Med anledning av propositionen 1975/76:189 med förslag om insyn i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten m. m. jämte motion (Betänkande 1975/76:FöU40 Försvarsutskottet)

FöU 1975/76:40

Försvarsutskottets betänkande
1975/76:40

med anledning av propositionen 1975/76:189 med förslag om insyn
i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten m. m. jämte
motion

I propositionen 1975/76:189 (försvarsdepartementet) har regeringen - efter
föredragning av statsrådet Holmqvist -

1. berett riksdagen tillfälle att yttra sig över de allmänna riktlinjer för
den militära underrättelsetjänsten som föredragande statsrådet har angett
i propositionen,

2. föreslagit riksdagen att godkänna de grunder för allmän insyn i och
kontroll av underrättelsetjänsten samt den organisationsanknytning för IB
som föredragande statsrådet har redovisat i propositionen.

Med anledning av propositionen har väckts motionen 1975/76:2487 (vpk).

Riksdagsbehandlingen år 1973 av den militära underrättelsetjänsten

Den s. k. IB-affären tilldrog sig stor uppmärksamhet under sommaren
och hösten 1973. I riksdagen uppmärksammades IB-affären genom en interpellationsdebatt
den 18 maj och i samband med den allmänpolitiska debatten
den 7 november. Försvarsutskottet genomförde under tiden den 25
oktober - den 4 december 1973 en särskild granskning av den militära underrättelsetjänsten.
1 betänkandet FöU 1973:25 lämnade utskottet en redovisning
och vissa förslag till riksdagen med anledning av vad utskottet
hade inhämtat genom granskningen. Betänkandet avslutades med följande
sammanfattning:

I betänkandet redovisar försvarsutskottet inledningsvis hur dess granskning
av den s. k. IB-affären har inriktats och genomförts. Vidare lämnas
en kort historik beträffande underrättelsetjänsten i vårt land.

Sveriges behov av en hemlig underrättelsetjänst behandlas i ett särskilt avsnitt.
Efter att ha tecknat en bakgrund redovisar utskottet vissa beslut som
statsmakterna nyligen har fattat samt organisatoriska förhållanden m. m.
Utskottet slår därefter fast att vårt land så länge det vill upprätthålla ett
meningsfullt försvar behöver såväl en underrättelsetjänst som en säkerhetstjänst.
När det gäller underrättelsetjänsten anser utskottet att Sverige utöver
diplomatisk rapportering samt forskning, signalspaning och sammanställning
av information ur öppna källor behöver en särskild underrättelseorganisation
för aktiv inhämtning, av det slag som försvarsstabens särskilda
byrå ("IB”) representerar. Vårt land kan inte ta de mycket stora risker och
kostnader som det skulle medföra att avstå från denna del av underrättelsetjänsten.
Till detta konstaterande knyter utskottet överväganden om
vilka allmänna krav som måste ställas på den särskilda underrättelseorganisationen.
Dessa krav formulerar utskottet på följande sätt:

1 Riksdagen 1975/76. It) samt. Nr 40

FöU 1975/76:40

1. Verksamheten skall avse underrättelser av betydelse för rikets yttre
säkerhet.

2. Organisationen skall vara en del av vårt demokratiska samhälle och
verksamhetens inriktning skall stå under löpande kontroll av statsmakterna.

3. Verksamhet inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och
inte vara inriktad på uppgifter som ankommer på polisen.

4. Verksamheten skall vara effektiv och bedrivas under omdömesgill ledning.
Sekretesskravet måste beaktas.

I ett avsnitt om den särskilda verksamheten vid försvarsstaben redovisas
instruktions- och budgetmässiga förhållanden m. m. med anknytning till
den särskilda verksamheten.

I avsnittet Granskning av påståenden tar utskottet upp några frågekomplex
av stor principiell betydelse. Det har inte varit en strävan från utskottets
sida att pröva sanningshalten i påståenden om enskilda gärningar. Belysning
av sådana påståenden har dock skett under granskningen och tagits till
vara för bedömningen av frågor om inriktning, organisation och ekonomi.
Sådan belysning har i många fall gett förklaring till hur sakförhållandena
kunnat ge anledning till felaktiga slutsatser, som i debatten har förts fram
som påståenden.

Utskottet konstaterar att underrättelsetjänsten inte bedrivs på ett sätt som
strider mot vår deklarerade utrikespolitiska linje och att det inte finns någon
hemlig budget för underrättelsetjänsten utöver de medel som anvisas av
regering och riksdag.

Beträffande påståendena att den hemliga underrättelsetjänsten har utgjort
täckmantel för övervakning i partipolitiskt syfte av svenska medborgare
från regeringens och det socialdemokratiska partiets sida har utskottet funnit
det vara en angelägen uppgift att så långt möjligt kartlägga de faktiska förhållandena.
Med hänsyn till beslutade förändringar angående inriktning och
organisation finns det enligt utskottets mening anledning att hålla isär vad
som har förekommit under år 1970 och senare från vad som har ägt rum
dessförinnan. I fråga om tiden före år 1970 konstaterar utskottet att det
såvitt kunnat utrönas saknas verklighetsunderlag för påståendet om att regeringen
eller närstående organ har styrt verksamhet inom försvarsstabens
särskilda byrå i partipolitiskt syfte.

När det gäller tiden efter det att säkerhetspolisen år 1969 övertagit hela
ansvaret för den icke-militära säkerhetstjänsten finner utskottet att det under
granskningen inte har kommit fram någonting som ger belägg för eller ens
tyder på att den särskilda byråns verksamhet har utnyttjats i partipolitiskt
syfte. Utskottet anser det också klarlagt att fr. o. m. år 1970 har skett en
uppgiftsfördelning mellan rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren som innebär
att försvarsstabens särskilda byrå inom landet endast bedriver verksamhet
som har klart samband med den utåtriktade underrättelseverksamheten.
Fallet Gunnar Ekberg är i viss mån ett undantag. Uppgifter från
Ekberg som gällde rikets inre säkerhet förmedlades emellertid till polisen.
Rikspolisstyrelsen har på utskottets begäran gjort en sammanfattning av
ett antal sådana uppgifter. Sammanfattningen redovisas i bilaga till betänkandet.

Beträffande registren hos rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning samt försvarsstabens
säkerhetsavdelning och särskilda byrå konstaterar utskottet att
de inte har karaktären av åsiktsregister.

Den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen behandlas i ett särskilt

FöU 1975/76:40

avsnitt. Med utgångspunkt i de allmänna krav som utskottet anser att man
bör ställa på den särskilda organisationen för inhämtning av underrättelser
vill utskottet fästa riksdagens uppmärksamhet på att det finns ett visst behov
av åtgärder i olika avseenden. Utskottet lämnar synpunkter på inriktningen
av den hemliga underrättelsetjänsten, sekretessfrågor och personalfrågor.
Frågan om statsmakternas insyn i verksamheten och kontroll av denna
behandlas, liksom också viss fråga angående medelsförvaltning och redovisning.
Beträffande Öst Ekonomiska Byrån anser utskottet att byråns verksamhet
inte i första hand är ett försvarsintresse. Den speciella kompetens
som byrån representerar bör därför enligt utskottets mening inte ges statligt
stöd som innebär organisatorisk anknytning till försvaret.

Avslutningsvis anser utskottet beträffande den hemliga underrättelsetjänsten
i fortsättningen att de frågor som utskottet har berört bör bli föremål
för ett fördjupat studium. Formerna för sådana överväganden bör beslutas
av regeringen.

Riksdagen godkände (rskr 1973:383) den 14 december 1973 de allmänna
krav på den särskilda organisationen för inhämtning av underrättelser som
försvarsutskottet hade angett samt gav som sin mening Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet hade anfört om den hemliga underrättelsetjänsten i
fortsättningen.

Propositionen

Allmänna rikt linjer för den militära underrättelsetjänsten

Föredragande statsrådet (försvarsministern) anser att 1974 års underrättelseutredning-
som tillkallades i januari 1974 och bestod av sex sakkunniga
- inte minst genom den expertundersökning av ett antal kriser som har
utförts, på ett värdefullt sätt har analyserat det svenska militära underrättelseväsendet
och dess roll i vårt försvar. Enligt statsrådets mening har
utredningens redovisning (SOU 1976:19) av underrättelsetjänsten också
medfört att sådana frågor som förekom under den s. k. IB-affären nu kan
diskuteras från mera sakliga utgångspunkter. Utredningens anmärkningar
mot IB-verksamheten rör i huvudsak bara sekretessen kring byråns existens
och vissa rapporter av säkerhetsunderrättelsekaraktär som byrån har lämnat
vidare till försvarsstabens säkerhetsavdelning.

Beträffande behovet av en militär underrättelsetjänst
i fredstid har riksdagen uttalat att en allsidig underrättelsetjänst skall
ingå i vårt totalförsvar. Underrättelseutredningen har anslutit sig till detta.
Enligt dess uppfattning är behovet av en underrättelsetjänst särskilt stort
på grund av vårt läge i gränsområdet mellan två militära block samt vår
alliansfria utrikespolitik. Försvarsministern har samma uppfattning som utredningen
i denna fråga. Några nya omständigheter som minskar behovet
av information om andra länder har inte kommit till sedan riksdagen senast
uttalade sig om vikten av att vi har en verksamhet av detta slag. Det är
inte heller något som tyder på att behovet av särskilda kunskaper om andra

1* Riksdagen 1975/76. 10 sami. Nr 40

Föll 1975/76:40

länder kommer att minska i framtiden. Därför måste vi även i fortsättningen
ha en välorganiserad och effektiv underrättelsetjänst.

Som utredningen har påpekat är det nödvändigt att fortlöpande ha den
normala verksamheten i främmande länder klar för sig, så att nya iakttagelser
kan bedömas mot en riktig bakgrund. Det är också så att en framgångsrik
underrättelseverksamhet bygger på ett yrkeskunnande och en erfarenhet
som inte kan förvärvas först när ett krisläge redan har inträffat. Oavsett
hur den aktuella utrikespolitiska situationen ter sig pågår hela tiden inom
försvarsmakten en omfattande förbandsproduktion som förutsätter kunskaper
om andra länders militära resurser m. m. Det kunskapsbehov som förbandsproduktionen
för med sig ställer ständigt krav på vår underrättelsetjänst.
Det anförda visar enligt försvarsministern klart att vårt lands underrättelsetjänst
måste verka också under normala fredliga förhållanden.

Försvarsministern delar utredningens uppfattning att underrättelsetjänstens
huvudsakliga uppgifter även i fortsättningen
bör vara att ge underlag för beslut om försvarsmaktens beredskap (förvarningsfunktionen)
och att förse försvarsmaktens ledning med underrättelser
som har betydelse för krigsplanläggningen och långsiktsplaneringen. 1 den
instruktion och det reglemente för underrättelsetjänsten som överbefälhavaren
har fastställt finns bl. a. dessa uppgifter redan intagna.

Utredningen har uttalat att ökade krav i framtiden kan komma att ställas
på vår underrättelsetjänst när det gäller att kontrollera att ingångna nedrustningsavtal
efterlevs. Överbefälhavaren instämmer i utredningens bedömning.
Även försvarsministern finner att denna uppgift för underrättelsetjänsten
kan bli allt viktigare i fortsättningen.

I detta sammanhang tar försvarsministern upp frågan om prioriteringen
av underrättelsetjänstens olika uppgifter. Enligt utredningens uppfattning
är det nödvändigt att förvarningsfunktionen får företräde framför andra uppgifter
när resurserna är otillräckliga. Detta är också försvarsministerns mening.
Med anledning av vad bl. a. chefen för armén har anfört i sitt remissyttrande
framhåller statsrådet emellertid att behovet av underrättelser
för förbandsproduktionen inte kan eftersättas i någon större utsträckning
utan att det påverkar vår försvarskraft. Prioriteringen av förvarningsfunktionen
bör enligt försvarsministerns uppfattning gälla främst för de organ
som har till uppgift att inhämta underrättelser med särskilda medel.

När det gäller d e n militära underrättelsetjänstens mål
och verksamhetsområde ansluter sig försvarsministern till utredningens
uppfattning att uppgiften att inrikta underrättelsetjänsten måste
ligga på de befattningshavare inom försvarsmakten som behöver underrättelserom
främmande makter för att kunna lösa sina arbetsuppgifter. Självfallet
måste dock underrättelsetjänstens verksamhet, liksom all annan statsverksamhet,
ligga i linje med statsledningens intentioner i utrikespolitiska
och andra frågor. Vissa övergripande anvisningar från statsledningen måste
därför finnas liksom en fortlöpande granskning och kontroll av verksam -

FöU 1975/76:40

heten. Enligt utredningens uppfattning - som försvarsministern delar - är
det inom dessa ramar som överbefälhavaren skall ha rätt att närmare inrikta
underrättelsetjänsten.

Utredningen har tagit upp frågan om gränsdragningen mellan underrättelse-
och säkerhetstjänstens verksamhetsområden. Regler som skall förhindra
att underrättelseorganen verkar utanför sina områden måste enligt
utredningen utgå ifrån underrättelsetjänstens syfte. De enheter som hör
till underrättelseväsendet bör enligt utredningens uppfattning bara fä inhämta,
bearbeta och lagra sådan information som är klart ägnad att öka
eller befästa vår kunskap om andra länder i sådana avseenden som har
betydelse för vårt lands yttre säkerhet. Avsteg från denna regel bör enligt
utredningens mening få göras bara i vissa situationer när ett underrättelseorgans
eget säkerhetsskydd berörs. Utredningens uppfattning i denna fråga
ansluter nära till den mening som försvarsutskottet har gett uttryck åt (FöU
1973:25 s. 1 l)och remissinstanserna har godtagit utredningens förslag i denna
del. Försvarsministern betonar att frågan om gränsdragningen mellan
underrättelse- och säkerhetstjänst är så komplicerad att det är svårt att på
ett klarare sätt än vad utredningen har gjort ange skillnaden mellan dem.
Det torde därför inte heller gå att dra skarpare gränser för underrättelseorganens
ansvarsområde än vad utredningen har föreslagit. I likhet med
utredningen anser försvarsministern det dock viktigt att de båda verksamhetsgrenarna
samverkar med varandra, t. ex. i situationer då en informations
karaktär av utrikesunderrättelse eller säkerhetsunderrättelse ännu inte har
blivit klarlagd.

Försvarsministern delar utredningens uppfattning att vi redan under normala
fredsförhållanden behöver inhämta och bearbeta sådan information
som andra länder försöker hålla hemlig. Det ligger i sakens natur att sådana
uppgifter kan vara mycket betydelsefulla för våra säkerhetspolitiska bedömningar.
Våra underrättelseorgans beredskap kräver dessutom att de tränas
i att inhämta och i övrigt handskas med hemlig information under lugna
förhållanden.

Utredningen har enligt försvarsministerns mening helt riktigt framhållit
att våra kunskaper om omvärlden måste vara allsidiga. Som utredningen
har belyst skiftar emellertid tillgången på allmänt tillgänglig information
mycket från ett land till ett annat. Försvarsministern anser i likhet med
utredningen att underrättelsetjänstens insatser måste anpassas till dessa förhållanden.
Han delar också utredningens bedömning att den skiftande tillgången
på öppen information helt naturligt främst påverkar inriktningen
av de enheter som inhämtar underrättelser med s. k. särskilda medel.

De remissinstanser som har yttrat sig över utredningens bedömning av
behovet av information om länder utanför närområdet anser i likhet med
utredningen att sådan information behövs. Man menar samtidigt att utrikesdepartementet
inte kan fullgöra uppgiften att skaffa fram sådan information
och att försvarsmakten därför behöver egna resurser för detta

FöU1975/76:40

ändamål. Enligt utredningens uppfattning behöver den militära underrättelsetjänsten
information från mera avlägsna områden för att få bakgrund
till sina bedömningar av utvecklingen i närområdet. Utredningen har också
framhållit att konflikter i andra delar av världen kan sprida sig till vårt
närområde eller binda stormakternas resurser på annat håll. Försvarsministern
delar utredningens bedömning i dessa avseenden. Han vill emellertid
också framhålla att vi för vår förbandsproduktion behöver underrättelser
om den senaste vapenutvecklingen, stridstekniken m. m. Sådana underrättelser
måste vi till stor del hämta in från aktuella krigsskådeplatser, oavsett
var dessa är belägna. Underrättelser av detta slag är ofta rent militärt eller
militärtekniskt betonade. Inhämtandet av dem förutsätter i hög grad ett
fackkunnande som finns främst inom försvarsmakten. Försvarsministern
bedömer att den militära underrättelsetjänstens egna resurser f. n. är tillräckliga
för detta ändamål. Som utredningen har framhållit är dock en nära
samverkan mellan utrikesdepartementet och det militära underrättelse väsendet
nödvändig.

Försvarsministern behandlar härefter inhämtningen av underrättelser
och tar först upp frågan vilka medel och metoder
som bör kunna komma i fråga vid inhämtning av hemlig information.

Enligt utredningens mening spelar signalspaningen en viktig roll vid kartläggningen
av främst den militära aktiviteten i vårt närområde. Utredningen
har påpekat bl. a. att signalspaningen medför mindre risker för
utrikespolitiska förvecklingar och för enskilda personer än andra sätt att
med särskilda medel inhämta underrättelser. Utredningen har förordat en
fortsatt stark satsning på den verksamhet som bedrivs vid försvarets radioanstalt.
Försvarsministern ansluter sig till utredningens bedömning att
radioanstaltens verksamhet också under den närmaste framtiden kommer
att ha stor betydelse. Den tekniska utvecklingen kommer dock i ett längre
perspektiv sannolikt att göra det svårare för radioanstalten att verka. Han
anser att vi därför noga måste följa utvecklingen inom radioanstaltens verksamhetsområde,
så att anstaltens resurser kan anpassas till förändringar i
möjligheterna att inhämta underrättelser genom signalspaning.

Inhämtning av underrättelser med andra särskilda medel än signalspaning
måste enligt utredningens bedömning bedrivas också i fortsättningen. Utredningen
har anfört att vad som därvid är godtagbart måste bedömas från
fall till fall och att hänsyn måste tas till alla omständigheter, t. ex. försvarets
behov av underrättelserna, den utrikespolitiska situationen och riskförhållandena.
Det hade givetvis varit önskvärt att kunna ge mer detaljerade
riktlinjer för detta slags underrättelseinhämtning. Det går emellertid inte
att förutse vilka situationer vår underrättelsetjänst kommer att ställas inför
i framtiden. Försvarsministern ansluter sig till vad utredningen har uttalat
i detta hänseende och understryker särskilt den utrikespolitiska situationens
betydelse i sammanhanget. Vad som kan anses otillbörligt under normala
fredsförhållanden kan i ett kritiskt läge eller i krig vara försvarligt eller
nödvändigt.

FöU 1975/76:40

Försvarsministern framhåller särskilt att all medverkan i den verksamhet
som det här gäller måste vara frivillig och att de personer som tar emot
uppdrag inom sådan verksamhet skall upplysas om risker o. d. med uppdragen.
Han anser det vidare vara angeläget att tillfälliga medarbetare i
IB:s verksamhet så långt det är möjligt ges bestämda uppdrag, som de inte
utan organisationens godkännande får gå utanför. Som utredningen har framhållit
bör sådana medarbetare inte heller få sekretessbelagd bakgrundsinformation
försina uppdrag utan särskild prövning. Enligt statsrådets mening
skall informationen inte vara mer omfattande än vad som behövs för varje
uppdrag.

Utredningen har avvisat tanken på en särskild lagstiftning som skulle
göra det möjligt för personer som är knutna till underrättelsetjänsten att
i sin verksamhet använda sig av metoder som innebär kränkning av svensk
lag. Enligt utredningen får de begå eljest kriminaliserade handlingar bara
om det är tillåtet enligt allmänna rättsgrundsatser, främst i situationer när
nöd- eller nödvärnsrätt föreligger. Försvarsministern har samma grundinställning
som utredningen i denna fråga.

Utredningen har också övervägt om det behövs regler som inskränker
underrättelseorganens handlingsfrihet inom ramen för vad gällande lagstiftning
tillåter. Utredningen har i anslutning till JO:s uttalande konstaterat
att infiltration i legala sammanslutningar inte bör få förekomma i fredstid.
Även försvarsministern anser att sådan infiltration inte kan tillåtas här i
landet. Han delar vidare utredningens uppfattning att det inte är möjligt
att avfatta inskränkande regler för varje tänkbar situation. Statsrådet återkommer
i stället i det följande med förslag att principiella överväganden
i dessa frågor får göras i samverkan mellan underrättelsetjänstens ledning
och företrädare för det allmänna.

I likhet med utredningen anser försvarsministern att underrättelseorganen
bör få tillgång till hemlig information som finns hos andra svenska statsmyndigheter
under samma förutsättningar som gäller för övriga myndigheter,
dvs. att motiven anges och att den utlämnande myndigheten bedömer
att informationen behövs för den andra myndighetens verksamhet. Med
utgångspunkt i vad överbefälhavaren har anfört i denna fråga understryker
försvarsministern dock att det är angeläget att finna sådana former för tilllämpningen
av de gällande bestämmelserna att underrättelseorganen inte
i praktiken avskärs från möjligheten att få del av informationen i fråga.

Utredningen har bedömt att vårt samarbete med andra underrättelseorganisationer
är till övervägande nytta för landet. Utredningen har emellertid
uttalat att samarbetet rymmer åtskilliga vanskliga moment. Bl. a. är
det svårt att överblicka vilka underrättelser som vi i olika sammanhang
lämnar till andra länder. Enligt utredningens mening är det också en viktig
fråga vilken information vi själva bör bidra med inom ramen för ett sådant
samarbete. Personuppgifter om svenska medborgare och utländska med -

F6U 1975/76:40

borgare bosatta här i landet bör enligt utredningens uppfattning inte få lämnas
till främmande underrättelseorganisationer utan prövning i varje särskilt
fall. Utredningen har anfort att uppgifter av detta slag bör få lämnas ut
bara när svenska säkerhetsintressen är berörda. Vid prövningen bör beaktas
att samverkan inom underrättelsetjänsten inte får utnyttjas för att ge främmande
makt tillgång till uppgifter som den är förhindrad att få genom internationell
samverkan på polisens och det övriga rättsväsendets område.

Försvarsministern delar utredningens uppfattning att samarbete med utländska
underrättelseorganisationer är nödvändigt för en så jämförelsevis
liten organisation som vår. Genom samarbetet får vi del av information
som kräver sådana särskilda resurser m. m. som vi saknar. Liksom utredningen
anser statsrådet att alla försvarsmaktens kontakter med andra länder
behöver samordnas så att vi får en helhetsbild av den information som
vi lämnar till dessa. De principer som hittills har varit vägledande för utbytet
av information med främmande underrättelseorganisationer redovisades inför
riksdagens konstitutionsutskott (KU 1974:22) under dess behandling av
IB-affären. Utredningen har i anslutning till denna redovisning som sin
uppfattning uttalat att hemliga uppgifter om det svenska försvaret inte bör
få lämnas ut och att informationsutbytet uteslutande bör ske i syfte att
tjäna det svenska försvaret. Försvarsministern instämmer i utredningens
uttalande. Han ansluter sig också till utredningens bedömning i fråga om
utlämnande av personuppgifter. Prövningen av sådant utlämnande bör enligt
hans mening ske synnerligen restriktivt. Detta gäller inte minst om uppgifterna
avser politiska flyktingar.

Utredningens bedömning att resurserna för bearbetning av underrättelser
är otillräckliga bekräftas av de remissinstanser som har
yttrat sig i frågan. Enligt utredningen är detta en följd av bl. a. det ökade
informationsflödet och de allt större svårigheterna att bedöma utrikespolitiska
frågor. Försvarsministern delar uppfattningen att de resurser som
står till förfogande för att bearbeta inkommande underrättelser f. n. inte
är tillräckliga. Liksom utredningen finnér han att frågan hör nära samman
med underrättelseväsendets och särskilt bearbetningsenheternas organisation.

Utredningen har i samband med bearbetningsfrågorna tagit upp användningen
av datamaskiner i underrättelsetjänsten. Enligt utredningens uppfattning
skulle effektiviteten i bearbetningen av underrättelser öka om datatekniken
togs i anspråk i högre grad än nu. Överbefälhavaren framhåller
i sitt remissyttrande att också IB kan få behov av att utnyttja datateknik
för sina särskilda behov av informationsbehandling. Försvarsministern godtar
utredningens och överbefälhavarens bedömningar i denna fråga. Han
framhåller dock att underrättelsetjänstens behov av datamaskinkapacitet
måste vägas mot andra angelägna datakraftbehov.

Försvarsministern delar utredningens syn pådelgivningen av underrättelser.
Även han anser alltså att i princip allt inhämtat underrättelsematerial
skall lämnas över till den enhet som svarar för bear -

FöU 1975/76:40

betningen inom ansvarsområdet i fråga. Bara i verkliga undantagsfall bör
det få förekomma att underrättelser går förbi bearbetningsenheterna till andra
delar av försvarsledningen.

Försvarsministern delar utredningens uppfattning att kostnaderna
för underrättelsetjänsten inte bör redovisas fristående i budgetsammanhang.
En sådan särredovisning strider enligt hans mening mot
grunderna för det planerings- och budgeteringssystem som tillämpas inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Vid sin behandling av propositionen 1974:1 (bil. 6 s. 189) uttalade riksdagen
(FöU 1974:19 s. 38-39, rskr 1974:190) att kostnaderna för IB inte
heller i fortsättningen borde redovisas öppet inom det primäruppdrag och
anslag som IB ingår i. Utredningen har för sin del instämt i riksdagens
uttalande. Försvarsministern ansluter sig också till denna uppfattning. I
likhet med utredningen anser han nämligen att en sådan öppen redovisning
skulle lämna främmande underrättelse- och säkerhetsorgan alltför stora möjligheter
att kartlägga IB:s inriktning och verksamhet.

I likhet med utredningen anser försvarsministern att säkerhetsskyddet
kring IB kräver särskilda anordningar för att dölja verksamhet,
anställnings- och ägandeförhållanden m. m. Sådana anordningar bör alltså
vara tillåtna också i fortsättningen. Utredningen föreslår att vissa villkor
skall gälla för att medel avsedda för IB under anslaget Insatsberedskap m. m.
skall få användas för täckanordningar. Även statsrådet anser att det finns
skäl att knyta vissa villkor till användningen av ifrågavarande anslag för
dessa ändamål. Flan avser att återkomma i denna fråga vid begäran om
medel för verksamheten.

Liksom utredningen finner försvarsministern det självklart att underrättelseenheterna
måste få föra arbets- och sökregister för att bringa
reda i handlingar och uppgifter. Lika klart är det att register som läggs
upp och förs för att kartlägga personers åsikter i vissa frågor, framför allt
politiska, inte skall tillåtas vare sig inom underrättelsetjänsten eller i andra
sammanhang.

Försvarsministern går så över till personalfrågorna. Utredningen
har framhållit att stora påfrestningar är förenade med anställning vid en
organisation som IB. Särskilda krav måste därför enligt utredningen ställas
på den personal som anställs vid IB. Utredningen har anfört att ingen bör
anställas vid byrån innan vederbörande har informerats om arbetets natur
och påfrestningar. Enligt utredningens uppfattning bör i första hand personer
med tidigare erfarenhet från yrkeslivet komma i fråga. För att förhindra
att problem uppkommer under anställningen är det enligt utredningen angeläget
att man tar hänsyn till sådana faktorer som bakgrund och psykisk
status. Utredningen anser att sådana förhållanden bör kunna iakttas under
provtjänstgöring inom annan del av underrättelseväsendet än IB. Försvarsministern
ansluter sig till utredningens överväganden i dessa frågor.

Anställningstiden vid IB bör enligt utredningens uppfattning begränsas

FöU1975/76:40

till 12-15 år. Överbefälhavaren har i sitt remissyttrande kritiserat utredningen
på denna punkt och anfort att anställningstiden för IB-personal inte bör
låsas utan som nu vara flexibel. Försvarsministern delar överbefälhavarens
uppfattning.

Utredningen har anfört att frågor om IB-personalens avgång före normal
pensionsålder bör behandlas av statens personalnämnd. Överbefälhavaren
och chefen för armén har i sina remissyttranden funnit att denna ordning
inte bör tillämpas. Enligt försvarsministerns mening talar bl. a. sekretesssynpunkter
för att t. ex. frågor som rör omplacering av IB-personal normalt
handläggs av överbefälhavaren.

Insyns- och kontrollfrågor

Försvarsministern erinrar till en början om att det redan i dag finns en
väl utbyggd insyns- och kontrollapparat när det gäller den militära underrättelsetjänsten.
I likhet med utredningen och flertalet av de remissinstanser
som har yttrat sig i denna fråga anser han det ändå nödvändigt med ytterligare
åtgärder för att öka insynen i underrättelsetjänsten. Den insyn och kontroll
som förekommer f. n. är till stor del en granskning i efterhand av fattade
beslut och vidtagna åtgärder i övrigt. Statsrådet delar därför utredningens
uppfattning att kontrollen av och insynen i verksamheten bör vara fortlöpande.
Underrättelseorganen kan eljest komma att under långa tider bedriva
sin verksamhet utan närmare kontakt med och insyn från samhället
i övrigt. Bl. a. sådana förhållanden har enligt försvarsministerns mening
gjort att den debatt som hittills har förts om vår underrättelsetjänst ibland
har varit ensidig och inte tillräckligt har belyst t. ex. behovet av en sådan
verksamhet. Statsrådet har vidare samma åsikt som utredningen om främst
personalens behov av kontakter med samhället i övrigt. Han tillstyrker därför
utredningens förslag att särskilda förtroendemän skall få i uppdrag att fortlöpande
stå i nära förbindelse med underrättelseväsendet och följa verksamheten
inom detta.

I fråga om förtroendemännens befogenheter betonar försvarsministern
att en ökad insyn i och kontroll av underrättelsetjänsten
inte får föra med sig att försvarsledningen får ett minskat ansvar för verksamheten.
Inte heller får resultatet av förtroendemännens verksamhet bli
att t. ex. JO:s och JK:s tillsyn inskränks. 1 likhet med utredningen anser
statsrådet därför att en sådan grupp av förtroendemän inte skall ha rätt
att besluta i frågor om t. ex. underrättelseorganens mål och inriktning eller
att överta sådana arbetsuppgifter som f. n. ligger på olika kontroll- och insynsorgan.
Förtroendemännen bör begränsa sig till att fortlöpande följa och
informera sig om försvarsmaktens underrättelsetjänst.

För att säkerställa förtroendemännens inflytande har utredningen föreslagit
att överbefälhavaren skall samråda med dem i viktigare frågor som
anslagsframställningar och samverkan med främmande underrättelseorga -

FöU 1975/76:40

nisationer. Utredningen anser dock inte att samrådsförfarande! bör vara
obligatoriskt med hänsyn bl. a. till kravet på snabbhet i beslutsprocessen.
Utredningen har emellertid förutsatt att förtroendemännen informeras i
efterhand i de flesta frågor, om inte tiden har medgett samråd. Försvarsministern
tillstyrker utredningens förslag också i denna del.

Statsrådet biträder utredningens uppfattning att förtroendemännen bör
ha möjlighet att hos vederbörande myndighet eller regeringen föreslå de
åtgärder som deras iakttagelser kan föranleda.

Försvarsministern instämmer i utredningens bedömning att en eventuell
lekmannastyrelse för försvarsstaben kommer att få alltför många andra arbetsuppgifter
för att hinna ägna den tid som behövs åt underrättelsetjänsten
och att sekretesskravet kan bli svårt att tillgodose i ett sådant organ. Han
anser därför i likhet med utredningen att ifrågavarande kontrolluppgifter
inte bör läggas på en styrelse för försvarsstaben. På grund härav biträder
han utredningens förslag att ett särskilt organ inrättas för ändamålet. Benämningen
försvarets underrättelsenämnd har han inte något att invända
mot.

Inte heller i fråga om underrättelsenämndens verksamhetsområde
har föredragande statsrådet någon erinran mot utredningens
förslag. Nämnden bör ägna uppmärksamhet åt verksamheten inom det
militära underrättelseväsendet på central och högre regional nivå. Den bör
särskilt följa den del av underrättelsetjänsten som inhämtar underrättelser
med s. k. särskilda medel. Nämnden bör - som utredningen har förordat
- själv avgöra vilka frågor i övrigt som skall tas upp. Försvarsministern
vill i sammanhanget endast peka på att de bearbetande enheternas slutprodukter
i form av bedömningar, handböcker m. m., samverkan med främmande
underrättelseorganisationer, medel och metoder för underrättelseinhämtning,
uppläggande och förande av register, personalrekrytering samt
frågor i samband med anställdas avgång är sådant som bör vara av särskilt
intresse. Som utredningen har föreslagit bör nämnden vidare sträva efter
att fortgående bilda sig en uppfattning om underrättelsetjänstens betydelse
för vårt lands säkerhetspolitik.

Utredningen har funnit det önskvärt att olika samhällsuppfattningar blir
representerade i underrättelsenämnden. Utredningen anser dock att antalet
ledamöter av praktiska skäl måste starkt begränsas. Den har föreslagit att
nämnden får fyra ledamöter, ordföranden medräknad. Hos nämnden bör
enligt utredningen vidare finnas en sekreterare och övrig biträdespersonal
i mån av behov och tillgång på medel. Experter och sakkunniga bör enligt
utredningens mening kunna anlitas under samma förutsättningar. Utredningen
har föreslagit att regeringen utser ordförande och övriga ledamöter
i nämnden för en tid av tre år medan sekreterare och övrig biträdespersonal
skall tillsättas av nämnden själv.

Försvarsministern anser liksom utredningen att olika uppfattningar i samhällsfrågor
bör vara representerade i underrättelsenämnden. Enligt försvars -

FöU 1975/76:40

ministerns mening bör dessutom någon av ledamöterna ha särskild juridisk
sakkunskap. Detta kräver enligt hans bedömning att ledamöterna är flera
än vad utredningen har föreslagit. Försvarsministern förordar att nämnden
får sex ledamöter. Han biträder utredningens förslag att ordförande och
övriga ledamöter skall utses av regeringen för en tid av tre år. Enligt hans
mening bör även sekreterare i nämnden utses av regeringen. Kravet på
sekretess kring nämndens verksamhet gör att utomstående experter och
sakkunniga bör anlitas bara i begränsad omfattning. Nämndens behov av
att anlita sådana experter m. m. kan enligt statsrådets bedömning inte heller
bli särskilt stort. Han anser det därför inte motiverat att ge nämnden uttrycklig
befogenhet att använda sig av experter och sakkunniga.

I likhet med Utredningen anser försvarsministern att nämndens verksamhet
bör bedrivas endast under normala fredsförhållanden. Han biträder
utredningens förslag att underrättelsenämndens arbetsuppgifter, organisation
och verksamhetsformer m. m. närmare anges i en särskild instruktion.
Nämnden bör enligt hans mening kunna börja sitt arbete den 1 juli 1976.

Liksom utredningen anser försvarsministern att medel för underrättelsenämndens
verksamhet bör anvisas över försvarshuvudtitelns anslag Vissa
nämnder m. m.

Organisationsfrågor

Utredningens förslag om den militära underrättelsetjänstens framtida organisation
innebär att ansvaret för verksamhetens ledning och samordning
närmast under överbefälhavaren och chefen för försvarsstaben läggs på en
nyinrättad befattning som underrättelsechef. Befattningen skall enligt utredningen
placeras på samma nivå som chefen för operationsledningen i
staben. Underrättelsechefen får enligt förslaget till sitt omedelbara förfogande
ett beredningsorgan. Utredningen har vidare föreslagit att de centrala stabernas
resurser för bearbetning av underrättelser förs samman i försvarsstaben
och där under underrättelsechefen bildar en enhet för bearbetning
av underrättelser. IB inordnas enligt förslaget i försvarsstabens organisation
och underställs underrättelsechefen, som blir verksamhetens öppet redovisade
chef.

Utredningen har pekat på att de centrala stabernas organisation f. n. utreds
av försvarsmaktens ledningsutredning. Organisationsförslaget bör därför enligt
utredningens mening inte föranleda en fristående omorganisation av
underrättelseväsendet. Utredningen har anfört att det i stället genom tillläggsdirektiv
bör lämnas över till försvarsmaktens ledningsutredning för
att beaktas vid översynen av stabsorganisationen i stort. Enligt försvarsministerns
mening bör ledningsutredningen få i uppdrag att närmare pröva
om underrättelseutredningens överväganden av underrättelseledningens
nivå och resurser samt bearbetningsresursernas fördelning bör läggas till
grund för den framtida organisationen. Han ämnar därför föreslå regeringen

FöU 1975/76:40

att utfärda tilläggsdirektiv för försvarsmaktens ledningsutredning i denna
del.

Försvarsministern tar dock redan i detta sammanhang upp frågan om
IB.s organisatoriska anknytning. Nästan alla remissinstanser
som har yttrat sig i frågan anser i motsats till utredningen att IB inte bör
inordnas i försvarsstaben. Som skäl för sitt ställningstagande anför remissinstanserna
bl. a. att en anknytning till försvarsstaben skulle försvåra samarbetet
med utländska underrättelseorganisationer och att IB-personalen bör
vara åtskild från annan underrättelsepersonal.

Försvarsministern delar utredningens uppfattning att det är en fördel om
IB inte avviker alltför mycket från annan statlig verksamhet i organisatoriskt
avseende. I likhet med utredningen kan han inte heller finna att en organisatorisk
anknytning till försvarsstaben på något avgörande sätt bör påverka
vårt samarbete med främmande underrättelseorganisationer. Kravet
på snabb övergång till krigsorganisation tillgodoses vidare enligt hans bedömning
lika väl med den föreslagna organisationsanknytningen som med
den nuvarande. Statsrådet förordar därför att IB organisatoriskt knyts till
försvarsstaben. Enligt hans mening kan denna organisationsförändring
genomföras oberoende av vilken ställning som kommer att tas till utredningens
organisationsförslag i övrigt.

Förslaget att knyta IB närmare samman med försvarsstaben får enligt
försvarsministern ses som ett principförslag. Som han har nämnt utreds
bl. a. försvarsstabens framtida organisation f. n. Underrättelseledningens placering
i staben är därför inte klar. Med hänsyn härtill är han f. n. inte beredd
att närmare ange IB:s framtida plats i staben. Statsrådet avser föreslå att
regeringen tar upp denna fråga i tilläggsdirektiven till försvarsmaktens ledningsutredning.

Försvarsministern betonar att den organisationsanknytning som han förordar
kan medföra bl. a. säkerhetsproblem som kräver specialreglering i förhållande
till vad som gäller för försvarsstaben i övrigt. Det ankommer i
huvudsak på överbefälhavaren att besluta om sådana åtgärder som tillgodoser
bl. a. kravet på säkerhetsskydd.

Motionen

I motionen 1975/76:2487 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs

Fatt riksdagen hos regeringen anhåller att underrättelsetjänsten omorganiseras
som ett civilt organ direkt under försvarsministern, i enlighet med
motionens riktlinjer,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om inrättande av kontrollnämnd
med representanter för samtliga riksdagspartier, vilken har att följa
underrättelsetjänstens allmänna verksamhet.

FöU 1975/76:40

Utskottet

Försvarsutskottet har hållit sig informerat om den hemliga underrättelsetjänstens
utveckling sedan riksdagsbehandlingen år 1973. Under beredningen
av det nu aktuella ärendet har utskottet haft utskottsutfrågning med
försvarsministern och överbefälhavaren.

Efter ett omfattande utredningsarbete redovisas genom propositionen
1975/76:189 allmänna riktlinjer för den militära underrättelsetjänsten. Vidare
föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna de grunder för allmän
insyn i och kontroll av underrättelsetjänsten samt - för den speciella organisationen
för inhämtning av underrättelser med särskilda medel (IB) -den organisationsanknytning som försvarsministern har angett.

Utskottet anser att 1974 års underrättelseutredning har kartlagt och analyserat
den militära underrättelsetjänsten på ett sätt som motsvarar riksdagens
intentioner enligt försvarsutskottets uttalanden år 1973 om den hemliga
underrättelsetjänsten i fortsättningen (FöU 1973:25 s. 24-27, rskr
1973:383). Utredningens förslag synes vara väl underbyggda och biträds
till helt övervägande del av försvarsministern.

Beträffande Sveriges behov av en underrättelseverksamhet i säkerhetspolitiskt
syfte, den svenska underrättelsetjänstens funktion och nuvarande
organisation, andra länders underrättelseverksamhet, m. m. hänvisar utskottet
till redogörelserna i FöU 1973:25 och prop. 1975/76:189.

Utskottet delar helt underrättelseutredningens och försvarsministerns
uppfattning att Sverige även i fortsättningen behöver en särskild underrättelsetjänst
som verkar redan i fredstid.

I motionen 1975/76:2487 av herr Hermansson m. fl. (vpk) uttalas att militära
underrättelseorgan i regel har kommit att inta en särställning inom
statsapparaten. Enligt motionärerna bör det svenska underrättelseväsendet
göras till ett civilt organ. Militär personal bör enligt motionärerna knytas
till detta organ endast som fackexpertis. Underrättelsetjänsten föreslås i motionen
omorganiseras till ett civilt organ direkt under försvarsministern.

Underrättelsetjänsten i fred är en bas för den utvidgade verksamhet som
måste bedrivas om vårt land skulle bli anfallet eller hotas av anfall. Verksamheten
i fred skall främst avse behovet av förvarning så tidigt som möjligt
om ett förestående angrepp samt teknikutveckling m. m. av betydelse för
krigsplanläggning och långsiktsplanering inom totalförsvaret. Underrättelseverksamheten
är utan tvivel en myndighetsuppgift och det finns starka
skäl för att underrättelseorganen även i fortsättningen skall vara knutna
till försvarsmakten. Överbefälhavaren skall enligt sin instruktion leda underrättelsetjänsten
och utskottet anser att denna uppgift bör kvarstå. Utskottet
avstyrker alltså bifall till motionen 2487 i denna del.

Uppgiften att inrikta den militära underrättelsetjänsten måste ligga på
de befattningshavare inom försvarsmakten som behöver underrättelser om
främmande makt för att kunna lösa sina arbetsuppgifter. Som försvarsmi -

FöU 1975/76:40

nistern uttalar i propositionen (s. 87) och försvarsutskottet tidigare anfört
(FöU 1973:25 s. 25) bör det finnas vissa övergripande anvisningar från statsledningen
liksom en fortlöpande kontroll av verksamheten.

Anvisningarna från regeringen kan t. ex. avse den prioritering av underrättelsetjänstens
olika uppgifter som måste göras om resurserna i ett
visst läge är otillräckliga. Utskottet anser liksom försvarsministern att förvarningsfunktionen
i sådant fall bör ges företräde framför andra uppgifter.
Underrättelsetjänstens resurser bör dock normalt även täcka det viktiga behovet
av underrättelser som underlag för förbandsproduktionen.

Utskottet har inte något att erinra mot vad försvarsministern har anfört
om gränsdragningen mellan underrättelse- och säkerhetstjänstens verksamhetsområden.
I linje med riksdagsbeslutet år 1973 bör gränsen dras med
utgångspunkt i underrättelsetjänstens syfte. De båda verksamhetsgrenarna
måste i vissa lägen samverka med varandra.

Våra kunskaper om omvärlden bör vara allsidiga. Underrättelsetjänstens
insatser måste anpassas till hur svårt det är att med diplomatiska eller andra
reguljära medel få informationer från ett visst land. Underrättelser av betydelse
för vårt land kan behöva inhämtas även från avlägsna delar av världen.
Utskottet har inte något att erinra mot vad försvarsministern har anfört
om samarbete med utländska underrättelseorganisationer (jfr FöU 1973:25
s. 16-17).

Den militära underrättelsetjänsten verkar bl. a. genom signalspaning och
andra särskilda medel. Utskottet ansluter sig liksom försvarsministern till
utredningens bedömning att den signalspaning som bedrivs vid försvarets
radioanstalt har stor betydelse.

Inhämtning av underrättelser med andra särskilda medel än signalspaning
bedrivs med hjälp av den speciella organisation som benämns IB och som
i handlingar från regeringen under lång tid benämndes försvarsstabens särskilda
byrå. Byråns roll är att ge försvarsmakten möjlighet att ta till vara
tillfällen till underrättelseinhämtning som andra organ inte kan utnyttja
därför att de inte har ett säkerhetsskydd som är tillräckligt för situationen.

Beträffande IB:s arbetsmetoder ansluter sig utskottet till vad utredningen
och försvarsministern har anfört.

Utredningen har påpekat att IB:s inhämtning av underrättelser måste bedrivas
med stor variationsrikedom för att verksamheten skall ge resultat.
Utskottet vill understryka detta. Verksamheten måste under omdömesgill
ledning bedrivas effektivt. Med beaktande av sekretesskravet bör tillses att
verksamheten inte stelnar i sina former.

Liksom tidigare anser utskottet att man av sekretesskäl inte bör öppet
redovisa kostnaderna för IB. Säkerhetsskyddet kring IB bör över huvud taget
vara starkt och väl genomtänkt. Anordningar för att dölja verksamheten
måste få utnyttjas även i fortsättningen.

Inom underrättelseverksamheten måste få föras arbets- och sökregister
för att bringa reda i handlingar och uppgifter. Utskottet delar försvarsmi -

FöU 1975/76:40

nisterns uppfattning att det inte skall tillåtas register som läggs upp och
förs för att kartlägga personers åsikter i vissa frågor.

Utskottet har tidigare uttalat (FöU 1973:25 s. 25-26) att den personella
kvalitén har avgörande betydelse förden hemliga underrättelsetjänsten. Personalen
måste vara både effektiv och omdömesgill. Säkerhetsskyddet medför
särskilda påfrestningar. Mot denna bakgrund har utredningen lämnat synpunkter
och förslag beträffande olika personalfrågor. Utskottet har inte något
att erinra mot vad försvarsministern har anfört härom. Personalfrågorna
bör även i fortsättningen ägnas stor omtanke.

Beträffande tystnadsplikt vill utskottet i detta sammanhang erinra om
att det pågår ett lagstiftningsarbete av betydelse för totalförsvaret. En proposition
(prop. 1975/76:204) om ändringar i grundlagsregleringen av tryckfriheten
är under beredning av konstitutionsutskottet.

När det gäller insyn och kontroll tillstyrker utskottet att särskilda
förtroendemän får i uppdrag att fortlöpande stå i nära förbindelse med underrättelseväsendet
och följa dess verksamhet. Utskottet har inte något att
erinra mot vad försvarsministern har anfört om förtroendemännens befogenheter,
benämningen försvarets underrättelsenämnd och underrättelsenämndens
verksamhetsområde. Skyldigheten för överbefälhavaren att i vissa
fall samråda med nämnden kan anges i de anvisningar från regeringen som
utskottet har berört i det föregående eller i överbefälhavarens instruktion.

Försvarsministern anser liksom utredningen att olika uppfattningar i samhällsfrågor
bör vara representerade i underrättelsenämnden. Han förordar
att nämnden får sex ledamöter och att ordförande och övriga ledamöter
skall utses av regeringen för en tid av tre år.

I motionen 1975/76:2487 (vpk) föreslås att underrättelsenämnden skall
innehålla representanter för samtliga riksdagspartier. Motionärerna anser att
nämnden bör vara ansvarig inför riksdagens konstitutionsutskott.

Utskottet har ingenting att erinra mot vad försvarsministern har anfört
om underrättelsenämndens sammansättning. Olika uppfattningar i samhällsfrågor
bör vara representerade i nämnden men det finns ingen anledning
att bestämma att alla riksdagspartier skall vara representerade i den. Enligt
utskottets mening är det heller inte nödvändigt att alla ledamöter i nämnden
utgörs av riksdagsmän. Som försvarsministern uttalar är det lämpligt att
någon av ledamöterna har särskild juridisk sakkunskap.

Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot vad försvarsministern
har anfört om underrättelsenämnden. Motionen 2487 bör avslås även i denna
del.

Vid riksdagsbehandlingen år 1973 uttalade försvarsutskottet (FöU 1973:25
s. 27) att de fortsatta övervägandena bl. a. borde avse om resurserna för
underrättelsetjänst är fördelade på bästa sätt. Bland de organisationsfrågor
som försvarsministern tar upp i propositionen ingår underrättelseutredningens
överväganden om underrättelseledningens nivå och resurser
samt om bearbetningsresursernas fördelning. Försvarsministern ämnar fö -

FöU 1975/76:40

reslå regeringen att utfärda tilläggsdirektiv till försvarsmaktens ledningsutredning
beträffande underrättelseutredningens förslag i denna del. Utskottet
har inte något att invända mot detta.

När det gäller IB:s organisatoriska anknytning har underrättelseutredningen
utförligt redovisat skäl som enligt dess mening talar för eller emot olika
lösningar (prop. s. 48-50). Utredningen har stannat för att IB bör inlemmas
i försvarsstaben. Nästan alla remissinstanser som har yttrat sig i frågan har
haft motsatt uppfattning. Försvarsministern förordar att IB organisatoriskt
knyts närmare till försvarsstaben. Detta skall enligt propositionen ses som
ett principförslag. Försvarsministern betonar att en organisationsanknytning
till försvarsstaben kan medföra bl. a. säkerhetsproblem som kräver specialreglering
i förhållande till vad som gäller försvarsstaben i övrigt.

Utskottet erinrar om att riksdagsbeslutet år 1973 om den militära underrättelsetjänsten
bl. a. innebar (FöU 1973:25 s. 27) att de avsedda övervägandena
om den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen inte borde
få medföra någon försening av åtgärder som snabbt kan vidtas för att ytterligare
öka effektiviteten i underrättelsetjänsten. Ovisshet om IB:s organisatoriska
anknytning torde verka negativt i effektavseende. Mot den bakgrunden
tillstyrker utskottet att lB:s fortsatta anknytning till försvarsstaben
bestäms utan att man avvaktar de särskilda övervägandena beträffande underrättelsetjänsten
i stort.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:2487, yrkandet

1, lämnar utan erinran de allmänna riktlinjer för den militära
underrättelsetjänsten som föredragande statsrådet har angett,

2. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:2487, yrkandet

2, godkänner de grunder för allmän insyn i och kontroll av
underrättelsetjänsten samt den organisationsanknytning för IB
som föredragande statsrådet har redovisat.

Stockholm den 13 maj 1976

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna (s).
Gustafsson i Stenkyrka (c), Gustavsson i Ängelholm (s), Glimnér (c), fru
Sundström (s), herrar Karl Bengtsson i Varberg (fp), Brännström (s), Gustavsson
i Nässjö (s), herr andre vice talmannen Virgin (m), herrar Gernandt (c).
Hedberg (s), Björk i Gävle (c), Konradsson (s)och fru Ekelund (c).