Med anledning av propositionen 1975/76:96 om viss ändrad organisation för utrikesdepartementet m. m. jämte motioner (Betänkande 1975/76:UU12 Utrikesutskottet)

UU 1975/76: 12

Utrikesutskottets betänkande
1975/76:12

med anledning av propositionen 1975/76:96 om viss ändrad organisation
för utrikesdepartementet m. m. jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1975/76:96 har riktlinjer dragits upp för en ändrad organisation
av utrikesdepartementet och ett antal personalpolitiska åtgärder
avseende hela utrikesförvaltningen föreslagits. Den nya organisationen avses
i sina huvuddrag vara genomförd den 1 juli 1976.

I samband därmed har regeringen hemställt om riksdagens bemyndigande
att dels inrätta ett antal tjänster, dels vidta de övergångsåtgärder som behövs
till följd av departementets omorganisation.

Vidare har regeringen i detta sammanhang framlagt förslag beträffande
medelsanvisning för budgetåret 1976/77 under anslaget A 1. Utrikesförvaltningen
på tredje huvudtiteln, som i årets budgetproposition (1975/76:100
bil. 5) hade upptagits med ett preliminärt belopp i avvaktan på förevarande
proposition.

Motionerna

I anslutning till förevarande proposition har sex motioner väckts med
följande yrkanden.

1 motionen 1975/76:2175 av fru Håvik m. fl. (s) hemställs att riksdagen

ger regeringen i uppdrag att direkt reglera frågorna om årliga semesterresor

till Sverige för utlandsstationerade tjänstemän med familj och om årliga
barnresor i fall där barnen icke vistas på endera förälderns stationeringsort.

I motionen 1975/76:2176 av fru Håvik m. fl. (s) hemställs att riksdagen

beslutar att till regeringen som sin mening ge till känna vad som i motionen

anförts om antagningsnämndens kompetensområde samt om språkkunskapernas
roll vid anställning av handläggande tjänstemän och om språkutbildningen.

I motionen 1975/76:2185 av herr Andersson i Örebro (fp) yrkas att riksdagen
vid sin behandling av propositionen 1975/76:96 uttalar som sin mening,
att titeln kabinettssekreterare bör bibehållas som benämning på den
främste ämbetsmannen inom utrikesförvaltningen.

I motionen 1975/76:2186 av herr förste vice talmannen Bengtson m. fl.
(c) hemställs att riksdagen beslutar ge regeringen till känna

1. vad som i motionen anförts beträffande den politiska sektionens or -

1 Riksdagen 1975/76. 9 sami. Nr 12

UU 1975/76:12

ganisation, innebärande en uppdelning på 5 enheter i enlighet med det förslag
som framlagts i Utrikesdepartementets organisationsutredning, med den
ändringen att nedrustningsfrågorna i sin helhet förläggs under utredningens
enhet 4,

2. vad som i motionen anförts beträffande utbildningsverksamhetens organisation
och huvudsakliga utformning samt det angelägna i att denna
verksamhet organiseras och inleds i samband med beslut om utrikesförvaltningens
organisation,

3. vad som i motionen anförts beträffande utrikesdepartementet som huvudman
för s. k. specialattachéer,

4. vad som i motionen anförts beträffande åtgärder för att säkerställa
en ökad kontakt mellan barn och föräldrar i utlandstjänst,

5. vad som i motionen anförts beträffande åtgärder för att underlätta
förvärvsarbete m. m. för medföljande make.

I motionen 1975/76:2187 av herr Strindberg m. fl. (m) hemställs att riksdagen
måtte avslå förslaget till ändring av vissa tjänstetitlar samt i övrigt
beakta vad i motionen anförts.

I motionen 1975/76:2188 av herrar Ullsten och Sven Gustafsson i Göteborg
(fp) hemställs

1. att riksdagen ger regeringen till känna att åtgärder bör vidtas i syfte
att möjliggöra målsättningen att ingen skall tjänstgöra utomlands mer än
8-10 år,

2. att riksdagen ger regeringen till känna att utrikesförvaltningens anställda
vid tjänstgöring utomlands i princip bör behandlas på samma sätt
som statsförvaltningens övriga tjänstemän i vad gäller sociala förmåner såsom
sjuk- och tandvård,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen
om allmän försäkring, att utomlands stationerad personal vid vistelse i Sverige
under semester eller tjänsteresor etc. skall erhålla samma förmåner som
gäller för alla andra svenska medborgare,

4. att riksdagen av regeringen begär att den i 1977/78 års budgetproposition
redogör för de förändringar på det personalpolitiska området som
blivit en följd av riksdagens beslut med anledning av den nu framlagda
propositionen, samt

5. att riksdagen i övrigt ger regeringen till känna vad som anförts i motionen.

För propositionens och de i anslutning därtill väckta motionernas närmare
innehåll redogörs nedan avsnittsvis.

1. Utredningar m. m. (prop. s. 2-81)

I propositionen erinras om den omorganisation av utrikesförvaltningen
och den förstärkning av dess resurser som statsmakterna beslutade år 1963

UU 1975/76:12

(pröp. 1963:75, SU 1963:125, rskr 1963:298) samt om de organisatoriska
förändringar som utvecklingen därefter föranlett. Vidare redogörs för de
organisations- och personalpolitiska utredningar som senare företagits,
främst Utrikesförvaltningens organisationsutredning (UDO), vars betänkande
(Ds UD 1975:2) avgavs i april 1975, och Utrikesförvaltningens personalpolitiska
utredning (UDP), vars betänkande (Ds UD 1975:3) avgavs i
juli 1975. Slutligen refereras i propositionens bakgrundsdel de remissyttranden
som avgetts över de båda utredningarna av myndigheter, organisationer
m. fl.

2. Riktlinjer för utrikesdepartementets organisation

2.1 Bakgrund (prop. s. 81-83)

Nuvarande UD-organisation går i stort tillbaka på beslut som fattades
år 1963. Den struktur som då infördes har i huvudsak fungerat tillfredsställande.
Inom framför allt handels- och biståndssektorerna har dock behovet
av organisationsförändringar visat sig och redan tillgodosetts genom
att dessa sektioner omorganiserats år 1970 resp. 1973 efter samma principer
som gäller för övriga departement sedan 1965 års departementsreform. Den
undantogs därför från det utredningsuppdrag beträffande utrikesdepartementets
organisation (UDO), som utfärdades år 1974 och som bl. a. gällde
en prövning av förutsättnihgarna för att på UD som helhet tillämpa den
organisation som sedan år 1965 gäller för övriga departement.

UDO har - i likhet med den personalpolitiska utredningen (UDP) - bl. a.
framhållit att ökad tonvikt i fortsättningen måste läggas på utrikesförvaltningens
uppgift såsom regeringens beredande organ i utrikespolitiska frågor.
De båda utredningarna har också betonat de ökade krav som utifrån ställs
på UD genom det växande intresset för internationella frågor. Departementschefen
delar denna bedömning.

Denne vill i detta sammanhang också understryka utrikesförvaltningens
övergripande uppgift att verka för en samordnad utrikespolitik, som för övrigt
är fastslagen även i den nya regeringsformen. Det måste finnas en central
samordning beträffande sådana utrikesförbindelser, som har utrikespolitisk
betydelse eller kan medföra rättsliga förpliktelser för Sverige.

Av särskild betydelse för en bedömning av lämplig organisation för UD
är behovet av utrikespolitisk beredskap. Det är angeläget att organisationen
är flexibel och medger att resurser snabbt kan omdisponeras.

Med ett ökat internationellt samarbete och beroende skärps kraven på
bevakningen av det utrikespolitiska skeendet. Detta gäller inte minst utvecklingen
i Europa och relationerna öst-väst, vilka också påverkar vår säkerhetspolitiska
situation. Sveriges strävan att bistå utvecklingsländerna i
deras ansträngningar att nå en rättvisare ekonomisk världsordning och att
överbrygga klyftor mellan i- och u-länder kräver fortsatta insatser på det

1* Riksdagen 1975/76. 9 sami. Nr 12

UU 1975/76:12

internationella planet och ställer ökade krav på utrikesförvaltningen. Även
på områden som nedrustning, krigets lagar, mänskliga rättigheter o. dyl.
växer anspråken på aktiva insatser i internationella sammanhang. Detta gäller
även arbetet på miljöområdet och inom det teknisk-vetenskapliga fältet.
Det är mot denna bakgrund som en förstärkning av UD:s personalresurser
förordas.

Vid sidan av uppgiften att vara instrument för den svenska utrikespolitiken
skall utrikesförvaltningen bl. a. också ge service åt svenska medborgare
och sprida information om Sverige i utlandet. Vidare måste UD i samverkan
med andra departement i viss utsträckning följa utvecklingen även på andra
områden än sådana där det har särskilt ansvar som fackdepartement.

Utskottet

Utskottet delar den uppfattning som framförs i propositionen att de internationella
ärendenas ökande omfattning och betydelse måste påverka och
vara utgångspunkt för bedömningen av frågor om utrikesdepartementets
organisation. Utskottet kan ansluta sig till de allmänna bedömningar beträffande
behovet av viss omorganisation av utrikesdepartementet liksom
av en förstärkning av dess personalresurser, som gjorts av de båda utredningarna
och som vunnit departementschefens stöd. Också utskottet anser
det angeläget att den nya organisationen blir flexibel så att resurser kan
omdisponeras för att snabbt och effektivt möta de växande krav som från
olika håll ställs på departementet och som det utrikespolitiska skeendet
från tid till annan aktualiserar. Utskottet noterar vidare med tillfredsställelse
att departementschefen tagit fasta på riksdagens önskemål om ökad information
rörande internationella förhållanden och svenska utrikespolitiska
ställningstaganden. Till sistnämnda fråga liksom till andra av omorganisationen
och de personalpolitiska reformförslagen föranledda spörsmål återkommer
utskottet i det följande.

2.2 Verksärenden - departementsärenden (prop. s. 83-85)

I direktiven till UDO framhölls angelägenheten av att kartlägga förutsättningarna
för att åstadkomma en bättre åtskillnad mellan departementets
funktioner i egenskap av beredningsorgan åt regeringen (departementsärenden)
och dess befattning med administrativa frågor och serviceärenden (verksärenden).
Därvid pekades på det speciella förhållandet att utrikesdepartementet
i större utsträckning än andra departement fullgör verksuppgifter,
i sin egenskap av central ämbetsmyndighet för utrikesrepresentationen, och
olika servicefunktioner.

I enlighet med utredningsuppdraget har UDO därför övervägt möjligheterna
att från departementet skilja ut de s.k. verksärendena och föra över
dessa eller delar därav antingen till ett särskilt utrikesverk eller till andra
statliga organ. Likaså har UDO prövat möjligheten att inom departementets

UU 1975/76:12

ram organisatoriskt skilja verksfunktionerna från departementsfunktionerna.
Emellertid har varken UDO eller departementschefen funnit något av
dessa alternativ i renodlad form ändamålsenligt, i varje fall inte i dagens
läge. Nackdelarna med en renodling av departementsuppgifterna har befunnits
överväga de fördelar som skulle vinnas med en sådan ordning. I
sammanhanget har hänsyn också tagits till det starka personalönskemålet
att organisationen utvecklas i riktning mot ökad integration av arbetsuppgifterna.

I propositionen förordas sålunda en bibehållen indelning av departementet
i fyra avdelningar, nämligen en politisk avdelning (med tillkommet samordningsansvar
även för protokollet), en rättsavdelning, en avdelning för
internationellt utvecklingssamarbete och en administrativ avdelning. Härtill
kommer dels de med handelsdepartementet gemensamma utrikeshandelsenheterna,
dels en för press- och informationsfrågor gemensam ny enhet.
Till den administrativa avdelningen förs en betydande del av de ärenden
som kan betecknas som verksärenden.

2.3 Ledning och planeringsverksamhet (prop. s. 86-88)

UDO har föreslagit att utrikesdepartementet organiseras efter ett enhetssystem,
med fem enheter inom den politiska sektorn (som f. n. har fyra
byråer), tre inom den rättsliga (som nu har två byråer), en protokollsenhet,
en press- och informationsenhet (f. n. två skilda byråer), en enhet för dokumentation
och en för kommunikation (båda funktionerna är f. n. sammanhållna
inom departementets arkivorganisation) samt två enheter inom
den administrativa sektorn (som f. n. har en personal-, en löne- och en
ekonomibyrå). Vidare har UDO föreslagit inrättande av ett sekretariat för
budget- och organisationsfrågor och ett sekretariat för säkerhets- och beredskapsfrågor.
Även departementschefen anser att verksamheten bör organiseras
efter ett enhetssystem men förordar samtidigt, som framgått under
punkten 2.2, en bibehållen indelning av departementet i fyra avdelningar,
nämligen en politisk avdelning, en rättsavdelning, en avdelning för internationellt
utvecklingssamarbete och en administrativ avdelning (förutom
utrikeshandelsenheterna).

1 fråga om departementsledningen har UDO föreslagit att en ledningsgrupp
inrättas bestående av kabinettssekreteraren och ett begränsat antal chefstjänstemän.
F. n. gäller den ordningen att kabinettssekreteraren närmast
under departementschefen har ansvaret för det dagliga arbetet i departementet
och utövar ledningen av de svenska utlandsmyndigheterna. Kabinettssekreteraren
har numera en sådan arbetsbörda att han får svårt att
ägna sig åt den önskvärda långsiktiga planeringen. Departementschefen bedömer
det därför som angeläget att förutsättningar skapas för en delegering
av vissa av kabinettssekreterarens uppgifter. Samtidigt finner departementschefen
det viktigt att även i fortsättningen en chefstjänsteman har lednings -

UU 1975/76:12

ansvaret under departementschefen för arbetet inom såväl departementet
som utrikesrepresentationen.

Kabinettssekreteraren innehar sålunda en särställning inom organisationen.
Detta framhölls på sin tid även av statsutskottet (SU 1970:85) som
bl. a. underströk den samordnande funktionen. 1 enlighet med strävandena
att skapa större enhetlighet även i fråga om titulaturen inom regeringens
kansli anser utrikesministern att titeln kabinettssekreterare bör utbytas mot
titeln statssekreterare. Detta innebär inte någon förändring i vederbörande
tjänstemans övergripande samordningsansvar. Detta ansvar för beredningen
av såväl viktigare aktuella ärenden som frågor av mera långsiktig eller principiell
natur bör kvarstå.

Jämte sina instruktionsmässiga uppgifter bör den biträdande statssekreteraren
(biträdande kabinettssekreteraren) - vid sidan av statssekreteraren
i handelsdepartementet - liksom nu ha ansvaret för utrikeshandelsenheterna.
På samma sätt bör statssekreteraren för internationellt utvecklingssamarbete
liksom nu under vederbörande statsråd ha ansvaret för de tre enheterna
inom avdelningen för internationellt utvecklingssamarbete.

Varje avdelningschef inom departementet bör tilldelas ett särskilt samordningsansvar
för samtliga ärenden inom respektive avdelnings ansvarsoch
kompetensområde. Chefen för rättsavdelningen (rättschefen) bör dessutom
fä till särskild uppgift att svara för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet
i departementets verksamhet. Administrationschefen, som bör benämnas
expeditionschef, bör ha ansvaret för arbetet inom den administrativa
avdelningen (inklusive en dokumentationsenhet och en kommunikationssektion)
samt för ett budget- och organisationssekretariat och ett sekretariat
för säkerhet och beredskap. Samordningsansvaret för den politiska avdelningens
enheter samt protokollet bör åvila chefen för den poltiska avdelningen,
vilken befattningshavare bör ha titeln ambassadör. Arbetsfördelningen
mellan rättsavdelningen och administrativa avdelningen inom UD
är sådan att rättschefen även kommer att uträtta vissa göromål som i andra
departementet fullgörs av expeditionschef ellerav expeditionschef/rättschef.

Genom det ansvar som åläggs avdelningscheferna bör en väsentlig delegering
av arbetsuppgifter från statssekreteraren (nuvarande kabinettssekreteraren)
kunna komma tili stånd. Departementschefen förutsätter att erforderlig
samordning av verksamheten säkerställs genom fortlöpande samråd
mellan chefstjänstemännen. (Departementschefen förordar sålunda inte ett
inrättande av en särskild ledningsgrupp enligt UDO:s förslag.)

Planeringsverksamheten inom departementet bör enligt propositionen i första
hand åvila de olika sakenheterna. Ansvaret för planeringsverksamhet
med sikte på den utrikespolitiska beredskapen bör dock åvila en särskild
enhet inom den politiska avdelningen. För den personalplanerande verksamheten
krävs en särskild personaladministrativ enhet. Departementschefen
vill samtidigt understryka nödvändigheten av att personalplaneringen
förankras väl i departementsledningen.

Departementschefen ansluter sig till UDO:s förslag om ett sekretariat

UU 1975/76:12

för budget- och organisationsfrågor. Sekretariatet i fråga bör utöver budgetärenden
fa ansvaret även för organisationsfrågor av mera övergripande
karaktär samt gentemot utlandsmyndigheterna svara för departementets
samordning i frågor som rör verksamhets- och resursplanering.

Departementschefen ansluter sig till UDO:s förslag om att inom enheterna
slopa sektionsindelning, utom vad gäller enheterna inom den administrativa
avdelningen, liksom till förslaget att upplösa den nuvarande förhandlingsgruppen
som en särskild organisatorisk enhet.

Departementschefen har heller inget att erinra mot förslaget att upprätta
ett särskilt sekretariat för säkerhets- och beredskapsfrågor. Händelseutvecklingen
har klart visat angelägenheten av att stärka denna funktion inom
departementet.

För nedrustningsärenden har regeringen en nedrustningsdelegation med
parlamentariska representanter som f. n. står under ordförandeskap av en
statssekreterare inom utrikesdepartementet. Delegationen är underställd departementschefen.
De tjänstemän inom departementets politiska avdelning
som förbereder ärenden för nedrustningsdelegationen-liksom nedrustningsfrågor
inom FN - är i dessa frågor underställda ordföranden i nedrustningsdelegationen.

Motioner

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionen 1975/76:2185 av
herr Andersson i Örebro (fp), vari yrkas att riksdagen vid sin behandling
av propositionen 1975/76:96 uttalar som sin mening att titeln kabinettssekreterare
bör bibehållas som benämning på den främste ämbetsmannen
inom utrikesförvaltningen, samt i här berört avseende motionen
1975/76:2187 av herr Strindberg m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
måtte avslå förslaget till ändring av vissa tjänstetitlar samt i övrigt beakta
vad i motionen anförts.

I motionen 2185 framhålls att titeln kabinettssekreterare har mycket gammalt
ursprung. Bland dem som överhuvudtaget är förtrogna med departementens
organisation torde titeln vara väl känd. En förändrad titulatur
skulle däremot under en övergångstid kunna föranleda vissa missförstånd
och oklarheter om tjänsteinnehavarens ställning. En statssekreterare finns
redan förut inom utrikesdepartementet, som chef för biståndsavdelningen.
Kabinettssekreteraren har vidare en ställning som skiljer sig från övriga
statssekreterares, i det att han vid sidan om ledningen av departementets
arbete också ansvarar för ledningen av de svenska utlandsmyndigheterna.
Motionären yrkar därför att titeln kabinettssekreterare bibehålls.

Yrkandet i motionen 2187 syftar närmast till bibehållande av såväl tjänstebenämningen
kabinettssekreterare som tjänstebenämningen utrikesråd
(förslag om att utbyta sistnämnda tjänstetitel tas upp under avsnitt 5 nedan).
Motionärerna hävdar bl. a. att de nuvarande tjänstebenämningarna uppfyller
precis de krav som bör vara viktigast för en tjänstetitel, nämligen att tala
2* Riksdagen 1975/76. 9 sami. Nr 12

UU 1975/76:12

om vart tjänsten hör, vad dess innehavare sysslar med. Att på föreslaget
sätt förändra dessa titlar vore därför opraktiskt och ej heller meningsfullt
ur något slags jämlikhetssynpunkt, framhålls det i motionen.

Utskottet

Utskottet vill erinra om att den personalpolitiska utredningen (UDP) uttalat
sig för att utrikesdepartementet får i stort sett samma tjänstestruktur
som övriga departement och att tjänstetitlarna inom utrikesförvaltningen
i konsekvens därmed i möjlig mån görs enhetliga. Sålunda bör enligt utredningen
ett antal nu förekommande titlar som saknar motsvarighet i andra
departement slopas och titeln utrikesråd utbytas mot departementsråd. Kabinettssekreteraren
föreslås däremot av UDP på grund av dennes särskilda
ställning i organisationen bibehålla denna titel. Därav följer enligt UDP
att även titeln biträdande kabinettssekreterare bör bibehållas.

Enligt utredningens förslag skulle till den handläggande personalen hänföras
kanslisekreterare, departementssekreterare, kansliråd, departementsråd,
biträdande kabinettssekreterare och kabinettssekreterare. Övriga nu förekommande
tjänstetitlar inom UD skulle i princip avskaffas, med undantag
dock för vissa specialistbefattningar för vilka särskilda titlar alltjämt bör
kunna komma i fråga.

UDP:s förslag härvidlag har övertagits i propositionen, med undantag
dock beträffande kabinettssekreterartiteln, som föreslås utbytt mot benämningen
statssekreterare i enlighet med strävandena att skapa större enhetlighet
även i fråga om titulatur inom regeringens kansli.

Utskottet finner utredningens förslag om tjänstetitlarna välgrundat och
kan därför tillstyrka bifall till motionen 2185 och till den del av motionen
2187 som hänför sig till kabinettssekreterartitelns bibehållande. Utskottet
har därvid också tagit hänsyn till att det inom utrikesdepartementet redan
i dagens läge finns andra befattningshavare med tjänstebenämningen statssekreterare
samt att kabinettssekreteraren, vars tjänstebenämning f. ö. har
lång hävd, har vissa funktioner som skiljer sig från statssekreterarnas i övriga
departement. Han har under departementschefen icke blott huvudansvaret
för det dagliga arbetet i departementet utan utövar även ledningen av den
svenska utrikesrepresentationen. Som även framhålls i propositionen har
kabinettssekreteraren sålunda en särställning inom organisationen. Någon
ändring föreslås i propositionen heller inte beträffande dennes övergripande
samordningsansvar för departementets verksamhet i stort som särskilt betonades
av statsutskottet (SU 1970:85) i samband med omorganisationen
år 1970 av departementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete.

Utskottet tillstyrker sålunda motionen 2185 samt motionen 2187 i vad
avser kabinettssekreterartitelns bibehållande. I konsekvens därmed bör även
tjänstebenämningen biträdande kabinettssekreterare kvarstå.

UU 1975/76:12

Beträffande de föreslagna benämningarna på cheferna för avdelningarna
i den nya organisationen har utskottet ingen erinran, varför motionen 2187
i denna del avstyrks.

Till den del av motionen 2187 som hänför sig till tjänstetiteln utrikesråd
återkommer utskottet under avsnitt 5 nedan.

2.4 Organisation inom avdelningarna (prop. s. 88-91)

UDO har föreslagit att verksamheten inom den politiska sektorn fördelas
mellan fem enheter. Två av dessa enheter föreslås bli länderenheter med
indelning efter geografiska kriterier. FN-ärenden föreslås liksom hittills bli
sammanhållna inom en särskild enhet. En fjärde politisk enhet föreslås få
ansvaret för samtliga ärenden som handläggs inom den nuvarande fjärde
politiska byrån, dvs. ärenden rörande bl. a. nedrustnings-, kärnenergi-, miljö-,
rymd- och andra teknisk-vetenskapliga frågor, dock med undantag för
nedrustningsfrågor. De sistnämnda föreslås av UDO överförda till en nyinrättad
femte enhet för bl. a. säkerhetspolitisk planering. Till den femte
enheten föreslås också bli överförda ärenden rörande bl. a. den europeiska
säkerhetskonferensen, Atlantpakten, Warszawapakten samt förhandlingarna
om begränsning av strategiska vapen och om ömsesidiga truppreduktioner
i Centraleuropa. Det har också föreslagits att den femte enheten skulle få
speciella utredningsuppdrag. UDO har vidare föreslagit att denna nya enhet
får uppgiften att sammanställa utrikespolitiska översikter och att redigera
vissa publikationer från utrikesdepartementet.

Departementschefen bedömer det för sin del som särskilt angeläget att
vid en omorganisation av verksamheten inom den politiska avdelningen beakta
dels att bevakningen av den politiska utvecklingen i olika delar av
världen får ökade resurser, dels att departementets planerings- och utredningsorganisation
vad gäller främst säkerhetspolitiska frågor stärks. Vidare
måste de multilaterala frågorna och framför allt samarbetet inom FN:s ram
också fortsättningsvis ha en stark ställning inom den politiska sektorn.

Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att den nuvarande politiska
avdelningens bilaterala sektor, som f. n. består av två byråer, byggs ut och
delas upp i tre enheter:

-En enhet omfattande de nordiska länderna, Sovjetunionen, övriga östeuropeiska
länder. Kina samt vissa stater i Östasien.

Till denna enhet hänförs även frågor rörande rikets gränser, neutralitetsfrågor
samt militära tillståndsärenden.

- En andra enhet omfattande Västeuropa utom Norden, Nord- och Latinamerika,
staterna i det karibiska området samt Europarådet.

- En tredje enhet omfattande Afrika, Asien, utom de stater som faller under
enhet I, samt Australien, Nya Zeeland och Oceanien.

Till FN-enheten bör enligt propositionen överföras vissa ärenden från
den nuvarande fjärde politiska byrån. FN-enheten bör sålunda, utöver de

UU 1975/76:12

ärenden sorn nu handläggs på FN-byrån, för utrikesdepartementets del handlägga
ärenden avseende Internationella atomenergiorganet (IAEA), övriga
kärnenergiärenden, miljö- och rymdfrågor. Även utrikespolitiska aspekter
av tekniskt-vetenskapligt samarbete och befolkningsfrågor samt av samarbete
inom vissa multilaterala organ angående naturtillgångar och energi
bör överföras till enheten för FN-frågor.

Till den nya femte enheten inom den politiska avdelningen anser departementschefen
det angeläget att sammanföra handläggningen av ärenden
med säkerhetspolitiskt innehåll. Förutsättningar skapas därigenom såväl för
en fördjupad behandling av löpande ärenden med säkerhetspolitiskt innehåll
som för ett noggrannare beaktande av de mer långsiktiga aspekterna av
svensk säkerhet. Enheten skall kunna anförtros planerings- och utredningsuppdrag
av övergripande natur. Inriktningen av de säkerhetspolitiska utredningarna
bör ske i nära samarbete med sekretariatet för säkerhetspolitik
och långtidsplanering inom försvarsdepartementet. Till den nya enheten
bör från nuvarande fjärde politiska byrån överföras ärenden angående nedrustning
samt det säkerhetspolitiska perspektivet på såväl kärnenergin som
frågor om användningen av jordens resurser.

Den föreslagna organisationen av den politiska avdelningen innebär inte
någon förändring av arbetsuppgifter eller ställning beträffande avdelningen
för internationellt utvecklingssamarbete.

Rörande ansvarsfördelningen mellan utrikesdepartementet och andra departement
vid handläggningen av internationella frågor framhåller departementschefen
bl. a. att han finner den nuvarande kompetensfördelningen
mellan utrikesdepartementet och fackdepartementen tillfredsställande och
därför saknar anledning föreslå några förändringar därvidlag.

Beträffande rättsavdelningen har UDO föreslagit att verksamheten uppdelas
på tre enheter med departementala ärenden och verksärenden blandade.
I förslaget har särskilt framhållits behovet av att prioritera traktaträttsliga
frågor. Departementschefen ansluter sig till utredningens förslag
om tre rättsenheter och dess huvudlinjer i övrigt.

Beträffande den administrativa avdelningen delar departementschefen den
av UDO framförda åsikten att administrationschefen också fortsättningsvis
bör utöva ett souschefskap för de administrativa ärendena inom departementet.
Till den administrativa avdelningen bör enligt propositionen höra
en personalenhet, en ekonomienhet, en dokumentationsenhet, en kommunikationssektion
samt sekretariaten för budget- och organisationsfrågor liksom
för säkerhets- och beredskapsfrågor.

Också beträffande sammanslagningen av de nuvarande press- och informationsbyråerna
till en gemensam press- och informationsenhet tillstyrks
i huvudsak UDO:s förslag. Departementschefen vill i detta sammanhang
särskilt betona att enheten i ökad utsträckning bör ägna sig åt information
till riksdag, myndigheter och allmänhet om utrikespolitiska frågor och den
svenska utrikesförvaltningens verksamhet. För att departementets verksam -

UU 1975/76:12

het i fråga om den allmänna Sverige-informationen i utlandet inte skall
eftersättas bör enligt propositionen den direkta ledningen av denna uppgift
liksom nu omhänderhas av en tjänsteman i kansliråds ställning.

I fråga om arkivet har det av UDO ansetts angeläget att åstadkomma
en uppdelning av verksamheten på skilda enheter, en för dokumentation
och en för kommunikation. Departementschefen ansluter sig i huvudsak
till detta förslag och den föreslagna uppgiftsfördelningen. Den nuvarande
arkivchefen blir i fortsättningen chef för den nya dokumentationsenheten,
medan kommunikationssektionen skall ledas av annan tjänsteman.

Det föreslagna budget och organisationssekretariatet liksom sekretariatet
för beredskaps- och säkerhetsärenden underställs expeditionschefen, dvs. chefen
för administrativa avdelningen. Departementschefen avser emellertid
i instruktion fastställa att dessa sekretariat också skall vara verktyg åt departementsledningen.
En särställning i organisationen intas även av chefen
för dokumentationsenheten, dvs. den nuvarande arkivchefen, vars uppgift
i samband med behandling av ärenden om utlämnande av handlingar bör
kvarstå, något som likaledes bör få en instruktionsmässig reglering.

Motioner

Utskottet har i detta sammanhang dels behandlat det yrkande i motionen
1975/76:2186 av herr förste vice talmannen Bengtson m. fl. (c), vari hemställs
att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande
den politiska sektionens organisation innebärande en uppdelning
på fem enheter i enlighet med det förslag som framlagts i Utrikesdepartementets
organisationsutredning med den ändringen att nedrustningsfrågorna
i sin helhet förlägges under utredningens enhet 4 (punkten 1), dels
övervägt de synpunkter beträffande den föreslagna gemensamma press- och
informationsenheten som anförts i motionen 1975/76:2187av herr Strindberg
m. fl. (m).

I motionen 2186 anmärks att en konsekvens av propositionens förslag
blir att frågor som berör nedrustning splittras på två enheter på den politiska
avdelningen och att detsamma gäller sådana frågor som miljö- och resursfrågorna.
Målsättningen borde i stället vara att finna en organisationsform
som erbjuder möjligheter till samlad handläggning av frågor som är intimt
sammankopplade med varandra, såsom kärnenergi-IAEA-nedrustning etc.
Motionärerna anser att övervägande skäl talar för att nedrustningsfrågorna
placeras på den Ijärde enheten. Enligt deras mening är det nu nödvändigt
att redan på handläggningsnivå i departementet få fram rutiner som gör
det möjligt att angripa problemen kring sambandet mellan civil kärnenergi
och risken för kärnvapenspridning på ett sammanhållet sätt.

I motionen 2187 sägs att allvarlig kritik sakligt sett torde kunna riktas
mot den tänkta sammanslagningen av press- och informationsbyråerna.

UU 1975/76:12

Utskottet

Av propositionen framgår att avsikten är att till den nya FN-enheten
(den fjärde enheten) inom politiska avdelningen - förutom de ärenden som
nu handläggs på FN-byrån - föra bl. a. sådana ärenden som avser internationella
atomenergiorganet (IAEA), övriga kärnenergiärenden, miljö- och
rymdfrågor liksom multilaterala samarbetsfrågor rörande naturtillgångar. Enligt
propositionen skall till den nya femte enheten sammanföras handläggningen
av ärenden med säkerhetspolitiskt innehåll, däribland även nedrustningsfrågorna
samt det säkerhetspolitiska perspektivet på såväl kärnenergin
som frågor om användningen av jordens resurser.

Genom den uttryckliga sammankoppling som i den föreslagna organisationen
sålunda görs mellan nedrustningsärendena å ena sidan och de säkerhetspolitiska
aspekterna på både kärnenergin och naturtillgångarnas utnyttjande
å den andra bör enligt utskottets mening det yrkande i motionen
2186 varom nu är fråga väsentligen bli tillgodosett. Motionen 2186, såvitt
nu är i fråga, torde därmed få anses besvarad.

Den kritik som yppas i motionen 2187 mot den planerade sammanslagningen
av de nuvarande press- och informationsbyråerna till en gemensam
enhet torde bottna i farhågor för att den talesmannafunktion m. m. som
tillkommer pressbyrån därigenom skall sammanblandas med den allmänna
informationsverksamhet om Sverige i utlandet som åvilar informationsbyrån.
Därvid skulle talesmannafunktionen riskera att uppfattas som en del
av den allmänna informationsfunktionen, något som vore ägnat att undergräva
tilltron till talesmännen.

I organisationsutredningens (UDO) betänkande har detta problem ingående
dryftats.

Från pressbyråns sida har man under utredningsskedet i första hand förordat
ett bibehållande av nuvarande uppdelning på två enheter. Om en
sammanslagning ändå skulle komma till stånd har man framfört att den
nya organisationen måste utformas så att de speciella pressfunktionerna
och de upparbetade, väl fungerande rutinerna inte rubbas, att pressidans
oberoende från andra informationsorgan markeras genom tydlig ansvarsfördelning,
journalistrekrytering och bibehållen titulatur (redaktör, pressombudsman
etc.) och att chefen för enheten icke belastas med övriga informationsärenden.

Informationsbyrån har å sin sida framhållit att den organisatoriska uppspaltning
som i dag råder inte är ändamålsenlig. Ett sammanförande av
de båda byråerna skulle enligt dess mening bl. a. medföra ett rationellare
tillvaratagande av personella och budgetära resurser och innebära en förstärkning
av utlandsmyndigheternas basorganisation i departementet.

De åsikter som framförts till utredningsmannen från andra håll än pressbyråns
och informationsbyråns personal har i allmänhet också talat för en
sammanslagning. Det har hävdats att samarbetet mellan den gamla press -

UU 1975/76:12

byråns (före år 1966 då byrån uppdelades) två sektioner för press- resp. allmäninformation
löpte väl och att en återgång till tidigare ordning skulle
eliminera de organisatoriska nackdelar som förmärkts under senare år. Bl. a.
skulle de svenska press- och kulturattachéerna utomlands, som delvis har
sammanfallande arbetsuppgifter, fortsättningsvis ha blott en huvudman
inom departementet. Också personalpolitiska skäl har ansetts tala för en
sammanslagning.

Även de som förordat en sammanslagning av press- och informationsbyråerna
har i allmänhet understrukit vikten av att pressbyråns funktioner
i sina huvuddrag lämnas intakta. Man måste undvika att arbetet på pressidan
byråkratiseras. Framför allt har man pekat på att talesmannafunktionen måste
vara så utformad att den kan tillgodose pressens krav på auktoritativ,
snabb och lättillgänglig information. Enheten måste därför få en sådan personalbesättning
att enhetschefen effektivt avlastas den löpande handläggningen
av andra än pressfrågor.

Utredningsmannen har funnit att de argument som framförts till förmån
för en sammanslagning är så starka att fördelarna med en sådan överväger
nackdelarna. Han har samtidigt haft förståelse för pressbyråns önskemål
att i möjlig mån bevara sin identitet. Han har därför bl. a. förordat dels
att pressfunktionerna i möjlig mån hålls samman i den nya enheten, dels
att en befattning som kansliråd inrättas i den nya enheten så att enhetschefen
kan koncentrera sig på sin uppgift att vara utrikesdepartementets talesman,
dels åter att nuvarande tjänstetitlar på pressbyrån bibehålls. Utredningsmannen
har vidare ansett det självklart att man vid rekryteringen av tjänstemän
till press- och informationsenheten liksom hittills fäster stort avseende
vid föregående erfarenhet av press- resp. informationsverksamhet.

Utskottet har av propositionen och särskilda föredragningar i anslutning
därtill funnit att organisationsutredningens ovan återgivna synpunkter i denna
fråga uppmärksammats och att utredningens förslag i allt väsentligt kommer
att tillgodoses vid departementets omorganisation. Speciellt avses talesmannafunktionen
bli bevarad intakt, bl. a. genom att pressfunktionerna
hålls samman inom den nya enheten och genom att en tjänsteman i kansliråds
ställning liksom hittills skall ha hand om den direkta ledningen av
departementets verksamhet i fråga om den allmänna Sverige-informationen
i utlandet. Den sammanslagna enhetens chef bör därigenom i huvudsak
kunna koncentrera sig på uppgiften att vara utrikesdepartementets talesman
gentemot pressen. Utskottet förutsätter att denna åtskillnad mellan presstalesmannafunktionen
å ena sidan och den allmänna Sverige-informationen
å den andra skall kunna upprätthållas även i praktiken. I annat fall bör
sammanslagningen omprövas. Synpunkterna i motionen 2187 i nu berörda
hänseende torde därmed få anses besvarade.

I propositionen har departementschefen betonat att den nya press- och
informationsenheten i ökad utsträckning bör ägna sig åt information till
riksdag, myndigheter och allmänhet om utrikespolitiska frågor och den

UU 1975/76:12

svenska utrikesförvaltningens verksamhet. Utskottet välkomnar denna föresats
och vill i sammanhanget erinra om vissa synpunkter på informationsverksamheten
i Sverige rörande utrikespolitiska frågor som utskottet
nyligen haft anledning anlägga i samband med sin behandling av årets budgetproposition
(prop. 1975/76:100 bil. 5, UU 1975/76:8, rskr 1975/76:164).
Utskottet, som knyter betydande förväntningar vid den utbyggnad av den
utrikespolitiska informationen som förebådas i den nu aktuella propositionen,
förutsätter att informationssidan av den nya enheten ges tillräckliga
personella och verksamhetsresurser för att motsvara de vidgade ambitionerna.

3. Personalpolitik och personaladministration

3.1 Allmänt (prop. s. 91, 93)

Den personalpolitiska UD-utredningens (UDP) förslag är koncentrerade
till vissa huvudområden som alla har en direkt anknytning till personalpolitiken
och den personaladministrativa verksamheten. UDP har sålunda
föreslagit en förenhetligad utrikestjänst med en gemensam karriär uppdelad
på biträdande och handläggande personal. En viktig förutsättning för genomförandet
av detta förslag är enligt UDP att departementets utbildningsverksamhet
ytterligare utvecklas. UDP har dragit upp riktlinjer för en sådan
utveckling. Vidare har UDP framfört en rad förslag avseende verksamheten
vid utlandsmyndigheterna med tonvikt på tjänstgöringsförhållandena utomlands
för såväl utsänd som lokalanställd personal.

Departementschefen vill inledningsvis fästa uppmärksamheten
vid att vissa av UDP:s förslag - i likhet med UDO:s - är avsedda
att genomföras under en längre tidsperiod än ett budgetår. Bland dessa
förslag märks utbyggnaden av departementets utbildningsverksamhet och
utvecklingen av automatisk databehandling (ADB) vid departementet. Hit
hör även förslag som för sitt genomförande är beroende av en lösning av
departementets lokalproblem. Dessa frågor får prövas i det årliga budgetarbetet.

För det andra vill departementschefen erinra om att, såsom utredningen
själv påpekat, ett antal av de i UDP:s betänkande behandlade spörsmålen
- främst avseende tjänstgöringsförhållanden utomlands - är frågor som avses
regleras genom kollektivavtal och följaktligen blott kan lösas genom förhandlingar.

För det tredje har UDP inom ramen för sina direktiv tagit upp flera
frågeställningar som fordrar en mera tidskrävande analys än som varit möjlig
inom den för utredningsarbetet tillmätta tidsramen. Ett exempel härpå utgör
de lokalanställdas anställnings- och arbetsvillkor. Dessa får prövas när erforderliga
undersökningar slutförts.

För det fjärde är vissa av de av utredningarna föreslagna åtgärderna av

UU 1975/76:12

sådan organisatorisk och administrativ natur att de efter prövning kan
genomföras utan särskild medelsanvisning eller mera vittgående principiell
förändring och att de därför inte fordrar riksdagens ställningstagande.

3.2 Verksamhetsplanering (prop. s. 93-94)

UDP har framhållit att personalplaneringen måste grundas på en fortlöpande
analys av verksamheten inom utrikesförvaltningens olika delar.
En effektiv personalplanering förutsätter verksamhetsplanering och en starkare
departemental styrning av utlandsmyndigheternas arbete. Verksamhetsplanering
och personalplanering måste gå hand i hand.

Riksrevisionsverket (RRV) har också uppmärksammat dessa frågor och
i en revisionsrapport understrukit vikten av planering och styrning av ambassadernas
verksamhet i syfte att bl. a. minska riskerna för felaktiga prioriteringar
och effektivare ta vara på resurserna. RRV framhåller att en utlandsmyndighets
verksamhetsinriktning bör fastställas i en dialog med departementet,
varvid hänsyn också bör tas till utomstående intressenter.

Departementschefen finner dessa synpunkter välgrundade och har för
avsikt att med utgångspunkt bl. a. i de förslag som framförts i RRV:s rapport
låta närmare utreda möjligheterna att införa verksamhetsplanering i mera
systematiska former vid utlandsmyndigheterna. Arbetet härmed har redan
påbörjats. En utvärdering har också inletts av flertalet utlandsmyndigheter
i Europa med avseende på verksamhetsinriktning och prioriteringar i förhållande
till departementets önskemål och behov. Tillkomsten av det föreslagna
budget- och organisationssekretariatet bör öka möjligheterna att
bedriva fortsatt sådan verksamhet.

3.3 Samordning av faltverksamheten (prop. s. 94-95)

En rationell styrning av utlandsmyndigheterna förutsätter enligt UDP
som regel att cheferna för dessa har det övergripande ansvaret för alla officiella
svenska aktiviteter i sitt verksamhetsland. Som ett led häri bör enligt
utredningen de specialattachéer som är verksamma vid svensk utlandsmyndighet
ha utrikesdepartementet som huvudman. Landsorganisationen (LO)
och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) har vänt sig mot sistnämnda
förslag.

För egen del finner departementschefen det naturligt att det övergripande
ansvaret för i ett annat land utövad officiell svensk verksamhet gentemot
detta lands myndigheter normalt åvilar chefen för därvarande svenska beskickning.
Det lokala personaladministrativa ansvaret bör också åvila beskickningschefen.
Ofta kan arbetsuppgifter vara gemensamma eller besläktade
för utlandsmyndigheten och de specialattachéer som är placerade vid
denna. I sådana fal! bör man givetvis i samråd mellan berörda hemmamyndigheter
sträva efter samordning av verksamheten och gemensamt ut 3*

Riksdagen 1975/76. 9 sami. Nr 12

UU 1975/76:12

nyttjande av personalresurserna.

Vederbörande fackdepartements sakområdesansvar bör självfallet bestå,
framhålls det i propositionen. Frågor som rör verksamhetens inriktning och
omfattning bör liksom hittills bli föremål för löpande samråd i hemmaorganisationen.
Formerna för rekrytering av specialattachéer, för fastläggande
av deras arbetsuppgifter och för det löpande arbetet bör vara oförändrade.
Enligt departementschefens mening tillgodoses i sak de synpunkter
LO och SAF anfört genom de sålunda uppdragna riktlinjerna.

Motion

I detta sammanhang har utskottet behandlat det yrkande i motionen
1975/76:2186 av herr förste vice talmannen Bengtson m. fl. (c), vari hemställs
att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande
utrikesdepartementet som huvudman för s. k. specialattachéer
(punkten 3).

I motionen framhålls att de specialattachéer som är verksamma vid svensk
utlandsmyndighet bör ha utrikesdepartementet som huvudman. Självfallet
måste, vilken huvudman som än väljes för specialattachéerna, ett intimt
samarbete mellan UD och vederbörande fackdepartement förutsättas. Emellertid
torde det stå fullt klart att en samordning av verksamheten bäst sker
på stationeringsorten i första hand av beskickningschefen, vilket i sin tur
medför att UD bör vara huvudman också för specialattachéerna. En sådan
ordning torde inte nämnvärt behöva påverka de nuvarande formerna för
rekrytering och fastläggande av arbetsuppgifter m. m., heter det härom bl. a.
i motionen.

Utskottet

Ifrågavarande yrkande i motionen 2186 ligger i linje med ett av den personalpolitiska
utredningens förslag syftande till en effektivare samordning
av verksamheten vid de svenska utlandsmyndigheterna. Utredningsförslaget
om att utrikesdepartementet skall vara huvudman även för de specialattachéer
som hittills varit utsända av och underställda olika fackdepartement
har inte kunnat tillgodoses i propositionens förslag, sedan det mött gensagor
från bl. a. arbetsmarknadsorganisationerna LO och SAF. Viktigare ur samordningssynpunkt
synes dock vara att propositionen på det hela taget tagit
fasta på utredningens övriga rekommendationer i detta sammanhang, främst
genom att det konstateras att utlandsmyndighets chef normalt bör ha det
övergripande ansvaret gentemot värdlandets myndigheter för all officiell
svensk verksamhet där och att det lokala personaladministrativa ansvaret
för sådan verksamhet också bör åvila beskickningschefen. Arbetsuppgifterna
för UD:s egen personal är ofta likartade eller närbesläktade med dem som
specialattachéer är ålagda, och på en och samma beskickning bör de i viss

UU 1975/76:12

utsträckning kunna bistå varandra och vid behov, exempelvis under semestrar,
kunna utföra arbetsuppgifter i varandras ställe. Som i propositionen
påpekas bör man givetvis i samråd mellan berörda hemmamyndigheter sträva
efter samordning av verksamheten och ett gemensamt utnyttjande av
personalresurserna för att uppnå största möjliga effektivitet. Utskottet vill
för sin del ifrågasätta om inte detta syfte även bör bekräftas genom särskild
instruktion.

Både i utredningen och i propositionen betonas att vederbörande fackdepartements
sakområdesansvar bör bestå. Frågor som rör verksamhetens
inriktning och omfattning bör liksom hittills bli föremål för fortlöpande
samråd inom hemmaorganisationen, framhålls det i propositionen, medan
formerna för rekrytering av specialattachéer och för fastläggande av deras
arbetsuppgifter liksom för det löpande arbetet bör vara oförändrade.

Vissa av de synpunkter som framförts i detta spörsmål i motionen 2186
torde därmed vara tillgodosedda. När det däremot gäller frågan om UD
som huvudman för specialattachéerna är utskottet inte berett att förorda
en annan ordning än den som föreslås i propositionen, varför ifrågavarande
yrkande i motionen 2186 avstyrks.

3.4 En enhetlif’ utrikestjänst (prop. s. 95-97)

I sitt förslag till en enhetlig utrikestjänst har UDP förordat att den nuvarande
uppdelningen i personalkategorier ersätts med en fördelning på biträdande
och handläggande personal inom ramen för en gemensam karriär:
utrikestjänsten. Motiveringen är bl. a. den förskjutning av arbetsuppgifter
mellan olika personalkategorier som ägt rum under de senaste åren och
som enligt utredningen lett till att gränserna mellan personalkategorierna
alltmer har kommit att framstå som godtyckliga och att en otidsenlig kategoriuppdelning
uppstått.

Att en omfördelning av arbetsuppgifterna har ägt rum vid ett antal utlandsmyndigheter
finner departementschefen obestridligt. De personaladministrativa
konsekvenserna härav har också satt spår i myndigheternas
organisation och i rekryteringen till poster utomlands. Departementschefen
vill mot denna bakgrund biträda förslaget om en ändrad kategoriindelning.

UDP:s förslag syftar i princip till en från allmänt accepterade personalpolitiska
synpunkter genomförd personalintegration med likvärdiga befordrings-
och utvecklingsmöjligheter för all personal. Häri ingår förbättrade
möjligheter för befordran från biträdande till handläggande personal.

I praktiken innebär förslaget bl. a. i stort sett oförändrade rekryteringsformer
för biträdande personal samt en samlad rekrytering av flertalet handläggare,
alltså avskaffande av såväl aspirantsystemet som den särskilda rekryteringen
av utrikeskanslister.

Departementschefen betonar i detta sammanhang att utrikestjänstemannens
yrke liksom all annan verksamhet kräver sina speciella kvalifikationer

UU 1975/76:12

som inte enbart är koncentrerade till kunskaper i främmande språk. Kraven
på lämplighet och utbildning är inte mindre markerade för utrikesförvaltningen
än för annan offentlig tjänst. Utrikesförvaltningen utgör ingen isolerad
sektor av statsförvaltningen men har liksom övriga sektorer sina egna
särdrag. Det finns enligt departementschefen emellertid ingen anledning
att begränsa rekryteringen till utrikestjänsten på det sätt som det nuvarande
aspirantsystemet kommit att göra. Möjlighet bör finnas också för personer
med kortare eller längre erfarenhet inom statsförvaltningen och kvalifikationer
som gör dem väl ägnade för utrikestjänsten att på olika nivåer för
längre eller kortare tid inträda i denna. Genom en sådan öppnare rekrytering
ökas möjligheterna för utrikesförvaltningen att anställa tjänstemän med en
bredare erfarenhetsbakgrund.

Departementschefen har därför ingen erinran mot UDP:s förslag att det
nuvarande aspirantsystemet avvecklas för att ersättas av ett förfarande med
bredare intern och extern rekrytering samt förstärkt internutbildning. Nyanställningar
bör, såsom även utredningen förordat, i fortsättningen i första
hand göras efter utrikesförvaltningens beräknade behov och utbildningen
anpassas därefter.

Vid flertalet utlandsmyndigheter är antalet tjänster starkt begränsat och
kravet på mångsidighet och allmänkompetens hos såväl handläggande som
biträdande personal så långtgående att hittillsvarande kategorisering redan
av detta skäl ter sig allt mindre motiverad. Samtidigt finns vid vissa utlandsmyndigheter
liksom i departementet behov också av specialinriktad
personal för exempelvis särskilda förhandlingsuppgifter, exportfrämjande
verksamhet, administration, press- och informationsarbete, juridiskt-konsulära
uppgifter m. m. Antalet funktioner inom utrikesförvaltningen som
kräver sådan specialisering har ökat. En integration av personalpolitisk karaktär
bör ses mot denna bakgrund och genomföras under hänsynstaganden
till de särskilda krav som arbetet i utrikesförvaltningen ställer.

Från personalpolitiska synpunkter innebär detta inte någon avvikelse från
UDP:s rekommendationer om en personalintegration som leder till likvärdiga
befordringsmöjligheter och en slopad kategoriindelning med ökad rörlighet
mellan olika funktioner. Departementschefen instämmer i utredningens
tankar om att förekomsten av artskilda funktioner och kraven på specialistkunskaper
inom utrikesförvaltningen nödvändiggör vissa hänsynstaganden
i personalpolitiken. Man bör därför redan vid rekryteringen fästa
särskilt avseende vid den sökandes intresseinriktning och förkunskaper.

När tjänster utlyses bör det klart anges för vilket eller vilka områden
tjänsterna är avsedda. Hur dessa bör identifieras är en fråga för personalledningen
och den av UDP föreslagna antagningsnämnden att lösa. Av
väsentlig betydelse är dock även att en tjänsteman under sin fortsatta karriär
i förvaltningen om möjligt bör kunna såsom en följd av exempelvis ändrad
intresseinriktning och nyförvärvade kvalifikationer byta verksamhetssektor.
Vid tillsättning av tjänst inom viss sektor bör sålunda självfallet samtliga

UU 1975/76:12

kvalificerade tjänstemän även inom övriga sektorer kunna komma i fråga.
Enligt departementschefens mening är det på denna punkt som personalintegrationen
får sin största betydelse.

Motioner

Utskottet har i detta sammanhang till diskussion upptagit vissa synpunkter
på personalintegrationen som anförts i motionen 1975/76:2187 av herr
Strindberg m. fl. (m).

1 motionen 2187 påpekas bl. a. att det är mycket tveksamt om det nu
föreslagna systemet, varigenom de skilda kraven på kompetens och inriktning
för diplomatiska tjänstemän och kanslister avskaffas, kommer att visa
sig mer tillfredsställande, både i vad avser berörda personalgruppers intressen
och departementets verksamhet. Med en gemensam intagning för alla i
samma konkurrens blir lätt följden, om inte någon form av kvotering tillgrips,
att man inte får de för olika arbetsuppgifter mest lämpade. Det hävdas
i motionen också att det ingalunda hittills varit omöjligt för dem som befinner
sig inom kanslistkategorin att avancera till viktigare och mer ansvarsfulla
uppgifter.

Det bör i detta sammanhang med skärpa framhållas, heter det i motionen,
att kraven på kvalitet måste sättas i första rummet såväl vid själva rekryteringen
av utrikesförvaltningens personal som vid deras interna utbildning.
Mycket stora krav måste ställas på utrikestjänstemännens kompetens
och skicklighet.

Också vissa synpunkter rörande vikten av att departementet ges de administrativa
resurserna för att förverkliga den personalpolitiska utredningens
viktigaste syften, som anförts i motionen 1975/76:2188 av herrar Ullsten
och Sven Gustafson i Göteborg (fp), har i detta sammanhang beaktats.

Utskottet

Utskottet anser i likhet med motionen 2187 att stora krav bör ställas
på utrikestjänstemännens kompetens och skicklighet. Motsvarande synpunkter
har framförts i en rad uttalanden både i den personalpolitiska utredningen
och i propositionen. De har även legat till grund för de förslag
som framlagts beträffande en ny ordning för rekrytering och utbildning
av tjänstemän i utrikesförvaltningen.

Utskottet delar däremot inte den tveksamhet som uttrycks i samma motion
inför propositionens förslag om en enhetlig utrikestjänst, som bl. a.
innebär slopande av hittillsvarande kategoriuppdelning mellan diplomatiska
tjänstemän och utrikeskanslister.

Den personalintegration med likvärdiga befordrings- och utvecklingsmöj -

UU 1975/76:12

ligheter för all personal som föreslås i propositionen utgjorde en kärnfråga
i och ett huvudmotiv för den personalpolitiska utredningen. Den har enligt
utskottets uppfattning dessutom en stark förankring hos utrikesförvaltningens
egen personal. Förslagen om slopad kategoriuppdelning och om ett öppnare
rekryteringssystem torde vidare ligga väl i linje med den demokratisering
av statsförvaltningen som är en allmänt omfattad strävan i vår tid.
Den föreslagna personalintegrationen bör ha goda förutsättningar att stärka
samhörighet, laganda och därmed även arbetseffektivitet inom arbetsenheterna,
inte minst vid beskickningar och konsulat utomlands där utrikesförvaltningens
tjänstemän och anställda i högre grad än vid hemmatjänstgöring
är hänvisade till och beroende av varandra.

Givet är dock att det nya systemet med en enhetlig utrikestjänst kommer
att ställa mycket stora anspråk - och detta framför allt i övergångs- och
inledningsskedena - på departementets personaladministration och utbildningsverksamhet
liksom på dess antagningsnämnd och befordringsnämnder.
Det är därför av största betydelse att UD:s personalledning och speciellt
den personaladministrativa enheten, inklusive utbildningsverksamheten,
ges de personella resurser som erfordras för att genomföra det ambitiösa
och grannlaga personalpolitiska program som uppställs i propositionen. Behovet
av kraftiga resursförstärkningar på den personaladministrativa sektorn
inom departementet har även understrukits i motionen 2188. Ett gott samarbete
mellan alla berörda parter utgör också en viktig förutsättning för
det nya systemets framgång.

Motionerna 2187 och 2188 torde i nu berörda hänseenden få anses besvarade.

3.5 Rekrytering och befordran (prop. s. 97-99)

Den av UDP föreslagna uppdelningen av basrekryteringen på två nivåer
finner departementschefen motiverad. Beträffande rekryteringen av handläggande
personal bör det vara möjligt att rekrytera till såväl kanslisekreterarsom
departementssekreterartjänster.

Beträffande UDP:s rekommendation att rekryteringen av biträdande personal
skulle koncentreras till två tillfällen per år är utrikesministern mera
tveksam. Han delar emellertid UDP:s uppfattning att det är viktigt med
en gemensam introduktionsutbildning för bl. a. denna personalgrupp.

UDP har vidare föreslagit att en ökad internrekrytering bör komma till
stånd, främst genom att kvalificerade assistenter i sedvanlig adminstrativ
ordning befordras till handläggare. Utrikesministern instämmer i detta förslag
och delar utredningens betänkligheter mot en kvotering mellan intern
och extern rekrytering.

Någon ändring föreslås inte beträffande rekryteringsordningen m. m. för
tjänstemän vid departementets avdelning för internationellt utvecklings -

UU 1975/76:12

samarbete, för vilka en särskild ordning gäller sedan avdelningen omorganiserades
år 1970 (prop. 1970:4, s. 7, SU 1970:85, rskr 1970:192).

Ett par remissinstanser har i sina yttranden framhållit att garantier bör
skapas för att kompetenskraven vid basrekrytering av främst handläggande
personal inte sänks. Utrikesministern instämmer häri och delar UDP:s uppfattning
att nya handläggare skall genomgå en grundlig utbildning innan
de stationeras utomlands. Tjänstemän från andra departement kan - i den
mån resurserna så medger - delta i utrikesdepartementets utbildning.

Basrekryleringen av handläggare bör, enligt UDP, i princip avse allmän
tjänstgöring vid utrikesförvaltningen. Påpekandet synes föranlett av frågan
om vid vilken tidpunkt en långsiktigt syftande specialisering blir aktuell
för den enskilde tjänstemannen. Det är också departementschefens mening
att behovet av ”generalister”, dvs. tjänstemän för allmän tjänstgöring inom
utrikesförvaltningen, är ett primärt behov att tillgodose vid rekryteringen.
Detta får emellertid inte begränsa de sökandes möjligheter att ange viss
intresseinriktning eller att åberopa särskilda kvalifikationer för vissa funktioner
inom utrikesförvaltningen. Departementschefen välkomnar mot denna
bakgrund utredningens uttalande att behovet av specialinriktad personal
i en eller annan speciell sektor skall kunna föranleda utlysande av tjänster
i särskild ordning.

När det gäller rekryteringen till vissa tjänster i departementet understryks
i propositionen att åtskilliga av dem på grund av funktionens karaktär ställer
särskilda krav på innehavarna. Det rör sig bl. a. om arbetsuppgifter av utpräglat
administrativ art. Departementschefen säger sig inte vara övertygad
om att rekryteringen för dessa speciella arbetsuppgifter i alla avseenden
är jämförbara med vad som gäller övriga handläggare. Tänkbart är att till
vissa av dessa en sidorekrytering bör ske.

Basrekryteringen bör enligt UDP kompletteras med sidorekrytering på alla
nivåer. Denna bör komma i fråga antingen för att tillgodose personalbehov
som inte kan täckas genom internrekrytering eller för att tillföra utrikesförvaltningen
sakkunskap inom något särskilt område. UDP menar att det
härigenom också kan undvikas att UD-tjänstemännen isoleras i sin karriär.
Man påpekar emellertid att det är nödvändigt att upprätthålla balans mellan
inflöde och utflöde av personal. Om sidorekryteringen antar för stora propotioner
och befordringsutsikterna för utrikesförvaltningens egen personal
minskas kan detta skapa interna problem och återverka på basrekryteringen.
Departementschefen delar dessa synpunkter.

UDP:s förslag att bibehålla en antagningsnämnd för rekryteringen av handläggare
finnér utrikesministern motiverat liksom att plats beredes i nämnden
för personalrepresentation. Nämndens hänsynstaganden bör avse såväl de
sökandes meriter och intresseinriktning som det långsiktiga behovet av kvalificerade
tjänstemän inom verksamhetens olika sektorer. Dess uppdrag bör,
liksom hittills, vara fastlagt i instruktion. Departementschefen avser att senare
återkomma till regeringen med förslag till sådan instruktion.

UU 1975/76:12

UDP har även behandlat frågan om en ökning av antalet assistenttjänster
i utrikesförvaltningen. Utredningen anser att relationen mellan antalet biträdestjänster
och antalet assistenttjänster inom utrikesförvaltningen skiljer
sig ofördelaktigt från den i andra departement och att den inte motsvarar
den omfördelning av arbetet som redan ägt rum. Enligt departementschefens
mening blir en jämförelse med andra departement dock inte helt rättvisande
med tanke på antalet verksfunktioner inom UD. Att den av UDP skisserade
omfördelningen av vissa arbetsuppgifter kan aktualisera förändringar i tjänstestrukturen
är däremot uppenbart. Sedan departementschefen tagit ställning
till hurén sådan omfördelning skall ske, avser han ge statens avtalsverk
uppdrag att föra de förhandlingar som behövs på grund av den ändrade
organisationen och den planerade personalintegrationen.

Utvecklingen i riktning från anciennitetstänkande mot ökad selektivitet
vid befordran i synnerhet på chefsplanet har välkomnats av UDP. Departementschefen
delar denna bedömning. Det är också hans förhoppning att
det vidgade personalinflytandet vid tjänstetillsättningar skall bidra till en
vidareutveckling av denna princip.

Motioner

Utskottet har i detta sammanhang behandlat berörda delar av mononen
1975/76:2176 av fru Håvik m. fl. (s), vari bl. a. hemställs att riksdagen beslutar
att till regeringen som sin mening ge till känna vad som i motionen
anförts om antagningsnämndens kompetensområde samt om språkkunskapernas
roll vid anställning av handläggande tjänstemän. Vidare har utskottet
diskuterat de synpunkter på rekryteringen av utrikesförvaltningens personal
som anförs i motionen 1975176:2187 av herr Strindberg m. fl. (m) och de
synpunkter på den biträdande personalens befordringsmöjligheter som anförs
i motionen 1975/76:2188 av herrar Ullsten och Sven Gustafson i Göteborg
(fp).

I motionen 2176 framhålls bl. a. att till den nya antagningsnämndens
kompetensområde bör höra icke blott nyantagning av kanslisekreterare utan
även internrekrytering av handläggare och sidorekrytering av departementssekreterare.
Motionärerna menar att detta bör klart framgå av den aviserade
nya instruktionen för antagningsnämnden. 1 samma motion varnas vidare
för att frångå den princip som varit ledande vid rekryteringen under det
senaste årtiondet, nämligen att språkkunskaper icke får vara utslagsgivande
krav för anställning.

I motionen 2187 har bia. anförts att kraven på kvalitet måste sättas
i första rummet såväl vid själva rekryteringen av utrikesförvaltningens personal
som vid deras interna utbildning.

I motionen 2188 slutligen har bl. a. understrukits vikten av konkreta förbättringar
i vad avser den biträdande personalens befordringsmöjligheter.

UU 1975/76:12

Utskottet

I propositionen förordas att systemet med en antagningsnämnd för rekryteringen
av handläggande personal bibehålls liksom att plats bereds i
nämnden för personalrepresentation. Förslaget överensstämmer med den
personalpolitiska utredningens rekommendation. Utskottet delar utredningens
uppfattning att förekomsten av en särskild antagningsnämnd, vari olika
intressen är företrädda, borgar för att olika synpunkter blir beaktade och
att urvalet sker så objektivt och opartiskt som möjligt. Den hittillsvarande
nämnden bör vid sin prövning beakta inte blott de sökandes formella meriter
utan även deras tidigare verksamhet och andra omständigheter som kan
inverka på deras lämplighet för tjänsten. De nuvarande bestämmelserna
ger nämnden en betydande handlingsfrihet. Utskottet tillstyrker att systemet
med en särskild antagningsnämnd med vidsträckt handlingsfrihet bibehålls.

Med anledning av de synpunkter på antagningsnämndens kompetensområde
som framförts i motionen 2176 vill utskottet anföra följande.

När det gäller antagningsnämndens befattning med den utbyggda internrekrytering
som föreslagits komma till stånd främst genom att kvalificerade
assistenter befordras till handläggare, är framställningen inte entydig vare
sig i utredningen eller i propositionen. I utredningen återfinns å ena sidan
argument för att nämnden, förutom till nyanställningar utifrån, även skall
ta ställning till frågor rörande den interna rekryteringen. Å andra sidan
återges i utredningen flera skäl som talar för att i sedvanlig administrativ
ordning, dvs. utan ny antagningsprocedur, befordra redan anställda kvalificerade
assistenter till kanslisekreterare. Propositionen synes närmast ha
tagit fasta på den senare linjen. Beträffande den nya antagningsnämndens
eventuella befattning med den speciella sidorekrytering på olika nivåer som
kan bli aktuell har utskottet varken ur utredningen eller ur propositionen
kunnat utläsa några bestämda riktlinjer.

I avsaknad av tillräckligt bedömningsunderlag vill utskottet inte f. n. ta
ställning till frågan huruvida antagningsnämnden skall ha befattning ej endast
med externrekryteringen utan även med intern- och den speciella sidorekryteringen,
varför motionen 2176 i denna del avstyrks. Däremot menar
utskottet att spörsmålet, innan den nya och utvidgade antagningsnämndens
uppdrag fastläggs i instruktion, noga bör prövas och att stor hänsyn därvid
även bör tas till de meningar som framkommer i samråd med den nuvarande
antagningsnämnden och personalorganisationerna.

I motionen 2176 har även framhållits att språkkunskaper inte får vara
ett utslagsgivande krav för anställning. Betydelsen av goda språkkunskaper
har betonats både i den personalpolitiska utredningen och i propositionen.
Det har bl. a. erinrats om att sådana kunskaper utgör ett nödvändigt arbetsredskap
i utrikestjänsten. Samtidigt har påpekats att det allmänna utbildningsväsendets
satsning på språkundervisning medfört att utrikesförvaltningen
numera kan räkna med en bredare rekryteringsbas än någonsin

UU 1975/76:12

tidigare. I vissa fall kan det dock bli aktuellt att bygga på de befintliga
språkkunskaperna med hänsyn till tjänstens särskilda behov. I annat sammanhang
har det i propositionen konstaterats att utrikestjänstemannens yrke
liksom all annan verksamhet kräver sina speciella kvalifikationer som inte
enbart är koncentrerade till kunskaper i främmande språk. Utskottet ansluter
sig till dessa resonemang. Lika viktiga som språkkunskaper är kunskaper
inom olika sakområden liksom allmän erfarenhet hos de sökande, ej minst
deras orientering i samhällsfrågor. Till frågan om språkutbildningen inom
departementet återkommer utskottet under punkten 3.7.

Rörande påpekandena i motionen 2187 om att kraven på kvalitet måste
sättas i forsta rummet såväl vid rekryteringen som vid den interna utbildningen
har utskottet under föregående avsnitt redan uttalat sig i positiva
ordalag.

Vikten av att konkreta förbättringar vidtas för att underlätta den biträdande
personalens möjligheter till befordran har understrukits i motionen
2188. Utskottet instämmer häri och noterar samtidigt att betydelsen härav
också framhålls på olika ställen i propositionen.

Departementschefen har i detta sammanhang bl. a. uttalat att den av
personalpolitiska utredningen skisserade omfördelningen av vissa arbetsuppgifter
uppenbarligen kan aktualisera förändringar i tjänstestrukturen. Sedan
han tagit ställning till hur en sådan omfördelning skall ske avser han
ge statens avtalsverk uppdrag att föra de förhandlingar som behövs. Utskottet
tar fasta på den positiva innebörden av detta uttalande.

Enligt utskottets mening bör även den förstärkta internutbildning som
aviserats kunna verksamt bidra till förbättrade befordringsmöjligheter för
den biträdande personalen.

Motionerna 2176, 2187 och 2188 torde i nu berörda hänseenden få anses
besvarade med vad utskottet anfört.

3.6 Personalplanering (prop. s. 99-101)

UDP:s förslag beträffande personalplaneringen betecknas av departementschefen
som värdefulla.

Förslaget att tjänstemännen i ökad utsträckning mera systematiskt skall
få ange önskemål beträffande framtida placering finnér departementschefen
i allt väsentligt godtagbart. Det föreslagna systemet med verksam hetsbeskrivningar
för olika myndigheter är redan föremål för viss försöksverksamhet.
En liknande verksamhet har även inletts med befattningsbeskrivningar.

Departementschefen delar UDP:s uppfattning om önskvärdheten att fastställa
indikativa normer för utlandstjänstgöringens längd och betydelsen av
att tillfälle till viss hemmatjänstgöring kan beredas tjänstemän som under
en längre tid varit verksamma på utlandsposter. Någon instruktionsmässig

UU 1975/76:12

bindning av tjänstgöringsperiodernas längd anser departementschefen dock
inte erforderlig.

UDP har diskuterat önskvärdheten av att skapa bättre förutsättningar
för växeltjänstgöring mellan utrikesförvaltningen och övriga delar av statsförvaltningen.
Förslagen på denna punkt bör enligt utredningen bearbetas
ytterligare innan de läggs till grund för försöksverksamhet. Departementschefen
instämmer däri och framhåller att frågan snarast bör bli föremål
för närmare studium inom regeringens kansli.

Departementschefen förordar att frågan om beilömningsiinilerlag för tjänstetillsättning
och befordran blir föremål för fortsatt studium i samråd mellan
departementet och personalorganisationerna och under hänsynstagande till
erfarenheterna inom övriga grenar av statsförvaltningen.

Motion

Utskottet har i detta sammanhang behandlat det yrkande i motionen
1975176:2188 av herrar Ullsten och Sven Gustafson i Göteborg (fp), vari
hemställs att riksdagen ger regeringen till känna att åtgärder bör vidtagas
i syfte att möjliggöra målsättningen att ingen skall tjänstgöra utomlands
mer än 8-10 år (punkten 1).

Utskottet

Det nu aktuella yrkandet i motionen 2188 överensstämmer i stort sett
med en av den personalpolitiska utredningen uttalad rekommendation. Utskottet
noterar med tillfredsställelse att departementschefen i propositionen
säger sig dela UDP:s uppfattning om önskvärdheten att fastställa indikativa
normer för utlandstjänstgöringens längd. Någon instruktionsmässig bindning
av tjänstgöringsperiodernas längd anser han dock inte erforderlig. Ej
heller utredningen har ansett att man bör uppställa alltför snäva tidsgränser
för tjänstgöringen på en utlandspost, men den har ändå förordat som allmän
regel att tjänstemän i utrikesförvaltningen inte bör tjänstgöra på mer än
två poster i rad utomlands, alltså i princip ej mer än 8-10 år. Avsteg från
denna princip kan dock även enligt utredningen i en del fall bli nödvändiga.
Huvudmotivet för det allmänna önskemålet om en indikativ begränsning
har varit att en tjänsteman som under en längre tid tjänstgjort utomlands
lätt förlorar kontakten med strömningarna i hemlandet. Perspektiven förskjuts
och han kan få svårt att förstå och förklara utvecklingen i det land
han är satt att utomlands företräda.

En avgörande förutsättning för att i praktiken omsätta den av både utredningen
och departementschefen omfattade strävan att begränsa de sammanhängande
tjänstgöringsperioderna utomlands är emellertid att tillfälle

UU 1975/76:12

till hemmatjänstgöring verkligen kan beredas tjänstemän som under längre
tid varit utlandsplacerade. Relationen mellan antalet utlandsposter och antalet
hemmatjänster i departementet är i dag sådan att särskilda och kraftfulla
åtgärder måste till för att lösa problemet. På nivån ambassadråd/chefer är
sålunda relationen f. n. drygt 3:1 (för övriga handläggare knappt 2:1), varför
det framför allt är tillgången på tjänster på denna nivå som behöver förstärkas.
En lösning av detta problem torde kunna sökas på olika vägar. En av dessa,
som diskuteras både i utredningsbetänkandet och i propositionen, är vidgade
möjligheter till växeltjänstgöring mellan UD och övriga delar av statsförvaltningen.
Utskottet välkomnar departementschefens uttalande på denna
punkt och ser med intresse fram mot den försöksverksamhet som aviseras
i propositionen. En annan väg, och kompletterande sådan, är att i departementet
inrätta vissa tjänster speciellt ägnade för sådana tjänstemän för
vilka det kan visa sig svårt att finna lämpliga utbytestjänster utanför departementet.
Som en åtgärd i denna riktning torde propositionens förslag
om sex handläggartjänster att stå till departementschefens förfogande få
uppfattas. Också andra åtgärder bör vara möjliga för att nå syftet att väsentligt
öka möjligheterna till hemmatjänstgöring med någorlunda jämna intervaller.

Förevarande yrkande i motionen 2188 torde få anses tillgodosett med
vad utskottet sålunda anfört.

3.7 Utbildning (prop. s. 101-102, 109)

Beträffande de frågor som UDP tagit upp rörande utbildningsverksamheten
inom utrikesdepartementet framhålls i propositionen att de huvudsakligen
är av sådan karaktär att det ankommer på utrikesministern att
fatta beslut därom. 1 princip ansluter sig denne till huvuddragen i utredningens
förslag. Departementschefen betonar att utbildning torde vara det
viktigaste verktyget när det gäller att i praktiken omsätta UDP:s förslag
om personalintegration med likvärdiga befordrings- och utvecklingsmöjligheter
för all personal.

UDP konstaterar att utbildningsnivån för nyanställd personal genomgående
har höjts. Utrikesförvaltningen har heller inte haft svårigheter att rekrytera
personal .Tvärtom brukar antalet sökande vida överstiga antalet lediga
platser. Kraven i fråga om kunskaper och erfarenheter på de personer som
anställs i utrikesförvaltningen bör mot denna bakgrund även i fortsättningen
ställas högt. Enligt departementschefens mening bör detta utgöra grundvalen
för planeringen av den interna utbildningen.

Värdet av samarbetsträning och ledarskapsutveckling har uppmärksammats
allt mer i myndigheter och företag. Enligt propositionen är sådan utbildning
särskilt viktig inom utrikesförvaltningen, vars personal till skillnad från de
flesta statstjänstemän under långa perioder av sitt yrkesverksamma liv måste
utföra sina uppgifter i ett litet och ibland isolerat arbetslag, där medlemmarna

UU 1975/76:12

är hänvisade till varandra inte bara under arbetstid utan ofta också på fritiden.

I utrikestjänsten är goda språkkunskaper ett nödvändigt redskap i arbetet.
Skolväsendet har gjort kunskaper i främmande språk till allt fleras egendom,
vilket bidragit till att utrikesförvaltningen numera kan räkna med en bredare
rekryteringsbas än någonsin tidigare. I vissa fall blir det dock aktuellt att
bygga på de befintliga språkkunskaperna med hänsyn till tjänstens särskilda
behov.

Departementschefen ansluter sig till UDP:s förslag om en introduktionsutbildning
som är gemensam för all i Sverige nyanställd personal i utrikesförvaltningen.
En grundkurs för biträdande personal bör även i fortsättningen
anordnas, såsom utredningen föreslagit.

UDP har vidare föreslagit att en ny basutbildning för handläggare ersätter
den nuvarande aspirant-och utrikeskanslistutbildningen, och departementschefen
instämmer även i detta förslag. Omfattningen och inriktningen av
denna basutbildning får övervägas närmare.

Den närmare uppläggningen och inriktningen av utbildningsverksamheten
är departementschefen inte beredd att nu ta ställning till. Den kräver,
som även utredningen framhållit, ytterligare utredning.

Departementschefen räknar med att de personalresurser som f. n. finns
för aspirant- och annan utbildning inom departementet även i fortsättningen
skall disponeras för utbildningsverksamheten. Därutöver beräknar denne
t. v. en förstärkning med två tjänster för utbildningsverksamheten. När de
ytterligare undersökningarna om den nya utbildningens former, innehåll
och omfattning genomförts, avser departementschefen återkomma till regeringen
med ytterligare förslag i resursfrågorna.

Motioner

Utskottet har i detta sammanhang i berörda delar behandlat dels motionen
1975/76:2176 av fru Håvik m. fl. (s), vari bl. a. hemställs att riksdagen beslutar
att till regeringen som sin mening ge till känna vad som i motionen
anförts om språkutbildningen, dels det yrkande i motionen 1975/76:2186
av herr förste vice talmannen Bengtsin m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen
beslutar ge regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande utbildningsverksamhetens
organisation och huvudsakliga utformning samt det
angelägna i att denna verksamhet organiseras och inleds i samband med
beslut om utrikesförvaltningens organisation (punkten 2). Också de synpunkter
på utbildningsfrågorna som anförs i motionen 1975/76:21117 av herr
Strindberg m. fl. (m) och motionen 1975/76:2188 av herrar Ullsten och Sven
Gustafson i Göteborg har diskuterats i detta sammanhang.

1 motionen 2176 framhålls bia. att i det system med flexiblare utbildningsmöjligheter
som skymtar i propositionen måste språkutbildningen ges
en framträdande plats och byggas ut väsentligt.

UU 1975/76:12

I motionen 2186 påpekas bl. a. att hela frågan om en enhetlig utrikestjänst
står och faller med frågan om vidgad utbildning. På grundval av det material
och de synpunkter som redovisats i UDP:s betänkande borde det ha varit
möjligt att mera i detalj lägga fram förslag till sådana insatser på utbildningssidan
att integrationstanken verkligen kan fullföljas. Utbildningens detaljutformning
och resursprövning i samband därmed borde enligt motionärerna
inte behöva ytterligare utredas. Däremot bör givetvis detaljutformningen
ske i samråd mellan arbetsgivarsidan och de anställdas organisationer.

I motionen 2187 betonas bl. a. att kraven på kvalitet måste sättas i första
rummet såväl vid rekryteringen av utrikesförvaltningens personal som vid
deras interna utbildning.

I motionen 2188 framhålls bl. a. att konkreta utbildningsreformer i enlighet
med UDP:s förslag snarast behöver genomföras, något som också kräver
att tillräckliga resurser avsätts för ändamålet.

Utskottet

Den personalpolitiska utredningen har skisserat ett mycket ambitiöst utbildningsprogram,
till vars huvuddrag departementschefen i princip ansluter
sig. Han framhåller dock att den närmare uppläggningen och inriktningen
av utbildningsverksamheten kräver ytterligare utredning innan han är beredd
att ta slutlig ställning därtill.

Tyngdpunkten i departementets hittillsvarande utbildningsverksamhet
har av naturliga skäl legat vid aspirant- och utrikeskanslistutbildningen liksom
vid språkutbildning och annan fortbildning. När aspirantsystemet liksom
rekryteringen av utrikeskanslister nu avskaffas, införs i stället dels
en introduktionsutbildning, som blir gemensam för all i Sverige nyanställd
personal i utrikesförvaltningen, dels en ny basutbildning för handläggare
som enligt utredningen anpassas till tjänstens behov och i möjlig mån tar
hänsyn till tjänstemännens föregående kunskaper och erfarenheter. Vidare
är avsikten bl. a. att i väsentlig grad bygga ut fortbildnings- och vidareutbildningsprogrammen,
så att de dels skapar förutsättningar för specialisering,
dels underlättar för biträdande personal att befordras till handläggande. Särskild
chefsutbildning, samarbetsträning och ledarskapsutveckling, intensifierad
språkutbildning, kurser i Sverigekunskap, fortbildning för lokalanställda
och utbildning för familjemedlemmar m. fl. förslag utgör andra väsentliga
element i det utbyggda utbildningsprogram som den personalpolitiska
utredningen dragit upp riktlinjerna för.

Utskottet har uppmärksammat och instämmer i utrikesministerns uttalande
i propositionen att utbildning torde vara det viktigaste verktyget när
det gäller att omsätta personalintegrationstanken i praktiken.

Utskottet anser det i likhet med motionerna 2186 och 2188 viktigt att
huvuddragen i det av UDP upplinjerade utbildningsprogrammet snarast

UU 1975/76:12

möjligt förverkligas men har samtidigt förståelse för att en så pass omfattande
reform som det här är fråga om kräver sin tid att mera i detalj gestalta.
Viktigt är enligt utskottets mening också att den nya och utbyggda utbildningsverksamheten
blir väl bemannad och även i övrigt ges adekvata
resurser för att motsvara de höga anspråk som ställs på den.

Departementschefen uppger i propositionen att han avser återkomma till
regeringen med förslag även i resursfrågorna när den nya utbildningens
former, innehåll och omfattning ytterligare blivit undersökta och han getts
tillfälle ta slutlig ställning i dessa frågor. Utskottet har anledning räkna
med att detta kommer att ske i särskild ordning under det kommande
budgetårets lopp och utgår från att riksdagen i samband därmed blir informerad
om undersökningens resultat.

Syftet med yrkandet i motionen 2186 i denna del liksom med synpunkterna
i motionen 2188, såvitt nu är i fråga, torde därmed vara tillgodosett.

Delyrkandet i motionen 2176 i vad avser språkutbildningens betydelse
har i viss mån redan berörts under punkten 3.5 ovan. Både utredningen
och propositionen understryker vikten av goda språkkunskaper i utrikestjänsten
och av att möjligheter bereds för tjänstemän, som i övrigt är fullt
kvalificerade men uppvisar bristande språkkunskaper, att bygga på dessa
med hänsyn till tjänstens särskilda behov. Utskottet fäster stort avseende
härvid och förutsätter i likhet med motionärerna att språkutbildningen ges
tillbörligt utrymme inom den utbyggda utbildningsverksamheten.

De synpunkter som i detta sammanhang anförts i motionen 2187 har
instämmande kommenteras av utskottet redan under de båda föregående
avsnitten, varför de får anses besvarade.

3.8 Avgdngsregler (prop. s. 102)

UDP har förordat att för statsförvaltningen i allmänhet rådande pensionsbestämmelser
bör gälla för utrikesförvaltningens personal även i fortsättningen.
Departementschefen ansluter sig till denna uppfattning. Personalpolitiken
bör inriktas på att så långt möjligt förebygga och minska den särskilda
belastning som utrikestjänsten kan medföra. För tjänstemän, som
innan de uppnått pensionsåldern av olika skäl inte längre kan fullgöra de
arbetsuppgifter som åvilar dem, anser departementschefen liksom UDP att
omplaceringsåtgärder bör prövas, eventuellt i kombination med andra personalvårdsinsatser.
I stället för förtidspensionering bör liksom hittills disponibilitetsinstitutet
kunna användas i vissa fall. Regeringen får numera
också besluta om pension till tjänstemän med vissa anställningsformer, innan
de nått den normala pensionsåldern. Sådant beslut föregås av prövning i
varje enskilt fall och fordrar tjänstemannens samtycke.

UU 1975/76:12

3.9 Tjänstgöring utomlands (prop. s. 102-105)

UDP har noterat att förhållandena för personalen inom utrikesförvaltningen
vid utlandsstationering på många sätt skiljer sig från vad som gäller
vid tjänstgöring i Sverige och att detta förhållande ger upphov till en rad
praktiska problem.

I propositionen diskuterar departementschefen utredningens rekommendationer
i detta sammanhang.

UDP har framhållit att alla tjänstemän i anslutning till förflyttning bör
ges tillfälle att under erforderlig tid sätta sig in i frågor som rör det nya
anställningslandet och över huvud taget förbereda sig för sin nya post. Departementschefen
anser att en rimlig förberedelsetid i många fall ärönskvärd.
Möjlighet bör i samma syfte beredas till parallelltjänstgöring med frånträdande
tjänsteman där så är möjligt, något som redan nu eftersträvas i personalplaneringsarbetet.

UDP har ställt sig tveksam till lämpligheten av att ha utlandsmyndigheter
med endast en utsänd tjänsteman. Även departementschefen anser det önskvärt
att i möjlig mån undvika upprättandet av sådana myndigheter, men
i vissa fall kan rådande förhållanden ändå göra det nödvändigt att inrätta
en myndighet med begränsad personalinsats.

Beträffande den representation som utrikestjänstemännen i kontaktskapande
syfte och för främjande av arbetsuppgifter och svenska intressen har
att utöva hänvisas i propositionen till de uttalanden härom som gjordes
i samband med 1963 års omorganisation av utrikesförvaltningen (prop.
1963:75, SU 1963:125, rskr 1963:298). Att för tjänstens behov skapa och
odla goda personliga relationer med personer av betydelse på olika områden
och på olika nivåer i verksamhetslandet är en för utlandstjänsten oundgänglig
arbetsuppgift. UDP har beträffande denna kontaktverksamhet gett uttryck
åt tankegångar i vilka departementschefen instämmer. Han finner det sålunda
givet att kontaktverksamheten i första hand inriktas dels på personer
i verksamhetslandet, vilkas kunskaper eller inflytande är av värde för de
svenska intressen som utrikestjänsten har att främja, dels på att i liknande
syfte sammanföra svenskar och utlänningar. Strävan bör vara att förenkla
umgänges- och representationsformerna. Departementschefen avser att i enlighet
med UDP:s förslag låta undersöka förutsättningarna för att tillskapa
gemensamma utrymmen och gemensam utrustning för personalens representationsbehov
i samband med uppförandet av nya ambassadanläggningar.

Flera av de frågor som UDP i övrigt behandlat under förevarande rubrik
tillhör enligt propositionen det avtalsbara området. Dessa frågor bör därför
diskuteras vid förhandlingar mellan statens avtalsverk och statstjänstemännens
huvudorganisationer. Departementschefen avser att snarast ge avtalsverket
erforderligt förhandlingsuppdrag i dessa viktiga frågor.

Sålunda faller UDP:s förslag om årliga hemresor för utlandsstationerad
personal på alla orter under det avtalsbara området.

UU 1975/76:12

Departementschefen förordar att semesterresa till Sverige i ökad utsträckning
kombineras med information och utbildning för de anställda där så
är möjligt.

UDP har presenterat en rad förslag som berör villkoren för medföljande
make till tjänsteman i utrikesförvaltningen. Flera remissinstanser haranslutit
sig till eller ytterligare utvecklat utredningens förslag härvidlag. Enligt departementschefen
är det här fråga om ett problemområde av väsentlig och
växande betydelse för utrikesförvaltningen. Samhällets utveckling har lett
till att ett ökande antal utrikestjänstemän har yrkesverksamma makar, som
vid tjänstemannens utlandsstationering möter en råd problem.

Riksdagen har(prop. 1975:1 bil. 2, s. 5, InU 1975:4, rskr 1975:218) godkänt
ett förslag som innebär att medföljande make som är anställd på statligt
lönereglerad tjänst kan erhålla upp till sex års tjänstledighet. Föredragande
statsrådet uttalade då den förhoppningen att motsvarande bestämmelser
skulle komma att tillämpas för anställda i kommunal eller enskild tjänst.
Departementschefen instämmer i denna förhoppning.

Departementschefen har låtit inventera möjligheterna för medföljande
make att få förvärvsarbete på stationeringsorten utomlands. Resultatet av
denna inventering är inte uppmuntrande. Ansträngningarna att lösa dessa
problem bör intensifieras. Det förekommer redan nu att makar som så önskar
anställs lokalt vid utlandsmyndighet. Denna möjlighet kommer att uppmärksammas
i växande utsträckning i den mån vederbörande kan konkurrera
när det gäller de kvalifikationer som erfordras för arbetsuppgifterna.

UDP har förordat en välvillig inställning till önskemål om utbildning
för medföljande makar. Departementschefen delar denna uppfattning.

Beträffande barnens skolgång har UDP framhållit att det för barnet lämpligaste
alternativet bör väljas med främsta utgångspunkt i pedagogiska hänsynstaganden
och med tillämpning av en hög grad av flexibilitet i valet
av utbildningsform m. m. Även här är det fråga om ett spörsmål av stor
personalpolitisk betydelse, där kravet på jämställdhet med hemmastationerade
tjänstemän är uppenbart och förståeligt. Departementschefen ansluter
sig i princip till UDP:s uppfattning att dessa frågor bör bedömas utifrån
barnets situation. Han erinrar i sammanhanget om att frågan om utlandsskoleorganisationen
liksom frågan om riksinternatskolornas framtid f. n. är
under utredning.

UDP:s förslag om förbättrade barnreseförnuiner och gynnsammare regler
för barnresebidrag hör enligt propositionen också till det avtalsbara området.

UDP har liksom åtskilliga remissinstanser, främst arbetstagarnas organisationer,
framhållit att de sociala förmånerna för utlandsstationerad personal,
bl. a. när det gäller ersättning vid sjuk- och tandvård, bör överensstämma
med vad som kommer varje svensk i Sverige till del.

UDP har vidare pekat på de flyttnings- och transportkostnader m. m.
som uppstår vid äktenskapsskillnad och tjänstemans frånfälle. Också dessa
frågor hör till avtalsområdet, framhålls det i propositionen.

UU 1975/76:12

Departementschefen erinrar om att frågan om såväl sociala förmåner som
socialförsäkringar kan komma att påverkas av bl. a. pågående översyn av
bestämmelserna om folkbokföring m. m. Han avseratt inom departementet
låta företa en översyn av försäkringsförhållandena vid utlandsstationering.
Det gäller särskilt möjligheterna för tjänstemän som verkar i krisdrabbade
områden att skapa ett person- och egendomsskydd som är jämförbart med
vad som gäller under hemmatjänstgöring.

Motioner

Utskottet har i detta sammanhang i berörda delar behandlat motionen
1975/76:2175 av fru Håvik m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen ger regeringen
i uppdrag att direkt reglera frågorna om årliga semesterresor till
Sverige för utlandsstationerade tjänstemän med familj och om årliga barnresor
i fall där barnen icke vistas på endera förälderns stationeringsort, vidare
de yrkanden i motionen 1975/76:2186 av herr förste vice talmannen Bengtson
m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen beslutar ge regeringen till känna dels
vad i motionen anförts beträffande åtgärder för att säkerställa en ökad kontakt
mellan barn och föräldrar i utlandstjänst (punkten 4), dels vad i motionen
anförts beträffande åtgärder för att underlätta förvärvsarbete m. m. för medföljande
make (punkten 5), samt de yrkanden i motionen 1975/76:2188 av
herrar Ullsten och Sven Gustafson i Göteborg (fp), vari hemställs dels att
riksdagen måtte ge regeringen till känna att utrikesförvaltningens anställda
vid tjänstgöring utomlands i princip bör behandlas på samma sätt som statsförvaltningens
övriga tjänstemän vad gäller sociala förmåner såsom sjukoch
tandvård (punkten 2), dels att riksdagen hos regeringen begär förslag
till sådan ändring i lagen om allmän försäkring att utomlands stationerad
personal vid vistelse i Sverige under semester och tjänsteresor etc. skall
erhålla samma förmåner som gäller för alla andra svenska medborgare (punkten
3).

Vidare har utskottet i detta sammanhang beaktat dels vad i motionen
1975/76:2187 av herr Strindberg m. fl. (m) anförs om rätt till hemresor,
medföljande makes villkor, barns skolgång samt ersättning vid sjuk- och
tandvård, dels vad i motionen 1975/76:2188 av herrar Ullsten och Sven
Gustafson i Göteborg (fp) anförs om villkoren för medföljande make, årliga
hemresor för utlandsstationerad personal, barnresor samt principer vid
bedömning av barnens skolgång.

Till stöd för det återgivna yrkandet i motionen 2175 har motionärerna
bl. a. åberopat de fackliga organisationernas krav i samma riktning och vidare
hävdat att det som tidigare i detta sammanhang betraktats som en löneförmån
numera snarare bör betraktas både som en social rättighet och som
ett arbetsgivarintresse.

1 motionen 2186 har till stöd för de nu aktuella yrkandena bl. a. anförts
att motionärerna är medvetna om att en del av de nu berörda frågorna

UU 1975/76:12

helt eller delvis regleras genom kollektivavtal. De anser emellertid att viktiga
sociala hänsyn i kombination med ett klart samhällsintresse motiverar ett
ställningstagande från riksdagens sida i syfte att påskynda en lösning av
dessa problem.

1 motionen 2188 framhålls till stöd för yrkandena bl. a. att ersättningsnormerna
när det gäller kostnader för sjuk- och tandvård är avsevärt oförmånligare
för utomlands stationerad personal än för svenska medborgare
i Sverige. Lagar och bestämmelser som reglerar trygghetsområdet för i Sverige
bosatta personer bör äga tillämpning också på utlandsstationerad personal.
På detta område bör riksdagen kunna fatta beslut i dag med omedelbar
verkan, heter det i motionen, som också framhåller att UDP-utredningens
förslag beträffande årliga hemresor för utlandsstationerad personal, barnresor,
principerna vid bedömning av barnens skolgång etc. är väl underbyggda.

1 motionen 2187 anförs bl. a. att motionärerna utgår från att nu rådande
missförhållanden beträffande de personalpolitiska frågor som i propositionen
konstaterats tillhöra det avtalsbara området skall kunna avlägsnas eller nedbringas
under de förestående förhandlingarna.

Utskottet

Den personalpolitiska utredningen har på ett ingående sätt uppmärksammat
en råd-av de omställningsproblem och särskilda påfrestningar som hör
samman med utrikestjänsten, speciellt under de perioder då tjänstgöringen
är förlagd utomlands. Dit hör inte minst de skolproblem som uppstår vid
många förflyttningar liksom svårigheterna att upprätthålla nödvändig kontakt
mellan utlandsstationerade föräldrar och i Sverige kvarvarande barn
eller andra nära anhöriga. Dit hör också svårigheterna för många medföljande
makar att fortsätta i sitt yrkesarbete eller att vid återkomsten till Sverige
återinträda i tidigare yrkesverksamhet. Dit hör vidare problemen med att
under lång bortovaro hålla sig tillräckligt informerad om händelser, allmänna
debattfrågor och samhällsutveckling i hemlandet. Dit hör uppenbart också
den åtskillnad som alltjämt råder mellan personal ute och hemma i exempelvis
sjuk- och tandvårdsförsäkringshänseende.

Dessa spörsmål har även i propositionen omtalats i positiva ordalag. Några
direkta lösningar har däremot inte föreslagits beträffande flertalet hithörande
frågor. Anledningen härtill är att vissa av dem hänförts till det avtalsbara
området under det att andra överlämnats till fortsatt utredning.

Till avtalsområdet har bl. a. hänförts UDP:s förslag om årliga hemresor
för utlandsstationerad personal på alla orter, om förbättrade barnreseförmåner,
om flexiblare regler rörande skolvalet för de utlandsstationerade
tjänstemännens barn liksom även UDP:s förslag beträffande de sociala förmånerna
för utlandsstationerad personal samt vissa försäkringsfrågor.

I motionen 2175 har framförts synpunkten att dessa frågor inte enbart

UU 1975/76:12

bör betraktas som förhandlingsfrågor utan att det också bör ligga i statens
intresse som arbetsgivare att ge dem en tillfredsställande lösning. Utskottet
instämmer i denna synpunkt. När förhandlingarna om berörda frågor nu
kommer till stånd på grundval av det förhandlingsuppdrag som departementschefen
överlämnat till statens avtalsverk, är det utskottets bestämda
förväntan att de snarast möjligt skall leda till resultat som för ömse parter
framstår som acceptabla och funktionsdugliga även i ett längre perspektiv.
De synpunkter och förslag som framförts av den personalpolitiska utredningen
i dessa hänseenden bör därvid vara vägledande.

Utskottet fäster i detta sammanhang särskild vikt vid att en tillfredsställande
lösning kan åstadkommas när det gäller sådana sociala förmåner
som avser ersättningsvillkoren vid sjuk- och tandvård. Som UDP och personalorganisationerna
påpekat, framstår de nuvarande utlandsreglerna på
detta området delvis som diskriminatoriska eller ogynnsamma i jämförelse
med de försäkringsförmåner som kommer varje svensk i Sverige till del
i kraft av allmän lag. Att åstadkomma en lösning av dessa frågor ter sig
särskilt angeläget redan av rättvise- och jämlikhetsskäl.

Det antyds i propositionen att bl. a. den översyn som pågår av bestämmelserna
om folkbokföring m. m. kan komma att bringa de problem det
här är fråga om närmare sin lösning. Utskottet har erfarit att den utredning,
som har denna översyn om hand och som går under namnet hemvistsakkunniga,
kan beräknas slutföra sitt arbete under innevarande år.

Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund det yrkande i motionen 2188
vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring
i lagen om allmän försäkring att utomlands stationerad personal vid vistelse
i Sverige under semester och tjänsteresor etc. skall erhålla samma förmåner
som gäller för andra svenska medborgare.

Utskottet ställer sig också i princip bakom kravet i samma motion att
utrikesförvaltningens anställda vid tjänstgöring utomlands bör behandlas
på samma sätt som statsförvaltningens övriga tjänstemän vad gäller sociala
förmåner såsom sjuk- och tandvård. På sjukvårdssidan tillämpas emellertid
redan en ordning som åtminstone delvis tillgodoser detta yrkande, däremot
ej på tandvårdsområdet. Med hänsyn till de starkt skiftande förhållanden
beträffande sjuk- och tandvård som råder i olika stationeringsländer synes
det utskottet lämpligt att man i första hand söker lösa dessa ersättningsfrågor
genom förhandlingaroch avtal,såsom förutsatts i propositionen. Det yrkande
i motionen 2188 varom nu är fråga torde därmed fä anses besvarat.

Yrkandet i motionen 2175 beträffande årliga semesterresor liksom årliga
barnresor samt det yrkande i motionen 2186 som avser ökade kontakter
mellan barn och föräldrar i utlandstjänst torde fa anses besvarade med vad
utskottet förut anfört. Likaså torde de synpunkter i motsvarande frågor som
framförts i motionerna 2187 och 2188 fä anses besvarade.

Vad gäller det yrkande i motionen 2186 som avser åtgärder för att underlätta
förvärvsarbete m. m. för medföljande make, vill utskottet ta fasta

UU 1975/76:12

på vad som sägs i propositionen i detta sammanhang. Departementschefen
har understrukit att det här är fråga om ett problemområde av väsentlig
och växande betydelse och att ansträngningarna att lösa dessa problem bör
intensifieras. Utskottet vill också instämma i utrikesministerns förhoppning
att den regel som förra året infördes av innebörden att medföljande make
som är anställd på statligt lönereglerad tjänst ges möjlighet att erhålla upp
till sex års tjänstledighet skall vinna efterföljd hos kommuner och andra
arbetsgivare. Ifrågavarande yrkande i motionen 2186 torde därmed fl anses
besvarat. Detsamma gäller de synpunkter rörande medföljande makes villkor
som anförts i motionerna 2187 och 2188.

Utskottet anser det angeläget att de här berörda och tills vidare olösta
frågorna blir behandlade skyndsamt och i möjligaste mån i ett sammanhang,
vare sig de tillhör det avtalsbara området eller ej, så att huvudelementen
i den personalpolitiska utredningens förslag kan bli genomförda på ett sammanhållet
sätt och utan onödig tidsutdräkt.

3.10 Lokalanställda (prop. s. 106)

UDP anser det naturligt att staten i enlighet med svenska traditioner
uppträder som en god arbetsgivare på den lokala arbetsmarknaden utomlands.
Utrikesministern har i huvudsak samma uppfattning som UDP när
det gäller den principiella synen på den lokalanställda personalens anställnings-
och arbetsvillkor. UDP föreslår att hela problemkomplexet rörande
den lokalanställda personalen tas upp till prövning. Även enligt departementschefens
mening bör förhållandena för den lokalanställda personalen
göras till föremål för en särskild undersökning inom regeringens kansli.

3.11 Inspektörsfunktion och förvaltningsdemokrati (prop. s. 106-107)

UDP har framhållit att tyngdpunkten i inspektörens arbete alltmer bör
förskjutas mot frågor som rör personalens arbetsförhållanden och att hans
nuvarande befattning med rent administrativa ärenden bör föras över på
administrativa avdelningen. Departementschefen anser inte att de administrativa
frågorna i sin helhet skall undandragas inspektörens tillsyn. Dennes
verksamhet bör däremot inte omfatta tekniska detaljfrågor. Inspektörens
verksamhet bör också kunna inbegripa utförande av särskilda uppdrag från
departementsledningen. En översyn av inspektörens instruktion pågår f. n.
inom departementet. Departementschefen anser det naturligt att ett nära
samråd äger rum mellan inspektören och personalens organisationer i frågor
som rör inspektörens verksamhet. Så sker för övrigt redan.

I utrikesdepartementet finns sedan många år en företagsnämnd. Även
vid flera utlandsmyndigheter finns företagsnämnder inrättade. Vid andra
förekommer samråd med personalen i mer informella former.

UU 1975/76:12

UDP har konstaterat att utrikesförvaltningen på det förvaltningsdemokratiska
området i dag synes ha kommit något längre än andra departement.
Departementschefen instämmer i utredningens uppfattning att regeringen
bör ta ställning till nu pågående förvaltningsdemokratiska försöksverksamhet
i departementet sedan denna har utvärderats och rapporterats till det
statsråd som har förordnats att inom regeringen föredraga löne- och personalärenden.
UDP:s förslag om en samrådsgrupp för sådana tjänstetillsättningar
vilka departementschefen äger avgöra har redan förverkligats.

Beträffande personalorganisationernas förslag om facklig representation
även i den s. k. personalberedningen, som enligt särskild instruktion har
att bereda regeringens beslut i fråga om tillsättningen av tjänster på chefsplanet,
är departementschefen inte beredd att förorda sådana förändringar
som leder till att utrikesförvaltningen avlägsnar sig från den praxis för tillsättning
av högre tjänster som gäller inom övriga delar av regeringens kansli.

Vad slutligen gäller UDP:s förslag om underlättande av facklig verksamhet
på arbetsplatsen kommer överläggningar inom kort att inledas mellan departementens
förhandlingsdelegation och personalens organisationer.

4. Personalbehov (prop. s. 107-108)

Chefstjänstemän

1 samband med departementets omorganisation bör enligt propositionen
fem tjänster för chefstjänstemän inrättas. Tjänsterna avses för statssekreterare,
biträdande statssekreterare, expeditionschef, chef för politiska avdelningen
och chef för rättsavdelningen. Tjänsterna bör vara ordinarie med
beteckningen r. 1 nuvarande organisation befintliga tjänster som kabinettssekreterare,
biträdande kabinettssekreterare, chef för administrativa avdelningen
samt två utrikesråd skulle härigenom kunna dras in.

Politiska avdelningen

Departementschefen räknar med fem tjänster för enhetschefer på den
politiska avdelningen. Detta innebär en ny tjänst, samtidigt som tjänsten
som biträdande avdelningschef i nuvarande organisation dras in.

I förslaget till ny organisationsplan beräknas medel för sammanlagt 29
handläggartjänster och 20 biträdes- eller assistenttjänster. Av de tolv nya
handläggartjänster som behövs överförs sju från andra organisationsenheter
inom departementet medan fem nya tjänster för handläggare behöver inrättas
vid avdelningen.

R ättsavdelningen

Tre tjänster för enhetschefer bör finnas på avdelningen. Befattningen som
biträdande avdelningschef i nuvarande organisation förutsätts bli indragen.

DU 1975/76:12

Härutöver beräknas medel för 23 handläggare och 42 biträden eller assistenter.
Förslaget innebär en minskning med en tjänst i förhållande till nuläget.

Administrativa avdelningen

På avdelningen förutsätts finnas tre enhetschefer. Vidare beräknas medel
för nya tjänster för chefen för det föreslagna budget- och organisationssekretariatet
och för chefen för kommunikationssektionen. Nuvarande tjänst
som chef för ekonomibyrån kan därvid dras in. Samtidigt bör en extra ordinarie
tjänst som kansliråd förändras till ordinarie med beteckningen r.

Därutöver beräknas medel för 66 handläggare och 142 biträden eller assistenter.
Inberäknat en överföring av vissa tjänster från andra organisationsenheter
inom departementet innebär dessa förändringar en ökning av
antalet handläggare med sju och av antalet biträden eller assistenter med
åtta.

Tjänster till departementschefens förfogande

I propositionen beräknas medel för sex handläggare att stå till departementschefens
förfogande. En tjänst som kansliråd vid nuvarande förhandlings-
och utredningsgruppen förutsätts bli indragen.

5. Övriga frågor (prop. s. 109)

Regeringen har alltsedan 1965 års departementsreform riksdagens bemyndigande
att i övriga departement inrätta tjänster för departementsråd och
kansliråd (prop. 1965:65, SU 1965:105, rskr 1965:295) utan riksdagens hörande.
Samma förhållande gäller även utrikesdepartementets avdelning för
internationellt utvecklingssamarbete, sedan denna omorganiserades år 1970
(prop. 1970:44, SU 1970:85, rskr 1970:192). Sådant bemyndigande begärs
nu även för övriga delar av utrikesdepartementet.

I likhet med UDP finner departementschefen det önskvärt att begränsa
antalet tjänstetitlar i utrikesdepartementet. Cheferna för enheterna förutsätts
få titeln departementsråd eller kansliråd och liksom i andra departement
vara ordinarie med beteckningen r.

Omorganisationen medför att vissa övergångsanordningar kan behöva vidtas.
Bl. a. kan det bli fråga om att på övergångsstat föra vissa ordinarie
tjänster med beteckningen o, vilkas innehavare inte får sådan tjänst i den
nya organisationen.

UDP har framhållit att särskild vikt bör fästas vid frågor som rör teknisk
rationalisering och en förbättring av utrikesdepartementets splittrade och
delvis otidsenliga lokalförhållanden. Departementschefen instämmer i utredningens
synpunkter och anser att dessa frågor måste ägnas fortlöpande
uppmärksamhet.

UU 1975/76:12

Motion

I detta sammanhang har utskottet i berörda del behandlat motionen
1975/76:2187 av herr Strindberg m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
måtte avslå förslaget till ändring av vissa tjänstetitlar samt i övrigt beakta
vad i motionen anförts.

De argument som i motionen anförts till stöd för yrkandet i denna del
har refererats under punkten 2.3 ovan.

Utskottet

Utskottet har under punkten 2.3 ovan tagit ställning i frågan om kabinettssekreterartitelns
behållande.

I nu aktuella avsnitt av propositionen förordas med stöd i personalpolitiska
utredningens förslag att antalet tjänstetitlar i utrikesdepartementet begränsas.
En följd av förslaget är bl. a. att cheferna för enheterna i den nya organisationen
får titeln departementsråd eller kansliråd på samma sätt som
i övriga departement och som redan nu är fallet vid utrikesdepartementets
avdelning för internationellt utvecklingssamarbete liksom vid de med handelsdepartementet
gemensamma utrikeshandelsenheterna. Utskottet har
ingen erinran häremot och avstyrker därför motionen 2187 i vad avser andra
berörda tjänstetitlar än kabinettssekreterarens och biträdande kabinettssekreterarens.

6. Ikraftträdande

Den i propositionen föreslagna ändrade organisationen för utrikesdepartementet
förutsätts träda i kraft den 1 juli 1976.

Motion

Utskottet har slutligen behandlat det yrkande i motionen 1975/76:2188
av herrar Ullsten och Sven Gustafson i Göteborg (fp), vari hemställs att
riksdagen av regeringen begära» den i 1977/78 års budgetproposition redogör
för de förändringar på det personalpolitiska området som blivit en följd
av riksdagens beslut med anledning av den nu framlagda propositionen
(punkten 4).

Utskottet

Utskottet är av uppfattningen att flertalet förslag från den personalpolitiska
utredningen bör ses som en helhet där delelementen i hög grad betingar
varandra. Ett utpräglat exempel härpå är den föreslagna personalintegra -

UU 1975/76:12

tionen och den likaledes föreslagna utbildningsreformen inom departementet.
Ett framgångsrikt genomförande av den avsedda personalintegrationen
torde sålunda vara starkt beroende av att det nya utbildningssystemet -liksom det nya rekryteringssystemet - blir effektivt och flexibelt och ges
nödvändiga resurser. Men den är också beroende av att en rad andra åtgärder
kommer till stånd och att dessa vidtas någorlunda samtidigt. Detta gäller
inte minst inom de personaladministrativa och personalsociala områdena.
Motsvarande gäller även flera av de sociala och andra förmånsfrågor vid
tjänstgöring utomlands som behandlats under punkten 3.9 ovan.

En redovisning i nästa års budgetproposition för de åtgärder som vidtagits
och resultat som uppnåtts i dessa hänseenden är sålunda att välkomna,
varför förevarande yrkande i motionen 2188 tillstyrks av utskottet.

7. Propositionens hemställan (prop. s. 110, 112)

I propositionen föreslås riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att inrätta ordinarie tjänster med beteckningen
r för departementsråd och kansliråd i utrikesdepartementet,

2. bemyndiga regeringen att i utrikesdepartementet inrätta ordinarie tjänster
för en statssekreterare, en biträdande statssekreterare, en expeditionschef,
en chef för politiska avdelningen och en chef för rättsavdelningen, samtliga
med beteckningen r,

3. bemyndiga regeringen att vidtaga de övergångsåtgärder som behövs
till följd av omorganisationen av -departementet.

Vidare framläggs i propositionen förslag beträffande medelsanvisning under
anslaget A 1. Utrikesförvaltningen på tredje huvudtiteln för budgetåret
1976/77. I 1976 års budgetproposition hade nämnda anslag upptagits med
ett preliminärt beräknat belopp. 1 förevarande proposition föreslås riksdagen
att till Utrikesförvaltningen för budgetåret 1976/77 anvisa ett förslagsanslag
av 249 141 000 kr.

Utskottet

Utskottet, som under punkterna 2.1, 2.3, 2.4, 3.3, 3.4, 3.5, 3.6, 3.7 och

3.9 liksom under avsnitten 5 och 6 ovan tagit ställning till förevarande
motionsyrkanden och anlagt synpunkter på vissa av de organisatoriska och
personalpolitiska förändringar som aviseras i den aktuella propositionen,
har ingen erinran mot de bemyndiganden som begärs i propositionen, frånsett
att tjänstebenämningarna kabinettssekreterare och biträdande kabinettssekreterare
enligt utskottets mening bör bibehållas, ej heller mot propositionens
förslag om medelsanvisning för utrikesförvaltningen.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen till Utrikesförvaltningen för budgetåret 1976/77
anvisar ett förslagsanslag av 249 141 000 kr.,

UU 1975/76:12

2. att riksdagen med bifall till propositionen 1975/76:96 och med
avslag på motionen 1975/76:2187, i vad avser andra tjänstetitlar
än kabinettssekreterare, bemyndigar regeringen att inrätta ordinarie
tjänster med beteckningen r för departementsråd och
kansliråd i utrikesdepartementet,

3. att riksdagen med bifall till propositionen 1975/76:96, utom
i vad avser tjänstetitlarna statssekreterare och biträdande statssekreterare,
samt med bifall till motionen 1975/76:2185 samt
motionen 1975/76:2187, i vad avser bibehållandet av tjänstetiteln
kabinettssekreterare, bemyndigar regeringen att i utrikesdepartementet
inrätta ordinarie tjänster för en kabinettssekreterare,
en biträdande kabinettssekreterare, en expeditionschef,
en chef för politiska avdelningen och en chef för rättsavdelningen,
samtliga med beteckningen r,

4. att riksdagen bemyndigar regeringen att vidtaga de övergångsåtgärder
som behövs till följd av omorganisationen av departementet,

5. att riksdagen anser motionen 1975/76:2186, i vad avser nedrustningsfrågornas
handläggning, besvarad med vad utskottet
anfört,

6. att riksdagen anser motionen 1975/76:2187, i vad avser pressoch
informationsenheten, besvarad med vad utskottet anfört,

7. att riksdagen avslår motionen 1975/76:2186, i vad avser utrikesdepartementet
som huvudman för s. k. specialattachéer,

8. att riksdagen anser motionen 1975/76:2187, i vad avser personalintegration,
besvarad med vad utskottet anfört,

9. att riksdagen anser motionen 1975/76:2188, i vad avser personaladministrativa
resursförstärkningar, besvarad med vad utskottet
anfört,

10. att riksdagen anser motionen 1975/76:2176, i vad avser antagningsnämndens
kompetensområde och språkkunskapernas
roll, besvarad med vad utskottet anfört,

11. att riksdagen anser motionen 1975/76:2187, i vad avser personalrekrytering,
besvarad med vad utskottet anfört,

12. att riksdagen anser motionen 1975/76:2188, i vad avser biträdande
personals befordringsmöjligheter, besvarad med vad
utskottet anfört,

13. att riksdagen anser motionen 1975/76:2188, i vad avser utlandstjänstgöringens
längd, besvarad med vad utskottet anfört,

14. att riksdagen anser motionen 1975/76:2176, i vad avser språkutbildning,
besvarad med vad utskottet anfört,

15. att riksdagen anser motionen 1975/76:2186, i vad avser utbildningsverksamhetens
organisation, besvarad med vad utskottet
anfört,

UU 1975/76:12

16. att riksdagen anser motionen 1975/76:2187, i vad avser utbildningens
kvalitet, besvarad med vad utskottet anfört,

17. att riksdagen anser motionen 1975/76:2188, i vad avser utbildningsverksamhetens
resurser, besvarad med vad utskottet
anfört,

18. att riksdagen anser motionen 1975/76:2175 besvarad med vad
utskottet anfört,

19. att riksdagen anser motionen 1975/76:2186, i vad avser kontakt
mellan barn och föräldrar i utlandstjänst, besvarad med vad
utskottet anfört,

20. att riksdagen anser motionen 1975/76:2186, i vad avser förvärvsarbete
m. m. för medföljande make, besvarad med vad
utskottet anfört,

21. att riksdagen anser motionen 1975/76:2188, i vad avser sjukoch
tandvård vid utlandstjänstgöring, besvarad med vad utskottet
anfört,

22. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:2188, såvitt nu
är i fråga, hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen
om allmän försäkring att utomlands stationerad personal i utrikesförvaltningen
vid vistelse i Sverige under semester eller
tjänsteresa etc. erhåller samma förmåner som gäller för i Sverige
bosatta svenska medborgare,

23. att riksdagen anser motionen 1975/76:2187, i vad avser rätt
till hemresor, medföljande makes villkor, barns skolgång samt
ersättning vid sjuk- och tandvård, besvarad med vad utskottet
anfört,

24. att riksdagen anser motionen 1975/76:2188, i vad avser medföljande
makes villkor, årliga hemresor, barnresor samt principer
vid bedömning av barns skolgång, besvarad med vad
utskottet anfört,

25. att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:2188, såvitt nu
är i fråga, hemställer att regeringen i 1977 års budgetproposition
redogör för de förändringar på det personalpolitiska området
som blivit följden av riksdagens beslut med anledning av propositionen
1975/76:96,

26. att riksdagen ger regeringen till känna vad utskottet i övrigt
anfört.

Stockholm den 18 mars 1976

På utrikesutskottets vägnar

ARNE GEIJER

UU 1975/76:12

Närvarande: herr Arne Geijer i Stockholm (s), herr förste vice talmannen
Bengtson i Jönköping (c), herrar Lange (s), Antonsson (c), fru Lewén-Eliasson
(s), herr Adamsson (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Palm (s). Turesson
(m). Göransson (s), Korpås (c), Hellström (s), Ullsten (fp) och Wijkman
(m).

Särskilda yttranden

1. vid punkten 2.4 (Organisation inom avdelningarna) av herr förste vice
talmannen Bengtson i Jönköping (c), herr Antonsson (c), fru Nilsson i Kristianstad
(c) och herr Korpås (c):

I sitt förslag till organisation av UD:s politiska avdelning låter regeringen
i prop. 1975/76:96 dela ärendena så, att det kan bli en olycklig svaghet
och inkonsekvens i handläggningen av energi-, resurs-, miljö- och säkerhetsfrågor.
Sålunda har man förlagt frågor rörande Internationella atomenergiorganet
(IAEA), övriga kärnenergiärenden samt miljö- och rymdfrågor
till en enhet. Till en annan enhet har man förlagt säkerhetspolitik och säkerhetspolitiska
aspekter på kärnenergi, nedrustningsfrågor och frågor om
jordens resurser.

Vi känner särskilt oro inför den splittrade handläggningen av frågor rörande
kärnenergi. Enligt vår mening finns det säkerhetspolitiska aspekter
på all produktion av kärnenergi. Det gäller att biprodukten plutonium 239
inte kommer i orätta händer, vilket just är en av IAEA:s kontrolluppgifter.
Det gäller risken för angrepp mot kärnkraftsanläggningar vid krig och terrorattacker.
Det gäller konsekvenserna för andra länder av haverier vid
svenska kärnkraftverk eller omvänt. Det gäller de utrikespolitiska konsekvenserna
av svensk export av delar till kärnkraftverk. Det gäller det tryck
vi kan bli utsatta för utifrån i samband med svårigheterna att placera avfall
och i samband med förestående brist på uranbränsle.

Mot denna bakgrund synes det oss alldeles nödvändigt, att alla ärenden
kring kärnkraften kommer under en handläggning och att de säkerhetspolitiska
aspekterna alltid finns med vid bedömningen.

2. vid punkten 3.4 (En enhetlig utrikestjänst) av herrar Turesson (m) och
Wijkman (m):

Enligt vår mening kan man befara att det föreslagna systemet med en
enhetlig utrikestjänst och gemensam antagningsprocedur för handläggande
tjänstemän vid utrikesförvaltningen kan medföra vissa olägenheter. Det torde
nämligen föreligga ganska stor spännvidd mellan kraven på kunskaper
och färdigheter hos olika kategorier av handläggande tjänstemän. Vid antagningen
av nya blivande handläggare måste emellertid krävas en kompetensnivå,
som motsvarar den som nu gäller för de diplomatiska tjäns -

UU 1975/76:12

temännen. Detta förhållande kan komma att innebära svårigheter att konkurrera
för sökande med den utbildning som hittills krävts för inträde i
kanslistkarriären. Samtidigt riskerar man att tvingas besätta vissa [Kister
inom förvaltningen med personer som är och känner sig överkvalificerade
för sina uppgifter. Det hade därför troligen varit bättre om ökade möjligheter
skapats till fortsatt utbildning och avancemang för därtill lämpade kanslister.

Vi har emellertid inte velat gå emot det föreslagna systemet. Vi förutsätter
dock att man successivt följer utvecklingen och utvärderar vunna erfarenheter.
Om det därvid visar sig att nödvändiga kvalitetskrav inte kan upprätthållas
eller andra olägenheter inträder, måste man vara beredd att vidtaga
därav föranledda förändringar.