Med anledning av propositionen 1975/76:5 om åtgärder i fråga om sjöfarten till skydd av Östersjöområdets marina miljö, m. m. jämte motioner (Betänkande 1975/76:JoU16 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande

JoU 1975/76:16

1975/76:16

med anledning av propositionen 1975/76: 5 om åtgärder i fråga om
sjöfarten till skydd av Östersjöområdets marina miljö, m. m. jämte
motioner

Propositionen

I propositionen 1975/76: 5 har regeringen (kommunikationsdepartementet)
föreslagit riksdagen att

dels godkänna 1973 års internationella konvention till förhindrande
av föroreningar från fartyg utom såvitt den avser flytande kemikalier
som transporteras i bulk,

dels godkänna 1973 års protokoll om ingripande på det fria havet vid
havsföroreningar genom andra ämnen än olja,

dels godkänna 1974 års konvention om skydd av östersjöområdets
marina miljö såvitt den avser artiklarna 7 och 11 och bilagorna IV och
VI,

dels antaga förslagen till

1. lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom östersjöområdet,

2. lag om ändring i lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg,

3. lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av
avfall i vatten.

I propositionen föreslås — på grundval av 1973 års havsföroreningskonvention
och 1974 års Östersjökonvention — en råd åtgärder mot
vattenförorening från fartyg. Därvid förordas särskilda restriktioner i
fråga om östersjöområdet, dvs. Östersjön, Bottniska viken, Finska viken
och inloppet till östersjön upp till en linje i höjd med Skagen och
Göteborg.

För östersjöområdet föreslås ett totalförbud mot utsläpp från fartyg
av olja, oljerester, oljeblandat barlastvatten och andra slag av oljehaltiga
blandningar. Vidare kommer toalettavfall och fast avfall att få
släppas ut från fartyg endast i undantagsfall eller på särskilda villkor.
De nu beskrivna reglerna föreslås gälla även inre vatten — dvs. sjöar
och vattendrag — och svenskt vatten utanför Bohuskusten.

För att oljeblandat barlastvatten o. d. skall kunna tas om hand på ett
från miljösynpunkt betryggande sätt föreslås att särskilda mottagningsanordningar
skall finnas i hamnar, där man lastar olja, vid reparationsvarv
och på andra platser där fartyg kan behöva lämna oljeförorenat
vatten. Ansvariga för anordningarna föreslås bli vederbörande oljeföretag,
varv etc. Andra oljerester — liksom toalettavfall och fast avfall som

1 Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 16

JoU 1975/76:16

kan behöva avlämnas i hamn — avses bli omhändertaget inom ramen för
det kommunala renhållningsmonopolet.

Genom östersjökonventionen kommer också samarbetet mellan de
sju strandstatema till motverkande och bekämpning av vattenförorening
från fartyg att utvidgas och fördjupas.

Havsföroreningskonventionen innehåller bl. a. bestämmelser om fartygens
konstruktion och utrustning i avseenden som är betydelsefulla
från miljöskyddssynpunkt. I propositionen förutses en utveckling som
innebär att den svenska handelsflottan i betydande utsträckning kommer
att motsvara kraven redan när konventionen träder i kraft.
Lagförslagen återfinns på s. 3—10 i propositionen.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat
dels den vid riksmötet 1975 väckta motionen

1975: 117 av herr Ahlmark (fp) vari hemställs att riksdagen uttalar
att Sverige i internationella sammanhang och på annat sätt driver kraven
bl. a. på en begränsning av tanktonnagets storlek i enlighet med
vad som anförs i motionen,

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna
1975/76: 18 av herr Kronmark (m) vari hemställs att riksdagen i skrivelse
till regeringen begär sådana åtgärder i samband med svenska dispositioner
rörande skyddet av Östersjöns marina miljö att de i motionen
anförda olägenheterna undanröjs,

1975/76: 19 av herrar Strindberg och Nordgren (båda m) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär skyndsamma åtgärder för att
på västkusten anlägga en omlastningsterminal för att därigenom förhindra
att supertankers behöver gå in i östersjön,

1975/76: 20 av herr Wirtén m. fl. (fp, s, c, m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om komplettering av lagen om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet samt av
lagen om ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
med bestämmelser om vattenföroreningsavgift vid utsläpp av skadligt
ämne från fartyg, om bevisföring vid oljeutsläpp samt om förande av
oljedagbok i enlighet med vad som anförs i motionen samt att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i övrigt anförs
i motionen om åtgärder till skydd av havsmiljön.

Till utskottet har med anledning av motionen 1975:117 överlämnats
en skrift från Svenska naturskyddsföreningen vartill fogats en av de
nordiska naturskyddsföreningarna antagen resolution i ärendet. Vidare
har med anledning av propositionen 1975/76: 5 skrifter tillställts utskottet
av Svenska petroleuminstitutet och Sveriges varvsindustriförening.

JoU 1975/76:16

Utskottet

Förorening av havsvatten genom olja, kemikalier etc. medför i flera
hänseenden betydande skador och avsevärda olägenheter. Skadeverkningarna
på växt- och djurvärld är välkända. Skador och olägenheter
förorsakas också fisket bl. a. genom att redskap smutsas ned och förstörs
av oljeföroreningar. Olja som driver in mot kusterna kan göra
stränder otjänliga för bad och annat friluftsliv.

Sedan länge pågår ett internationellt samarbete för att söka hindra
bl. a. sådan förorening av havsvattnet. Beträffande utsläpp av olja från
fartyg har samarbetet tidigare resulterat i bl. a. konventionen den 12
maj 1954 till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja (oljeskyddskonventionen).
Grundtanken i konventionen är att varje fördragsslutande
stat skall tillse att dess fartyg, oavsett var i världen de
uppehåller sig, iakttar i konventionen angivna regler för att motverka
att havsvattnet förorenas. Den viktigaste av dessa regler är ett förbud
mot utsläpp av olja inom vissa i konventionen angivna zoner (förbjudna
zoner). Dessa sträcker sig i regel 50 nautiska mil från land. Det bör anmärkas
att konventionens förbud inte avser alla slag av olja och inte
heller utsläpp under vissa förhållanden av blandningar med en oljehalt
som understiger särskilt angivna värden. Konventionen ändrades i vissa
hänseenden vid en internationell oljeskyddskonferens år 1962. Ändringarna
innebar bl. a. att också Östersjön och Nordsjön förklarades vara
förbjudna zoner. Ytterligare ändringar i konventionen antogs vid församlingsmöten
som Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO) höll åren 1969 och 1971. Genom dessa ändringar fick konventionen
ett väsentligt ändrat innehåll. Bl. a. slopades de s. k. fria zoner,
där olja tidigare fått släppas ut. Konventionen och 1962 års ändringar
däri trädde i kraft 1958 resp. 1967. De 1969 och 1971 beslutade ändringarna
har ännu inte trätt i kraft. Sverige har tillträtt konventionen
och godkänt konventionsändringarna.

Vidare antogs 1969 en internationell konvention om ingripande på
det fria havet vid olyckor som är ägnade att leda till föroreningar genom
olja (1969 års ingreppskonvention). Konventionen syftar till att
precisera kuststaternas befogenhet att på det fria havet ingripa mot utländskt
fartyg för att förebygga förorening genom olja vid sjöolycka
och för att begränsa skadeverkningar av sådan förorening. Sverige har
tillträtt ingreppskonventionen, som trädde i kraft den 6 maj 1975.

För Sveriges del finns bestämmelser till skydd för den marina miljön
bl. a. i lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
(ändrad senast 1975:149, i det följande benämnd 1972 års lag) och i
kungörelsen (1972:278) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
(ändrad 1975:151, i det följande benämnd 1972 års kungörelse). Lagstiftningen
bygger på oljeskyddskonventionen med däri t. o. m. 1971 beslutade
ändringar.

t2 Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 16

JoU 1975/76:16

Trafiken med olje- och kemikalielaster till sjöss har fortlöpande ökat
kraftigt. På grund härav och i anslutning till de växande miljöskyddssträvandena
har frågan om åtgärder till skydd för den marina miljön
alltmer kommit att uppmärksammas. Ökade ansträngningar har också
gjorts i syfte att ytterligare motverka och förhindra att havsvattnet förorenas.

Vid en internationell havsföroreningskonferens i London hösten 1973
antogs en internationell konvention till förhindrande av förorening från
fartyg (havsföroreningskonventionen) och ett protokoll om ingripande
på det fria havet vid havsförorening genom andra ämnen än olja (ingreppsprotokollet).
Till skillnad från oljeskyddskonventionen innehåller
havsföroreningskonventionen bestämmelser inte bara om utsläpp av
olja utan även av andra skadliga ämnen — i huvudsak kemikalier —,
toalettavfall och fast avfall. Genom ingreppsprotokollet utvidgas 1969
års ingreppskonvention så att det blir möjligt att vidta åtgärder även
när allvarlig och överhängande fara föreligger för förorening genom kemikalier
m. m. Sverige har undertecknat konventionen och protokollet
med förbehåll för ratificering.

Parallellt med arbetet på havsföroreningskonventionen förbereddes
en särskild konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö
(östersjökonventionen). Arbetet med konventionen avslutades vid en
miljövårdskonferens i Helsingfors i mars 1974. Konventionen har till
syfte att minska den förorening som orsakas av ämnen som härrör från
områdena kring östersjön och från sjöfarten där. Den innehåller i likhet
med havsföroreningskonventionen regler om utsläpp av olika slag
(olja, kemikalier, toalettavfall och fast avfall) från fartyg. Reglerna ansluter
i stort till motsvarande regler i havsföroreningskonventionen för
specialområden, med det undantaget att tidpunkten för ikraftträdandet
i fråga om flytande kemikalier i bulk lämnats öppen. Sverige har undertecknat
östersjökonventionen. Denna skall enligt konventionsbestämmelsema
ratificeras.

Jämsides med det internationella samarbetet har inom landet utredningen
(Jo 1971:01) rörande omhändertagande och behandling av kemiskt
avfall m. m. (UKA) övervägt åtgärder till motverkande av vidare
förorening av havsvattnet. Utredningen har avgett betänkandena (Ds K
1973:4) Anläggningar för mottagning av oljeblandat barlastvatten,
m. m. och (Ds K 1974: 12) Anläggningar och anordningar för mottagning
av kemikalierester från fartyg.

I prop. 1975/76: 5 har lämnats en detaljerad redogörelse för det internationella
samarbetet till skydd för den marina miljön, den svenska lagstiftningen
i ämnet och nyssnämnda utredningsarbete liksom för den
omfattande remissbehandlingen av de nya internationella överenskommelserna,
utredningsförslagen och författningsförslagen. I det följande
kommer utskottet att närmare beröra endast de moment som hänger

JoU 1975/76:16

samman med i ärendet behandlade motioner medan utskottet i övrigt
får hänvisa till i propositionen lämnad redovisning.

Havsföroreningskonventionen upptar i ett antal artiklar dels allmänna
bestämmelser, dels regler om ikraftträdande, ändringar av konventionen
etc. De tekniska bestämmelserna finns i fem bilagor med detaljerade
regler till förhindrande av föroreningar av olika slag, nämligen
i bilaga I förorening genom olja, i bilaga II förorening genom flytande
kemikalier som transporteras i bulk, i bilaga III förorening genom
skadliga ämnen, främst kemikalier, som transporteras i förpackad form
eller i fraktcontainer m. m., i bilaga IV förorening genom toalettavfall
och i bilaga V förorening genom fast avfall. Bilagorna I, II och IV gäller
inte endast förbud mot eller begränsning av utsläpp utan även fartygets
konstruktion och utrustning i sådana avseenden som är väsentliga
från miljöskyddssynpunkt.

För vissa speciellt känsliga vattenområden uppställs i bilaga I —
liksom i bilagorna II och V — särskilt stränga regler. Dessa områden
kallas ”specialområden” och definieras som områden där det med hänsyn
till områdets oceanografiska och ekologiska förhållanden och den
särskilda karaktären av trafiken särskilda tvingande metoder för förebyggande
av havsföroreningar av berört slag behövs.

Konventionen träder i kraft tolv månader efter det att femton stater,
som tillsammans representerar minst 50 % av det samlade världstonnagets
bruttodräktighet räknat i registerton, har tillträtt den. Konventionsbestämmelserna
för olja och flytande kemikalier i bulk blir bindande
för alla stater som tillträder konventionen. Däremot är bilagorna III—V
valfria i den meningen att en tillträdande stat kan förklara att den inte
är villig att tillämpa de i dessa bilagor upptagna reglerna. En stat som
har avgett sådan förklaring kan dock senare godta bilagan eller bilagorna
i fråga. Den nya konventionen ersätter, sedan den trätt i kraft,
den reviderade oljeskyddskonventionen såvitt avser förhållandet mellan
stater som är bundna av båda konventionerna.

Såsom framgått av det föregående innebär ingreppsprotokollet en utvidgning
av 1969 års ingreppskonvention i anslutning till de utvidgningar
som följer av havsföroreningskonventionen.

Östersjöområdet omfattar i konventionssammanhang — utom östersjön
— även Bottniska viken, Finska viken och inloppet till Östersjön
söder om en linje ungefärligen mellan Skagen och Göteborg. Detta område
utgör ett av havsföroreningskonventionens specialområden för vilka
särskilda regler uppställts. Det är dessa regler — vilka i princip innebär
bl. a. totalförbud mot alla slags utsläpp av olja och oljehaltiga
blandningar — som har tagits upp i Östersjökonventionen.

Liksom havsföroreningskonventionen innehåller sistnämnda konvention
ett antal artiklar med allmänna bestämmelser och med regler om
ikraftträdande och procedurfrågor, medan de mera detaljerade tekniska

JoU 1975/76:16

frågorna rörande sjöfarten regleras i bilagor till konventionen. De materiella
bestämmelser som rör sjöfarten finns i artiklarna 7 och 11 och
i de därtill anslutande bilagorna IV och VI. Artikel 7 och bilaga IV innehåller
regler om utsläpp från fartyg av olja, kemikalier, toalettavfall
och fast avfall. I artikel 11 och bilaga VI finns föreskrifter om samarbete
mellan de fördragsslutande staterna vid bekämpning av marina
föroreningar. Konventionen innehåller också regler som inte berör sjöfarten
— främst bestämmelser om landbaserade föroreningar — vilka
närmare redovisas i prop. 1975/76: 6.

Förutom av Sverige har östersjökonventionen undertecknats av östersjöområdets
övriga sex stater, nämligen Danmark, Finland, Förbundsrepubliken
Tyskland, Polen, Sovjetunionen och Tyska Demokratiska
Republiken. Konventionen träder i kraft två månader efter det att
det sjunde instrumentet som innefattar ratificering eller godkännande
har deponerats. Till artikel 7 och bilaga IV finns särskilda ikraftträdandebestämmelser
som innebär att betydelsefulla delar skall börja tillämpas
snarast möjligt, dock senast den 1 januari 1977 eller vid konventionens
ikraftträdande, om denna tidpunkt infaller efter 1976 års utgång.
När det gäller reglerna om flytande kemikalier i bulk är tidpunkten för
ikraftträdande inte bestämd. I stället förbinder sig de fördragsslutande
staterna att senast den 1 januari 1977 eller ett år efter konventionens
ikraftträdande — beroende på vilken av dessa tidpunkter som infaller
senare — fastställa tidpunkten för kemikaliereglernas ikraftträdande.
Östersjökonventionen innehåller — till skillnad från havsföroreningskonventionen
— inte några valfria bestämmelser utan blir i sin helhet
bindande för stater som tillträder den. Konventionen medger dock ett
uppskov av högst ett år med tillämpningen av vissa bestämmelser.

Ett svenskt tillträde till de nya överenskommelserna har genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Från
många håll har betydelsen av överenskommelserna understrukits. De
invändningar som rests rör delfrågor och går ut på att överenskommelserna
i vissa avseenden inte är tillräckligt ingripande eller — i andra
fall — att de medför alltför långtgående restriktioner. Vidare diskuteras
alternativa lösningar av olika problem och lämpliga tidpunkter för reglernas
ikraftträdande.

Föredraganden, som delar den positiva inställning som redovisas i remissyttrandena,
anför att havsföroreningskonventionen — med det anslutande
ingreppsprotokollet — och Östersjökonventionen utgör betydelsefulla
steg när det gäller att förbättra den marina miljön. Han ser
det som helt naturligt att vi i Sverige — i överensstämmelse med våra
allmänna ambitioner på miljövårdsområdet — skall tillträda överenskommelserna
och internationellt verka för att de får vidast möjliga tilllämpning.
Föredraganden förordar därför en ratificering av överenskommelserna
för svenskt vidkommande. Vissa problem rörande tidpunk -

JoU 1975/76:16

ten för det praktiska genomförandet av föreskrifterna såvitt de gäller
flytande kemikalier i bulk har dock ännu inte fått sin lösning utan kommer
att vidare övervägas i anslutning till de överläggningar som skall
föregå en överenskommelse enligt östersjökonventionen om ikraftträdande
av konventionens bestämmelser om sådana kemikalier.

Mot bakgrund av det anförda föreslås i förevarande proposition att
riksdagen godkänner dels 1973 års havsföroreningskonvention utom såvitt
den avser flytande kemikalier som transporteras i bulk, dels 1973
års ingreppsprotokoll och dels 1974 års konvention om skydd av Östersjöområdets
miljö såvitt den avser åtgärder i fråga om sjöfarten.

Bestämmelserna i Östersjökonventionen om vattenförorening från
fartyg har möjliggjorts genom att Östersjöområdet behandlats som ett
specialområde i havsföroreningskonventionen. Bl. a. med hänsyn till bestämmelsernas
art av särreglering för ett klart avgränsat område förordas
i propositionen att de tas upp i en särskild författning vid sidan av
1972 års lag, som alltså med denna lösning skulle innehålla endast mera
generellt gällande regler — bestämmelser om utsläpp på det fria havet
utanför Östersjöområdet, föreskrifter om fartygens konstruktion och
utrustning, kontroll- och övervakningsregler o. d.

Östersjöområdet omfattar inte konventionsstatemas inre vatten. Inte
heller ingår i detta område svenskt vatten norr om latitudparallellen
genom Skagen. Enligt föredragandens mening bör emellertid en svensk
lagstiftning om åtgärder mot vattenförorening från fartyg på grundval
av Östersjökonventionen gälla allt svenskt sjöterritorium, dvs. även inre
vatten och vattnet utanför Bohuskusten, varvid möjligheten bör bevaras
att för svenskt sjöterritorium tillämpa föreskrifter som är strängare
än Östersjökonventionens bestämmelser.

I enlighet med det anförda framläggs i propositionen ett inom kommunikationsdepartementet
upprättat förslag till lag om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet.

Samtidigt föreslås vissa följdändringar i 1972 års lag och lagen
(1971: 1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten (ändrad
1972: 277) samt viss mindre ytterligare ändring i 1972 års lag.

Förslag om godkännande av Östersjökonventionen i de delar som
inte avser föroreningar från fartyg framläggs som tidigare nämnts i
prop. 1975/76: 6. Utskottets ställningstagande till denna redovisar utskottet
i sitt betänkande JoU 1975/76: 17. Med anledning av prop.
1975/76: 5 får utskottet anföra följande.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att 1973 års havsföroreningskonvention
— med det anslutande ingreppsprotokollet — och östersjökonventionen
utgör betydelsefulla steg när det gäller att förbättra
den marina miljön. Vad gäller sistnämnda konvention kan nämnas att
den fått stå som mönster vid FN:s miljöstyrelses beslut förra året att

JoU 1975/76:16

stödja utarbetandet av regionala konventioner på andra håll i världen.
Östersjökonventionen är så till vida unik att den är den första och tills
vidare enda multilaterala miljöskyddskonvention som syftar till att
skydda ett områdes marina miljö i dess helhet.

Som tidigare nämnts har ett svenskt tillträde till de nya överenskommelserna
genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Inte heller i de i anslutning till propositionen väckta
motionerna har — även om motionerna innehåller vissa påpekanden
och förslag om kompletterande åtgärder, vartill utskottet i det följande
torde få återkomma — någon invändning riktats mot att riksdagen nu
godkänner överenskommelserna och lagförslagen.

Även utskottet har vid sin prövning funnit att Sverige —- i överensstämmelse
med sina allmänna ambitioner på miljövårdsområdet —- bör
tillträda överenskommelserna och verka för att de får vidast möjliga
tillämpning. I enlighet härmed förordar utskottet att riksdagen godkänner
överenskommelserna i enlighet med regeringens förslag. De i
prop. 1975/76: 5 framlagda lagförslagen föranleder ingen invändning
från utskottets sida. Utskottet tillstyrker alltså att riksdagen antar förslagen
till lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom
Östersjöområdet, lag om ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg och lag om ändring i lagen om förbud mot dumpning
av avfall i vatten. Som föreslås i propositionen bör det få ankomma
på regeringen att, beroende på Östersjökonventionens ikraftträdande,
besluta när lagstiftningen skall träda i kraft. En riktpunkt är därvid
i fråga om huvuddelen av bestämmelserna den 1 januari 1977.

Havsföroreningskonventionen upptar en rad föreskrifter om fartygens
konstruktion och om särskilda övervaknings- och kontrollsystem. I anslutning
härtill finns särskilda övergångsbestämmelser för fartyg som är
i drift, när konventionen träder i kraft. Konstruktions- och utrustningsbestämmelsema
utgör en väsentlig del av havsföroreningskonventionens
regler till förhindrande eller motverkande av oljeföroreningar. Föredraganden
anför att det med hänsyn härtill är tillfredsställande att kunna
konstatera att svensk varvsindustri och rederinäring ligger långt framme
på detta område. När det gäller svenska fartyg som är under byggnad
eller projektering torde man redan f. n. i betydande utsträckning
ha tagit hänsyn till de i havsföroreningskonventionen angivna kraven.
Vissa komponenter i kontroll- och övervakningssystemen finns ännu
inte tillgängliga för kommersiellt bruk men svenska företag har spelat
en betydande roll när det gällt att driva på utvecklingen. Enligt propositionen
torde man därför kunna utgå från att även denna fråga skall
få sin lösning i en nära framtid.

Enligt 1972 års kungörelse ankommer det på sjöfartsverket att —
efter samråd med naturvårdsverket — meddela föreskrifter om bl. a.

JoU 1975/76:16

fartygs konstruktion och utrustning för att förebygga eller begränsa
vattenförorening. I enlighet härmed följer sjöfartsverket utvecklingen
när det gäller konstruktions- och utrustningsfrågorna inom detta område,
och verket torde — efter hand som de tekniska problemen löses och
med beaktande av de ekonomiska aspekterna — meddela behövliga föreskrifter.
Detta förhållande, sett mot bakgrund av rederi- och varvsnäringens
höga ambitionsnivå, gör enligt föredragandens mening sannolikt
att den svenska handelsflottan, redan när havsföroreningskonventionen
träder i kraft, i stor utsträckning kommer att motsvara de i
konventionen angivna konstruktions- och utrustningskraven.

Enligt havsföroreningskonventionen gäller för Medelhavs-, Svartahavs-
och östersjöområdena att oljelastningsterminaler och reparationshamnar
inom dessa områden senast den 1 januari 1977 skall vara försedda
med anordningar som är tillräckliga för mottagande och hantering
av förorenad barlast och tankspolvatten som avlämnas av oljetankfartyg
och att alla hamnar inom områdena skall ha tillräckliga anordningar
för mottagande av oljerester och oljehaltiga blandningar från
alla slags fartyg. Anordningarna skall ha sådan kapacitet att behoven
hos de fartyg som använder dem kan tillgodoses utan att otillbörlig försening
orsakas fartygen. Motsvarande föreskrifter finns i Östersjökonventionen
såvitt avser mottagningsanordningar i Östersjöområdet. Nyssnämnda
bestämmelser aktualiserar frågan om inrättande dels av anordningar
för mottagning och behandling av allt förorenat barlast- och
tankspolvatten från oljetankfartyg i alla oljelastningsterminaler och reparationshamnar,
dels av anordningar för mottagning av andra oljerester
och oljehaltiga blandningar från alla fartyg i alla hamnar. UKA har
i det tidigare nämnda betänkandet Anläggningar för mottagning av oljeblandat
barlastvatten, m. m. behandlat denna fråga. Enligt utredningen
föreligger behov av att avlämna oljeförorenat barlastvatten främst i
lastningshamnar för olja och oljeprodukter. Vidare kan anläggningar
behöva inrättas i hamn där olja inte lastas men som anlöps av fartyg
som kan lasta olja. Utredningen förutsätter vidare att varje reparationsvarv
kommer att ha tillgång till erforderlig mottagningsanläggning för
oljeblandat barlastvatten o. d.

F. n. är skyldigheten att inrätta och driva anläggning för mottagande
av barlastvatten m. m. knuten till ägaren av allmän hamn, dvs. i realiteten
till vederbörande kommun. Enligt utredningens uppfattning bör
skyldigheten i fortsättningen åligga huvudmannen för den anläggning
varifrån olja och oljeprodukter lastas ut. Mottagandet av barlastvatten
m. m. måste nämligen anses utgöra en integrerande del av den verksamhet
som pågår vid en oljedepå, cisternanläggning eller liknande. En
sådan ordning får anses stå i överensstämmelse med grunderna för gällande
miljöskyddslagstiftning, vilken innebär att den som utövar eller ämnar
utöva miljöfarlig verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder, tåla den be -

JolJ 1975/76:16

gränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som
kan behövas för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Därtill kommer
att de tekniska förutsättningarna för att slutligt ta om hand oljerester
enligt utredningen är särskilt goda just vid raffinaderier och liknande anläggningar.

I likhet med UKA och nästan samtliga remissinstanser anser föredraganden
att ansvaret för att anläggning för mottagning av oljeblandat
barlast vatten, tankspolvatten o. d. inrättas och drivs framdeles bör
vila på huvudmannen för den anläggning varifrån olja och oljeprodukter
utlastas. Föredraganden erinrar om att ytterligare erfarenheter numera
har vunnits av sådana mottagningsanläggningar och att återvinningen
av olja i anläggningarna lämnar betydande bidrag till kostnadstäckningen
och under vissa förhållanden gör anläggningarna lönsamma.
Detta förhållade understryker sambandet med den verksamhet som i
övrigt drivs i anslutning till oljeutlastningsterminalerna. I de fall behov
föreligger att avlämna oljeblandat barlastvatten m. m. där oljetankfartyg
repareras, bör enligt föredragandens mening den som driver reparationsverksamheten
svara för att behövlig mottagningsanordning finns.
Om mottagningsanordning behövs även på annan plats bör regeringen
i varje särskilt fall bestämma vem som skall svara för anordningen.

En väsentlig förutsättning för en svensk ratificering av östersjökonventionen
är — såvitt gäller nu berörda delar — att frågan om anordnande
av mottagningsanläggningar kan lösas tillräckligt snabbt. Under
ärendets beredning inom kommunikationsdepartementet har kontakter
tagits med berörda myndigheter och intresseorganisationer, och det har
därvid klarlagts att behövliga anläggningar med tillräcklig kapacitet kan
vara i drift vid årsskiftet 1976-1977.

Med hänsyn till önskvärdheten att uppnå vidast möjliga efterlevnad
av östersjökonventionens utsläppsförbud föreslås att avlämnandet av
oljeförorenat vatten i princip görs avgiftsfritt för redaren, vilket också
har föreslagits av ett par remissinstanser. Detta innebär inte att den
som svarar för anordningen är förhindrad att gottgöra sig för sina kostnader
utan endast att dessa skall kalkyleras in i verksamheten så att
fartygen behandlas lika oavsett om förorenat vatten avlämnas eller ej.

Oljerester som härrör från fartygs maskinrum o. d. — liksom toalettavfall
och fast avfall som kan behöva avlämnas i hamn — avses bli
omhändertagna inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet.

I motionen 18 anförs att — även om ett svenskt tillträde till nu behandlade
konventioner tillstyrkts av remissinstanserna — det förtjänar
uppmärksammas att kritiska synpunkter i fråga om tidpunkten för
konventionernas ikraftträdande liksom rörande vissa tekniska frågor
angående mottagningsanordningar framförs.

Enligt motionärens uppfattning måste mätnings- och kontrollsystem
testas i praktiskt bruk, och likaså måste mottagningsanordningar vara

JoU 1975/76:16

om inte färdigställda så åtminstone befinna sig i ett sent planeringsoch
projekteringsstadium för att ett svenskt tillträde till konventionerna
skall få praktisk betydelse. Vidare måste kostnader för installationer på
fartyg liksom avgifter för omhändertagande av föroreningar anpassas
på sådant sätt att den svenska sjöfartsnäringens konkurrensmöjligheter
inte blir hämmade då det gäller transporter av vissa varor. Slutligen
framhålls att ett svenskt tillträde till konventionerna inte får innebära
ytterligare pålagor för det redan hårt drabbade svenska fisket. Enligt
motionärens mening åligger det regeringen att vidtaga sådana åtgärder
att beskrivna svårigheter i samband med ett svenskt tillträde till de båda
konventionerna begränsas.

Enligt utskottets mening förtjänar de i motionen framförda synpunkterna
allvarligt beaktande. Vad i ärendet utretts ger emellertid vid handen
att man från regeringens och berörda myndigheters sida är medveten
om problemen och också är beredd att vidtaga erforderliga åtgärder
för att i möjligaste mån bemästra de svårigheter av olika slag
som kan uppstå i samband med ett svenskt tillträde till konventionerna.
På grund härav förutsätter utskottet att i motionen 18 berörda spörsmål
vid den fortsatta handläggningen av ärendet kommer att ägnas
uppmärksamhet utan något särskilt uttalande härom från riksdagens
sida.

Vad utskottet anfört med anledning av motionen 18 synes i tillämpliga
delar kunna gälla även vissa frågor som berörts i skrifter som tillställts
utskottet från Svenska petroleuminstitutet och Svenska varvsindustriföreningen
och vari bl. a. riktats uppmärksamheten på de svårigheter
som föreligger vad gäller inrättandet av mottagningsanordningar
till årsskiftet 1976-1977 och de problem som kan uppstå vid omhändertagandet
av blandningar med tunga oljor.

I motionen 20 vitsordas att de i prop. 1975/76: 5 framlagda förslagen
innebär att möjligheterna att skydda miljön i känsliga vattenområden
förbättras, men det framhålls samtidigt att det ännu återstår mycket
att göra nationellt på detta område. Det är således ytterst angeläget
att omfattande ansträngningar görs från svensk sida för att få till stånd
ett totalförbud mot oljeutsläpp till sjöss. Enligt motionärerna är det
också angeläget att kraftfulla insatser görs för att snarast möjligt lösa
de problem som gäller omhändertagande av flytande kemikalier i bulk
så att även denna del av havsföroreningskonventionen kan godkännas.

I förevarande motion uppehåller sig motionärerna huvudsakligen
vid efterlevnaden av konventioner och lagar som reglerar utsläpp av
olja eller andra skadliga ämnen på havet. För att i möjlig mån säkerställa
tillämpningen innehåller här ifrågavarande konventioner klausuler
som ålägger de fördragsslutande staterna att i sin nationella lagstiftning
införa stadganden om påföljd vid överträdelse av konventions -

JoU 1975/76:16

reglerna, tillräckligt stränga för att avhålla från överträdelse. Såväl
gällande oljeskyddslag som enligt propositionen föreslagna lagbestämmelser
innehåller i detta hänseende enligt motionen helt otillräckliga
straffpåföljder. De stadgar böter (dagsböter med ett maximum av högst
60 000 kr. i vanliga fall) eller fängelse i högst ett år. Enligt motionärernas
mening bör i överensstämmelse med ett av sjöfartsverket framlagt
förslag en bestämmelse införas såväl i lagen om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg inom östersjöområdet som i lagen om ändring
i 1972 års lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg innebärande
att en vattenföroreningsavgift tas ut av fartygets redare eller ägare
så snart skadligt ämne utsläpps från hans fartyg i strid mot lagen. Avgiftens
storlek föreslås skola beräknas med hänsyn till ämnets skadlighetsgrad,
föroreningseffekten och fartygets storlek. Eftersom det är
angeläget att snabbt stävja det lagstridiga förfarandet att utsläppa
föroreningar från fartyg till sjöss, bör den föreslagna bestämmelsen
i 1972 års lag enligt motionen sättas i kraft omedelbart utan eventuellt
avvaktande av Londonkonventionens ikraftträdande som med all sannolikhet
kan komma att dröja många år.

Ett annat spörsmål som hänger samman med problemet att säkerställa
tillämpningen av konventionsbestämmelserna gäller enligt motionen
möjligheterna att bevisa överträdelser mot desamma. Motionärerna
erinrar om att i det inom IMCO utarbetade förslag till konventionstext
som utgjorde underlaget för havsföroreningskonferensens förhandlingar
uttryckligen angavs, att det under förberedelsearbetet rått allmän enighet
bland delegaterna om önskvärdheten av att i konventionstexten inrymma
ett stadgande som kunde underlätta beivrandet av förseelser
mot förbudsbestämmelsema i konventionen. I detta syfte hade alternativa
förslag framlagts rörande kraven på bevisning för fällande utslag.
Innebörden av förslagen var i korthet den, att där synliga spår av olja
funnits i närheten av ett fartyg och relevanta omständigheter såsom
väder och vind, fartygets kurs och fart etc., rimligen fick anses indicera
att oljan blivit utsläppt från fartyget, detta skulle anses utgöra
tillräckligt bevis om överträdelse av konventionen, såvida inte godtagbart
bevis om motsatsen kunde förebringas. Förslagen resulterade
emellertid endast i en klausul med anvisning om åtgärder för konstaterande
av omständigheterna kring utsläppet.

Med den ställning som den fria bevisprövningen erhållit i modern
rättspraxis borde det enligt motionärernas mening inte möta större
betänkligheter att beträffande ifrågavarande förseelser tillerkänna indiciebevisning
utslagsgivande kraft, om godtagbar motbevisning inte
presteras. I motionen föreslås att förnyade ansträngningar görs att
inom IMCO söka åstadkomma en lösning av bevisfrågan i linje med
de nyss relaterade förslagen. Initiativ härtill bör tagas från svenskt håll
i samråd med övriga nordiska regeringar. I sammanhanget framhålls

JoU 1975/76:16

att frågans karaktär emellertid inte nödvändiggör någon internationell
överenskommelse såsom förutsättning för nationell lagstiftning i ämnet.
En bestämmelse av den innebörd som framkom under förberedelserna
till havsföroreningskonferensen skulle helt säkert, förutom att underlätta
beivrandet av överträdelserna, utöva en avhållande verkan med
avseende på de avsiktliga utsläppen, vilkas förhindrande är konventionernas
och lagstiftningens huvudsyfte. Lagförslagen bör enligt motionen
kompletteras med bestämmelser av här redovisad innebörd. Motionärerna
anser också att det finns skäl att lagfästa en regel om att på
varje fartyg skall finnas en person ”med ansvar för att hans båt håller
rent efter sig både till sjöss och i hamn”, lämpligen såsom ett komplement
till vissa bestämmelser om förande av oljedagbok m.m.

Utskottet vill i anslutning till föreliggande förslag understryka att
strävandena att ytterligare utveckla formerna för att hindra havsföroreningar
på grund av utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen
inte får stoppas upp i och med att nu aktuella konventioner antas. Som
tidigare nämnts krävs här som i många andra fall när det gäller miljövårdsfrågor
insatser såväl på det inhemska som på det internationella
planet. Utskottet är inte på grundval av nu föreliggande material berett
att med bestämdhet uttala sig om vilka speciella åtgärder som i första
hand bör vidtagas härvidlag. Mot bakgrund av vad riksdagen tidigare
uttalat bl.a. beträffande målet för kampen mot oljeföroreningama till
havs — att haven bör bli helt fria från sådana föroreningar — anser
utskottet det emellertid kunna förutsättas att det fortsatta arbetet på
området kommer att från svensk sida bedrivas intensivt och målmedvetet
utan att det i nu förevarande sammanhang erfordras något särskilt
riksdagens uttalande.

I samband härmed må nämnas att Östersjökonventionen stadgar att
en särskild kommission skall inrättas för skydd av Östersjöns marina
miljö. Dess sekretariat förläggs till Helsingfors. Till kommissionens
uppgifter hör bl.a. att föreslå åtgärder som hänför sig till konventionens
syften och att ta initiativ till erforderliga ändringar av själva konventionen
eller dess bilagor. Kommissionen skall också definiera kriterierna
för kontroll av förorening och mål för minskandet av föroreningen.
Den skall vid behov samarbeta med vederbörande regionala och andra
internationella organisationer inom området för vetenskaplig och teknologisk
forskning.

Enligt utskottets mening bör bl.a. arbetet inom nyssnämnda kommission
kunna bli av stor betydelse i de fortsatta ansträngningarna att
ytterligare förstärka skyddet av den marina miljön. Bl.a. talar härför
den omständigheten att de sju östersjöstatema snabbt kunnat nå enighet
om de omfattande och i vissa avseenden långtgående åtaganden som
östersjökonventionen innebär.

Vad utskottet här anfört innebär bl.a. att utskottet inte f.n. finner

JoU 1975/76:16

någon särskild riksdagens åtgärd påkallad med anledning av motionen
20. Av skäl som nyss anförts är utskottet inte heller berett tillstyrka
i motionen 19 framlagt förslag om anläggande av en omlastningsterminal
för oljetransporter på västkusten. Utskottet instämmer dock i ett
uttalande av motionärerna att vidgad skyldighet att anlita lots bör vara
av betydelse, när det gäller att förebygga olyckor med fartyg, som
transporterar miljöfarligt gods. Betänkande i ämnet, Säkerhet i farled
(Ds K 1975: 8), har nyligen framlagts av särskild sakkunnig som tillkallats
för att verkställa översyn av ett förslag av sjöfartsverket rörande
utvidgad skyldighet att anlita lots m. m. Ärendet är f. n. föremål
för remissbehandling.

Ett huvudsyfte med det i motionen 19 framlagda förslaget är att om
möjligt förhindra att supertankers kommer in i Östersjön. Motionären
beklagar att man vid Helsingforskonferensen inte lyckades ena sig i
fråga om regler beträffande begränsningar av tanktonnagets storlek
och tonnage då en olycka med en supertanker i Östersjön kan få
mycket allvarliga konsekvenser för strandstaterna vid Östersjön liksom
för dess marina miljö. Motsvarande spörsmål behandlas i ett något
vidare sammanhang i den vid riksmötet 1975 väckta motionen 1975:117,
enligt vilken Sverige internationellt och på annat sätt bör driva kraven
bl. a. på en begränsning av tanktonnagets storlek och att i avvaktan
härpå svensk sjöfarts- och oljepolitik inriktas på att supertankers för
olja över huvud taget inte trafikerar svenska skärgårdsområden, ej
heller östersjön.

Utskottet vill erinra om att motioner med yrkanden om en begränsning
av tanktonnagets storlek tidigare behandlats av riksdagen, senast
föregående år (JoU 1974:38). Vid behandlingen av ifrågavarande
motioner har bl. a. hänvisats till pågående strävanden inom IMCO att
begränsa storleken av de enskilda oljelasttankama. Motionerna har i
övrigt inte ansetts böra föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

I anslutning till den nu väckta motionen i ämnet vill utskottet tillfoga
att åsyftade bestämmelser om de enskilda oljelasttankamas storlek
återfinns bland 1973 års havsföroreningskonventions regler till förhindrande
av förorening genom olja. Ett särskilt kapitel innehåller
sålunda föreskrifter om begränsning av lasttankars storlek och om
fartygs rumsinsdelning och stabilitet. Reglerna har till syfte att minimera
oljeförorening från oljetankfartyg vid sido- och bottenskador på
grund av kollision eller grundstötningar. De har sin motsvarighet, såvitt
avser tankstorleksbegränsning, i föreskrifter som omfattas av 1971 års
ändringar i oljeskyddskonventionen. Föreskrifterna om tankstorleksbegränsning
i havsföroreningskonventionen skall bli tillämpliga på nya
oljetankfartyg och, två år efter konventionens ikraftträdande, på vissa
existerande oljetankfartyg, nämligen sådana som levereras efter den 1

JoU 1975/76:16

januari 1977 eller sådana som levereras tidigare men kontrakterats efter
den 1 januari 1974 eller, om kontrakt inte finns, kölsträckts eller
befunnit sig på motsvarande byggnadsstadium efter den 30 juni 1974.
Föreskrifterna om rumsindelning och stabilitet skall säkerställa fartygens
flytbarhet i skadat skick. De är tillämpliga på nya oljetankfartyg
och innebär att fartygen skall byggas så, att de fortfarande flyter trots
skador i bottnen eller sidan vid olika lastningsförhållanden. Fartyg med
en längd av mer än 225 meter skall sålunda kunna klara en skada som
inträffar var som helst på fartyget och fartyg med en längd av 150—225
meter en skada var som helst på fartyget utom på maskinrumsskott. I
fråga om mindre fartyg är kraven av byggnadstekniska skäl inte lika
långtgående. I regel 25 föreskrivs också att oljetankfartyg skall ha stabilitetsuppgifter
och lasthanteringsföreskrifter ombord.

I sammanhanget kan vidare nämnas att Östersjökon ven tionen bl. a.
stadgar att de fördragsslutande partema skall samarbeta inom IMCO
i syfte att få organisationen att utveckla dels internationella regler för
navigering av djupgående fartyg i trånga och grunda delar av Östersjöområdets
internationella vatten och i tillfartslederna till Östersjön,
dels ett internationellt radiorapporteringssystem för stora fartyg inom
östersjöområdet och för fartyg som transporterar betydande mängder
skadliga ämnen.

Enligt utskottets mening kan nu redovisade bestämmelser vara ägnade
att i någon mån reducera olägenheterna med användandet av de stora
oljetransportfartygen. Utskottet vill dock framhålla att det finns all
anledning att noga uppmärksamma den fortsatta utvecklingen på området.
Även om dagens situation på oljemarknaden präglas av en viss
osäkerhet med en åtföljande minskning i efterfrågan på nya supertankers
kan förhållandena givetvis snabbt ändras. Utskottet utgår
emellertid från att spörsmålet rörande tanktonnagets storlek inte kan
lämnas utanför övervägandena när det gäller det fortsatta arbetet i
syfte att ytterligare utveckla skyddet för den marina miljön. Även
arbetsmiljöskäl liksom också de med ifrågavarande transportform förknippade
olycksfallsriskerna talar för övrigt för att hithörande problem
ägnas en ingående uppmärksamhet. Mot bakgrund av vad här och i det
föregående anförts finner utskottet motionen 1975: 117 inte behöva
föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. godkänner 1973 års internationella konvention till förhindrande
av föroreningar från fartyg utom såvitt den avser flytande
kemikalier som transporteras i bulk,

2. godkänner 1973 års protokoll om ingripande på det fria havet
vid havsföroreningar genom andra ämnen än olja,

JoU 1975/76:16

3. godkänner 1974 års konvention om skydd av Östersjöområdets
marina miljö såvitt den avser artiklarna 7 och 11 och bilagorna
IV och VI,

4. antar lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom
östersjöområdet,

5. antar lag om ändring i lagen (1972: 275) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg,

6. antar lag om ändring i lagen (1971: 1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten,

7. lämnar utan åtgärd motionerna

a. 1975: 117,

b. 1975/76: 18,

c. 1975/76: 19 och

d. 1975/76:20,

samtliga i den mån de inte kan anses besvarade med vad utskottet
anfört.

Stockholm den 18 november 1975

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), Jonasson (c),
fru Lundblad (s), fru Anér (fp)*, herrar Lindberg (s), Pettersson i Lund
(s), Wictorsson (s), Johansson i Holmgården (c)*, Takman (vpk), Strömberg
i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Leuchovius
(m) och Johansson i Vrångebäck (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. angående tanktonnagets storlek av fru Anér (fp) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör nu redovisade bestämmelser vara ägnade
att i någon mån reducera riskerna med användandet av de stora oljetransportfartygen.
Utskottet vill dock understryka att de är långtifrån
tillräckliga. Det internationella arbetet inom bia IMCO är inriktat i
huvudsak på reglering av oljetankamas storlek, inte tankfartygens storlek.
Då tankfartygens egen storlek är en avgörande faktor när det gäller
risken för haverier, dels därför att det är utomordentligt svårt att snabbt

JoU 1975/76:16

ändra fartygens kurs och hastighet, dels därför att samtliga eller de flesta
oljetankarna mycket väl kan skadas eller springa läck samtidigt, anser
utskottet det angeläget att de internationella strävandena också inriktas
på en begränsning av tankfartygens storlek. Erfarenheterna under senare
år visar, att en sådan inriktning är nödvändig, särskilt som utvecklingen
nu är sådan att tankfartygens storlek ökar. För detta talar även arbetsmiljöskäl.
Utskottet vill således instämma i vad som anförs i motionen
1975: 117. Riksdagen bör uttala att Sverige i internationella sammanhang
bör driva kravet på en begränsning av tanktonnagets storlek och
att i avvaktan härpå svensk sjöfarts- och oljepolitik bör inriktas på att
supertankers för olja över huvud taget inte trafikerar svenska skärgårdsområden,
ej heller östersjön.

dels utskottets hemställan under 7 a bort ha följande lydelse:

7 a. med anledning av motionen 1975: 117 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört angående tanktonnagets
storlek,

2. angående vissa kompletterande lagförslag av fru Anér (fp) som anser
att

dels det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 14 slutar med ”för remissbehandling” bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill (lika med utskottet) internationella

planet. Mot bakgrund av vad riksdagen tidigare uttalat bl. a. beträffande
målen för kampen mot oljeföroreningarna till havs — att haven bör bli
helt fria från sådana föroreningar — anser utskottet det angeläget att
det fortsatta arbetet från svensk sida bedrivs intensivt och målmedvetet.
De i motionen föreslagna åtgärderna i syfte att ytterligare motverka utsläpp
av olja och andra miljöskadliga ämnen finner utskottet vara av
betydande värde. I detta sammanhang aktuella lagar bör därför kompletteras
i enlighet med de förslag som läggs fram i motionen. Förslag härom
bör snarast föreläggas riksdagen.

I samband — (lika med utskottet) teknologisk forsk ning.

Enligt utskottets (lika med utskottet) östersjökon ventionen

innebär. Sverige bör givetvis utnyttja den möjlighet, som arbetet
i kommissionen medger, till att verka för ytterligare förbättringar
av skyddet mot föroreningsutsläpp.

Vad utskottet här anfört innebär således att riksdagen enligt utskottets
mening bör bifalla motionen 20. Utskottet är inte berett tillstyrka i motionen
19 framlagt förslag om anläggande av en omlastningsterminal för

oljetransporter på västkusten. Utskottet instämmer (lika med

utskottet) för remissbehandling.

JoU 1975/76:16 18

dels utskottets hemställan under 7 d bort ha följande lydelse:

7 d. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionen 1975/76: 20.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM l»75 7S00S*