Med anledning av propositionen 1975/76:47 med (förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) m. m. jämte motioner (Betänkande 1975/76:JuU17 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande

JuU 1975/76:17

1975/76:17

med anledning av propositionen 1975/76: 47 med (förslag till lag om
ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) m. m. jämte motioner
Propositionen

I propositionen 1975/76:47 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

2. lag om ändring i lagen (1973: 137) om ekonomiskt bistånd till
svenska medborgare i utlandet.

De föreslagna ändringarna i rättshjälpslagen innebär bl. a. att kostnaden
för skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad skall kunna ersättas inom ramen för samhällets
rättshjälp. Dessutom föreslås vissa smärre jämkningar i lagen i syfte att
förenkla handläggningen av rättshjälpsärenden. Lagändringarna föreslås
träda i kraft den 1 januari 1976.

1 samband med propositionen behandlar utskottet dels de under den
allmänna motionstiden vid 1975 års riksmöte väckta motionerna 1975:
19, 1975: 102, 1975: 136 (yrkande C 1), 1975: 322, 1975: 451 och 1975:
1110, dels de i anledning av propositionen väckta motionerna 1975/76:
83, 1975/76: 84 och 1975/76: 85. Motionsyrkandena redovisas nedan
på s. 7 och 8.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrives att 5, 9, 16, 19, 22, 23, 25, 31 och 39 §§
rättshjälpslagen (1972: 429)1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Rättshjälpsnämnd är beslutför
med ordföranden och de två ledamöter
som ej är advokater. Är
ärende av principiell betydelse
eller annars av särskild vikt eller
finnes i annat fall på grund av
ärendets beskaffenhet deltagande
av de båda ledamöter som är advokater
påkallat, skall samtliga
ledamöter deltaga.

1 Lagen omtryckt 1973: 247.

2 Senaste lydelse 1974:1091.

1 Riksdagen 1975176. 7 sami. Nr 17

Föreslagen lydelse
§2

Rättshjälpsnämnd är beslutför
med ordföranden och minst två
andra ledamöter, av vilka en icke
är advokat. Vid avgörande av
ärende, som är av principiell betydelse
eller annars av särskild
vikt, skall dock samtliga ledamöter
deltaga.

JuU 1975/76:17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande
tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall
dock säga sin mening först.

I den utsträckning regeringen I den utsträckning regeringen

bestämmer får tjänsteman vid bestämmer får tjänsteman vid

rättshjälpsnämnden på nämndens rättshjälpsnämnden på nämndens

vägnar slutligt pröva rättshjälps- vägnar slutligt pröva rättshjälps ärende.

Tjänstemannen skall vara ärende.
lagfaren och ha erfarenhet av
domstols- eller advokatverksamhet.

9 §3

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet
som rättshjälpen avser. Bestämmelser om att den rättsökande
har att själv helt eller delvis betala kostnad för rättshjälp finns i 16 §
andra stycket och 27 § första stycket andra punkten.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes
rätt,

2. bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen
samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan
komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för
tillvaratagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom
myndigheten,

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare
och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse
inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts,
eller i samband med inställelse för blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap,

5. avgift som enligt expedi- 5. avgift som enligt expedi tionskungörelsen

(1964: 618) utgår tionskungörelsen (1964: 618) utgår

för ansökan och expedition vid för ansökan och expedition vid

allmän domstol, krigsrätt, arbets- allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen
eller bostadsdomstolen, domstolen eller bostadsdomstolen,

dock ej i fråga om sådan rättens dock ej i fråga om sådan rättens

expedition som utfärdas endast på expedition som utfärdas endast på

särskild begäran om icke expedi- särskild begäran om icke expeditionen
begäres innan tiden för full- tionen begäres innan avgörandet i

följd av talan gått till ända, samt huvudsaken vunnit laga kraft, samt

avgift som utgår enligt exekutions- avgift som utgår enligt exekutions avgiftskungörelsen

(1971: 1027), avgiftskungörelsen (1971: 1027),

6. kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen
eller bostadsdomstolen,

7. vad av allmänna medel utgått 7. vad av allmänna medel utgått
i ersättning för översättning eller i i ersättning för översättning eller i

3 Senaste lydelse 1974: 1091.

JuU 1975/76:17

Nuvarande lydelse

ersättning enligt 4 eller 5 § lagen
(1958: 642) angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller vid utredning av
faderskapet till barn utom äktenskap
eller enligt föreskrift i rättegångsbalken
eller 3 § första stycket
nämnda lag för bevisning som
rätten självmant föranstaltat om.

Föreslagen lydelse

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den
rättssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap.

16 §

Anlitar den rättssökande advokat
eller biträdande jurist på advokatbyrå
får, så länge kostnaderna
för rättshjälpen ej överstiger
maximibeloppet för den rättssökandes
kostnadsbidrag, allmän
rättshjälp lämnas utan beslut av
rättshjälpsnämnden. Vad som
sagts nu gäller ej fall som avses
i 7 § första stycket.

Skyldigheten att utge kostnadsbidrag fullgöres genom att den rättssökande
till biträdet betalar dennes ersättning och svarar för övriga
kostnader för rättshjälpen.

19 §«

Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, fastställer rättshjälpsnämnden
samtidigt det för sökanden gällande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller
annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin rätt, får rättshjälpsnämnden
på sökandens begäran förordna biträde.

I angelägenhet, som kan antagas I angelägenhet, som kan antagas
bli prövad enligt lagen (1974: 8) bli prövad enligt lagen (1974: 8)

om rättegången i tvistemål om
mindre värden, får biträde förordnas
endast om särskilda skäl
föreligger med hänsyn till sökandens
personliga förhållanden eller
sakens beskaffenhet.

* Senaste lydelse 1974:11.

om rättegången i tvistemål om
mindre värden, får biträde förordnas
endast om särskilda skäl
föreligger med hänsyn till sökandens
personliga förhållanden eller
sakens beskaffenhet. / ärende om

JuU 1975/76:17

Nuvarande lydelse

När biträde kan förordnas enligt
ordnas ej biträde enligt denna lag.

Biträde har rätt till skälig ersättning
för arbete, tidsspillan och
utlägg som uppdraget krävt. Regeringen
eller, efter regeringens
bemyndigande, centralmyndigheten
fastställer taxa som skall tilllämpas
vid bestämmande av ersättning.

Har biträde genom vårdslöshet
eller försummelse föranlett kostnad
för rättshjälpen, skall detta
beaktas vid ersättningens bestämmande.

Ersättning till biträde fastställes
i mål eller ärende vid allmän domstol,
krigsrätt, arbetsdomstolen
eller bostadsdomstolen av domstolen.
Biträdesersättning i annat
fall fastställes av rättshjälpsnämnden.

I angelägenhet, som ej handlägges
vid allmän domstol, krigsrätt,
arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen,
beslutar biträde
om utredning. Har biträde ej förordnats,
beslutar rättshjälpsnämnden.

Föreslagen lydelse

bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
eller boskillnad
får biträde förordnas endast om
särskilda skäl föreligger med hänsyn
till makarnas förhållanden eller
boets beskaffenhet.

20 kap. 19 § föräldrabalken, för§5 Biträde

och skiftesman har rätt
till skälig ersättning för arbete,
tidsspillan och utlägg som uppdraget
krävt. Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, centralmyndigheten
fastställer taxa
som skall tillämpas vid bestämmande
av ersättning.

Har biträde eller skiftesman
genom vårdslöshet eller försummelse
föranlett kostnad för rättshjälpen,
skall detta beaktas vid
ersättningens bestämmande.

Ersättning till biträde fastställes
i mål eller ärende vid allmän domstol,
krigsrätt, arbetsdomstolen eller
bostadsdomstolen av domstolen.
Ersättning till biträde i annat fall
och till skiftesman fastställes av
rättshjälpsnämnden.

Biträde får ej förbehålla sig eller
mottaga ersättning av sin huvudman
utöver vad som följer av
22 §. Har det skett, är förbehållet
utan verkan och skall biträdet återbetala
vad han uppburit för mycket.
I fråga om ersättning till skiftesman
skall vad som har sagts nu
äga motsvarande tillämpning.

§6

5 Senaste lydelse 1974: 1091.

8 Senaste lydelse 1974: 1091.

JuU 1975/76:17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förordnats skiftesman, beslutar
denne om utredning.

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt
till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ersättningen
bestämmes av rättshjälpsnämnden.

31 §*

I fråga om part som åtnjuter I fråga om part som åtnjuter allallmän
rättshjälp i mål eller ären- män rättshjälp i mål eller ärende

de vid allmän domstol, krigsrätt, vid allmän domstol, krigsrätt, ararbetsdomstolen
eller bostadsdom- betsdomstolen eller bostadsdomstolen
äger bestämmelse i lag om stolen äger i fråga om kostnaderna

parts rättegångskostnad tillämp- för rättshjälpen bestämmelse i lag

ning i fråga om kostnaderna för om parts rättegångskostnad tillrättshjälpen.
Motpart eller annan lämpning utom beträffande ersätt som

är ersättningsskyldig för såda- ning för ränta. Motpart eller anna
kostnader skall åläggas att utge nan som är ersättningsskyldig för

ersättningen till statsverket. sådana kostnader skall åläggas att

utge ersättningen till statsverket.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten, om
det ej med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andra maken
att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen.

Har i ärende om bodelning skiftesman
förordnats och har ena
maken åtnjutit allmän rättshjälp,
skall rättshjälpsnämnden, om det
ej med hänsyn till omständigheterna
är obilligt, ålägga andra maken
att betala statsverket hälften av
kostnaderna för skiftesmannen
och för utredning som denne har
föranstaltat om. Beslutet får verkställas
enligt vad som är föreskrivet
om domstols dom.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan
parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i
fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyldighet
åläggas mot statsverket för dessa kostnader i deras helhet
eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

39 §

Beslut om rättshjälp enligt 36 § meddelas på ansökan av den tilltalade.
Sådant beslut meddelas av den domstol där målet är anhängigt.

Har rätten skilt saken från sig får den, till dess talan fullföljts av den
tilltalade eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i
högre rätt.

7 Senaste lydelse 1974: 1091.

tl Riksdagen 1975176. 7 sami. Nr 17

JuU 1975/76:17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föreligger omständighet som
anges i 34 § första stycket 2 beträffande
den tilltalade, skall domstolen
förordna att rättshjälpen
skall upphöra. Dömes den tilltalade
för brottet, skall han utan hinder
av vad som föreskrives i 38 §
första stycket åläggas att betala
hela kostnaden för rättshjälpen.

Ändras den tilltalades ekonomiska
förhållanden i sådan mån
att han ej längre är berättigad till
rättshjälp, skall domstolen förordna
att rättshjälpen skall upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

De nya bestämmelserna om rättshjälp i ärende om bodelning gäller
ej i fråga om rättshjälp som begärts före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 137) om ekonomiskt bistånd till
svenska medborgare i utlandet m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973: 137) om ekonomiskt
bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.

dels att i 1 och 8 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Lämnas bistånd enligt 4 § för bestridande av kostnader i rättegång
eller under förundersökning om brott och dömes den som erhållit bistånd
för brottet, skall han till statsverket återbetala vad han mottagit.
Återbetalningsskyldigheten får dock jämkas eller efterges, om skäl
härtill föreligger med hänsyn till hans brottslighet eller personliga och
ekonomiska förhållanden.

Frikännes den som erhållit bistånd enligt 4 § för brottet skall han
till statsverket återbetala vad han mottagit endast i den mån särskilda
skäl föreligger.

Nedlägges rättegång eller för- Nedlägges rättegång eller förundersökning
om brott mot den undersökning om brott mot den

som erhållit bistånd enligt 4 § som erhållit bistånd enligt 4 §

utan att skuldfrågan avgjorts ge- utan att skuldfrågan avgjorts genom
dom, skall den som erhållit nom dom, skall den som erhållit

bistånd, i den mån det med hän- bistånd, i den mån det med hänsyn
till omständigheterna är skä- syn till omständigheterna är skä -

JuU 1975/76:17

Nuvarande lydelse

ligt, till statsverket återbetala vad
han mottagit.

Föreslagen lydelse

ligt, till statsverket återbetala vad
han mottagit. Detsamma gäller om
skuldfrågan i annat fall kan antagas
ej komma att avgöras genom
dom därför att den som erhållit
bistånd håller sig undan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Motionerna

Vid 1975 års riksmöte väckta motioner

I motionen 1975: 19 av herr Börjesson i Falköping (c) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om täckning med allmänna medel,
helt eller delvis, av motpartskostnad i rättegång.

I motionen 1975: 102 av herrar Johansson i Växjö (c) och Olsson i
Sundsvall (c) yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag
till sådan ändring av rättshjälpslagen (1972: 429) att rättshjälp enligt
de allmänna reglerna skall kunna utgå till näringsidkare även i angelägenhet
som har samband med hans näringsverksamhet.

I motionen 1975: 136 av herr Helén m. fl. (fp) yrkas såvitt nu är
i fråga att riksdagen beslutar anta sådan ändring i rättshjälpslagen, att
den som är berövad friheten eller riskerar ett frihetsberövande erhåller
en ovillkorlig rätt att på begäran få offentligt biträde.

I motionen 1975: 322 av herrar Lidgård (m) och Winberg (m) yrkas
att riksdagen måtte uttala att under förutsättning att övriga villkor för
allmän rättshjälp är uppfyllda ”särskilda skäl” icke skall behöva anföras
för att sådan rättshjälp skall kunna beviljas för ärendes anhängiggöranae
och handläggning vid kommissionen respektive domstolen för
de mänskliga rättigheterna.

I motionen 1975: 451 av herr Winberg m. fl. (m) yrkas att riksdagen
ger regeringen till känna

1. att sådana bestämmelser bör införas i rättshjälpslagen som ger
näringsidkare möjlighet att få rättshjälp också i angelägenheter som berör
hans näringsverksamhet,

2. att reglerna om rättshjälp bör få en sådan utformning att de även
täcker kostnaderna för särskilt utsedd skiftesman,

3. att minskad restriktivitet bör ske vid tillämpning av reglerna om
rättshjälp genom offentligt biträde.

I motionen 1975: 1110 av herr Israelsson m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär sådan ändring i lagen (1966: 293) om bere -

JuU 1975/76:17

dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall att envar sorn blir föremål
för intagning enligt denna lag alltid tillförsäkras ett kompetent juridiskt
biträde som har att företräda den intagnes partsintresse.

I anledning av propositionen väckta motioner

I motionen 1975/76: 83 av herr Hugosson (s) yrkas i första hand att
riksdagen beslutar att det föreslagna tillägget till 19 § rättshjälpslagen
avslås och därmed utgår ur lagen (yrkande 1) och i andra hand, därest
yrkande 1 icke vinner riksdagens bifall, att riksdagen beslutar att motionen
för beaktande överlämnas till den av chefen för justitiedepartementet
den 7 maj 1975 tillkallade utredningen för en allmän översyn av
rättshjälpssystemet (yrkande 2).

I motionen 1975/76: 84 av herr Nyquist (fp) och fru Wiklund (c)
yrkas

1. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om tillämpningen
av 9 § andra stycket 8 samt 19 § tredje stycket andra punkten förslaget
till lag om ändring i rättshjälpslagen,

2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om 8 § andra
stycket instruktionen för rättshjälpsnämnderna.

I motionen 1975/76: 85 av herr Winberg (m) och fru Lindquist (m)
yrkas

A. att riksdagen beslutar att på skiftesman som förordnas enligt
rättshjälpslagen skall uppställas samma behörighetskrav som jämlikt

21 § samma lag uppställs för biträde,

B. att riksdagen ger regeringen till känna att sådana bestämmelser
snarast bör införas i rättshjälpslagen som ger näringsidkare möjlighet
att få rättshjälp också i angelägenheter som berör hans näringsverksamhet.

Utskottet

Inledning

Åren 1972—1973 beslöt riksdagen en genomgripande reform av samhällets
rättshjälp, se prop. 1972: 4, JuU 12, rskr 205, prop. 1972: 132,
JuU 1973: 1, rskr 21 och prop. 1973: 74, JuU 19, rskr 169. Reformen
regleras främst i den nya rättshjälpslagen (1972: 429), som trädde i kraft
den 1 juli 1973.

Enligt det nya systemet för rättshjälp kan rättshjälp i princip lämnas
var och en i varje rättslig angelägenhet, där behov av bistånd föreligger,
oavsett om angelägenheten skall behandlas vid domstol eller vid
annan myndighet eller om den inte alls skall prövas av myndighet.
Lagen skiljer mellan fyra slag av rättshjälp, nämligen allmän rättshjälp,
rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde
samt rådgivning.

JuU 1975/76:17

Allmän rättshjälp kan lämnas i fråga om varje rättslig angelägenhet
där behov av sådant bistånd föreligger, såvida inte rättshjälp skall utgå
i annan form. Hjälpen innebär att staten betalar kostnaderna i ärendet,
bl. a. kostnad för biträde, under förutsättning att den rättssökande själv
bidrar till kostnaden efter förmåga enligt vissa normer. Rättshjälp åt
misstänkt i brottmål innefattar bl. a. förordnande av offentlig försvarare.
Rättshjälp genom offentligt biträde förekommer i vissa i lagen
särskilt angivna förvaltningsärenden som rör den personliga rörelsefriheten
eller den kroppsliga integriteten. Rättshjälp kan slutligen utgå i
form av rådgivning, som innebär rätt att mot en avgift av f. n. 60 kronor
få göra en kortare konsultation hos advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå.

För tillgodoseende av allmänhetens behov av rättshjälp har inrättats
ett antal allmänna advokatbyråer, vilkas advokater eller biträdande jurister
lämnar rättshjälp. Rättshjälp lämnas emellertid också av advokat
eller biträdande jurist vid enskild advokatbyrå. I vissa fall får även
annan person lämna rättshjälp.

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet sköts regionalt av
särskilda rättshjälpsnämnder. Det finns sex sådana nämnder. För tillsyn
över verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer
och för samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet finns en
centralmyndighet. Som sådan fungerar det nyinrättade domstolsverket.

Beslut som rör allmän rättshjälp meddelas i regel av rättshjälpsnämnd.
Fråga om ersättning till biträde i mål eller ärende vid allmän
domstol prövas dock av domstolen. Även beslut som rör rättshjälp åt
misstänkt i brottmål meddelas av den domstol som handlägger själva
målet. Beslut angående rättshjälp genom offentligt biträde meddelas
däremot alltid av rättshjälpsnämnd.

Beslut som meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till centralmyndigheten
och prövas där av en särskild besvärsnämnd.

Reformarbete

Sedan rättshjälpslagen trädde i kraft har efter hand i skilda sammanhang
aktualiserats olika frågor angående tillämpningen av den nya
lagstiftningen. I några fall där speciella olägenheter visat sig föreligga
har vissa smärre ändringar vidtagits i lagen (se prop. 1974: 71, JuU 18,
rskr 235).

Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), som innan domstolsverket
trädde i funktion var centralmyndighet för rättshjälpen, har under
hösten 1974 gjort en samlad genomgång av erfarenheterna från tilllämpningen
av rättshjälpssystemet. Utredningen har redovisats i en till
justitiedepartementet överlämnad promemoria Översyn av rättshjälpssystemet.
I promemorian läggs fram förslag till ändringar i rättshjälpslagen
för att råda bot på vissa mindre brister. Samtidigt förs också
fram synpunkter på ändringar av mera genomgripande natur.

JuU 1975/76:17

Inom riksdagen har vid flera tillfällen aktualiserats frågan om komplettering
av rättshjälpen med bestämmelser som möjliggör att ersättning
till skiftesman vid bodelning med anledning av skilsmässa betalas
av allmänna medel. Spörsmålet har behandlats i en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria (Ds Ju 1975: 15) Rättshjälp för skiftesman
vid bodelning.

I maj 1975 tillsattes efter regeringens bemyndigande en utredning
(Ju 1975: 07) om en allmän översyn av rättshjälpssystemet. Enligt direktiven
för utredningen bör dess arbete i första hand inriktas på att
effektivisera de olika rättshjälpsformerna. Härvid aktualiseras såväl
dessas tillämpningsområde och innehåll som olika organisatoriska frågor.
Utgångspunkten bör dock enligt direktiven vara att allmän rättshjälp
också i fortsättningen skall utgöra grunden för systemet, kompletterad
med rättshjälp åt misstänkt i brottmål och rättshjälp genom
offentligt biträde.

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av överväganden i DON:s promemoria läggs i den föreliggande
propositionen fram förslag till vissa smärre justeringar i rättshjälpslagen,
vilkas genomförande inte ansetts böra anstå i avbidan på
att utredningens arbete slutförs. Det gäller här frågor om rättshjälpsnämnds
sammansättning och beslutförhet, kostnad för expeditions- och
exekutionsavgift, ersättningsskyldighet för ränta på rättshjälpskostnad
och beslut om upphörande av rättshjälp åt misstänkt i brottmål. I propositionen
föreslås också att kostnaden för skiftesman vid bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad skall kunna ersättas
inom rättshjälpslagens ram. Detta förslag är grundat på de överväganden
som redovisats i den nyssnämnda departementspromemorian.

I propositionen föreslås slutligen en mindre ändring av reglerna om
återbetalningsskyldighet till statsverket i lagen (1973: 137) om ekonomiskt
bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1976.

I det följande tar utskottet till närmare behandling upp förslagen i
fråga om delegation av rättshjälpsnämnds beslutanderätt och om skiftesman
vid bodelning samt de spörsmål i övrigt som berörs av föreliggande
motionsyrkanden. Övriga i propositionen framlagda förslag tillstyrks
utan vidare yttrande.

Delegation av rättshjälpsnämnds beslutanderätt

Tjänsteman vid rättshjälpsnämnd får enligt 5 § tredje stycket rättshjälpslagen
i den utsträckning regeringen bestämmer på nämndens vägnar
slutligt pröva rättshjälpsärende. Sådan tjänsteman skall enligt samma
stadgande vara lagfaren och ha erfarenhet av domstols- eller advokatverksamhet.
Med stöd av bemyndigandet i lagen har i 8 § instruk -

JuU 1975/76:17

tionen (1973: 250) för rättshjälpsnämndema föreskrivits att ärende eller
grupp av ärenden sorn inte är av större vikt eller av principiell betydelse
får överlämnas till tjänsteman vid nämnden för avgörande. Beslut
om avslag får dock meddelas i denna ordning bara när saken är
uppenbar eller brådskande och då alltid med anmälningsskyldighet
till nämnden.

Mot bakgrund av att beslut i flera typer av rättshjälpsärenden inte
kräver den kvalificerade juristkompetens som lagen anger uttalar departementschefen
i propositionen att delegation bör kunna ske i större
utsträckning än som hittills har skett. Därvid bör enligt hans mening
högre kompetenskrav för beslutanderätten inte upprätthållas än avgörandets
beskaffenhet kräver. De typer av ärenden som enligt departementschefen
i första hand bör ifrågakomma för delegation till nya kategorier
av tjänstemän är beslut om allmän rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad
och verkställande av avräkning enligt 27 § eller slutreglering
enligt 30 § rättshjälpslagen. Också vissa andra beslutstyper bör kunna
komma i fråga. Allmänt bör dock enligt departementschefen gälla att
delegation inte får ske i rättshjälpsärende som är av svår beskaffenhet
eller vars avgörande annars kräver särskild erfarenhet. Beträffande
kompetensen hos beslutsfattaren anser han inte att några formella krav
bör ställas upp i lag. Delegationsmöjligheten bör avse tjänsteman vid
nämndens kansli och omfatta även den som inte är i besittning av viss
formell kompetens, t. ex. juris kandidatexamen. Det bör ankomma på
centralmyndigheten för rättshjälpen att pröva vilka kompetenskrav som
bör ställas. Någon särbestämmelse i fråga om avslagsbeslut synes departementschefen
inte påkallad, eftersom anmälningsskyldigheten och
besvärsmöjligheten i förening får anses erbjuda tillräckliga garantier
mot rättsförluster. I anslutning härtill uttalar departementschefen att
samtliga behörighetsregler bör finnas samlade i instruktionen för rättshjälpsnämndema.
De bestämmelser som nu finns i rättshjälpslagen om
handläggares kvalifikationer bör således i fortsättningen meddelas i
administrativ ordning. Med hänsyn härtill föreslås att andra punkten i
5 § tredje stycket rättshjälpslagen upphävs.

I motionen 1975/76: 84 biträds förslaget att behörighetsregeln i 5 §
tredje stycket rättshjälpslagen utgår ur lagen. I anslutning till ett uttalande
under remissbehandlingen av DON:s promemoria framför
emellertid motionärerna samtidigt ett önskemål som innebär att den
omständigheten att ett delegationsärende är av brådskande natur inte
bör medföra behörighet för annan än rättsbildad personal att avgöra
ärendet. Instruktionen för rättshjälpsnämndema bör utformas i enlighet
med det anförda. Det däremot svarande motionsyrkandet går ut på att
riksdagen skall godkänna vad motionärerna anfört i denna del (yrkande
2).

Utskottet delar departementschefens uppfattning att delegation av be -

JuU 1975/76:17

slutanderätten i rättshjälpsärenden bör kunna komma i fråga i större
omfattning än hittills. Utskottet ansluter sig också till tanken att samtliga
behörighetsregler för tjänstemän, till vilka delegation kan ske, samlas
i instruktionen för rättshjälpsnämnderna. När det gäller utformningen
av dessa regler konstaterar utskottet att möjligheterna att överlåta beslutanderätten
till icke rättsbildad personal begränsas av den av departementschefen
uppställda principen att delegation inte får ske i
ärende som är av svår beskaffenhet eller vars avgörande eljest kräver
särskild erfarenhet. I linje med vad motionärerna uttalat anser utskottet
att man inte bör nöja sig härmed. Av rättssäkerhetsskäl bör vid behörighetsreglernas
utformning beaktas angelägenheten av att icke rättsbildad
personal tilläggs rätt att avslå ansökan eller framställning enbart
där saken är uppenbar. I ärenden av brådskande natur bör behörighet
att besluta om avslag tillkomma endast rättsbildad personal. Vad utskottet
sålunda uttalat i anledning av motionen 1975/76: 84 (yrkande
2) bör ges regeringen till känna.

Skiftesman vid bodelning

I samband med äktenskapsskillnad kan makar med nuvarande regler
få allmän rättshjälp såvitt avser bodelningsfrågan. Ibland kan redan
rättshjälp som har beviljats för själva äktenskapsskillnaden anses omfatta
även vissa spörsmål om bodelning, nämligen då bodelningen utgör
en förutsättning för lösandet av övriga frågor som kommer upp i samband
med skilsmässan, t. ex. om vårdnad och underhåll. I övrigt betraktas
bodelning i rättshjälpshänseende som en separat rättslig angelägenhet.
Mot bakgrund av uttalanden i förarbetena till rättshjälpslagen
är praxis i fråga om beviljande av allmän rättshjälp för bodelning
ganska restriktiv. Beviljas rättshjälp innebär det att sökanden mot erläggande
av kostnadsbidrag får kostnaden för biträde och eventuell utredning
betald av allmänna medel. Kostnaden för skiftesman ingår
däremot inte bland förmånerna.

Redan vid rättshjälpsreformens tillkomst uppehöll sig riksdagen ingående
vid frågan om behovet av rättsligt biträde i bodelningsärenden och
uttalade att rättshjälpssystemet borde kompletteras med bestämmelser
enligt vilka ersättning till skiftesman i princip betalas av allmänna medel.

En utgångspunkt för de i propositionen framlagda förslagen i fråga
om skiftesman vid bodelning är att skiftesman skall förordnas av domstol
och att skiftet liksom hittills skall vara en privaträttslig förrättning.
Den lösning som föreslås i propositionen innebär att 9 § andra stycket
rättshjälpslagen kompletteras med en punkt 8, enligt vilken som kostnad
för allmän rättshjälp skall anses den rättssökandes kostnad för
skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning
av äktenskapsskillnad eller boskillnad. En grundläggande förut -

JuU 1975/76:17

sättning för att ersättning till skiftesman skall betalas av staten är med
den föreslagna konstruktionen att den rättssökande beviljas allmän
rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt de allmänna reglerna i 6 och 8 §§
rättshjälpslagen måste han således ha såväl behov av bistånd i angelägenheten
som befogat intresse av att få sin sak behandlad.

Jämsides med bestämmelsen om skiftesman i 9 § andra stycket föreslås
i propositionen ett stadgande i 19 § tredje stycket om begränsning
av möjligheterna att få biträde förordnat i bodelningsärende i anledning
av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Enligt det föreslagna stadgandet
skall biträde få förordnas i sådant ärende endast om särskilda
skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.
Lagstiftningen innebär att bistånd genom skiftesman prioriteras
framför bistånd genom biträde åt endera eller båda parterna.

När det gäller frågan om behovet av rättshjälp i bodelningsärenden
uttalar departementschefen rent allmänt att förhållandena vid bodelning
ofta är ganska okomplicerade och att behovet av juridiskt stöd
därför inte bör överskattas. Med hänsyn till de starkt stegrade kostnaderna
för samhällets rättshjälp i stort bör enligt hans mening försiktighet
iakttas när det gäller att ytterligare utvidga rättshjälpsförmånerna.
En utgångspunkt för behovsprövningen bör enligt departementschefen
vara att allmänna medel inte skall läggas ned på bodelningar av enkel
beskaffenhet. Ett mindre lösörebo bör som regel kunna delas utan medverkan
av skiftesman. Det huvudsakliga tillämpningsområdet för rättshjälp
i bodelningsangelägenhet bör enligt departementschefen i enlighet
härmed alltjämt vara fall där fastighet, rörelse eller annan mer svårskiftad
egendom ingår i boet. Han är dock inte främmande för att också
andra omständigheter ibland kan motivera rättshjälp. Exempel härpå
kan vara den situationen att tillämpning av den särskilda jämkningsregeln
i 13 kap. 12 a § giftermålsbalken kan bli aktuell och fall där
tvistiga vederlagsfrågor föreligger. Däremot anser departementschefen
det tveksamt om det fallet att motsättningarna mellan makarna främst
rör frågan om vem som skall tillskiftas hyresrätten till den gemensamma
bostaden annat än undantagsvis bör motivera att rättshjälp meddelas.
Att makar vill ha skiftesman bara för att slippa från praktiska bestyr
i samband med bodelningen, exempelvis upprättande av bodelningshandling,
bör enligt departementschefen naturligtvis inte vara något
skäl för rättshjälp.

I fråga om den i 19 § föreslagna begränsningen i biträdesförmånen
uttalar departementschefen att det enligt hans mening redan av ekonomiska
skäl är uppenbart att rättshjälp i bodelningsfråga inte regelmässigt
kan få omfatta både förmånen av skiftesman och förmånen av
biträde åt en eller båda makarna. En rimlig avvägning mellan rättsskyddsintresset
och kostnaderna måste göras, och därvid bör bistånd
genom skiftesman prioriteras. Till stöd för denna bedömning uttalar

JuU 1975/76:17

departementschefen bl. a. att det åligger en skiftesman att utreda boet
och söka förmå parterna att nå en uppgörelse i godo samt att skiftesmannen
dessutom i motsats till partsbiträde har befogenhet att företa
tvångsskifte om parterna inte kan komma överens. Häri ligger enligt
departementschefen en viss garanti mot att en bodelningstvist onödigtvis
förhalas på grund av en oresonlig inställning från makarnas sida.
Enligt hans mening kan därför skiftesman ofta antas utgöra ett effektivare,
snabbare och billigare alternativ än biträde. Rörande innebörden
av uttrycket ”särskilda skäl” i begränsningsregeln hänvisar departementschefen
till uttalanden härom i departementspromemorian. Där
anges som exempel på fall där på grund av personliga förhållanden biträde
undantagsvis kan vara motiverat att parten till följd av sjukdom,
språksvårigheter, hög ålder eller liknande omständighet har svårt att
ta till vara sina intressen. Däremot bör enligt promemorian det inte
ovanliga fallet att makarna i samband med skilsmässa har vissa svårigheter
att otvunget kommunicera med varandra inte utgöra särskilt
skäl för biträde med stöd av det allmänna. Som exempel på fall där
boets beskaffenhet kan motivera biträde anges i promemorian att det
i boet ingår en mer omfattande rörelse på vars värdering skilda synsätt
kan anläggas. Departementschefen tillägger att, om part är missnöjd
med skiftesmannens avgörande och vill klandra skiftet genom att
väcka talan vid domstol, frågan om förordnande av biträde i klandermålet
är att bedöma enligt den allmänna regeln i 19 § andra stycket.

Departementschefens nu återgivna överväganden kritiseras i motionerna
1975/76: 83 och 1975/76: 84. I båda motionerna uttalas önskemål
om en mindre restriktiv tillämpning av de föreslagna bestämmelserna
i 9 § andra stycket och 19 § tredje stycket än den som departementschefen
förordat. Ett liknande utalande görs i motionen 1975/76: 85.

I motionen 1975/76: 83 kritiseras särskilt den föreslagna begränsningen
av möjligheterna att förordna biträde i bodelningsärende. Om möjligheten
för den ekonomiskt svagare att få biträdeshjälp begränsas, ökar
man enligt motionären samtidigt den besuttnes möjlighet att få sina
synpunkter beaktade. Enbart den omständigheten, att den ekonomiskt
svagare parten inte får biträde och vet att andra maken biträds av jurist,
kommer enligt motionären säkerligen att medföra att den svagare
parten känner sig än mer utlämnad och finner det meningslöst att
framföra sina synpunkter. Motionären anför vidare att bodelningar
numera som regel är mera komplicerade än tidigare samt att de biträden
makarna anlitat i skillnadsärendet inte spelat ut sina roller när bodelningsfrågan
aktualiseras. Bl. a. mot den nu angivna bakgrunden yrkar
motionären i första hand avslag på förslaget att införa den nämnda
begränsningsregeln i 19 § tredje stycket rättshjälpslagen. För det fall
att detta yrkande ej vinner bifall hemställer han att motionen för be -

JuU 1975/76:17

aktande överlämnas till den i det föregående nämnda utredningen om
en allmän översyn av rättshjälpssystemet.

I motionen 1975/76:84 uttalas att rättshjälp i bodelningsärende bör
utgå i alla de fall där det motiveras av kravet på parternas likställighet
och där det är en förutsättning för att part skall kunna föra sin talan
på ett tillfredsställande sätt. Motionärerna tar också avstånd från departementschefens
prioritering av bistånd genom skiftesman på bekostnad
av bistånd genom biträde. De båda formerna av bistånd bör enligt
motionärerna ses som komplement till varandra. Innebörden av uttrycket
”särskilda skäl” som villkor för biträdesförordnande bör enligt motionärerna
ges en vidare tolkning än vad uttalandena i propositionen
ger vid handen. Utöver där nämnda exempel bör enligt mottionärerna
anges det fall att ena parten har biträde medan den andra på grund av
bristande ekonomi saknar denna personliga hjälp. Som en allmän regel
bör enligt motionärerna gälla att i de fall där det föreligger ett behov
av biträde för att part skall kunna utföra sin talan på ett tillfredsställande
sätt så skall sådant biträde förordnas. Motionsyrkandet går ut
på att riksdagen bör godkänna vad motionärerna sålunda anfört om
tillämpningen av 9 § andra stycket och 19 § tredje stycket rättshjälpslagen.

Till en början vill utskottet erinra om att utskottet vid tidigare tillfällen
framhållit angelägenheten av att frågan om en tillfredsställande
reglering av kostnadsansvaret för särskilt utsedd skiftesman bringades
till en snar lösning. Utskottet, som därvid inte tagit ställning till om
lösningen skulle sökas inom rättshjälpslagens ram eller på annat sätt,
biträder den av departementschefen förordade ordningen att kostnad
för skiftesman skall ingå bland förmånerna enligt rättshjälpslagen. Utskottet
kan också ansluta sig till förslaget att de allmänna villkoren enligt
6 och 8 §§ rättshjälpslagen skall gälla även vid prövning av fråga
om allmän rättshjälp bör beviljas i bodelningsärende. I likhet med motionärerna
och flera remissinstanser ställer sig utskottet däremot tvekande
inför den restriktivitet som präglar departementschefens uttalanden
rörande den praktiska tillämpningen av de nya stadgandena i 9 § andra
stycket och 19 § tredje stycket. Utskottet har härvidlag särskilt fäst sig
vid frågan om hur man skall kunna åstadkomma erforderlig balans mellan
i ekonomiskt hänseende olika lottade makar. Även om utskottet biträder
departementschefens uppfattning att rättshjälp i bodelningsfråga
inte regelmässigt kan få omfatta både förmånen av skiftesman och förmånen
av biträde åt en eller båda parterna, synes det förhållandet att en
mera bemedlad part kan skaffa sig en alltför fördelaktig position ofta
kunna leda till stötande resultat.

Av det anförda framgår att utskottet i likhet med motionärerna har
den principiella uppfattningen att den nya ordningen borde tillämpas

JuU 1975/76:17

med mindre restriktivitet än vad som följer av departementschefens
uttalanden. Emellertid kan man enligt utskottets mening när det nu
gäller att ytterligare utvidga rättshjälpsförmånerna inte underlåta att
beakta de starkt stegrade kostnaderna för samhällets rättshjälp i stort.
I avsaknad av närmare beräkningar av den kostnadsökning som en utvidgad
reform kan medföra anser sig utskottet därför för närvarande
böra godta att den av departementschefen förordade ordningen tillämpas
under ett inledande skede. Frågan om en utvidgning av förmånerna
i enlighet med vad utskottet nyss angivit som sin principiella uppfattning
bör emellertid tas upp till övervägande av utredningen om en allmän
översyn av rättshjälpssystemet. Utredningsuppdraget bör också
innefatta en omprövning av den prioriteringsregel som det nya stadgandet
i 19 § tredje stycket rättshjälpslagen innebär. Förslag i anledning
av utredningens överväganden i det här behandlade hänseendet
bör föreläggas riksdagen utan dröjsmål. Vad utskottet nu i anledning
av motionerna 1975/76: 83 och 1975/76: 84 uttalat bör ges regeringen
till känna.

Med hänsyn till att den ordningen nu införs att kostnaden för skiftesman
vid bodelning skall kunna ersättas inom rättshjälpslagens ram
saknas anledning för riksdagen att göra något tillkännagivande i detta
hänseende såsom yrkats i den vid årets början väckta motionen 1975:
451 (yrkande 2).

I motionen 1975/76: 85 framställs ett yrkande av innebörd att på
skiftesman skall uppställas samma behörighetskrav som enligt 21 §
rättshjälpslagen gäller för biträde, dvs. att han skall vara advokat, biträdande
jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget.
Till stöd för yrkandet anför motionärerna att skiftesmannens uppgifter
många gånger kommer att vara av samma svårighetsgrad som ett
biträdes och att kostnaderna för hans arbete skall utgå av allmänna
medel.

Härtill vill utskottet i likhet med departementschefen påpeka, att det
redan enligt ärvdabalken åvilar domstolen att pröva en föreslagen skiftesmans
lämplighet. Med hänsyn härtill anser sig utskottet kunna utgå
från att det av motionärerna efterlysta behörighetskravet i praktiken
kommer att bli uppfyllt. Nämnvärd risk för att allmänna medel skulle
komma en olämplig skiftesman till del kan därför inte anses föreligga.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet erfordras
således inte.

Rättshjälp åt näringsidkare

Enligt rättshjälpsreformen gäller bl. a. den begränsningen i tillämpningsområdet
för allmän rättshjälp att sådan hjälp inte får lämnas näringsidkare
i angelägenhet som har samband med hans näringsverk -

JuU 1975/76:17

samhet om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till
hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.

Den angivna inskränkningen i möjligheterna till allmän rättshjälp
har motionsvägen kritiserats redan vid rättshjälpsreformens införande
och varje år sedan dess. Kritiken återkommer nu i motionerna 1975:
102, 1975: 451 och 1975/76: 85. Bl. a. mot bakgrund av hittills vunna
erfarenheter av rättshjälpslagens tillämpning och under åberopande av
i huvudsak samma skäl som anfördes vid rättshjälpsreformens antagande
framställs i motionerna yrkanden som syftar till att näringsidkare
i ökad utsträckning bör beredas möjlighet till rättshjälp i angelägenhet
som har samband med hans näringsverksamhet.

Vid ställningstagande föregående år till frågan om i vilken utsträckning
rättshjälp bör kunna meddelas näringsidkare uttalade utskottet att
en omprövning av spörsmålet borde komma till stånd utan onödigt
dröjsmål (JuU 1974: 18, rskr 235). Utskottet lämnade öppet huruvida
omprövningen borde ske i samband med den samlade bedömning av
utvecklingen på rättshjälpsområdet som departementschefen hade förutskickat
eller om den skulle äga rum i särskild ordning. För omprövningen
borde enligt utskottet inte läggas fast några bestämda riktlinjer.
Det var emellertid enligt utskottets mening uppenbart att de särskilda
problemen för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella
aspekten måste ägnas särskild uppmärksamhet.

I direktiven för den nyligen tillsatta utredningen för en allmän översyn
av rättshjälpssystemet uttalas bl. a. att de sakkunniga bör undersöka
om nuvarande regel såvitt avser näringsidkares möjlighet att få
rättshjälp bör vidmakthållas. 1 direktiven uttalar departementschefen
vidare följande:

Frågor om rättshjälp åt näringsidkare har under den tid rättshjälpslagen
har varit i kraft prövats i ett stort antal fall. Som har framhållits
vid 1974 års riksdag (JuU 1974: 18 s. 10) har det härvid uppstått åtskilliga
gränsdragningsproblem. En omprövning av nuvarande regel
kräver emellertid att hänsyn tas till främst de principiella aspekter som
kan läggas på frågan.

Även om utredningsarbetet enligt direktiven bör bedrivas skyndsamt
är det enligt vad departementschefen uttalar i propositionen knappast
realistiskt att räkna med att något förslag på grundval av utredningsresultatet
skall kunna föreläggas riksdagen tidigare än vid 1977/78 års
riksmöte.

I det läge spörsmålet nu kommit finner utskottet anledning att understryka
sitt uttalande föregående år om vikten av att särskild uppmärksamhet
ägnas de speciella problem av jämställdhetsnatur som onekligen
föreligger för mindre och medelstora företagare när det gäller
rätten till rättshjälp. Utskottet vill också nu liksom våren 1974 framhålla
angelägenheten av att den ifrågavarande omprövningen kommer

JuU 1975/76:17

till stånd utan onödigt dröjsmål. En tillfredsställande lösning av spörsmålet
är enligt utskottets mening i själva verket så angelägen, att utskottet
anser sig böra förorda att frågan behandlas av utredningen med
förtur. Vad utskottet sålunda uttalat i anledning av motionerna 1975:
102, 1975: 451 och 1975/76: 85 bör ges regeringen till känna.

Offentligt biträde

Som förut nämnts kan rättshjälp utgå i form av rättshjälp genom
offentligt biträde i vissa mål och ärenden på förvaltningsområdet.
Det gäller här i 41 § rättshjälpslagen angivna ärenden som angår den
personliga rörelsefriheten eller integriteten huvudsakligen inom mentalsjukvården,
nykterhetsvården, barnavården och kriminalvården samt
på utlänningslagstiftningens område. Ersättning till offentligt biträde
utgår av allmänna medel, och den som fått hjälp av offentligt biträde är
inte återbetalningsskyldig för ersättningen. Offentligt biträde förordnas
av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den som åtgärden avser eller
efter anmälan av den myndighet som handlägger det mål eller ärende
vari frågan om biträdesförordnande uppkommit. Enligt 42 § rättshjälpslagen
skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser
om det behövs för tillvaratagande av hans rätt. Vid behovsprövningen
skall enligt lagrummet särskilt beaktas om det i väsentligt hänseende
lämnats motstridiga sakuppgifter under utredningen eller om betydelsefulla
sakförhållanden i övrigt är oklara.

I motionen 1975: 136 yrkas att riksdagen beslutar anta sådan ändring
i rättshjälpslagen, att den som är berövad friheten eller riskerar ett
frihetsberövande ges en ovillkorlig rätt att på begäran få offentligt biträde
(yrkande C 1). I motionen 1975: 451 yrkas att riksdagen skall
ge regeringen till känna att reglerna om rättshjälp genom offentligt
biträde bör tillämpas med minskad restriktivitet (yrkande 3). I motionen
1975: 1110 yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära sådan
ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall att
envar som blir föremål för intagning enligt lagen alltid tillförsäkras ett
kompetent juridiskt biträde.

De frågor om rättshjälp genom offentligt biträde som motionärerna
tar upp har utskottet behandlat vid tidigare tillfällen och senast förra
året (se JuU 1974: 18). Utskottet har därvid på anförda skäl inte ansett
sig kunna förorda en ordning, enligt vilken den enskilde tillförsäkras
en ovillkorlig rätt till offentligt biträde i ärenden där han är eller kan
bli berövad friheten. I fråga om behovsprövningen uttalade utskottet
däremot förståelse för motionärernas önskemål om minskad restriktivitet
och tilläde att det på sina håll torde råda en felaktig uppfattning
om de nuvarande möjligheterna att erhålla offentligt biträde. Vidare
underströk utskottet att stor vikt i det enskilda fallet borde fästas.

JuU 1975/76:17

vid den enskildes egen inställning samt att även andra faktorer, t. ex.
att den enskilde är berövad friheten, borde beaktas.

När frågorna på nytt aktualiseras vill utskottet först erinra om att
rättshjälp genom offentligt biträde är en av de rättshjälpsformer som
skall ses över av den förut nämnda utredningen. I direktiven för utredningen
uttalar departementschefen att särskilt beträffande denna form
av rättshjälp bör undersökas förutsättningarna för en något vidare tilllämpning
genom en ändring av reglerna om hur prövningen av biträdesbehovet
skall ske. I sammanhanget vill utskottet också nämna att flera
av de remissinstanser som avgett yttranden över DON:s i det föregående
nämnda promemoria hävdat att behov föreligger av en lagändring
i syfte att åstadkomma vidgade möjligheter till offentligt biträde.

Utskottet finner i anledning av de föreliggande motionerna skäl atl
på nytt uttala sin förståelse för motionärernas önskemål om en vidare
tillämpning av institutet offentligt biträde. Detta gäller även de i motionen
1975: 1110 upptagna ärendena enligt lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall, som ger utrymme för mycket långvariga
ingripanden av tvångsmässig karaktär och gäller personer som
ofta kan ha särskilda svårigheter att ta till vara sin rätt.

Utskottet utgår från att de i motionerna aktualiserade spörsmålen
kommer att förutsättningslöst övervägas av utredningen för en allmän
översyn av rättshjälpssystemet. Någon riksdagens åtgärd i anledning
av motionsyrkandena erfordras därför inte.

Kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnader

I motionen 1975: 19 hemställs att riksdagen hos regeringen skall
begära förslag om täckning med allmänna medel, helt eller delvis, av
motpartskostnad i rättegång.

Enligt rättegångsbalkens huvudstadgande om rättegångskostnader i
tvistemål skall part som tappar målet ersätta motparten dennes rättegångskostnad
om ej annat är stadgat. Även part som hade rättshjälp
enligt lagen om fri rättegång ålades betalningsskyldighet för motpartens
kostnader enligt kostnadsreglerna i rättegångsbalken. Rättshjälpsreformen
har inte inneburit någon ändring av denna ordning. Inte heller
har införts regler som ger vinnande part möjlighet att få ersättning av
statsverket för kostnader vilka ålagts tappande motpart som har rättshjälp
men saknar förmåga att utge kostnaderna.

Spörsmålet om kostnadsansvaret för vinnande motparts rättegångskostnader
behandlades av utskottet i anledning av en motion i samband
med rättshjälpsreformens antagande (JuU 1972: 12). Utskottet
framhöll då att den i rättegångsbalken föreskrivna skyldigheten för
förlorande part att ersätta motpartens rättegångskostnader är av stor
betydelse som ett korrektiv mot oöverlagda processer. En lösning som
innebär att även dessa kostnader skulle ersättas genom rättshjälpen

JulJ 1975/76:17

kunde enligt utskottet befaras medföra ett ökat antal omotiverade rättegångar.
Eftersom det självfallet är av stor vikt att sådana rättegångar
inte förs med stöd av allmänna medel anslöt sig utskottet, som även
åberopade den allmänna kostnadsaspekten, till den av departementschefen
och av flertalet remissinstanser omfattade meningen att rättshjälpen
inte kunde utsträckas till att också omfatta betalningsskyldighet
för motparts rättegångskostnad. Det behov som den enskilde kan ha att
skydda sig mot sådan betalningsskyldighet fick i stället tillgodoses utanför
rättshjälpens ram. En möjlighet härtill erbjöd enligt utskottet de
rättsskyddsförsäkringar försäkringsbolagen tillhandahåller.

Frågan prövades på nytt förra året i anledning av en motion med
enahanda yrkande som i den nu aktuella motionen (JuU 1974: 18). Utskottet
fann då ej anledning att gå ifrån den bedömning som gjordes
vid rättshjälpsreformens antagande. Ett särskilt skäl härför utgjorde
den lag om rättegången i tvistemål om mindre värden som riksdagen
nyligen hade antagit och vars främsta syfte är att nedbringa parternas
processkostnader. De kostnader som den förlorande enligt den lagen
kan åläggas att ersätta motparten är starkt begränsade, och de nya reglerna
kunde enligt utskottets mening i inte obetydlig utsträckning förväntas
komma att tillgodose det syfte som ytterst uppbar motionen.
Utskottet avstyrkte bifall till motionen. Med hänsyn till motionsspörsmålets
vikt underströk utskottet dock att både frågan om ansvaret för
motparts rättegångskostnad som ett korrektiv mot oöverlagda processer
och frågan om ersättning av statsverket för kostnad som inte kunnat
tas ut av förlorande part som har rättshjälp borde — såsom utskottet
tidigare hade uttalat — följas med uppmärksamhet.

Enligt direktiven för utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemet
bör det speciella spörsmålet om förmånerna enligt rättshjälpslagen
bör omfatta också kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad
inte behandlas av de sakkunniga.

Utskottet, som vid två tillfällen framhållit att nu berörda spörsmål
bör följas med uppmärksamhet, anser för sin del att frågan är av sådan
principiell betydelse för rättshjälpssystemets funktion att den lämpligen
bör närmare genomlysas av utredningen. Utskottet vill tillfoga
att vad utskottet nu uttalat inte innefattar något ställningstagande till
frågan om den nuvarande ordningen bör ändras i något avseende. Utredningens
överväganden bör alltså göras helt förutsättningslöst. Vad
utskottet sålunda anfört i anledning av motionen 1975: 19 bör ges regeringen
till känna.

Rättshjälp i mål inför Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna
m. m.

I motionen 1975: 322 behandlas frågor om rättshjälp i mål inför den
europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna m. m.

Den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd

JuU 1975/76:17

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna innehåller
bestämmelser om bl. a. rätten till livet, förbud mot tortyr, rätten
till personlig frihet och säkerhet, rätten till domstolsprövning och till
vissa garantier i domstolsförfarandet, rätten att inte bli dömd till straff
annat än med stöd i lag och förbud mot retroaktiva straffdomar, rätten
till skydd för privat- och familjeliv, hem och korrespondens, rätten till
tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, rätten till yttrandefrihet,
rätten till församlings- och föreningsfrihet, rätten att ingå äktenskap
och bilda familj samt rätten att föra talan mot kränkningar av fri- och
rättigheter.

Genom konventionen, som tillträtts av sexton stater, däribland Sverige,
har upprättats ett internationellt system, som syftar till att garantera
att konventionsstatema efterlever sina förpliktelser enligt konventionen.
Två särskilda organ har tillskapats, nämligen den europeiska kommissionen
för de mänskliga rättigheterna och den europeiska domstolen för
de mänskliga rättigheterna.

Inför kommissionen kan anhängiggöras såväl mellanstatliga mål som
enskilda klagomål. Antalet enskilda klagomål uppgick under 1960-talet
till i genomsnitt omkring 350 per år. Mot Sverige väcktes 1971 fyra
klagomål, 1972 åtta klagomål och 1973 tre klagomål.

När klagomål inkommer är det en första uppgift för kommissionen
att ta ställning till om målet skall avvisas eller tas upp till saklig prövning.
För att klagomål skall få tas upp gäller bl. a. att alla inhemska
rättsmedel skall ha uttömts och att klaganden skall ha vänt sig till
kommissionen inom sex månader från dagen för det slutliga inhemska
avgörandet. Om kommissionen beslutar att ta upp ett mål till prövning
i sak skall kommissionen dels göra en utredning om fakta i målet,
dels ställa sig till parternas förfogande i syfte att få till stånd en förlikning.
Om en sådan inte kommer till stånd skall kommissionen utarbeta
en rapport, vari kommissionen bl. a. skall ange sin uppfattning
i fråga om vederbörande stat brutit mot sina förpliktelser enligt konventionen.
Rapporten, som överlämnas till Europarådets ministerkommitté,
är ett väsentligt underlag för ministerkommitténs eller domstolens
avgörande av frågan om staten har kränkt konventionen.

För att ett mål skall kunna prövas av domstolen fordras bl. a. att antingen
kommissionen eller stat som är part i målet begärt att målet
skall hänskjutas till domstolen. Om målet inte skall prövas av domstolen,
ankommer det på ministerkommittén att slutligt avgöra målet.
Några egentliga verkställighetsåtgärder kan inte vidtas mot stat som
brutit mot konventionen. Det anses emellertid vara en allvarlig och
uppseendeväckande sak om en stat skulle vägra att rätta sig efter domstolens
dom eller ministerkommitténs avgörande. Det anses att ett sådant
beteende i allmänhet skulle få återverkningar på statens ställning som
medlem av Europarådet.

Det är här fråga om angelägenheter som inte prövas och handläggs

JuU 1975/76:17

här i landet. För sådana fall gäller som villkor för beslut om allmän
rättshjälp — utöver de allmänna kraven att behov av bistånd och befogat
intresse av sakprövning skall föreligga — att särskilda skäl för
rättshjälp skall vara för handen.

I motionen 1975: 322 hemställs att riksdagen måtte uttala att om
övriga villkor för allmän rättshjälp är uppfyllda ”särskilda skäl” inte
skall behöva anföras för att rättshjälp skall kunna beviljas för ärendes
anhängiggörande och handläggning inför kommissionen och domstolen
för de mänskliga rättigheterna. Enligt motionärerna förefaller det mot
bakgrund av rådande praxis inte sannolikt att allmän rättshjälp skulle
komma att beviljas i sådana fall som motionärerna avser.

I anledning av motionen vill utskottet först konstatera att det utbildat
sig en relativt sträng praxis i fråga om att bevilja allmän rättshjälp för
angelägenheter som prövas utomlands. Bland de fall i vilka besvärsnämnden
beviljat rättshjälp i utlandsärenden kan urskiljas två grupper.
Den ena utgörs av ärenden med ett humanitärt inslag, t. ex. ärenden
som gällt skadestånd på grund av nazistisk förföljelse eller återförening
av familjemedlemmar. I den andra gruppen återfinns ärenden rörande
statusfrågor, dvs. frågor om medborgarskap, äktenskapsskillnad, vårdnad
om barn m. m. Sakens särskilda beskaffenhet synes i regel ha varit
utslagsgivande när rättshjälp har beviljats. I flera fall har också hänvisats
till den rättshjälpssökandes förhållanden.

I ärenden av den art som berörs i motionen, dvs. fall där fråga är om
åsidosättande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och
där behov av bistånd och befogat intresse av sakprövning föreligger, är
möjligheterna till rättshjälp enligt rättshjälpslagen inte så begränsade
som motionärerna förmodar.

Avvägningsproblem synes emellertid kunna uppkomma i den praktiska
tillämpningen av den begränsningsregcl som gäller för utlandsärenden.
Utskottet anser därför att utredningen om en allmän översyn
av rättshjälpssystemct vid arbetet på att söka effektivisera de olika
rättshjälpsformema även bör överväga nu angivna gränsdragningsproblem.
Härvid bör också uppmärksammas det av motionärerna berörda
principiella spörsmålet om det lämpliga i att offentliga organ i den stat
som är eller kan bli motpart till den rättssökande har att bedöma förutsättningarna
för att meddela rättshjälp. Under arbetet bör vidare beaktas
de på visst sätt begränsade möjligheter till rättshjälp i ifrågavarande
ärenden som Europarådet erbjuder. Vad utskottet sålunda i anledning
av motionen 1975: 322 uttalat bör ges regeringen till känna.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande delegation av rättshjälpsnämnds beslutanderätt dels

antar 5 § i det i propositionen 1975/76: 47 framlagda
förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

JuU 1975/76:17

dels i anledning av motionen 1975/76: 84 i denna del (yrkande
2) ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende;

2. att riksdagen beträffande skiftesman vid bodelning

dels med avslag på motionen 1975/76: 85 i denna del (yrkande
A) antar 9 § andra stycket 8 samt 16, 19, 22, 23 och 25 §§
samt 31 § tredje stycket i det under punkten 1 nämnda lagförslaget,

dels i anledning av motionen 1975/76: 83 och motionen 1975/
76: 84 i denna del (yrkande 1) ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om en utvidgning av rättshjälpsförmånerna
vid bodelning,

dels avslår motionen 1975: 451 i denna del (yrkande 2) i den
mån den inte tillgodosetts genom vad utskottet ovan hemställt; 3.

att riksdagen antar det under punkten 1 nämnda lagförslaget
i den mån det inte behandlats ovan;

4. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1973: 137) om ekonomiskt bistånd
till svenska medborgare i utlandet m. m.;

5. att riksdagen beträffande rättshjälp åt näringsidkare i anledning
av motionen 1975: 102, motionen 1975:451 i denna del
(yrkande 1) och motionen 1975/76: 85 i denna del (yrkande
B) ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende; 6.

att riksdagen beträffande offentligt biträde avslår motionen
1975: 136 i denna del (yrkande C 1), motionen 1975:451 i
denna del (yrkande 3) och motionen 1975: 1110;

7. att riksdagen beträffande kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnader
i anledning av motionen 1975: 19 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende;

8. att riksdagen beträffande rättshjälp i mål inför Europakommissionen
för de mänskliga rättigheterna m. m. i anledning
av motionen 1975: 322 ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

Stockholm den 4 december 1975

På justitieutskottets vägnar

ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam
(c), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp), Bengtsson
i Göteborg (c), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson i Visby
(s), Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c), fru Andersson i Kumla (s), herrar
Lundgren (s) och Raneskog (c).

JuU 1975/76:17

Reservation

vid punkten 8 i utskottets hemställan

av fröken Mattson (s), herr Larfors (s), fru Bergander (s), herrar
Nilsson i Visby (s), Lövenborg (vpk), fru Andersson i Kumla (s) och
herr Lundgren (s), som beträffande rättshjälp i mål inför Europakommissionen
för de mänskliga rättigheterna m. m. anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med orden
”1 ärenden” och slutar med orden ”till känna” bort ha följande lydelse:
Utskottet ställer sig positivt till den bakom motionsyrkandet liggande
tanken att det måste finnas effektiva möjligheter till rättshjälp i de ärenden
det här gäller, och utskottet anser det vara av vikt att Sverige lever
upp till sina internationella åtaganden och genom skilda åtgärder på
både det nationella och det mellanstatliga planet medverkar till att intentionerna
bakom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna
förverkligas.

I ärenden av den art som berörs i motionen, dvs. fall där fråga är om
åsidosättande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och
där behov av bistånd och befogat intresse av sakprövning föreligger,
är emellertid möjligheterna till rättshjälp enligt rättshjälpslagen inte så
begränsade som motionärerna förmodar. Härjämte måste beaktas att
också Europarådet erbjuder vissa möjligheter till rättshjälp i ifrågavarande
ärenden.

Med hänsyn till det anförda och då det, såvitt utskottet har sig bekant,
i den praktiska tillämpningen inte yppats behov av en sådan utvidgning
av möjligheterna till rättshjälp i dessa ärenden som motionärerna
förordat anser utskottet ett uttalande från riksdagens sida i enlighet
med motionsyrkandet inte vara påkallat. Inte heller erfordras enligt
utskottets mening f. n. någon översyn av den begränsningsregel som
gäller för utlandsärenden enligt rättshjälpslagen.

Det spörsmål motionärerna tagit upp har emellertid intressanta aspekter,
och utskottet finner det angeläget att den praktiska tillämpningen av
rättshjälpslagens regelsystem i fråga om utlandsärenden följs med uppmärksamhet.
Utskottet utgår också från att erforderliga åtgärder kommer
att initieras av centralmyndigheten för rättshjälpen och av regeringens
kansli om utvecklingen ger anledning därtill.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. att riksdagen beträffande rättshjälp i mål inför Europakommissionen
för de mänskliga rättigheterna m. m. avslår motionen
1975: 322.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM I97S 750047