Med anledning av propositionen 1977/78:100 i vad avser vissa anslag inom handelsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner (Betänkande 1977/78:NU64 Näringsutskottet)

NU 1977/78:64

Näringsutskottets betänkande
1977/78:64

med anledning av propositionen 1977/78:100 i vad avser vissa anslag
inom handelsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner

Ärendet

I detta betänkande behandlas propositionen 1977/78:100 bilaga 14 (handelsdepartementet)
såvitt gäller anslag avseende handelsdepartementet
m. m., kommerskollegium m. m., pris-, konkurrens- och konsumentfrågor
samt patent- och registreringsverket m. m.

HANDELSDEPARTEMENTET M. M.

1. Handelsdepartementet. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under
punkten A 1 (s. 27 f.) och hemställer

att riksdagen till Handelsdepartementet för budgetåret 1978/79
anvisar ett förslagsanslag av 11 941 000 kr.

2. Kommittéer m. m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten
A 2 (s. 28) och hemställer

att riksdagen till Kommittéer m. m. för budgetåret 1978/79 anvisar
ett reservationsanslag av 4 060 000 kr.

3. Extra utgifter. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten A 3
(s. 28) och hemställer

att riksdagen till Extra utgifter för budgetåret 1978/79 anvisar ett
reservationsanslag av 165 000 kr.

4. Krigsmaterielinspektionen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkten A 4 (s. 28 f.) och hemställer

att riksdagen till Krigsmaterielinspektionen för budgetåret 1978/79
anvisar ett förslagsanslag av 378 000 kr.

5. Kostnader för nordiskt samarbete. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkten A 5 (s. 29) och hemställer

att riksdagen till Kostnader för nordiskt samarbete för budgetåret
1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 275 000 kr.

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 64

NU 1977/78:64

KOMMERSKOLLEGIUM M. M.

6. Kommerskollegium. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under
punkten C 1 (s. 53-55) och hemställer

att riksdagen till Kommerskollegium förbudgetåret 1978/79 anvisar
ett förslagsanslag av 19 753 000 kr.

7. Bidrag till vissa internationella byråer m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkten C 2 (s. 55 f.) och hemställer

att riksdagen till Bidrag lill vissa internationella byråer m. m. för
budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 3 709 000 kr.

8. Kostnader för vissa nämnder m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkten C 3 (s. 56 f.) och hemställer

att riksdagen till Kostnader för vissa nämnder m. m. för budgetåret
1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 887 000 kr.

PRIS-, KONKURRENS- OCH KONSUMENTFRÅGOR

9. Marknadsdomstolen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under
punkten D 1 (s. 58 f.) och hemställer

att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1978/79
anvisar ett förslagsanslag av 1 408 000 kr.

10. Näringsfrihetsombudsmannen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkten D 2 (s. 59 f.) och hemställer

att riksdagen till Näringsfrihetsombudsmannen förbudgetåret 1978/
79 anvisar ett förslagsanslag av 2 852 000 kr.

11. Statens pris- och kartellnämnd. Regeringen har under punkten D 3 (s.
60-62) föreslagit riksdagen att till Statens pris- och kartellnämnd för
budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 23 320000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1977/78:800 av Essen Lindahl (s), vari hemställs att till statens pris- och
kartellnämnd från konsumentverket överförs 750 000 kr. i anslag för
konsumentinriktad prisinformation samt 260 000 kr. i medel för två tjänster
inkl. följdkostnader,

1977/78:1648 av Ingrid Sundberg (m) och Gabriel Romanus (fp), vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur konsumenternas
behov av prisinformation skall kunna tillgodoses.

NU 1977/78:64

Beslut dr 1975 beträffande statlig prisinformation

På grundval av ett utredningsförslag (Ds H 1974:2) rörande informationsverksamheten
vid statens pris- och kartellnämnd (SPK) föreslogs i budgetpropositionen
1975 en ändrad kompetensfördelning mellan SPK och konsumentverket
vad beträffar informationsverksamheten. SPK skulle fortsättningsvis
bedriva information om priser och prisutveckling i det kortsiktiga,
nyhetsförmedlande perspektivet, medan konsumentverket skulle ansvara
för information med långsiktig och utbildningsmässig inriktning. Informationsfrågorna
skulle även i fortsättningen handläggas av en särskild enhet
inom SPK. Omfördelningen av uppgifter mellan SPK och konsumentverket
medförde att SPK:s informationsenhet skulle minskas med två tjänster för
handläggare. Dessa tjänster skulle tillföras konsumentverket. Likaså föreslogs
en omfördelning av anslaget för information. Förslaget innebar att av de
medel för information som dittills tilldelats SPK skulle till konsumentverket
överföras medel som motsvarade kostnader för kampanjverksamhet och
produktion av läromedel. För detta ändamål beräknades förbudgetåret 1975/
76 ett belopp av 560 000 kr. Till SPK skulle under anslagsposten Allmän
upplysningsverksamhet anvisas 100 000 kr.

Propositionens förslag beträffande SPK:s informationsverksamhet kritiserades
i en motion av Gabriel Romanus (fp). Förslaget om att resurser skulle
föras över från SPK till konsumentverket borde enligt motionärens mening
avslås. Riksdagen skulle därvid uttala att en överföring av informationsresurser
från SPK till konsumentverket inte borde ske förrän garantier hade
skapats för att SPK skulle ansvara för långsiktig information om konkurrensfrämjande
verksamhet.

Näringsutskottet (NU 1975:26 s. 11 f.) framhöll att utredningsförslaget
rörande informationsverksamheten hade godtagits av samtliga remissinstanser,
däribland även SPK. Utskottet anslöt sig till uppfattningen att ansvaret
för information med mera allmänt konsumentorienterad inriktning borde
åvila konsumentverket. Att konsumentverket fick ansvaret för information
med långsiktig och utbildningsmässig inriktning överensstämde enligt
utskottet väl med vad som samtidigt föreslogs om verkets uppgifter i
samband med utbyggnaden av kommunernas konsumentpolitiska verksamhet.
Utskottet avstyrkte motionen i angivet hänseende. Motionen avslogs
också av riksdagen, som alltså biföll regeringens förslag.

Motionerna

Den ändrade arbetsfördelning mellan SPK och konsumentverket när det
gäller prisinformation som genomfördes år 1975 bör nu omprövas, anförs i
motionen 1977/78:800. Konsumentverket, som skulle svara för prisinformation
av mera långsiktig natur, har inte kunnat prioritera denna uppgift högt.
Det har inte heller samma sakkunskap och utredningsresurser på detta

NU 1977/78:64

område som SPK. Sakuppgifter om varorna som säljarna genom olika
riktlinjer åläggs att lämna kan inte ersätta en mera övergripande eller
jämförande information till konsumenterna från samhällets opartiska organ.
SPK är enligt motionären bäst skickad att planera och genomföra en bred
informationsverksamhet i prisfrågor. De resurser för prisinformation som år
1975 flyttades bort från SPK bör därför återföras dit.

Beslutet år 1975 var inte lyckligt, hävdas också i motionen 1977/78:1648.
Resultatet har blivit att varken SPK eller konsumentverket har ägnat
prisinformationen tillräckligt intresse. Uppdelningen på långsiktig och
kortsiktig prisinformation är oklar, och detta drabbar konsumenterna, som
går miste om angelägen prisinformation. Möjligheterna att återföra ansvaret
på detta område till ett enda verk bör därför utredas.

Utskottet

Riksdagen godkände år 1975 ett förslag av regeringen till ändrad arbetsfördelning
mellan statens pris- och kartellnämnd (SPK) och konsumentverket
i fråga om prisinformation. Beslutet innebar att SPK fortsättningsvis
skulle svara för information av kortsiktig, nyhetsförmedlande karaktär,
medan den långsiktiga, utbildningsinriktade verksamheten på området
skulle handhas av konsumentverket. Denna myndighet fick från SPK överta
vissa resurser för ändamålet.

I motionerna 1977/78:800 och 1977/78:1648 föreslås att detta beslut skall
omprövas. Uppdelningen på två slags prisinformation är oklar, hävdas det.
Konsumentverket har inte ägnat prisinformationen tillräckligt intresse, och
SPK:s sakkunskap tas inte till vara. Motionen 1977/78:800 går ut på att
riksdagen skall besluta om en omedelbar omfördelning av ansvar och resurser
för prisinformation, innebärande att den ordning som gällde till år 1975
återställs. I motionen 1977/78:1648 begärs en utredning som skall ta sikte på
att en enda myndighet skall svara för prisinformationen.

Bestämmande för den organisatoriska lösning som valdes år 1975 var
principen att ansvaret för information med mera allmänt konsumentorienterad
inriktning borde åvila konsumentverket. Självfallet måste prisfrågorna
fl tillräckligt utrymme inom konsumentupplysningens ram. Att två centrala
myndigheter är engagerade i upplysningsverksamheten på prisområdet
ställer stora krav på deras förmåga att samverka. Såvitt utskottet erfarit råder
ett gott samarbete mellan SPK och konsumentverket.

De riktlinjer för prisinformationen som fastställdes år 1975 har enligt
utskottets mening gällt alltför kort tid för att en omprövning av dem skall vara
motiverad. Utskottet utgår från att konsumentverket ägnar stor uppmärksamhet
åt prisfrågorna och att en fortsatt nära samverkan mellan SPK och
konsumentverket eftersträvas av båda parter.

NU 1977/78:64

Med hänvisning til! vad här sagts avstyrker utskottet de två nämnda
motionerna. Regeringens förslag i fråga om medelsanvisning till SPK
tillstyrks.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen
1977/78:800 till Stålens pris- och kartellnämnd för budgetåret
1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 23 320 000 kr.,

2. avslår motionen 1977/78:1648.

12. Konsumentverket: Förvaltningskostnader. Regeringen har under
punkten D4 (s. 63-66) föreslagit riksdagen att till Konsumentverket:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av
35 625 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1977/78:1305 av Karin Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen hemställer om initiativ och medverkan till inrättandet av
lokala fristående konsumentkommittéer i alla kommuner,

1977/78:1316 av Olle Wästberg i Stockholm m. fl. (fp), vari hemställs att
riksdagen uttalar att tyngdpunkten i konsumentpolitiken bör förskjutas i
riktning mot utbildning och upplysning,

1977/78:1630 av Arne Blomkvist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till förstärkta resurser när det gäller att genomföra en
rimlig informationskampanj om den nya konsumentkreditlagen och till olika
slag av rådgivningsmaterial inom det hushållsekonomiska området.

Motionerna

Motionen 1977/78:1305 behandlar frågan om utbyggnad av den kommunala
konsumentverksamheten. Om målet för samhällets konsumentpolitik
skall bli verklighet måste en väl fungerande konsumentverksamhet finnas i
alla kommuner, säger motionärerna. En sådan behövs för att lagarna på
konsumentområdet skall komma till sin rätt. Den lokala konsumentverksamheten
skall inte bara vara en klagomur för reklamationer, anförs det i
motionen, utan framför allt ägnas åt förebyggande insatser. Den skall i första
hand vara till hjälp för dem som har begränsade ekonomiska resurser.

Behovet av information om konsumentkreditlagen (1977:981) berörs i
motionen 1977/78:1630. Motionärerna erinrar om innebörden av denna lag,
vilken träder i kraft den 1 januari 1979. Den förstärkning av konsumentverkets
resurser som med anledning av konsumentkreditlagen föreslås i
budgetpropositionen gäller endast tillsynsverksamheten, säger motionä -

NU 1977/78:64

rerna; de omfattande informationsinsatser som åligger verket behandlas inte.
Konsumentverket måste ge och bekosta information till konsumenterna
utöver den som det ankommer på näringsidkarna att lämna. Ännu mer
angelägen är upplysning till alla berörda näringsidkare om deras skyldigheter
enligt den nya lagen.

I fråga om rådgivningsmaterial på det hushållsekonomiska området anför
motionärerna att bristen på neutralt och aktuellt underlag om olika hushållsgruppers
ekonomiska situation framstår som alltmer besvärande. Det är svårt
att bedöma skäligheten när bidrag och kommunala taxor skall fastställas.
Konsumenternas ekonomiska problem har påtagligt ökats genom hushållsutgifternas
uppgång och svårigheten att få bankkrediter. Konsumentverket
har inte tillräckliga resurser för att kunna förse myndigheter, konsumentvägledare
och konsumenter med ett aktuellt och väl utformat planeringsunderlag.

Synpunkter på konsumentupplysningen i allmänhet framförs i motionen
1977/78:1316. Den konsumentpolitiska diskussionen har under flera år
tenderat att mer framhäva producentpåverkan från myndigheternas sida än
upplysning till konsumenterna, hävdar motionärerna. Producentpåverkan
medför emellertid tre slags faror - att myndigheterna väljer över konsumenternas
huvuden, att myndigheterna agerar med bristande kompetens och på
grundval av otillräcklig kännedom om konsumenternas behov samt att
företagen kommer i ett beroendeförhållande med konsumentverket som
förmyndare. Bortsett från reglering i säkerhetens intresse bör konsumentpolitiken
från liberal utgångspunkt vara inriktad på att ge konsumenten verktyg
för att själv fatta beslut på ett rationellt sätt. Konsumentpolitiken ”bör präglas
av konsumentmakt, inte konsumentverksmakt”. Konsumentens valfrihet
bör sättas i centrum. Följande inslag i en önskvärd satsning på upplysning och
utbildning anges av motionärerna.

O Ett enhetligt varudeklarationssystem med enhetliga normer bör återinföras.

O JämfÖrprismärkningen bör bli obligatorisk.

O Skötselråd för kläder bör bli obligatoriska för de flesta typer av plagg.

O Ytterligare åtgärder mot märkesdifferentiering bör övervägas.

O Konsumentverket bör upprätta en rikstelefonservice för grundläggande
information till konsumenter i hela landet.

O Konsumentundervisningen i skolorna bör byggas ut och integreras i flera
ämnen.

NU 1977/78:64

Kommunal konsumentpolitisk verksamhet
Uppgifter om verksamheten

Uppgifter om den kommunala konsumentpolitiska verksamheten har på
senare tid offentliggjorts dels av handelsminister Burenstam Linder i hans
svar den 3 februari 1978 (RD 1977/78:72 s. 11) på en interpellation (1977/
78:110) i ämnet av Hans Alsén (s), dels av utredningen om kommunal
konsumentpolitisk verksamhet (RKV-utredningen) i dess betänkande (SOU
1978:16) Regional konsumentpolitisk verksamhet (s. 28 f.). Av redogörelserna
framgår bl. a. följande.

Den 1 juli 1975, dvs. kort efter tidpunkten för riksdagens beslut om
utbyggnad av den kommunala konsumentpolitiska verksamheten, fanns
någon form av konsumentpolitisk verksamhet i 69 kommuner. Förhållandena
den 1 januari 1977 belyses av en enkät som har genomförts av Svenska
kommunförbundet.

Enkäten visade att 148 av landets 277 kommuner hade inrättat någon form
av konsumentverksamhet. Härmed avsågs kommuner som har någon
tjänsteman som på hel- eller deltid ger allmänheten vägledning i konsumentfrågor.
Dit räknades också kommuner som genom samarbetsavtal köper
tjänster av annan kommun, vilket skedde i sju områden i landet, omfattande
21 kommuner.

Av dessa 148 kommuner hade 52 inrättat en särskild konsumentnämnd.
Antalet ökade med ett tjugotal i samband med årsskiftet 1976-1977. I 85
kommuner hade kommunstyrelsen ansvaret för konsumentfrågorna. Sociala
centralnämnden var ansvarigt organ i åtta kommuner, medan tre kommuner
hade lagt frågorna under en informationsnämnd. I 23 kommuner behandlades
frågorna av särskilt utskott, delegation eller beredning under kommunstyrelsen
eller sociala centralnämnden. Tretton av dessa organ behandlade
enbart konsumentfrågor.

Antalet kommuner som hade inrättat en referensgrupp för konsumentfrågor
uppgick till 37. I grupperna ingår företrädare för bl. a. fackliga
organisationer och studieförbund.

Beträffande personalresurserna för konsumentvägledning gav enkäten
följande upplysningar. 22 kommuner hade anslagit minst en heltidstjänst.
Deltidstjänster om 20-34 timmar per vecka fanns i 28 kommuner. Det stora
flertalet kommuner avsatte resurser som motsvarade mindre än en halvtidstjänst.
Sålunda hade 39 kommuner 5-19 timmar per vecka för konsumentvägledning,
medan 55 kommuner avsatte resurser för högst 4 timmar per
vecka. Fördelningen över landet var ojämn.

Konsumentpolitisk verksamhet förekom i högre grad i de större kommunerna
än i de mindre. Ungefär 80 % av de kommuner som har mer än 30 000
invånare hade konsumentverksamhet. Motsvarande för kommuner med
mindre än 15 000 invånare var 36 96. Även antalet timmar för konsumentvägledning
varierade i förhållande till kommunstorleken.

NU 1977/78:64

Sedan den 1 januari 1977 har ytterligare kommuner beslutat om inrättande
av konsumentpolitisk verksamhet. Det totala antalet kommuner med sådan
verksamhet den 1 december 1977 beräknas uppgå till 163, varav 60 med
konsumentnämnd. Ca 80 % av landets befolkning bor i kommuner som har
konsumentverksamhet.

RKV-utredningen har genom en enkät till ett urval kommunstyrelser sökt
få en inblick i hur den kommunala konsumentpolitiska verksamheten
bedrivs. Av svaren framgår att de kommunala konsumentvägledarnas
arbetstid till övervägande del (uppskattningen för år 1977 utgör 68 %) upptas
av vägledning till enskilda konsumenter, dvs. rådgivning före köp, reklamationsfrågor
och rådgivning i konsumenträttsliga frågor. Aktiviteter som kan
benämnas allmän konsumentinformation, t. ex. utställningar, information i
skolor, föreningar och organisationer, samt stöd till konsumentpolitiska
aktiviteter i kommunen, vilket kan ta sig uttryck i information till studieförbund,
har uppskattats tillsammans ta i anspråk drygt en femtedel av
arbetstiden under år 1977. Bland övriga uppgifter märks bevakning och
rapportering av konsumentproblem, vissa projekt och undersökningar samt
konsumentnämndsarbete.

Interpellationsdebatt

I den nyssnämnda interpellationen (se s. 7) frågades bl. a. hur handelsministern
såg på utfallet av riksdagens beslut år 1975 om utbyggnad av den
kommunala konsumentpolitiska verksamheten och vilka planer regeringen
hade för att påverka kommunerna att bygga ut denna verksamhet i snabbare
takt än dittills.

Efter att ha redogjort för utvecklingen på området sedan år 1975 uttalade
handelsministern att han vid bedömningen av frågan om det är påkallat att
påverka kommunerna att bygga ut den konsumentpolitiska verksamheten i
snabbare takt än hittills ansåg det lämpligt att också utgå från en prognos för
den framtida utvecklingen. Konsumentverket beräknar, framhöll han, i sin
anslagsframställning för budgetåret 1978/79 att antalet kommuner med
konsumentpolitisk verksamhet i slutet av det budgetåret kommer att vara
225. Att förvänta sig en sådan utbyggnadstakt kanske är alltför optimistiskt i
det svåra ekonomiska läge som kommunerna befinner sig i, sade handelsministern.
En successiv ökning av antalet kommuner med konsumentpolitisk
verksamhet kan dock förutsättas. Handelsministern påpekade att hemkonsulenterna
svarar för vägledning till enskilda konsumenter i kommuner som
ännu inte har konsumentpolitisk verksamhet.

Handelsministerns slutsats varatt det inte fanns anledning för regeringen
att vidta åtgärder för att påskynda utbyggnaden av den kommunala
konsumentpolitiska verksamheten. Den hittillsvarande ökningstakten när
det gäller antalet kommuner som inrättat någon form av konsumentpolitisk

NU 1977/78:64

verksamhet kan inte betraktas som långsam, menade han. Utbyggnaden av
den kommunala konsumentpolitiska verksamheten hade inte visat någon
oroande tendens, och det fanns inte heller anledning att anta att så skulle bli
fallet i framtiden.

Den kommunala konsumentpolitiska verksamheten bör därför, sade
handelsministern, byggas ut i enlighet med riksdagens beslut. Detta innebär
att den konsumentpolitiska verksamheten skall vara ett frivilligt åtagande
från kommunernas sida. Varje kommun skall själv avgöra hur organisationen
närmare skall utformas. Vidare skall det kommunala engagemanget
utformas så att det inte i någon högre grad belastar kommunernas ekonomi.

Interpellanten uttalade i debatten att regeringen i rådande läge borde
”känna ett speciellt ansvar för att försöka övertyga kommunerna om deras
uppgifter och skyldigheter på detta område”. Han ville inte förorda någon
omedelbar lagreglering men sade ”att det kan tänkas att man får pröva vägen
att göra konsumentnämnderna till obligatoriska nämnder”.

Information om konsumentkreditlagen
Konsumentkreditlagen

Konsumentkreditlagen (1977:981) träder i kraft den 1 januari 1979. Lagen
innehåller regler om information i kreditsammanhang. Reglerna innebär att
näringsidkare vid marknadsföring beträffande kredit och innan avtal om
kredit sluts skall lämna information om bl. a. den effektiva räntan för
krediten. I lagen finns också bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp.
Genom lagen inskränks möjligheterna för den som har sålt en vara på kredit
att ta tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida. Såväl reglerna
om information som bestämmelserna om kontantinsats och återtaganderätt
har anknutits till det marknadsrättsliga systemet i marknadsföringslagen
(1975:1418) resp. avtalsvillkorslagen (1971:112).

Riksdagsbehandling av frågan år 1977

I propositionen (1976/77:123) med förslag till konsumentkreditlag m. m.
framhölls att lagens ikraftträdande skulle medföra nya arbetsuppgifter för
konsumentverket. I viss mån skulle det därvid bli fråga om uppgifter som
följde av den gällande instruktionen för verket och som hade ingått bland
förutsättningarna för dess organisatoriska uppbyggnad och anslagstilldelning.
Det kunde dock inte uteslutas, anfördes det, att verket skulle komma
att behöva en viss resursförstärkning för att kunna möta de krav som den nya
lagstiftningen skulle ställa. Frågan om resursbehovet härför fick prövas i
anslutning till de årliga anslagsfrågorna.

1 en motion med anledning av propositionen framställdes önskemål om

1* Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 64

NU 1977/78:64

ökade resurser för konsumentverket. Näringsutskottet erinrade - i yttrande
till lagutskottet - om det nyss refererade uttalandet i propositionen och sade
sig förutsätta att regeringen skulle uppmärksamma konsumentverkets
resursbehov och ta de initiativ som kunde befinnas påkallade. Häri instämde
lagutskottet (LU 1977/78:5). Detta utskott underströk starkt att det var
angeläget att konsumenter och kreditgivare skulle bli utförligt informerade
om innehållet i den nya lagstiftningen. Konsumentverkets uppgifter till följd
av konsumentkreditlagen skulle inte bli enbart informativa; bl. a. skulle
verket utfärda riktlinjer i olika hänseenden. Företrädare för verket hade inför
lagutskottet uttalat att en personalförstärkning skulle bli erforderlig. Enligt
lagutskottets mening, som godtogs av riksdagen, borde emellertid riksdagens
prövning av anslaget till konsumentverket för nästa budgetår inte föregripas.

Anslag från nämnden för samhällsinformation

Med åberopande av lagutskottets ovan refererade uttalande har konsumentverket
hos nämnden för samhällsinformation ansökt om ett anslag av
780 000 kr. för information om konsumentkreditlagen. Anslaget skulle
fördela sig med 235 000 kr. på våren 1978 och 545 000 kr. på budgetåret 1978/
79. Nämnden har beviljat den del av anslaget som hänför sig till våren
1978.

Vissa uppgifter i anslutning till motionen 1977178:1316
Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket har enligt sin instruktion (1976:429) till uppgift bl. a. att
utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning. Av
den proposition (1975/76:34) som ligger till grund för marknadsföringslagen
(1975:1418) framgår att riktlinjer bör ligga till grund för prövningen av
enskilda marknadsföringsåtgärder vid tillämpningen av den nya lagen. Vissa
uttalanden till vägledning för konsumentverkets ställningstagande när det
gäller riktlinjer har tillkommit i propositionen (1976/77:123) med förslag till
konsumentkreditlag m. m.

Den sedan år 1976 gällande marknadsföringslagen innehåller två nya
generalklausuler (3 och 4 §§) om information resp. produktsäkerhet m. m.
Dessa ger marknadsdomstolen (i vissa fall konsumentombudsmannen)
möjlighet att ålägga näringsidkare att lämna information som har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt resp. att förbjuda näringsidkare att till
konsument för enskilt bruk saluhålla vara som medför särskild risk för skada
på person eller egendom eller som är uppenbart otjänlig. Riktlinjer som
anknyter till 3 § kan innefatta märknings- och andra informationssystem.
När det gäller 4 § kan förarbetena tolkas så, att det ankommer på konsu -

NU 1977/78:64

mentverket att utfärda riktlinjer för produktområden där säkerhetsaspekten
är av betydelse.

Det tidigare varudeklarationssystemet med s. k. VDN-normer upphör
efter hand att gälla. VDN-normer som bedöms ha en väsentlig funktion att
fylla ersätts av riktlinjer som konsumentverket utfärdar. Riktlinjerna publiceras
av konsumentverket i dess författningssamling. Verkets styrelse har
våren 1977 fastställt en promemoria som innehåller grundläggande principer
för riktlinjerna.

Insynsutredningen

Insynsutredningen (H 1976:03; ordförande: generaldirektör Åke Englund)
har i uppdrag att utreda frågan om insyn i företagens marknads- och
produktplanering. I de ursprungliga direktiven för utredningen (1977 års
kommittéberättelse del II H 1), utfärdade av handelsminister Lidbom,
framhålls inledningsvis att ett uppmärksammat inslag i det konsumentpolitiska
arbetet under senare år har varit myndigheternas strävan att påverka
producenter, distributörer och marknadsförare (producentpåverkan). I detta
sammanhang erinras om marknadsföringslagens bestämmelser och om
systemet med riktlinjer. Utredningens överväganden skall enligt direktiven
ta sikte på att tillförsäkra de konsumentpolitiska organen, i första hand
konsumentverket, möjligheter att från företagen eller eventuellt deras
organisationer i mån av behov erhålla sådana uppgifter om företagens
verksamhet som är av betydelse i det konsumentpolitiska arbetet. Särskilt
skall uppmärksammans behovet av att få del av uppgifter som möjliggör en
påverkan på företagen redan i deras planeringsstadium. I tilläggsdirektiv av
handelsminister Burenstam Linder i januari 1977 (1978 års kommittéberättelse
del II H 1) görs ”vissa preciseringar av utredningsuppdraget”. Utredningen
bör i första hand bygga sina överväganden på den samarbetsvilja som
finns inom näringslivet. Det betonas att en utgångspunkt måste vara att
företagen själva skall ha ansvaret för produktutvecklingen. Utredningsuppdraget
lämnar, framhålls det, i praktiken utrymme för mycket skilda
ambitioner. Utredningen skall överväga att efter en första probleminventering
i en rapport ange tänkbara modeller för den diskuterade verksamheten.
En sådan rapport och debatten kring den kan, säger handelsministern, bli ett
värdefullt hjälpmedel när det gäller att ta närmare ställning till utredningsarbetets
fortsatta bedrivande.

Åtgärder mot märkesdifferentiering

Med märkesdifferentiering förstås i första hand att identiska eller praktiskt
taget identiska produkter, tillverkade inom samma företag (koncern), saluförs
under olika märkesnamn - och därvid ofta till olika pris. Frågan om åtgärder
mot denna företeelse, vilken medför problem för konsumenterna, har

NU 1977/78:64

behandlats i näringsutskottets betänkande NU 1977/78:28. Utskottet konstaterade
där att något generel It förbud mot märkesdifferentiering f. n. knappast
kunde komma i fråga Det gäller i stället, sade utskottet, att genom rättspraxis

- i marknadsdomstolen - få gränser uppdragna mellan godtagbar och icke
godtagbar tillämpning av den omdiskuterade metoden. Marknadsdomstolen
hade i augusti 1977 efter talan av konsumentombudsmannen (KO) fattat
beslut i ett ärende rörande märkesdifferentiering vid marknadsföring av
fernissa. KO:s talan, som gick ut på att märkesdifferentieringen i det påtalade
fallet var otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen, lämnades utan bifall.
Härav borde man dock inte, menade utskottet, dra slutsatsen att marknadsföringslagen
är verkningslös i samband med märkesdifferentiering. KO hade
förklarat att han avsåg att i en nära framtid bringa ett nytt fall under
marknadsdomstolens prövning och då lägga även 3 § marknadsföringslagen

- om åläggande att lämna information - till grund för sin talan.

Så har skett genom en ansökan av KO i mars 1978 att marknadsdomstolen
skall ålägga ett företag att vid marknadsföring av köksspis av viss typ tydligt
upplysa om de varunamn under vilka spisen förekommer på marknaden.

Utskottet

Den första av de motioner som utskottet behandlar i anslutning till
konsumentverkets anslagsfrågor går ut på att den lokala konsumentpolitiska
verksamheten skall byggas ut snabbare än som nu sker. Motionärerna vill att
regeringen skall ta initiativ och lämna medverkan till inrättande av ”lokala
fristående konsumentkommittéer” i alla kommuner. Verksamheten bör
enligt motionärerna inriktas främst på att vara till hjälp för de konsumenter
som har små ekonomiska resurser.

Det är nu tre år sedan statsmakterna drog upp riktlinjer för en väsentlig
utbyggnad av kommunernas medverkan i konsumentpolitiken. En grundtanke
var därvid att det skulle ankomma på kommunerna själva att besluta
om den lokala verksamheten. Uppbyggnadstakt och organisationsform
skulle avgöras av kommunerna. Men staten skulle medverka med insatser av
olika slag, främst genom konsumentverket.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har den kommunala
konsumentpolitiska verksamheten byggts ut avsevärt efter 1975 års beslut.
Ca 60 % av landets kommuner har nu inrättat någon form av sådan
verksamhet. Det är de större kommunerna som går i täten - av kommuner
med mer än 30 000 invånare har ca 80 % konsumentverksamhet. De
organisatoriska formerna skiftar. Ett 60-tal kommuner har en särskild
konsumentnämnd inom den kommunala nämndorganisationens ram.
Utskottet utgår från att motionärerna inte med termen ”konsumentkommittéer”
har velat rikta udden mot en sådan organisation. I övriga fall ligger
ansvaret för konsumentfrågorna vanligen direkt hos kommunstyrelsen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den kommunala konsu -

NU 1977/78:64

mentpolitiska verksamheten är angelägen och att det är önskvärt att
kommunal service av detta slag kan bli tillgänglig i alla kommuner. Den
hittillsvarande utvecklingen gör, sedd mot bakgrund av det ansträngda
ekonomiska läge som många kommuner befinner sig i, enligt utskottets
uppfattning ett väsentligen positivt intryck. Utskottet räknar - liksom
konsumentverket och handelsministern - med en successivt fortsatt
utbyggnad av den kommunala konsumentverksamheten. Konsumentverket
och de regionala hemkonsulenterna kan förutsättas medverka härtill på olika
sätt. Det kan erinras om att inom konsumentverkets program Systeminriktade
aktiviteter finns ett särskilt delprogram Kommunal och regional
verksamhet, för vilket målet är att stödja och stimulera konsumentverksamheten
i kommunerna. De politiska beslut som direkt avgör utbyggnadstakten
bör emellertid liksom hittills träffas på kommunal nivå. Utskottet avstyrker
motionärernas förslag att riksdagen skall begära särskilda åtgärder av
regeringen på detta område.

I samband med att riksdagen beslöt om den nya konsumentkreditlag
(1977:981) som träder i kraft vid nästa årsskifte underströks det angelägna i att
både konsumenter och kreditgivare skulle bli utförligt informerade om
innebörden av den nya lagstiftningen. Den förstärkning av konsumentverkets
anslag som föreslås i propositionen motiveras bl. a. med att nya uppgifter
- inte enbart av informationskaraktär - tillkommer med anledning av
konsumentkreditlagen. I motionen 1977/78:1630 säger sig motionärerna vilja
kraftigt understryka betydelsen av att konsumentverket får ett tillräckligt
anslag för en rimlig informationskampanj om denna lag. Deras yrkande är att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag till förstärkta resurser för en
sådan kampanj - och dessutom för olika slag av rådgivningsmaterial på det
hushållsekonomiska området. Vad gäller den senare delen av yrkandet anförs
att stora konsumentgrupper har fått påtagligt ökade ekonomiska problem i
samband med att den fortlöpande ökningen av löneinkomsternas köpkraft
har bromsats. Detta har, säger motionärerna, skapat en stor efterfrågan på
rådgivningsmaterial, vilken konsumentverket inte har resurser att tillfredsställa.

Näringsutskottet har redan förra året, i yttrande till lagutskottet över
förslaget till konsumentkreditlag, uttryckt en förväntan att regeringen skulle
uppmärksamma konsumentverkets resursbehov till följd av den nya lagstiftningen
och ta de initiativ som kunde befinnas påkallade. I nuläget konstaterar
utskottet att verket för den informationsverksamhet det gäller inte är
hänvisat uteslutande till det här aktuella anslaget. Som framgår av redogörelsen
i det föregående har nämnden för samhällsinformation bidragit med
medel för ändamålet. Av ett begärt anslag från nämnden av 780 000 kr. har
konsumentverket hittills fatt den del - 235 000 kr. - som hänför sig till våren
1978. Verkets ansökan i övrigt kvarstår för prövning senare. Med hänvisning
till vad här nämnts avstyrker utskottet motionen 1977/78:1630 till den del
som den avser information om konsumentkreditlagen.

NU 1977/78:64

Vad beträffar motionärernas yrkande i övrigt konstaterar utskottet att det
gäller ett viktigt informationsbehov. Utskottet förutsätter att detta i möjligaste
mån tillgodoses inom ramen för de resurser som står till konsumentverkets
förfogande. Motionärerna begär inte någon höjning nu av det
anslagsbelopp som regeringen har föreslagit. Deras yrkande får i stället anses
gå ut på att regeringen skall lägga fram förslag om ytterligare anslag på
tilläggsbudget. Någon framställning från riksdagen om att så skall ske vill
utskottet inte förorda. Motionen 1977/78:1630 avstyrks sålunda även i
återstående del.

En rad principfrågor rörande konsumentpolitiken tas upp i motionen 1977/
78:1316. Motionärerna tycker sig ha funnit en tendens till att producentpåverkan
framhävs som konsumentpolitiskt medel på bekostnad av konsumentupplysning
i olika former. Motionens syfte sammanfattas slagordsmässigt
i att konsumentpolitiken bör präglas av konsumentmakt, inte konsumentverksmakt.
Yrkandet är att riksdagen skall uttala att tyngdpunkten i
konsumentpolitiken bör förskjutas i riktning mot utbildning och upplysning.

Det anslag som konsumentverket får till förvaltningskostnader anvisas i
programtermer. Programmen rymmer aktiviteter av mångahanda slag. Målet
för verksamheten inom det första - och ekonomiskt sett största - programmet,
Marknadsinriktade aktiviteter, är att påverka producenter, distributörer
och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov
och att för konsumenterna ange möjligheter till ett resursutnyttjande som
tillgodoser deras behov. Som det viktigaste medlet för programmet nämns
producentpåverkan genom sådana riktlinjer för företagens marknadsföring
och produktutveckling som verket enligt sin instruktion har att utfärda. Så till
vida har motionärerna rätt i att producentpåverkan framhävs som inslag i
konsumentpolitiken.

Arbetet med riktlinjer liksom handläggningen av ärenden enligt marknadsföringslagen
(1975:1418) och avtalsvillkorslagen (1971:112) går emellertid
till stor del ut på att söka få till stånd fylligare och mera korrekt
information om varor och tjänster, till grund för rationella beslut av
konsumenterna. Konsumentverkets aktiviteter med inriktning på producenterna
och dess aktiviteter med inriktning på konsumenterna betingar
varandra ömsesidigt. Det är därför enligt utskottets mening missvisande att
såsom motionärerna sätta producentpåverkan och konsumentupplysning i
motsatsställning till varandra.

Utskottet vill också erinra om att insynsutredningen (H 1976:03) f. n. i
viktiga hänseenden studerar förutsättningarna för producentpåverkan. Enligt
uppgift avser utredningen att i år lägga fram en lägesrapport som kan utgöra
grund för fortsatt debatt. Utskottet finner det naturligt att statsmakterna
avvaktar denna rapport och diskussionen kring den innan de överväger nya
direktiv till konsumentverket i fråga om producentpåverkan kontra verksamhet
med annan inriktning.

NU 1977/78:64

1 motiveringen för motionsyrkandet föreslås vissa konkreta inslag i den
satsning på upplysning och utbildning som motionärerna pläderar för. Till
dessa förslag vill utskottet foga följande kommentarer.

Arbetet med riktlinjer går i hög grad ut på att-som motionärerna önskar -få till stånd objektiv information om olika varor. I detta sammanhang
åberopar motionärerna det tidigare tillämpade varudeklarationssystemet och
kräver att ”VDN-tänkandet” skall komma tillbaka. Det ingår i riktlinjearbetet
att VDN-normer som bedöms ha en väsentlig funktion att fylla skall
ersättas av riktlinjer som konsumentverket utfärdar. Riktlinjearbetet i
anslutning till marknadsföringslagens informationsklausul ger underlag för
krav på sådana råd för skötsel av klädesplagg som motionärerna efterlyser.
Åtgärder som syftar till förbättrad information om beklädnad och textilier hör
till de aktiviteter som konsumentverket prioriterar.

En kampanj om jämförpriser har påbörjats av konsumentverket under
detta budgetår och planeras fortsätta under det kommande. Marknadsföringslagen
torde kunna läggas till grund för krav på jämförprismärkning i
vissa fall. Motionärernas begäran redan nu om ett obligatorium på detta
område synes inte stå i god överensstämmelse med motionens ideologiska
grundvalar.

I fråga om åtgärder mot märkesdifferentiering hänvisar utskottet till sin i
det föregående omnämnda behandling av ämnet hösten 1977. Därtill kan
läggas att konsumentombudsmannen nyligen har påkallat marknadsdomstolens
prövning av ett nytt fall av märkesdifferentiering och därvid vidgat
grunden för sin talan jämfört med det fall som prövades år 1977.

Önskemålet om en rikstelefonservice hos konsumentverket för konsumenter
från hela landet står i motsättning mot strävan att i stor utsträckning
föra ut konsumentpolitiken på det lokala planet. Konsumentverket räknar
tvärtom med att dess direktrådgivning till konsumenterna på längre sikt i
stort skall kunna avvecklas. Den ersätts då delvis av service till de
kommunala konsumentorganen. Utskottet finner en sådan utveckling
naturlig.

Vad slutligen gäller konsumentundervisningen i skolorna är den, såsom
framgår redan av budgetpropositionen, ett viktigt intresseområde för konsumentverket.
För riksdagens del bör en mera ingående diskussion av
undervisningen i konsumentkunskap företrädesvis föras i annat sammanhang
än det nu aktuella. Utskottet vill erinra om attén motion (1977/78:1178)
i ämnet, väckt under allmänna motionstiden i år, har hänvisats till
utbildningsutskottet, som uppskjuter behandlingen av den till nästa riksmöte.

Med hänvisning till vad här har anförts avstyrker utskottet motionen 1977/
78:1316.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag beträffande anslag till konsumentverket
för förvaltningskostnader. En motion som avser överflyttning av vissa
resurser från konsumentverket till statens pris- och kartellnämnd har

NU 1977/78:64

avstyrkts av utskottet under föregående punkt. I händelse att riksdagen vill
bifalla motionen börävendet nu förevarande anslaget justeras i enlighet med
motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

1. beträffande kommunal konsumentpolitrsk verksamhet
att riksdagen avslår motionen 1977/78:1305,

2. beträffande information om konsumentkredit lagen, m. m.
att riksdagen avslår motionen 1977/78:1630,

3. beträffande ändrad inriktning av konsumentpolitiken
att riksdagen avslår motionen 1977/78:1316,

4. beträffande anslag till konsumentverket för förvaltningskostnader att

riksdagen med bifall till regeringens förslag till Konsumentverket:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1978/79 anvisar ett
förslagsanslag av 35 625 000 kr.

13. Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. Regeringen har
under punkten D 5 (s. 66 f.) föreslagit riksdagen att till Konsumentverket:
Undersökningsverksamhet m. m. för budgetåret 1978/79 anvisa ett reservationsanslag
av 2 052 000 kr.

I motionen 1977/78:794 av Hans Alsén m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
konsumentpolitiskt forsknings- och utvecklingsarbete,

2. att anslaget D 5. Konsumentverket: Forskning m. m. måtte benämnas
Konsumentverket: Forsknings- och utvecklingsarbete.

Motionen

Den forskning som konsumentverket stöder bör, säger motionärerna,
främst sessom ett medel att stärka konsumenternas ställning i förhållande till
producenter, marknadsförare och försäljare. Särskilt bör den ägnas åt att
stärka de resurssvaga konsumenternas ställning. Exempel ges på viktiga
forskningsuppgifter inom detta område. Konsumenternas möjligheter att
hävda sig på marknaden kan förbättras genom utbildning. Konsumentpolitiskt
motiverad kursverksamhet bedrivs sedan länge av studieförbunden och
stöds av konsumentverket med medel från anslaget till forskning m. m.
Denna kursverksamhet kan ses som en första början till ett mera omfattande
utvecklingsarbete, inom vilket forskningsinsatserna kompletteras med
utbildningsinsatser och försöksverksamhet. Konsumentverket utför vidaremed
medel ur sitt förvaltningsanslag - externa undersökningar av olika varor,
tjänster och andra nyttigheter. Beloppen för sådana ändamål överstiger vad
verket anslår till forskningsprojekt.

Med åberopande av ett uttalande i socialdemokratiska partiets forsknings -

NU 1977/78:64

program anför motionärerna att det är nödvändigt att forskning och
utvecklingsarbete utgående från konsumentintressena bedrivs som motvikt
mot näringslivets satsning på området. De nämner verksamhet som pågår vid
universitet och högskolor och betecknar det som mycket angeläget att
konsumentverket även i fortsättningen får möjlighet att stödja konsumentpolitiskt
relevant, målinriktad forskning och att denna i större utsträckning
än hittills kompletteras med utvecklingsarbete och försöksverksamhet inom
studieförbund, kooperativa och fackliga organisationer, kommuner etc. Den i
budgetpropositionen föreslagna anslagsbenämningen ”undersökningsverksamhet
m. m.” är, hävdar motionärerna, olämplig och kan leda till missförstånd.

Redogörelse för konsumentverkets forskningsverksamhet

Forskningsrådsutredningen har i betänkandet (SOU 1977:53) Sektorsanknuten
forskning och utveckling publicerat sex fallstudier, utförda av en
arbetsgrupp inom Statskonsult AB. En av fallstudierna (s. 39-49) gäller
konsumentverkets FoU-verksamhet. Vissa uppgifter och synpunkter ur
denna redogörelse återges här.

Inom ramen för sitt mål att stödja och förbättra konsumenternas ställning
på marknaden tillämpar konsumentverket följande riktlinjer vid fördelning
av anslaget till konsumentekonomisk forskning:

O Projekten skall ha en problemuppfångande, problemanalyserande,
problemlösande eller effektmätande karaktär och ge underlag för konsumentpolitiska
åtgärder.

O Projekten bör öka kunskaperna om de resurssvaga grupperna.

O Projekten bör ingå i ett institutionsbundet konsumentpolitiskt forskningsprogram
men samtidigt ge utrymme för insatser från flera ämnesområden.

De enskilda hushållens ekonomiska situation är sålunda den primära
grunden för nuvarande inriktning av-konsumentpolitiken. Fördelningen av
anslaget till den konsumentekonomiska forskningen bygger på samma
grund. Det konsumentekonomiska forskningsfältet är med denna utgångspunkt
relativt nytt, varför en stor del av de ansträngningar konsumentverket
hittills har nedlagt för att främja forskningen inom området har varit av
karaktären att stimulera tänkandet att söka nya banor och uppmuntra till
utformning av forskningsprogram. I sin bedömning av framtida forskningsinriktning
anser konsumentverket att huvudparten av forskningsinsatserna
bör läggas på sociologisk, konsumenträttslig och ekonomisk forskning.

Konsumentverkets strävan har varit att underlätta uppkomsten av
forskarlag i ett av institutionerna själva på längre sikt utformat forskningsprogram.
Som skäl till att främst satsa på grupper av forskare anges från

NU 1977/78:64

verkets sida att man härigenom får förbättrade möjligheter att uppnå
kontinuitet i forskningen och större förutsättningar att fullfölja forskningsprogram.
Konsumentverket har medvetet undvikit att gå ut till institutionerna
med färdigformulerade projektförslag.

Termerna grundforskning och tillämpad forskning betraktas som mindre
relevanta för karaktäristik av forskningsinriktningen inom sektom. Då
forskningsområdet är relativt nytt kommer så gott som alla projekt att
innehålla viss del av grundforskning med ny teoribildning och modellskapande.

Den samhällsvetenskapliga inriktningen av den konsumentekonomiska
forskningsverksamheten har förstärkts med konsumentverkets tillkomst.
Hushållet och dess ekonomiska situation är numera utgångspunkten för all
konsumentekonomisk forskning.

Konsumentverket har ägnat stor uppmärksamhet åt att initiera forskning
och skapa forskarresurser inom konsumentområdet. Verket avsatte tidigt
projektmedel för att tillsammans med universitetskanslersämbetet (UKÄ)
utarbeta riktlinjer beträffande konsumentekonomisk utbildning. En arbetsgrupp
inom UKÄ (med medverkan från konsumentverket) avlämnade år
1975 ett förslag till universitetsutbildning med konsumentekonomisk inriktning
(UKÄ-rapport 1975:2). På grundval av detta arbete startade hösten 1976
vid några universitet försöksverksamhet med nya utbildningslinjer, som
skall ge ekonomexamen med konsumentekonomisk inriktning. En annan
arbetsgrupp har lämnat förslag om inrättande av en professur i konsumentekonomi
vid Lunds universitet (UKÄ-rapport 1976:2). Denna professur har
också inrättats genom omvandling av en redan befintlig tjänst.

Utöver de resurser som konsumentverket har för forskning via det här
aktuella anslaget har verket möjlighet att finansiera extra beställningar från
olika forskningsutförande organ med medel från anslaget till verkets
förvaltningskostnader. I detta sammanhang är det fråga om projekt där
konsumentverket har stort behov av att innehålls- och tidsplanera projekten,
dvs. där verket aktivt styr forskningsarbetets inriktning och innehåll. Vad nu
sagts innebär att uppdragsforskning finansieras från verksanslaget, medan
annan forskning finansieras från reservationsanslaget för forskning.

Konsumentverket har inriktat sina ansträngningar på att söka skapa aktiva
forskargrupper vid universiteten i Lund, Stockholm och Umeå. Verksamma
forskargrupper av detta slag finns vid de tre universiteten sedan läsåret 1976/
77. Ett 40-tal forskare vid universitet och högskolor beräknas ha erhållit
forskningserfarenhet inom området eller vara aktiva i projekt med konsumentekonomisk
anknytning.

Forskningsanslaget handhas inom konsumentverket av dess planeringssekretariat.
Åt forskningsfrågor ägnar sig en handläggare på heltid och en på
något mer än halvtid. Ärenden som berör forskningsanslaget avgörs av
generaldirektören efter förberedelse inom planeringssekretariatet och beredning
inom verkets enheter. Konsumentverkets styrelse godkänner dessför -

NU 1977/78:64

innan planerna för arbetet med forskningsanslaget.

De ansökningar som kommer in bedöms informellt. Det finns inom
konsumentverket inga nedtecknade prioriteringsregler i vad avser projektbedömning.
Projekten bedöms enbart efter de allmänna riktlinjer som anges i
verkets målsättning och med utgångspunkt i handläggarnas allmänna
forskningserfarenhet och kunskap. Projektbeskrivning görs oftast i samråd
med verket, som fordrar en relativt noggrann beskrivning med etappindelning.

Konsumentverkets kontakter med forskningsråden har hittills varit få och
oregelbundna, då man har ansett det vara väsentligt att först bygga upp
fungerande forskningsresurser inom det egna området. Däremot har verket
haft regelbundna kontakter med styrelsen för teknisk utveckling, särskilt
med dess nämnd för socialteknik och den konsumenttekniska forskningsgruppen
där.

Resultaten av den forskning som stöds av konsumentverket presenteras i
resp. institutioners egna skriftserier. Konsumentverket medverkar till viss
popularisering och spridning genom införande av artiklar i verkets tidskrifter
Råd och Rön samt Konsumenträtt. Dessutom vidarebefordras resultaten
internt inom verket genom seminarier till vilka forskare inbjuds. Konsumentverket
medverkar även till internationell, främst nordisk, spridning av
forskningsresultat.

Vad gäller verksamhetens inriktning i fortsättningen anser konsumentverket
allmänt sett att forskningsinsatserna bör koncentreras till frågor som
rör hushållens resursproblem, distribution samt konsumenträtt. De konsekvenser
som sammanslagningen av konsumentverket och konsumentombudsmannaämbetet
har medfört för forskningsanslagets del samt för den
inriktning och strategi verket utformat för fördelningen av forskningsmedel
är det alltför tidigt att bedöma effekterna av. Från verkets sida är man
angelägen att få fortsätta påbörjat arbete med dess nuvarande inriktning. KOämbetets
tidigare inriktning på masskommunikationsfrågor väntas medföra
ett ökat intresse för kommunikationsforskning och forskning rörande
reklamens effekter. Den nya marknadsföringslagen med särskilda bestämmelser
om produktsäkerhet och företagens produktinformation kommer
också att ge underlag för vidgad konsumentforskning inom dessa områden.

Vid bedömning av effekterna av den av konsumentverket stödda forskningen
är man bl. a. beroende av vilket tidsperspektiv som väljs. Forskningsverksamhetens
allmänna inriktning har gjort att det varit svårt att direkt
tillämpa vunna forskningsresultat i verksamheten. Inom konsumentverket
finns anställda som hävdar att det är nödvändigt att göra dessa bedömningar
på litet längre sikt särskilt med tanke på att konsumentpolitiken befinner sig i
ett uppbyggnadsskede. Andra bedömare inom verket vill ha direkt för
politiken användbara resultat. Det pågår sålunda bland verkets personal en
debatt beträffande forskningsanslaget och dess användning.

NU 1977/78:64

De brister som planeringssekretariatet främst ser i hittillsvarande forskningsverksamhet
avser distributionsforskning, forskning om reklam och
annan marknadsföring, rättssociologisk forskning samt avsaknad av tvärvetenskapliga
forskningsgrupper. Den strategi som har valts när det gäller
konsumentforskningens utveckling ämnar man inom den närmaste framtiden
fortsätta med. Detta innebär att man även i fortsättningen kommer att
satsa på konsumentpolitiskt inriktade forskningsgrupper vid olika universitetsinstitutioner.

Utskottet

Vid sidan av det under föregående punkt behandlade anslaget Förvaltningskostnader
disponerar konsumentverket bl. a. ett anslag som f. n.
benämns Forskning m. m. Det är avsett för bidrag till externa projekt och
studieverksamhet inom konsumentpolitiska problemområden. För budgetåret
1977/78 har olika studieförbund fått sammanlagt drygt 900 000 kr.,
motsvarande ca 45 % av anslagsbeloppet, till kurser och andra utbildningsändamål.
Merparten av de medel som är tillgängliga under anslaget används
för finansiering av forskning. Inriktningen och uppläggningen av denna
verksamhet belyses av redogörelsen i det föregående.

I propositionen upptas oförändrat nominellt belopp för det anslag det här är
fråga om. Anslagsrubriken föreslås ändrad till Undersökningsverksamhet
m. m. Detta motiveras av handelsministern på följande sätt. Avsikten är att
de externa projekten skall knyta an till verkets nuvarande och planerade
arbete på ett sådant sätt att idéer, metoder och resultat naturligt integreras i
den löpande verksamheten. Kravet på dessa projekt är att de har en
problemuppfångande, problemanalyserande, problemlösande eller effektmätande
karaktär och att de kan ge underlag för verkets konsumentpolitiska
åtgärder. Mot bakgrund av denna beskrivning är det inte helt korrekt att kalla
de aktiviteter som det gäller för forskning.

Anslagets användning och benämning diskuteras i motionen 1977/78:794.
Motionärerna betecknar det som mycket angeläget att konsumentverket får
möjlighet att även fortsättningsvis stödja målinriktad forsk ning och att denna
mer än hittills kompletteras med utvecklingsarbete och försöksverksamhet
inom studieförbund, kooperativa och fackliga organisationer, kommuner etc.
Särskilt betonas studieförbundens roll. Den föreslagna nya anslagsrubriken är
olämplig och kan leda till missförstånd, menar motionärerna.

Utskottet uppfattar inte handelsministerns uttalande som uttryck för en
avsikt att åstadkomma en ändrad inriktning av den verksamhet som
finansieras genom anslaget. Enligt utskottets mening saknas också underlag
för beslut av den innebörden. Fastmer synes det betydelsefullt att verksamheten
får utvecklas kontinuerligt och att de forskare som har fått intresse för
och erfarenhet äv konsumentpolitisk forskning stimuleras till fortsatt
medverkan.

NU 1977/78:64

Konsumentverket tycks hittills inte ha utformat något långsiktigt program
för sina insatser på forskningsområdet. Utskottet har emellertid inhämtat att
ett förslag till sådant program f. n. utarbetas inom verket och att det beräknas
kunna föreläggas verkets styrelse inom en nära framtid. Denna planering är
enligt utskottets mening angelägen. Den bör kunna skapa förutsättningar för
en precisering av konsumentverkets uppgifter på området till fördel för
forskarna, för andra forskningsstödjande organ och för statsmakterna, som
därigenom får ett bättre underlag för sina beslut om resurstilldelning. Den bör
också kunna ge uppslag i fråga om ämnen, metoder och organisatoriska
former för den fortsatta konsumentforskningen. Härvid kan även den i
motionen berörda frågan om en närmare anknytning mellan forskningen och
den konsumentpolitiska studieverksamheten aktualiseras.

Motionärernas önskemål tillgodoses i väsentlig mån om riksdagen lämnar
vad utskottet här har anfört utan erinran. Något särskilt uttalande av
riksdagen på grundval av motionen finner utskottet inte motiverat. Frågan
om anslagets benämning synes mot angiven bakgrund vara mindre betydelsefull.
Med hänsyn bl. a. till att en väsentlig del av anslagssumman är avsedd
för kursverksamhet etc. ter sig motionärernas förslag till anslagsrubrik
mindre lämpligt. Utskottet godtar regeringens förslag beträffande såväl
anslagsbelopp som anslagsrubrik.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motionen 1977/78:794 till Konsumentverket: Undersökningsverksamhet
m. m. för budgetåret 1978/79 anvisar ett reservationsanslag
av 2 052 000 kr.

14. Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkten D 6 (s. 68) och hemställer

att riksdagen till Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden
för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 4 539 000
kr.

15. Bidrag till kommersiell service. Regeringen har under punkten D7(s. 69
f.) föreslagit riksdagen att

1. till Bidrag till kommersiell service för budgetåret 1978/79 anvisa ett
förslagsanslag av 2 500 000 kr.,

2. medge att kreditgaranti för lån till anskaffning av varulager under
budgetåret 1978/79 beviljas intill ett belopp av 2 000 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1977/78:1298 av Gunnel Jonäng (c), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om åtgärder för att möjliggöra för glesbygdens butiker att
tillhandahålla tidningar och tidskrifter.

NU 1977/78:64

1977/78:1631 av Arne Blomkvist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
anhåller hos regeringen om initiativ i syfte att möjliggöra ett utvidgat
driftstöd till olönsamma och nedläggningshotade dagligvarubutiker i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Motionerna

Driftstöd till nedläggningshotade dagligvarubutiker måste ges mera förutsättningslöst
än enligt de principer som angavs i propositionen 1977/78:8 om
åtgärder på distributionsområdet, sägs det i motionen 1977/78:1631. Småbutikerna
får inte utlämnas åt marknadskrafternas fria spel. Konsumentverket
bör därför få i uppdrag att undersöka behovet av driftstöd på längre sikt, att
pröva alternativa utformningar av stödet och att utarbeta riktlinjer för dess
utformning och tillämpning i framtiden.

Det ligger i samhällets intresse att medverka till att tidningar och tidskrifter
kan distribueras i glesbygderna, anförs i motionen 1977/78:1298. Pressens
Samdistribution AB (Presam), som sköter distributionen, levererar till de
stora butikerna utan distributionsavgift. En stor del av de mindre återförsäljarna
måste däremot betala en sådan avgift på mellan 54 och 72 kr. per månad.
Detta gör tidningsförsäljningen olönsam och blir till nackdel för glesbygdsbefolkningen.

Riksdagsbehandling av frågan om driftstöd hösten 1977

Riksdagen beslöt hösten 1977(prop. 1977/78:8, NU 1977/78:14, rskr 1977/
78:43) om driftstöd till butiker.

I propositionen uttalade handelsministern att driftstöd i vissa mycket
speciella situationer kan vara motiverat som ett medel för att vidmakthålla en
viktig butik eller i undantagsfall en varubuss. Han påtalade emellertid risken
för att ett sådant stöd skulle kunna framstå som ett otillbörligt gynnande av
visst företag framför annat. Bl. a. därför ansåg han det nödvändigt med en
mycket restriktiv tillämpning av den nya stödformen. Enligt de riktlinjer som
angavs i propositionen och godkändes av riksdagen skall driftstöd utgå bara
när det är fråga om tillfälliga lösningar under en begränsad övergångstid. Det
kant. ex. röra sig om att vidmakthålla en butik underen begränsad tid tilldess
att innehavaren drar sig tillbaka av åldersskäl. Driftstödet är att betrakta som
en ersättning från det allmännas sida för en samhällsekonomiskt viktig
funktion som inte kan fullgöras på affärsmässiga grunder. Stöd till företaget
som sådant är det primärt inte fråga om. Inom de angivna begränsade
ramarna kan driftstöd utgå till dagligvarubutik, försäljningsställe för drivmedel
eller, om särskilda skäl föreligger, till varubuss som saluhåller
dagligvaror. Det har överlämnats till konsumentverket att överväga beräkningsgrunder
för driftstödet med möjlighet att pröva alternativa metoder.
Vad beträffar den ekonomiska ramen uttalades att för driftstöd inledningsvis
borde anslås 500 000 kr.

NU 1977/78:64

I näringsutskottet reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna för
ett uttalande om generös tillämpning i fråga om olönsamma butiker som
fyller en viktig funktion i glesbygdernas försörjning med dagligvaror och för
ett anslagsbelopp av 2 milj. kr. Riksdagen följde utskottsmajoriteten och gick
sålunda på propositionens linje.

Uppdrag till konsumentverket rörande tidningsdistribution i glesbygder

Konsumentverket fick i september 1977 i uppdrag att undersöka vilka
servicefunktioner som med fördel skulle kunna tillföras glesbygdsbutiker och
liknande och som kan bidra till ett förbättrat underlag för den handeln. I
sammanhanget skulle även studeras möjligheterna att utöva sådana servicefunktioner
som redan i dag i principstår till buds. Arbetet skulle ta sikte på att
- i första hand genom egna initiativ hos berörda parter - underlätta
möjligheterna för glesbygdsbutiker och liknande att tillhandahålla ett vidgat
utbud av varor och tjänster. Det skulle dock stå verket fritt att framföra även
förslag om andra vägar för att nå det angivna syftet.

Kooperativa förbundet (KF) och Sveriges livsmedelshandlareförbund
(SSLF) hemställde i gemensam skrivelse den 1 november 1977 att regeringen
ville överväga särskilda åtgärder som ekonomiskt underlättar för försäljningsställena
i glesbygder att tillhandahålla tidningar och tidskrifter. Pressbyråföretagen
AB underströk i skrivelse den 15 november 1977 de av KF och
SSLF framförda önskemålen om särskilda samhällsinsatser i detta syfte.

Regeringen beslöt den 22 december 1977 att skrivelserna skulle överlämnas
till konsumentverket för att beaktas i det arbete som verket bedriver
beträffande vidgade servicefunktioner hos glesbygdshandeln. Konsumentverket
skall i arbetet samråda med presstödsnämnden.

Utskottet

På grundval av en proposition om åtgärder på distributionsområdet beslöt
riksdagen i höstas att de hittillsvarande formerna för stöd till kommunal
service skall - fr. o. m. budgetåret 1978/79 - kompletteras med driftstöd i
vissa fall. Såsom regeringen hade föreslagit räknades därvid med ett belopp av
500 000 kr. fördetta ändamål under det första budgetåret. Det beloppet ingår i
den summa av 2 500 000 kr. som i budgetpropositionen föreslås för bidrag till
kommersiell service.

Principförslaget i höstas föranledde två motionsyrkanden om en kraftig
uppräkning-i det ena fallet till 2 milj. kr. under det första året - av det belopp
som regeringen hade kalkylerat med för driftstöd. Förslag om ett utvidgat
driftstöd förs nu åter fram i motionen 1977/78:1631. Motionärerna vill att
stödet skall tillämpas relativt generöst och att man skall räkna med en
betydande ökning av anslaget. De låter dock inte sitt önskemål avse ett visst
belopp utan yrkar på att riksdagen skall begära att regeringen tar initiativ i
syfte att möjliggöra ett utvidgat driftstöd till olönsamma och nedläggnings -

NU 1977/78:64

hotade butiker.

Utskottet anser inte att det på nuvarande stadium finns anledning att
ompröva förra årets principbeslut om driftstödet. Utskottet avstyrker alltså
motionen 1977/78:1631 och tillstyrker regeringens förslag såväl i vad gäller
driftstödet som i vad gäller de övriga anslagsändamålen.

I motionen 1977/78:1298 påtalas att Pressens Samdistribution AB (Presam),
som organiserar detaljhandelsdistributionen av tidningar och tidskrifter,
belastar de mindre återförsäljarna med en månatlig distributionsavgift,
medan de stora butikerna får leverans utan sådan avgift. Motionären begär
åtgärder av regeringen för att möjliggöra för glesbygdens butiker att
tillhandahålla tidningar och tidskrifter.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har frågan redan aktualiserats
hos regeringen genom en skrivelse från Kooperativa förbundet och
Sveriges livsmedelshandlareförbund. Regeringen har föreskrivit att frågan
skall beaktas av konsumentverket inom ramen för ett redan tidigare
pågående arbete som går ut på att söka vidga glesbygdsbutikernas servicefunktioner.
Någon framställning till regeringen från riksdagens sida erfordras
alltså inte, varför utskottet avstyrker motionen 1977/78:1298.

Utskottet hemställer

1. beträffande utvidgat driftstöd

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1631,

2. beträffande tidningsdistribution i glesbygd

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1298,

3. beträffande medelsanvisning m. m.

att riksdagen med bifall till regeringens förslag

a) till Bidrag till kommersiell service för budgetåret 1978/79
anvisar ett förslagsanslag av 2 500 000 kr.,

b) medger att kreditgaranti för lån till anskaffning av varulager
under budgetåret 1978/79 beviljas intill ett belopp av 2 000 000
kr.

PATENT- OCH REGISTRERINGSVERKET M. M.

16. Patent- och registreringsverket. Regeringen har under punkten E 1 (s.
72-82) föreslagit riksdagen att till Patent- och registreringsverket för budgetåret
1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 69 265 000 kr.

I motionen 1977/78:1288 av Bernt Ekinge (fp) hemställs att riksdagen

1. hos regeringen begär att patentbesvärsrätten ges en mer fristående
ställning i förhållande till patent- och registreringsverket,

2. vid behandling av budgetpropositionen bilaga 14 beslutar att patentbesvärsrätten
skall vara ett huvudprogram vid patent- och registreringsverket.

NU 1977/78:64

Motionen

Det är, uttalas i motionen, väsentligt att patentbesvärsrättens rent praktiskt
motiverade administrativa anknytning till patent- och registreringsverket
inte utformas på ett sådant sätt att patentbesvärsrättens reellt fristående
ställning kan komma att äventyras. Ett par omständigheter inger enligt
motionären farhågor. Verkets generaldirektör är ordförande i den särskilda
tjänsteförslagsnämnden för den besvärsrätt som skall ta ställning till besvär
över verkets beslut. Att patentbesvärsrätten inte utgör ett eget huvudprogram
markerar en mera långtgående inordning under verket än som är
lämplig för en förvaltningsdomstol. Att ge patentbesvärsrätten en mera
fristående ställning skulle ligga väl i linje med de ambitioner som ligger
bakom det aktuella förslaget om fristående länsdomstolar.

Uppgifter i anslutning lill motionen
Gällande bestämmelser, m. m.

Patentbesvärsrätten är en förvaltningsdomstol som tillkom den 1 januari
1978 genom omvandling av den dittillsvarande besvärsavdelningen vid
patent-och registreringsverket (prop. 1976/77:96, NU 1976/77:29, rskr 1976/
77:237). Till grund för propositionen låg betänkandet (Ds H 1976:1) Besvärsavdelningen
inom patent- och registreringsverket.

Patentbesvärsrättens verksamhet regleras i första hand genom lagen
(1977:729) om patentbesvärsrätten (ändrad 1977:1021). I lagen anges inledningsvis
(1 §) att patentbesvärsrätten som förvaltningsdomstol upptar besvär
mot beslut av patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrivs i
patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen
(1960:644), namnlagen (1963:521) och lagen (1977:1016) med vissa bestämmelser
på tryckfrihetsförordningens område. I anslutning härtill sägs att
patentbesvärsrätten har sitt kansli i patent- och registreringsverket.

Avsnittet om patentbesvärsrättens organisation inleds med bestämmelser
om rättens ledamöter.

Enligt dessa bestämmelser (2 §) finns i patentbesvärsrätten patenträttsråd,
som skall vara tekniskt kunniga eller lagfarna. Patenträttsråd utnämns av
regeringen, och denna förordnar ett av de lagfarna patenträttsråden att vara
domstolens ordförande.

I övrigt innehåller lagen bestämmelser om patentbesvärsrättens fördelning
på avdelningar, domförhet, plenarbehandling av vissa mål, jäv, handläggning,
beslut m. m.

I instruktionen (1977:822) för patent- och registreringsverket (ändrad
1977:1024) sägs i 5 § att generaldirektören är chef för verket, att vissa angivna
enheter finns inom verket och slutligen: ”Vidare har patentbesvärsrätten sitt
kansli i verket.”

1 instruktionen ingår vissa särskilda bestämmelser för patentbesvärsrätten.

NU 1977/78:64

Enligt dessa antar rätten i plenum arbetsordning, medan övriga föreskrifter
om organisationen av handläggningen fastställs av patentbesvärsrättens
ordförande (15 §). När patentbesvärsrättens ordförande är hindrad att utöva
sin tjänst fullgörs hans åligganden av den i tjänsten äldste ordföranden på
avdelning eller av det i tjänsten äldsta patenträttsråd som tjänstgör som
ordförande på avdelning (16 §).

Om tillsättning av tjänster vid patentbesvärsrätten finns följande bestämmelser.

Tjänst som patenträttsråd, som ej är patentbesvärsrättens ordförande,
tillsätts av regeringen efter förslag av en till verket hörande nämnd,
tjänsteförslagsnämnden för patentbesvärsrätten (28 §).

Tjänsteförslagsnämnden för patentbesvärsrätten består av ordförande, vice
ordförande och fem andra ledamöter. Ordförande är generaldirektören, och
vice ordförande är patentbesvärsrättens ordförande. Övriga ledamöter utser
regeringen särskilt för högst tre år. För var och en av de särskilt utsedda
ledamöterna finns en personlig ersättare, som utses i samma ordning som
ledamoten (29 §). Nämnden är beslutför när minst halva antalet ledamöter,
bland dem ordföranden eller vice ordföranden, är närvarande. När ärende av
principiell natur eller eljest av större vikt handläggs bör om möjligt samtliga
ledamöter närvara.

Regeringen har i december 1977 till ledamöter av tjänsteförslagsnämndenutöver
de självskrivna - förordnat en hovrättslagman, chefen för patent- och
registreringsverkets patentavdelning, ett patenträttsråd samt två tjänstemän
hos verket vilka företräder personalorganisationerna.

Vissa uttalanden och förslag

I propositionen om patentbesvärsrättens inrättande, vilken lämnades utan
erinran av riksdagen, diskuterade handelsminister Burenstam Linder (s. 32 f.)
innebörden av den föreslagna reformen. Han sade sig från rent principiell
synpunkt ha stor förståelse förde skäl som hade redovisats av remissinstanser
som ansåg att besvärsavdelningen i framtiden borde omvandlas till en
fristående domstol utan organisatoriskt eller administrativt samband med
patent- och registreringsverket. Han ansåg dock att man, innan en sådan
genomgripande förändring kunde övervägas, måste avvakta erfarenheterna
från främst det blivande europeiska patentverket, vars besvärskamrar för
övrigt är inbyggda i verket.

Handelsministern erinrade om den grundläggande betydelse för rättssäkerheten
som domstolarnas självständighet har. Enligt 11 kap. 2 § regeringsformen
får ingen myndighet bestämma hur en domstol skall döma i det
enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett
särskilt fall. Denna bestämmelse garanterar en med myndighet integrerad
förvaltningsdomstols självständiga ställning gentemot myndigheten. Handläggningen
inom besvärsavdelningen innefattar ett visst mått av teknisk

NU 1977/78:64

service som normalt inte förekommer vid domstolar. Detta utgjorde dock
enligt handelsministerns uppfattning inget hinder mot att avdelningen skulle
kunna betraktas som domstol. Det var ostridigt att besvärsavdelningens
uppgifter och funktion i allt väsentligt innebär rättskipning enligt 1 kap. 8 §
regeringsformen.

I sitt remissyttrande över den utredning som låg till grund för propositionen
anförde patent- och registreringsverket:

Verket tillstyrker utredningens förslag att programmet Besvärsärenden,
som f. n. utgör.ett internprogram, omvandlas från ett internprogram till ett
huvudprogram, vilket också i och för sig markerar besvärsavdelningens nya
ställning som förvaltningsdomstol. Patentverket utgår dock från att så länge
som besvärsavdelningen utgör en enhet inom verket, avdelningens nya
ställning som förvaltningsdomstol inte medför någon ändring i dess relationer
administrativt sett i förhållande till verket i övrigt. I budgetärt
avseende bör besvärsavdelningen härvid jämställas med andra enheter inom
verket med självständigt huvudprogram.

Detta förslag togs inte upp i propositionen.

I regleringsbrevet för patent- och registreringsverket för budgetåret 1977/
78 föreskrivs att hos verket finns internprogram för besvärsärenden och
central administration och att kostnaderna för dessa fördelas på programmen
efter principer som redovisats i verkets anslagsframställning.

I den senaste anslagsframställningen, för budgetåret 1978/79, sägs under
rubriken ”Fördelning av internprogrammets kostnader” att kostnaderna för
den från patentavdelningen inlånade personalen helt återfördelas till
programmet Patentärenden och att kostnaderna för patentbesvärsrättens
egen organisation fördelas efter de resurser som erfordras för resp. ärendekategoris
handläggning. För budgetåret 1977/78 anges följande fördelning av
kostnaderna: patentärenden 89 %, varumärkes- och mönsterärenden 10 %
och namnärenden 1 %.

Vid förhandling enligt 12 § MBLom regleringsbrevet förbudgetåret 1977/
78 avseende anslag inom handelsdepartementets verksamhetsområde såvitt
avser Patent- och registreringsverket enades parterna om att ta in följande
uttalande i protokollet (den 28 juni 1977):

Parterna förutsätter att frågan om patentbesvärsrätten skall vara ett
självständigt program kommer att prövas i samband med höstens budgetarbete,
om erforderligt underlag för denna prövning kommer att presenteras i
patent- och registreringsverkets anslagsframställning för budgetåret 1978/
79.

1 sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 anförde patent- och
registreringsverket:

Programmet Besvärsärenden utgör f. n. ett internprogram. Patentverket
har tidigare framfört förslag om att programmet omvandlas till ett huvudprogram.
Utredningen för översyn av besvärsavdelningens organisation och
arbetsformer, som avgav sitt betänkande i mars 1976 har tillstyrkt denna

NU 1977/78:64

ändring. Fr. o. m. budgetåret 1978/79 bör programmet omvandlas till ett
huvudprogram.

Utskottet

Patentbesvärsrätten, som har tillkommit genom omvandling av patentoch
registreringsverkets besvärsavdelning, trädde i funktion vid 1978 års
början. Den utgör en särskild förvaltningsdomstol men har-såsom framgår
av redogörelsen i det föregående - viss administrativ anknytning till patentoch
registreringsverket. I motionen 1977/78:1288 påyrkas i första hand att
riksdagen skall begära hos regeringen att patentbesvärsrätten ges en mera
fristående ställning i förhållande till verket. Detta yrkande tycks enligt
motiveringen närmast avse sammansättningen av den tjänsteförslagsnämnd
- med verkets generaldirektör som ordförande - som avger förslag rörande
tillsättning av patenträttsråd. Vidare vill motionären att i patentverkets
budget skall finnas ett huvudprogram för patentbesvärsrätten. F. n. utgör
programmet Besvärsärenden ett internprogram, vars kostnader fördelas på
övriga program - Patentärenden, Bolagsärenden osv. - på grundval av i vilken
mån patentbesvärsrättens resurser tas i anspråk för de olika ärendegrupperna.

Utskottet har liksom motionären den grundinställningen att det är
angeläget att patentbesvärsrättens reellt fristående ställning inte kan sättas i
tvivelsmål. Vägande praktiska skäl talar emellertid för en administrativ
anknytning till patentverket av den typ som den nuvarande organisationen
innebär. Vad motionären vill få till stånd är vissa marginella förändringar som
kan bidra till att klarare markera att patentbesvärsrätten oaktat denna
anknytning är en fristående instans. Utskottet har förståelse för dessa
önskemål.

Vad budgeten beträffar torde kunna konstateras att den nuvarande
ordningen med ett internprogram för patentbesvärsrätten rent faktiskt inte
innebär någon närmare anknytning än om motionärens förslag om ett
huvudprogram förverkligas. Internprogrammets omvandling till ett huvudprogram
- som har föreslagits i den utredning som låg till grund för
omorganisationen liksom av patentverket självt-skulle dock formellt sett ha
betydelse från den utgångspunkt som utskottet nyss har angett. Utskottet
anser därför att riksdagen bör uttala sig för en sådan omvandling. En
förutsättning bör därvid vara att de nuvarande grunderna för finansieringen
av besvärsprövningen inte skall ändras till följd av denna omläggning.
Utskottet vill inte påfordra att förändringen genomförs redan vid det nu
stundande budgetårsskiftet men utgår från att en lämplig teknisk lösning
skall kunna utformas i samarbete mellan patentverket och regeringskansliet i
så god tid att den kan presenteras i nästa års budgetproposition.

Patentverket torde även framgent komma att utgöra den viktigaste
rekryteringsbasen för domartjänsterna vid patentbesvärsrätten. Det är därför
motiverat att verket är väl företrätt i tjänsteförslagsnämnden. Detta förhål -

NU 1977/78:64

lande bör, om nämndens sammansättning totalt sett är lämpligt avvägd, inte
ge anledning till något missförstånd rörande patentbesvärsrättens ställning.
Liksom motionären anser utskottet emellertid att det kan ifrågasättas om den
nuvarande ordningen, som bl. a. innebär att verkschefen ex officio är
tjänsteförslagsnämndens ordförande, är i allo ändamålsenlig. Riksdagen bör
enligt utskottets mening rekommendera regeringen att tjänsteförslagsnämndens
sammansättning ytterligare övervägs inför kommande beslut om nya
förordnanden för ledamöter i nämnden.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag beträffande medelsanvisning till
patent- och registreringsverket och hemställer

att riksdagen

1. med bifall till regeringens förslag till Patent- och registreringsverket
för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av
69 265 000 kr.,

2. med anledning av motionen 1977/78:1288 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Särskilda kostnader för förenings- m. fl. register. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkten E 2 (s. 83) och hemställer

att riksdagen till Särskilda kostnader för förenings- m. fl. register för
budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 8 200 000 kr.

FONDEN FÖR LÅNEUNDERSTÖD

18. Lån till investeringar för kommersiell service. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkten V:8 (s. 155) och hemställer

att riksdagen till Lån till investeringar för kommersiell service för
budgetåret 1978/79 anvisar ett investeringsanslag av 6 000 000
kr.

19. Lån till den europeiska patentorganisationen. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkten V: 11 (s. 156 f.) och hemställer

att riksdagen till Län till den europeiska patentorganisationen för
budgetåret 1978/79 anvisar ett investeringsanslag av 1 400 000
kr.

Stockholm den 9 maj 1978

På näringsutskottets vägnar
HUGO BENGTSSON

NU 1977/78:64

Närvarande: Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Arne Blomkvist (s),
Sven Andersson i Örebro (fp), Nils Erik Wååg(s), Birgitta Hambraeus (c), Lilly
Hansson (s), Rune Ångström (fp) (p. 11,12), Ingegärd Oskarsson (c), Lennart
Pettersson (s), Sten Svensson (m), Karl-Erik Häll (s), Johan Olsson (c), Rune
Jonsson i Husum (s), Olle Wästberg i Stockholm (fp) och Lars Ljungberg (m)
(p. 13-19).

Särskilda yttranden

1. vid punkten 12 (Konsumentverket: Förvaltningskostnader) av Olle Wästberg
i Stockholm (fp):

Utskottet instämmer i den uppfattning som hävdas i motionen 1977/
78:1316 att producentpåverkan framhävs som ett inslag i konsumentpolitiken.
Utskottet påpekar också att detta är i enlighet med bl. a. konsumentverkets
instruktion. Jag delar utskottets uppfattning att nya direktiv till
konsumentverket i fråga om producentpåverkan kontra verksamhet med
annan inriktning bör anstå tills insynsutredningen har kommit med sin
lägesrapport senare i år.

Utan att närmare gå in på utskottets argumentation kring de enskilda
kraven i motionen 1977/78:1316 finns det dock anledning att understryka att
det från liberal synpunkt finns flera faror med ert stark betoning av
producentpåverkan inom konsumentpolitiken. För en liberal är konsumenten
ekonomins huvudperson. Det är konsumenterna - i Sverige och
utomlands - som skall avgöra produktionens inriktning och styra varuutbudet.
Av detta foijer också att konsumenten ses som en självständig individ,
kapabel att fatta egna beslut. Konsumentpolitikens tyngdpunkt bör därför
ligga i att ge konsumenten verktyg för att på ett rationellt sätt fatta beslut:
upplysning och utbildning.

Undantag från detta är självfallet säkerhetsfrågorna. Konsumenterna har
rätt till varor som inte är farliga - eller vilkas risker är klart utsagda. Därför är
konsumentskyddslagstiftning ett viktigt instrument vid sidan av upplysning
och utbildning.

Farorna med producentpåverkan är av tre slag:

För det första innebär strävan att direkt påverka producenterna att
myndigheterna väljer över konsumenternas huvuden, att myndigheterna
bättre än människorna själva tror sig kunna tolka deras behov.

För det andra är myndigheternas kompetens för producentpåverkan med
nödvändighet begränsad. Dels kan en myndighet inte med någon större
säkerhet känna till konsumenternas önskemål och behov, dels kan myndigheterna
omöjligt ha saklig kännedom och kompetens om alla varu- och
tjänsteområden.

För det tredje skapar producentpåverkan lätt ett beroendeförhållande. De
varor som släpps ut blir ”legitimerade” av myndigheten. Det blir då svårare
att ingripa i efterhand för en myndighet som haft chansen att påverka

NU 1977/78:64

produkten redan på planeringsstadiet.

Mot denna bakgrund är det angeläget med en reformering av konsumentpolitiken
mot mer av upplysning och mindre av producentpåverkan.

2. vid punkten 15 (Bidrag till kommersiell service) av Hugo Bengtsson, Arne
Blomkvist, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson, Lennart Pettersson, Karl-Erik
Häll och Rune Jonsson i Husum (alla s):

Det belopp som inledningsvis beräknas för driftstöd är blygsamt. Vi räknar
med att det fortsättningsvis kommer att behövas avsevärt större resurser.
Driftstödet får inte bli en stödform som tillämpas bara i undantagsfall, utan
det måste accepteras som ett väsentligt inslag i samhällets åtgärder för att
skapa godtagbara förhållanden för glesbygdsbefolkningen. Det är viktigt att
stödet tillämpas generöst och att bidragsreglerna blir sådana att stödet kan bli
verkningsfullt även för butiker med liten omsättning. Konsumentverket bör
redan nu undersöka behovet av driftstöd på längre sikt och överväga
alternativa utformningar av stödet. På grundval av erfarenheterna i begynnelseskedet
bör så snart som möjligt utarbetas riktlinjer för framtida mera
planmässig tillämpning av denna stödform.

GOTAB 58158 Stockholm 1978