Med anledning av propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet jämte motioner (Betänkande 1977/78:FiU1 Finansutskottet)

FiU 1977/78:1

Finansutskottets betänkande
1977/78:1

med anledning av propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer
för modernisering av det statliga budgetsystemet jämte motioner -

I propositionen 1976/77: 130 har regeringen (budgetdepartementet)
efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo föreslagit riksdagen
att godkänna de riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet
som förordats i propositionen.

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts:

1976/77: 1580 av Stig Josefson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att det på riksrevisionsverket
lagda ansvaret för redovisningsrevision endast skall avse
tillsynsansvar, med befogenhet att utfärda anvisningar i de fall då affärsverken
redan har särskilt utsedda revisorer, samt

1976/77: 1604 av Hans Lindblad (fp) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär årliga redogörelser om utbyggnaden av programbudgetering
i statsförvaltningen, med tonvikt på sådana förändringar
som underlättar för riksdagen att göra avvägningar inom och mellan
viktiga samhällssektorer.

Utskottet har berett konstitutions-, skatte-, jordbruks-, trafik-, arbetsmarknads-
och näringsutskotten tillfälle att avge yttranden över propositionen
och motionerna.

Yttranden har avgivits av skatte-, närings- och arbetsmarknadsutskotten.
Dessa yttranden är fogade som bilagor till detta betänkande.

Propositionen

I propositionen 130 läggs fram förslag till riktlinjer för en modernisering
av budgetsystemet, mot bakgrund av de förslag som lagts fram
av budgetutredningen och affärsverkskommittén.

De huvudsakliga förändringar som föreslås avser budgettekniska frågor.
Den nuvarande uppdelningen i en drift- och en kapitalbudget föreslås
upphöra och ersättas av en enda statsbudget. Detta får konsekvenser
av skilda slag. Bl. a. föreslås budgetutjämningsfonden upphöra liksom
specialbudgeten för automobilskattemedlen. Redovisningen kan
förenklas i flera avseenden, främst då förmögenhetsredovisningen. När
kapitalbudgeten upphör kan redovisningen av tillgångar på kapitalfon 1

Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 1

FiU 1977/78:1

der ersättas med ett system med balansräkningar för berörda myndigheter.
Riksrevisionsverket föreslås få ansvar för att affärsverkens redovisning
och bokslutshandlingar granskas på samma sätt som vid revision
i ett aktiebolag.

Grundavskrivningar av nya investeringar, som nu sker genom att
riksdagen anvisar avskrivningsanslag, kan i det nya systemet ersättas
med att riksdagen för resp. investering anger hur stort belopp som skall
förräntas. Statens normalränta föreslås avskaffas och ersättas med dels
en statens avkastningsränta, dels en statens utlåningsränta. Dessa båda
räntor skall närmare knytas till statens aktuella upplåningskostnader än
vad fallet är med normalräntan.

Affärsverk m. fl. föreslås få möjlighet att placera tillfälliga likviditetsöverskott
på räntebärande konto hos riksgäldskontoret.

Nuvarande anslagstyper behålls med den förändringen att anslag till
investeringar anvisas som reservationsanslag i stället för som nu i form
av investeringsanslag.

Förbättrad information, främst avseende investeringsobjekt, skall ges.
Investeringskalkyler bör enligt föredraganden ibland kompletteras med
känslighetsanalyser och s. k. samhällsekonomiska kostnads-intäktsanalyser.

Det nuvarande redovisningssystemet för finansieringen av bankinspektionens
och försäkringsinspektionens verksamhet föreslås avvecklat.
Kostnaderna för verksamheten och sättet att täcka dessa bör enligt föredraganden
redovisas för riksdagen på ett sätt som närmare ansluter till
vad som gäller för andra statsmyndigheter.

Beträffande programbudgetfrågor och resursstyrning anförs att försöksverksamheten
med programbudgetering bör övergå i ett arbete att
genom bl. a. information och utbildning allmänt höja den ekonomiadministrativa
nivån i statsförvaltningen. Budgetutredningens förslag
om en fullt genomförd programbudgetering på statsmaktsnivå med
sektorindelning av budgeten efter ändamål avvisas.

I propositionen diskuteras vidare budgetutredningens förslag i stabiliseringspolitiska
frågor. Dessa förslag, som bl. a. innefattar ökad användning
av skattesystemet i stabiliseringspolitiskt syfte, har inte föranlett
föredraganden att förorda några förändringar i detta sammanhang.
Föredraganden hänvisar bl. a. till att vissa förslag redan genomförts
om än i modifierad form. Det gäller t. ex. förslaget om en s. k.
aktiv finansfullmakt. När det gäller samordningen av kommunernas
verksamhet med den statliga stabiliseringspolitiken hänvisar föredraganden
till 1976 års kommunalekonomiska utredning.

Bland de övriga frågor som diskuteras i propositionen finns frågan
om budgetårets förläggning. Någon förändring föreslås inte.

FiU 1977/78:1

Motionerna

I motionen 1580 av Stig Josefson m. fl. (c) behandlas frågan om affärsverkens
relation till riksrevisionsverket i vad avser revisionsverksamheten.
Motionärerna anför att propositionens formulering att riksrevisionsverket
bör ha ett ansvar för den löpande granskningen av affärsverkens
redovisning och bokslutshandlingar skulle kunna tolkas som att
det påfordras en centralisering till riksrevisionsverket av all den revision
som leder fram till revisionsberättelser för affärsverken. Motionärerna
anser att det på riksrevisionsverket lagda ansvaret för redovisningsrevision
endast bör avse tillsynsansvar med befogenhet att utfärda anvisningar
i de fall affärsverken redan har särskilt utsedda revisorer.

Motionen 1604 av Hans Lindblad (fp) tar upp programbudget- och
planeringsfrågor till behandling. Motionären anser att riksdagen är alltför
upptagen med detaljfrågor, medan den långsiktiga inriktningen a>
olika verksamheter ofta bestäms av regeringen eller vederbörande myndighet.
Starka skäl talar enligt motionären för förändringar som för riksdagen
innebär ökad koncentration på stora och långsiktiga frågor, medan
de verkställande organen får frihet att välja medel för att uppnå dc
av riksdagen fastställda målen. Motionären hänvisar till försvarets planeringssystem
och anser att man i propositionen mera bestämt bort uttala
att fler sektorer bör få programbudgctering och långsiktsplanering ungefär
av den typ som används inom försvarssektorn. Mot bakgrund härav
hemställer motionären att riksdagen hos regeringen begär årliga redogörelser
om utbyggnaden av programbudgetering i statsförvaltningen,
med tonvikt på sådana förändringar som underlättar för riksdagen att
göra avvägningar inom och mellan viktiga samhällsområden.

Yttrandena

I de yttranden som inkommit från skatteutskottet (SkU 1977/78: 1 y),
näringsutskottet (NU 1977/78: 1 y) och arbetsmarknadsutskottet (AU
1977/78: 1 y) redovisas inga erinringar mot förslagen i propositionen
men anförs vissa synpunkter i anslutning till de frågor som berörs.

Yttrandena återfinns som bilagor till betänkandet.

Utskottet

Budgetutredningen och affärsverkskommittén har i sina betänkanden
lagt fram en lång rad, ofta genomgripande, förslag till förändringar i det
nuvarande statliga budgetsystemet.

Samtliga dessa behandlas i propositionen men huvuddelen av förslagen
förkastas. Utskottet tar i huvudsak endast upp de förslag till förändringar
som förs fram i propositionen samt de frågor som tas upp i motioner
och i yttranden från andra utskott.

FiU 1977/78:1

Budgettekniska frågor

I propositionen föreslås en sammanläggning av drift- och kapitalbudgetarna.
Den nuvarande ordningen infördes genom 1937 års budgetreform.
Orsaken till särredovisningen av drift- resp. kapitalbudget var att
det ansågs att alla förändringar i statens förmögenhet skulle redovisas
öppet, i första hand via kapitalbudgeten, som i princip var lånefinansierad.
Driftbudgeten skulle däremot vara skattefinansierad och täcka de
löpande utgifterna. Driftbudgeten kunde över- eller underbalanseras beroende
på konjunkturläget. På längre sikt borde den dock balanseras.
Detta skulle ske via budgetutjämningsfonden vars huvuduppgift är att
över tiden utjämna driftbudgetens över- och underskott. Som föredraganden
framhåller har utvecklingen efter 1937 inneburit att man vid de
finanspolitiska bedömningarna i allt högre grad har fäst uppmärksamheten
vid skillnaden mellan budgetens inkomster och utgifter, medan
förmögenhetsaspekten skjutits i bakgrunden. Ställningstagande till i vilken
utsträckning upplåning för statliga behov kan godtas grundas inte
längre på statens förmögenhetstillväxt utan på bedömningen av budgetens
inverkan vid varje tillfälle på samhällsekonomin. Detta innebär att
både drift- och kapitalbudget i praktiken finansieras på samma sätt, dvs.
med skatter och med lån. I och med detta fyller uppdelningen i driftoch
kapitalbudget inte längre någon meningsfull uppgift.

Som föredraganden framhåller är relationerna mellan drift- och kapitalbudget
mycket invecklade. En sammanläggning av dem innebär därför
också enligt utskottets mening att överblicken över den statliga budgeten
förbättras. Härtill kommer att vissa utgifter som rimligen är att betrakta
som investeringar, såsom utrustningskapital hos vissa myndigheter, i dag
redovisas på driftbudgeten. I enlighet med föredragandens förslag bör
den realekonomiska redovisningen, med uppdelning på driftkostnader
(konsumtion), transfereringar och investeringar, ske i annan ordning.
En sådan redovisning ges för övrigt redan i dag i budgetpropositionen.
Utskottet godtar sålunda förslaget att särredovisningen av drift- och
kapitalbudget bör upphöra.

En sådan sammanläggning får skilda konsekvenser. Bl. a. gäller det
budgetutjämningsfonden, som föreslås upphöra. Eftersom fondens främsta
uppgift är att balansera driftbudgetens över- och underskott finner
utskottet detta rimligt.

På budgetutjämningsfonden redovisas också saldot på automobilskattemcdlens
specialbudget. Även specialdestinationen av automobilskattemedel
föreslås upphöra, eftersom den numera anses sakna aktualitet. Utskottet
har inget att erinra mot detta men vill, i likhet med vad skatteutskottet
anfört i sitt yttrande (SkU 1977/78:1 y), understryka att detta
endast innebär en förändring av redovisningen. För närvarande grundas
regler om bl. a. återbäring av skatt på bensin inom fiskets, jordbrukets

FiU 1977/78:1

samt trädgårds- och rennäringens område på den princip som ligger
bakom specialdestinationen, nämligen att vägtrafikbeskattningen skall
täcka samhällets kostnader för bilismen. Återbäring ges framför allt i de
fall bensin används för andra ändamål än drift av motorfordon på allmän
väg. En faktisk avveckling av principen som sådan fordrar, som
skatteutskottet påpekat, en omprövning av grunderna för gällande lagstiftning
och materiella beskattningsregler och kräver i så fall förslag
i särskild ordning. Med dessa synpunkter tillstyrker utskottet att den
särskilda redovisningen av automobilskattemedlen slopas.

Utskottet tillstyrker vad föredraganden i övrigt anfört i frågor som rör
budgetutjämningsfonden.

Om drift- och kapitalbudget inte längre särredovisas får detta också
konsekvenser för förmögenhetsredovisningen m. m. Då kapitalbudgeten
upphör som självständig redovisningsform saknas motiv för en fortsatt
redovisning av den statliga förmögenheten över kapitalfonder. Ett slopande
av denna innebär att man inte längre får någon samlad redovisning
av statens förmögenhet. Föredraganden har här instämt i budgetutredningens
uppfattning att syftet med förmögenhets- och kapitalkostnadsredovisningen
snarare är att förbättra resursstyrningen än att visa en
aktuell förmögenhetsställning. Även utskottet ansluter sig härtill.

Det faktum att det inte finns något praktiskt behov av att löpande
kunna följa utvecklingen av den samlade statliga förmögenheten innebär
inte att all förmögenhetsredovisning kan upphöra. Tvärtom ligger det,
som föredraganden framhåller, ett ostridigt värde i en förmögenhetsredovisning
för sådana verksamheter där mål eller restriktioner i form av avkastningskrav
kan formuleras, dvs. affärsverk och liknande verksamheter.
En sådan redovisning utgör i dessa fall ett av flera instrument för bedömning
av verksamhetens effektivitet. I propositionen föreslås att denna
redovisning sker i form av balansräkningar. Sådana balansräkningar bör
enligt utskottets mening kunna ge underlag för en minst lika god information
till riksdagen som den som f. n. hämtas ur resp. kapitalfonds
redovisning. Utskottet instämmer också i vad föredraganden anfört beträffande
affärsverkens resultatredovisning och -prognoser. Utskottet
finner det angeläget att redovisningen av affärsverkens m. fl. liknande
verksamheter görs så överskådlig, lättillgänglig och enhetlig som möjligt.

I frågan om vilka tillgångar som skall förmögenhetsredovisas har utskottet
ingen annan uppfattning än den som redovisas i propositionen.
Detsamma gäller principerna för förmögenhetsvärdering samt diskussionen
av på vilket värde avskrivningar och förräntningskrav skall baseras.
Utskottet vill dock påpeka att den i propositionen angivna nu gällande
huvudregeln, att avskrivningar baseras på nyanskaffningsvärde,
endast torde avse affärsverken och liknande verksamheter. För exempelvis
byggnader torde huvudregeln vara att avskrivningar sker på basis
av historiska anskaffningsvärden. Utskottet har tolkat propositionen så

lf Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 1

FiU 1977/78:1

att någon ändring i praxis vad gäller avskrivningar inte föreslås på detta
senare område.

Föredraganden avstyrker affärsverkskommitténs förslag att affärsverkens
statskapital skall uppdelas i en Iånedel och en egen kapitaldel med
motiveringen att en sådan uppdelning inte har någon praktisk betydelse
för informationen om affärsverkens effektivitet. Denna fråga tas upp i
näringsutskottets yttrande (NU 1977/78: ly). Näringsutskottet framhåller
att man flera gånger haft anledning att hänvisa till affärsverkskommitténs
förslag och statsmakternas kommande ställningstagande till detta när
utskottet yttrat sig över motioner om statens vattenfallsverks redovisningsprinciper
och därmed sammanhängande beskattningsprinciper. Motionernas
innebörd har varit att vattenfallsverket har en fördelaktigare
ställning i skattehänseende än kraftföretag med en mera normal kapitalsammansättning
genom att det statskapital som verket disponerar i sin
helhet betraktas som lånemedel och då gäldräntor är avdragsgilla vid
beskattningen. Näringsutskottet anför att det visserligen inte torde finnas
grund för motionärernas uppfattning att många Norrlands-kommuner
till följd av den nuvarande ordningen har gått miste om avsevärda kommunalskatteinkomster.
Oavsett detta har näringsutskottet betecknat det
som angeläget att principerna för vattenfallsverkets redovisning omprövas.
Vad som föreslås i propositionen innebär enligt näringsutskottet
inte någon lösning av den fråga som har tagits upp i de här åsyftade
motionerna.

Finansutskottet tar, i likhet med näringsutskottet, fasta på vad föredraganden
anfört om möjligheter att göra olika slag av kalkylmässiga
jämförelser bl. a. mellan affärsverk och privata företag och förutsätter
att syftet med vad näringsutskottet har anfört rörande omprövning av
vattenfallsverkets redovisningsprinciper kommer att tillgodoses den
vägen. Finansutskottet noterar i detta sammanhang att det nu rådande
förhållandet, att den gäldränta för vilken vattenfallsverket kan yrka avdrag
ofta beräknas efter en lägre räntesats än som vanligen gäller för
företags upplåning, i viss utsträckning kommer att förändras genom
införandet av en statens avkastningsränta på sätt som föreslås i propositionen.

I de fall en investering av olika skäl inte kan eller bör förräntas
till sitt fulla värde görs i dag en grundavskrivning med så stort belopp
att det därefter kvarstående kapitalet (skillnaden mellan investeringsanslag
och grundavskrivning) kan förräntas enligt gängse förräntningsnormer.
Dessa avskrivningar sker med anlitande av särskilda avskrivningsanslag
som anvisas över driftbudgeten. Genom sammanläggningen
av drift- och kapitalbudgetarna behövs inte längre sådana anslag.
I propositionen föreslås i stället en ordning enligt vilken det i budgetpropositionen
redovisas i vilken utsträckning nya investeringar beräknas

FiU 1977/78:1

kunna förräntas och samtidigt görs en preliminär beräkning av vilket
belopp som skall förräntas. Grundavskrivningar kan sedan ske utan
att avskrivningsanslag anvisas genom föreskrifter i regleringbreven om
hur kapitaltillskott skall tillföras statskapitalet.

En sådan ordning är enligt utskottets mening både praktisk och fördelaktig
ur informationssynpunkt. Härigenom kommer nämligen frågan
om grundavskrivningens storlek att behandlas tillsammans med frågan
om anvisande av investeringsanslag. I nu gällande system anvisas avskrivningsanslagen
för sig, utan direkt samband med själva investeringsanslagen.
Härvid finns det risk för att de statsfinansiella konsekvenserna
av olika villkor eller regler för investeringsanslagens utnyttjande
inte beaktas i erforderlig grad. Utskottet noterar med tillfredsställelse
att föredraganden avser att ge riksrevisionsverket i uppdrag att se över
nuvarande praxis beträffande grundavskrivningar. De nu använda avskrivningsmetoderna
är i många fall mycket schablonartade och i vissa
fall förlegade.

I propositionen behandlas vidare situationer då tillgångars bokförda
värde behöver uppvärderas. Utskottet har ingen invändning mot vad
föredraganden anför i detta stycke.

En situation som däremot inte diskuteras i propositionen är då tillgångars
värde i särskild ordning behöver skrivas ned vid ett senare tillfälle
än då investeringsanslag anvisas (dvs. då kapitalförlust uppkommer
eller registreras). I gällande ordning sker detta genom att tillgången
i fråga överförs till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. På
denna fond sker sedan avskrivningen. Fonden tillförs erforderliga medel
genom att anslag anvisas på driftbudgeten.

Då kapitalfondsredovisningen upphör kan enligt utskottets mening
även fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster upphöra. Regeringen
bör dock i samma utsträckning som f. n. underställa riksdagen frågor
om minskning av statens förmögenhet. Detta får emellertid ske i andra
former än genom att riksdagen anvisar anslag för avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster. I vissa fall kan det även i fortsättningen
bli fråga om att anvisa anslag, t. ex. i fall då affärsverk behöver vidta
extraordinära avskrivningar som inte kan täckas av driftinkomster. I
andra fall torde avskrivningen kunna ske utan att något anslag anvisas
men riksdagen på annat sätt ger sitt godkännande. De närmare formerna
för detta bör bli föremål för ytterligare överväganden.

I propositionen föreslås att riksrevisionsverket vid sidan av sin förvaltningsrevision
även bör ha ett ansvar för att affärsverkens redovisning
och bokslutshandlingar löpande granskas på samma sätt som vid revision
i ett aktiebolag. Innan bokslut fastställts av regeringen bör det
ha reviderats i enlighet härmed. Denna fråga tas upp i motionen 1580.
Motionärerna anser att det på riksrevisionsverket lagda ansvaret för

FiU 1977/78:1

redovisningsrevision endast bör avse tillsynsansvar, med befogenhet att
utfärda anvisningar i de fall då affärsverken redan har särskilt utsedda
revisorer.

Utskottet anser det för sin del värdefullt att få till stånd en extern
revision av affärsverken av samma karaktär som den som sker i aktiebolag.
För att garantera revisorernas integritet måste enligt utskottets
uppfattning ansvaret för att en sådan revision kommer till stånd läggas
utanför affärsverken själva. Det är då naturligt att riksrevisionsverket
tilldelas denna uppgift. Detta skall enligt utskottets mening inte tolkas
som att det påfordras en centralisering till riksrevisionsverket av all
den revision som leder fram till revisionsberättelser för affärsverken,
något som motionärerna fruktar. En sådan lösning skulle starkt avvika
från vad som nu är normalt för större aktiebolag. Enligt vad utskottet
inhämtat kommer riksrevisionsverket att få i uppdrag att i nära kontakt
med affärsverken närmare överväga i vilka former den externa revisionen
skall ske. Utskottet förutsätter att härvidlag även erfarenheterna av
försöksverksamheten med decentraliserad revision vid televerket, som
motionärerna hänvisar till, kommer att beaktas. Utskottet avstyrker motionen
1580.

Bland övriga budgettekniska frågor som tas upp i propositionen finns
frågan om statens normalränta som föreslås ersättas av dels en statens
utlåningsränta, dels en statens avkastningsränta. Utskottet tillstyrker att
ett allmänt ändrat ränteläge på det sätt som föreslås snabbare får
genomslag i räntan på statens fordringar och på de förräntningskrav
som ställs upp.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att nuvarande anslagstyper
i huvudsak bör behållas. En konsekvens av sammanläggningen av
drift- och kapitalbudget blir dock att anslag till investeringar bör anvisas
som reservationsanslag och inte som hittills i form av investeringsanslag.

Utskottet har ingen erinran mot vad föredraganden i övrigt anfört
om budgettekniska frågor. Näringsutskottet har i sitt yttrande tillstyrkt
den föreslagna förändringen beträffande redovisningssystemet för finansieringen
av bank- och försäkringsinspektionernas verksamhet. Finansutskottet
har heller ingen erinran häremot.

Programbudgetfrågor och resursstyrning

Enligt föredraganden bör försöksverksamheten med programbudgetering
anses avslutad och övergå i ett fortsatt arbete med att genom
bl. a. information och utbildning allmänt förbättra ekonomi-administrationen
i statsförvaltningen. Försöksverksamheten har enligt föredraganden
varit värdefull och givit positiva verkningar på skilda områden.
Framför allt gäller detta kostnadsredovisningen som har ett stort värde
som underlag för fortgående rimlighetsbedömningar och prövning av

FiU 1977778:1

alternativ. Föredraganden anser däremot att man inte nått så långt vad
gäller resultatredovisningen. Under försöksperioden har insikten vuxit
sig allt starkare att det ofta är mycket svårt att på ett meningsfullt sätt
lägga samman prestationer som inte kan prissättas. En annan punkt där
tidigare uppfattningar fått modifieras är enligt föredraganden åsikten
att en programindelning mer borde spegla vilka mål som avses främjas
och mindre en funktionell eller organisatorisk indelning. Arbetet med
dessa frågor har visat att det är utomordentligt vanligt att verksamheter
främjar flera mål samtidigt. I sådana fall kan, menar föredraganden, en
uppdelning av kostnader på olika mål ofta bli mer eller mindre godtycklig
och därför knappast meningsfull. Det kan även finnas andra
skäl att tillämpa en programindelning som är byggd på organisatorisk
eller funktionell grund.

De slutsatser föredraganden dragit av erfarenheterna från försöksverksamheten
med programbudgetering blir också avgörande för ställningstagandet
till budgetutredningens förslag rörande resursstyrningen.
Dessa innebär enligt utredningen en tillämpning av programbudgetering
på statsmaktsnivå. Vad gäller rollfördelningen mellan statsmakterna
går utredningens förslag ut på att den nuvarande formen av styrning av
de statliga verksamheterna efter hand förändras så att statsmakterna
mer riktar uppmärksamheten mot verksamheternas mål och resultat och
mindre mot valet av resursslag. I stället skulle myndigheterna få ett
ökat ansvar för val av medel att genomföra verksamheterna. I linje med
detta synsätt ligger också utredningens förslag att budgeten på längre sikt
ändamålsindelas i sektorer — huvudprogram — anslag/program i stället
för som nu huvudtitlar — littera — anslag.

Föredraganden pekar i detta sammanhang dels på att större uppmärksamhet
numera riktas mot verksamheternas mål och resultat, dels på den
begränsade framgång som nåtts i fråga om resultatmätning, dels också
på problemen med s. k. flermålsverksamheter. Han framhåller också
att myndigheterna inte kan eller bör lämnas full handlingsfrihet i fråga
om val av resurser, bl. a. därför att användningen av vissa resursslag
innebär långsiktiga bindningar för statsmakterna. I fråga om planeringsverksamheten
i statsförvaltningen delar föredraganden budgetutredningens
uppfattning om syftet med långsiktig planering, nämligen att
redovisa olika alternativ för verksamheternas framtida inriktning och
de åtgärder som behövs för att behålla framtida handlingsfrihet. Planeringen
bör däremot inte leda till bindande planer. Föredraganden pekar
på den planeringsverksamhet som redan pågår (långtidsutredningarna,
länsplaneringen, fysiska riksplaneringen, kommittéväsendet, kommunalekonomiska
långtidsplaneringen) och hänvisar till att utredningens förslag
till planeringssystem och planeringsdokument kritiserats för att vara
tungrott och centralstyrt. Enligt föredraganden bör man sträva efter att
stegvis och så långt som det är möjligt och lämpligt tidsmässigt anpassa

FiU 1977/78:1

den långsiktiga planeringen som äger rum inom skilda samhällsområden
till vad som gäller för långtidsutredningarna. Hänvisning görs också till
förvaltningsutredningen i vars uppdrag bl. a. ingår att överväga hur
alltför omfattande bindningar i statsbudgeten skall kunna undvikas.

Frågor om programbudgetering, resursstyrning och planering tas upp
i motionen 1604. Motionären anser att riksdagen är alltför upptagen
med detaljfrågor medan den långsiktiga inriktningen av olika verksamheter
ofta bestäms av regeringen eller vederbörande myndighet. Starka
skäl talar enligt motionären för förändringar som ger riksdagen ökad
koncentration på stora och långsiktiga frågor, medan de verkställande
organen får frihet att välja medel. Motionären hänvisar här till försvarets
planeringssystem och anser att man i propositionen mera bestämt
bort uttala att fler sektorer bör få programbudgetering och långsiktsplanering
ungefär av den typ som används inom försvarssektorn. Mot
bakgrund härav hemställs i motionen att riksdagen hos regeringen begär
årliga redogörelser om utbyggnaden av programbudgetering i statsförvaltningen,
med tonvikt på sådana förändringar som underlättar för riksdagen
att göra avvägningar inom och mellan viktiga samhällssektorer.

Utskottet vill i dessa frågor anföra följande. Det finns, som föredraganden
framhåller, mycket i de metoder och synsätt som brukar
sammanföras under begreppet programbudgetering som förtjänar att
vinna ökad tillämpning inom statsförvaltningen. Det gäller främst det
allmänna ekonomiska synsättet på en verksamhet, exempelvis kraven på
jämförelser mellan olika handlingsalternativ, kontinuerlig omprövning
av befintlig verksamhet, mer rättvisande kostnadsjämförelser och ett
ökat kostnadsmedvetande. Utskottet förutsätter att en sådan ökad tilllämpning
av detta synsätt successivt kommer till stånd. Vad föredraganden
anfört om behovet av att på olika sätt förbättra beslutsunderlaget,
särskilt i fråga om större investeringsobjekt, tar utskottet som ett uttryck
för att det också är regeringens avsikt att så skall ske. Ett annat
uttryck för detta är tillkallandet av förvaltningsutredningen i vars direktiv
budgetministern framhåller att metoderna för planering och styrning
av den offentliga verksamheten bör ge statsmakterna vida möjligheter
att prioritera mellan olika insatser och att en översyn av budgetarbetets
metoder och beslutsunderlag därför är motiverad. Ett område
där informationen enligt utskottets mening redan i dag skulle kunna förbättras
är i vilken utsträckning föreslagna åtgärder ger upphov till följdkostnader
hos kommuner och landsting.

Även enligt utskottets mening kan det finnas skäl för riksdagen att
i ökad utsträckning ägna sig åt frågor om mål för verksamheter och
långsiktiga frågor över huvud taget. Det bör dock påpekas att det redan
förekommer en långsiktig planering på skilda områden av den offentliga
verksamheten — en planering som också redovisas för riksdagen och

FiU 1977/78:1

vars resultat riksdagen tar ställning till. Kommittéväsendet fungerar i
hög grad som en sektorinriktad långsiktsplanering. Fysisk riksplanering,
regional trafikplanering och länsplanering är andra exempel. Utskottet
anser i likhet med föredraganden att man bör sträva efter att stegvis
och så långt som det är möjligt och lämpligt tidsmässigt anpassa den
långsiktiga planeringen som äger rum inom skilda samhällsområden till
vad som gäller för de ekonomiska långtidsutredningarna.

Det är viktigt att slå fast att syftet med denna planering bör vara att
i ökad utsträckning redovisa alternativ för verksamheternas framtida
inriktning och de åtgärder som behövs för att behålla framtida handlingsfrihet.
Ett på detta sätt förbättrat underlag för riksdagens beslut är
angeläget och önskvärt. Härigenom kan också riksdagens inflytande över
den långsiktiga inriktningen av verksamheterna öka.

I motionen 1604 förespråkas en modell för styrning ungefär av den
typ som numera används på försvarssektorn. Här är emellertid långsiktsplaneringen
inriktad på att leda fram till bindande planer på fem
års sikt. Detta fungerar väl på försvarssektorn och utskottet vill inte
utesluta att bindande planer för mer än ett år kan visa sig lämpligt även
för andra sektorer inom den statliga verksamheten. Huvudregeln bör
dock vara att planeringsverksamheten inte skall leda fram till bindande
flerårsprogram.

Utskottet är, i motsats till den uppfattning som framförs i motionen
1604, inte övertygat om att riksdagens inflytande över och påverkan på
den statliga verksamhetens inriktning och utformning generellt sett skulle
öka om riksdagens beslut i huvudsak avsåg de långsiktiga målen för
verksamheterna. Sådana beslut blir lätt mycket allmänt hållna och
oprecisa. Om man då ger de verkställande organen full frihet att välja
medel att uppnå de av riksdagen fastställda målen skulle riksdagens inflytande
rentav kunna minska. Det finns, som påtalats i propositionen,
uppenbara svårigheter att följa verksamheternas genomförande och klargöra
i vilken mån angivna mål uppnås. Dessa svårigheter kommer enligt
utskottets mening att vara betydande också i framtiden, även om resultatmätningen
bör kunna utvecklas längre än i dag. Programbudgetering på
statsmaktsnivå, dvs. en utpräglad målstyrning med s. k. mål—medelhierarkier,
är enligt utskottets mening svår att genomföra i de fall en
kvantifiering av verksamheternas resultat anses erforderlig, speciellt som
verksamheterna oftast och i stor utsträckning främjar olika mål samtidigt.
Dessa svårigheter utgör dock inte samma problem då det gäller
det programbudgetarbete på myndighetsnivå som nu bedrivs. Där sker
budgeteringen inte efter en strikt målstyrning enligt budgetutredningens
modell eftersom programindelningen ofta har en organisatorisk eller
funktionell bas och ett visst mått av resursstyrning har behållits. Med
hänvisning till vad utskottet sålunda anfört avstyrks motionen 1604.

FiU 1977/78:1

Stabiliseringspolitiska frågor

Budgetutredningen har lagt fram en lång rad förslag i syfte att göra
budgeten till ett effektivare instrument i stabiliseringspolitiken och att
bättre inordna kommunernas ekonomiska verksamhet i ett stabiliseringspolitiskt
perspektiv. Vissa av dessa förslag har redan genomförts, om än
i modifierad form. Det gäller t. ex. förslaget om införande av en ”aktiv”
finansfullmakt.

I anslutning till denna fråga har arbetsmarknadsutskottet i sitt yttrande
uppmärksammat att i propositionen förutsätts att riksdagen även
i fortsättningen årligen skall fastställa en allmän beredskapsbudget.
Arbetsmarknadsutskottet har ingen erinran häremot men vill ifrågasätta
om inte beredningen av regeringens förslag till beredskapsbudget
bör flyttas från arbetsmarknadsutskottet till finansutskottet såsom redan
skett med den till beredskapsbudgeten tidigare knutna finansfullmakten.
Finansutskottet har samma uppfattning som arbetsmarknadsutskottet
och förordar att en sådan överflyttning kommer till stånd. Som arbetsmarknadsutskottet
påpekat bör denna överflyttning kunna ske utan
ändring i tilläggsbestämmelserna till riksdagsordningen om ärendefördelningen
mellan utskotten.

Arbetsmarknadsutskottet har ingen invändning mot föredragandens
uppfattning att budgetutredningens förslag beträffande bl. a. projekteringsbidrag,
byggnadsreglering och beredskapsarbeten inte bör föranleda
ändring av reglerna i detta sammanhang. Utformningen av sådana
åtgärder måste ske mot bakgrund av den vid varje tillfälle aktuella
konjunkturpolitiska situationen. Utredningens förslag får beaktas vid
utformningen av skilda stabiliseringspolitiska åtgärder, framhåller föredraganden.
Även finansutskottet ansluter sig till denna uppfattning.

Budgetutredningen har också föreslagit att skattesystemet i högre
grad än f. n. skall användas för stabiliseringspolitiska åtgärder. Förslaget
att uttagsprocenten för den preliminära inkomstskatten skall
kunna varieras med exempelvis 10 % under löpande år avstyrks av
föredraganden med hänvisning bl. a. till de administrativa konsekvenserna
av en sådan ordning.

Skatteutskottet anför i sitt yttrande att utskottet delar föredragandens
bedömning av denna fråga och anser att om någon ändring skall övervägas
i fråga om uttagsprocenten bör den gälla riksdagens årliga fastställande
av procenttalet. Även finansutskottet instämmer i föredragandens
uppfattning.

Utredningens förslag att regeringen skall få fullmakt att ändra vissa
indirekta skatter under året kan, som föredraganden och skatteutskottet
påpekat, anses i huvudsak överspelat genom reglerna i den nya regeringsformen
om möjligheterna för ett sammansatt finans- och skatteutskott
att besluta i sådana frågor då riksmöte inte pågår. Skatteutskottet

FiU 1977/78:1

framhåller dock, mot bakgrund av de negativa erfarenheterna under
senare tid av hamstringseffekter i samband med höjning av vissa indirekta
skatter, att det är angeläget att fortsatta ansträngningar görs för
att finna åtgärder som eliminerar sådana effekter. Finansutskottet instämmer
häri.

Budgetutredningen underströk vikten av en bättre samordning mellan
den statligt bedrivna stabiliseringspolitiken och verksamheten inom
den kommunala sektorn. Utredningen lade fram vissa förslag i syfte att
förbättra denna samordning. Föredraganden hänvisar härvidlag till att
utredningen om kommunernas ekonomi har fått i uppdrag att beakta
eventuella stabiliseringspolitiska aspekter på de åtgärder som kommittén
förordar och till att statsmakterna redan nu förfogar över medel
som kan användas i samma syfte och med motsvarande effekt som de
av utredningen föreslagna åtgärderna.

Utskottet, som inte har någon annan uppfattning än föredraganden i
de konkreta ställningstagandena, vill understryka att det faktum att det
inte anses finnas skäl att genomföra huvuddelen av budgetutredningens
förslag på det stabiliseringspolitiska området, inte innebär att den
nuvarande situationen kan betecknas som helt tillfredsställande. Ett
exempel på problem i samband med stabiliseringspolitiken är möjligheterna
att påverka den kommunala verksamheten så att denna i rimlig
grad anpassas till vad som är stabiliseringspolitiskt önskvärt. Denna
problematik är ännu i stort sett olöst. Som exempel härpå kan nämnas
att större delen av effekten för inkomsttagarna av förslaget om omläggning
av de statliga inkomstskatteskalorna 1978 vägs upp av att kommunalskatten
nu beräknas höjas med i genomsnitt 1,90 kr mellan åren
1977 och 1978. Utskottet får anledning att återkomma till den vidare
frågan om kommunernas ekonomi.

Övriga frågor

I propositionen redovisas argument för och emot en förändring av
budgetårets förläggning. Föredraganden stannar, i likhet med budgetutredningen,
för att behålla nuvarande ordning. Utskottet har ingen
annan uppfattning i frågan.

Vad gäller tidpunkten för genomförandet av omläggning av budgetsystemet
anger föredraganden att en riktpunkt för förberedelsearbetet
bör vara att omläggningen kan ske inför budgetåret 1979/80, men att
han är medveten om att detta arbete kan komma att vara så omfattande
att ett fullständigt genomförande av reformen kan ske först inför
budgetåret 1980/81. Med hänsyn till att så omfattande förändringar av
anvisningarna för myndigheternas anslagsframställningar som det här
blir fråga om måste vara myndigheterna tillhanda i mycket god tid, står
det enligt utskottets mening nu klart att det inte är möjligt att genomföra
en omläggning vid den tidigare tidpunkten. Som framgår av propo -

FiU 1977/78:1

sitionen är det ett omfattande utrednings- och utbildningsarbete som
måste klaras av före omläggningen.

Den proposition som nu behandlas innehåller riktlinjer för en modernisering
av det statliga budgetsystemet. Mycket arbete återstår innan
de definitiva lösningarna kan presenteras i detalj. Utskottet förutsätter
att regeringen i senare sammanhang ger riksdagen en samlad bild av
de konkreta förändringarna, speciellt i de avseenden riksdagens budgetarbete
direkt påverkas. Härvid bör även resultaten redovisas av andra
överväganden som förutskickas i den här behandlade propositionen,
t. ex. frågan om hur den externa revisionen vid affärsverken skall bedrivas.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1580,

2. att riksdagen avslår motionen 1976/77: 1604,

3. att riksdagen med godkännande av de riktlinjer för modernisering
av det statliga budgetsystemet som förordats i propositionen
1976/77: 130 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

Stockholm den 8 november 1977

På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson
(c), Knut Wachtmeister (m), Knut Johansson (s), Torsten Gustafsson (c),
Paul Jansson (s), Anton Fågelsbo (c), Arne Gadd (s), Sven-Olov Träff
(m), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Anita Gradin (s), tredje
vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) och Torsten Karlsson (s).

FiU 1977/78:1

Bilaga 1

Skatteutskottets yttrande
1977/78:1y

över propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för modernisering
av det statliga budgetsystemet

Till finansutskottet

Med anledning av att finansutskottet berett skatteutskottet tillfälle
att yttra sig över prop. 1976/77: 130 med förslag till riktlinjer för modernisering
av det statliga budgetsystemet och de med anledning därav
väckta motionerna 1976/77: 1580 och 1604 såvitt propositionen och
motionerna berör skatteutskottets ämnesområde kan utskottet först
konstatera att motionerna inte berör detta område. Beträffande propositionen
vill utskottet anföra följande.

Huvudförslaget i propositionen innebär att driftbudgeten och kapitalbudgeten
ersätts av en enda statsbudget. Denna åtgärd, som främst
motiveras med att det saknas anledning att dela upp utgifterna i olika
kategorier, har allmänt godtagits vid remissbehandlingen av budgetutredningens
betänkande och föranleder inte några erinringar från utskottets
sida.

Åtgärden leder till olika budgettekniska konsekvensändringar och i
sådant sammanhang förordas bl. a. en avveckling av budgetutjämningsfonden,
vars uppgift är att som ett rent bokföringskonto balansera driftbudgetens
över- och underskott. På denna fond redovisas även saldot på
automobilskattemedlens specialbudget. Beträffande denna redovisning
anför föredragande departementschefen, att den ursprungligen motiverades
av en önskan att genomföra specialdestination av medel till bilismen
men att utvecklingen medfört att denna specialdestination numera
saknar aktualitet. Med hänvisning härtill förordas slopande av såväl
redovisningen av automobilskattemedel över budgetutjämningsfonden
som avräkningen mot vissa anslag — främst på vägväsendets område.
I sammanhanget framhålls att den nuvarande redovisningen inte
är fullständig samt att beräkningen av bilismens totala kostnader och
intäkter med fördel kan göras i särskild ordning, om behov därav föreligger.

Utskottet vill i denna fråga först konstatera att specialdestinationen
av automobilskattemedel från rent budgettekniska utgångspunkter kan
anses sakna aktualitet eftersom medelstilldelningen till vägväsendet inte

FiU 1977/78:1

bestäms med utgångspunkt i fondens behållning. Om man bortser från
de rent budgettekniska resonemangen kan emellertid konstateras att
specialdestinationen har sin grund i principen att vägtrafikbeskattningen
skall täcka samhällets kostnader för bilismen. Därutöver tillgodoser
beskattningen också andra allmänna ändamål. Med utgångspunkt härifrån
kan vägtrafikbeskattningen delas upp så att viss del av skatten på
bensin (bensinskatt med 43 öre/l) anses specialdestinerad till vägarna,
vilket däremot inte gäller skatt på bensin som utgår i form av allmän
energiskatt (34 öre/l). Motsvarande skillnad görs mellan kilometerskatt
och särskild kilometerskatt. Dessa principer har lett till krav på återbäring
av skatt på bensin i de fall bensinen använts för andra ändamål än
drift av motorfordon på allmän väg. På denna grund åtnjuter fisket
liksom trädgårds- och rennäringen kollektiv återbäring av bensinskatt
medan individuell återbäring ges för bensindrivna traktorer och skördetröskor
och för motorsågar. Återbäringen avser emellertid endast den
del av skatten som är specialdestinerad, bensinskatten. Samma begränsning
görs också vid fastställande av handikappade motorfordonsägares
bensinskattebidrag. Utskottet finner med hänsyn till ovan redovisade
förhållanden att specialdestinationen av automobilskattemedlen visserligen
utan olägenhet kan slopas i samband med budgetredovisningen men
att frågan i övrigt alltjämt är av betydelse för vägtrafikbeskattningens utformning.
En total avveckling av denna princip fordrar en omprövning
av grunderna för lagstiftningen och de materiella beskattningsreglerna.
Det bör därför framhållas, att det i propositionen framlagda förslaget
inte är avsett att rubba grunderna för vägtrafikbeskattningen utan endast
innebär vissa ändringar i fråga om den budgettekniska redovisningen.
Dessa ändringar påkallar enligt utskottets uppfattning inte heller
någon översyn av vägtrafikbeskattningen. Med det anförda tillstyrker
utskottet att den särskilda redovisningen av automobilskattemedlen slopas
i budgeten.

Budgetutredningen har också föreslagit att skattesystemet i högre
grad än f. n. skall användas för stabiliseringspolitiska åtgärder. I sådant
syfte ansåg utredningen att uttagsprocenten för den preliminära statliga
inkomstskatten borde kunna varieras med exempelvis 10 % under
löpande år. Föredragande departementschefen hänvisar till att riksdagen
årligen prövar uttagsprocenten men att möjligheten att variera uttaget
inte utnyttjas sedan 1950-talet. Med hänvisning till bl. a. de invändningar
mot de administrativa konsekvenserna av den föreslagna åtgärden
som framkommit vid remissbehandlingen förklarar han sig inte beredd
att förorda någon ändring av gällande bestämmelser.

Utskottet delar departementschefens bedömning av denna fråga och
anser att om någon ändring skall övervägas i fråga om uttagsprocenten
bör den gälla riksdagens årliga fastställande av procenttalet.

FiU 1977/78:1

Utredningen har även föreslagit att regeringen skulle få fullmakt att
ändra vissa av de ekonomiskt mera betydelsefulla indirekta skatterna
under året. Detta förslag lades fram innan riksdagen fastställt reglerna
i den nya regeringsformen om möjligheterna för ett sammansatt finansoch
skatteutskott att besluta i sådana frågor då riksmöte inte pågår.
Förslaget kan alltså anses överspelat genom senare beslut, och departementschefen
avstyrker på denna grund förslaget. Utskottet delar denna
bedömning men vill samtidigt mot bakgrund av de negativa erfarenheterna
under senare tid av hamstringseffekterna i samband med höjningar
av vissa indirekta skatter framhålla att det är angeläget att fortsatta
ansträngningar görs för att finna åtgärder som eliminerar sådana
effekter.

Budgetutredningen har även föreslagit utredning rörande begränsning
av den kommunala utdebiteringen i syfte att samordna den statliga stabiliseringspolitiken
med den kommunala verksamheten. I denna fråga
hänvisas i propositionen till att utredningen om kommunernas ekonomi
skall beakta de stabiliseringspolitiska aspekterna på de åtgärder kommittén
förordar. Utskottet har för sin del inte f. n. något att tillägga beträffande
detta problem.

Utskottet, som inom sitt ämnesområde även har viss anslagsprövning,
biträder förslaget i propositionen att nuvarande system med förslags-,
reservations- och obetecknade anslag bibehålls samt att anslag till investeringar
anvisas som reservationsanslag.

Stockholm den 25 oktober 1977

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), andre vice talmannen Tage Magnusson*
(m), Alvar Andersson* (c), Valter Kristenson (s), Stig Josefson
(c), Tage Johansson* (s), Nils Elörberg (fp), Olle Westberg i Elofors (s),
Kurt Söderström (m), Hagar Normark* (s), Johan Olsson* (c), Karin
Ahrland* (fp), Margit Odelsparr (c), Bo Forslund (s) och Catarina
Rönnung* (s).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

FiU 1977/78:1

Bilaga 2

Näringsutskottets yttrande
1977/78:1 y

över propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för modernisering
av det statliga budgetsystemet jämte motioner

Till finansutskottet

Finansutskottet har genom beslut den 13 oktober 1977 berett näringsutskottet
tillfälle att avge yttrande över de delar av propositionen 1976/
77: 130 med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet
samt motionerna 1976/77: 1580 och 1976/77: 1604 som
hänför sig till näringsutskottets behandlingsområde.

Näringsutskottet får anföra följande.

De riktlinjer som föreslås i propositionen har till sin huvuddel generell
betydelse och ger i den delen inte anledning till särskilda kommentarer
från näringsutskottets sida. Vad nu sagts gäller i det väsentliga
även avsnittet om förmögenhetsredovisning m. m. för affärsverken, vars
innehåll givetvis är av stort intresse för näringsutskottet. Utskottet begränsar
sitt yttrande till att avse två speciella frågor som berörs i propositionen.
Motionerna är inte aktuella i detta sammanhang.

Det nuvarande redovisningssystemet för finansieringen av bankinspektionens
och försäkringsinspektionens verksamhet föreslås (s. 52) bli
avvecklat, dock utan att finansieringsformerna ändras. I samband därmed
skall bankinspektionen åläggas att lämna förslag till anslagsframställning
enligt samma regler som gäller för andra myndigheter.

När det gäller bankinspektionen ger budgetpropositionen — som näringsutskottet
årligen har kunnat konstatera — enligt hittillsvarande
ordning inte underlag för någon reell budgetbehandling från riksdagens
sida. Propositionens förslag innebär en positiv förändring därvidlag och
tillstyrks av näringsutskottet.

Affärsverkskommitténs förslag att affärsverkens statskapital skall uppdelas
i en lånedel och en del eget kapital godtas inte i propositionen.
Budgetministem anför (s. 45) att en sådan uppdelning inte har någon
praktisk betydelse för informationen om affärsverkens effektivitet. Däremot
finns, tillägger han, ett allmänt intresse av att den ekonomiska
ställningen redovisas på ett sådant sätt i årsredovisningen att underlag
finns för olika typer av kalkylmässiga jämförelser mellan olika affärsverk
och mellan affärsverk och privata företag.

FiU 1977/78:1

Näringsutskottet har flera gånger haft anledning att hänvisa till
affärsverkskommitténs nyssnämnda förslag och statsmakternas kommande
ställningstagande till detta när utskottet har yttrat sig över motioner
om statens vattenfallsverks redovisningsprinciper och därmed
sammanhängande beskattningsförhållanden. Motionernas innebörd framgår
av följande sammanfattning i näringsutskottets senaste betänkande i
ämnet (NU 1976/77: 18):

För sin kraftverksrörelse på olika håll i landet har vattenfallsverket
att erlägga kommunal inkomstskatt dels på garantibelopp för fastighet,
dels på inkomster i övrigt. Det skattepliktiga beloppet reduceras genom
gäldränteavdrag. Det statskapital som vattenfallsverket disponerar betraktas
i sin helhet som lånemedel. Motionärerna menar att vattenfallsverket
till följd därav har en fördelaktigare ställning i skattehänseende
än kraftföretag med en mera normal kapitalsammansättning.

Beträffande motionerna i detta ämne samt utskotts- och kammarbehandlingen
av dem hänvisas i övrigt till det citerade betänkandet och
till de tidigare betänkanden av bevillningsutskottet, skatteutskottet och
näringsutskottet som redovisas där.

Det torde visserligen inte finnas grund för motionärernas uppfattning
att många Norrlandskommuner till följd av den nuvarande ordningen
på ett anmärkningsvärt sätt har gått miste om avsevärda kommunalskatteinkomster.
Oavsett detta har näringsutskottet emellertid betecknat
det som angeläget att principerna för vattenfallsverkets redovisning omprövas.
Vad som föreslås i propositionen synes inte innebära någon lösning
av den fråga som har tagits upp i de här åsyftade motionerna.
Utskottet tar nu fasta på budgetministerns uttalande om möjligheter att
göra olika typer av kalkylmässiga jämförelser bl. a. mellan affärsverk
och privata företag och förutsätter att syftet med vad utskottet har anfört
rörande omprövning av vattenfallsverkets redovisningsprinciper
kommer att tillgodoses på detta sätt.

Stockholm den 27 oktober 1977

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Bengt Sjönell (c), Erik Hovhammar
(m), Arne Blomkvist (s), Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Ingegärd
Oskarsson (c), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson (m), Karl-Erik
Häll (s), Rune Jonsson i Husum (s), Holger Bergqvist (fp), Wivi-Anne
Radesjö (s), Erik Johansson i Hållsta (c) och Olle Wästberg i Stockholm
(fp)-

FiU 1977/78:1

Bilaga 3

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1977/78:1 y

över propositionen 1976/77:130 med förslag till riktlinjer för modernisering
av det statliga budgetsystemet

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet m. fl. utskott tillfälle
att avge yttrande över de delar av propositionen 1976/77: 130
med förslag till riktlinjer för modernisering av det statliga budgetsystemet
och motionerna 1976/77: 1580 och 1604 som hänför sig till respektive
utskotts behandlingsområde.

Motionerna behandlar frågor som faller utanför arbetsmarknadsutskottets
ämnesområde.

I propositionens avsnitt om stabiliseringspolitiska frågor (s. 61—63)
behandlas bl. a. den statliga budgetens roll i stabiliseringspolitiken. När
det gäller projekteringsbidrag, byggnadsreglering och beredskapsarbeten
finner föredraganden, statsrådet Mundebo, inte anledning att i förevarande
sammanhang lägga fram förslag till ändrade regler utan framhåller
att utformningen av sådana åtgärder måste ske mot bakgrunden
av den i varje särskilt fall aktuella konjunkturpolitiska situationen. Arbetsmarknadsutskottet
har självfallet ingen invändning mot ett ståndpunktstagande
av detta slag och noterar samtidigt att det under senare
år eftersträvats en ökad flexibilitet i användningen av dessa konjunkturpolitiska
medel.

I det aktuella avsnittet av propositionen föreslås ingen ändring i den
praxis som nu tillämpas beträffande finansfullmakten och den allmänna
beredskapsbudgeten. Detta innebär att riksdagen även i fortsättningen
förutsätts årligen fastställa en allmän beredskapsbudget. Utskottet
har ingen erinran häremot men vill ifrågasätta om inte beredningen
av regeringens förslag till beredskapsbudget bör flyttas från
arbetsmarknadsutskottet till finansutskottet såsom redan skett med den
till beredskapsbudgeten tidigare knutna finansfullmakten. En sådan
överflyttning synes kunna göras utan ändring i tilläggsbestämmelserna
till riksdagsordningen om ärendefördelningen mellan utskotten. Det
utskott som har att pröva beredskapsbudgeten bör självfallet på vanligt
sätt inhämta yttrande från annat utskott om det bedöms som ändamålsenligt
för ärendets beredning.

FiU 1977/78:1

I övrigt har propositionens förslag inte gett utskottet anledning till
uttalanden.

Stockholm den 18 oktober 1977
ROLF WIRTÉN

Närvarande: Rolf Wirtén (fp), Bengt Fagerlund (s), Jan-Ivan Nilsson
(c), Alf Wennerfors (m), Torsten Stridsman (c), Birger Nilsson (s),
Gördis Hörnlund (s), Allan Gustafsson (c), Erik Johansson i Simrishamn
(s), Filip Fridolfsson (m), Ingrid Ludvigsson (s), Arne Fransson
(c), Elver Jonsson (fp), Frida Berglund (s) och Sune Johansson (s).

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770045