Med anledning av propositionen 1975/76:7 med förslag till lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande m. m. (Betänkande 1975/76:LU7 Lagutskottet)

LU 1975/76:7

Lagutskottets betänkande
1975/76:7

med anledning av propositionen 1975/76:7 med förslag till lag om
järnvägs ansvarighet vid befordran av resande m. m.

Propositionen

I propositionen 1975/76:7 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande
av lagrådet föreslagit riksdagen att
dels godkänna den i Bern den 26 februari 1966 avslutade tilläggskonventionen
till det internationella fördraget om befordran med järnväg av
resande och resgods (CIV) av den 7 februari 1970,
dels anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande,

2. lag om ändring i lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada
i följd av järnvägs drift,

3. lag om ändring i lagen (1974:744) om verkställighet av utländsk dom
som meddelats enligt vissa internationella järnvägsfördrag m. m.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
vad utskottet anför nedan på s. 7.

I samband med propositionen behandlar utskottet en i anledning av propositionen
väckt motion 1975/76:21. Motionsyrkandet redovisas på s. 6.

Lagförslagen

De i detta betänkande behandlade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 7

LU 1975/76:7

1 Förslag till

Lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på befordran av resande med järnväg. Vad

1 2-11 §§ föreskrives om järnväg skall ha motsvarande tillämpning på tunnelbana
och spårväg.

Bestämmelserna i 12-19 §§ gäller endast i fråga om sådan befordran enligt
internationell färdhandling som avses i tilläggskonventionen den 26 februari
1966 till det internationella fördraget om befordran med järnväg av resande
och resgods (internationell befordran).

2 § Bestämmelserna i denna lag får ej åsidosättas genom avtal till den resandes
nackdel.

Förutsättningar för ansvarighet

3 § Har resande medan han uppehöll sig i eller steg på eller av järnvägsfordon
tillfogats personskada i följd av järnvägsdriften, skall järnvägen ersätta
skadan, även om fel eller försummelse ej ligger järnvägen till last.

Järnvägen är fri från ansvarighet enligt första stycket, om skadan har
orsakats av omständighet, som ej är hänförlig till själva järnvägsdriften och
som järnvägen icke hade kunnat undgå eller förebygga följderna av, även
om den hade vidtagit alla åtgärder som rimligen kunnat krävas av den.

4 § Har i samband med personskada, för vilken järnväg är ansvarig enligt
3 §, egendom som den skadade bar på sig eller medförde som handresgods
helt eller delvis gått förlorad eller skadats, skall järnvägen ersätta sådan
skada.

Har i annat fall än som avses i första stycket egendom, som resande
bar på sig eller medförde som handresgods, under befordringen helt eller
delvis gått förlorad eller skadats, är järnvägen ansvarig endast om fel eller
försummelse ligger järnvägen till last.

5 § Om järnväg blir nödsakad att tillfälligt avbryta järnvägsdriften och befordrar
eller låter befordra resande med annat transportmedel samt den resande
till följd av denna befordran lider personskada eller sådan sakskada
som avses i 4 §, är järnvägen ansvarig för skadan enligt de regier som gäller
för det använda befordringssättet. Bestämmelserna i 9 och 10 §§ skall dock
tillämpas.

LU 1975/76:7

6 § Järnvägen är ansvarig för vad den som är anställd hos järnvägen eller
i annan egenskap anlitas för järnvägsdriften gör eller underlåter i tjänsten
eller eljest under medverkan i järnvägsdriften.

7 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser.

Ersättningens storlek m. m.

8 § I fråga om skadestånd enligt denna lag gäller 5 kap. samt 6 kap. 1
och 3 §§ skadeståndslagen (1972:207).

Vid sakskada är järnvägens ersättningsskyldighet begränsad till 5 000 kronor
för varje resande, såvida icke uppsåt eller grov vårdslöshet ligger järnvägen
till last.

Bestämmelser om rättegång m. m.

9 § Rätten att erhålla ersättning av järnvägen för skada som avses i denna
lag är förlorad, om talan icke har väckts inom tre år från det den händelse
inträffade som orsakade skadan eller, i fråga om anspråk som grundas på
att händelsen lett till den resandes död, inom tre år från dödsfallet, dock
högst fem år från det händelsen inträffade.

10 § Talan mot järnväg om ersättning för skada som avses i denna lag
får väckas i Sverige endast om den skadeorsakande händelsen inträffat i
samband med trafik på bana inom Sverige eller trafik med svensk tågfärja.

Talan får väckas, förutom vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken,
vid domstolen i avreseorten, bestämmelseorten eller, om skadan
inträffat i samband med trafik med svensk tågfärja, ort på tågfärjelinjen.

11 § Bestämmelse i denna lag om förutsättningar för eller begränsning av
järnvägens ansvarighet för skada till följd av järnvägsbefordran skall tilllämpas
även om anspråk, som hade kunnat grundas på 3 eller 4 §, göres
gällande mot järnvägen på annan grund.

Vad i första stycket sägs gäller även om anspråk som avses där riktas
mot någon, för vilken järnvägen svarar enligt 6 §.

Särskilda bestämmelser om internationell befordran

12 § Vid internationell befordran skall i stället för 6 kap. 1 § skadeståndslagen
gälla, att skadestånd jämkas i den mån vållande på den skadelidandes
sida har medverkat till skadan.

13 § Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställes
i form av engångsbelopp, om den skadelidande ej begär annat.

1* Riksdagen 1975/76. 8 sam!. Nr 7

LU 1975/76:7

14 § Har järnväg vid internationell befordran ådragit sig ersättningsskyldighet
enligt 4 § första stycket skall vid tillämpning av 8 § andra stycket
i stället för 5 000 kronor gälla ett belopp om 2 000 francs. Med franc förstås
en guldfranc med en vikt av tio trettioendels gram och niohundra tusendelars
finhet.

15 § På fordran som avser ersättning enligt 3 § eller 4 § första stycket utgår
ränta med fem procent per år från och med den dag då förfarande som
avses i 18 § första stycket inleddes eller, om sådant förfarande ej har inletts,
från och med den dag då talan väcktes. Avser ersättningen kostnader vid
personskada, inkomstförlust eller förlust av underhåll, utgår dock ränta först
från och med den dag då järnvägen har fått tillgång till den utredning som
behövs för att ersättningens belopp skall kunna bestämmas.

16 § Den som vill kräva ersättning för skada vid internationell befordran
skall inom tre månader från det han fick kännedom om skadan lämna
meddelande om skadefallet.

Meddelande skall lämnas till någon av följande järnvägar, förutsatt att
järnvägen har sitt säte i Sverige eller annan stat som är ansluten till den
i 1 § andra stycket nämnda konventionen:

1. järnväg som trafikerar den sträcka på vilken skadefallet inträffade,

2. järnväg i avreseorten,

3. järnväg i bestämmelseorten,

4. järnväg i den resandes hemort eller vanliga uppehållsort.

Har skadan vållats genom fel eller försummelse från järnvägens sida eller
har järnväg, som trafikerar den sträcka på vilken skadefallet inträffade, på
annat sätt fått kännedom om detta, behöver meddelande ej lämnas.

17 § Den som ej iakttagit skyldighet enligt 16 § att lämna meddelande om
skadefallet har förlorat rätten till ersättning, om ej underlåtenheten beror
på förhållande som icke kan läggas honom till last som försummelse.

18 § Den som utan att väcka talan vill kräva ersättning för skada vid internationell
befordran skall framställa kravet skriftligen hos någon av de
järnvägar som anges i 16 §. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om
järnvägs handläggning av sådant ersättningskrav.

Framställes anspråk på ersättning enligt första stycket, skall uppehåll göras
i beräkningen av den tid inom vilken talan skall väckas intill den dag då
järnvägen skriftligen bestrider anspråket och återsänder de handlingar som
åtföljt framställningen. Medges anspråket delvis, fortsätter angivna tid att
löpa endast beträffande vad som kvarstår såsom tvistigt. Påstår någon att

LU 1975/76:7

krav eller svar på detta har mottagits av motparten eller att handlingarna
återställts, ankommer det på honom att styrka att så har skett. Förnyat
krav rörande samma sak medför ej ytterligare uppehåll i beräkningen av
den tid inom vilken talan skall väckas.

19 § I fall som avses i 5 § skall vid internationell befordran, förutom 9
och 10 §§, även 16-18 §§ tillämpas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada
i följd av järnvägs drift

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift
dels att 2 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Har i följd av järnvägs drift någon
ljutit döden eller lidit kroppsskada,
och ligger vållande därtill järnvägens
förvaltning eller betjäning till last,
skall järnvägens innehavare utgiva
skadestånd enligt de i strafflagen
stadgade grunder såsom om han
själv vållat skadan.

Föreslagen lydelse

Har i följd av järnvägs drift någon
ljutit döden eller lidit kroppsskada,
och ligger vållande därtill järnvägens
förvaltning eller betjäning till last,
skall järnvägens innehavare utgiva
skadestånd enligt de i skadeståndslagen
(1972:207) stadgade grunder
såsom om han själv vållat skadan.

I fråga om personskada, som tillfogats
resande medan han uppehöll sig
i eller steg på eller av järnvägsfordon,
galler lagen (1976:00) om järnvägs ansvarighet
vid befordran av resande.

i §

Utan hinder av föreskrifterna i 5 och
6 gäller i fråga om skada beträffande
egendom, som resande bar pä
sig eller medförde som handresgods

LU 1975/76:7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

under befordran, lagen (1976:00) om
järnvägs ansvarighet vid befordran av
resande.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:744) om verkställighet av utländsk
dom som meddelats enligt vissa internationella järnvägsfördrag
m. m.

Härigenom förordnas att 1 § lagen (1974:744) om verkställighet av utländsk
dom som meddelats enligt vissa internationella järnvägsfördrag m. m. skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Dom som grundas på det internationella fördraget om godsbefordran med
järnväg (CIM) eller på det internationella fördraget om befordran med järnväg
av resande och resgods (CIV), vilka fördrag avslutades i Bern den 7 februari
1970, får verkställas här i riket enligt denna lag. Detta gäller dock ej sådan
föreskrift i dom som ålägger käranden att förutom rättegångskostnad betala
skadestånd på grund av att hans talan har ogillats.

Motsvarande gäller dom som grundas
på tilläggskonventionen till det internationella
fördraget om befordran
med järnväg av resande och resgods,
avslutad i Bern den 26 februari 1966.

Med järnväg förstås i denna lag
transportföretag inom eller utom riket,
vars trafik omfattas av internationell
överenskommelse som avses i
första eller andra stycket.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Motionsyrkande

I motionen 1975/76:21 av herrar Henmark (fp) och Sellgren (fp) hemställs
att riksdagen beslutar att i 8 och 14 §§ förslaget till lag om järnvägs ansvarighet
vid befordran av resande byta ut värdet ”5 000 kronor” mot "ett
halvt basbelopp”.

Med järnväg förstås i denna lag
transportföretag inom eller utom riket,
vars trafik omfattas av fördrag
som avses i första stycket.

LU 1975/76:7

Utskottet

Den transporträttsliga lagstiftningen i Sverige är till stor del grundad på
internationella överenskommelser. Dessa överenskommelser har i regel även
bildat mönster för lagstiftningen angående inrikes befordran trots att de
i och för sig inte är tillämpliga på sådan befordran. Så är fallet också inom
järnvägsrätten där järnvägstrafikstadgan (1966:202) i stor utsträckning bygger
på de internationella fördragen om godsbefordran med järnväg (CIM) och
om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV).

CIV innehåller vissa civilrättsiiga regler om transportavtal och om järnvägens
ansvarighet vid befordran av resgods och handresgods men saknar
regler om skadeståndsansvar för personskador som åsamkas resande. Järnvägs
ansvarighet för sådana personskador har i stället reglerats i en tillläggsöverenskommelse
lill CIV. Sedan 1961 års CIV ersatts av ett nytt CIVfördrag
år 1970 har år 1973 träffats en särskild överenskommelse varigenom
tilläggskonventionen i stället anknyts till 1970 års CIV.

I propositionen föreslås att riksdagen nu skall godkänna tilläggskonventionen.
Denna har redan tillträtts av praktiskt taget alla västeuropeiska stater,
de flesta östeuropeiska staterna samt några utomeuropeiska stater. Jämfört
med gällande svensk lagstiftning på området ger tilläggskonventionen den
resande ett avsevärt förbättrat skadeståndsskydd. Med hänsyn till det anförda
finner utskottet det angeläget att även Sverige snarast tillträder konventionen.
Utskottet tillstyrker följaktligen bifall till propositionen i denna del.

I propositionen läggs vidare fram förslag till lag om järnvägs ansvarighet
vid befordran av resande. Till grund för förslaget ligger ett av utredningen
angående ny lagstiftning om befordran med järnväg år 1974 avgivet betänkande
(SOU 1974:89) Ny jämvägslagstiftning I. Den föreslagna ansvarighetslagen,
som bygger på tilläggskonventionens reglering, är gemensam
för inrikes och internationell befordran. För sistnämnda slag av befordran
meddelas dock vissa särregler.

Lagens huvudprincip är att järnvägen skall svara för personskada som
den resande åsamkas ombord på tåget eller under på- och avstigning. Järnvägen
ansvarar på objektiv grund, dvs. oberoende av om någon på järnvägens
sida har gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Lagen innehåller även regler angående järnvägens ansvar för skada på
handresgods. Har skadan uppkommit i samband med personskada, skall
skadan ersättas enligt samma grunder som personskadan. I annat fall krävs
för att järnvägen skall bli ansvarig att fel eller försummelse ligger den till
last.

I fråga om skadeståndets beräkning hänvisar lagen, när det gäller inrikes
befordran, till skadeståndslagens regler. Järnvägens ansvar för sakskada är
dock begränsad till 5 000 kronor för varje resande, såvida icke uppsåt eller
grov vårdslöshet ligger järnvägen till last (5 §). För internationell befordran
har tilläggskonventionens ansvarsgräns, 2 000 s. k. Germinalfrancs, gjorts

LU 1975/76:7

direkt tillämplig (19 §). Detta belopp motsvarar i svenskt mynt ca 3 600
kronor.

Det för inrikes befordran föreslagna begränsningsbeloppet, 5 000 kronor,
kritiseras i motionen 1975/76:21. Motionärerna anför att ett fast, i kronor
angivet belopp på grund av penningvärdets fall snart behöver ändras. Till
undvikande härav yrkar motionärerna att begränsningsbeloppet i stället sätts
till ett halv basbelopp (f. n. 4 850 kronor).

Såsom påpekas i motionen har det blivit allt vanligare i lagstiftningen
att knyta an viss värdegräns till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
Utskottet har därför förståelse för motionärernas yrkande. Utskottet
vill emellertid peka på att när det gäller den transporträttsliga lagstiftningen
i övrigt ansvarighetsgränserna anges i fasta penningbelopp (se t. ex. 192 §
sjölagen och 9 kap. 22 § luftfartslagen). De transporträttsliga ansvarighetsreglerna
vilar ofta på internationella överenskommelser, vilket försvårar en
särlösning försvensk rätts del. Utskottet är därför inte berett att i förevarande
lagstiftningsärende tillämpa en annan princip för bestämmande av ansvarighetsgränsen.
Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionsyrkandet.

Propositionens förslag i övrigt föranleder inget särskilt yttrande från utskottets
sida.

På grund av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1. godkänner den i Bern den 26 februari 1966 avslutade tillläggskonventionen
till det internationella fördraget om befordran
med järnväg av resande och resgods (CIV) av den 7 februari
1970,

2. med avslag på motionen 1975/76:21 antar 5 och 14 §§ i det
genom propositionen 1975/76:7 framlagda förslaget till lag om
järnvägs ansvarighet vid befordran av resande,

3. antar nämnda lagförslag i vad det ej omfattas av hemställan
under 2,

4. antar övriga genom propositionen framlagda lagförslag.

Stockholm den 10 februari 1976

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c). Sundelin (s), Börjesson i Falköping (c),
fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Torwald (c), Olsson i Timrå
(s)*, Winberg (m)#, fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c),
Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Lindquist (m), fru Johansson i Hovmantorp
(s) och herr Henmark (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1975/76:7

Särskilt yttrande

av herrar Henmark (fp) och Börjesson i Falköping (c) som anför:

Inte minst i ett läge med snabb penningförsämring är det viktigt att lagarna
utformas så att de inte påverkas av penningvärdets fall. Ett lämpligt medel
härvidlag är - såsom föreslås i motionen 1975/76:21 - en anknytning till
basbeloppet av i lagarna intagna värdegränser. Vi har emellertid avstått från
att tillstyrka bifall till motionen, eftersom vi anser det vara ett angeläget
önskemål att svensk lagstiftning i vidare utsträckning blir föremål för översyn
i syfte att uppnå värdebeständiga värdegränser.