligt
departementschefen få till följd att antalet fall av vägran minskar. Även om
förslagen genomförs kommer det dock, som också departementschefen
framhåller, alltid att finnas några som vägrar att fullgöra såväl värnpliktstjänstgöring
som vapenfri tjänst. Utskottet delar departementschefens
bedömning att det är uteslutet att för dessa fall helt slopa påföljden eller att
endast tillämpa lindriga påföljder, t. ex. bötesstraff.

Vapenfriutredningen föreslog som en ny sanktionsform vid totalvägran en
särskild samhällstjänst. Enligt utredningen skulle domstol kunna förordna
om överförande till samhällstjänsten av den som vid fullgörande av
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst vägrar eller underlåter att utföra
vad som åligger honom om det kan antas att han inte kommer att fullgöra
tjänstgöringen. Den som därefter vägrar att fullgöra samhällstjänsten skulle
enligt utredningen kunna dömas till fängelse.

Förslaget om samhällstjänst fick ett blandat mottagande under remissbehandlingen
av vapenfriutredningens betänkande, och departementschefen
uttalar i propositionen att han delar den kritiska syn på förslaget som därvid
kommit fram. Departementschefen tar därför avstånd från tanken att nu
införa en sådan sanktionsform för den ty p av brott det här gäller. Förslagen i
propositionen bygger i stället på det nuvarande påföljdssystemet i brottsbalken.
Departementschefen anger vissa riktlinjer i fråga om påföljden för
vägransbrott. Dessa innebär en ordning enligt vilken påföljden vid förstagångsvägran
bör bestämmas till villkorlig dom förenad med ett kraftigt
bötestraff, och vid andragångsvägran till fängelse, i normalfallet minst fyra
månader.

Sanktionsformerna vid totalvägran tas upp i tre motioner, som samtliga
anknyter till vapenfriutredningens förslag om samhällstjänst. I motionen
1921 uttalas att det kan ifrågasättas om förslaget om villkorlig dom förenad
med böter som påföljd får någon nämnvärd preventiv effekt. Motionärerna
anser vidare att ett straff om fängelse fyra månader vid andragångsvägran är
onödigt långt. Enligt motionärerna bör man i stället ta till vara förslaget om

FöU 1977/78:28

samhällstjänst, som dock bör begränsas till tjänstgöring inom civilförsvaret.
Yrkandet i motionen går ut på att riksdagen skall besluta om ett sådant
sanktionssystem. I motionen 1923 uttalar motionärerna att de finner
vapenfriutredningens förslag om samhällstjänst väl värt att pröva. Motionärerna,
som yrkar avslag på propositionen, föreslår därför att utredningens
förslag tas upp i ett nytt förslag från regeringen. Samhällstjänsten bör därvid
enligt motionärerna företrädesvis fullgöras inom civilförsvaret, men även
andra tjänstgöringsalternativ bör kunna komma i fråga. Även i motionen
1924 förordas att utredningens förslag om samhällstjänst genomförs.

I fråga om det av vapenfriutredningen framlagda förslaget till samhällstjänst
delar utskottet departementschefens uppfattning att det inte är lämpligt
att enbart för vägransbrotten införa en sådan påföljdsform. Frågan om
införlivandet i det svenska påföljdssystemet av en dylik sanktion bör enligt
utskottets mening övervägas i ett större sammanhang; saken torde aktualiseras
i det lagstiftningsarbete, som kan följa av ungdomsfangelseutredningens
betänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom samt den rapport (Rapport
1977:7) Nytt straffsystem, som lagts fram av brottsförebyggande rådets
kriminalpolitiska arbetsgrupp. Härtill kommer att, som departementschefen
också uttalar, den av vapenfriutredningen föreslagna modellen är komplicerad
och förenad med praktiska svårigheter. Under hänvisning till det
anförda kan utskottet inte tillstyrka förslaget i motionerna 1923 och 1924 om
samhällstjänst som sanktion vid vägransbrott. Utskottet föreslår därför att
försvarsutskottet avstyrker bifall till dessa motioner i nu berörda delar.

När det gäller förslaget i motionen 1921 om en begränsad form av
samhällstjänst finnér utskottet att också denna är förenad med administrativa
och praktiska nackdelar. Det bör vidare beaktas att den form av samhällstjänst
som i dessa fall skulle komma i fråga, nämligen civilförsvarstjänst,
kommer att erbjudas redan som alternativ tjänstgöring för dem som söker
vapenfri tjänst. De som ej kan acceptera tjänstgöringen som alternativ till
värnpliktstjänstgöring torde inte heller fullgöra den som samhällstjänst. I
många fall skulle alltså situationen bli den att domstolen skulle förordna om
en sanktion som i sak inte skiljer sig från det tjänstgöringsalternativ som
avvisats av vederbörande på ett tidigare stadium. Dessutom skulle, sedan
vederbörande vägrat att fullgöra den ålagda samhällstjänsten, ny rättegång
behöva anställas för prövning av frågan om påföljd för denna vägran. Med
hänvisning till det anförda föreslår utskottet att försvarsutskottet avstyrker
bifall till motionen 1921 i denna del.

När det gäller de av departementschefen angivna riktlinjerna i fråga om
påföljder för vägransbrott vill utskottet anföra följande.

I propositionen föreslås ej några ändringar i de straffrättsliga regler i
brottsbalken och vapenfrilagen som f. n. tillämpas vid vägran att fullgöra
värnplikt eller vapenfri tjänst. Som förut nämnts föreslås inte heller några
lagändringar när det gäller det nuvarande påföljdssystemet i brottsbalken.
Emellertid lämnas av departementschefen preciserade riktlinjer för domsto -

FöU 1977/78:28

lama i fråga om påföljden för vägransbrott; vid förstagångsvägran bör väljas
påföljden villkorlig dom jämte ett kraftigt bötesstraff och vid andragångsvägran
bör påföljden bestämmas till fängelse, i normalfallet minst fyra
månader.

Med anledning av vad departementschefen sålunda förordat vill utskottet
erinra om vad utskottet i annat sammanhang uttalat, nämligen att det är av
utomordentlig vikt att ändring av gällande rätt från lagstiftarens sida sker
genom föreskrift i lag eller genom motivledes gjorda uttalanden i anslutning
till antagande av ny ellerändrad lagtext och inte genom allmänna uttalanden i
lagstiftningsärenden som inte gäller det lagrum som uttalandet avser (JuU
1976/77:15 s. 6). I förevarande ärende har det dock som lagrådet anför varit
naturligt att i samband med de i propositionen förutskickade ändringarna i
praxis när det gäller inkallelse av vägrare även ta upp sanktionssystemet till
diskussion. I linje med sitt nyss nämnda uttalande och i överensstärhmelse
med uttalande från lagrådet finnér utskottet angeläget att understryka att Vad
departementschefen anför i påföljdsfrågan givetvis inte kan vara bindande för
domstolarnas rättstillämpning.

I sak kan utskottet ansluta sig till den uppfattning som ligget* till grund för
departementschefens uttalanden, nämligen att omständigheterna vid fall av
vägran ofta kan vara sådana att hänsynen till allmän laglydnad ej kräver
ådömande av fängelsestraff vid förstagångsvägran. En prövning i det enskilda
fallet bör därför också enligt utskottets mening ofta kunna leda till att
villkorlig dom förenad med böter utgör en tillräckligt ingripande påföljd. Som
departementschefen anför vid propositionens avlåtande (s. 157) är det å andra
sidan ingalunda uteslutet att även i fortsättningen en första vägran bör leda
till dom på fängelse. Också när det gäller andragångsvägran är det enligt
utskottets mening angeläget att bedömningen sker efter individuell prövning
med iakttagande av brottsbalkens allmänna bestämmelser för påföljdsval.
Självfallet måste straffmätningen anpassas till den nya ordningen för förnyad
inkallelse efter vägran som förutskickas i propositionen.

Utöver det anförda föranleder propositionen och motionerna i den del
yttrande begärts från justitieutskottet inte några uttalanden från utskottets
sida.

Stockholm den 27 april 1978

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

FöU 1977/78:28

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Bertil
Johansson (c), Arne Nygren (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Gunde
Raneskog(c), Kerstin Andersson i Kumla(s)*, Hans Pettersson i Helsingborg
(s), Carl Lidbom (s)*, Gunilla André (c), Björn Körlof (m), Martin Segerstedt
(s) och Margareta Andrén (fp).*

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande mening

av Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Kerstin Andersson i
Kumla (s), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Carl Lidbom (s) och Martin
Segerstedt (s), som anser att den del av utskottets yttrande som börjar med ”1
fråga” och slutar med ”anföra följande” bort ha följande lydelse:

Enligt vapenfriutredningens förslag till samhällstjänst skulle tjänsten
organiseras exempelvis som väg- och anläggningsarbete, skogsvård, landskapsvård,
naturvård, kulturminnesvård, fornminnesvård samt vatten- och
avloppsarbeten. Under remissbehandlingen av förslaget riktades en hel del
invändningar mot den administrativa apparat som ett genomförande av
förslaget skulle kräva. Vidare pekades på andra svårigheter att anordna tjänst
av denna typ. Arbetsmarknadsstyrelsen anförde sålunda bl. a. att styrelsen
inte var beredd att åta sig det administrativa ansvaret för samhällstjänsten,
som enligt styrelsens uppfattning avsevärt skilde sig från arbetsmarknadsverkets
övriga uppgifter och innebar konsekvenser som var helt främmande
för arbetsförmedling och andra delar av arbetsmarknadspolitiken. Från
straffrättsliga utgångspunkter ifrågasattes av andra remissorgan om det var
lämpligt att införa en helt ny sanktionsform i det svenska påföljdssystemet.

Utskottet kan i stort ansluta sig till de kritiska synpunkter som sålunda
framkommit, vilket leder utskottet till den slutsatsen att en samhällstjänst i
enlighet med vapenfriutredningens förslag inte bör genomföras nu. Frågan
om införlivandet i det svenska påföljdssystemet av en dylik sanktion bör
enligt utskottets mening övervägas i ett större sammanhang; saken torde
aktualiseras i det lagstiftningsarbete som kan följa av ungdomsfängelseutredningens
betänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom samt den rapport
(Rapport 1977:7) Nytt straffsystem, som lagts fram av brottsförebyggande
rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp. Under hänvisning till det anförda kan
utskottet inte tillstyrka förslaget i motionerna 1923 och 1924 om samhällstjänst
som sanktion vid vägransbrott. Utskottet föreslår därför att försvarsutskottet
avstyrker bifall till dessa motioner i nu berörda delar.

Även om utskottet enligt det ovan sagda inte vill förorda införande av
samhällstjänst enligt vapenfriutredningens förslag som sanktionsform vid
vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänst anser utskottet det vara
angeläget att det skapas ett påföljdssystem, som i största möjliga utsträckning

FöU 1977/78:28

förhindrar att någon döms till fängelse för sin vägran att fullgöra vapentjänst.
Samtidigt bör systemet innehålla en sanktion, som utgör en kännbar påföljd
förden som totalvägrar. Såsom framhålls i motionen 1921 kan det ifrågasättas
om villkorlig dom förenad med böter utgör en tillräckligt kraftig sådan
sanktion. Som utskottet ovan berört kan inte heller någon annan icke
frihetsberövande sanktion i brottsbalken anses lämplig. Enligt utskottets
mening bör man mot den angivna bakgrunden i stället överväga någon annan
form av påföljd. Det bör därvid vara möjligt att utgå från vapenfriutredningens
förslag om samhällstjänst men i enlighet med vad som föreslås i
motionen 1921 organisera tjänsten helt inom civilförsvaret. En sålunda
begränsad form av samhällstjänst torde inte träffas av de praktiska och
principiella invändningar som riktats mot utredningens förslag om samhällstjänst.

Med hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet försvarsutskottet
att hemställa att riksdagen med anledning av motionen 1921 i nu berörd del
fattar beslut om ett genomförande av förslaget om samhällstjänst enligt det
anförda.

Godkännes ej utskottets förslag beträffande sanktionsformer vid vägran,
vill utskottet beträffande de av departementschefen angivna riktlinjerna i
fråga om påföljder för vägransbrott anföra följande.

Särskilt yttrande

av Björn Körlof (m), som anför:

I diskussionen om den straffrättsliga behandlingen av de s. k. värnpliktseller
vapenvägrarfallen synes, enligt min mening, inte tillräcklig uppmärksamhet
ha ägnats åt det förhållandet att brottsbalkens bestämmelser om brott
av krigsmän främst tar sikte på gärningar som begås av värnpliktiga under
fullgörande av värnpliktstjänstgöringen. Eftersom den värnpliktige anses
vara krigsman redan genom inkallelse till tjänstgöring, har de nämnda
bestämmelserna kommit att tillämpas också på dem som vägrar att fullgöra
sådan tjänstgöring. På grund av lagstiftningens konstruktion kan vägraren
således inte manifestera sin vägran på annat sätt än genom att begå ett
krigsmansbrott, i flertalet fall genom att vägra lyda viss order (lydnadsbrott,
tjänstefel) eller genom att utebli från tjänstgöringen (undanhållande,
rymning). Vägraren görs härigenom ansvarig för ett brott som han från sin
synpunkt sett sig nödsakad att begå för att manifestera sin principiella
uppfattning.

Mot denna bakgrund kan frågan ställas om det icke vore möjligt att skapa
ett särskilt brott, straffsanktionerat enligt värnpliktslagen, för dem vilkas
avsikt är att inte fullgöra värnplikten som sådan och reservera krigsmansbrotten
för dem som accepterar den allmänna värnpliktens principiella
uppläggning men som begår brott under fullgörande av denna plikt.

FöU 1977/78:28

Härigenom skulle möjligen kunna åstadkommas att värnpliktsvägrarna inte
inkallas till värnpliktstjänstgöring utan att pliktvägran kan konstateras på ett
tidigare stadium. Påföljden för ett sådant brott skulle kunna ges en
utformning som inte bär alltför mycket av det traditionella straffets prägel
men ändå i form av uppoffring skapar godtagbar rättvisa gentemot de
värnpliktiga. Det kan dock enligt min mening finnas skäl att innan en sådan
ordning närmare övervägs följa utvecklingen inom området efter genomförandet
av de lagändringar som nu föreslås i propositionen.

GOTAB 58047 Slockholm 1978