med anledning av propositionen 1976/77:104 om avskaffande av förvandlingsstraffet för böter m. m. jämte motioner (Betänkande 1977/78:JuU25 Justitieutskottet)

JuU 1977/78:25

Justitieutskottets betänkande
1977/78:25

med anledning av propositionen 1976/77:104 om avskaffande av
förvandlingsstraffet för böter m. m. jämte motioner

Propositionen m. m.

I propositionen 1976/77: 104 har regeringen (justitiedepartementet)
efter lagrådets hörande föreslagit riksdagen att anta i propositionen upptagna
förslag till

1. bötesverkställighetslag,

2. lag om ändring av brottsbalken,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

5. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

6. lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

7. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

8. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,

9. lag om ändring i införsellagen (1968: 621),

10. lag om ändring i lagen (1975: 1265) om ändring i införsellagen
(1968: 621),

11. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),

12. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,

13. lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän,

14. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.,

15. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

16. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272).

Behandlingen av propositionen har uppskjutits till innevarande riksmöte
(JuU 1976/77: 38).

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
vad utskottet anför på s. 22.

I samband med propositionen behandlar utskottet två motioner, 1976/
77: 1555 och 1976/77: 1556. Motionerna redovisas på s. 20—21.

Yttrande har inhämtats från lagutskottet. Yttrandet fogas som bilaga 1
till detta betänkande.

Utskottet har den 15 november 1977 beslutat att inhämta lagrådets
yttrande över ett med anledning av propositionen och motionerna inom
utskottet upprättat förslag till lagstiftning. Lagrådsremissen fogas som
bilaga 2 och lagrådets yttrande som bilaga 3 till detta betänkande.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 25

JuU 1977/78:25

1 Förslag till
Bötesverkställighetslag

Härigenom föreskrives följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Bötesstraff verkställes genom uppbörd eller indrivning. Regeringen
bestämmer, i vad mån uppbörd skall ske.

Lagens bestämmelser om böter gäller också vite och sådan särskild
rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. Vad som sägs

1 lagen om dom gäller även beslut.

2 § Uppbörd av böter sker så snart dom, strafföreläggande eller föreläggande
av ordningsbot har meddelats. Indrivning får däremot ej ske
förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts.

Utan hinder av att dom eller föreläggande ej har meddelats får den
misstänkte betala förskott på böter som kan komma att åläggas honom.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare
föreskrifter om sådan förskottsbetalning.

3 § Om verkställighet utomlands av här i landet ålagt bötesstraff finns
särskilda bestämmelser.

Uppbörd

4 § Uppbörd sker genom att den bötfällde frivilligt erlägger betalning
till myndighet som regeringen bestämmer. Influtet belopp avräknas på
de böter som får antagas vara avsedda med betalningen.

Som uppbörd anses även att medel, som har betalats som förskott på
böter, tages i anspråk för betalning av dessa.

5 § Uppkommer överskott vid uppbörd, får det avräknas på andra
böter som den bötfällde är skyldig att betala. I den mån avräkning ej
sker, skall överskott återbetalas.

Indrivning

6 § Skall uppbörd ej ske eller har uppbörd ej lett till full betalning,
skall böterna drivas in genom kronofogdemyndighetens försorg. Indrivningen
sker på grund av dom, godkänt föreläggande eller saköreslängd.

7 § Indrivning inledes genom att den bötfällde avkräves betalning, om
ej särskilda skäl finns att underlåta krav.

Kronofogdemyndigheten får bevilja anstånd med betalningen eller
medgiva avbetalning. Mot beslut angående anstånd eller avbetalning får
talan ej föras. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet i
samband med klagan över utmätning eller införsel.

8 § Har den bötfällde fordran enligt 68 § 1 eller 2 mom. eller 69 §
1 mom. uppbördslagen (1953: 272) på överskjutande skatt eller ränta
på sådan skatt får böterna avräknas på fordringen i den ordning som
föreskrives i 68 § 4 mom. första stycket samma lag.

JuU 1977/78:25

9 § I den mån betalning ej kan erhållas med tillämpning av 7 eller 8 §,
sker indrivning genom utmätning eller införsel enligt vad som är föreskrivet
därom.

10 § För att driva in bötesfordran får kronofogdemyndigheten ansöka
att den bötfällde skall försättas i konkurs. Understiger fordringen femhundra
kronor, får ansökan dock göras endast om synnerliga skäl föreligger.

Ackordsförslag som rör böter får antagas av länsstyrelsen under samma
villkor som enligt 62 § uppbördslagen (1953: 272) gäller i fråga om
ackordsförslag rörande skatt.

Mot kronofogdemyndighets beslut i fråga om konkursansökan eller
länsstyrelses beslut angående ackordsförslag får talan ej föras.

Indrivningshinder

11 § Har böterna bortfallit eller föreligger eljest laga hinder mot verkställighet,
avkortas böterna.

Möter annat hinder mot indrivning av böterna, får de avskrivas.
Avskrivning medför ej ändring i betalningsskyldigheten.

Fråga om avkortning och avskrivning prövas av länsstyrelsen enligt de
närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

12 § Skulle indrivning av böter vara till synnerligt men för den bötfällde
eller någon som är beroende av honom för sin försörjning, kan kronofogdemyndigheten
förordna att vidare verkställighet ej skall äga rum.
Sådant förordnande får ej meddelas, om det är påkallat från allmän
synpunkt att indrivningen fortgår.

13 § Mot kronofogdemyndighets förordnande enligt 12 § får åklagaren
i den ort där den bötfällde finns föra talan genom besvär hos tingsrätten
i samma ort. Besvärshandling skall ha kommit in till rätten inom tre
veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. I ärendet äger
lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden motsvarande
tillämpning. Därvid skall i fråga om besvärshandlingen gälla vad som i
den lagen sägs om ansökan och skall vid annan handläggning än som
sägs i 3 eller 4 § samma lag rätten bestå av en lagfaren domare och
nämnd.

Mot kronofogdemyndighets beslut att icke meddela förordnande enligt
12 § får talan ej föras. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet
i samband med klagan över utmätning eller införsel.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977, då lagen (1964: 168)
om verkställighet av bötesstraff skall upphöra att gälla.

2. När lagen träder i kraft, skall beslut om förvandlingsstraff vara
utan verkan.

3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.

JuU 1977/78:25

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken

dels att nuvarande 25 kap. 8 § skall betecknas 25 kap. 9 §,
dels att 25 kap. 4 och 7 §§, 26 kap. 1, 2 och 8 §§, 34 kap. 11—13
§§ samt 35 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 25 kap. 8 §, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 kap.

4 §

Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter
kunna följa å vart och ett av brotten.

Gemensamt straff i böter må ej
avse brott, för vilket stadgats normerade
böter eller böter som icke
må förvandlas till fängelse.

Om indrivning av böter är särskilt
stadgat.

Böter som ej gäldas skola, om
ej annat är föreskrivet, förvandlas
till fängelse i lägst tio och högst
nittio dagar i enlighet med vad
därom är särskilt stadgat.

Gemensamt straff i böter må ej
avse brott, för vilket stadgats normerade
böter.

Om verkställighet av bötesstraff
är särskilt stadgat.

Begår någon brott för vilket icke
är stadgat svårare straff än böter
och ha inom tre år före brottet två
eller flera bötesstraff ålagts honom
men till betydande del ej verkställts,
må han för brottet dömas
till fängelse i högst tre månader om

1. den uteblivna verkställigheten
kan antagas ha berott på tredska
eller grov vårdslöshet från hans
sida samt

2. ett nytt bötesstraff framstår
som uppenbart otillräckligt för att
avhålla honom från vidare brottslighet
eller av hänsyn till allmän
laglydnad.

Förhöjning som i första stycket
sägs må tillämpas endast om åklagaren
i stämningsansökan till rätten

JuU 1977/78:25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller i stämning som utfärdas av
honom angivit, att grund för förhöjning
föreligger.

26 kap.

1 §*

Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över
tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad.

Om fängelse såsom förvandlingsstraff
för böter är särskilt stadgat.

2 §

Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om
fängelse kan följa å något av brotten.

Fängelse på viss tid må sättas
över det svåraste av de högsta
straff som kunna följa å brotten
men må ej överskrida detta med
mer än två år eller överstiga de
högsta straffen sammanlagda med
varandra, därvid bötesstraff anses
svara mot fängelse en månad.

Ej må det svåraste av de lägsta

straffen underskridas.

8 §2

Verkställas samtidigt flera
fängelsestraff, skall vid tillämpning
av 6 § hänsyn tagas till den
sammanlagda fängelsetiden.

Verkställas samtidigt flera
fängelsestraff, skall vid tillämpning
av 6 § hänsyn tagas till den
sammanlagda fängelsetiden. Som
fängelse anses härvid även förvandlingsstraff
för böter.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt
på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5—7 §§ sägs.

34 kap.
11 §

Förekomma till verkställighet
på en gång dom å fängelse på livstid
och dom å böter, förvandlingsstraff
för böter, fängelse på
viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering
eller disciplinstraff skall livstidsstraffet
träda i stället för den
andra påföljden.

Förekomma till verkställighet
på en gång dom å fängelse på livstid
och dom å böter, fängelse på
viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering
eller disciplinstraff skall livstidsstraffet
träda i stället för den andra
påföljden.

1 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

2 Senaste lydelse 1974: 205.

JuU 1977/78:25

Nuvarande lydelse

Förekomma till verkställighet
på en gång dom å ungdomsfängelse
och dom å böter, förvandlingsstraff
för böter, fängelse i högst
ett år, villkorlig dom, skyddstillsyn
eller disciplinstraff, skall, om den
dömde för undergående av ungdomsfängelse
skall vårdas i anstalt,
ungdomsfängelse träda i stället
för den andra påföljden.

Föreslagen lydelse
§

Förekomma till verkställighet
på en gång dom å ungdomsfängelse
och dom å böter, fängelse i
högst ett år, villkorlig dom,
skyddstillsyn eller disciplinstraff,
skall, om den dömde för undergående
av ungdomsfängelse skall
vårdas i anstalt, ungdomsfängelse
träda i stället för den andra påföljden.

Om till verkställighet på en gång förekomma dom å ungdomsfängelse
och dom å fängelse på viss tid över ett år, skall åklagare, sedan domarna
vunnit laga kraft, göra anmälan därom hos domstol. Rätten äger efter
omständigheterna förklara, att den ena påföljden skall träda i stället för
den andra, eller undanröja det ådömda ungdomsfängelset och döma till
fängelse för det eller de brott som avsågos därmed. Dömer rätten till
fängelse, skall 7 § tredje stycket äga tillämpning.

13 §

Förekomma till verkställighet
på en gång dom å internering och
dom å böter, förvandlingsstraff
för böter, fängelse på viss tid, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse
eller disciplinstraff,
skall, om den dömde för undergående
av internering skall vårdas
i anstalt, interneringen träda i stället
för den andra påföljden.

Förekomma till verkställighet
på en gång dom å internering och
dom å böter, fängelse på viss tid,
villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse
eller disciplinstraff,
skall, om den dömde för undergående
av internering skall vårdas
i anstalt, interneringen träda i
stället för den andra påföljden.

Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen
sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården påkallad,
må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.

35 kap.

7 §

Ådömda böter bortfalla när tre Ådömda böter bortfalla när
år förflutit från det domen vann fem år förflutit från det domen
laga kraft, om ej dessförinnan vann laga kraft.
ansökan om böternas förvandling
delgivits den dömde. Om bortfallande
av böter sedan sådan ansökan
delgivits samt av ålagt förvandlingsstraff
är särskilt stadgat.

Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid
domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom

Juli 1977/78: 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den
egendomen.

Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. Vid lagens ikraftträdande
iakttages

1. Vid tillämpning av 25 kap. 8 § brottsbalken skall hänsyn tagas till
bötesstraff som ådömts före ikraftträdandet.

2. Bötesstraff som har ålagts före lagens ikraftträdande preskriberas
enligt äldre bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives att 1 kap. 3 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.
3 §i

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än
fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd.
Kan huvudförhandling i målet beräknas kräva minst fyra veckor, må
dock två lagfarna domare och nämnd sitta i rätten.

Tingsrätt är domför med en lagfaren
domare
vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller
syn å stället,

vid sådan huvudförhandling i
tvistemål, som hålles i förenklad
form,

vid huvudförhandling och syn å
stället i mål om brott för vilket
icke är stadgat svårare straff än
böter.

Tingsrätt är domför med en lagfaren
domare
vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller
syn å stället,
vid sådan huvudförhandling i
tvistemål, som hålles i förenklad
form,

vid huvudförhandling och syn å
stället i mål om brott för vilket
icke är stadgat svårare straff än
böter, när ej fråga är om tillämpning
av 25 kap. 8 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

i Senaste lydelse 1975: 1288.

JuU 1977/78:25

4 Förslag till

Lag om ändring i utsökningsiagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom föreskrives att 52
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

52 §i

Har i tvistemål någon fällts till
böter eller vite, må ej beslutet
verkställas förrän det vunnit laga
kraft; i fråga om hovrätts icke
lagakraftvunna beslut skall dock
vad i 39 och 40 §§ är stadgat om
hovrätts dom i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. Vad nu
sagts gäller även beträffande utslag
i utsökningsmål, varigenom
någon fällts till böter eller vite.

§ utsökningsiagen (1877: 31 s. 1) skall

Föreslagen lydelse

Har i tvistemål någon fällts till
böter eller vite, må ej beslutet
verkställas förrän det vunnit laga
kraft. Vad nu sagts gäller även
beträffande utslag i utsökningsmål,
varigenom någon fällts till
böter eller vite.

Huru beslut angående fördelning av köpeskilling för utmätt egendom
går i verkställighet, därom skils i 6 kap.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

Vad som föreskrives i denna lag inverkar ej på giltigheten av åtgärd
som har vidtagits före lagens ikraftträdande.

5 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom föreskrives att 138 § konkurslagen (1921:225) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

138

För fordringar, som ej utgå med
förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst
eller eljest lagligen äger rum,
ränteberäkning mellan borgenärerna
inbördes upphöra från den
dag, då beslutet om konkurs meddelades;
dock skall ränta beräknas
till den dag, från vilken tiden för
klander mot utdelningsförslag,
vari sådan fordran upptagits, är
att räkna, där boet förslår till gäldande
av mer än kapitalbeloppet

1 Senaste lydelse 1971: 495.

2 Senaste lydelse 1975: 646.

Föreslagen lydelse
§2

JuU 1977/78:25

Nuvarande lydelse

av alla bevakade fordringar utom
sådana som avses i 19 § förmånsrättslagen
(1970: 979), och skall i
sådant fall å fordran, för vilken
ränta ej är utfäst eller eljest lagligen
äger rum, ränta beräknas enligt
5 § räntelagen (1975:635)
från den dag, då nämnda beslut
meddelades, till den dag, från vilken
klandertid såsom nyss är sagt
skall räknas.

Å fordran, som utgår med förmånsrätt, skall, om ränta är utfäst eller
eljest lagligen äger rum, beräknas ränta till den dag, från vilken tiden
för klander mot utdelningsförslag, vari fordringen upptagits, är att räkna,
där borgenären ej enligt 143 § därförinnan uppburit betalning. Löper
fordran, varom nu är fråga, ej med ränta, varde ändock ränta enligt
5 § räntelagen därå beräknad från den dag, då beslutet om konkurs
meddelades.

Utgår fordran, som icke löper med ränta före förfallodagen, icke fullt
eller med förmånsrätt och var fordringen icke förfallen den dag, då beslutet
om konkurs meddelades, skall utdelning för fordringen beräknas
å det belopp, som efter en räntefot av fem för hundra om året utgör sådan
fordrans värde å samma dag. För fordran, som nyss sagts och som
utgår fullt eller med förmånsrätt, skall, där fordringen icke var förfallen
den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag, vari
fordringen upptagits, är att räkna, utdelning beräknas å det belopp,
som efter nyss angivna grund utgör fordringens värde sistnämnda dag;
har för sådan fordran betalning jämlikt 143 § tidigare uppburits och var
fordringen icke då förfallen, skall utdelningen beräknas efter fordringens
värde å betalningsdagen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

Om gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före
lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser.

Föreslagen lydelse

av alla bevakade fordringar, och
skall i sådant fall å fordran, för
vilken ränta ej är utfäst eller eljest
lagligen äger rum, ränta beräknas
enligt 5 § räntelagen (1975:635)
från den dag, då nämnda beslut
meddelades, till den dag, från vilken
klandertid såsom nyss är sagt
skall räknas.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom föreskrives att 22, 32 och 34 §§ lagen (1954: 579) om nykterhetsvård1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Ansökan om tvångsintagning Ansökan om tvångsintagning
skall innehålla fullständig redogö- skall innehålla fullständig redogörelse
för den i ärendet företagna reise för den i ärendet företagna

1 Lagen omtryckt 1971: 307.

JuU 1977/78:25

Nuvarande lydelse

undersökningen och för de övriga
åtgärder som vidtagits. Har beträffande
den som ansökningen
avser anmälan gjorts enligt 10 §
sista stycket, skall avskrift därav
fogas vid ansökningen.

I övrigt böra vid ansökningen fogas prästbevis och läkarbetyg.

Formulär för sådant prästbevis och läkarbetyg, så ock för redogörelse,
som i första stycket sägs fastställas av socialstyrelsen.

Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen
annorledes ofullständig, har länsrätten att ombesörja erforderlig
komplettering. Vill länsrätten föranstalta om läkarundersökning, äger
länsrätten kalla den som ansökningen avser att inställa sig inför anvisad
läkare. I sådant fall skall vad i 13 § 2 mom. sägs äga motsvarande tilllämpning.

32 §2

Länsrätts slutliga beslut skall ofördröjligen delgivas sökande samt
den som beslutet avser.

Har beslutet tillkommit efter
anmälan, som avses i 10 § sista
stycket, skall underrättelse om beslutet
tillställas åklagaren.

Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse om beslutet
översändas till nykterhetsnämnden i den kommun, där den som avses
med beslutet är mantalsskriven, samt om annan nykterhetsnämnd tagit
befattning med ärendet, till denna nämnd.

34 §

Länsrätten har att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om
tvångsintagning.

a) därest beslutet grundats därpå
att den som beslutet avser är
farlig för annans personliga säkerhet
eller kroppsliga eller själsliga
hälsa eller för eget liv eller att han
utan att söka ärligen försörja sig
fört ett kringflackande liv;

b) då eljest polismyndighet gjort
ansökan om tvångsintagning enligt
19 §; samt

c) då beslutet tillkommit efter
anmälan, som avses i 10 § sista
stycket.

I övriga fall ankommer det på nykterhetsnämnden att föranstalta om
verkställigheten.

b) då eljest polismyndighet gjort
ansökan om tvångsintagning enligt
19 §.

Föreslagen lydelse

undersökningen och för de övriga
åtgärder som vidtagits.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.
- Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

JuU 1977/78:25

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom föreskrives att 2, 5, 7 och 29 §§ lagen (1963: 193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse:

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Verkställighet sker enligt svensk Verkställighet sker enligt svensk
lag; dock må beslut om förvänd- lag.
ling av böter ej meddelas.

5 §

I Danmark, Finland, Island eller I Danmark, Finland, Island eller

Norge meddelad dom, varigenom Norge meddelad dom, varigenom

dömts i Danmark till faengsel eller dömts i Danmark till faengsel eller

haefte, i Finland till tukthus eller haefte, i Finland till tukthus eller

fängelse, i Island till fangelsi eller fängelse, I Island till fangelsi eller

varöhald och i Norge till fengsel varöhald och i Norge till fengsel

eller hefte, må på begäran verk- eller hefte, må på begäran verkställas
här i riket, om den dömde ställas här i riket, om den avser

när verkställighet skall ske är annat än förvandlingsstraff för tösvensk
medborgare eller har hem- ter och den dömde när verkstäl vist

i Sverige. Uppehåller han sig lighet skall ske är svensk medbor här

i riket, må även eljest domen gare eller har hemvist i Sverige,

vferkställas här, om det med hän- Uppehåller han sig här i riket, må

syn till omständigheterna finnes även eljest domen verkställas här,

lämpligast. om det med hänsyn till omstän digheterna

finnes lämpligast.

7 §!

Det till fängelse omvandlade straffet är verkställbart såsom hade
straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft.

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall
strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten.

Förvandlingsstraff för böter må
ej verkställas, om betalning för
böterna erlägges. Om böterna delvis
gäldas, skall förvandlingsstraff
et i motsvarande mån nedsättas;
nedsättningen må dock ej avse
del av dag.

29 §2

Har framställning om verkstäl- Har framställning om verkställighet
av straff enligt 1 eller 5 § lighet av straff enligt 1 eller 5 §

1 Senaste lydelse 1964: 548. Ändringen innebär att tredje stycket upphävs.

2 Senaste lydelse 1964: 548.

JuU 1977/78:25

Nuvarande lydelse

eller om anordnande av övervakning
enligt 10 eller 17 § bifallits
eller har undanröjande beslutats
enligt 14 § eller förverkande enligt
21 §, må ej här i riket väckas åtal
för gärning som avses i den i den
andra staten meddelade domen.
Med avseende å bestämmelser i
svensk lag om sammanträffande av
brott och om förändring av påföljd
skall så anses som hade
domen meddelats här i riket. Vad
i 23 § lagen om verkställighet av
bötesstraff är föreskrivet skall
dock ej äga tillämpning.

Utan hinder av vad i första
stycket sägs må väckas talan, som
avses i 20 kap. 15 § brottsbalken.

Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrives att 2, 3, 10 och 11 §§ lagen (1963: 197) om allmänt
kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §i

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i
riket

1. dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse
eller internering;

2. överlämnats till sluten eller
öppen psykiatrisk vård eller till
vård i specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda eller, om för
brottet är stadgat fängelse, till
vård enligt lagen om nykterhetsvård;
eller

3. erhållit anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff.

Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts
under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken, eller har i dom å skyddstillsyn meddelats förordnande om

i Senaste lydelse 1967: 946.

JuU 1977/78:25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

behandling enligt 28 kap. 3 § samma balk, skall detta särskilt anmärkas
i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning
och om domen eller beslutet.

3 §2

I registret skall anteckning ske

1. om för den som dömts till påföljd av beskaffenhet att skola antecknas
i registret prövotid förlänges eller påföljden förklaras skola
avse jämväl annat brott eller undanröjes eller ock påföljd förklaras skola
träda i stället för annan påföljd;

2. om villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad;

3. om för den som dömts till skyddstillsyn förordnande meddelas om
behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken;

4. om för den som dömts till ungdomsfängelse domstol förlänger den
längsta tid som ungdomsfängelse må pågå eller föreskriver, att överförande
till vård utom anstalt ej må ske före viss tidpunkt;

5. om för den som dömts till 5. om för den som dömts till ininternering
domstol medgiver för- ternering domstol medgiver förlängning
av tiden för vård i an- längning av tiden för vård i anstalt
eller bestämmer ny minsta stalt eller bestämmer ny minsta

tid för anstaltsvården; tid för anstaltsvården; samt

6. om beslut meddelas jämlikt 6. om beslut meddelas jämlikt
34 kap. 10 eller 18 § brottsbalken; 34 kap. 10 eller 18 § brottsbalken.
samt

7. om för den som erhållit anstånd
med verkställigheten av förvandlingsstraff
prövotiden förlänges
eller anståndet förklaras förverkat.

10 §3

I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan
stadgas, icke medtagas anteckning om

1. villkorlig dom, skyddstill- 1. villkorlig dom, skyddstillsyn
syn, överlämnande till särskild eller överlämnande till särskild
vård eller anstånd med verkställig- vård, sedan tio år förflutit från
het av förvandlingsstraff, sedan tio domen; samt

år förflutit från domen eller beslutet;
samt

2. fängelse, ungdomsfängelse eller internering, sedan tio år förflutit
från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person
ånyo meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret,
skola båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera
jämlikt första tycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar,
skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om
dom eller beslut, som meddelats före den 1 januari 1945, eller om verk -

2 Senaste lydelse 1975: 296.

3 Senaste lydelse 1975: 411.

JuU 1977/78:25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ställighet av påföljd som bestämts i sådant avgörande medtages dock endast
i den utsträckning regeringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt
utdrag har gjorts.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej
medtagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga
anteckningar, som må förekomma i registret. I utdrag till domstol eller
åklagare skall dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesundersökning
eller rättspsykiatrisk undersökning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträffande
uppgift som antecknats med stöd av 6 §.

Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iakttagas, om
för särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslem, justitieombudsman
eller datainspektionen.

11 §4

I fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande
tillämpning med följande avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om 1. Såvitt avser anteckning om
fängelse i högst ett år, villkorlig fängelse i högst ett år, villkorlig

dom, skyddstillsyn, ungdomsfäng- dom, skyddstillsyn eller ungdoms else

eller anstånd med verkställig- fängelse skall i stället för den i

het av förvandlingsstraff skall i 10 § första stycket angivna tiden

stället för den i 10 § första styc- gälla en tid av fem år.

ket angivna tiden gälla en tid av
fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken ådömts endast för gärning som
någon begått innan han fyllt aderton år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskrifterna i 10 § andra stycket tredje punkten och tredje
stycket andra punkten skola ej gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. Utan hinder av bestämmelserna
i denna lag får anteckning som rör anstånd med förvandlingsstraff
finnas kvar i det av rikspolisstyrelsen förda manuella registret. Sådan
anteckning får dock ej medtagas i registerutdrag som lämnas efter ikraftträdandet.

9 Förslag till

Lag om ändring i införsellagen (1968: 621)

Härigenom föreskrives att 1, 7, 15, 17 och 22 §§ införsellagen
(1968: 621) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2. bidrag, som tillkommer kommun för omhändertaget barn enligt

4 Senaste lydelse 1970: 421 (jfr 1973: 57).

JuU 1977/78:25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

72 § andra stycket barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) eller till
hjälptagares försörjning enligt 40 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om
socialhjälp,

3. skatter och allmänna avgifter 3. skatter och allmänna avgifter
i fall som särskilt föreskrives, i fall som särskilt föreskrives samt

böter och vitén.

4. böter och vitén.

Införsel för skatter och allmänna
avgifter samt för böter och
vitén får äga rum så snart förutsättningar
för indrivning föreligger.
Beträffande böter eller vitén
som ålagts genom hovrätts dom
får dock, innan domen vunnit laga
kraft, införsel ej ske i annat fall än
då domen avser disciplinbot.

Införsel för skatter och allmänna
avgifter samt för böter och
vitén får äga rum så snart förutsättningar
för indrivning föreligger.

15 §i

Är fråga om införsel för olika slags fordringar, har de gruppvis företräde
i den ordning vari de upptagits i 1 §.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas
innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera innehållits
än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som stått ute
längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberättigads fordran, avräknas
i första hand på det belopp som stått ute längst och alltjämt kan
uttagas genom införsel.

Av fordringar som avses i 1 § Av fordringar som avses i 1 §

2—4 har inom varje grupp vad som 2 har vad som stått ute längst

stått ute längst företräde. företräde.

Införsel går före utmätning. Införsel
för fordran som avses i
1 § 4 skall dock ändras eller
hävas, om utmätning därigenom
kan äga rum för annan fordran.

Införsel går före utmätning. Införsel
för fordran som avses i
1 § 3 skall dock ändras eller hävas,
om utmätning därigenom kan
äga rum för sådan fordran för vilken
utmätning av innestående avlöning
enligt 67 b § 4 utsökningslagen
(1877:31 s. 1) må utan gäldenärens
medgivande tillämpas
sammanlagt sex månader under ett
kalenderår.

Har införsel för viss fordran beviljats i pension, livränta eller vederlagsfordran
som avses i 2 § 3 och blir därefter rättigheten som sådan
utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde till betalning

1 Senaste lydelse 1976: 624.

JuU 1977/78:25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ur vad som inflyter till följd av utmätningen. I fråga om fordran som
avses i 1 § 1 eller 2 gäller vad som nu sagts bidragsbelopp som förfallit
när utmätningen är fullbordad eller förfaller näst därefter.

Belopp som innehållits enligt denna lag får ej utmätas för annan gäldenärens
skuld.

Arbetar gäldenären i annans
förvärvsverksamhet utan lön eller
mot uppenbart för låg ersättning
och kan till följd därav fordran
som avses i 1 § 1 eller 2 ej uttagas
genom införsel, får utmätningsmannen
ålägga arbetsgivaren att,
för tid efter det beslut därom
meddelats och till dess annat förordnas,
till utmätningsmannen
utge så mycket som kunnat uttagas
genom införsel om skälig lön
utgått för arbetet. Innan beslut
meddelas skall såväl gäldenären
som arbetsgivaren få tillfälle att
yttra sig.

Arbetar gäldenären i annans
förvärvsverksamhet utan lön eller
mot uppenbart för låg ersättning
och kan till följd därav införsel ej
ske, får utmätningsmannen ålägga
arbetsgivaren att, för tid efter det
beslut därom meddelats och till
dess annat förordnas, till utmätningsmannen
utge så mycket som
kunnat uttagas genom införsel om
skälig lön utgått för arbetet. Innan
beslut meddelas skall såväl gäldenären
som arbetsgivaren få tillfälle
att yttra sig.

Det som sålunda utges skall räknas som genom införsel innehållen lön.
Underlåter arbetsgivaren att utge belopp som bestämts genom beslutet
äger 20 § motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1265) om ändring i införsellagen
(1968: 621)

Härigenom föreskrives att övergångsbestämmelserna till lagen
(1975: 1265) om ändring i införsellagen (1968: 621) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1976. Äldre lag skall dock
tillämpas när fordran på medel
som innehållits ej omfattas av lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs.

Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1976. Har arbetsgivaren
försatts i konkurs genom beslut
före nämnda dag och har det för
fordringen innehållna beloppet
gjorts eller kunnat göras gällande i
konkursen, skall dock äldre lag
tillämpas i fråga om fordringen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

JuU 1977/78:25

11 Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagcn (1970: 979)

Härigenom föreskrives i fråga om förmånsrättslagen (1970: 979)1

dels att 19 § skall upphöra att gälla,

dels att 18 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

Fordringar som ej är förenade Fordringar som ej är förenade
med förmånsrätt har inbördes lika med förmånsrätt har inbördes lika
rätt med de undantag som anges i rätt.

19 §.

Har fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men förslår ej egendomen
för att infria fordringen, behandlas återstoden av denna som
fordran utan förmånsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

Om gäldenär försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före
lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1972: 260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

dels att i 1, 2, 3, 8, 26, 34, 37 och 41 §§ ordet ”Konungen” i olika
böjningsformer skall bytas ut mot ”regeringen” i motsvarande form,
dels att 36 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

36 §2

Böter som bestämts enligt denna
lag samt penningbelopp eller
annan egendom som förklarats
förverkad med stöd av denna lag
tillfaller kronan. Har föremål förklarats
förverkat, kan Konungen
på begäran av den stat som gjort
framställningen om verkställighet
av förverkandebeslut förordna, att
föremålet skall återlämnas till den
staten.

Böter som avses i första stycket
får icke förvandlas.

Böter som bestämts enligt denna
lag samt penningbelopp eller
annan egendom som förklarats
förverkad med stöd av denna lag
tillfaller kronan. Har föremål förklarats
förverkat, kan regeringen
på begäran av den stat som gjort
framställningen om verkställighet
av förverkandebeslut förordna, att
föremålet skall återlämnas till den
staten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

1 Lagen omtryckt 1975: 1248.

2 Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs.
2 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 25

JuU 1977/78:25

13 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom föreskrives att 5 § lagen (1973: 18) om disciplinstraff för
krigsmän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §»

Löneavdrag vid disciplinbot göres med visst belopp för dag som regeringen
bestämmer. Kan löneavdrag ej ske, skall den brottslige åläggas
att för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med hänsyn
till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i Kan disciplinbot som ålagts i
form av löneavdrag ej verkställas, form av löneavdrag ej verkställas,

skall i stället motsvarande belopp skall i stället motsvarande belopp

betalas. Sådant belopp och disci- betalas. Sådant belopp och disciplinbot
som ålagts i pengar tillfal- plinbot som ålagts i pengar tillfaller
kronan. Oguldet belopp får ej ler kronan. Om verkställigheten

förvandlas till fängelse. I övrigt gäller, om ej annat är särskilt

gäller om verkställigheten vad som föreskrivet, vad som är föreskrivet

är föreskrivet om bötesstraff. om bötesstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m. m.

Härigenom föreskrives att 1 § lagen (1974: 202) om beräkning av
strafftid skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

Dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering eller förordnande
enligt 28 kap. 3 § brottsbalken om behandling i anstalt skall befordras
till verkställighet enligt denna lag. Lagen gäller även i fråga om hur ticE
för sådan verkställighet skall beräknas.

Vad i denna lag är föreskrivet
om fängelse gäller även fängelse
vilket ålagts som förvandlingsstraff
för böter.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

1 Senaste lydelse 1976: 517.

2 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

JuU 1977/78:25

15 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrives att 1 § lagen (1974: 203) om kriminalvård i
anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §*

Denna lag avser kriminalvård i
anstalt efter dom på fängelse, ungdomsfängelse
eller internering eller
förordnande enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken om behandling i anstalt.

Vad som föreskrives i lagen om
den som dömts till fängelse gäller
även den som ålagts fängelse som
förvandlingsstraff för böter.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

Denna lag avser kriminalvård i
anstalt efter dom på fängelse, ungdomsfängelse
eller internering eller
förordnande enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken om behandling i anstalt.

16 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrives att 68 § i
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

mom. uppbördslagen (1953: 272)2

Föreslagen lydelse
§

5 mom. Vad i 3 och 4 mom.
sägs äger motsvarande tillämpning,
då den som är berättigad att återbekomma
skatt har att erlägga sjömansskatt
eller bevillningsavgift
för särskilda förmåner och rättigheter
eller kupongskatt. Om tillämpning
av 4 mom. vid indrivning
av böter är föreskrivet i bötesverkställighetslagen
(1977: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

1 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

2 Lagen omtryckt 1972: 75.

JuU 1977/78: 25

Motionerna

I motionen 1976/77: 1555 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
dels i stället för motsvarande bestämmelser i den i propositionen
föreslagna lagtexten antar det nedan under 1 upptagna förslaget till ändringar
i brottsbalken, dels antar nedan under 2 och 3 upptagna förslag till
lag om fängelsevite och lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande
^v nya rättegångsbalken, dels ock hos regeringen begär en översyn av
vitesinstitutet enligt vad som anges i motionen.

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

25 kap.

8 § Har bötesstraff till betydande del ej kunnat verkställas och kan det
antagas att den dömde genom att undanskaffa egendom, utan vederlag
överlåta egendom till annan, byta arbetsanställning eller vidta annan liknande
åtgärd sökt förhindra indrivning av böterna eller eljest berövat sina
borgenärer möjligheten att få betalt för deras fordringar, får rätten på
talan av åklagaren undanröja bötesstraffet eller, om detta enligt 27 kap.

2 § ålagts jämte villkorlig dom, den ådömda påföljden och i stället döma
till fängelse i högst tre månader, om detta är påkallat av hänsyn till allmän
laglydnad. Bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott som kan
föranleda fängelse ha motsvarande tillämpning på sådan talan.

Begår i fall som avses i första stycket den dömde nytt brott, för vilket
icke är föreskrivet svårare straff än böter, får han för brottet dömas till
fängelse i högst tre månader, om detta är påkallat av hänsyn till allmän
laglydnad. Sådan förhöjning får tillämpas endast om åklagaren i stämningsansökan
till rätten eller i stämning som utfärdas av honom angivit
att grund för förhöjning föreligger.

Till fängelse får ej dömas enligt första eller andra stycket, om ej den
dömde eller misstänkte har fått del av åtalet inom tre år från den dag då
den tidigare domen vann laga kraft.

Har bötesstraff undanröjts enligt första stycket, äger 5 § bötesverkställighetslagen
(1977: 000) motsvarande tillämpning i fråga om belopp som
betalats eller drivits in med anledning av den tidigare domen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. Vid lagens ikraftträdande
iakttages

1. Bötesstraff som ådömts före ikraftträdandet får ej undanröjas enligt
25 kap. 8 § första stycket brottsbalken. Däremot får sådant bötesstraff
beaktas vid tillämpning av 25 kap. 8 § andra stycket brottsbalken.

2. Bötesstraff som ålagts före lagens ikraftträdande preskriberas enligt
äldre bestämmelser.

2 Förslag till
Lag om fängelsevite

Härigenom föreskrives följande.

1 § Har någon som förelagts vite ej understigande tvåtusen kronor ej

JuU 1977/78: 25

rättat sig efter föreläggandet och kan det av särskilda skäl antagas att han
icke heller kommer att iaktta förnyat föreläggande, om vitet bestämmes
i pengar, får vite i fängelse högst tre månader föreläggas honom utan hinder
av att enligt lag eller annan författning vite skall bestämmas i pengar.
Vite, som kan föreläggas för fullgörandet av dom eller beslut rörande
saken i mål som handlagts enligt lagen (1974: 371) om rättegången i
arbetstvister, får dock aldrig föreläggas i fängelse.

2 § Vite i fängelse enligt 1 § får föreläggas endast av domstol.

3 § Utan hinder av att enligt lag eller annan författning annan myndighet
än domstol har att meddela vitesföreläggande, kan sådan myndighet
överlämna åt allmän domstol att pröva fråga om föreläggande av vite i
fängelse enligt 1 §.

Ansökan härom göres hos den tingsrätt vid vilken den, mot vilken vitet
riktas, har att svara i tvistemål i allmänhet. Vid prövning av ansökan
tillämpas lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden.

Mot beslut enligt första stycket första meningen får talan ej föras.

4 § Frågan om utdömande av vite i fängelse prövas av allmän domstol
på talan av allmän åklagare. Bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal
för brott som kan föranleda fängelse har motsvarande tillämpning på
sådan talan.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977. Lagen gäller ej i fråga om
vite som enligt särskild föreskrift ej får förvandlas till fängelse.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken Härigenom

föreskrives att 18 § lagen (1946: 804) om införande av nya
rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

18 § I fråga om talan, som föres särskilt angående utdömande av förelagt
vite, äge vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för
brott, varå icke kan följa svårare straff än böter motsvarande tillämpning.
I fråga om utdömande av vite enligt lagen (1977: 000) om fängelsevite
gäller 4 § nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1977.

I motionen 1976/77: 1556 av Håkan Winberg (m) och Inger Lindquist
(m) hemställs att riksdagen beslutar dels att den föreslagna straffskärpningsregeln
i 25 kap. brottsbalken utgår, dels att i bötesverkställighetslagen
införs en regel av innebörd att bötesförvandling kan ske i sådana
fall, då den bötfällde kan antas på grund av tredska eller grov vårdslöshet
ha underlåtit att betala ådömda böter, enligt vad i motionen närmare
anges.

Utskottet

Nuvarande ordning

De grundläggande bestämmelserna om bötesverkställigheten finns i

JuU 1977/78: 25

25 kap. 7 § andra stycket brottsbalken (BrB) och i lagen (1964: 168) om
verkställighet av bötesstraff (BöVL). BöVL tillkom under arbetet på
följdförfattningar till BrB men bygger i det väsentliga på en tidigare
bötesverkställighetslag från år 1937.

Gällande regler om verkställighet av bötesstraff innebär att böterna
avkrävs den dömde, i första hand genom anmaning till honom att frivilligt
betala och i andra hand genom exekutiva tvångsåtgärder. Inflyter inte
bötesbeloppet, skall bötesstraffet i princip förvandlas till fängelse. I det
helt övervägande antalet förvandlingsfall beviljas dock anstånd, s. k. villkorligt
anstånd, med verkställigheten av förvandlingsstraffet. Den nu
beskrivna ordningen tillämpas också beträffande vitén.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen, som grundas på förvandlingsstraffutredningens betänkande
(SOU 1975: 5.5) Bötesverkställighet, föreslås att förvandlingsstraffet
för böter och vitén avskaffas. För att motverka att reformen leder till
en lägre betalningsfrekvens föreslås en ny bötesverkställighetslag som
bl. a. innebär att böter och vitén vid konkurs och vissa andra exekutiva
åtgärder skall få en bättre ställning än f. n. Som ledande princip skall
gälla att böter och vitén skall jämställas med skatter och därmed likställda
offentligrättsliga fordringar.

Vidare föreslås att det uppbördssystem, som har tillkommit inom ramen
för ordningsbots- och strafföreläggandesystemen, utvidgas till att omfatta
även böter som utdöms av allmän domstol. Förslaget innebär att den bötfällde
ges tillfälle att frivilligt betala böterna redan i samband med att
tingsrättens dom meddelas.

För att förebygga uppkomsten av en s. k. bötesimmun grupp föreslås
en ny bestämmelse, 25 kap. 8 §, i BrB om straffskärpning i vissa särskilda
fall. Enligt bestämmelsen skall den som under viss tid dömts till flera
bötesstraff men visat försummelse vid deras betalning kunna dömas till
fängelse om han begår nytt brott trots att det nya brottet i och för sig är
sådant att endast böter ingår i straffskalan. Sådan straffskärpning skall
dock få ske bara när ett nytt bötesstraff framstår som uppenbart otillräckligt
från individual- eller allmänpreventiv synpunkt.

Avskaffande av förvandlingsstraffet

Bötesstraffet utgör i rättstillämpningen den helt dominerande brottspåföljden,
och man kan förutse en ökad användning i framtiden av böter
som sanktion vid bl. a. förmögenhetsbrott. Det kan därför rent allmänt
konstateras att det i kampen mot brottsligheten är utomordentligt angeläget
att bötesstraffets effektivitet upprätthålls.

JuU 1977/78: 25

bidra till att generellt sett en god betalningsmoral vidmakthålls beträffande
bötesskulder. I enskilda fall kan förvandlingshotet användas som
medel att framtvinga betalning. Från kriminalpolitisk synpunkt anses den
viktigaste fördelen med förvandlingssystemet vara att det kan antas bidra
till att motverka uppkomsten av en bötesimmun grupp.

Även om den nuvarande ordningen sålunda innebär betydande fördelar,
är den otvivelaktigt också behäftad med åtskilliga nackdelar. En
sådan av principiellt viktig natur är att förvandlingssystemet har ett utpräglat
inslag av personalexekution och av bestraffning av betalningsförsummelse.
En annan olägenhet är att brottslighet, vilken bedömts inte
vara så grov att den bort föranleda fängelse, på grund av reglerna om
bötesförvandling ändock kan leda till frihetsberövande. Från kriminalpolitisk
synpunkt anses det vidare vara en påtaglig nackdel att beslutet
om förvandlingsstraff kommer flera år efter det att brottet begicks. Vidare
får det anses stötande att, enligt vad företagna undersökningar visat,
ålagda förvandlingsstraff, främst de ovillkorliga men även de villkorliga,
företrädesvis drabbar ett socialt sett utpräglat svagt klientel, som oftast
är i behov av direkt stöd från samhällets sida.

Utskottet finner i likhet med departementschefen att nackdelarna med
förvandlingssystemet i dess nuvarande utformning väger över fördelarna,
och enligt utskottets mening bör den nuvarande ordningen inte behållas.

Straffrättslig kompensation för bortfallet av förvandlingsstraff et

I syfte att begränsa nackdelarna med förvandlingsstraffets avskaffande
föreslås i propositionen en kompensation efter två linjer. Dels föreslås en
effektivisering av bötesverkställigheten, innebärande bl. a. att möjligheterna
att ta ut böter och vitén vidgas genom att deras ställning i förhållande
till andra fordringar förbättras, dels föreslås införande i brottsbalken
av en ny bestämmelse om straffskärpning i vissa fall. Enligt bestämmelsen
skall domstol under vissa bestämda förutsättningar kunna döma
till fängelse i högst tre månader för ett rent bötesbrott. En förutsättning
är att gärningsmannen inom tre år före brottet ålagts två eller flera bötesstraff
som till betydande del inte har verkställts. Som ytterligare förutsättningar
uppställs dels att den uteblivna verkställigheten skall kunna antas
ha berott på tredska eller grov vårdslöshet från den bötfälldes sida, dels
att ett nytt bötesstraff skall framstå som uppenbart otillräckligt för att
avhålla honom från vidare brottslighet eller av hänsyn till allmän laglydnad.

I motiveringen till motionen 1555 uttalar motionärerna att de delar
den i propositionen framförda åsikten att man får acceptera att människor
som lever i utpräglat dåliga sociala och ekonomiska förhållanden
kan undgå verkställighet av bötesstraff. Denna ståndpunkt kommer dock
enligt motionärerna inte till uttryck i den i propositionen föreslagna lagtexten.
Enligt motionärerna är det däremot väsentligt att man genom

JuU 1977/78: 25

exekutiva åtgärder kan framtvinga betalning från personer som har betalningsförmåga
men som inte betalar frivilligt. Det finns, anför motionärerna,
personer som genom olika manipulationer gör sig oåtkomliga för
indrivning av fordringar bl. a. genom att de formellt saknar arbetsgivare
och inte står som ägare till några utmätningsbara tillgångar. Enligt motionärernas
mening bör lagstiftningen utformas så att det framgår att den
är inriktad på att förebygga denna typ av lagtrots. Endast om man låter
ett hot om frihetsberövande påföljd stå kvar vid sådana försök att undandra
sig verkställighet som nu nämnts kan förtroendet för domstolarna
och den allmänna respekten för bötesstraffet enligt motionärernas mening
bibehållas. Denna effekt torde, anför motionärerna, kunna uppnås också
med en mycket restriktiv tillämpning av sådan påföljd.

I motionen 1556 anförs att det även med de effektivare möjligheter till
bötesindrivning som föreslås i propositionen är nödvändigt med regler
som riktar sig mot bötesimmuna grupper. Den valda vägen, dvs. att förvandlingsinstitutet
ersätts med en straffskärpningsregel i BrB, är dock enligt
motionärerna inte invändningsfri. De pekar på att regeln medför en
form av personalexekution och att den med den föreslagna undantagskaraktären
inte kan förhindra uppkomsten av bötesimmuna grupper. Med
den föreslagna regeln blir det enligt motionärerna möjligt för vissa grupper
att helt undkomma verkningarna av ådömt bötesstraff, vilket i vissa
fall sannolikt skulle komma att uppfattas som mycket stötande för den
allmänna rättskänslan. Vidare anser motionärerna att regeln inte i erforderlig
grad är förenlig med den s. k. legalitetsprincipen, som kräver att
lagarna är utformade så att den enskilde medborgaren skall kunna förutse
vilka straffrättsliga påföljder som kan bli aktuella för en viss gärning.
Motionärerna föreslår i stället för den föreslagna straffskärpningsregeln
ett förändrat förvandlingssystem i vilket förvandlingsstraffets användning
inskränks till sådana bötfällda som i och för sig kunnat men inte
velat betala ådömda böter.

Beträffande lagförslagen på det exekutionsrättsliga och närliggande
områden noterar utskottet i likhet med departementschefen att flertalet
av dem kommer att medföra endast måttliga förbättringar från effektivitetssynpunkt.
Enligt utskottets mening är det dock angeläget att man eftersträvar
fördelar på indrivningsstadiet, framför allt om effekten av förvandlingshotet
bortfaller. Utskottet har, i likhet med lagutskottet i dess
yttrande, i princip inga invändningar mot de i nu berört hänseende framlagda
förslagen.

JulJ 1977/78: 25

förvandlingsstraffutredningens betänkande kan det emellertid befaras
att ett avskaffande av systemet i rättstillämpningen medför en minskad
tro på bötesstraffet som ett realistiskt och trovärdigt alternativ till en frihetsberövande
påföljd och som ett lämpligt komplement till kriminalvård
i frihet. Enligt utskottets mening är det kriminalpolitiska intresset av att
främja bötesstraffets ställning som en lämplig och praktisk påföljd så
framträdande att risken för sådan negativ utveckling måste ägnas särskild
uppmärksamhet i samband med den nu aktuella reformen av bötesverkställigheten.

Den i propositionen föreslagna straffskärpningsregeln i BrB, som är
avsedd att förhindra uppkomsten av en bötesimmun grupp, träffar enligt
utskottets mening inte alla personer som i detta sammanhang är av intresse;
för regelns tillämpning fordras att den betalningsförsumlige lagfors
för ny brottslighet. Personer som i övrigt motsvarar beskrivningen i den
föreslagna regeln skulle alltså komma att undslippa vidare åtgärder om de
under föreskriven tidrymd avhåller sig från att begå brott eller undgår
lagföring vid domstol för nya brott. Detsamma gäller också vid förnyad
brottslighet om blott antalet bötesdomar stannar vid två. Enligt utskottets
mening är den angivna avgränsningen inte tillfredsställande från kriminalpolitisk
synpunkt.

Utskottet ifrågasätter vidare om utformningen av den i propositionen
föreslagna regleringen är förenlig med ett av reformens huvudsyften,
nämligen att förhindra att ett socialt sett utpräglat svagt klientel drabbas
av lagstiftningen. Utskottet vill härvidlag peka på följande. Enligt 18 §
BöVL gäller att rätten, när förvandlingsstraff åläggs, får bevilja anstånd
med verkställigheten bl. a. om omständigheterna ej föranleder antagande
att den bötfällde av ”tredska eller uppenbar vårdslöshet” underlåtit att
betala böterna. I viss överensstämmelse med ordalagen i detta lagrum
anges som en förutsättning för den föreslagna straffskärpningsregelns
tillämpning att den uteblivna verkställigheten kan antas ha berott på
”tredska eller grov vårdslöshet” från gärningsmannens sida. Om man vid
en reformering av bötesverkställigheten i den nya lagstiftningen använder
sig av uttryckssätt som är så näraliggande den nuvarande lydelsen, finns
i överensstämmelse med vad som anförs i motionen 1555 en påtaglig risk
att även i fortsättningen samma utsatta klientel som f. n. kommer att
drabbas av lagstiftningen.

Vad nu anförts leder utskottet till uppfattningen att den i samband med
en reformering av bötesverkställigheten erforderliga straffrättsliga regleringen
bör utformas på ett annat sätt än som skett i propositionen.

JuU 1977/78: 25

båda motionerna framförda uppfattningen att lagstiftningen mycket bestämt
bör ge uttryck för samhällets vilja att inte ge upp inför förfaranden
som syftar till att på ett illojalt sätt komma undan verkställighet av bötesstraff.
Den nya ordningen bör därför inrymma ett verksamt medel som,
även utan samband med ny lagföring, tar sikte på bötfällda vilka trots att
de har ekonomiska möjligheter att betala böterna inte gör detta. I första
hand gäller detta personer vilka i realiteten har betalningsförmåga men
som genom skenavtal, täta byten av arbetsplats och liknande förfaranden
lyckas göra sig oåtkomliga för exekutiva åtgärder. Det kan t. ex. röra sig
om personer som har ”kontoret på fickan” eller som genom bolagsrättsliga
transaktioner döljer att de i realiteten disponerar över betydande tillgångar.
Andra exempel återfinns bland de personer, ofta formellt egna
företagare, som faller inom den kategori som brukar betecknas som grå
arbetskraft. En annan grupp utgörs av personer som skrivit över sin rörelse
på maken och tagit anställning hos denne med ingen eller ringa
synlig lön men mot en avsevärd faktisk gottgörelse. (Beträffande sistnämnda
grupp, se dock 22 § införsellagen i dess i propositionen föreslagna
lydelse.)

I remissen till lagrådet uttalades att utskottet vid övervägande av vilken
lagstiftning som erfordras för att uppnå den enligt utskottets mening erforderliga
straffrättsliga kompensationen funnit att starka skäl talar
mot att behålla ett system med förvandlingsstraff enbart för den lilla grupp
av tredskande bötesgäldenärer det här är fråga om. Utskottet förordade
därför i stället en lagreglering inom BrB:s ram som innebär att, om ett
bötesstraff ej kunnat verkställas och den uteblivna verkställigheten beror
på illojala transaktioner av den typ som ovan redovisats, påföljden kan
undanröjas och ändras till fängelse om det bedöms vara påkallat av hänsyn
till allmän laglydnad. Lagrådsremissen innehöll förslag till sådan lagstiftning.

Lagrådet uttalar i sitt yttrande över utskottets förslag att det enligt lagrådets
mening är förenat med betydande svårigheter att i lagstiftningen
avgränsa den kategori bötesgäldenärer, vilkas verkställighetshindrande
förfaranden är av sådan art att de bör kunna föranleda en påföljdsförändring.
Svårigheterna sammanhänger enligt lagrådets mening främst med
det också av utskottet påpekade förhållandet att ekonomiska dispositioner
med sådan verkan som regel inte torde vidtas just för att hindra verkställighet
av redan ålagda böter. Syftet är i stället att försvåra eller omöjliggöra
att egendom tas i anspråk för betalning av skulder över huvud
taget, redan ådragna såväl som blivande, och bland dem kanske främst
skatteskulder. De dispositioner som här kan komma i fråga torde, anför
lagrådet vidare, ofta vara av invecklad natur, och mången gång torde det
även vara svårt att skilja dem från transaktioner, som helt eller huvudsakligen
har ett annat syfte än att hindra fordonsägare att komma till sin
rätt. Det är enligt lagrådet en svårlöst uppgift från såväl kriminalpolitisk

JuU 1977/78: 25

som lagteknisk synpunkt att uppställa sådana objektiva och subjektiva
kriterier för en påföljdsförändring att lagstiftningen får avsedd verkan
utan att rättssäkerheten trädes för när.

Lagrådet uttalar vidare att det vid en lagstiftning i ämnet möter även
andra komplicerade problem av saklig och rättsteknisk natur. Vissa sådana
är, anför lagrådet, betingade av att lagstiftningen avses skola omfatta även
vitén. Det är sålunda enligt lagrådet tydligt, att särskilda svårigheter är
förenade med att övergå från förvandlingsstraff till påföljdsförändring
när det gäller vitén, eftersom vitet till skillnad från böter inte utgör en
påföljd i BrB:s mening. Som ytterligare exempel på de rättstekniska problemen
nämner lagrådet frågan om ersättningsstraffets ställning inom det
straffrättsliga sanktionssystemet.

Enligt lagrådets mening är det en angelägen kriminalpolitisk uppgift
att i samband med förvandlingsstraffets avskaffande skapa regler, som
möjliggör att man kan verksamt ingripa mot sådana bötesgäldenärer som
genom illojala ekonomiska förfaranden hindrar att bötesstraffet kan verkställas.
Lagrådet har ej någon invändning mot att man söker lösa denna
uppgift genom en lagstiftning efter de av utskottet uppdragna riktlinjerna.
De nyss berörda kriminalpolitiska och rätts- eller lagtekniska problem som
möter i ett sådant lagstiftningsarbete är emellertid enligt lagrådets mening
så svårbemästrade att det inte kan anses välbetänkt att skrida till lagstiftning
utan att dessförinnan ha skaffat sig ett bredare och säkrare beslutsunderlag
genom ett i sedvanliga former bedrivet utredningsarbete och
genom remissbehandling av ett utformat förslag. Lagrådet finner sig därför
inte kunna tillråda, att förevarande lagstiftningsärende avgörs innan
en kompletterande utredning har kommit till stånd och ärendet därigenom
har blivit berett från grunden.

De invändningar som lagrådet sålunda framfört mot en omedelbar lagstiftning
i enlighet med de av lagrådet granskade utskottsförslagen bör
enligt utskottets mening godtas. Utskottet vill därför inte förorda att riksdagen
nu antar dessa förslag.

I enlighet med vad utskottet i det föregående anfört kan utskottet när
det gäller den straffrättsliga regleringen inte heller tillstyrka den lösning
som föreslagits i propositionen.

Vid angivna förhållanden bör i ärendet företas en förnyad översyn
med sikte på ett nytt förslag till riksdagen när det gäller bötesverkställigheten.
I avvaktan på ett sådant förslag bör nuvarande ordning kunna
bibehållas. Utskottet avstyrker således bifall till propositionen i dess helhet.

Arbetet med att utforma regler om straffrättslig kompensation för bortfallet
av förvandlingsstraffet skall, i enlighet med vad utskottet i det föregående
anfört, ta sikte på att skapa ett system som utan att drabba de
socialt utslagna grupper som samhället stöder i andra sammanhang riktar
sig mot de bötesgäldenärer som genom olika manövrer gör sig oåtkomliga

JuU 1977/78: 25

för exekution. Ett förslag till lagteknisk lösning, som lagrådet funnit sig
i stort sett kunna godta, har presenterats i utskottets lagrådsremiss. I det
av utskottet nu förordade utredningsarbetet bör man dock i detta hänseende
handla helt förutsättningslöst. Utformningen av ett förslag bör i
första hand bli beroende av vad som framkommer under utredningen.
Utskottet vill dock när det gäller den tilltänkta regleringens innehåll särskilt
anmärka följande.

När det gäller beskrivningen av de förfaranden som är avsedda att
träffas av ett tänkt ersättningsstraff har lagrådet föreslagit betydelsefulla
ändringar i förhållande till utskottets lagrådsremiss. Lagrådet har härvid,
delvis mot bakgrunden av vissa uttalanden i utskottets remiss, särskilt
uppehållit sig vid att den bötfällde efter den aktuella — illojala — transaktionen
bibehållit sin faktiska möjlighet att tillgodogöra sig avhänd egendom,
som inte nås av exekution. Det är visserligen enligt utskottets uppfattning
så att de förfaranden som det här gäller ofta karakteriseras av att
de gjorts för skens skull och att den bötfällde behållit sin reella betalningsförmåga.
Utskottet vill emellertid ifrågasätta om det inte, även i fall då
den bötfällde i avsikt att undgå verkställighet av bötesstraffet faktiskt
har avhänt sig sin egendom, stundom kan finnas skäl till ingripande med
ersättningsstraff. Under utredningsarbetet bör därför undersökas om det
inte för vissa situationer är möjligt att avstå från kravet på kvarstående
betalningsförmåga.

M-ed beaktande av syftet att hindra uppkomsten av en bötesimmun
grupp bör utredningen i övrigt förutsättningslöst pröva frågor som diskuterats
i remissen och av lagrådet rörande den närmare utformningen av
lagstiftningen.

I enlighet med vad som förutsatts i utskottets lagrådsremiss bör ett
system med ersättningsstraff avse även vitén. Under utredningsarbetet
bör särskilt uppmärksammas de problem som sammanhänger därmed.
Det synes bl. a. med hänsyn härtill lämpligt att utredningsuppdraget får
omfatta även den översyn av vitesinstitutet som utskottet förordar i det
följande.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av propositionen, motionen
1555 i här berörd del och motionen 1556 bör ges regeringen till
känna.

Vitesinstitutet

Bland de av regeringen till lagrådet remitterade lagförslagen upptogs
ett förslag till lag om fängelsepåföljd i vitesföreläggande samt ett förslag
till följdändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken.
Enligt det förstnämnda förslaget skulle de nuvarande möjligheterna att
förvandla vite i penningar till fängelse ersättas med möjlighet i vissa fall
att sätta ut vite direkt i fängelse. En motivering för lagförslaget var att

JuU 1977/78: 25

det i ett verkställighetssystem utan förvandlingsinslag föreligger risk att
vitesförelägganden kommer att sakna verkan mot personer som inte är
åtkomliga för exekutiva åtgärder.

Lagrådet kom vid sin granskning av lagförslaget till den uppfattningen
att en översyn av vitesinstitutet och tvångsmedelsregleringen i olika författningar
borde komma till stånd och fann det i hög grad tveksamt om
en lagstiftning borde genomföras innan en sådan översyn skett. För det
fall att viteslagstiftningen ändå skulle genomföras förordade lagrådet väsentliga
jämkningar i det remitterade förslaget.

Vid propositionens avlåtande till riksdagen anslöt sig departementschefen
till lagrådets uppfattning och fann att en lagstiftning om fängelsevite
f. n. inte borde genomföras. Samtidigt underströk departementschefen
att utvecklingen på vitesområdet borde följas med uppmärksamhet efter
förvandlingsstraffets avskaffande, och han förklarade sig beredd att på
nytt ta upp frågan om en komplettering av tvångsmedlen om det skulle
visa sig nödvändigt.

I motionen 1555 yrkas att riksdagen skall anta vid motionen fogade
förslag till lag om fängelsevite och lag om ändring i lagen (1946: 804) om
införande av nya rättegångsbalken. Motionärernas lagförslag bygger på
de av regeringen till lagrådet remitterade förslagen och har utformats med
beaktande av en del av lagrådets synpunkter. Som stöd för motionsyrkandet
anför motionärerna bl. a. att vitesinstitutet redan i sin nuvarande utformning
är behäftat med åtskilliga brister från effektivitetssynpunkt och
att institutet riskerar att försvagas ytterligare om möjligheten att till
fängelse förvandla utdömt men icke verkställt vite avskaffas. Motionärerna
pekar som exempel på att, då vitesföreläggande enligt hälsovårdsstadgan
riktas mot fastighetsägare, förhållandena ofta kan vara sådana
att fastigheten är belånad över sitt värde och utdömt vite därför inte kan
tas ut ur fastigheten.

Med utgångspunkt i att vitesinstitutet inte fungerar tillfredsställande
uttalar motionärerna i likhet med lagrådet att en översyn av vitesinstitutet
och tvångsmedelsregleringen i olika författningar under alla förhållanden
nu bör ske. Översynen bör enligt motionärerna komma till stånd omedelbart
vare sig lagstiftningen om fängelsevite genomförs eller ej.

Utskottet har i det föregående avstyrkt bifall till regeringens förslag att
nu avskaffa bötesförvandlingssystemet och i övrigt reformera bötesverkställigheten
samt förordat ytterligare utredning och beredning rörande
den straffrättsliga reglering som kan erfordras för att förhindra uppkomsten
av en s. k. bötesimmun grupp. Den reglering som utskottet dragit
upp riktlinjerna för skall enligt vad utskottet ovan uttalat avse
även utdömda vitén. I avvaktan på ny lagstiftning kommer således den
nuvarande möjligheten att förvandla vitén till fängelse att kvarstå. Med
hänsyn härtill och till den översyn av vitesinstitutet som utskottet föror -

JuU 1977/78: 25

dar i det följande saknas anledning att nu lagstifta om fängelsevite enligt
motionärernas yrkande. Utskottet avstyrker således bifall till motionen i
denna del.

Såsom lagrådet påpekar i sitt yttrande över utskottets lagrådsremiss är
det förenat med särskilda svårigheter att övergå från förvandlingsstraff
till påföljdsförändring när det gäller vite. Av lagrådets yttrande framgår
också att särskilda problem möter beträffande sådana vitén som f. n. inte
får förvandlas. Samtidigt som dessa och andra frågor beträffande behandlingen
av vitén i ett nytt system med ersättningsstraff övervägs under det
av utskottet förordade utredningsarbetet bör av skäl som anförts av lagrådet
och motionärerna lämpligen ske en sådan allmän översyn av vitesinstitutet
som begärs i motionen 1555. Vid denna översyn bör det som
lagrådet uttalat finnas möjligheter att anvisa vägar till förstärkning av
vitesinstitutets effektivitet och att också åstadkomma selektiva kompletteringar
av tvångsmedlen på områden där det bedöms nödvändigt. Vad
utskottet nu med anledning av motionen 1555 anfört om en översyn av
vitesinstitutet bör ges regeringen till känna.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande bötesverkställigheten med anledning
av motionen 1976/77: 1555 i denna del (yrkande 1) och motionen
1976/77: 1556 dels avslår propositionen 1976/77: 104, dels
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ytterligare
utredning rörande bötesverkställigheten;

2. att riksdagen beträffande lagstiftning om fängelsevite avslår
motionen 1976/77: 1555 i denna del (yrkande 2);

3. att riksdagen beträffande översyn av vitesinstitutet med anledning
av motionen 1976/77: 1555 i denna del (yrkande 3) ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

Stockholm den 7 mars 1978

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson >(s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Bertil Johansson (c), Lilly Bergander (s), Gunde Raneskog
(c), Kerstin Andersson i Kumla (s), Håkan Winberg (m), Hans Pettersson
i Helsingborg (s), Carl Lidbom (s), Gunilla André (c), Ella Johnsson
(c), Helge Klöver (s) och Bonnie Bernström (fp).

JuU 1977/78: 25

Bilaga 1

Lagutskottets yttrande
1976/77: 2 y

över propositionen 1976/77:104 om avskaffande av förvandlingsstraffet
för böter m. m.

Till justitieutskottet

Sedan justitieutskottet berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över
propositionen 1976/77: 104 om avskaffande av förvandlingsstraffet för
böter m. m. såvitt den avser frågor inom lagutskottets beredningsområde
får lagutskottet anföra följande.

I propositionen föreslås att förvandlingsstraffet för böter och vitén
avskaffas. För att motverka att detta leder till en lägre betalningsfrekvens
föreslås att botes- och vitesfordringar skall jämställas med skattefordringar
inte endast som f. n. vid gemensam utmätning utan även vid
konkurs och införsel. Vid konkurs föreslås böter och vitén därvid få
samma rätt som tillkommer oprioriterade skatter och avgifter. Vad
gäller själva indrivningsförfarandet föreslås framför allt tre viktiga förändringar
i syfte att stärka bötesindrivningens effektivitet. För det första
förlängs preskriptionstiden för böter och vitén från f. n. tre år till fem
år. Genom en sådan förlängning av verkställigheten ges möjlighet att
upprätta längre avbetalningsplaner, vilket i vissa fall torde kunna leda
till bättre indrivningsresultat. För det andra införs en rätt för kronofogdemyndighet
att för indrivande av bötesfordran ansöka att den bötfällde
skall försättas i konkurs. För det tredje slopas de för bötesindrivning
gällande särskilda reglerna om att viss egendom skall undantas
från utmätning (beneficium). I stället skall de allmänna beneficiereglerna
gälla.

Utskottet vill till en början erinra om att det sedan länge bedrivits ett
omfattande reformarbete på exekutionsrättens område. År 1973 lade
sålunda lagberedningen fram förslag till en ny utsökningsbalk (SOU
1973: 22). Regeringen har aviserat att en proposition på grundval av
lagberedningens betänkande kommer att föreläggas riksdagen. Enligt
vad utskottet inhämtat kan ett förslag till utsökningsbalk beräknas bli
remitterat till lagrådet under hösten 1977. Mot bakgrund härav kan det
sättas i fråga om det är lämpligt att nu anta ändringar i gällande regler
om bötesindrivning. Enligt utskottets mening måste det emellertid anses
riktigt att frågan om effektivare bötesindrivning kommer under bedömning
i samband med frågan om förvandlingsstraffets avskaffande. Utskottet
vill dock framhålla att de föreslagna nya reglerna om bötesverk -

JuU 1977/78: 25

ställighet sannolikt kommer att behöva ses över i samband med införandet
av en ny utsökningsbalk.

Under senare år har de vanliga fordringsägarnas ställning till viss del
försämrats genom den utbyggnad som skett av de särskilda förmånsrätterna.
Framför allt har som en följd av det arbetsrättsliga reformarbetet
det s. k. löneprivilegiet vidgats. I dagarna har riksdagen förelagts
förslag till en ytterligare utökning av löneprivilegiet. Förslaget är en
följd av det samtidigt framlagda förslaget till ny semesterlag (prop.
1976/77: 90). Det nu föreliggande förslaget till en effektivare bötesverkställighet
innebär att vanliga fordringsägares möjlighet att erhålla betalning
av den bötfällde ytterligare minskar. En sådan effekt av förslaget
inger mot bakgrund av det anförda i och för sig betänkligheter. Utskottet
anser likväl att de skäl som i propositionen anförts för att göra
verkställigheten av bötesstraff effektivare är så starka att de negativa
effekter som förslaget för med sig för de vanliga fordringsägarna får
accepteras. Utskottet tillstyrker därför förslaget att ge botes- och vitesfordringar
en bättre förmånsrätt än de f. n. har.

Propositionen i övrigt föranleder från de synpunkter som utskottet
har att beakta inga särskilda uttalanden.

Stockholm den 21 april 1977

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Andersson i Södertälje (s), Olsson i
Timrå (s), Ekinge (fp), Andersson i Gamleby >(s), Olsson i Sundsvall
(c), Gillström (s), fru Lindquist (m), herrar Konradsson (s), Andréasson
(s), fru Karlsson (c), herrar Silfverstrand (s), Ollén (m), Eriksson i Ulfsbyn
(c)* och fru Odelsparr (c)*.

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

JuU 1977/78: 25

Bilaga 2

JUSTITIEUTSKOTTET 1977-11-15

Lagrådsremiss
med anledning av propositionen 1976/77:104 om avskaffande
av förvandlingsstraffet för böter m. m. jämte
motioner

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

I propositionen 1976/77: 104 har regeringen föreslagit att förvandlingsstraffet
för böter och vitén skall avskaffas. För att förebygga uppkomsten
av en s. k. bötesimmun grupp har i propositionen upptagits
förslag till en ny bestämmelse i brottsbalken om straffskärpning vid
upprepad bötesbrottslighet.

I remissen uttalar justitieutskottet att den nuvarande ordningen med
förvandlingsstraff inte bör bibehållas. Den straffrättsliga regleringen
bör emellertid enligt utskottets mening utformas på ett annat sätt än som
skett i propositionen. Den nya lagstiftningen bör, anser utskottet, inrymma
ett verksamt medel som, även utan samband med ny lagföring,
tar sikte på bötfällda vilka trots ekonomiska möjligheter inte betalar
ådömda böter. Som medel har valts en ordning med påföljdsförändring,
varigenom ett ej verkställt bötesstraff under särskilda förutsättningar
kan ersättas med fängelse upp till tre månader.

Inledning

Propositionen m. m.

I propositionen 1976/77: 104 har regeringen (justitiedepartementet)
efter lagrådets hörande föreslagit riksdagen att anta i propositionen
upptagna förslag till

1. bötesverkställighetslag,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

5. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

6. lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

7. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

8. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,

9. lag om ändring i införsellagen (1968: 621),

10. lag om ändring i lagen (1975: 1265) om ändring i införsellagen
(1968: 621),

11. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),

3 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 25

JuU 1977/78: 25

12. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,

13. lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän,

14. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid
m. m.,

15. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

16. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272).

Med anledning av propositionen har väckts två motioner som redovisas
på s. 35—36.

Behandlingen av ärendet har uppskjutits till innevarande riksmöte
(JuU 1976/77: 38).

Utskottet har inhämtat yttrande från lagutskottet i de exekutionsrättsliga
delarna av propositionen.

Rörande lydelsen av de i propositionen upptagna lagförslagen hänvisas
till propositionen s. 2—19.

Nuvarande ordning

De grundläggande bestämmelserna om bötesverkställigheten finns i
25 kap. 7 § andra stycket brottsbalken (BrB) och i lagen (1964: 168)
om verkställighet av bötesstraff (BöVL). BöVL tillkom under arbetet
på följdförfattningar till BrB men bygger i det väsentliga på en tidigare
bötesverkställighetslag från år 1937.

Gällande regler om verkställighet av bötesstraff innebär att böterna
avkrävs den dömde, i första hand genom anmaning till honom att frivilligt
betala och i andra hand genom exekutiva tvångsåtgärder. Inflyter
inte bötesbeloppet, skall bötesstraffet i princip förvandlas till fängelse.
I det helt övervägande antalet förvandlingsfall beviljas dock anstånd,
s. k. villkorligt anstånd, med verkställigheten av förvandlingsstraffet.
Den nu beskrivna ordningen tillämpas också beträffande vitén.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen, som grundas på förvandlingsstraffutredningens betänkande
(SOU 1975: 55) Bötesverkställighet, föreslås att förvandlingsstraffet
för böter och vitén avskaffas. För att motverka att reformen
leder till en lägre betalningsfrekvens föreslås en ny bötesverkställighetslag
som bl. a. innebär att böter och vitén vid konkurs och vissa andra
exekutiva åtgärder skall få en bättre ställning än f. n. Som ledande
princip skall gälla att böter och vitén skall jämställas med skatter och
därmed likställda offentligrättsliga fordringar.

JuU 1977/78: 25

att den bötfällde ges tillfälle att frivilligt betala böterna redan i samband
med att tingsrättens dom meddelas.

För att förebygga uppkomsten av en s. k. bötesimmun grupp föreslås
en ny bestämmelse, 25 kap. 8 §, i BrB om straffskärpning i vissa
särskilda fall. Enligt bestämmelsen skall den som under viss tid dömts
till flera bötesstraff men visat försummelse vid deras betalning kunna
dömas till fängelse om han begår nytt brott trots att det nya brottet i
och för sig är sådant att endast böter ingår i straffskalan. Sådan straffskärpning
skall dock få ske bara när ett nytt bötesstraff framstår som
uppenbart otillräckligt från individual- eller allmänpreventiv synpunkt.

Motionerna

I motionen 1976/77:1555 av Lisa Mattson m. fl. (s) yrkas, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen i stället för den i propositionen föreslagna
lydelsen av 25 kap. 8 § BrB antar ett i motionen framlagt förslag
till lydelse av denna paragraf.

Det i motionen framlagda lagförslaget går ut på att domstol vid
vissa fall av betalningsvägran skall kunna undanröja ådömt bötesstraff
och i stället döma till fängelse högst tre månader. Sådant beslut skall
enligt motionsförslaget kunna ske då bötesstraff till betydande del ej
kunnat verkställas och det kan antas att den dömde genom att undanskaffa
egendom, utan vederlag överlåta egendom till annan, byta arbetsanställning
eller vidta annan liknande åtgärd sökt förhindra indrivning
av böterna eller eljest berövat sina borgenärer möjligheten
att få betalt för deras fordringar. Motionärerna föreslår därutöver för
samma grupp ”bötesimmuna” personer en regel om straffskärpning
vid ny brottslighet liknande den som föreslås i propositionen.

I motiveringen till motionsförslaget uttalar motionärerna att de delar
den i propositionen framförda åsikten att man får acceptera att människor
som lever i utpräglat dåliga sociala och ekonomiska förhållanden
kan undgå verkställighet av bötesstraff. Denna ståndpunkt kommer
dock enligt motionärerna inte till uttryck i den i propositionen föreslagna
lagtexten. Enligt motionärerna är det väsentligt att man genom
exekutiva åtgärder kan framtvinga betalning från personer som har
betalningsförmåga men som inte betalar frivilligt. Det finns, anförs i
motionen, personer som genom olika manipulationer gör sig oåtkomliga
för indrivning av fordringar, bl. a. genom att de formellt saknar
arbetsgivare och inte står som ägare till några utmätningsbara tillgångar.
Enligt motionärernas mening bör lagstiftningen utformas så att det
framgår att den är inriktad på att förebygga denna typ av lagtrots.
Endast om man låter ett hot om frihetsberövande påföljd stå kvar
vid sådana försök att undandra sig verkställighet som nu nämnts kan
förtroendet för domstolarna och den allmänna respekten för bötesstraffet
enligt motionärernas mening bibehållas. Denna effekt torde,

JuU 1977/78: 25

anför motionärerna, kunna uppnås också med en mycket restriktiv
tillämpning av sådan påföljd.

I motionen 1976/77:1556 av Håkan Winberg (m) och Inger Lindquist
(m) yrkas att det i stället för den föreslagna straffskärpningsregeln
i 25 kap. 8 § BrB införs en regel av innehåll att bötesförvandling
kan ske i sådana fall då den bötfällde kan antas på grund av tredska
eller grov vårdslöshet ha underlåtit att betala ådömda böter enligt vad
som närmare anges i motionen.

Motionärerna uppger i motiveringen till yrkandet att det enligt deras
mening även med de effektivare möjligheter till bötesindrivning som
föreslås, är nödvändigt med regler som riktar sig mot bötesimmuna
grupper. Den valda vägen, dvs. att förvandlingsinstitutet ersätts med
en straffskärpningsregel i BrB, är dock enligt motionärerna inte invändningsfri.
Motionärerna pekar på att regeln medför en form av personalexekution
och att den med den föreslagna undantagskaraktären inte
kan förhindra uppkomsten av bötesimmuna grupper. Vissa grupper kan,
uppger motionärerna, helt undkomma verkningarna av ådömt bötesstraff,
vilket i vissa fall sannolikt skulle komma att upplevas som mycket
stötande för den allmänna rättskänslan. Vidare påpekar motionärerna
att regeln inte i erforderlig grad kan anses förenlig med den s. k.
legalitetsprincipen, som kräver att lagarna är utformade så att den enskilde
medborgaren skall kunna förutse vilka straffrättsliga påföljder
som kan bli aktuella för en viss gärning. Motionärerna föreslår ett förändrat
förvandlingssystem i stället för den föreslagna straffskärpningsregeln.
Förvandlingsstraffet bör därvid enligt motionärernas mening
inskränkas till att användas beträffande sådana bötfällda som i och
för sig kunnat men inte velat betala ådömda böter.

Utskottet

Avskaffande av förvandlingsstraffet

Bötesstraffet utgör i rättstillämpningen den helt dominerande brottspåföljden,
och man kan förutse en ökad användning i framtiden av
böter som sanktion vid bl. a. förmögenhetsbrott. Det kan därför rent
allmänt konstateras att det i kampen mot brottsligheten är utomordentligt
angeläget att bötesstraffets effektivitet upprätthålls.

Den nuvarande verkställighetsordningen med hot om förvandlingsstraff
vid bristande betalning brukar allmänt anses medverka till att
bötesstraffet får önskvärd effektivitet. Förvandlingshotet anses sålunda
bidra till att generellt sett en god betalningsmoral vidmakthålls beträffande
bötesskulder. I enskilda fall kan förvandlingshotet användas som
medel att framtvinga betalning. Från kriminalpolitisk synpunkt anses
den viktigaste fördelen med förvandlingssystemet vara att det kan antas
motverka uppkomsten av en bötesimmun grupp.

JuU 1977/78: 25

Även om den nuvarande ordningen sålunda innebär betydande fördelar,
är den otvivelaktigt också behäftad med åtskilliga nackdelar. En
sådan av principiellt viktig natur är att förvandlingssystemet har ett
utpräglat inslag av personalexekution och av bestraffning av betalningsförsummelse.
En annan olägenhet är att brottslighet, vilken bedömts
inte vara så grov att den bort föranleda fängelse, på grund av
reglerna om bötesförvandling ändock kan leda till frihetsberövande.
Från kriminalpolitisk synpunkt anses det vidare vara en påtaglig nackdel
att beslutet om förvandlingsstraff kommer flera år efter det att
brottet begicks. Otillfredsställande är också att enligt vad företagna undersökningar
visat ålagda förvandlingsstraff, främst de ovillkorliga men
även de villkorliga, företrädesvis drabbar ett socialt sett utpräglat svagt
klientel, som oftast är i behov av direkt stöd från samhällets sida.

Utskottet finner i likhet med departementschefen att de nackdelar
med förvandlingssystemet i den nuvarande utformningen som påvisats i
lagstiftningsärendet väger över dess fördelar, och enligt utskottets mening
bör den nuvarande ordningen inte behållas.

Straffrättslig kompensation för bortfallet av förvandlingsstraff et

Förslaget i propositionen att avskaffa förvandlingssystemet läggs fram
samtidigt som departementschefen konstaterar att systemet inte torde
kunna slopas utan att det uppstår vissa negativa konsekvenser i kriminalpolitiskt
hänseende. Utskottet har härvidlag särskilt fäst sig vid de av
departementschefen uttalade och i motionerna understrukna farhågorna
för uppkomsten av en bötesimmun grupp liksom vid risken för att
den nuvarande utvecklingen i rättstillämpningen till förmån för bötesstraff
på bekostnad av korta frihetsstraff skulle avbrytas därför att bötesverkställigheten
förlorar något av sin nuvarande effektivitet.

1 syfte att begränsa nackdelarna med förvandlingsstraffets avskaffande
föreslås i propositionen en kompensation efter två linjer. Dels föreslås
en effektivisering av bötesverkställigheten, innebärande bl. a. att
möjligheterna att ta ut böter och vitén vidgas genom att deras ställning
i förhållande till andra fordringar förbättras, dels föreslås införande i
brottsbalken av en ny bestämmelse om straffskärpning i vissa fall. Enligt
bestämmelsen skall domstol under vissa bestämda förutsättningar kunna
döma till fängelse i högst tre månader för ett rent bötesbrott. En förutsättning
är att gärningsmannen inom tre år före brottet ålagts två eller
flera bötesstraff som till betydande del inte har verkställts. Som ytterligare
förutsättningar uppställs dels att den uteblivna verkställigheten
skall kunna antas ha berott på tredska eller grov vårdslöshet från den
bötfälldes sida, dels att ett nytt bötesstraff skall framstå som uppenbart
otillräckligt för att avhålla honom från vidare brottslighet eller av hänsyn
till allmän laglydnad.

Beträffande lagförslagen på det exekutionsrättsliga och närliggande

JuU 1977/78: 25

områden noterar utskottet i likhet med departementschefen att flertalet
av dem kommer att medföra endast måttliga förbättringar från effektivitetssynpunkt.
Enligt utskottets mening är det dock angeläget att man
eftersträvar fördelar på indrivningsstadiet, framför allt om effekten av
förvandlingshotet bortfaller. Utskottet har, i likhet med lagutskottet i
dess yttrande, i princip inga invändningar mot de framlagda förslagen
i nu berört hänseende.

Vad härefter gäller metoden att på straffrättslig väg kompensera ett
bortfall av förvandlingssystemets fördelar är utskottet liksom departementschefen
av den meningen att den allmänna benägenheten att betala
bötesskulder inte kommer att i särskilt hög grad påverkas av om förvandlingssystemet
bortfaller. Som framhållits under remissbehandlingen
av förvandlingsstraffutredningens betänkande kan det emellertid
befaras att ett avskaffande av systemet i rättstillämpningen medför
en minskad tro på bötesstraffet som ett realistiskt och trovärdigt
alternativ till en frihetsberövande påföljd och som ett lämpligt komplement
till kriminalvård i frihet. Enligt utskottets mening är det kriminalpolitiska
intresset av att främja bötesstraffets ställning som en lämplig
och praktisk påföljd så framträdande att risken för sådan negativ utveckling
måste ägnas särskild uppmärksamhet i samband med den nu
aktuella reformen av bötesverkställigheten.

Den i propositionen föreslagna straffskärpningsregeln i BrB, som är
avsedd att förhindra uppkomsten av en bötesimmun grupp, träffar enligt
utskottets mening inte alla personer som i detta sammanhang är av
intresse; för regelns tillämpning fordras att den betalningsförsumlige lagfors
för ny brottslighet. Personer som i övrigt motsvarar beskrivningen
i den föreslagna regeln skulle alltså komma att undslippa vidare åtgärder
om de under föreskriven tidrymd avhåller sig från att begå brott
eller undgår lagföring vid domstol för nya brott. Detsamma gäller också
vid förnyad brottslighet om blott antalet bötesdomar stannar vid två.
Enligt utskottets mening är den angivna avgränsningen inte tillfredsställande
från kriminalpolitisk synpunkt.

Utskottet ifrågasätter vidare om utformningen av den i propositionen
föreslagna regleringen är förenlig med ett av reformens huvudsyften,
nämligen att förhindra att ett socialt sett utpräglat svagt klientel drabbas
av lagstiftningen såsom blivit fallet i den nuvarande ordningen. Enligt
18 § BöVL gäller att rätten, när förvandlingsstraff åläggs, får bevilja
anstånd med verkställigheten bl. a. om omständigheterna ej föranleder
antagande att den bötfällde av ”tredska eller uppenbar vårdslöshet”
underlåtit att betala böterna. I viss överensstämmelse med ordalagen i
detta lagrum anges som en förutsättning för den föreslagna straffskärpningsregelns
tillämpning att den uteblivna verkställigheten kan antas ha
berott på ”tredska eller grov vårdslöshet” från gärningsmannens sida.
Om man vid en reformering av bötesverkställigheten i den nya lag -

JuU 1977/78: 25

stiftningen använder sig av uttryckssätt som är så näraliggande den nuvarande
lydelsen, finns i överensstämmelse med vad som anförs i motionen
1555 en påtaglig risk att även i fortsättningen samma utsatta
klientel som f. n. kommer att drabbas av lagstiftningen.

Vad nu anförts leder utskottet till uppfattningen att den i samband
med en reformering av bötesverkställigheten erforderliga straffrättsliga
regleringen bör utformas på ett annat sätt än som skett i propositionen.

Vad som bör eftersträvas är en lagstiftning som riktar sig mot personer
som genom olika manövrer gör sig svåråtkomliga för exekution
utan att den samtidigt träffar socialt och ekonomiskt svaga grupper
som samhället stöder i andra sammanhang. Vid valet mellan olika
lösningar som kan tänkas tillgodose de angivna syftena har utskottet
fäst sig vid den i de båda motionerna framförda uppfattningen att lagstiftningen
mycket bestämt bör ge uttryck för samhällets vilja att inte
ge upp inför förfaranden som syftar till att på ett illojalt sätt komma
undan verkställighet av bötesstraff. Den nya ordningen bör därför inrymma
ett verksamt medel som, även utan samband med ny lagföring,
tar sikte på bötfällda vilka trots att de har ekonomiska möjligheter att
betala böterna inte gör detta. I första hand gäller detta personer vilka
i realiteten har betalningsförmåga men som genom skenavtal, täta byten
av arbetsplats och liknande förfaranden lyckas göra sig oåtkomliga för
exekutiva åtgärder. Det kan t. ex. röra sig om personer som har ”kontoret
på fickan” eller som genom bolagsrättsliga transaktioner döljer
att de i realiteten disponerar över betydande tillgångar. Andra exempel
återfinns inom den kategori personer, ofta formellt egna företagare,
som brukar betecknas som grå arbetskraft. En annan grupp utgörs av
personer som skrivit över sin rörelse på maken och tagit anställning hos
denne med ingen eller ringa synlig lön men mot en avsevärd faktisk
gottgörelse. (Beträffande sistnämnda grupp, se dock 22 § införsellagen
i dess i propositionen föreslagna lydelse.)

Vid övervägande av vilken lagstiftning som erfordras för att uppnå
den enligt utskottets mening erforderliga straffrättsliga kompensationen
har utskottet funnit att. starka skäl talar mot att behålla ett system med
förvandlingsstraff enbart för den lilla grupp av tredskande bötesgäldenärer
det här är fråga om. Utskottet förordar därför i stället en lagreglering
inom BrB:s ram som innebär att, om ett bötesstraff ej kunnat
verkställas och den uteblivna verkställigheten beror på illojala transaktioner
av den typ som ovan redovisats, påföljden kan undanröjas
och ändras till fängelse om det bedöms vara påkallat av hänsyn till allmän
laglydnad. Som närmare utvecklas i det följande bör undanröjandet
avse påföljden i dess helhet även om avbetalning skett.

JuU 1977/78: 25

Påföljdsförändring

Att en tidigare ådömd påföljd kan förändras är ingen nyhet i BrB.
Regler härom finns i 27 kap. 7 § när det gäller villkorlig dom och i
28 kap. 8 § beträffande skyddstillsyn. Enligt dessa bestämmelser kan
åklagare hos domstol föra talan om påföljdens undanröjande om den
dömde åsidosatt sina åligganden till följd av den villkorliga domen eller
domen på skyddstillsyn. Sådan talan skall anhängiggöras före prövotidens
utgång och domstolen skall om påföljden undanröjs bestämma
annan påföljd för brottet. Vidare finns bestämmelser om undanröjande
av tidigare meddelat förordnande om överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård, då förutsättningar visar
sig saknas för sådan vård (38 kap. 2 §). Slutligen finns i 34 kap. särskilda
regler beträffande undanröjande av tidigare ådömt fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering, då den
dömde lagfors för ytterligare brott innan den tidigare ådömda påföljden
verkställts.

Förvandlingsstraffutredningen har beträffande en ordning med påföljdsförändring
uttalat att den föranleder vissa författningsmässiga
komplikationer och att egentligen inga fördelar är att uppnå i förhållande
till ett bibehållet system med förvandlingsstraff. Utredningen har
emellertid därvid utgått från att påföljdsförändring skall kunna komma
i fråga för en större grupp än den som utskottet har för ögonen i detta
sammanhang liksom att ny påföljd skall kunna väljas inom ramen för
hela det påföljdssystem som BrB erbjuder. Enligt utskottets mening bör
emellertid den nya påföljden för de få fall det här blir fråga om kunna
inskränkas till fängelse, maximerat till tre månader. Behov av alternativa
påföljder synes ej föreligga. Den av utskottet förordade möjligheten till
påföljdsförändring är avsedd att utgöra dels ett påtryckningsmedel för
bötesbetalning, dels ett sätt att motverka illojala transaktioner av den
dömde. Regleringens effekt skulle avsevärt försvagas om systemet innebar
att bötesstraff kunde ändras till villkorlig dom eller skyddstillsyn.
I de fall då rätten finner sig av individualpreventiva eller andra skäl ej
böra döma till fängelse får talan om påföljdsförändring lämnas utan
bifall.

Böter i kombination med annan påföljd

Med ett system med möjlighet att i vissa fall undanröja ådömt bötesstraff
och i stället döma till fängelse måste särskild uppmärksamhet
ägnas åt böter, som ådöms i förening med villkorlig dom (27 kap. 2 §
BrB, 34 kap. 5 § BrB), skyddstillsyn (28 kap. 2 § BrB, 34 kap. 6 § BrB)
eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen (31 kap. 1 § andra
stycket BrB).

Beträffande de böter som ådöms jämte villkorlig dom och skyddstillsyn
riktar sig intresset mot de ovan nämnda reglerna om undanröjande

JuU 1977/78: 25

av dessa påföljder (27 kap. 6 § första stycket 3. och 28 kap. 8 §).
När någon av dessa påföljder, som förenats med böter, undanröjts kvarstår
bötesstraffet och verkställigheten av detta straff påverkas inte av
undanröjandet. Dock gäller enligt 27 kap. 6 § tredje stycket och 28 kap.
9 § första stycket att, om den villkorliga domen eller skyddstillsynen
undanröjs, vid den nya påföljdens bestämmande skälig hänsyn skall
tas till böter som ådömts enligt 27 kap. 2 § eller 34 kap. 5 § respektive
28 kap. 2 § eller 34 kap. 6 §.

Undanröjande av villkorlig dom kan ske om den dömde inte iakttar
vad som åligger honom till följd av den villkorliga domen, dvs. att
iaktta skötsamhet och efter förmåga söka försörja sig och att fullgöra
eventuell skadeståndsskyldighet. Däremot hör betalning av böter som
ådömts enligt 27 kap. 2 § inte till åligganden till följd av den villkorliga
domen. Betalar den bötfällde inte böterna kan dessa förvandlas
till fängelse liksom andra böter, men betalningsförsummelsen i och för
sig föranleder inte tillämpning av bestämmelserna om undanröjande av
den villkorliga domen.

Vid undanröjande av skyddstillsyn som ådömts i förening med böter
enligt 28 kap. 2 § gäller i fråga om böterna vad som ovan sagts om
böter ådömda i förening med villkorlig dom.

Det nyss sagda innebär beträffande den som ådömts böter jämte villkorlig
dom eller skyddstillsyn att de nuvarande reglerna om undanröjande
med den inskränkning som betingas av bestämmelserna i 27 kap.
6 § tredje stycket och 28 kap. 9 § första stycket inte kan användas mot
honom för att framtvinga bötesbetalning. Härför skulle krävas att berörda
lagrum angående förutsättningarna för undanröjande av villkorlig
dom och skyddstillsyn kompletterades med regler om undanröjande på
grund av sådan misskötsamhet som innebär underlåten betalning av böter.
Att öppna möjlighet till undanröjande vid varje fall av underlåten
bötesbetalning bör inte komma i fråga. Ej heller är det enligt utskottets
mening lämpligt att införa en sådan möjlighet enbart för den begränsade
grupp tredskande bötesgäldenärer som den nya lagstiftningen tar sikte
på. En annan olägenhet sammanhänger med det förhållandet att talan
om undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn skall väckas före
prövotidens utgång, dvs. i allmänhet beträffande villkorlig dom två år
från domen (27 kap. 3 § första stycket) och beträffande skyddstillsyn
tre år från domen (28 kap. 4 § första stycket). Om villkorlig dom eller
skyddstillsyn skall kunna undanröjas också på grund av underlåten bötesbetalning,
måste ändring av dessa tidsfrister övervägas bl. a. med
hänsyn till bestämmelserna om bötespreskription.

Det sagda bör enligt utskottet leda till att någon ändring ej bör göras
i bestämmelserna angående undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn.
Fråga är då om möjlighet bör införas att ersätta bötesstraff som
ådömts i kombination med villkorlig dom eller skyddstillsyn med

JuU 1977/78: 25

fängelse enligt den av utskottet ovan förordade ordningen. Böter i kombination
med skyddstillsyn eller villkorlig dom torde ha stor betydelse
för att undvika val av frihetsberövande påföljd. De kombinerade påföljdernas
effektivitet bör därför ej försvagas. Med hänsyn härtill och
till vad utskottet tidigare anfört om det önskvärda i att motverka uppkomsten
av en bötesimmun grupp anser utskottet det vara av väsentligt
intresse att även den grupp av bötesstraff som nu är i fråga kan ersättas
av fängelsestraff. Enligt utskottets mening bör gälla att undanröjande
av sådant bötesstraff skall kunna ske medan påföljden i övrigt
lämnas orörd.

Med hänsyn till angelägenheten av att undvika fängelsestraff för
unga personer bör enligt utskottets mening någon motsvarande möjlighet
till påföljdsförändring ej införas beträffande böter som ådöms i förening
med överlämnande till vård enligt barnavårdslagen enligt 31 kap.
1 § andra stycket BrB.

Storleken av det obetalda bötesbeloppet

Enligt 9 § BöVL får böter inte förvandlas om de inte överstiger 10
dagsböter eller 100 kr. i penningböter. Om flera bötesstraff sammanträffar,
skall gränserna gälla de sammanlagda straffen. Förvandling kan
dock äga rum även om böternas summa understiger de angivna gränserna,
nämligen då den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet
underlåtit att betala böterna.

Med hänsyn till lagstiftningens syfte bör den av utskottet förordade
regleringen i allmänhet inte aktualiseras då bötesskulden endast avser
småböter eller inte uppgår till belopp av någon betydenhet. Något krav
på att den obetalda bötesskulden skall överstiga visst bestämt belopp
för att undanröjande skall få ske bör dock inte uppställas, eftersom en
fast värdegräns skulle medföra onödiga komplikationer. Bl. a. skulle
särskilda regler erfordras för de fall då en avbetalning, innebärande att
gränsen underskrids, görs efter det att talan väckts men innan beslut
om undanröjande meddelats. Utskottet förordar en reglering enligt
vilken det för undanröjande av bötesstraffet krävs att påföljdsförändring
bedöms påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. I detta krav avses
ligga att bötesstraffet eller, om avbetalning skett, återstoden uppgår till
belopp av någon betydenhet.

I ett system med undanröjande av bötesstraff möter betydande lagtekniska
svårigheter när det gäller behandlingen av böter som delvis
betalts. Undanröjande av påföljd som delvis eller helt verkställts kan
— förutom enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § BrB — ske enligt 34 kap.
BrB vid ny lagföring om den tidigare påföljden varit fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering. Döms i dessa
fall till fängelse skall vid påföljdens bestämmande skälig hänsyn tas till

Juli 1977/78: 25

vad den dömde undergått av den andra påföljden (34 kap. 6 § tredje
stycket, 7 § tredje stycket, 9 § tredje stycket).

I motionen 1555 föreslås beträffande undanröjande av delvis erlagt
bötesstraff en bestämmelse enligt vilken det erlagda beloppet skall återbetalas
till den dömde enligt reglerna i 5 § i den föreslagna bötesverkställighetslagen.
En sådan reglering har principiella fördelar och kan
förefalla naturlig i ett system, där böterna kan ändras till varje annan
påföljd enligt brottsbalken, ej endast till fängelse. Om emellertid, som
utskottet ovan förordat, den nya påföljden endast kan utgöras av
fängelse, föreligger möjlighet att — i enlighet med vad som gäller för
vissa fall av påföljdsförändringar enligt 27, 28 och 34 kap. BrB — vid
straffets bestämmande ta skälig hänsyn till vad som erlagts av det
ådömda bötesstraffet. Utskottet förordar införande av en sådan regel.
Med denna lösning skall återbetalning ej ske av böter som erlagts före
beslutet om påföljdsförändring. En regel härom bör intas i den nya
bötesverkställighetslagen.

Fängelsestraffet

Förvandlingsstraff skall enligt särskilda omräkningsregler i 15 § BöVL
bestämmas till lägst 10 och högst 90 dagar. Minimitiden för fängelsestraff,
som inte utgör förvandlingsstraff, är enligt 26 kap. 1 § första
stycket BrB en månad. Straffet kan inte genom tillämpning av straffnedsättningsregler
bestämmas till kortare tid (se JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 26). Att i förevarande lagstiftningsärende införa möjlighet att
ådöma kortare fängelsestraff bör ej komma i fråga. Här bör den allmänna
regeln gälla. Beträffande straffmaximum är utskottet mer tveksamt.
Med hänsyn bl. a. till längden av de förvandlingsstraff som kan
utdömas enligt nuvarande ordning har utskottet stannat för att inte
förorda ett högre maximum än tre månader.

Flera bötesstraff

Enligt 16 § BöVL gäller att om den bötfällde när förvandling skall
ske också häftar för andra böter som får förvandlas samtliga böter skall
förvandlas och gemensamt förvandlingsstraff bestämmas. Även böter
vilka ådömts så nyligen att den bötfällde inte haft möjlighet till betalning
omfattas av bestämmelsen. En förutsättning för att den av utskottet
förordade regeln om påföljdsförändring skall kunna tillämpas
är att indrivning av skulden misslyckats och att detta kan antas ha
berott på vissa illojala beteenden från den dömdes sida. Samtliga böter,
beträffande vilka sådana beteenden kan antas, skall undanröjas.

Med hänsyn bl. a. till de möjligheter som genom den i propositionen
föreslagna nya bötesverkställighetslagen skapas till omedelbar frivillig
betalning av ådömda böter bör kunna presumeras att ett konstaterat
indrivningshinder gäller även nytillkomna böter. Påföljdsförändring bör

JuU 1977/78: 25

därför kunna avse samtliga ej verkställda bötesstraff som ådömts den
bötfällde, och alltså även sådant straff som ej omfattats av verkställighetshindrande
åtgärder från den bötfälldes sida. En obligatorisk regel
att även sådana böter skall omfattas av åklagarens talan eller av domstolens
beslut skulle kräva införande av skyldighet för åklagaren och
domstolen att införskaffa utredning om bötesstraff som ålagts den bötfällde.
Sådan utredning låter sig med nuvarande registreringsregler knappast
göras och regeln bör därför göras fakultativ. Självfallet bör emellertid
åklagaren i ansökan ta upp samtliga kända bötesstraff. På samma
sätt bör domstolens avgörande omfatta samtliga för domstolen kända
bötesstraff. Skulle efter domstolens beslut uppdagas att den dömde
häftar för ytterligare böter får frågan om undanröjande av dem prövas
särskilt enligt de allmänna regler utskottet föreslår.

Verkan av betalning sedan talan väckts om påföljdsförändring
Om den dömde betalar oguldna böter efter det att åklagaren ansökt
om påföljdsförändring, skall talan naturligtvis återkallas eller, om den ej
återkallas, ogillas av rätten. Betalas endast en del av böterna, får rätten
i det enskilda fallet pröva om de resterande böterna skall undanröjas
och ny påföljd bestämmas. Härvid bör beaktas kravet att påföljdsförändring
skall bedömas vara påkallad av hänsyn till allmän laglydnad.
Utskottet återkommer nedan härtill.

Angående betalning som sker efter domstols beslut men innan verkställighet
påbörjats gäller f. n. beträffande förvandlingsstraff att straffet
bortfaller om full betalning sker och i regel nedsätts om skulden delvis
betalas (22 § BöVL). Beslut i dessa frågor fattas i vissa fall av den domstol,
som förvandlat böterna och i andra fall av kriminalvårdsstyrelsen.
Beträffande böter som blir föremål för påföljdsförändring enligt utskottets
förslag finner utskottet med hänsyn till arten av de enligt utskottets
förslag upptagna kriterierna för att sådan förändring skall få ske ej skäl
att införa möjlighet till betalning med befriande verkan sedan beslut om
påföljdsförändring vunnit laga kraft. Betalas skulden innan beslutet
vunnit laga kraft, får beslutet efter fullföljd ändras i högre instans. Böter
som inbetalats efter beslutets meddelande får, om beslutet vinner laga
kraft, återbetalas.

Fall i vilka påföljdsförändring ej bör ske

Frågan om påföljdsförändring enligt utskottets förslag skall avgöras
av rätten efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Som
ovan framhållits bör påföljdsförändring förutsätta att sådan åtgärd
bedöms vara påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. I enlighet härmed
bör påföljdsförändring kunna underlåtas om lång tid förflutit från
brottets begående eller om bötesstraffet ådömts i förening med villkorlig
dom eller skyddstillsyn och den villkorliga domen eller skyddstillsynen

JuU 1977/78: 25

undanröjts och ersatts med fängelsestraff. Regleringen bör även lämna
möjlighet för rätten att när starka skäl talar mot fängelsestraff lämna
talan om påföljdsförändring utan bifall. Ett sådant skäl kan vara att ett
fängelsestraff med hänsyn till den bötfälldes person skulle framstå som
direkt olämpligt och motverka hans anpassning i samhället.

BrB:s regler om sträffnedsättning och påföljdsval för psykiskt sjuka
och ungdomar är av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang.

Enligt 33 kap. 2 § andra stycket BrB får böter ådömas den som begått
brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom. Enligt 10 § BöVL får böter som ådömts med
stöd av 33 kap. 2 § BrB ej förvandlas. Denna regel motiveras av att personer
som avses med bestämmelsen inte bör intas i fängelse.

Den som begått brott innan han fyllt 18 år får enligt 33 kap. 4 §
första stycket BrB ådömas lindrigare straff än vad som stadgas för
brottet. Lindrigare straff kan också, om särskilda skäl är därtill, med
tillämpning av 33 kap. 4 § första stycket BrB ådömas den som begått
brott under inflytande av lindrigare själslig abnormitet. Om synnerliga
skäl är därtill får enligt samma lagrum också i andra fall ådömas lindrigare
straff än vad som stadgas för brottet.

Böter som ådömts med stöd av nu nämnda regler i 33 kap. BrB bör
med tanke på motiven bakom dessa bestämmelser enligt utskottets mening
inte undanröjas och ersättas med fängelse. Någon uttrycklig bestämmelse
härom erfordras enligt utskottets mening ej.

Beträffande ungdomar gäller enligt 26 kap. 4 § BrB att den som är
under 18 år ej får dömas till fängelse med mindre synnerliga skäl föreligger
därtill. Fängelse får enligt samma lagrum ådömas den som fyllt
18 år men ej 21 år endast när frihetsberövandet är påkallat främst av
hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än
annan påföljd. Lagrummet bör enligt utskottets mening äga tillämpning
även i de extrema undantagsfall, då det kan bli aktuellt att undanröja
bötesstraff beträffande den som är under 21 år.

Böter som ådöms enligt 31 kap. 1 § andra stycket BrB bör som utskottet
ovan framhållit ej kunna undanröjas och ersättas av fängelse.
En bestämmelse härom bör införas i paragrafen.

Avräkning av häktningstid m. m.

Enligt 33 kap. 5 § BrB skall vid ådömande av fängelsestraff den tid
den dömde varit anhållen eller häktad på grund av brott som prövats
genom domen anses som tid under vilken den ådömda påföljden verkställts
i anstalt (avräkning). Om den som varit anhållen eller häktad
döms till bötesstraff får rätten förordna att påföljden skall anses helt
eller delvis verkställd genom frihetsberövandet. När det gäller böter
som ådömts i förening med villkorlig dom eller skyddstillsyn bör enligt

Juli 1977/78: 25

förarbetena ej komma i fråga att göra avräkning från böterna utan
avräkningsfrågan bör i stället anstå tills ett undanröjande av den villkorliga
domen eller skyddstillsynen blir aktuellt (prop. 1972: 146 s. 55, jfr
JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 43).

När det gäller fängelse som enligt den av utskottet föreslagna regeln
skall ådömas i stället för böter som ej kunnat verkställas bör enligt utskottets
mening gälla att frihetsberövanden som föregått bötesdomen
och inte tillgodoräknats i den domen skall avräknas från fängelsestraffet
i enlighet med reglerna i 33 kap. 5 §. Avräkning skall inte ske beträffande
böter som ådömts i förening med skyddstillsyn eller villkorlig
dom. Utskottets ställningstagande föranleder tillägg till 33 kap. 5 §.

Vitén

Enligt 25 kap. 8 § BrB gäller de nuvarande bestämmelserna om indrivning
och förvandling av böter även offentligrättsliga vitén. De nya
reglerna om påföljdsförändring bör gälla också sådana vitén.

Sammanträffande med nya brott m. m.

I 34 kap. BrB finns regler angående sammanträffande av brott och
förändring av påföljd. Enligt 1 § gäller beträffande bl. a. den som för
brott dömts till fängelse och som befinns ha begått annat brott före domen
eller nytt brott efter domen men innan fängelsepåföljden verkställts
att rätten får förordna att den tidigare påföljden skall avse också
det andra brottet, döma särskilt till påföljd för detta brott eller undanröja
påföljden och för samtliga brott döma till påföljd av annan art.

Beträffande fängelse som ådömts i stället för inte verkställda böter
bör det enligt utskottets mening inte vara möjligt att förordna att denna
påföljd skall avse även andra brott. Ej heller bör sådant fängelsestraff
kunna undanröjas och ersättas med påföljd av annan art. Situationen
blir alltså likartad med vad som nu i motsvarande hänseende gäller beträffande
ådömt ovillkorligt förvandlingsstraff.

När fängelse som ådömts i stället för inte verkställda böter skall verkställas
samtidigt med annat fängelsestraff blir de allmänna reglerna för
fängelsestraff tillämpliga (26 kap. 6 och 8 §§, 34 kap. 11 och 13 §§ BrB).

Preskriptionsfrågor

Enligt 35 kap. 7 § BrB gäller att ådömda böter bortfaller när tre år
förflutit från det domen vann laga kraft, om ej dessförinnan ansökan
om böternas förvandling delgivits den dömde. I propositionen föreslås
att preskriptionstiden förlängs till fem år och som en konsekvens av
förvandlingsstraffets avskaffande att de särskilda reglerna i 35 kap. 7 §
om preskriptionsavbrott utgår. Enligt departementschefen finns det
vid avskaffande av förvandlingsstraffet väsentligen två förhållanden

JuU 1977/78: 25

som talar för en förlängning av verkställighetstiden utöver tre år (prop.
s. 84). Det ena är att längre verkställighetstid i vissa fall kan ge bättre
indrivningsresultat. Det andra är att en längre preskriptionstid är motiverad
för att skärpa bötesstraffets bieffekter. Beträffande dem som är
klart betalningsovilliga men i och för sig inte saknar betalnings- eller
förvärvsförmåga är det enligt departementschefen önskvärt att verkställighetstiden
förlängs.

Utskottet delar departementschefens uppfattning om önskvärdheten
av att preskriptionstiden för böter förlängs då förvandlingsstraffet avskaffas.
Det bör emellertid beaktas att fråga om påföljdsförändring
enligt utskottets förslag blir aktuell först sedan allvarliga verkställighetsförsök
har gjorts. Enligt utskottets mening bör inte komma i fråga att
föreskriva att talan om påföljdsförändring skall anhängiggöras före
utgången av en tid som är kortare än den allmänna preskriptionstiden
för böter. Om fängelse ådöms efter undanröjande av bötesstraffet kan
verkställigheten således inte sällan komma att äga rum relativt lång tid
efter brottets begående. Från kriminalpolitisk synpunkt kan en sådan
konsekvens framstå som mindre tillfredsställande. Den bör dock enligt
utskottets mening kunna godtas eftersom utskottets förslag avser en
mycket liten grupp bötesgäldenärer och det är ytterst angeläget att man
kommer till rätta med ifrågavarande illojala förfaranden. Utskottet ansluter
sig således till departementschefens förslag beträffande preskriptionstidens
förlängning. Av skäl som nyss sagts bör i överensstämmelse
med vad som f. n. gäller beträffande bötesförvandling ansökan om påföljdsförändring
avbryta preskriptionstiden för bötesverkställigheten.

I sammanhanget vill utskottet framhålla att det i regel relativt snart
efter en bötesdom torde visa sig om den bötfällde illojalt förhindrar
verkställigheten. Det bör därför i allmänhet vara möjligt att långt före
preskriptionstidens utgång väcka talan om påföljdsförändring. Utskottet
vill understryka angelägenheten av att så sker. Erinras bör också om
vad utskottet ovan uttalar om att ogilla talan om påföljdsförändring om
lång tid förflutit efter brottets begående.

I 35 kap. 7 § BrB i dess nuvarande lydelse finns en hänvisning till
reglerna i BöVL om bl. a. bortfallande av ålagt förvandlingsstraff.
Härom stadgas i 26 § BöVL att förvandlingsstraffet bortfaller om beslutet
ej verkställs inom tre år från det det vann laga kraft.

I 35 kap. 8 § BrB ges regler om bortfallande av ådömt fängelse. Bl. a.
gäller att ådömt fängelse bortfaller om domen ej börjat verkställas
inom fem år från det den vann laga kraft, såvida det ådömda straffet
ej överstiger ett år.

Enligt utskottets mening bör en särskild regel införas angående bortfallande
av fängelse som ådömts i stället för inte verkställt bötesstraff.
En bestämmelse härom, som bör införas i 35 kap. 8 § BrB, bör ha den
innebörden att sådant fängelsestraff bortfaller om beslutet om påföljds -

JuU 1977/78: 25

förändring inte börjat verkställas inom två år från det beslutet vann
laga kraft.

Övrigt

Med utskottets uppläggning i fråga om den straffrättsliga kompensationen
för bortfallet av förvandlingsstraffet åstadkommes en lösning
såvitt avser den bötesimmuna grupp som enligt utskottets mening står
i förgrunden. Huruvida lagstiftningsåtgärder bör vidtas även beträffande
andra sådana grupper som kan uppstå till följd av förvandlingsstraffets
avskaffande är enligt utskottets mening svårt att nu bedöma.
Tillräcklig anledning att f. n. vid sidan av det föreslagna systemet med
påfölj dsförändring införa en särskild regel om straff skärpning vid ny
brottslighet föreligger därför inte. Frågan bör tas under förnyat övervägande
om framtida erfarenheter ger anledning därtill.

I vissa författningar finns förbud mot förvandling av böter och vitén
exempelvis i lagen (1958: 428) om ympning mot smittkoppor och lagen
(1950: 595) om rätt till fiske. Enligt utskottets mening finns ej anledning
att för fall som avses i sådana lagar föreskriva förbud mot påföljdsförändring.
Med hänsyn till de särskilda förutsättningar som uppställts
för påföljdsförändring och till rättens ovan berörda möjlighet
att i de särskilda fallen pröva lämpligheten härav torde emellertid utrymmet
för påföljdsförändring i sådana fall bli ytterst begränsat.

Enligt lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän (disciplinstrafflagen)
får belopp som motsvarar disciplinbot ej förvandlas till fängelse.
På samma sätt bör enligt utskottets mening sådana belopp ej kunna bli
föremål för påföljdsförändring, och de omfattas därför inte av utskottets
förslag till lydelse av 25 kap. 8 § BrB. Hänvisningen i 5 § andra
stycket disciplinstrafflagen till reglerna för verkställighet av bötesstraff
kommer inte att avse reglerna om påföljdsförändring. Dessa gäller inte
verkställighet av bötesstraff.

Enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av straff m. m. kan bötesdomar meddelade
i annat nordiskt land verkställas i Sverige. Verkställighet sker enligt
2 § enligt svensk lag. Beslut om förvandling får dock ej meddelas.
Hänvisningen till de svenska verkställighetsreglerna för böter innebär
på skäl som ovan anförts beträffande disciplinbot inte att reglerna om
påföljdsförändring blir tillämpliga på dessa böter. Utskottet finner ej
anledning att i detta ärende överväga en annan ordning.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1978.

Lagförslag. Allmänna synpunkter

a) Förslaget till bötesverkställighetslag

I regeringens förslag till bötesverkställighetslag ges i 6—10 §§ regler
om indrivning och i 11—13 §§ regler om indrivningshinder. I anslutning

JuU 1977/78: 25

till de bestämmelser som behandlar indrivningshinder bör i en särskild
paragraf intas en hänvisning till de regler om påföljdsförändring som
enligt utskottets förslag skall intas i 25 kap. 8 § BrB.

Har bötesstraff som undanröjts med stöd av nyssnämnda lagrum
delvis verkställts skall som utskottet ovan anfört influtet belopp ej återbetalas.
En bestämmelse härom bör ges i den nya paragrafens andra
stycke. Den nya paragrafen bör betecknas 11 §. Efterföljande paragrafer
får betecknas 12—14 §§.

I 12 § första stycket föreskrivs att böterna skall avkortas om de bortfallit
eller eljest laga hinder föreligger mot verkställighet. Lagrummet
blir tillämpligt på böter som undanröjts enligt 25 kap. 8 § BrB.

Enligt 12 § andra stycket får böterna avskrivas om hinder möter mot
deras indrivning. Enligt vad som sägs i propositionen (s. 100) skall
avskrivning ske då ingen möjlighet föreligger att få betalning eller då
indrivningen skulle förorsaka mer arbete och kostnad än som kan anses
skäligt. Beslut om avskrivning skall enligt lagrummet prövas av länsstyrelsen
enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar. I lagrummet
bör som ytterligare förutsättning för avskrivning anges att anledning
ej förekommer till undanröjande av bötesstraffet enligt de
regler som föreslås av utskottet i 25 kap. 8 § BrB.

Detaljregleringen angående den praktiska handläggningen hos kronofogdemyndigheten
får liksom beträffande förfarandet enligt den nya
bötesverkställighetslagen i övrigt ske i de närmare föreskrifter som avses
bli meddelade av regeringen. Enligt andra punkten i de föreslagna
övergångsbestämmelserna skall beslut om förvandlingsstraff vara utan
verkan vid den nya lagens ikraftträdande. Detta innebär att efter denna
tidpunkt ingen får hållas i fängelse för att undergå förvandlingsstraff
för böter och att prövotid inte längre löper med anledning av beslut om
anstånd med verkställighet av bötesstraff (prop. s. 103). I 6 § BöVL
föreskrivs f. n. att böter ej får indrivas sedan beslut meddelats, varigenom
förvandlingsstraff ålagts. Sedan BöVL upphört att gälla bör indrivning
ej få ske beträffande böter, för vilka ålagt förvandlingsstraff
ej verkställts. En regel härom bör i tydlighetens intresse intas bland
övergångsbestämmelserna.

b) Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Den i propositionen föreslagna bestämmelsen i 25 kap. 8 § bör ersättas
med en regel om förändring av påföljd av den lydelse som framgår
av utskottets förslag till lagtext och med den innebörd som närmare
utvecklats i denna lagrådsremiss. Detta förslag liksom de följdändringar
till förslaget som utskottet ovan behandlat föranleder ändringar i 26 kap.
1 § utöver vad som föreslås i propositionen samt härutöver ändringar
i nuvarande 25 kap. 8 §, som skall betecknas 25 kap. 9 §, och i 31 kap.
1 §, 33 kap. 5 §, 34 kap. 3 §, 35 kap. 7 och 8 §§ samt 38 kap. 3, 6 och
8§§.

4 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 25

JuU 1977/78: 25

Beslut om påföljdsförändring enligt 25 kap. 8 § innebär ej att den
bötfällde i den mening som sägs i 1 kap. 6 § döms för det brott som
föranlett bötesstraffet. Gemensam påföljd enligt sagda lagrum och
26 kap. 2 § första stycket skall därför ej komma i fråga när den bötfällde
samtidigt lagfors för andra brott.

Övergångsbestämmelserna bör uppta en regel av innebörd att påföljdsförändring
skall kunna ske även beträffande böter som ådömts före
ikraftträdandet. Denna lösning är med hänsyn till övergångsbestämmelsen
i den nya bötesverkställighetslagen att beslut om förvandlingsstraff
skall vara utan verkan inte helt tillfredsställande men bör främst
med hänsyn till lagstiftningens begränsade räckvidd godtas.

Även förfaranden som ligger i tiden före lagens ikraftträdande får
läggas till grund för talan om påföljdsförändring. Något särskilt stadgande
härom erfordras inte.

Fängelsestraff bör beträffande böter som ådömts före ikraftträdandet
få utdömas endast om böterna med tillämpning av BöVL kunnat förvandlas
till minst 30 dagars fängelse. Utdöms fängelse bör straffet ej
få sättas högre än vad som kunnat ske enligt BöVL.

Utöver jämkningar i ingressen och ikraftträdandebestämmelsen föranleder
utskottets överväganden i övrigt ej några ändringar i regeringens
förslag till lag om ändring i brottsbalken.

c) Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Den i propositionen föreslagna ändringen i 1 kap. 3 § rättegångsbalken
erfordras ej om 25 kap. 8 § BrB ges den av utskottet förordade
innebörden. Domförhetsregler vid talan om påföljdsförändring enligt
utskottets förslag upptas i 38 kap. 6 § BrB.

d) Övriga lagförslag

Utskottets ställningstaganden föranleder ej andra ändringar i de övriga
förslag som upptagits i propositionen än att ikraftträdandebestämmelserna
justeras.

Lagförslag. Specialmotivering
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
25 kap. 8 §

Undanröjande av bötesstraff och ersättande av detta straff med
fängelse är en yttersta utväg i syfte att komma till rätta med dem som
trots att de har betalningsförmåga ej erlägger ålagda böter och som
genom illojala förfaranden hindrar verkställighet. Möjligheten till påföljdsförändring
i 25 kap. 8 § skall utnyttjas endast i ett begränsat
antal fall av speciell karaktär och för dess tillämpning har föreskrivits att
det skall kunna antas att den bötfällde genom att uppsåtligen undan -

JuU 1977/78: 25

hålla eller avhända sig egendom eller på annat sätt förhindrat verkställigheten
samt att påfölj dsförändring bedöms vara påkallad av hänsyn
till allmän laglydnad.

Lagrummet tar sikte på bötesstraff som ålagts genom föreläggande av
ordningsbot, genom strafföreläggande eller genom dom. Av utskottets
allmänna motivering framgår att beslut om påfölj dsförändring kan avse
ett eller flera bötesstraff. Några krav uppställs ej på arten av bötesstraffen.
Det kan således vara fråga om penningböter, dagsböter eller
normerade böter. Av den allmänna motiveringen framgår att lagrummet
tillämpas på både böter som ådömts särskilt och som ådömts i förening
med villkorlig dom och skyddstillsyn. Någon nedre gräns för bötesbelopp
som kan bli föremål för undanröjande stadgas inte. Bestämmelsen
att påfölj dsförändring förutsätter att åtgärden är påkallad av hänsyn till
allmän laglydnad avses utgöra garanti för att förfarandet ej kommer till
användning om den oguldna bötesfordran inte uppgår till belopp av någon
betydenhet. Viss ledning för bedömandet kan hämtas från 10 § i
den föreslagna bötesverkställighetslagen, där som förutsättning för konkursansökan
avseende bötesfordran föreskrivits att denna fordran i princip
skall uppgå till 500 kr. Undantagsvis bör påföljdsförändring kunna
komma i fråga vid belopp under denna nivå, t. ex. om böterna ådömts
i dagsböter till ett högt antal och till låg dagsbot. I sådant fall kan hänsyn
till allmän laglydnad motivera att påföljdsförändring skall ske.

Om en mycket stor bötesfordran verkställts till stor del och den kvarstående
delen ej kan verkställas, bör kravet på det oguldna beloppets
storlek sättas högre än om den kvarstående bötesfordran avser hela
bötesbeloppet eller större del därav.

Talan om undanröjande förutsätter att böterna ej verkställts. Verkställighetsförsök
skall ha gjorts genom indrivning enligt den nya bötesverkställighetslagen.

Såsom ny påföljd vid påföljdsförändring uppställs endast fängelse. Allmänt
gäller enligt 1 kap. 4 § BrB att andra påföljder än fängelse får tilllämpas
trots att de inte är nämnda i de särskilda bestämmelserna om
brotten. Detta stadgande kan ej åberopas, när, såsom här sker, användning
av fängelsestraff föreskrivs i BrB:s bestämmelser om påföljderna.

Fängelse som ådöms i stället för böter får bestämmas till högst tre
månader. Härom ges föreskrift i 26 kap. 1 § andra stycket BrB.

Utskottet har i den allmänna motiveringen redogjort för vilken typ
av bötesimmuna personer som enligt förevarande lagrum kan ådömas.
fängelse i stället för ej verkställda bötesstraff. Det gäller personer sorn
i och för sig har betalningsförmåga men som genom olika åtgärder undandrar
egendom från exekution. I målet angående påföljdsförändring
skall visas omständigheter som kan föranleda till antagande att den
dömde vidtagit någon sådan åtgärd. Som förutsättning för påföljdsförändring
föreskrivs i lagrummet att ”det kan antagas” att den dömde ge -

Juli 1977/78: 25

nom illojala förfaranden förhindrat verkställighet. Det är fråga om ett
lägre beviskrav än full bevisning. Beträffande den närmare graden av
den sannolikhet som fordras har i annat sammanhang uttalats att det
måste finnas fog för antagandet (prop. 1971:100 s. 35) eller att det
måste föreligga positiva skäl för antagandet (Gärde m. fl. Nya RB
s. 321). Utskottet hänvisar till dessa uttalanden.

Av lagtexten framgår att de ifrågavarande åtgärderna för att få beaktas
i målet skall ha vidtagits efter brottet. Undanhållande i paragrafens
mening kan emellertid också föreligga om någon kontinuerligt tillgodogör
sig resultatet av förfaranden som ägt rum före brottet. Situationen
kan t. ex. vara den att en person före brottet placerat tillgångar
utomlands och efter brottet alltjämt disponerar dem samtidigt som hinder
för verkställighet föreligger.

Åtgärderna skall ha företagits uppsåtligen; oaktsamhet är ej tillräckligt.
Oftast torde situationen vara den att den dömde inte direkt åsyftat
att förhindra verkställigheten av bötesstraffet, utan hans åtgärder har i
stället haft det mer vidsträckta syftet att han över huvud taget skall
undgå att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna. Det kan vara
fråga om, förutom böter, t. ex. skatter eller andra avgifter. Om den
dömde i sådant fall insett att åtgärderna nödvändigtvis skulle leda till
att också verkställigheten av bötesstraffet förhindrades, är uppsåtskravet
uppfyllt (indirekt uppsåt). Så är också fallet om den dömde insett att
denna effekt varit möjlig och det kan hållas för visst att han skulle ha
handlat som han gjorde även om han hade varit säker på att effekten
skulle inträda (eventuellt uppsåt).

De illojala förfaranden som avses med lagrummet torde stundom
vara av den karaktären att de innefattar gäldenärsbrott enligt 11 kap.
BrB, främst oredlighet mot borgenärer. En dom varigenom någon fälls
till ansvar för sådant brott hindrar ej att gärningen åberopas i mål om
påföljdsförändring.

25 kap. 9 §

Första stycket i lagrummet motsvarar nuvarande 25 kap. 8 §. I analogi
med vad som ovan uttalats i fråga om böter skall de verkställighetshindrande
åtgärderna för att beaktas i mål om undanröjande av vite ha
vidtagits efter det att vitet förelagts.

Enligt 27 § BöVL får förvandling ej ske av vite som utdömts för underlåtenhet
att fullfölja dom eller beslut rörande saken i mål som handlagts
enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. I ett nytt
andra stycke i förevarande paragraf föreskrivs att motsvarande regel
skall gälla i fråga om påfölj dsändring.

JuU 1977/78: 25

31 kap. 1 §

Som utskottet ovan framhållit bör det ej vara möjligt att undanröja
böter som ådömts i förening med överlämnande till vård enligt barnavårdslagen
och ersätta böterna med fängelse. En regel härom har intagits
i andra stycket av förevarande lagrum.

34 kap. 3 §

Av vad utskottet ovan anfört framgår att fängelse enligt 25 kap. 8 §
ej kan åläggas som gemensamt straff enligt 1 kap. 6 § och 26 kap. 2 §
första stycket.

Såsom ett nytt stycke i förevarande paragraf har som en konsekvens
av vad ovan anförts intagits en bestämmelse som innebär att, om den
som ålagts fängelse enligt 25 kap. 8 § lagfors för nya brott innan fängelsestraffet
verkställts, endast 34 kap. 1 § 2. får tillämpas.

38 kap. 8 §

Såsom ett nytt tredje stycke i denna paragraf har intagits en bestämmelse
att ansökan i mål om åtgärd enligt 25 kap. 8 § BrB skall delges
den bötfällde samt att rättens avgörande av saken sker genom beslut.
Enligt 19 § lagen om införande av nya rättegångsbalken kommer i övrigt
vad i rättegångsbalken är föreskrivet om brottmål att gälla i tillämpliga
delar.

JuU 1977/78: 25

Utskottets lagförslag

De i propositionen under 1 och 2 upptagna lagförslagen föreslås av
utskottet få följande lydelse:

1 Förslag till
Bötesverkställighetslag

Härigenom föreskrives följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Bötesstraff verkställes genom uppbörd eller indrivning. Regeringen
bestämmer, i vad mån uppbörd skall ske.

Lagens bestämmelser om böter gäller också vite och sådan särskild
rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. Vad som sägs

1 lagen om dom gäller även beslut.

3 § Om verkställighet utomlands av här i landet ålagt bötesstraff finns
särskilda bestämmelser.

Uppbörd

Som uppbörd anses även att medel, som har betalats som förskott på
böter, tages i anspråk för betalning av dessa.

5 § Uppkommer överskott vid uppbörd, får det avräknas på andra
böter som den bötfällde är skyldig att betala. I den mån avräkning ej
sker, skall överskott återbetalas.

Indrivning

7 § Indrivning inledes genom att den bötfällde avkräves betalning, om
ej särskilda skäl finns att underlåta krav.

JuU 1977/78: 25

8 § Har den bötfällde fordran enligt 68 § 1 eller 2 mom. eller 69 §

1 mom. uppbördslagen (1953: 272) på överskjutande skatt eller ränta
på sådan skatt får böterna avräknas på fordringen i den ordning som
föreskrives i 68 § 4 mom. första stycket samma lag.

9 § I den mån betalning ej kan erhållas med tillämpning av 7 eller 8 §,
sker indrivning genom utmätning eller införsel enligt vad som är föreskrivet
därom.

Ackordsförslag som rör böter får antagas av länsstyrelsen under samma
villkor som enligt 62 § uppbördslagen (1953: 272) gäller i fråga om
ackordsförslag rörande skatt.

Mot kronofogdemyndighets beslut i fråga om konkursansökan eller
länsstyrelses beslut angående ackordsförslag får talan ej föras.

Indrivningshinder

11 § Om undanröjande av ej verkställt bötesstraff föreskrives i 25 kap.
8 § brottsbalken.

Har bötesstraff, som undanröjts enligt nyssnämnda lagrum, delvis
verkställts, skall influtet belopp ej återbetalas.

12 § Har böterna bortfallit eller föreligger eljest laga hinder mot
verkställighet, avkortas böterna.

Möter annat hinder mot indrivning av böterna och förekommer ej
anledning att de bör undanröjas enligt 25 kap. 8 § brottsbalken, får böterna
avskrivas. Avskrivning medför ej ändring i betalningsskyldigheten.

Fråga om avkortning och avskrivning prövas av länsstyrelsen enligt
de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

13 § Skulle indrivning av böter vara till synnerligt men för den bötfällde
eller någon som är beroende av honom för sin försörjning, kan
kronofogdemyndigheten förordna att vidare verkställighet ej skall äga
rum. Sådant förordnande får ej meddelas, om det är påkallat från allmän
synpunkt att indrivningen fortgår.

14 § Mot kronofogdemyndighets förordnande enligt 13 § får åklagaren
i den ort där den bötfällde finns föra talan genom besvär hos tingsrätten
i samma ort. Besvärshandling skall ha kommit in till rätten inom tre
veckor från den dag då åklagaren fick del av beslutet. I ärendet äger
lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden motsvarande
tillämpning. Därvid skall i fråga om besvärshandlingen gälla vad som i
den lagen sägs om ansökan och skall vid annan handläggning än som

JuU 1977/78: 25

sägs i 3 eller 4 § samma lag rätten bestå av en lagfaren domare och
nämnd.

Mot kronofogdemyndighets beslut att icke meddela förordnande enligt
13 § får talan ej föras. Den bötfällde får dock begära prövning av beslutet
i samband med klagan över utmätning eller införsel.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978, då lagen (1964: 168) om
verkställighet av bötesstraff skall upphöra att gälla.

2. När lagen träder i kraft, skall beslut om förvandlingsstraff vara
utan verkan. Böter för vilka förvandlingsstraff ålagts får ej vidare indrivas.

3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken

dels att nuvarande 25 kap. 8 § skall betecknas 25 kap. 9 § och ha nedan
angivna lydelse,

dels att 25 kap. 4 och 7 §§, 26 kap. 1, 2 och 8 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap.
5 §, 34 kap. 3 och 11—13 §§, 35 kap. 7 och 8 §§ samt 38 kap. 3, 6 och
8 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 25 kap. 8 §, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 kap.

4 §

Böter må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om böter
kunna följa å vart och ett av brotten.

Gemensamt straff i böter må ej Gemensamt straff i böter må ej

avse brott, för vilket stadgats nor- avse brott, för vilket stadgats nor merade

böter eller böter som icke merade böter.
må förvandlas till fängelse.

7 §

Om indrivning av böter är sär- Om verkställighet av bötesstraff
skilt stadgat. är särskilt stadgat.

Böter som ej gäldas skola, om
ej annat är föreskrivet, förvandlas
till fängelse i lägst tio och högst
nittio dagar i enlighet med vad
därom är särskilt stadgat.

JuU 1977/78: 25

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §

Har ålagt bötesstraff ej verkställts
och kan antagas att den
dömde efter brottet uppsåtligen
genom att undanhålla eller avhända
sig egendom eller på annat liknande
sätt förhindrat verkställighet,
äger rätten, om det av hänsyn
till allmän laglydnad finnes påkallat,
på talan av åklagare undanröja
straffet och i stället döma till
fängelse.

År det, när undanröjande skall
ske, känt att den bötfällde häftar
jämväl för andra böter, få de undanröjas
även om han ej på sätt i
första stycket sägs förhindrat verkställigheten
av dem.

8 §

Beträffande vite sorn blivit någon
i särskilt fall förelagt genom
beslut av domstol eller annan myndighet
skola 6 § första stycket och
7 § äga motsvarande tillämpning.
I fråga om annat vite skall tillämpas
vad i detta kapitel är stadgat
om böter.

9 §

Beträffande vite som blivit någon
i särskilt fall förelagt genom
beslut av domstol eller annan myndighet
skola 6 § första stycket, 7
och 8 §§ samt 26 kap. 1 § äga
motsvarande tillämpning. I fråga
om annat vite skall tillämpas vad i
detta kapitel är stadgat om böter.

Undanröjande enligt 8 § får ej
ske av vite som utdömts för underlåtenhet
att fullgöra dom eller beslut
rörande saken i mål som handlagts
enligt lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister.

26 kap.

1§

Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över
tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad.

Om fängelse såsom förvandlingsstraff
för böter är särskilt
stadgat.

Undanröjes bötesstraff enligt 25
kap. 8 §, får fängelse åläggas vare
sig fängelse är stadgat för brottet
eller ej. Sådant straff må ej sättas
över tre månader. Vid straffets bestämmande
skall skälig hänsyn tagas
till vad som verkställts av bötesstraffet.

2 §

Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om
fängelse kan följa å något av brotten.

JuU 1977/78: 25

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

8§

Verkställas samtidigt flera Verkställas samtidigt flera

fängelsestraff, skall vid tillämp- fängelsestraff, skall vid tillämpning
av 6 § hänsyn tagas till den ning av 6 § hänsyn tagas till den

sammanlagda fängelsetiden. Som sammanlagda fängelsetiden.

fängelse anses härvid även förvandlingsstraff
för böter.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt
på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5—7 §§ sägs.

31 kap.

1§

Kan den som begått brottslig gärning bliva föremål för vård enligt
barnavårdslagen, må rätten, efter hörande av barnavårdsnämnd
eller, i fråga om den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdsskola,
skolans styrelse, överlämna åt nämnden eller styrelsen
att föranstalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrättaförande
eller av hänsyn till allmän
laglydnad finnes påkallat, må
jämte överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen dömas till dagsböter,
högst etthundratjugo, vare sig
böter äro stadgade för brottet eller
ej.

33 kap.

5 §

Dömes någon till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering
eller förordnar rätten, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan
påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning
av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande
tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som
anhållen, häktad, tagen i förvarsarrest eller intagen på rättspsykiatrisk
klinik enligt 9 § lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål, skall tiden för frihetsberövandet, till den del därunder icke
samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under

Juli 1977/78: 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

"vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i
domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den
tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövandet ringa, må förordnas
att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller Undanröjas böter, villkorlig dom
skyddstillsyn och dömes i stället eller skyddstillsyn och dömes i stäl till

fängelse på viss tid, ungdoms- let till fängelse på viss tid, ungfängelse
eller internering, äger domsfängelse eller internering,

första stycket tillämpning även i äger första stycket tillämpning

fråga om frihetsberövande, som även i fråga om frihetsberövande,

föregått den villkorliga domen, do- som föregått domen på böter, den

men på skyddstillsyn eller dom, villkorliga domen, domen på

varigenom förordnats att den ge- skyddstillsyn eller dom, varigenom
sådan dom ådömda påföljden nom förordnats att den villkorliga

skall avse även ytterligare brott. domen eller sky däst illsy nen skall

Detta gäller dock endast i den mån avse även ytterligare brott. Detta

frihetsberövandet icke tillgodoräk- gäller dock endast i den mån fri nats

enligt första eller tredje styc- hetsberövandet icke tillgodoräk ket.

näts enligt första eller tredje stycket.

Dömes någon till böter eller disciplinstraff och har han med anledning
av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad
friheten på sätt som angives i första stycket, må förordnas att påföljden
skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

34 kap.

3 §

Är den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid, må förordnande
enligt 1 § 1 meddelas allenast om det är uppenbart, att det nya
brottet i jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan
nämnvärd betydelse, eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Dömes med tillämpning av 1 § 2 till straff för brott som begåtts
innan den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid
straffets bestämmande iakttagas, att straffen tillhopa icke överstiga
vad som jämlikt 26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten, och må
•därvid dömas till lindrigare straff än för brottet är stadgat.

Undanröjande av fängelse enligt 1 § 3 må ske endast om dom meddelas
innan straffet till fullo verkställts.

Är den tidigare ådömda påföljden
fängelse, som ålagts enligt 25
kap. 8 §, må allenast 1 § 2 tillämpas.

11 §

Förekomma till verkställighet Förekomma till verkställighet

på en gång dom å fängelse på livs- på en gång dom å fängelse på livstid
och dom å böter, förvänd- tid och dom å böter, fängelse på

lingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstill viss

tid, villkorlig dom, skyddstill- syn, ungdomsfängelse, internering

syn, ungdomsfängelse, internering eller disciplinstraff skall livstids -

JuU 1977/78: 25

Nuvarande lydelse
eller disciplinstraff skall livstids -

straffet träda i
andra påföljden.

stället för den

Föreslagen lydelse

straffet träda i stället för den andra
påföljden.

12 §

35 kap.
7 §

Ådömda böter bortfalla när tre
år förflutit från det domen vann
laga kraft, om ej dessförinnan ansökan
om böternas förvandling
delgivits den dömde. Om bortfallande
av böter sedan sådan ansökan
delgivits samt av ålagt förvandlingsstraff
är särskilt stadgat.

Ådömda böter bortfalla när
fem år förflutit från det domen
vann laga kraft, om ej dessförinnan
ansökan om undanröjande enligt
25 kap. 8 § delgivits den dömde.
Ogillas talan om sådant undanröjande,
bortfalla böterna när fem
år förflutit från det domen å böterna
vann laga kraft.

JuU 1977/78: 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Dör den dömde, bortfalla ådömda böter. Har under den dömdes livstid
domen vunnit laga kraft och till gäldande av böterna lös egendom
tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den
egendomen.

Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite.

8 §

Adömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid
som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,

2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men icke över fyra år
ådömts,

3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år men icke över åtta
ådömts,

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,

5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts.

Fängelse som ålagts enligt 25
kap. 8 § bortfaller, om beslutet
härom ej börjat verkställas inom
två år från det beslutet vann laga
kraft.

38 kap.

3 §

Talan enligt 25 kap. 8 § om
undanröjande av böter väckes vid
den rätt som först avgjort det mål,
vari böterna ådömts eller som ägt
upptaga åtal för brottet. Avser sådan
talan utdömt vite väckes den
vid den rätt, där den mot vilken
talan riktas skall svara i tvistemål
i allmänhet.

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 § upptages
av den rätt som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.

Talan enligt 28 kap. 8 § väckes vid allmän underrätt, inom vars område
den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den
dömde är verksam.

Talan enligt 30 kap. 8 § väckes vid den rätt som först avgjort det mål
vari dömts till internering.

Mål som avses i denna paragraf Mål som avses i denna paragraf
må ock upptagas av domstol, där må ock upptagas av domstol, där

brottmål mot den dömde är an- brottmål mot den dömde är an hängigt,

eller av rätten i den ort, hängigt, eller av rätten i den ort,

där den dömde mera varaktigt up- där den dömde mera varaktigt uppehåller
sig, om rätten med hän- pehåller sig, om rätten med hänsyn
till utredningen samt kostnader syn till utredningen samt kostna och

andra omständigheter finner der och andra omständigheter

det lämpligt, finner det lämpligt. Vad nu sagts

JuU 1977/78: 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gäller även den mot vilken riktas
talan enligt 25 kap. 8 § om undanröjande
av utdömt vite.

6 §

Nämnd skall deltaga vid under- Nämnd skall deltaga vid underrätts
avgörande av fråga, som av- rätts avgörande av fråga, som avses
i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. ses i 2 § eller i 25 kap. 8 §, 27 kap.

9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller

andra stycket, 12 §, 13 § eller 18 §. 34 kap. 10 § andra stycket, 12 §,

Detsamma skall gälla i fråga om 13 § eller 18 §. Detsamma skall

undanröjande av påföljd enligt gälla i fråga om undanröjande av

34 kap. 1 § 3, förverkande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, för villkorligt

medgiven frihet eller an- verkande av villkorligt medgiven

nan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åt- frihet eller annan åtgärd enligt 34

gärd enligt 34 kap. 5 § tredje kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 §

stycket, åtgärd eller behandling tredje stycket, åtgärd eller behand enligt

34 kap. 6 § andra stycket ling enligt 34 kap. 6 § andra styc samt

återintagning i anstalt eller ket samt återintagning i anstalt el annan

åtgärd enligt 34 kap. 8 eller ler annan åtgärd enligt 34 kap. 8

9 §. eller 9 §.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller
28 kap. 11 §, är underrätt domför med en lagfaren domare.

8 §

I mål om åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 §,
28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 § eller 13 §
skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att
bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om
åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig
där så är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 § må beslutas utan att tillfälle beredes den
dömde att yttra sig.

/ mål om påföljdsförändring enligt
25 kap. 8 § skall ansökan delgivas
den bötfällde. Rättens avgörande
av saken sker genom beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978. Vid lagens ikraftträdande
iakttages:

1. Vid tillämpning av 25 kap. 8 § brottsbalken skall medräknas bötesstraff
som ådömts före ikraftträdandet, dock att, beträffande dessa böter,
fängelse får åläggas endast om böterna med stöd av lagen (1964: 168)
om verkställighet av bötesstraff kunnat förvandlas till minst 30 dagars
fängelse. Ålägges fängelse får straffet ej sättas högre än vad som kunnat
ske enligt sagda lag.

2. Bötesstraff som har ålagts före lagens ikraftträdande bortfaller enligt
äldre bestämmelser.

JuU 1977/78: 25

Bilaga 3

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde
1978-01-18

Närvarande: f. d. justitierådet Edling, justitierådet Brundin, regeringsrådet
Ericsson och justitierådet Nordenson.

Enligt protokoll, hållet vid sammanträde med riksdagens justitieutskott
den 15 november 1977, har utskottet vid sin behandling av
propositionen 1976/77: 104 beslutat att inhämta lagrådets yttrande över
de förslag till ändringar i brottsbalken m. m. som framgår av en protokollet
bilagd lagrådsremiss.

De remitterade förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Nils-Olof Berggren, föredragande i utskottet.

Förslagen — som granskats endast i den mån de skiljer sig från de
genom propositionen framlagda lagförslagen — föranleder följande yttrande
av lagrådet:

Utskottets förslag innebär i princip, att fängelse skall kunna träda i
stället för bötesstraff, som ej kunnat verkställas på grund av ekonomiska
åtgöranden från den dömdes sida. Förslaget företer alltså en viss
likhet med nuvarande lagstiftning om bötesförvandling. I väsentliga
hänseenden skiljer sig dock förslaget från gällande förvandlingssystem.
Medan detta utgår från principen att alla ej indrivna böter skall förvandlas
till fängelse men att villkorligt anstånd med straffets verkställande
skall beviljas utom i fall av tredska eller uppenhar vårdslöshet
med bötesbetalningen, har utskottets förslag den motsatta utgångspunkten:
endast i särskilda undantagsfall av kvalificerad tredska skall
böterna kunna omvandlas men då undantagslöst till ett ovillkorligt frihetsstraff.
Någon fast förvandlingsskala föreslås inte. I stället överlämnas
åt domstolen att inom viss ram fastställa längden av det fängelsestraff
som skall träda i stället för böterna. I förhållande till propositionen
— enligt vilken ett ej verkställt bötesstraff aldrig skall kunna övergå
till fängelse utan endast i vissa lägen kunna medföra att en strängare
straffskala tillämpas vid senare bötesbrottslighet — föreligger en principiellt
sett djupgående skillnad.

Tanken att i samband med att förvandlingssystemet i dess nuvarande
form avskaffas dock bibehålla möjlighet att i vissa fall låta fängelse
träda i stället för ett bötesstraff, som ej kunnat verkställas, övervägdes
även av förvandlingsstraffutredningen. I sitt betänkande diskuterade utredningen
olika lagstiftningsalternativ i detta hänseende, men utredningen,
som inte ansåg någon lagstiftning härom över huvud taget er -

JuU 1977/78: 25

forderlig, framlade inte något utformat förslag i ämnet. Under remissbehandlingen
av betänkandet föreslogs emellertid från flera håll, särskilt
av domare och åklagare, att en lagstiftning med sådant syfte borde
genomföras. Gemensamt för dessa förslag var, att det ansågs nödvändigt
att bibehålla någon form av straffrättslig sanktion mot sådana bötfällda
som undandrog sig indrivning av böterna, ehuru de i själva verket
hade ekonomisk möjlighet att betala dem; man ville hindra uppkomsten
av en s. k. bötesimmun grupp eller i vart fall minska omfattningen av
en sådan.

Att avskaffa förvandlingssystemet men dock lämna möjligheten öppen
att i vissa lägen låta ett frihetsstraff träda i stället för böter är en
vittutseende lagstiftningsfråga. Som förvandlingsstraffutredningen framhåller
kan en lagstiftning konstrueras efter olika linjer, antingen som en
påföljdsförändring inom BrB:s ram eller som ett fristående förvandlingssystem.
En central punkt — vilken konstruktion man än väljer —
är spörsmålet vilken grupp av bötesgäldenärer som skall drabbas av
fängelse, om böterna ej kan indrivas. Hur denna grupp avgränsas är
uppenbarligen avgörande för frågan om och i vad mån de gängse invändningarna
mot det nuvarande förvandlingsstraffet träffar även en
sådan lagstiftning liksom också för frågan hur stor den betalningsfrämjande
effekten blir beträffande böter över huvud taget.

Mot det nuvarande förvandlingsstraffet har invänts bl. a., att det i
betydande utsträckning drabbar ett socialt och ekonomisk svagt klientel;
för att så är förhållandet talar de klientelundersökningar av s. k. bötesfångar
som har gjorts. Utmärkande för de förslag till bibehållande av
möjligheten att låta fängelse träda d stället för böter som framkom
under remissbehandlingen av förvandlingsstraffutredningens betänkande
var också, att man ville undvika att träffa den socialt utslagna gruppen
och begränsa möjligheten till dem som verkligen hade betalningsförmåga
men saknade betalningsvilja. Samma principiella ställning intar
utskottets förslag.

Den närmare räckvidden i övrigt av förslaget är dock ej fullt klar.
Utskottet säger sig eftersträva en lagstiftning, vilken riktar sig mot
”personer som genom olika manövrer gör sig svåråtkomliga för exekution”
utan att den samtidigt träffar socialt och ekonomiskt svaga grupper,
som samhället stöder i andra sammanhang. Man vill träffa förfaranden,
som syftar till att den bötfällde på ett illojalt sätt skall komma
undan verkställighet av bötesstraff. Den grupp av personer som skall
omfattas av den nya regleringen beskrivs av utskottet såsom ”bötfällda,
vilka trots att de har ekonomiska möjligheter att betala böterna,
inte gör detta” eller såsom personer, vilka genom ”illojala förfaranden
(beteenden) lyckas göra sig oåtkomliga för exekutiva åtgärder” eller
”hindra verkställighet”.

Av det anförda framgår, att utskottet bl. a., och kanske i första hand,

JuU 1977/78: 25

vill rikta den tilltänkta lagstiftningen mot sådana bötesgäldenärer som
undanhåller egendom från verkställighet genom avtal för skens skull
eller genom avtal, vilkas verkliga innebörd döljes av den klädnad vari
de utåt framträder. Redan gällande rätt innebär visserligen, att sådana
avtal skall lämnas åt sidan eller bedömas efter sin verkliga innebörd.
Många gånger torde dock bevissvårigheter medföra, att en bötesgäldenär
genom att hänvisa till ett dylikt avtal lyckas hindra exekution i
den egendom avtalet avser. Å andra sidan torde utskottet ej avse,
att fängelsestraff skall kunna drabba en bötesgäldenär, som på ett civilrättsligt
fullt giltigt sätt — t. ex. genom gåva — har avhänt sig all sin
egendom; enligt motiven skall ju någon form av ”illojalitet” vidlåda avhändelsen
för att lagregeln skall slå till. Tanken torde vara att avhändelsen
— eller den ekonomiska disposition varom fråga eljest kan vara

— skall vara illojal i den meningen att, trots vad transaktionen utåt
ger vid handen, den bötfällde i någon form skall ha kvar sin betalningsförmåga.

Tydligt är att man här står inför svåra avvägningsproblem — lagrådet
återkommer senare till dessa — som i viss mån har sin motsvarighet
på andra områden, t. ex. inom skatterätten. Det har sedan länge diskuterats
om och i vad mån man vid beskattning skall kunna underlåta
att ta hänsyn till avtal, som ingåtts med huvudsakligt syfte att undgå
skatt; förslag till en s. k. allmän skatteflyktsklausul har framlagts och
övervägs f. n. i regeringens kansli. Den s. k. ekonomiska brottsligheten
i vid bemärkelse, där motsvarande gränsdragningsproblem möter, är
under utredning. På dessa områden har gränsdragningsproblemen betydligt
större räckvidd än i förevarande sammanhang. Det är därför
tveksamt om man bör söka lösa dessa vanskliga problem på ett mindre
område isolerat.

Utskottets förslag innebär såsom förut nämnts, att ett bötesstraff,
som ej kunnat verkställas på grund av vissa förfaranden från den
bötfälldes sida, skall kunna av domstol ändras till fängelse. Fängelsepåföljden
riktar sig — liksom förvandlingsstraffet enligt gällande lag

— formellt mot det brott som föranlett böterna och ej mot den bötfälldes
efterföljande handlande. Reellt är det dock detta senare handlande
som utlöser frihetsstraffet. Det ligger vid sådant förhållande nära
till hands att fråga sig, om vid bestämmande av frihetsstraffets längd

— som ju enligt förslaget ej skall stå i någon bestämd relation till
böternas storlek — hänsyn skall tagas till arten av det förfarande från
den bötfälldes sida som aktualiserat frågan om böternas förändring till
fängelse. Denna fråga har emellertid ej berörts i utskottets remiss.

Utskottet har, såsom tidigare nämnts, utformat sitt förslag som en
form av påföljdsförändring inom BrB:s ram. Påföljdsförändringen har
dock bibehållit drag, som är utmärkande för den nuvarande bötesförvandlingen.
I båda fallen är fängelse det enda ersättningsstraff sorn kan

5 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 25

JuU 1977/78: 25

komma i fråga och liksom förvandlingsstraffet skall det fängelsestraff
som åläggs i stället för böter ej kunna sammanläggas med straff för
annat brott. Den tilltänkta fängelsepåföljden kommer alltså enligt förslaget
att i betydelsefulla hänseenden intaga en särställning inom BrB:s
påföljdssystem.

Enligt lagrådets mening är det förenat med betydande svårigheter
att i lagstiftningen avgränsa den kategori bötesgäldenärer, vilkas verkställighetshindrande
förfaranden är av sådan art att de bör kunna föranleda
en påföljdsförändring. Svårigheterna sammanhänger främst med
att ekonomiska dispositioner med sådan verkan som regel inte torde
vidtagas just för att hindra verkställighet av redan ålagda böter utan
för att försvåra eller omöjliggöra att egendom tages i anspråk för
betalning av skulder över huvud taget, redan ådragna såväl som blivande,
och bland dem kanske främst skatteskulder. De dispositioner som
här kan komma i fråga torde ofta vara av invecklad natur, och mången
gång torde det även vara svårt att skilja dem från transaktioner, som
helt eller huvudsakligen har ett annat syfte än att hindra fordringsägare
att komma till sin rätt. Det är en svårlöst uppgift från såväl
kriminalpolitisk som lagteknisk synpunkt att uppställa sådana objektiva
och subjektiva kriterier för en påföljdsförändring att lagstiftningen får
avsedd verkan utan att rättssäkerheten trädes för när.

Vid en lagstiftning i ämnet möter även andra komplicerade problem
av saklig och rättsteknisk natur. Vissa sådana är betingade av att lagstiftningen
avses skola omfatta även vitén. Det är sålunda tydligt, att
särskilda svårigheter är förenade med att övergå från förvandlingsstraff
till påföljdsförändring när det gäller vitén, eftersom vitet till skillnad
från böter inte utgör en påföljd i BrB:s mening. Som ytterligare exempel
på de rättstekniska problemen kan anföras frågan om ersättningsstraffets
ställning inom det straffrättsliga sanktionssystemet.

Det är en angelägen kriminalpolitisk uppgift att i samband med
förvandlingsstraffets avskaffande skapa regler, som möjliggör att man
kan verksamt ingripa mot sådana bötesgäldenärer som genom illojala
ekonomiska förfaranden hindrar att bötesstraffet kan verkställas. Lagrådet
har ej någon invändning mot att man söker lösa denna uppgift
genom en lagstiftning efter de av utskottet uppdragna riktlinjerna. De
nyss berörda kriminalpolitiska och rätts- eller lagtekniska problem som
möter i ett sådant lagstiftningsarbete är emellertid så svårbemästrade
att det inte kan anses välbetänkt att skrida till lagstiftning utan att dessförinnan
ha skaffat sig ett bredare och säkrare beslutsunderlag genom
ett i sedvanliga former bedrivet utredningsarbete och genom remissbehandling
av ett utformat förslag. Lagrådet finner sig därför inte
kunna tillråda, att förevarande lagstiftningsärende avgörs innan en
kompletterande utredning har kommit till stånd och ärendet därigenom
har blivit berett från grunden.

JuU 1977/78: 25

Av utskottets remiss framgår emellertid, att det råder full enighet
inom utskottet om att förvandlingssystemet skall avskaffas och att möjlighet
samtidigt skall öppnas att straffrättsligt ingripa mot vissa tredskande
bötesgäldenärer. Enighet föreligger också inom utskottet om hur
en lagstiftning i sistnämnda hänseende bör utformas. Enligt utskottets
förslag skall reformen träda i kraft den 1 juli 1978. Under dessa förhållanden
räknar lagrådet med att reformen kan komma att genomföras
redan nu.

Det är mot denna bakgrund som lagrådet underkastat utskottets
lagförslag sedvanlig granskning. Härvid har lagrådet utgått från att,
om reformen genomförs omedelbart, dess verkningar följs med uppmärksamhet
och att lagstiftningen i mån av behov senare blir föremål
för en översyn. Givet är, att en sådan översyn bör komma till stånd,
om förfaranden av det slag lagstiftningen tar sikte på blir underkastade
lagreglering i ett annat och större sammanhang.

Lagrådet har vid sin granskning funnit sig i stort sett kunna godtaga
de tekniska lösningar som utskottet valt. Uppmärksamhet har i första
hand ägnats frågan om den närmare avgränsningen av den grupp
bötesgäldenärer som bör träffas av den nya lagstiftningen. Lagrådet har
därvid sökt att i görlig mån precisera förutsättningarna för en påföljdsförändring.
I denna centrala fråga föreslår lagrådet ej oväsentliga
ändringar i utskottets förslag. Även beträffande frågan, vilken ställning
det ersättningsstraff som skall träda i stället för böter skall intaga i
BrB:s påföljdssystem, framlägger lagrådet förslag till ändring, huvudsakligen
i syfte att ersättningsstraffet skall bättre smälta in i systemet.
På vissa andra punkter förordar lagrådet i det följande jämkningar av
utskottets förslag.

Innan lagrådet övergår till behandling av de särskilda bestämmelserna,
vill lagrådet framhålla, att den överarbetning lagrådet företagit inte
kan ersätta en sådan grundlig beredning av lagstiftningsärendet som
lagrådet tidigare förordat.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Enär lagrådet förordar, att de nya bestämmelserna i 25 kap. 8 § och
26 kap. 1 § i utskottets förslag samordnas, behandlas de här nedan i ett
sammanhang.

25 kap. 8 § och 26 kap. 1 §

Som framgår av det förut anförda finner lagrådet i och för sig
inte anledning till erinringar mot de allmänna riktlinjer för avgränsningen
av lagstiftningens tillämpningsområde som anges i remissen.

Enligt dessa riktlinjer synes det vara tre förutsättningar — förutom
självfallet den att bötesstraffet eller någon del därav faktiskt inte har
kunnat verkställas — som i det särskilda fallet skall vara uppfyllda

Juli 1977/78: 25

för att påföljdsförändring skall få ske. För det första skall den bötfällde
efter brottet ha vidtagit dispositioner eller ”manövrer” av ekonomisk
art som framstår som ”illojala” i den meningen att de åtminstone
indirekt syftar till att försvåra eller förhindra verkställighet av bötesstraffet.
För det andra skall resultatet av den bötfälldes åtgöranden
vara, å ena sidan, att han bibehåller de faktiska möjligheterna att tillgodogöra
sig förmögenhetsvärden av sådan beskaffenhet och till sådant
belopp att de i och för sig skulle kunna bli föremål för exekutiva åtgärder
samt, å andra sidan, att dessa förhållanden utåt fördöljes på
ett sätt som medför att de ekonomiska värden den bötfällde sålunda
förfogar över av formella eller rättsliga skäl inte kan tagas i anspråk
för verkställighet av bötesstraffet. För det tredje skall den angivna
effekten av den bötfälldes beteende vara täckt av hans uppsåt i straffrättslig
mening, dvs. direkt, indirekt eller eventuellt uppsåt.

Lagrådet ifrågasätter, om de angivna förutsättningarna på ett tillräckligt
tydligt sätt kommer till uttryck i den föreslagna lagtexten.
Stadgandet i första stycket av 25 kap. 8 § i förslaget synes i vissa hänseenden
medge en alltför vidsträckt tillämpning, samtidigt som det i
andra hänseenden möjligen är alltför snävt. Det sagda må belysas med
ett par exempel.

Om en person, som har dömts till ett kraftigt bötesstraff, saknar andra
utmätningsbara tillgångar än en mindre fastighet och genom ett formellt
oantastligt gåvobrev överlåter fastigheten till ett av sina barn
eller i laga ordning säljer den till barnet utan annat vederlag än att
barnet övertar ansvaret för intecknad gäld, är det tydligt, att han genom
denna transaktion förhindrar verkställighet av bötesstraffet. Det
är sannolikt, att han också har åtminstone indirekt eller eventuellt uppsåt
i fråga om denna effekt av åtgärden. Med den föreslagna utformningen
av lagtexten kan bestämmelsen om påföljdsförändring bli tilllämplig
i detta fall.

Ett sådant resultat rimmar emellertid inte väl med de av utskottet
angivna riktlinjerna för lagstiftningen. I många situationer av den
beskrivna typen lärer det för det första kunna ifrågasättas om den
bötfälldes förfarande ens i någon mening kan betecknas som illojalt.
Väsentligare är emellertid, att i flertalet fall av denna art kravet på
att den bötfällde även efter sina åtgöranden skall ha kvar en reell
betalningsförmåga inte kommer att vara uppfyllt. Det kan visserligen
hävdas, att den i förslaget uppställda förutsättningen att ändring av
påföljd skall vara påkallad av hänsyn till allmän laglydnad regelmässigt
inte föreligger i sådana här situationer och att den bötfällde därför
undgår fängelsepåföljd. Men även om det här inte rör sig om ett
straffstadgande, är det uppenbart att ett rekvisit som hänför sig till
allmänpreventionens krav inte bör utnyttjas för att från tillämpningen
föra undan fall, som rätteligen bort vara undantagna redan genom
avgränsningen av de objektiva rekvisiten.

JuU 1977/78: 25

Ett annat exempel hänför sig till den av utskottet angivna grupp av
personer som ofta formellt uppträder som egna företagare och som
brukar innefattas under beteckningen ”grå arbetskraft”. Vad som kan
läggas denna kategori till last som ”illojalt” från här aktuella synpunkter
torde vara, att de i verkligheten fungerar som vanliga arbetstagare
och undandrar sig den kontroll från det allmännas sida som
bl. a. är en förutsättning för att deras arbetsinkomst skall kunna tagas
i anspråk för införsel eller utmätning.

Det karakteristiska för dessa personer är alltså återigen, att de genom
sina åtgöranden skaffar sig en ”dold” betalningsförmåga, och det
är just detta som föranleder, att de bör kunna träffas av den nya
lagstiftningen. Kravet på bibehållen betalningsförmåga kommer emellertid
inte till uttryck i den föreslagna lagtexten. De beteenden det här
rör sig om synes inte heller vara så jämförbara med undanhållande
eller avhändande av egendom att det ter sig naturligt för tanken att
inrymma dem under uttrycket ”annat liknande sätt”.

Av här anförda skäl vill lagrådet förorda en omformulering av lagtexten,
så att det av denna klart framgår, att stadgandet är tillämpligt
endast i fall då den bötfällde genom de dispositioner han vidtagit har
lyckats förhindra verkställighet av bötesstraffet — helt eller delvis —
men samtidigt har behållit en reell betalningsförmåga.

Utskottet har i lagtexten använt uttrycket ”avhända sig egendom”.
Enligt lagrådets mening ligger det emellertid både faktiskt och rättsligt
en motsägelse i tanken att en person avhänder sig sin egendom men
likväl behåller sin betalningsförmåga — han har ju då i realiteten inte
helt avhänt sig det ekonomiska värde som egendomen representerar.
Om han å andra sidan på ett definitivt och fullständigt sätt har avhänt
sig egendomen, har han också i motsvarande mån avhänt sig sin betalningsförmåga,
och förfarandet kan då inte betecknas som ”illojalt”.

Av nu anförda skäl men också med tanke bl. a. på de sannolikt
inte ovanliga fall då en person — måhända med vederbörligt tillstånd
— för ut medel ur landet och placerar dem i en främmande
stat och därigenom gör dem otillgängliga för exekutiva åtgärder från
svenska myndigheters sida vill lagrådet förorda, att uttrycket ”avhända
sig” ersätts av ”undanskaffa”, ett uttryck som på ett mer adekvat sätt
beskriver åtgärder, vilka innefattar ett konkret förfogande över förmögenhetstillgångar
utan att inrymma några i egentlig mening rättsliga
dispositioner.

Sådana illojala förfaranden som här åsyftas kan emellertid också
ha formen av rättsliga dispositioner av de mest skilda slag. Enligt utskottets
förslag skall de transaktioner, förfoganden och andra rättshandlingar
som det här gäller i lagtexten fångas in under uttrycket
(hindrat verkställighet) ”på annat liknande sätt” — med hänsyftning
på avhändande och undanhållande av egendom. Bortsett från att många

JuU 1977/78: 25

av de förfaranden som är avsedda att träffas av stadgandet svårligen
torde kunna liknas vid avhändande eller undanhållande av egendom synes
det angeläget att de åsyftade förfarandenas karaktär av ekonomiska
dispositioner kommer till direkt uttryck i lagtexten. Härvid kan ett av
de i sammanhanget sannolikt vanligaste förfaringssätten, nämligen ingående
av skenavtal, lämpligen tjäna som exemplifiering.

Lagrådet vill i enlighet med det anförda förorda, att de verkställighetshindrande
förfaranden som åsyftas i lagtexten anges som undanskaffande
eller undanhållande av egendom eller ingående av avtal för
skens skull eller vidtagande av annan liknande ekonomisk disposition.

I frågan huruvida de nu berörda förutsättningarna för en påföljdsförändring
är uppfyllda — dvs. huruvida den bötfällde genom illojala
''manövrer” har uppsåtligen hindrat verkställighet — skall enligt utskottets
förslag gälla ett lägre beviskrav än full bevisning. Det är sålunda
enligt den föreslagna lagtexten tillräckligt, att "det kan antagas”
att sådana förhållanden föreligger. Utskottet uttalar rörande den grad
av sannolikhet som fordras, att det mäste finnas fog för antagandet
eller att det måste föreligga positiva skäl för detta. Beviskravet hänför
sig enligt den föreslagna lagtexten, såväl till frågan, huruvida den bötfällde
rent faktiskt förfarit på det sätt åklagaren påstår — t. ex. överfört
tillgångar till utlandet eller ingått avtal av viss innebörd — som
till frågan, huruvida verkställigheten härigenom förhindrats eller, med
andra ord, huruvida det föreligger ett orsakssammanhang mellan den
bötfälldes ekonomiska dispositioner och den uteblivna verkställigheten.
Men det lägre beviskravet synes också skola tillämpas vid bedömningen
av frågan huruvida den bötfällde handlat uppsåtligen, dvs. om
hans uppsåt har omfattat det förhållandet att hans förfarande hindrat
verkställigheten.

Lagrådet vill ifrågasätta om denna reglering är tillfredsställande från
rättssäkerhetssynpunkt. Det är här visserligen inte fråga om något straffstadgande.
Men med hänsyn till arten av den rättsföljd som är knuten
till de föreskrivna objektiva och subjektiva rekvisiten bör i princip inte
ske någon avvikelse från allmänna straffrättsliga grundsatser om krav
på full bevisning.

För den lösning utskottet har föreslagit kan knappast åberopas, att
en liknande konstruktion finns i den nu gällande lagstiftningen om bötesförvandling,
när det gäller förutsättningarna för förvandling av ringa
bötesbelopp (9 § andra stycket BöVL) och förutsättningarna för villkorligt
anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff (18 § BöVL).
I denna lagstiftning är nämligen såsom inledningsvis påpekats utgångspunkten
en helt annan än i det nu aktuella lagförslaget. Enligt BöVL
gäller som huvudregel, att oguldna böter skall förvandlas, oberoende
av orsaken till den uteblivna verkställigheten. Att lagstiftningen som
förutsättning för att inte göra avsteg från denna huvudregel till den

Juli 1977/78: 25

bötfälldes förmån föreskriver, att domstolen bara behöver finna fog
för vissa antaganden, innebär mot den angivna bakgrunden inte någon
avvikelse från allmänna grundsatser. Den nu föreslagna lagstiftningen
återigen har som utgångspunkt, att bötesstraff inte skall kunna förvandlas.
I ett system som har denna utgångspunkt bör en förändring
av böter till fängelse inte kunna ske utan att det föreligger ett rimligt
mått av säkerhet för att de i lagen angivna objektiva och subjektiva
rekvisiten är uppfyllda. Att dessa rekvisit ”kan antagas” vara uppfyllda
innebär knappast ett sådant mått av säkerhet.

Enligt lagrådets mening bör vanliga beviskrav gälla i frågan huruvida
den bötfällde har företagit de ekonomiska dispositioner åklagaren
påstår och verkställighet av bötesstraffet därigenom har förhindrats
samt huruvida den bötfällde har handlat uppsåtligen, dvs. har haft
direkt, indirekt eller eventuellt uppsåt med avseende på de vidtagna
dispositionernas verkställighetshindrande effekt. När det gäller den
effekt av den bötfälldes förfaranden som består i att han trots de
verkställighetshindrande dispositionerna alltjämt har betalningsförmåga,
synes det däremot vara tillräckligt, om det föreligger så hög grad av
sannolikhet att varje annat antagande framstår som orealistiskt och
därför klart mindre sannolikt. Detta kan enligt lagrådets mening lämpligen
uttryckas i lagtexten med en hänvisning till att omständigheterna
skall vara sådana att det måste antagas att den bötfällde likväl har
behållit sin betalningsförmåga.

Enligt utskottet bör det i fall, då verkställighetshinder har konstaterats
beträffande visst bötesstraff, kunna presumeras att hindret gäller
även andra, nytillkomna böter, som har ålagts den bötfällde. Med den
utgångspunkten har utskottet i andra stycket av förevarande paragraf
föreslagit en bestämmelse av innehåll att, om undanröjande av visst
bötesstraff skall ske enligt första stycket och det är känt att den bötfällde
häftar för andra böter, också dessa böter får undanröjas, även
om den bötfällde inte på sätt som anges i första stycket har förhindrat
verkställighet av dem.

Lagrådet anser emellertid, att ett bötesstraff bör kunna ändras till
fängelse endast om det på sätt som föreskrivs i paragrafens första stycke
har konstaterats, att den bötfällde uppsåtligen har förhindrat verkställighet
av just det straffet. Ett beslut om ändring av bötespåföljden bör
sålunda inte kunna grundas på en sådan presumtion som utskottet har
angivit. Att man för varje enskilt bötesstraff i princip upprätthåller
kravet på sedvanlig utredning om verkställighetshindrande dispositioner
av den bötfällde torde få ringa praktisk betydelse, eftersom det ju här
rör sig om åtgöranden av den dömde som har generella verkningar på
möjligheterna att över huvud taget genomföra verkställighet mot honom.

Enligt den av utskottet föreslagna lagtexten skall endast sådana ekonomiska
dispositioner som den bötfällde har företagit efter det brott

JuU 1977/78: 25

som har föranlett bötesdomen kunna föranleda påföljdsförändring. Det
kan också synas ligga i sakens natur, att verkställighet av en brottspåföljd
inte kan uppsåtligen förhindras genom åtgöranden som i tiden
ligger före brottet. Utskottet framhåller emellertid, att undanhållande
av egendom i paragrafens mening kan föreligga, om någon kontinuerligt
tillgodogör sig resultatet av förfaranden som har ägt rum före brottet.
Enligt utskottet kan situationen t. ex. vara den att en person före
brottet har placerat tillgångar utomlands och efter brottet alltjämt disponerar
dessa samtidigt som hinder för verkställighet föreligger.

Lagrådet — som i och för sig inte har någon erinran mot förslaget
att de ekonomiska dispositionerna i princip skall ha ägt rum efter
brottet — vill i anslutning till utskottets motivuttalanden framhålla den
begränsning av möjligheterna att tillämpa de nya bestämmelserna som
ligger i kravet att den bötfällde skall ”uppsåtligen” ha förhindrat verkställighet.
När det gäller ekonomiska dispositioner av det slag som avses
med det anförda exemplet, vilkas ekonomiska och rättsliga effekter
inträder omedelbart och inte är beroende av några ytterligare åtgärder,
måste det således krävas, att den verkställ ighetshindrande effekten i
fråga om visst bötesstraff redan vid tiden för åtgörandena omfattades
av den bötfälldes direkta, indirekta eller eventuella uppsåt. Den som
t. ex. placerar sina tillgångar utomlands utan dylikt uppsåt med avseende
på verkställigheten av ett eventuellt framtida bötesstraff och
som kanske först långt senare ådrager sig ett sådant straff kommer
sålunda inte att kunna med tillämping av bestämmelserna om påföljdsförändring
ådömas fängelse enbart på den grund att han inte frivilligt
utnyttjar de utländska tillgångarna för att betala böterna.

Å andra sidan skall bestämmelserna givetvis kunna tillämpas t. ex.
på den som står i begrepp att begå ett bötesbrott eller som vet med sig
att han kommer att ådraga sig ett vitesföreläggande och som innan han
begår brottet resp. innan vitesföreläggandet utfärdas vidtar ekonomiska
dispositioner av det här slaget i medvetande om att han därigenom
kan komma att hindra verkställighet av bötesstraffet resp. av en dom
varigenom vitet döms ut. En sådan lagtillämpning blir enligt lagrådets
mening också möjlig med den föreslagna lagtexten, eftersom den bötfällde
— resp. den som förelagts vitet — genom att kontinuerligt vidmakthålla
de verkställighetshindrande effekterna av sina dispositioner
måste anses även ”efter brottet” ha uppsåtligen hindrat verkställighet.

Utskottets förslag innebär såsom tidigare nämnts, att endast fängelse
skall kunna träda i stället för ålagda böter; någon annan påföljd skall
alltså ej komma i fråga. Denna inskränkning i påföljdsvalet innebär en
principiell avvikelse från BrB:s regelsystem, vilket som regel överlämnar
åt domstolen att i det enskilda fallet välja den påföljd som med
hänsyn till omständigheterna framstår som den lämpligaste efter en
avvägning av individualpreventiva synpunkter och allmänpreventionens

Juli 1977/78: 25

krav. Samma valfrihet föreligger i de fall då domstol med tillämpning
av reglerna i 27 kap. 6 § resp. 28 kap. 8 och 9 §§ BrB om påföljdsförändring
har att med undanröjande av en villkorlig dom eller en dom
på skyddstillsyn ådöma annan påföljd.

Starka sakliga skäl talar emellertid för utskottets ståndpunkt. Det är
så gott som uteslutande allmänpreventiva hänsyn som ligger till grund
för de föreslagna nya reglerna om påföljdsförändring. Detta kommer
i lagtexten till direkt uttryck i kravet på att en påföljdsförändring skall
vara påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. I långt högre grad än
när det gäller de nyssnämnda bestämmelserna i BrB om påföljdsförändring
är syftet med de nya reglerna att göra den ursprungligen bestämda
påföljden effektiv, dvs. att verka betalningsfrämjande på den
aktuella gruppen av bötesgäldenärer. För att reglerna verkligen skall
få en sådan effekt torde det vara en förutsättning att åtminstone praktiskt
sett endast fängelse kan ifrågakomma som ny påföljd. Inte minst
av psykologiska skäl bör detta komma till uttryck redan genom lagreglernas
utformning.

Enligt lagrådets åsikt bör en regel att den nya påföljden skall vara
fängelse undantagslöst gälla för de fall då frågan om påföljdsförändring
avgörs isolerat, dvs. utan samband med ådömande av påföljd för
annan brottslighet. I de fall åter då något slag av konkurrenssituation
föreligger är bilden delvis en annan. Det är här fråga om dels fall då
den bötfäilde lagfors för andra brott samtidigt som talan om påföljdsförändring
förs mot honom, dels fall då den som har ådömts ett fängelsestraff
med stöd av de nu föreslagna bestämmelserna senare, men innan
detta straff verkställts, lagfors för ny eller nyupptäckt brottslighet.

Ett strikt upprätthållande av principen att vid påföljdsförändring
endast fängelse skall kunna ådömas kan i vissa av de nu beskrivna
situationerna leda till mindre tillfredsställande resultat. Om t. ex. den
bötfäilde samtidigt lagfors för annan brottslighet och domstolen finner
att han för denna brottslighet skall dömas till internering, ter det sig
föga ändamålsenligt att ett fängelsestraff samtidigt åläggs honom, eftersom
interneringen ändå enligt 34 kap. 13 § BrB på verkställighetsstadiet
kommer att träda i stället för fängelsestraffet.

Förskyller den nya brottsligheten fängelse, förefaller det naturligare
att domstolen utmäter ett gemensamt fängelsestraff än att den bestämmer
två skilda straff, som sedan sammanläggs på verkställighetsstadiet.

Att domstolen i konkurrenssituationer av den här arten skulle finna
villkorlig dom eller skyddstillsyn vara den lämpligaste påföljden för
den nya brottsligheten torde visserligen komma att höra till undantagen.
Men om det inträffar, synes man kunna utgå från att de omständigheter
som föranleder domstolens påföljdsval också medför att
kravet på att påföljdsförändring skall vara påkallad av hänsyn till allmän
laglydnad inte kommer att anses uppfyllt. Och även om så någon

6 Riksdagen 1977/78. 7 sami. Nr 25

JuU 1977/78: 25

enstaka gång skulle vara fallet, skulle BrB:s regler om gemensam påföljdsbestämning
inte utgöra något hinder mot att domstolen dömer till
villkorlig dom eller skyddstillsyn för de nya brotten men samtidigt
ålägger ett fängelsestraff för det brott som har föranlett bötesdomen.

Problem liknande dem som uppkommer i vissa av de nu beskrivna
konkurrenssituationerna inställer sig i fall då den som har ådömts
fängelse med stöd av regeln om påföljdsförändring senare, men innan
detta straff verkställts, lagfors för ny eller nyupptäckt brottslighet. En
särskild olägenhet framträder i den situationen att domstolen vid den
senare lagföringen finner att påföljden för den nya brottsligheten bör
bestämmas till sluten psykiatrisk vård. Domstolen skall då enligt utskottets
förslag döma särskilt för det nya brottet till sådan vård, medan
fängelsestraffet består och alltjämt kan verkställas. Det är tydligt, att
det från kriminalpolitiska synpunkter vore önskvärt att i stället vårdpåföljden
fick ersätta fängelsestraffet.

Av det anförda framgår, att de problem som möter i konkurrenssituationer
i vissa fall inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt, om
domstolarna skall vara undantagslöst bundna vid principen att fängelse
skall vara ersättningsstraff för böter. Att för dessa, sannolikt fåtaliga
fall göra avsteg från denna princip synes inte inge betänkligheter, om
möjligheten att tillämpa annan påföljd än fängelse begränsas till fall
då det föreligger särskilda skäl.

Den lösning lagrådet sålunda förordar föranleder vissa ändringar i
utskottets lagförslag. Vad först gäller frågan om att skapa möjligheter
till ådömande av gemensam påföljd i fall då frågan om påföljdsförändring
prövas samtidigt med att den bötfällde lagfors för annat brott,
föreligger enligt lagrådets mening inte behov av några särskilda regler.
Lagrådet kan nämligen inte dela utskottets uppfattning att ett beslut
om ändring av påföljd enligt de föreslagna bestämmelserna inte skulle
innebära, att den bötfällde i den mening som avses i 1 kap. 6 § BrB
döms för det brott som har föranlett bötesstraffet. En sådan tolkning
överensstämmer inte med BrB:s terminologi. Så t. ex. talas i 34 kap. 1 §
om att någon ”dömts för brott” till viss påföljd, och det lärer inte råda
tvekan om att detta stadgande avser även det fall att någon som
döms till villkorlig dom eller skyddstillsyn sedermera med tillämpning
av bestämmelserna om ändring av påföljd i 27 kap. 6 § resp. 28 kap.
8 och 9 §§ genom beslut av domstol i stället har ådömts annan påföljd,
t. ex. fängelse. Bestämmelserna i 1 kap. 6 § om ådömande av gemensam
påföljd för flera brott blir sålunda enligt lagrådets mening utan
vidare tillämpliga i de här aktuella situationerna. Emellertid krävs en
uttrycklig regel, lämpligen i 25 kap. 8 §, om att annan gemensam
påföljd än fängelse får användas, om särskilda skäl föreligger.

Som en konsekvens av att BrB:s allmänna regler om ådömande av
gemensam påföljd för flera brott i princip blir tillämpliga i sådana

Juli 1977/78: 25

konkurrenssituationer som nu har beskrivits kommer också reglerna i
34 kap. om sammanträffande av brott att bli tillämpliga, när någon
som har ådömts fängelse med stöd av de nya reglerna om påföljdsförändring
därefter men innan straffet har verkställts lagfors för nytt eller
nyupptäckt brott. Den av utskottet föreslagna undantagsbestämmelsen
i 34 kap. 3 § bör således utgå. I nämnda lagrum bör däremot tagas
upp en regel av innebörd att ny, gemensam påföljd får åläggas endast
om särskilda skäl föreligger.

I processuellt hänseende innebär utskottets förslag, att rätten, sedan
åklagaren gjort ansökan om påföljdsförändring beträffande ett eller
flera bötesstraff, skall kunna besluta om påföljdsförändring även beträffande
andra böter som ålagts den bötfällde och som han alltjämt
häftar för. Något särskilt yrkande av åklagaren beträffande sådana
böter krävs alltså inte enligt förslaget. En sådan ordning torde i vart
fall inte kunna upprätthållas, om man i enlighet med lagrådets förslag
för varje enskilt bötesstraff kräver sedvanlig utredning om verkställighetshindrande
dispositioner av den bötfällde. Även här bör den
processrättsliga principen gälla att rättens beslut inte får avse mera
eller annat än som omfattas av åklagarens yrkanden. Det av utskottet
föreslagna andra stycket av 25 kap. 8 § bör alltså utgå.

Utskottet har föreslagit, att i 26 kap. 1 § andra stycket BrB skall tas
upp vissa bestämmelser om det fängelsestraff som skall kunna åläggas
enligt 25 kap. 8 §. I fråga om strafftidens längd innebär förslaget, att
straffmaximum i anslutning till vad som nu gäller i fråga om förvandlingsstraffet
skall vara fängelse i tre månader. Förslaget i denna del
avviker från den inom strafflagstiftningen upprätthållna principen att
lägre maximum än fängelse sex månader ej föreskrivs. Det är emellertid
av vikt att denna princip inte utan särskilda skäl frångås, när nu de
nya reglerna om påföljdsförändring införs i BrB. Några sådana skäl
kan ej anses föreligga. Straffskalan bör därför bestämmas till lägst en
och högst sex månader, vilket motsvarar den för fängelse lindrigaste
skalan.

I det föregående har lagrådet ställt frågan om man vid bestämmande
av fängelsestraffets längd skall taga hänsyn till arten av de dispositioner
från den bötfälldes sida som förhindrat verkställighet av böterna. Enligt
lagrådets mening står det bäst i överensstämmelse med en lagstiftning
om påföljdsförändring att sådan hänsyn inte tages. Visserligen är det
den bötfälldes verkställighetshindrande förfaranden som utlöser fängelsestraffet
men detta avser ju enbart det brott som föranlett böterna. Ett
annat betraktelsesätt förutsätter en lagkonstruktion, som särskilt kriminaliserar
verkställighetshindrande förfaranden.

Enligt lagrådets mening är det från lagteknisk synpunkt lämpligast,
att reglerna om påföljdsförändring så långt möjligt behandlas i ett
sammanhang i 25 kap. 8 §. I detta lagrum torde sålunda böra upp -

JuU 1977/78: 25

tagas ej endast förutsättningarna för att påföljdsförändring skall få ske
utan även de regler som är nödvändiga rörande den nya påföljden
och som motsvarar de bestämmelser utskottet upptagit i 26 kap. 1 §.
Med en sådan teknik erfordras i sistnämnda lagrum endast en erinran
av innehåll att rörande fängelse såsom påföljd i stället för bötesstraff,
som undanröjts, är stadgat i 25 kap. 8 §.

Om ds av lagrådet i det föregående framförda ändringsförslagen
följs, bör 25 kap. 8 § erhålla följande lydelse:

”Har, i fall då bötesstraff ej kunnat till fullo verkställas, den dömde
efter brottet uppsåtligen förhindrat verkställighet genom att undanskaffa
eller undanhålla egendom eller genom att ingå avtal för skens
skull eller vidtaga annan liknande ekonomisk disposition och äro omständigheterna
sådana att den dömde måste antagas likväl hava behållit
sin betalningsförmåga, äger rätten, om det är påkallat av hänsyn till
allmän laglydnad, på talan av åklagare undanröja bötesstraffet och i
stället bestämma påföljden till fängelse. Detta gäller vare sig fängelse
är stadgat för brottet eller ej. Straffet må ej sättas under en månad
eller över sex månader. Vid straffets bestämmande skall skälig hänsyn
tagas till vad som verkställts av bötesstraffet.

Undanröjes bötesstraff enligt första stycket och dömes den bötfällde
samtidigt för annat brott, må annan påföljd än fängelse användas
som gemensam påföljd, om särskilda skäl äro därtill.”

25 kap. 9 §

Utskottets förslag vilar på förutsättningen att beslut om påföljdsförändring
enligt de nya bestämmelserna i princip skall kunna meddelas
även i fråga om böter eller vite, som på grund av särskild föreskrift i
nu gällande lagstiftning inte får förvandlas till fängelse enligt BöVL:s
regler. Med hänsyn till de särskilda förutsättningar som uppställts för
påföljdsförändring och till den möjlighet rätten enligt förslaget får att
pröva lämpligheten härav torde emellertid enligt utskottet utrymmet för
påföljdsförändring i sådana fall bli ytterst begränsat. Från den angivna
principen bör dock enligt utskottet undantag göras för sådant vite som
utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörande saken
i mål som handlagts enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister.
Utskottet har föreslagit, att en bestämmelse härom tages upp i
ett nytt andra stycke av förevarande paragraf. Förslaget har inte närmare
motiverats.

Föreskrifter om förbud mot förvandling av böter eller vite förekommer
i stort antal på skilda håll i lagstiftningen. De rättspolitiska
skäl som har legat till grund för sådana föreskrifter synes i regel inte
ha närmare angivits i tillgängliga förarbeten. Någon kartläggning av
hithörande bestämmelser eller analys av grunderna för dem har inte
skett i detta lagstiftningsärende. Uppenbart är också, att en sådan

JuU 1977/78: 25

kartläggning och en sådan analys förutsätter ett tidsödande utredningsarbete,
sorn inte kan genomföras i detta skede av lagstiftningsarbetet.

Under dessa förhållanden möter det enligt lagrådets mening betänkligheter
att med principiell avvikelse från den nu gällande regleringen
i fråga om möjligheterna att förvandla böter och vitén till fängelse låta
de nya bestämmelserna om påföljdsförändring bli — med ett enda
undantag -—- tillämpliga även beträffande sådana böter och vitén som
enligt nu gällande särskilda föreskrifter inte får förvandlas enligt BöVLrs
regler. Det är visserligen antagligt, att de skäl som har föranlett gällande
förvandlingsförbud i många fall inte kan åberopas mot en tillämpning
av de nya bestämmelserna om påföljdsförändring, som ju inrymmer
mycket speciella rekvisit och förutsätter en särskild prövning från allmänpreventiva
synpunkter. Möjligen skulle det tvärtom i många hithörande
fall vara önskvärt, att de nya bestämmelserna kunde tillämpas.
Å andra sidan är det inte uteslutet, att i andra fall grunderna för ett
förvandlingsförbud har sådan bärkraft att de bör föranleda undantag
också från de nya reglerna om påföljdsförändring.

I ett läge där man saknar närmare kunskap om hur det förhåller sig
i dessa hänseenden bjuder enligt lagrådets mening försiktigheten att de
nu gällande förvandlingsförbuden får i princip slå igenom också i den
nya lagstiftningen. Beslut om påföljdsförändring enligt de nya bestämmelserna
bör med andra ord inte kunna meddelas i fråga om sådana
böter eller vitén som enligt föreskrift i nu gällande lagstiftning inte får
förvandlas enligt BöVL. Väljes en sådan lösning, är det emellertid enligt
lagrådets mening angeläget, att en kartläggning och analys av de aktuella
föreskrifterna snarast kommer till stånd och att man i ljuset av
resultatet av ett sådant utredningsarbete på nytt tar upp frågan i vad
mån reglerna om påföljdsförändring bör göras tillämpliga också på
böter eller vitén beträffande vilka nu gäller förvandlingsförbud.

I enlighet med det anförda förordar lagrådet, att bestämmelsen i
andra stycket av förevarande paragraf i den föreslagna utformningen
får utgå. En generell undantagsbestämmelse av den innebörd lagrådet
föreslår, vilken skall avse såväl böter som vitén, synes lämpligen böra
ges karaktären av en ikraftträdandebestämmelse. Lagrådet återkommer
senare till frågan om bestämmelsens utformning.

Godtages lagrådets förslag till lydelse av 25 kap. 8 § bör hänvisningen
i 25 kap. 9 § första stycket till 26 kap. 1 § utgå.

26 kap. 2 §

Denna paragraf innehåller regler om fängelse såsom gemensamt straff
för flera brott. Paragrafen bör kompletteras med en regel av innehåll
att, när flera bötesstraff eller vitén samtidigt undanröjs enligt 25 kap.
8 §, ett gemensamt fängelsestraff skall åläggas. Såsom man utgått från
i utskottets förslag finns ej anledning bestämma annan straffskala för

JuU 1977/78: 25

det fall att påföljdsförändringen avser flera böter eller vitén än den
som anges i lagrummet. Det bör därför stadgas, att det gemensamma
straffet ej i något fall får sättas över sex månader.

I samband med att det av lagrådet föreslagna tillägget införs i paragrafen
kan lämpligen nuvarande andra och tredje styckena sammanföras.

31 kap. 1 §

Utskottet utgår från att det ej torde — utom i extrema undantagsfall
— kunna tänkas, att den som är under 21 år bedöms tillhöra den
särskilda krets av personer som den föreslagna 25 kap. 8 § avser att
träffa. Med hänsyn härtill och till BrB:s regler om påföljdsval i fråga
om unga lagöverträdare har utskottet ej upptagit någon generell undantagsregel
i sitt förslag. Enligt lagrådets mening behövs ej heller någon
särskild undantagsregel för det fall att den unge överlämnats till vård
enligt barnavårdslagen. Den föreslagna andra meningen i förevarande
paragraf kan därför utgå.

34 kap.

Såsom lagrådet tidigare anfört bör den av utskottet föreslagna undantagsbestämmelsen
i 3 § utgå men i samma paragraf tagas upp en regel
av innebörd att när böter undanröjs enligt 25 kap. 8 § ny gemensam
påföljd får åläggas endast om särskilda skäl föreligger. Lagtekniskt
torde detta kunna ske genom att till det nuvarande stadgandet i tredje
stycket fogas en ny mening av följande lydelse:

”Har straffet ålagts med stöd av 25 kap. 8 §, må sådant undanröjande
ske endast om särskilda skäl äro därtill.”

Bestämmelserna i kapitlet om sammanträffande av brott blir enligt
lagrådets förslag i princip tillämpliga när någon, som har ålagts fängelse
i stället för böter som undanröjts, därefter lagfors för annat brott.
Detta gäller även för det fall att böterna ådömts i förening med annan
icke frihetsberövande påföljd. En följd härav är, att vid tillämpning i
sådant fall av 34 kap. 1 § 1 eller 3 det är såväl fängelsestraffet som
den andra påföljden som är att anse såsom tidigare ådömd påföljd.

35 kap. 7 §

Innebörden av de av utskottet föreslagna ändrade bestämmelserna i
paragrafens första stycke synes komma till klarare uttryck, om detta
stycke ges följande lydelse:

”Ådömda böter bortfalla när fem år förflutit från det domen vann
laga kraft. Har dessförinnan ansökan om påföljdsförändring enligt
25 kap. 8 § delgivits den dömde, bortfalla dock böterna icke i något
fall förrän beslut i målet, varigenom rätten skilt saken från sig, vunnit
laga kraft.”

JiiU 1977/78: 25

Med denna utformning av andra meningen av detta stycke kommer
ordet ”beslut” att avse avgörande, varigenom rätten helt eller delvis
bifallit eller ogillat åklagarens talan eller avskrivit målet från vidare
handläggning. Anmärkas bör att, i fall då talan om påföljdsförändring
handläggs gemensamt med åtal, rättens avgörande av saken får formen
av dom. Även sådana fall omfattas av detta stadgande.

35 kap. 8 §

Denna paragraf innehåller regler, enligt vilka ådömt fängelse bortfaller,
om domen ej börjat verkställas viss tid efter det att den har
vunnit laga kraft. Har fängelse ej över ett år ådömts, är den föreskrivna
tiden fem år. Utskottet, som ansett att fängelse högst tre månader
skulle kunna åläggas enligt 25 kap. 8 §, har föreslagit, att fristen bestäms
till två år i fall då detta lagrum har tillämpats. Enligt lagrådets
mening är det emellertid ej anledning att här avvika från den nuvarande
allmänna regeln. För övrigt skulle en särregel knappast kunna
införas, om fängelse — som lagrådet förordat — skall kunna åläggas
såsom gemensamt straff, när fråga om påföljdsförändring enligt 25 kap.
8 § och åtal för brott prövas i ett sammanhang.

Lagrådet vill således förorda, att det av utskottet föreslagna andra
stycket i 35 kap. 8 § får utgå.

38 kap. 3, 6 och 8 §§

I fråga om rättegången i mål angående sådan påföljdsförändring
som kan förekomma enligt BrB:s nuvarande regler, bl. a. i 27 kap. 6 §
och 28 kap. 8 och 9 §§, äger bestämmelserna i 19 § andra stycket
lagen om införande av nya rättegångsbalken (RP) tillämpning. Enligt
dessa bestämmelser skall, om ej annat är stadgat, vad som är föreskrivet
i RB angående brottmål gälla i tillämpliga delar då mot någon som
blivit dömd för brott vid domstol inleds förfarande, som avser undanröjande
av påföljd och ådömande av annan påföljd eller annan åtgärd
i fråga om ådömd påföljd. Vissa särregler och kompletterande bestämmelser,
vilka sålunda utgår från att de allmänna brottmålsreglerna
gäller, är upptagna i 38 kap. BrB. Med de processuella bestämmelser
som utskottet föreslagit har utskottet sökt att föra in mål om påföljdsförändring
enligt 25 kap. 8 § BrB i nu berörda regelsystem. Från den
utgångspunkten att de allmänna brottmålsreglerna skall gälla föreslås
vissa avvikande och kompletterande bestämmelser i 38 kap. 3, 6 och
8 §§ BrB.

Den lagtekniska lösning som utskottet sålunda har valt för utformningen
av erforderliga processuella lagregler synes emellertid i vissa
avseenden ha kommit att omfatta enbart sådana mål enligt 25 kap.
8 § BrB som avser förändring av bötespåföljd. Bestämmelserna i 19 §
andra stycket RP reglerar nämligen endast fall då förfarande inleds

JuU 1977/78: 25

mot någon som blivit dömd för brott. Lagrummet synes i detta sammanhang
inte kunna anses, ens indirekt, vara tillämpligt på fall då
fråga är om förändring av vite till fängelse.

I likhet med utskottet anser lagrådet, att de allmänna föreskrifterna
i RB om rättegången i brottmål i tillämpliga delar skall gälla i
mål om påföljdsförändring enligt 25 kap. 8 § BrB, vare sig fråga är
om böter eller vitén. En regel som direkt utsäger detta bör, för att
undanröja varje tvivel, föras in i 38 kap. BrB. Den torde lämpligen
kunna tas upp i en ny paragraf, betecknad 11 §. Till den nya paragrafen
synes även böra föras de särskilda lagregler i övrigt som behövs
med avseende på rättegången.

Den nu föreslagna huvudregeln i den nya paragrafen medför bl. a.,
att forumreglerna i 19 kap. RB skall gälla i tillämpliga delar. Enligt 1 §
första stycket nämnda kapitel kommer mål om förändring av bötesstraff
att kunna tas upp av rätten i den ort där bötesbrottet förövades.
Angår målet förändring av vite, blir stadgandet i tredje stycket av
samma paragraf tillämpligt, vilket innebär att målet kan tas upp av
den rätt där den mot vilken talan riktas skall svara i tvistemål eller av
rätten i den ort där han mera varaktigt uppehåller sig. Några särskilda
forumregler torde sålunda ej vara behövliga. Av utskottet föreslagna
särskilda forumregler, som intagits i 38 kap. 3 § BrB, bör
därför kunna utgå.

Av huvudregeln att föreskrifterna om brottmål är tillämpliga följer
vidare, att åklagaren skall väcka talan om påföljdsförändring hos rätten
genom en ansökan, som motsvarar stämningsansökan i brottmål och
vilken i likhet med en sådan skall delges åklagarens motpart. Den av
utskottet föreslagna bestämmelsen i 38 kap. 8 § tredje stycket BrB angående
delgivning av ansökan synes därför kunna undvaras.

Till den nya paragrafen bör emellertid föras den bestämmelse som
utskottet upptagit i 38 kap. 6 § BrB om att nämnd skall deltaga vid
underrätts avgörande av fråga om påföljdsförändring. Att nämnd skall
deltaga vid hovrätts avgörande av sådan fråga följer av 2 kap. 4 § andra
stycket RB.

Lagrådet har förordat, att fråga om påföljdsförändring enligt 25
kap. 8 § BrB och åtal mot den bötfällde skall kunna prövas i ett sammanhang
och att domstolen därvid skall ha möjlighet att bestämma
gemensam påföljd. En sådan samlad prövning kan ske bara om talan
angående påföljdsförändringen och åtalet av domstolen handläggs i en
och samma rättegång. Eftersom RB:s brottmålsregler avses skola gälla
för såväl berörda talan som åtalet, blir också balkens föreskrifter om
förening av åtal tillämpliga. För att åtal skall få förenas uppställer
45 kap. 3 § RB villkoren att åtalen väckts vid samma domstol och att
denna är behörig samt att för åtalen samma rättegångsform är tillämplig.
Motsvarande villkor kommer således att gälla här. Det bör uppmärk -

JuU 1977/78: 25

sammas att ett mål, vari talan om påföljdsförändring och åtal har
förenats, alltid måste handläggas med nämnd i underrätt, även om
rätten skulle ha varit domför utan nämnd vid en handläggning av
åtalet såsom särskilt mål. Detta följer av den föreslagna föreskriften
att nämnd skall deltaga i avgörande av fråga om påföljdsförändring.

I brottmål avgörs saken enligt RB:s föreskrifter genom dom. Detsamma
kommer enligt här förordad lagregel alt, om ej annat stadgas,
gälla mål om påföljdsförändring enligt 25 kap. 8 § BrB. För mål, vari
talan om sådan påföljdsförändring och åtal handläggs gemensamt, är
en sådan ordning nödvändig. I mål, som angår enbart påföljdsförändring,
synes avgörandet av saken dock böra, såsom utskottet har föreslagit
genom bestämmelse i 38 kap. 6§ RB, ske genom beslut. Detta
överensstämmer med vad som nu gäller beträffande mål om påföljdsförändring
av annat slag enligt BrB. Bestämmelsen bör lämpligen föras
över till den nya 11 §.

I 19 § andra stycket RP finns, utöver berörda bestämmelser, vissa
föreskrifter, enligt vilka ersättning till offentlig försvarare och kostnad
för annan rättshjälp åt den dömde i mål om påföljdsförändring skall
gäldas av statsverket. Som följd av de av lagrådet här föreslagna reglerna
kommer inte 19 § andra stycket att avse mål angående påföljdsförändring
enligt 25 kap. 8 § BrB. Således kommer ej heller nämnda
föreskrifter att gälla. Det föreligger dock uppenbarligen inte något
behov av sådana särregler. I dessa mål bör gälla vad som i allmänhet
är stadgat om skyldighet att gälda försvararersättning eller annan rättshjälpskostnad
i brottmål.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet, att den nya 11 § i
38 kap. BrB ges följande lydelse:

”1 mål om förändring av påföljd enligt 25 kap. 8 § skall i tillämpliga
delar gälla vad i rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål.
Vid underrätts avgörande av fråga, som avses i sagda lagrum, skall
nämnd deltaga. I mål, som angår endast sådan fråga, sker rättens avgörande
av saken genom beslut.”

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Som lagrådet har anfört vid sin granskning av förslaget till ändrad
lydelse av 25 kap. 9 § BrB bör de nya bestämmelserna om påföljdsförändring
inte kunna tillämpas beträffande böter eller vitén som nu
är underkastade förbud mot förvandling enligt BöVL:s regler. Tekniskt
kan detta resultat uppnås genom att de aktuella föreskrifterna om
förbud mot förvandling får förbli gällande — trots att de till följd av
att BöVL:s bestämmelser om förvandling helt upphävs kommer att
sakna självständigt innehåll — och att såsom en ikraftträdandebestämmelse
till lagen om ändring i brottsbalken tages upp ett stadgande av
innebörd att de nya bestämmelserna i 25 kap. 8 § BrB inte gäller i

JuU 1977/78: 25

fråga om sådana böter eller vitén som avses med dylika föreskrifter.

I ett avseende krävs emellertid en kompletterande föreskrift. I 27 §
andra punkten BöVL föreskrivs, att förvandling inte får ske av vite
som utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörande
saken i mål som handlagts enligt lagen (1974: 371) om rättegången
i arbetstvister. Enligt utskottets förslag skall BöVL i sin helhet upphävas
och därmed upphör även detta stadgande att gälla. Sådant vite
som avses i stadgandet kommer följaktligen inte att omfattas av den
nyss angivna generella undantagsbestämmelsen. Ikraftträdandebestämmelserna
bör därför kompletteras med en föreskrift som tar direkt sikte
på vite av det slag som avses i 27 § BöVL.

Utskottet föreslår en övergångsbestämmelse av innebörd att beslut
om påföljdsförändring enligt de nya bestämmelserna skall kunna meddelas
även i fråga om böter som ådömts före ikraftträdandet. En förutsättning
härför skall emellertid enligt förslaget vara att böterna med
tillämpning av BöVL kunnat förvandlas till minst 30 dagars fängelse.
Vidare föreskrivs i den föreslagna övergångsbestämmelsen, att fängelsestraffet
inte får sättas högre än det förvandlingsstraff som kunnat
åläggas enligt BöVL.

Förslaget i denna del bör i princip godtagas. Ehuru det torde ha
varit avsikten att bestämmelsen skall avse också vitén, har detta inte
återspeglats i lagtexten. I det avseendet bör texten förtydligas.

Vidare bör enligt lagrådets mening ske en närmare precisering av
förutsättningarna för att ett beslut om påföljdsförändring skall få meddelas
i fall av denna art. Att böterna eller vitet måste ha varit förvandlingsbara
enligt BöVL — dvs. inte har varit underkastade någon sådan
förbudsföreskrift som har berörts i det föregående — torde enklast
komma till uttryck genom en direkt hänvisning till de av lagrådet nyss
föreslagna ikraftträdandebestämmelserna. Det i utskottets förslag ytterligare
uppställda kravet att böterna eller vitet skall vara av viss storlek
synes böra anges på ett mera direkt och konkret sätt. Härvid bör
klarare framgå, att bedömningen huruvida böterna eller vitet uppgår
till föreskrivet minimum skall ske med utgångspunkt i vad som återstår
oguldet av böterna eller vitet vid den tid då beslut om påföljdsförändring
skall meddelas. Betalningar, som den bötfällde eller den som
ådömts vite har gjort under tiden mellan domen och beslutet i målet
om påföljdsförändring, skall sålunda tillgodoräknas honom vid prövningen.

En fråga som utskottet inte har berört i remissen gäller tillämpningen
av bestämmelsen om bötesstraffets eller vitets minsta storlek i fall då
påföljdsförändring samtidigt aktualiseras beträffande flera bötesstraff
och/eller vitén. En möjlighet är att bedömningen skall ske beträffande
varje bötesstraff resp. vite för sig och att således ett bötesstraff eller
ett vite som från början understigit eller efter verkställda betalningar

JuU 1977/78: 25

nedgått under föreskrivet minimum inte under några förhållanden skall
kunna föranleda påföljdsförändring. Ett annat alternativ är att de olika
straffen och vitena resp. deras återstod efter gjorda betalningar läggs
samman och en prövning först därefter sker, huruvida de sammanlagda
straffen och/eller vitesbeloppen når över det stadgade minimum.
Lagrådet vill för sin del främst av praktiska skäl förorda, att frågan
huruvida bötesstraff eller vite uppgår till föreskrivet minimum skall
bedömas för varje straff- eller vitesdom för sig.

I utskottets förslag har slutligen tagits upp en övergångsbestämmelse
av innehåll att bötesstraff som har ålagts före lagens ikraftträdande
bortfaller enligt äldre bestämmelser. Lagrådet har i sak ingen erinran
mot förslaget. I och för sig torde redan av grunderna för 5 § lagen
om införande av brottsbalken följa att ny lagstiftning om förlängning
av straffrättslig preskriptionstid inte får verkan på gärning som begåtts
eller påföljd som ådömts före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Den föreslagna bestämmelsen är därför möjligen överflödig.
Den tjänar emellertid tydlighetens intresse. Lagrådet anser därför, att
bestämmelsen bör godtagas.

I enlighet med det nu anförda och efter vidtagande av vissa ytterligare
redaktionella jämkningar i utskottets förslag förordar lagrådet,
att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till den föreslagna
lagen om ändring i brottsbalken ges följande lydelse:

”Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

Bestämmelserna i 25 kap. 8 § i sin nya lydelse gäller ej sådana böter
eller vitén, beträffande vilka i särskild föreskrift anges att de ej får
förvandlas till fängelse, eller vite, som avser fullgörande av dom eller
beslut rörande saken i mål som handlagts enligt lagen (1974: 371) om
rättegången i arbetstvister.

Med iakttagande av vad som sägs i andra stycket tillämpas bestämmelserna
i 25 kap. 8 § i sin nya lydelse även på bötesstraff som ådömts
eller vite som utdömts före ikraftträdandet, såframt vad som utestår
oguldet av böterna eller vitet motsvarar minst trettio dagsböter eller,
om bötesstraffet eller vitet ålagts omedelbart i pengar, uppgår till minst
trehundra kronor. Fängelsestraffet får i sådant fall ej överstiga det
förvandlingsstraff som skulle ha kunnat åläggas enligt lagen (1964: 168)
om verkställighet av bötesstraff.

Äldre bestämmelser om bortfallande av påföljd gäller alltjämt i fråga
om böter som ådömts eller vite som utdömts före ikraftträdandet.”

Förslaget till bötesverkställighetslag

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

JuU 1977/78: 25

Innehållsförteckning Sid.

Propositionen m. m 1

Lagförslag 2

1. Förslag till bötesverkställighetslag 2

2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken 4

3. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 7

4. Förslag till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) 8

5. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225) .... 8

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
9

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m. 11

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt
kriminalregister 12

9. Förslag till lag om ändring i införsellagen (1968: 621) .... 14

10. Förslag till lag om ändring i lagen (1975: 1265) om ändring

i införsellagen (1968: 621) 16

11. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979) 17

12. Förslag till lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom 17

13. Förslag till lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff
för krigsmän 18

14. Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning

av strafftid m. m 18

15. Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård
i anstalt 19

16. Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272) .. 19

Motionerna 20

Utskottet 21

Nuvarande ordning 21

Propositionens huvudsakliga innehåll 22

Avskaffande av förvandlingsstraffet 22

Straffrättslig kompensation för bortfallet av förvandlingsstraffet 23

Vitesinstitutet 28

Utskottets hemställan 30

Bilaga 1. Lagutskottets yttrande 31

Bilaga 2. Utskottets lagrådsremiss 33

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll 33

Inledning 33

Propositionen m. m 33

Nuvarande ordning 34

Propositionens huvudsakliga innehåll 34

Motionerna 35

Utskottet 36

Avskaffande av förvandlingsstraffet 36

Straffrättslig kompensation för bortfallet av förvandlingsstraffet
37

Påföljdsförändring 40

Böter i kombination med annan påföljd 40

JuU 1977/78: 25

Sid.

Storleken av det obetalda bötesbeloppet 42

Fängelsestraffet 43

Flera bötesstraff 43

Verkan av betalning sedan talan väckts om påfölj dsförändring 44

Fall i vilka påfölj dsförändring ej bör ske 44

Avräkning av häktningstid m. m 45

Vitén 46

Sammanträffande med nya brott m. m 46

Preskriptionsfrågor 46

Övrigt 48

Lagförslag. Allmänna synpunkter 48

a) Förslaget till bötesverkställighetslag 48

b) Förslaget till ändring i brottsbalken 49

c) Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 50

d) Övriga lagförslag 50

Lagförslag. Specialmotivering 50

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 50

25 kap. 8 § 50

25 kap. 9 § 52

31 kap. 1 § 53

34 kap. 3 § 53

38 kap. 8 § 53

Utskottets lagförslag 54

1. Förslag till bötesverkställighetslag 54

2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken 56

Bilaga 3. Lagrådets protokoll 63

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 67

25 kap. 8 § och 26 kap. 1 § 67

25 kap. 9 § 76

26 kap. 2 § 77

31 kap. 1 § 78

34 kap 78

35 kap. 7 § 78

35 kap. 8 § 79

38 kap. 3, 6 och 8 §§ 79

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 81

Förslaget till bötesverkställighetslag 83

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1978 78004