Med anledning av propositionen 1975/76:153 med förslag till lagom ändring i rättegångsbalken m. m. (ang. nämndemän i hovrätt och kammarrätt) jämte motioner (Betänkande 1975/76:JuU44 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande

JuU 1975/76: 44

1975/76: 44

med anledning av propositionen 1975/76: 153 med förslag till lagom
ändring i rättegångsbalken m. m. (ang. nämndemän i hovrätt och
kammarrätt) jämte motioner

Propositionen m. m.

I propositionen 1975/76: 153 har regeringen (justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i föräldrabalken,

4. lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdom stolar,

5. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193),

6. lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

7. lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97).

Det under 3 nämnda förslaget till lag om ändring i föräldrabalken har

av justitieutskottet överlämnats till lagutskottet, som behandlar förslaget i
sitt betänkande LU 1975/76: 33.

Med anledning av propositionen har väckts fyra motioner som redovisas
på s. 14 och 15.

I ärendet har till utskottet inkommit en skrift från Sveriges domareförbund.
Inför utskottet har lämnats synpunkter på den föreslagna lagstiftningen
av presidenten i Svea hovrätt, presidenten i hovrätten över
Skåne och Blekinge och riksåklagaren samt av företrädare för Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Jurist- och samhällsvetareförbundet
samt Stockholms nämndemannaförening.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
vad utskottet anför på s. 16 och 17.

De vid propositionen fogade lagförslagen är, med den jämkning som
anges i not 9 på s. 6 nedan, följande.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken

dels att 2 kap. 4 §, 4 kap. 5, 6 och 8 §§, 29 kap. 1, 3, 4 och 7 §§ samt
30 kap. 7 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 4 a § och

4 kap. 7 §, av nedan angivna lydelse.

1 Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 44

JuU 1975/76: 44

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

2 kap.

4 §»

Hovrätt vare domför med fyra
ledamöter. Ej må flera än fem
sitta i rätten.

Regeringen bestämmer, i vilken
omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas
av en ledamot i hovrätten eller av
tjänsteman vid denna.

4 a

Hovrätt är i tvistemål domför
med fyra lagfarna domare, om ej
annat är föreskrivet. Flera än fem
lagfarna domare må ej sitta i
rätten.

I brottmål är hovrätten domför
med tre lagfarna domare och två
nämndemän. Flera än fyra lagfarna
domare och tre nämndemän
må ej sitta i rätten. Förekommer
ej anledning att döma till svårare
straff än böter, är hovrätten dock
domför utan nämndemän med den
sammansättning som sägs i första
stycket. Detsamma gäller vid
handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

Regeringen bestämmer, i vilken
omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas
av en lagfaren ledamot i hovrätten
eller av tjänsteman vid denna.

I hovrätts domkrets skola för
hovrätten finnas nämndemän till
det antal, som föreskrives av regeringen.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter
samråd med dem.

4 kap.

5 §2

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en
kommun, fördelar rätten antalet
nämndemän mellan kommunerna
i förhållande till deras folkmängd,
varvid iakttages att varje kommun
skall utse ett jämnt antal nämndemän.

Val förrättas av kommunens
fullmäktige. Valet skall vara proportionellt,
om det begäres av
minst så många väljande som
motsvarar det tal, vilket erhålles,
då samtliga väljandes antal delas

1 Senaste lydelse 1974: 573.

2 Senaste lydelse 1975: 1288.

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en
kommun, fördelar tingsrätten antalet
nämndemän mellan kommunerna
i förhållande till deras folkmängd,
varvid iakttages att varje
kommun skall utse ett jämnt antal
nämndemän.

Regeringen fastställer för varje
län inom hovrätts domkrets eller,
om del av län ingår i hovrätts
domkrets, för sådan del det antal
nämndemän i hovrätt som skall
utses.

JuU 1975/76: 44

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

med det antal personer valet avser,
ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val är
särskilt föreskrivet.

Vart tredje år väljes halva anta- Vart tredje år väljes halva antalet
nämndemän inom domsagan. let nämndemän inom domkretsen.

Då nämndeman skall väljas, skall rätten göra anmälan därom till den
som har att föranstalta om valet.

6 §3

Valbar till nämndeman är myn- Valbar till nämndeman är myndig
svensk medborgare, som är dig svensk medborgare, som är

kyrkobokförd i kommunen och ej kyrkobokförd i kommunen eller, i

fyllt sjuttio år. Lagfaren domare, fråga om nämndeman i hovrätt, i

befattningshavare vid domstol, länet eller den del därav som hör

åklagare, polisman eller advokat till hovrätten, och ej fyllt sjuttio

eller den som eljest har till yrke år. Lagfaren domare, befattnings att

föra andras talan inför rätta havare vid domstol, åklagare, po må

ej vara nämndeman. lisman eller advokat eller den som

eljest har till yrke att föra andras
talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som
fyllt sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur
nämnden vare ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

7 §*

Val av nämndeman i tingsrätt
förrättas av kommunfullmäktige.

Val av nämndeman i hovrätt
förrättas av landstinget eller, om i
länet finns kommun som ej ingår i
landstingskommun, av landstinget
och kommunfullmäktige med den
fördelning dem emellan som länsstyrelsen
bestämmer efter befolkningstalen.
I Gotlands län förrättas
valet av kommunfullmäktige
i Gotlands kommun.

Valet skall vara proportionellt,
om det begäres av minst så många
väljande som motsvarar det tal,
vilket erhålles, då samtliga väljandes
antal delas med det antal personer
valet avser, ökat med 1. Om
förfarandet vid sådant proportionellt
val är särskilt föreskrivet.

* Senaste lydelse 1975: 1288.

* Förutvarande 7 § upphävd genom 1975:1288.

2t Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 44

JuU 1975/76: 44

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §8

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar
nämndeman giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom.
Nämndeman, som fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör
nämndeman att vara valbar, vare uppdraget förfallet; dock må den som
uppnått sjuttio års ålder utan hinder därav tjänstgöra vid fortsatt behandling
av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

Avgår nämndeman under tjänst- Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden,
utses ny nämndeman göringstiden, utses ny nämndeman

för återstående tid. Ändras antalet
nämndemän inom domsagan, får
nytillträdande nämndeman utses
för kortare tid än som följer av
första stycket.

för återstående tid. Ändras antalet
nämndemän inom domsagan eller
länet, får nytillträdande nämndeman
utses för kortare tid än som
följer av första stycket.

29 kap.

1 §6

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar,
skall omröstning ske.

I tingsrätt skall, om nämnd har
säte i rätten först ordföranden
och, om ytterligare en lagfaren
domare sitter i rätten, sedan denne
säga sin mening. Ordföranden
inhämte därefter nämndens mening.

Vid omröstning i annat fall skall
den yngste i rätten först yttra sig
och sedan var efter annan, såsom
de hava säte i rätten. Har målet
beretts av viss ledamot, säge han
först sin mening. I hovrätt skall
dock, om nämndemän ingå i rätten,
dessa sist säga sin mening.
Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

Har nämnd säte i rätten, säge
först ordföranden och, om ytterligare
en lagfaren domare sitter
i rätten, sedan denne sin mening.
Ordföranden inhämte därefter
nämndens mening.

Vid omröstning i annat fall skall
den yngste i rätten först yttra sig
och sedan var efter annan, såsom
de hava säte i rätten. Har målet
beretts av viss ledamot, säge han
först sin mening.

3 §7

Yppas, då rätten består av en
lagfaren domare och nämnd, annan
mening än ordförandens och
förena sig minst fyra eller, då i
nämnden äro endast fyra, minst
tre nämndemän om skälen och
slutet, gälle nämndens mening; i
annat fall gälle ordförandens.

Yppas, då rätten består av två
lagfarna domare och nämnd, annan
mening än sådan som omfat 5

Senaste lydelse 1975:1288.

6 Senaste lydelse 1975: 1288.

7 Senaste lydelse 1975:1288.

Yppas i tingsrätt, då rätten består
av en lagfaren domare och
nämnd, annan mening än ordförandens
och förena sig minst fyra
eller, då i nämnden äro endast
fyra, minst tre nämndemän om
skälen och slutet, gälle nämndens
mening; i annat fall gälle ordförandens.

Yppas, då tingsrätten består av
två lagfarna domare och nämnd,
annan mening än sådan som om -

JuU 1975/76: 44

Nuvarande lydelse

tas av de lagfarna domarna och
förena sig, när sex sitta i nämnden,
minst fem och eljest minst
fyra nämndemän om skälen och
slutet, gälle nämndens mening. I
annat fall gälle den mening som
omfattas av de lagfarna domarna.
Förena sig dessa ej om en mening,
gälle av deras meningar den som
biträdes av de flesta av nämndemännen
eller, om lika många biträda
vardera meningen, den som
är lindrigast; kan ej någon mening
anses som lindrigare, gälle ordförandens.
Om det erfordras, sker i
fall som nu avses fortsatt omröstning
inom nämnden för att utröna
hur många som biträda vardera
meningen.

Vid omröstning, då nämnd ej
har säte i rätten, gälle den mening,
som omfattas av mer än
hälften av ledamöterna. Har någon
mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste,
gälle den meningen; vid särskild
omröstning, huruvida villkorlig
dom skall meddelas eller skyddstillsyn,
ungdomsfängelse eller internering
ådömas eller förordnande
meddelas om överlämnande
till särskild vård, så ock eljest, då
ej någon mening kan anses som
lindrigare, gälle dock den mening,
som erhållit hälften av rösterna
och bland dem ordförandens.

Yppas vid omröstning, då
nämnd ej har säte i rätten, flera
än två meningar, utan att någon
enligt 3 § skall gälla, skola de röster,
som äro ogynnsammast för
den tilltalade, sammanläggas med
de för honom därnäst minst förmånliga
och, om det erfordras,
sammanläggningen fortsättas efter
samma grund, till dess någon mening
skall gälla; kan ej någon mening
anses som ogynnsammare för
den tilltalade, gälle den mening,

8 Senaste lydelse 1958: 8.

Föreslagen lydelse

fattas av de lagfarna domarna och
förena sig, när sex sitta i nämnden,
minst fem och eljest minst
fyra nämndemän om skälen och
slutet, gälle nämndens mening. I
annat fall gälle den mening som
omfattas av de lagfarna domarna.
Förena sig dessa ej om en mening,
gälle av deras meningar den som
biträdes av de flesta av nämndemännen
eller, om lika många biträda
vardera meningen, den som
är lindrigast; kan ej någon mening
anses som lindrigare, gälle ordförandens.
Om det erfordras, sker i
fall som nu avses fortsatt omröstning
inom nämnden för att utröna
hur många som biträda vardera
meningen.

Vid omröstning i annat fall gälle
den mening, som omfattas av mer
än hälften av ledamöterna. Har
någon mening erhållit hälften av
rösterna och är denna den lindrigaste,
gälle den meningen; vid särskild
omröstning, huruvida villkorlig
dom skall meddelas eller
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller
internering ådömas eller förordnande
meddelas om överlämnande
till särskild vård, så ock eljest,
då ej någon mening kan anses
som lindrigare, gälle dock den
mening, som erhållit hälften av
rösterna och bland dem ordförandens.

§8

Yppas vid omröstning, som avses
i 3 § tredje stycket, flera än två
meningar, utan att någon skall gälla,
skola de röster, som äro
ogynnsammast för den tilltalade,
sammanläggas med de för honom
därnäst minst förmånliga och, om
det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund, till
dess någon mening skall gälla; kan
ej någon mening anses som
ogynnsammare för den tilltalade,
gälle den mening, för vilken ros -

JuU 1975/76: 44

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för vilken rösterna äro flera än för terna äro flera än för annan, eller,
annan, eller, om för flera mening- om för flera meningar rösterna äro

ar rösterna äro lika många, den lika många, den som biträtts av

som biträtts av den främste bland den främste bland dem, som rös dem,

som röstat för någon av des- tat för någon av dessa meningar,

sa meningar.

7 §

Har nämnden enligt 3 § bestämt Har nämnden enligt 3 § ensam

rättens avgörande, svare för detta bestämt rättens avgörande, svare

envar nämndeman, som med sin för detta envar nämndeman, som

röst bidragit därtill. med sin röst bidragit därtill.

30 kap.

7 §®

Innan dom beslutas, skall över- Innan dom beslutas, skall överläggning
hållas. Har nämnd säte i läggning hållas. Ingå nämndemän i

rätten, framställe ordföranden sa- rätten, framställe ordföranden elken
och vad lag stadgar därom. ler, om målet beretts av annan lagfaren
domare, denne saken och vad
lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt,
må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade
är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter
förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen,
skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas
genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen
skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas.
Meddelandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli.
Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas
till parterna.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och
skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på
samma tid och sätt som domen.

När mål avgjorts, skall skriftlig När mål avgjorts, skall skriftlig
underrättelse om utgången i målet underrättelse om utgången i målet
snarast givas den tilltalade. När- snarast givas den tilltalade.
mare föreskrifter härom meddelas
av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977. I mål som i hovrätt
företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Nyval av nämndemän för hovrätt för tiden från och med år 1977 skall
med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976.
Valet förrättas av landsting och i förekommande fall kommunfullmäktige,
som nyvalts under år 1976. Härvid skall halva antalet nämndemän
utses för en tid av tre år och återstoden för en tid av sex år.

• Senaste lydelse 1974: 573. Föreslagen lydelse av sjätte stycket återges enligt prop.
1975/76:191. Se härom nedan s. 27.

JuU 1975/76: 44

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om giftermålsbalken1

dels att i 15 kap. 30 § första stycket ordet ”rätten” skall bytas ut mot
”underrätt”,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 15 kap. 30 a §, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 a §

Vid huvudförhandling i mål som
avses i 29 § är hovrätt domför
med tre lagfarna domare och tvä
nämndemän. Flera än fyra lagfarna
domare och tre nämndemän få
ej sitta i rätten. Har målet i underrätten
avgjorts utan nämnd, är
dock hovrätten domför även med
enbart lagfarna domare enligt vad
som sägs i 2 kap. 4 § första stycket
rättegångsbalken.

Deltaga nämndemän enligt första
stycket i målets avgörande, skall
vid omröstning gälla vad som är
föreskrivet angående omröstning
i tvistemål. Nämndemännen skola
dock säga sin mening sist.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i hovrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.

1 Balken omtryckt 1973: 645.

JuU 1975/76: 44

3 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrives i fråga om föräldrabalken1
dels att 20 kap. 36 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 21 kap. skall införas en ny paragraf, 14 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

36 §

I mål om äktenskaplig börd, I mål om äktenskaplig börd,
vårdnad, umgängesrätt, underhåll vårdnad, umgängesrätt, underhåll

och omyndighetsförklaring eller och omyndighetsförklaring eller

dess hävande äger vad som före- dess hävdande äger vad som före skrives

i 15 kap. 29 och 30 §§ gif- skrives i 15 kap. 29, 30 och 30 a §§

termålsbalken motsvarande till- giftermålsbalken motsvarande till lämpning.

lämpning.

21 kap.

14 §

Vid handläggning i kammarrätt
av mål enligt detta kapitel skola
nämndemän ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i hovrätt eller kammarrätt företagits till avgörande före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1 Balken omtryckt 1974: 1038.

JuU 1975/76: 44

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom

föreskrives i fråga om lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar dels

att 12, 13 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 i1

Kammarrätt är domför med tre
ledamöter. Fler än fyra får ej sitta
i rätten. Om domförhet vid behandling
av mål om fastighetstaxering
finns bestämmelser i
taxeringsförordningen (1956: 623).

Regeringen bestämmer i vilken
omfattning åtgärd som avser endast
måls beredande får vidtagas

1 Senaste lydelse 1974: 577.

Kammarrätt är domför med tre
lagfarna ledamöter. Fler än fyra
lagfarna ledamöter får ej sitta i
rätten.

När det är särskilt föreskrivet att
nämndemän skall ingå i rätten,
är kammarrätt domför med tre
lagfarna ledamöter och två nämndemän.
Fler än fyra lagfarna ledamöter
och tre nämndemän får i
sådant fall ej sitta i rätten. Kammarrätt
är dock domför utan
nämndemän

1. vid prövning av besvär över beslut
som ej innebär att målet
avgöres,

2. vid förordnande rörande saken i
avvaktan på målets avgörande
samt vid annan åtgärd som avser
endast måls beredande,

3. vid beslut varigenom domstolen
skiljer sig från målet utan att
detta prövats i sak.

Handlägges mål som avses i

andra stycket gemensamt med annat
mål, får nämndemän deltaga
vid handläggningen även av det senare
målet.

Om domförhet vid behandling
av mål om fastighetstaxering finns
bestämmelser i taxeringslagen
(1956: 623).

Regeringen bestämmer i vilken
omfattning åtgärd som avser endast
måls beredande får vidtagas

JuU 1975/76: 44

Nuvarande lydelse

av ledamot i kammarrätten eller
av annan tjänsteman vid denna.

12 a

I fråga om omröstning i allmän
förvaltningsdomstol gäller bestämmelserna
i 16 och 29 kap. rättegångsbalken
i tillämpliga delar.

Ledamot och föredragande i
allmän förvaltningsdomstol skall
vara svensk medborgare. Den
som är omyndig eller i konkurstillstånd
får ej utöva befattning
som ledamot eller föredragande.

Föreslagen lydelse

av lagfaren ledamot i kammarrätten
eller annan tjänsteman vid
denna.

I kammarrätts domkrets skall
för kammarrätten finnas nämndemän
till det antal, som föreskrives
av regeringen. Regeringen fastställer
för varje län inom domkretsen
det antal nämndemän som skall
utses. Kammarrätten fördelar
tjänstgöringen mellan nämndemännen
efter samråd med dem.

Nämndeman i kammarrätt utses
genom val. 1 fråga om val av samt
valbarhet, rätt till avsägelse, mandatperiod
och behörighet för
nämndeman i kammarrätt äger vad
som föreskrivits om nämndeman
i länsskatterätt och länsrätt motsvarande
tillämpning.

Regeringen får för visst län förordna
att nämndemän i kammarrätt
skall väljas bland dem sorn
för samma mandatperiod har utsetts
till nämndemän i hovrätt.
Nämndeman i hovrätt får även i
annat fall, om han är behörig därtill,
tjänstgöra som nämndeman i
den kammarrätt inom vars domkrets
han är kyrkobokförd.

I fråga om omröstning i allmän
förvaltningsdomstol gäller bestämmelserna
i 16 och 29 kap. rättegångsbalken
om omröstning i
hovrätt i tillämpliga delar.

§2

Ledamot och föredragande i
allmän förvaltningsdomstol skall
vara svensk medborgare. Den
som är omyndig eller i konkurstillstånd
får ej utöva befattning
som ledamot eller föredragande.
I fråga om nämndeman i kammarrätt
gäller vad som är särskilt
föreskrivet.

2 Senaste lydelse 1975:1296.

JuU 1975/76: 44

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall ha avlagt
domared.

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 §
rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i allmän förvaltningsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977. I mål som i kammarrätt
företagits till avgörande före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Nyval av nämndemän för tiden från och med år 1977 skall med tilllämpning
av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas
av landsting och i förekommande fall kommunfullmäktige, som
nyvalts under år 1976. Härvid skall halva antalet nämndemän utses för
en tid av tre år och återstoden för en tid av sex år.

3f Riksdagen 1975/76. 7 sami. Nr 44

JuU 1975/76: 44

5 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom föreskrives att 44 § utlänningslagen (1954: 193)1 skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

44 §

Polismyndighets beslut om avvisning må överklagas av utlänningen.
Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom besvär.
Förvaltningsdomstols beslut om Förvaltningsdomstols beslut om
utvisning må överklagas av utlän- utvisning må överklagas av utlänningen.
Klagan föres enligt be- ningen. Klagan föres enligt bestämmelserna
i förvaltningspro- stämmelserna i förvaltningspro cesslagen

(1971: 291). cesslagen (1971:291). Vid hand läggning

i kammarrätt av mål om
utvisning skall nämndemän ingå i
rätten.

Om klagan rörande förvisning gäller vad eljest är stadgat om klagan
över allmän domstols dom eller beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i kammarrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.

1 Lagen omtryckt 1975:1358.

JuU 1975/76: 44

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom föreskrives att 62 a § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

62 a §

Bestämmelserna i 27 § första stycket andra punkten och andra stycket
skola äga motsvarande tillämpning vid prövning i högre rätt av
fråga om tvångsintagning.

Vid handläggning i kammarrätt
av mål angående tvångsintagning
enligt 18 eller 55 §, mål angående
villkorligt anstånd med verkställighet
eller förverkande av sådant
anstånd enligt 35 § samt mål
angående kvarhållande enligt 45 §
skall nämndemän ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i kammarrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.

1 Lagen omtryckt 1971: 307.

JuU J 975/76: 44

7 Förslag till

Lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom föreskrives att i barnavårdslagen (1960: 97)1 skall införas
en ny paragraf, 12 kap. 84 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

84 §

Vid handläggning i kammarrätt
av mål angående omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 eller

31 §, mål angående sådan samhällsvårds
slutliga upphörande enligt
42 §, mål angående återupptagande
av villkorligt upphörd
samhällsvård enligt 43 § första
stycket, mål angående förbud att
taga barn från fosterhem enligt
50 § första stycket samt mål angående
intagning i eller utskrivning
från ungdomsvårdsskola,
dock ej när fråga är endast om
intagning av den som omhändertagits
för utredning, skall nämndemän
ingå i rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

I mål som i kammarrätt företagits till avgörande före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.

Motionerna

I motionen 1975/76: 2347 av herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen
avslår propositionen 1975/76: 153.

I motionen 1975/76: 2348 av herr Turesson (m) hemställs att riksdagen
avslår propositionen 1975/76: 153.

I motionen 1975/76: 2366 av fru Jacobsson (m) hemställs att riksdagen
beslutar om utredning av reglerna om fullföljd till högsta dom 1

Lagen omtryckt 1971: 308.

JuU 1975/76: 44

stolen och regeringsrätten för jämkning av dessa med anledning av lekmäns
deltagande i avgörandena i hovrätt och kammarrätt.

I motionen 1975/76: 2367 av herr Winberg m. fl. (m) hemställs att
riksdagen vid behandlingen av propositionen 1975/76: 153 beslutar

1. att den som valts till nämndeman i hovrätt eller kammarrätt icke
är behörig att under den tid han är nämndeman vid sådan domstol vara
nämndeman vid tingsrätt resp. länsrätt (länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt),

2. att nämndeman vid hovrätt icke äger föra annans talan vid hovrätten
eller vid domstolar, som hör under hovrätten.

Utskottet

Nuvarande ordning

Hovrätt är överrätt i mål och ärenden som fullföljs från allmän underrätt.
Enligt 2 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) är hovrätt domför med fyra
lagfarna ledamöter. Fler än fem ledamöter får ej sitta i rätten.

Det finns sex hovrätter i landet, Svea hovrätt i Stockholm, Göta hovrätt
i Jönköping, hovrätten över Skåne och Blekinge i Malmö, hovrätten
för Västra Sverige i Göteborg, hovrätten för Nedre Norrland i Sundsvall
och hovrätten för Övre Norrland i Umeå. Hovrätterna sammanträder
i princip på kansliorterna men skall också årligen på bestämda tider hålla
hovrättsting på andra orter inom domkretsen.

I princip avgörs i hovrätt brottmål och tvistemål efter huvudförhandling
medan övriga mål, s. k. besvärsmål, avgörs efter föredragning av
handlingarna i målet. Närmare bestämmelser om hovrätts organisation
och verksamhet finns i hovrättsinstruktionen (1974: 692).

Kammarrätt prövar besvär över beslut i förvaltningsärenden. Kammarrätt
är enligt 12 § lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar
domför med tre ledamöter. Fler än fyra ledamöter får ej sitta i rätten.
Det finns f. n. tre kammarrätter i landet, kammarrätten i Stockholm,
kammarrätten i Göteborg och kammarrätten i Sundsvall. Enligt ett av
riksdagen nyligen fattat beslut skall fr. o. m. den 1 januari 1977 inrättas
ytterligare en kammarrätt, kammarrätten i Jönköping (prop. 1975/76:
100 bil. 4, JuU 1975/76: 35, rskr 1975/76: 306).

Förfarandet i kammarrätt är skriftligt. Målen avgörs efter föredragning.
Muntlig förhandling äger dock rum i viss omfattning.

Tingsrätt är enligt 1 kap. 3 § RB i tvistemål domför med tre eller
högst fyra lagfarna, ledamöter. Vid bl. a. måls avgörande utan huvudförhandling
är tingsrätten domför med en lagfaren domare. I vissa familjerättsliga
tvistemål och ärenden skall dock tingsrätten då saken av -

JuU 1975/76: 44

görs efter huvudförhandling bestå av en lagfaren domare och nämnd.
I nämnden skall sitta fem eller högst sex nämndemän.

Enligt nyssnämnda lagrum skall tingsrätt i brottmål bestå av en lagfaren
domare och nämnd. Vid handläggning av större mål får två lagfarna
domare och nämnd sitta i rätten. Vid huvudförhandling i mål om
brott för vilket inte är stadgat strängare straff än böter är tingsrätten
domför med endast en lagfaren domare.

Nämndemän deltar även när tingsrätten dömer som fastighetsdomstol
och som vattendomstol.

Länsskatterätt och länsrätt består av ordförande och nämndemän.
Rätten är i allmänhet domför med ordförande och tre nämndemän. Fler
än fyra nämndemän får inte sitta i rätten. Nämndemän skall även tjänstgöra
i fastighetstaxeringsrätt.

1972 års domarutredning

Genom beslut i april 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om
hovrätternas organisation, domarutbildningen och domarkarriären m. m.
Utredningen, 1972 års domarutredning, avlämnade år 1974 betänkandet
En öppnare domarbana (SOU 1974: 96). Betänkandet innehöll förslag
till en genomgripande omdaning av domarkarriären vid såväl de allmänna
domstolarna som de allmänna förvaltningsdomstolarna. I betänkandet
behandlades också frågor om hovrätts domförhet och hovrättsavdelnings
organisation samt om medverkan av lekmän i hovrätt och i kammarrätt.
Enligt utredningens förslag skulle i hovrätt lekmän delta vid huvudförhandling
i familjemål samt vid huvudförhandling i brottmål som
rör brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än två år. I kammarrätt
skulle enligt förslaget lekmän medverka i tämligen begränsad omfattning,
i huvudsak i mål angående utvisning, tvångsintagning enligt lagen
om nykterhetsvård, omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen
och i mål som rör verkställighet av dom m. m. rörande
vårdnad. När lekmän skulle medverka i hovrätt eller kammarrätt skulle
enligt förslaget tre lagfarna domare och två nämndemän ingå i rätten.

Utredningens förslag har remissbehandlats.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen, som inte upptar några förslag rörande domarutbildning
och domarkarriär, föreslås i linje med domarutredningens förslag
att nämndemän skall delta vid prövning av vissa mål i hovrätt och kammarrätt.
Såvitt gäller hovrätt innebär förslaget att nämndemän skall ingå
i hovrätten vid huvudförhandling i brottmål där allvarligare påföljd än
böter kan komma i fråga samt i vissa familjerättsmål, alltså i större utsträckning
än enligt domarutredningens förslag. I kammarrätt skall en -

JuU 1975/76: 44

ligt propositionen nämndemän ingå endast vid prövning av vissa målkategorier,
i huvudsak i överensstämmelse med utredningens förslag.

Hovrätt och kammarrätt skall, då nämndemän deltar, vara domför
med tre lagfarna domare och två nämndemän. Nämndemännen skall liksom
de lagfarna ledamöterna ha individuell rösträtt. Nämndemännen
skall väljas länsvis av landstingen.

Lekmäns deltagande i hovrätt och kammarrätt

I motionerna 2347 och 2348 yrkas avslag på regeringens förslag.

I motionen 2347 framhålls att syftet att stärka allmänhetens insyn
i domstolarnas arbete och dess förtrogenhet med rättskipningen bäst
tillgodoses genom den pressbevakning som möjliggörs genom domstolsförhandlingarnas
offentlighet. Allmänhetens inflytande över rättskipningen
kan enligt motionären bäst komma till sin rätt i första instans.
Motionären anser att regeringens förslag att ersätta en av de lagfarna
domarna med två lekmän innebär en kvalitetssänkning från juridisk synpunkt.
Den tyngst vägande invändningen är enligt motionären de praktiska
svårigheterna att genomföra regeringens förslag. Motionären påpekar
att departementschefen inte gjort något försök att vederlägga kritiken
mot förslaget i detta hänseende. Han pekar också på riskerna för att
det blir förseningar i hovrättsarbetet, för att handläggningen blir mindre
inträngande och för att förslaget får menliga följder för domarutbildningen.

Enligt motionen 2348 är det till fyllest med den insyn och medverkan
av lekmän som finns i första instans, där tyngdpunkten i rättskipningen
ligger. Starka praktiska skäl talar också enligt motionären mot utvidgning
av lekmannainflytandet i domstolsväsendet till att avse även hovrätterna
och kammarrätterna, eftersom betydande risker föreligger för en förlängning
av de redan nu alltför långa handläggningstiderna. Motionären
uppger vidare att kostnaden för reformen kommer att väsentligt överstiga
den som beräknats i propositionen samt att det synes vara oklart
hur möjligheterna till adjunktionstjänstgöring skall kunna upprätthållas
i tillfredsställande omfattning.

Utskottet ansluter sig till den vid remissbehandlingen allmänt omfattade
uppfattningen att medverkan av nämndemän i rättskipningen i
hovrätt och kammarrätt får anses vara av stort värde, när det gäller att
tillgodose allmänhetens intresse av insyn i domstolarnas verksamhet. En
reform i sådan riktning är också ägnad att vidmakthålla förtroendet för
domstolarna och förebygga misstankar om bristande objektivitet och
ovidkommande hänsyn vid dömandet. Den ligger också i linje med utvecklingen
att lekmannainflytande ges utrymme på allt fler områden
och bör möjliggöra att överinstanserna tillförs erfarenheter och synpunkter,
som kan vara av värde framför allt vid bedömningen av bevisvärderings-
och påföljdsfrågor.

JuU 1975/76: 44

Å andra sidan kan inte bortses från att vissa nackdelar otvivelaktigt
kan vara förbundna med en övergång till ett system med nämndemän i
hovrätt och kammarrätt. Som närmare utvecklas nedan kan en sådan
reform förutom kostnadsökningar medföra en viss tungroddhet i domstolarnas
arbete och ge upphov till åtskilliga organisatoriska problem
och praktiska olägenheter i övrigt. Nackdelarna i dessa hänseenden bör
emellertid inte överdrivas. Kostnadsaspekten får i förevarande sammanhang
anses vara av relativt underordnad betydelse, och de praktiska problemen,
vilka närmare berörs i det följande, bör som domarutredningen
och departementschefen framhåller kunna bemästras. Utskottet finner
emellertid samtidigt angeläget framhålla att reformen inte får leda till
ökade målbalanser vid domstolarna eller till längre väntetider för allmänheten.
Att så inte blir fallet är enligt utskottets mening en förutsättning
för reformen och måste, på sätt utvecklas i det följande, förhindras
genom särskilda åtgärder. Reformen får inte heller leda till någon försämring
av domarutbildningen i överrätt. Utskottet återkommer även
till denna fråga.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet att lekmän ges plats i hovrätt
och kammarrätt. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker
bifall till motionerna 2347 och 2348.

Omfattningen av lekmannamedverkan

När det gäller omfattningen av lekmannamedverkan i hovrätt och
kammarrätt kan konsekvenserna av regeringens förslag belysas med
följande statistiska uppgifter, delvis inhämtade av utskottet och delvis
återgivna i en av domstolsverket i november 1975 upprättad promemoria
(se prop. s. 41 f.).

År 1974 avgjordes i hovrätt 11 745 mål, varav 2180 tvistemål,

5 496 brottmål och 4 069 övriga mål. Av tvistemålen avgjordes 762
efter huvudförhandling. 350 av dessa var mål, i vilka nämndemän
skulle ha medverkat enligt regeringens föreliggande förslag. Av brottmålen
avgjordes 3 468 efter huvudförhandling. 2 563 av dessa var mål,
i vilka nämndemän skulle ha medverkat enligt regeringens förslag.

Beträffande kammarrätterna beräknade domstolsverket att antalet
mål som behöver lekmannamedverkan enligt domarutredningens förslag
totalt blir omkring 270, varav omkring 100 per år kommer att avgöras
vid förhandling utanför kansliorten.

De återgivna siffrorna visar att regeringens förslag för hovrätternas
del innebär att nämndemän kommer att medverka i en mycket stor
andel av brottmålen. Andelen är — att döma av 1974 års siffror —
beträffande samtliga genom dom avgjorda brottmål större än hälften
(52 %) och i fråga om de brottmål som företas till huvudförhandling ca
tre fjärdedelar (74 %).

Under remissbehandlingen av domarutredningens förslag och vid

JuU 1975/76: 44

hearing inför utskottet med bl. a. olika företrädare för domstolsväsendet
har framlagts åtskilliga synpunkter på de praktiska konsekvenserna av
lekmäns deltagande i rättskipningen i hovrätt och kammarrätt. Det har
därvid understrukits att en hovrättsavdelning ofta inte tar slutlig ställning
i målet omedelbart efter en huvudförhandling. Vid den överläggning
som då hålls fattas ofta endast preliminär ståndpunkt och avdelningen
samlas senare efter studium av bl. a. tillämplig litteratur och
rättsfall för att ta definitiv ställning. Med hänsyn till detta arbetssätt
skulle avsevärda komplikationer uppkomma vid lekmannamedverkan
i hovrätt, eftersom det inte kan förväntas att lekmännen skall vara tillgängliga
för överläggning i samma utsträckning som de lagfarna domarna.
Hovrätterna skulle då i stället bli tvungna att hålla tidskrävande
slutliga överläggningar i anslutning till huvudförhandlingen. Detta skulle
i sin tur leda till att färre mål kunde behandlas vid varje huvudförhandlingsdag
och att målavverkningen minskade. Problemen skulle bli särskilt
markerade i de hovrätter, främst hovrätten för Övre Norrland, där
ett stort antal huvudförhandlingar hålls på orter utanför kansliorten.

Departementschefen uttalar att han är medveten om att en del
komplikationer av nu nämnt och liknande slag knappast kan undvikas,
särskilt i början när den nya ordningen skall tillämpas. Enligt hans
uppfattning har dock olägenheterna överdrivits något. Beträffande
svårigheterna att samla rätten till fortsatt överläggning pekar han på
att de nya reproduktionsmetodema gör det möjligt att ta kopior av
utkast till domen och sända dem med posten till nämndemännen för
yttrande. Enligt departementschefen bör det vid ett sådant förfarande
ofta vara tillräckligt att utkastet diskuteras per telefon. Departementschefen
erinrar vidare om möjligheten att utnyttja s. k. gruppsamtal för
överläggning när flera personer skall delta. Det bör enligt departementschefen
ankomma på domstolarna att själva komma fram till
lämpliga praktiska arbetsformer.

Utskottet kan för sin del instämma i departementschefens uttalande
att det inte kan undvikas att en reform i enlighet med regeringens
förslag medför vissa olägenheter på det praktiska planet. Det bör
observeras att såvitt gäller hovrätterna remisskritiken härvidlag avsåg en
mindre genomgripande reform. Sedan svårigheterna när det gäller att inpassa
nämndemännens medverkan i hovrätternas vanliga arbetsformer
ytterligare belysts vid utskottets nyssnämnda hearing, har utskottet blivit
övertygat om att det kan bli ganska stora komplikationer, inte minst när
det gäller att rent praktiskt arrangera nämndemännens deltagande i det
arbete som måste göras på annan tid än i omedelbar anslutning till förhandling
eller motsvarande handläggning i målet. En begränsning av
nämndemännens medverkan i hovrätt till ett mindre antal mål skulle
självfallet minska dessa svårigheter.

Utskottets uppmärksamhet har också särskilt fästs på frågan hur

Juli 1975/76: 44

den föreslagna reformen kommer att inverka på domarutbildningen,
främst vad gäller möjligheten för hovrättsfiskaler till s. k. adjunktion i
hovrätten. Sådan tjänstgöring utgör enligt 43 § hovrättsinstruktionen
en av förutsättningarna för förordnande till hovrättsassessor. Värdet
av adjunktionstjänstgöringen har i olika sammanhang under senare
tid understrukits från flera håll, inte minst under remissbehandlingen
av 1972 års domarutredning.

Domarutredningen utgick i sitt förslag till lekmannamedverkan i
hovrätt och i kammarrätt från att domarutbildningen skulle komma att
förändras i enlighet med utredningens förslag i den delen. Detta förslag
innebar bl. a. att adjunktionstjänstgöringen som ett obligatoriskt
led i domarutbildningen på den allmänna domstolsbanan ej längre
skulle behållas. Utredningen kunde därför bedöma domförhetsfrågor
och frågor om hovrättsavdelningarnas organisation utan hänsyn till
utbildningsbehovet. Som ovan nämnts föreligger emellertid ej nu något
förslag till reformering av domarutbildningen. Viss tids adjunktion i
hovrätt kommer således även fortsättningsvis att ingå i denna utbildning.
Utskottet, som i ett tidigare sammanhang (JuU 1971: 7) understrukit
vikten av att de betydelsefulla kraven på kvalificerad domarutbildning
tillgodoses, anser för sin del adjunktionstjänstgöringen utgöra ett omistligt
inslag i den nuvarande utbildningen.

Enligt 20 § hovrättsinstruktionen bör minst tre ledamöter av hovrätten
i dess nuvarande sammansättning vara eller ha varit innehavare
av ordinarie domartjänst i allmän domstol. De nu föreslagna domförhetsreglerna
för hovrätt kommer som ovan framhållits att innebära att i en
mycket stor del av brottmålen i hovrätt endast tre lagfarna domare
kommer att delta i rättskipningen. Med oförändrad organisation i övrigt
av hovrättsavdelningama och med fortsatt giltighet av 20 § hovrättsinstruktionen
kommer således utrymmet för adjungerade ledamöters
deltagande i rättskipningen att minska. I vart fall kommer tjänstgöringen
ej att bli så allsidig som nu är fallet. Detta får enligt utskottets mening
ses som en inte oväsentlig försvagning av domarutbildningen.

De berörda problemen kan självfallet begränsas genom uppgivande
av kravet på att minst tre ledamöter skall vara eller ha varit innehavare
av ordinarie domartjänst. En sådan lösning är emellertid mindre väl förenlig
med det nedan berörda önskemålet att stärka hovrätternas sammansättning.

Med beaktande av de olägenheter som enligt det sagda kan komma
att bli förknippade med lekmäns medverkan i överrätt har utskottet
övervägt att föreslå en mindre genomgripande reform i huvudsak enligt
domarutredningens förslag. Utskottet har också övervägt möjligheten
att genomföra reformen etappvis, varvid nämndemän till en
början skulle medverka i den omfattning som domarutredningen föreslog.
Även en på sådant sätt begränsad reform skulle enligt utskottets

JulJ 1975/76: 44

mening tillgodose det huvudsakliga syftet med att införa ett lekmannainslag
i överrätt, nämligen att öka allmänhetens insyn i domstolsarbetet.
Den skulle emellertid samtidigt innebära att lekmannasynpunkter
som regel inte skulle få göra sig gällande i vissa mål där ett lekmannainflytande
enligt utskottets mening framstår som särskilt motiverat.
Utskottet syftar här på mål, där valet står mellan ett kortare frihetsstraff
och kriminalvård i frihet och mål där över huvud taget allmänpreventiva
intressen måste vägas mot individualpreventiva hänsyn som
t. ex. i mål angående misshandel eller rattfylleri.

Framför allt med hänsyn till det senast anförda har utskottet stannat
för att godta lekmannamedverkan i brottmål i hovrätt i den omfattning
som regeringen föreslagit. Mot den föreslagna regleringen i fråga om
tvistemålen har utskottet ingen erinran.

Såvitt gäller lekmannamedverkan i kammarrätt överensstämmer propositionen
i huvudsak med domarutredningens förslag som allmänt tillstyrkts
under remissbehandlingen. Utskottet har inte någon erinran mot
regeringens förslag i denna del som innebär att lekmannadeltagandet i
kammarrätt kommer att avse endast ett mycket begränsat antal mål.
Utskottet vill dock understryka vikten av att lekmannamedverkan i
kammarrätt inte leder till någon minskning av den omfattning i vilken
muntlig förhandling förekommer.

Vid nyssnämnda ställningstagande rörande omfattningen av lekmannamedverkan
har utskottet utgått från att de ovan berörda olägenheterna,
i form av organisatoriska och praktiska problem och försämrad
domarutbildning, skall kunna bemästras. Som framhållits i
föregående avsnitt krävs härför särskilda åtgärder. I detta hänseende
vill utskottet anföra följande.

De organisatoriska och praktiska problem som är förknippade med
lekmannamedverkan bör före reformens ikraftträdande och i dess inledningsskede
ägnas stor uppmärksamhet. Det bör som departementschefen
framhåller ankomma på domstolarna att själva komma fram till
lämpliga praktiska arbetsformer, men domstolsverket bör vid behov
kunna bistå med förslag till lämpliga lösningar. Självfallet bör samråd
aga rum med nämndemännen.

Som ovan framhållits kan det inte accepteras att reformen leder till
ökade målbalanser vid domstolarna eller till längre väntetider för allmänheten.
Balanserna innebär redan med nuvarande ordning på flera
håll inte obetydliga svårigheter. Det synes svårt att nu göra några säkra
uttalanden om i vilken omfattning reformen föder behov av ytterligare
juristledamöter. Hovrätternas för utskottet tillgängliga petita för budgetåret
1977/78 har inte givit någon ledning härvidlag. Åtskilligt synes
emellertid tala för att vissa resursförstärkningar kan bli erforderliga,
även om inbesparingen av en juristledamot i nämndmål är ägnad att i
viss mån kompensera de komplikationer i form av en något tyngre

JuU 1975/76: 44

handläggning som kan uppkomma. Utskottet förutsätter att berörda
problem ägnas särskild uppmärksamhet vid budgetarbetet i departementen.

I fråga om uppkommande praktiska problem vill utskottet med anledning
av departementschefens ovan återgivna synpunkter rörande
överläggning till dom mellan lagfarna ledamöter och nämndemän framhålla
att den av departementschefen nämnda metoden med telefonkonferenser
bör användas med stor urskillning. Det får självfallet inte bli
så att samtal per telefon ersätter reella överläggningar till dom. I huvudsak
torde användningen av metoden böra begränsas till frågor av
formell natur eller av mer detaljbetonad beskaffenhet (jfr JO:s ämbetsberättelse
1975/76 s. 114 f.).

Även reformens verkningar såvitt gäller adjunktionsmöjligheter och
domarutbildning i övrigt måste enligt utskottets mening följas med stor
uppmärksamhet. Utskottet återkommer i det följande till vissa åtgärder
som kan motverka eventuellt uppkommande negativa effekter.

Vad utskottet anfört om behovet av särskilda åtgärder m. m. för att
motverka ej önskvärda effekter av reformen bör ges regeringen till
känna.

Domförhetsfrågor m. m.

Enligt 2 kap. 4 § RB är hovrätt domför med fyra ledamöter. Domförhetsregeln
avser alla mål i hovrätt, dvs. tvistemål, brottmål och
besvärsmål. Enligt den i propositionen föreslagna lydelsen av detta lagrum
lämnas i första stycket regler för hovrättens sammansättning i
tvistemål och i andra stycket regler för dess sammansättning i brottmål.
Några regler för domstolens sammansättning i besvärsmål lämnas
inte. För dessa bör, enligt utskottets mening, liksom hittills gälla samma
regler som för tvistemål. Lagrummet bör ändras i enlighet härmed.

När det gäller den lagtekniska lösningen kan man hämta ledning
i den teknik, som tidigare använts för regleringen i 1 kap. 3 §
och 2 kap. 4 § RB av domförheten i underrätt och hovrätt. Denna
teknik utgår från att, i den mån det för några särskilda mer begränsade
målgrupper utanför den generella regleringen i RB behövs speciella
processuella bestämmelser, detta är ett ämne som enligt principerna
för RB bör regleras i den lagstiftning som behandlar de särskilda
rättsområdena (se prop. 1969: 44 s. 185 ff.). I enlighet härmed
bör RB:s regler för hovrättens domförhet ges det innehåll att hovrätten
i samtliga mål utom vissa brottmål skall ha juristkollegial sammansättning.
Någon hänvisning i fråga om sammansättningen i familjemål
till vad som är särskilt föreskrivet (se prop. s. 52) är med hänsyn
till det anförda inte erforderlig. Bestämmelsen i 2 kap. 4 § första
stycket RB bör således ges i sak samma innehåll som lagrummet nu har.
Anledning föreligger enligt utskottets mening icke att i detta samman -

JuU 1975/76: 44

hang för hovrättsprocessens vidkommande överväga införande i 2 kap.
RB av en motsvarighet till bestämmelsen i 1 kap. 8 § om särskild sammansättning
av domstolen vid behandlingen av vissa mål [se t. ex. 13 §
lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol, 11 kap. 16 § vattenlagen, 67 §
patentlagen (1967: 837) och 24 § lagen (1974: 8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden].

Andra stycket i 2 kap. 4 § RB föreslås i propositionen få följande
lydelse: ”1 brottmål är hovrätten domför med tre lagfarna domare
och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän
må ej sitta i rätten. Förekommer ej anledning att döma till svårare
straff än böter, är hovrätten dock domför utan nämndemän med den
sammansättning som sägs i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling”. Första och tredje meningarna
innebär att hovrätten i bötesmål blir domför såväl i sammansätt^
ning med nämndemän som i juristkollegial sammansättning. Lydelsen
av sista meningen ger vid handen att hovrätten också vid handläggning
av brottmål som ej sker vid huvudförhandling skall vara domför såväl
med nämndsammansättning som med juristkollegial sammansättning
(jfr dock prop. s. 53). En sådan ordning är enligt utskottets mening bäst
agnad att möjliggöra praktiska arbetsformer i hovrätterna. Särskilt bör
påpekas att den ger möjlighet för en hovrättsavdelning i nämndsammansättning
att under en sessionsdag ersätta inställda huvudförhandlingar
med föredragningar utan att byta sammansättning. Detta kan vara av
särskild betydelse vid förhandlingar utanför förläggningsorten, då en
fjärde lagfaren ledamot inte alltid finns tillgänglig. Utskottet tillstyrker
i enlighet härmed införandet av möjlighet till alternativ sammansättning
vid handläggning av brottmål utan huvudförhandling. Det bör
dock understrykas att vid sådan handläggning — liksom vid huvudförhandling
i bötesmål — nämndemän bör medverka endast i särskilda
fall då det motiveras av praktiska skäl.

Utskottet har med hänsyn till de ändrade domförhetsreglernas befarade
negativa inverkan på möjligheterna till adjunktionstjänstgöring
övervägt åtgärder för en ökad användning av den större sammansättningen
med fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Den föreslagna
lagtexten uppställer inte kriterier för användning av denna sammansättning.
Departementschefen uttalar i specialmotiveringen att bestämmelsen
tillkommit med tanke särskilt på omfattande och långvariga
rättegångar samt att det får förutsättas att hovrätten inte använder den
annat än när det finns goda skäl härför.

Enligt utskottets mening bör, om adjunktionsproblematiken inte kan
lösas på annat sätt, också intresset av att bereda fiskaler adjunktion
undantagsvis kunna föranleda användning av den större sammansättningen
även då det från andra utgångspunkter ej finns så starka skäl
för detta.

JuU 1975/76: 44

Såsom departementschefen uttalar bör den valda relationen mellan
lagfarna domare och lekmän inte rubbas om den större sammansättningen
väljs. Hovrätten bör alltså inleda förhandlingen antingen med
fyra lagfarna domare och tre nämndemän eller med tre lagfarna domare
och två nämndemän.

I tydlighetens intresse och till följd av den av utskottet förordade
ändringen av 2 kap. 4 § första stycket RB bör några smärre redaktionella
jämkningar vidtas i paragrafens andra stycke. I tredje stycket bör
liksom i paragrafen i övrigt användas ordet ”domare” i stället för ”ledamot”.

Fullföljdsfrågor

I motionen 2366 hemställs att riksdagen med anledning av lekmäns
deltagande i rättskipningen beslutar om utredning av reglerna angående
fullföljd till högsta domstolen och regeringsrätten.

Motionären erinrar om gällande regler för fullföljd till högsta domstolen
och regeringsrätten och framhåller att prövningstillstånd ej kan
ges enbart på grund av ett påstående om felaktig rättstillämpning. Motionären
påpekar vidare att enligt propositionen lekmännen skall delta
på lika fot med juristdomarna även vad gäller ställningstagande i rättsfrågor
och att de två nämndemännens röster kan bli avgörande om de
lagfarna ledamöterna inte är ense. Invecklade rättsliga spörsmål skulle
sålunda, framhåller motionären, kunna avgöras i hovrätt och kammarrätt
av icke juridiskt utbildade domare. Det är enligt motionären mot
denna bakgrund frågan om fullföljd till de högsta instanserna skall
ses, och man bör öppna möjlighet för allmänheten att få rättsfrågor
överprövade i högsta domstolen och i regeringsrätten.

De av motionären angivna fullföljdsreglema tillkom 1971 genom
ändringar i rättegångsbalken och genom införandet av förvaltningsprocesslagen.
Utskottet fann vid riksdagsbehandlingen såvitt gäller
ändringarna i rättegångsbalken att de nya bestämmelserna givits en
sådan utformning att de med nuvarande rättegångsordning och organisation
av tingsrätterna och hovrätterna från rättssäkerhetssynpunkt fick
anses godtagbara. Utskottet underströk dock att förslagets genomförande
medförde att hovrätt skulle komma att döma som sista instans i
väsentligt större omfattning än tidigare. Detta föranledde enligt utskottets
mening att alla möjligheter måste tas till vara att stärka hovrätternas
sammansättning och funktion samtidigt som de betydelsefulla
kraven på kvalificerad domarutbildning tillgodosågs.

I linje med utskottets sålunda uttalade önskemål har i hovrättsinstruktionen
införts bestämmelser som i förhållande till vad som tidigare
gällde ställer strängare krav på hovrättens sammansättning i fråga om
ledamöternas innehav av ordinarie domartjänst. De nya bestämmelserna
härom har berörts ovan.

JuU 1975/76: 44

Utskottets nyss återgivna synpunkter på vikten av att stärka hovrätternas
sammansättning äger alltjämt giltighet. Till den tidigare
svårigheten att väga detta intresse mot önskemålet att bereda utrymme
för adjunktion för icke ordinarie domare kommer nu också önskemålet
att tillgodose intresset av lekmannamedverkan i hovrätt. Det är
enligt utskottets mening oundvikligt att man — hur avvägningen än sker
— kan få situationer, där intresset av en från renodlat juridisk synpunkt
”stark” sammansättning får vika för de övriga berörda intressena.

Konsekvenserna av den i propositionen föreslagna lekmannamedverkan
i hovrätt och kammarrätt i fråga om dömande avdelnings sammansättning
är enligt utskottets mening såvitt nu kan bedömas inte sådana
att de bör leda till ändring av gällande bestämmelser om fullföljd
till högsta domstolen och regeringsrätten. Det kan emellertid vara anledning
att följa utvecklingen med uppmärksamhet. Med dessa uttalanden
avstyrker utskottet bifall till motionen 2366.

Val av nämndemän m. m.

Departementschefen uttalar i propositionen (s. 49) att han av praktiska
och principiella skäl anser att nämndemän bör utses särskilt för
hovrätt och kammarrätt. Något förbud mot att samma person utses
till nämndeman i både underrätt och överrätt behövs enligt departementschefens
mening inte. Han förutsätter att det även utan en uttrycklig
regel står klart att ett sådant arrangemang inte är önskvärt.

I motionen 2367 uttalar motionärerna att lagen bör kompletteras
med bestämmelser att den som valts till nämndeman i hovrätt eller
kammarrätt inte är behörig att under den tid han har detta uppdrag
vara nämndeman i tingsrätt respektive länsrätt. Motionärerna anser att
det inte minst för allmänhetens tilltro till domstolarnas objektivitet och
självständighet är väsentligt med bestämmelser som förhindrar att en
och samma person samtidigt kan tjänstgöra i olika instanser.

Utskottet delar departementschefens och motionärernas uppfattning
att nämndemän under samma period ej bör få tjänstgöra i både tingsrätt
och hovrätt respektive länsdomstol och kammarrätt. Såsom motionärerna
framhåller bör uttryckliga regler härom tas in i lag. Föreskrifterna
bör beträffande hovrätt tas in som ett nytt andra stycke i 4 kap.
6 § RB och beträffande kammarrätt som ett nytt tredje stycke i 9 §
lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt. Förbudet
bör inte utsträckas att gälla även den som i förvaltningsmyndighet
har att handlägga ärende, som ankommer på kammarrätts prövning.
I sådant sammanhang torde det vara till fyllest med jävsregeln i 41 §
förvaltningsprocesslagen jämförd med 4 kap. 13 § 7. RB.

I nuvarande andra stycket i 4 kap. 6 § bör, med hänsyn till att lagrummet
även kommer att omfatta nämndemän med individuell rösträtt,
orden ”ur nämnden” bytas ut mot ”sorn nämndeman”.

JuU 1975/76: 44

Enligt 12 kap. 3 § andra stycket RB får nämndeman inte föra annans
talan vid den domstol han tillhör.

I motionen 2367 framställs yrkande om att ett förbud för hovrättsnämndemän
att föra talan vid domstolar under hovrätten' förs in i
lagen.

Departementschefen uttalar i propositionen (s. 50) att han inte anser
det påkallat att utsträcka förbudet enligt det nyssnämnda lagrummet
till att gälla för nämndemän i hovrätt i fråga om domstolar under
hovrätten. Enligt departementschefen torde behörighetsbestämmelserna
i förening med jävsreglerna utgöra tillräckliga remedier mot olämpliga
engagemang härvidlag.

Utskottet delar departementschefens uppfattning och avstyrker därför
bifall till motionen i denna del.

Enligt 4 kap. 14 § tredje stycket sista meningen RB får fråga om jäv
mot särskild ledamot av nämnd i lägre rätt ej väckas i högre rätt. Med
hänsyn till att hovrättsnämndemännen tillerkänns individuell rösträtt
kan det enligt utskottets mening ifrågasättas om denna regel skall äga
tillämpning beträffande nämndemän i hovrätt. Med hänsyn till att frågan
också synes kunna beröra nämndemän i fastighetsdomstol och vattendomstol
(2 och 12 §§ lagen om fastighetsdomstol och 11 kap. 1 och
12 §§ vattenlagen) finner utskottet emellertid att spörsmålet inte bör
lösas inom ramen för detta ärende utan i stället tas upp av regeringen
i lämpligt sammanhang.

Nämndemannaarvode

Utskottet har i samband med årets budgetproposition såvitt gäller
anslag till domstolsväsendet bl. a. behandlat motioner rörande ersättning
till nämndemän (JuU 1975/76: 29, rskr 1975/76: 266). Utskottet
har därvid uttalat att ersättningsfrågan skulle komma att aktualiseras
i det nu förevarande ärendet angående nämndemän i hovrätt och kammarrätt.
Utskottet vill i detta sammanhang peka på vad JO anfört i
sitt remissvar om att tjänstgöringen för nämndemännen i hovrätt och
kammarrätt kan bli ganska betungande samt att det vid genomförandet
av reformen bör tillses att tjänstgöringsvillkoren i fråga om arvodering
o. d. blir sådana att de motsvarar de stora krav som ställs på
nämndemän i hovrätt och kammarrätt (JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s.
508). Ett steg i den av JO förordade riktningen skulle enligt utskottets
mening vara att — i likhet med vad som gäller för nämndemän i skatterätt
och länsrätt — tillerkänna samtliga nämndemän i överrätt dagarvode
ej endast för sammanträdesdag utan även för dag då förberedelsearbete
utförts. Sådant arbete, avseende bl. a. inhämtande av underinstansernas
avgöranden, torde ju regelmässigt få begäras av dessa nämndemän.

JuU 1975/76: 44

Utskottet utgår från att här berörda frågor beaktas av regeringen
utan någon särskild hemställan från riksdagen.

Omröstningsregler

I 29 kap. 4 § RB ges omröstningsregler för det fall att i brottmål
yppas flera än två meningar bland rättens ledamöter. Bl. a. föreskrivs
för visst fall att om det är lika många röster för flera meningar den
mening skall gälla som biträtts av den främste bland dem som röstat
för någon av dessa meningar. Regeln blir enligt regeringens förslag tilllämplig
på hovrätt både med nämndsammansättning och med kollegial
sammansättning. Enligt utskottets mening är det naturligt att i förhållandet
mellan en lagfaren domare och en nämndeman den förstnämnde
i förevarande sammanhang får anses vara ”den främste”.

30 kap. 7 § RB

I propositionen föreslås ändring av 30 kap. 7 § första stycket RB
angående överläggning till dom i brottmål. Ändringen avser en sådan
jämkning av lagrummet att det skall passa även i hovrätt, där det ankommer
på den som berett målet att yttra sig först. Enligt regeringens
förslag skall paragrafen i övrigt erhålla oförändrad lydelse. Hänsyn har
härvid ej tagits till den ändring av paragrafen som föreslås i propositionen
1975/76: 191. Enligt detta förslag skall nuvarande sista meningen
i sjätte stycket om visst bemyndigande för regeringen utgå med hänsyn
till den befogenhet som i detta hänseende tillkommer regeringen
enligt 8 kap. 13 § regeringsformen. Ändringen föreslås träda i kraft den
1 januari 1977, dvs. samtidigt med de i detta betänkande behandlade
förslagen. Utskottet har i sitt betänkande JuU 1975/76: 47 förklarat sig
inte ha något att erinra mot förslaget. Utskottet har samtidigt uttalat att
båda de berörda förslagen bör behandlas av riksdagen i ett sammanhang.
I enlighet härmed föreslår utskottet, som inte heller har någon
erinran mot den i förevarande proposition föreslagna ändringen, att
riksdagen vid behandling av det nu förevarande betänkandet antar båda
förslagen till ändring av 30 kap. 7 § RB.

G iftermålsbalken

Enligt huvudregeln i den föreslagna bestämmelsen i 15 kap. 30 a §
giftermålsbalken är hovrätten vid huvudförhandling i mål som avses
i 15 kap. 29 § samma balk domför med tre lagfarna domare och två
nämndemän. De mål som åsyftas är äktenskapsmål, boskillnadsmål,
mål rörande bodelning och mål om underhåll. Om målet i underrätt
avgjorts utan nämnd, är dock hovrätten enligt förslaget domför även i
juristkollegial sammansättning enligt huvudregeln i 2 kap. 4 § RB. Om
nämndemän deltar i målets avgörande i hovrätt, skall enligt det föreslagna
stadgandet vid omröstning gälla vad som är föreskrivet angå -

JuU 1975/76: 44

ende omröstning i tvistemål med den ändringen att nämndemännen
skall säga sin mening sist.

Utskottet har ingen erinran mot innehållet i den föreslagna bestämmelsen.
I sista stycket bör dock — i analogi med vad som gäller i underrätt
för tvistemål med nämndsammansättning (15 kap. 30 § giftermålsbalken)
och vad som föreslås gälla för brottmål med sådan sammansättning
vid underrätt och i hovrätt (30 kap. 7 § RB) — även föreskrivas
att ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren domare,
denne vid överläggningen skall framställa saken och vad lag därom
stadgar.

Föräldrabalken

Som inledningsvis anförts har utskottet överlämnat det i propositionen
upptagna förslaget till lag om ändring i föräldrabalken till lagutskottet.
Anledningen härtill är att det i propositionen 1975/76: 170,
som hänvisats till lagutskottet, har föreslagits bl. a. viss ändring i 20 kap.
36 § föräldrabalken, vilket lagrum föreslås ändrat även i den proposition
som behandlas i detta betänkande.

Enligt den ändring i 20 kap. 36 § föräldrabalken, som föreslås i det
av justitieutskottet till lagutskottet överlämnade lagförslaget, skall de
ovannämnda reglerna i 15 kap. 30 a § giftermålsbalken gälla även beträffande
mål om äktenskaplig börd, vårdnad, umgängesrätt, underhåll
och omyndighetsförklaring eller dess hävande.

Utskottet har för sin del ingen erinran mot det i propositionen 153
upptagna lagförslaget men finner angeläget framhålla följande.

Departementschefen påpekar att domförhetsregeln i 30 a § bara skall
gälla huvudförhandling. Utskottet vill härtill anmärka att många frågor
angående vårdnad och umgängesrätt i tingsrätt handläggs enligt lagen
om handläggning av domstolsärenden (jfr JO:s ämbetsberättelse 1975/
76 s. 116). I sådant fall har tingsrätt enligt 6 § tredje stycket samma
lag en sammansättning bestående av lagfaren domare och nämnd. Om
tingsrättens beslut förs upp till hovrätt, handläggs saken där som besvärsmål
enligt 52 kap. rättegångsbalken. Huvudförhandling kan då
inte komma i fråga, endast muntligt förhör med part eller annan.

I följd av att domförhetsregeln i 15 kap. 30 a § giftermålsbalken begränsas
till huvudförhandling blir hovrätten således i dessa mål domför
enbart med juristkollegial sammansättning.

Enligt utskottets mening kan skäl anföras mot en sådan ordning,
vilken synes stämma mindre väl överens med grundtankarna i propositionen
beträffande nämndemäns medverkan i familjerättsmål. Med hänsyn
till att frågan berör grundläggande processuella problem som bör
övervägas i ett större sammanhang finner emellertid utskottet inte anledning
att nu förorda någon ändring i den föreslagna lagtexten (jfr
lagutskottets betänkande LU 1975/76: 33).

JuU 1975/76: 44

Lagen om allmänna förvaltningsdomstolar

Enligt den föreslagna lydelsen av 12 § andra stycket lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar är kammarrätt domför utan nämndemän
bl. a. ”vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet
avgöres”. Då det synes kunna uppstå tvekan om vad som avses med
ordet ”målet” vill utskottet i anslutning till departementschefens hänvisning
i specialmotiveringen till 34 § förvaltningsprocesslagen påpeka
att det här gäller mål eller ärende som är anhängigt i underinstans.

Övrigt

I övrigt föranleder propositionen och motionerna ej någon erinran
eller särskilt uttalande från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande införandet av nämndemän i hovrätt
och kammarrätt avslår motionerna 1975/76: 2347 och 1975/76:
2348;

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande
särskilda åtgärder m. m. med anledning av ifrågavarande
reform;

3. att riksdagen beträffande reglerna om fullföljd till högsta domstolen
m. m. avslår motionen 1975/76: 2366;

4. att riksdagen antar 2 kap. 4 § i det genom propositionen
1975/76: 153 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
med den ändringen att lagrummet erhåller följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

2 kap.

4 §

Regeringens förslag Utskottets förslag

Hovrätt är i tvistemål domför Hovrätt är domför med fyra lag med

fyra lagfarna domare, om ej farna domare. Flera än fem lag annat

är föreskrivet. Flera än fem farna domare må ej sitta i rätten,

lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål är hovrätten domför I brottmål är hovrätten dock
med tre lagfarna domare och två domför med tre lagfarna domare

nämndemän. Flera än fyra lag- och två nämndemän. Flera än fyra

farna domare och tre nämndemän lagfarna domare och tre nämnde må

ej sitta i rätten. Förekommer män må ej sitta i rätten. Förekom ej

anledning att döma till svårare mer ej anledning att döma till svå straff

än böter, är hovrätten dock rare straff än böter, är hovrätten

domför utan nämndemän med den domför även med den samman sammansättning

som sägs i första sättning som sägs i första stycket,

stycket. Detsamma gäller vid hand- Detsamma gäller vid handläggläggning,
som ej sker vid huvud- ning, som ej sker vid huvudför förhandling.

handling.

JuU 1975/76: 44

Regeringens förslag

Regeringen bestämmer, i vilken
omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas
av en lagfaren ledamot i hovrätten
eller av tjänsteman vid denna.

Utskottets förslag

Regeringen bestämmer, i vilken
omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas
av en lagfaren domare i hovrätten
eller av tjänsteman vid denna.

5. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76: 2367 i motsvarande
del (yrkande 1 delvis) antar 4 kap. 6 § i det under 4
angivna lagförslaget med den ändringen att lagrummet erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Utskottets förslag

4 kap.

6 §

Valbar till nämndeman är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd
i kommunen eller, i fråga om nämndeman i hovrätt, i länet eller
den del därav som hör till hovrätten, och ej fyllt sjuttio år. Lagfaren domare,
befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat
eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta må ej
vara nämndeman.

Ej må annan vägra att mottaga
uppdrag som nämndeman än den
som fyllt sextio år eller eljest uppgiver
giltigt hinder. Den som avgått
ur nämnden vare ej skyldig
att åter inträda förrän efter sex år.

Ej må någon samtidigt vara
nämndeman i hovrätt och tingsrätt.

Ej må annan vägra att mottaga
uppdrag som nämndeman än den
som fyllt sextio år eller eljest uppgiver
giltigt hinder. Den som avgått
som nämndeman vare ej skyldig
att åter inträda förrän efter
sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

6. att riksdagen antar 30 kap. 7 § i det under 4 angivna lagförslaget
med den ändringen att lagrummet erhåller följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

30 kap.

Innan dom beslutas, skall överläggning
hållas. Har nämnd säte i
rätten, framställe ordföranden saken
och vad lag stadgar därom.

§x

Innan dom beslutas, skall överläggning
hållas. Ingå nämndemän
i rätten, framställe ordföranden
eller, om målet beretts av annan
lagfaren domare, denne saken och
vad lag stadgar därom.

1 Senaste lydelse 1974: 573.

JuU 1975/76: 44

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria
dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas.
Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen
erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock,
om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den
tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor
efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen,
skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock
meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen
skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens
meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas.
Meddelandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens
kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag
avsändas till parterna.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och
skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på
samma tid och sätt som domen.

När mål avgjorts, skall skriftlig När mål avgjorts, skall skriftlig
underrättelse om utgången i målet underrättelse om utgången i målet

snarast givas den tilltalade. När- snarast givas den tilltalade.

mare föreskrifter härom meddelas
av regeringen.

7. att riksdagen antar det under 4 angivna lagförslaget i den mån
det icke omfattas av utskottets hemställan ovan;

8. att riksdagen antar det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i giftermålsbalken med den ändringen
att 15 kap. 30 a § erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

15 kap.

30 a §

Vid huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med
tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare
och tre nämndemän få ej sitta i rätten. Har målet i underrätten avgjorts
utan nämnd, är dock hovrätten domför även med enbart lagfarna domare
enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Deltaga nämndemän enligt förs- Deltaga nämndemän enligt första
stycket i målets avgörande, skall ta stycket i målets avgörande, skall

vid omröstning gälla vad som är vid överläggningen ordföranden

föreskrivet angående omröstning i eller, om målet beretts av annan

JuU 1975/76: 44

Regeringens förslag Utskottets förslag

tvistemål. Nämndemännen skola lagfaren domare, denne framställa

dock säga sin mening sist. saken och vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall gälla vad
som är föreskrivet angående omröstning
i tvistemål. Nämndemännen
skola dock säga sin mening
sist.

9. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76: 2367 i motsvarande
del (yrkande 1 delvis) antar följande

Förslag till

-Lag om ändring i lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxerings
rätt och länsrätt

Härigenom föreskrives att 9 § lagen (1971: 52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt skall ha nedan angivna lydelse.

9 §!

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

Valbar till nämndeman i länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt
är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och ej
har fyllt sjuttio år. Till nämndeman i den mellankommunala skatterätten
får utses endast myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd eller under länsstyrelse
lydande myndighet, länsläkare, biträdande länsläkare, socialvårdskonsulent,
lagfaren domare, åklagare eller advokat eller annan som
har till yrke att föra andras talan inför rätta får ej vara nämndeman.

Nämndeman i länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt
och länsrätt
får ej samtidigt vara nämndeman
i kammarrätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig
att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som
nämndeman är ej skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efter sex år.
Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

10. att riksdagen antar de i propositionen under nr 4—7 framlagda
lagförslagen;

11. att riksdagen beträffande förbud för nämndeman att föra annans
talan avslår motionen 1975/76: 2367 i denna del (yrkande
2).

Stockholm den 25 maj 1976

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
1 Senaste lydelse 1975:1297.

JuU 1975/76: 44

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp), Bengtsson
i Göteborg (c), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson i Visby (s),
Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c), fru André (c), fru Andersson i Kumla
(s) och herr Mathsson i Fagersta (s).

Reservationer

1. vid 1 i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som beträffande införandet
av nämndemän i hovrätt och kammarrätt anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 20 med
”Med beaktande” och slutar på s. 21 med ”anföra följande” bort ha
följande lydelse:

Utskottet har i det föregående anslutit sig till uppfattningen att medverkan
av nämndemän i rättskipningen i överrätt får anses vara av stort
värde, när det gäller att tillgodose allmänhetens intresse av insyn i domstolarnas
verksamhet. Av det ovan sagda framgår också att en reform
i enlighet med regeringens förslag i vart fall såvitt gäller hovrätterna
för med sig åtskilliga problem av praktisk art. Det synes ofrånkomligt
att dessa leder till ökade balanser vid domstolarna och längre väntetid
för allmänheten. En sådan utveckling kan under inga förhållanden accepteras.
Balanserna och väntetiderna är redan med nuvarande ordning besvärande.

Reformen skulle vidare, som framgår av vad utskottet ovan anfört,
kunna få ogynnsam inverkan på domarutbildningen och då framför allt
på möjligheterna till adjunktion. De angivna svårigheterna är enligt utskottets
mening så stora att de inte kan bemästras utan resursförstärkningar
främst på personalsidan som i dag inte kan anses realistiska.

På anförda skäl bör den föreslagna reformen därför göras mindre genomgripande.
Den naturliga begränsningen såvitt gäller brottmålen som
här träder i förgrunden är enligt utskottets mening att såsom skett i
domarutredningens förslag låta nämndemän delta endast i de brottmål
där en allvarligare påföljd kan bli aktuell. Även en på sådant sätt begränsad
reform kan enligt utskottets mening tillgodose det huvudsakliga
syftet med att införa ett lekmannainslag i överrätt, nämligen att öka allmänhetens
insyn i domstolsarbetet. Utskottet förordar sammanfattningsvis
i linje med domarutredningen att lekmannamedverkan i brottmål
i hovrätt inskränks till mål angående brott för vilket är stadgat fängelse

i mer än två år.

Mot den föreslagna regleringen i fråga om tvistemålen har utskottet
ingen erinran.

Såvitt gäller lekmannamedverkan i kammarrätt överensstämmer förslaget
i huvudsak med domarutredningens förslag. Som framgår av vad

JuU 1975/76: 44

ovan anförts innebär det i sak att lekmannadeltagandet i kammarrätt
kommer att avse endast ett mycket begränsat antal mål. Utskottet har
inte heller någon erinran mot regeringens förslag i denna del. Utskottet
vill dock understryka vikten av att lekmannamedverkan i kammarrätt
inte leder till någon minskning av den omfattning i vilken muntlig förhandling
förekommer.

Vid nyssnämnda ställningstagande rörande omfattningen av lekmannamedverkan
utgår utskottet från att de ovan berörda olägenheterna i form
av organisatoriska och praktiska problem skall kunna bemästras. Utskottet
vill dock i detta hänseende anföra följande.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen beträffande införandet av nämndemän i hovrätt
och kammarrätt med anledning av motionerna 1975/76:
2347 och 1975/76: 2348 godkänner vad utskottet anfört i denna
del.

2. vid 2 i utskottets hemställan

av fröken Mattsson (s), herrar Larfors (s), Nilsson i Visby (s), fru
Bergander (s), fru Andersson i Kumla (s) och herr Mathsson i Fagersta
(s), som beträffande särskilda åtgärder m. m. med anledning av ifrågavarande
reform anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 22 som börjar med
”Även reformens” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Även reformens verkningar såvitt gäller adjunktionsmöjligheter och
domarutbildning måste enligt utskottets mening följas med stor uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att utskottet utgår från att här
berörda frågor beaktas av regeringen.

dels att den mening i utskottets betänkande på s. 23 som börjar med
”Enligt utskottets” och slutar med ”för detta” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar departementschefens uppfattning.

3. vid 4 i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som, under förutsättning
av bifall till reservationen nr 1, anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 22 under rubriken
”Domförhetsfrågor” med ”Enligt 2 kap. 4 § RB” och slutar på s. 24
med ”för 'ledamot’ ” bort ha följande lydelse:

Huvudregeln om hovrättens domförhet bör liksom f. n. vara att hovrätten
är domför med fyra lagfarna domare. Vidare bör i enlighet med
regeringens förslag hovrätten, då nämndemän skall ingå, ha en sammansättning
av tre lagfarna domare och två nämndemän. Domförhetsreg -

JuU 1975/76: 44

lema i 2 kap. 4 § RB bör med hänsyn härtill och till utskottets ovan redovisade
uppfattning angående omfattningen av lekmannamedverkan i hovrätt
erhålla den lydelse som framgår av utskottets hemställan nedan.

Även med den av utskottet sålunda förordade utformningen av lekmannamedverkan
kan den situationen uppkomma att de två nämndemännen
och en av de lagfarna domarna överröstar de båda andra lagfarna
domarna. Om den lagfarne domaren som röstar med nämndemännen
är en adjungerad ledamot, således en icke färdigutbildad domare, kan enligt
utskottets mening detta från rättssäkerhetssynpunkt ej anses tillfredsställande
med hänsyn till att hovrätt i princip är sista instans. Utskottet
finner det emellertid ej lämpligt att endast för att undvika den nu berörda
nackdelen bryta den gällande principen med ett tvåinstanssystem.
I stället bör det i hovrättsinstruktionen lämnas en ovillkorlig föreskrift
att då hovrätten dömer med tre lagfarna domare och två nämndemän de
lagfarna domarna skall vara eller ha varit innehavare av ordinarie domarämbete.
Intresset av att bereda adjungerade fiskaler tillfälle att delta
i avgöranden även av de grövre brottmål, som det här är fråga om,
bör kunna tillgodoses inom ramen för reglerna om användning av den
större sammansättningen med fyra lagfarna domare och tre nämndemän.
Härtill återkommer utskottet i det följande.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen antar 2 kap. 4 § RB i det genom propositionen
1975/76: 153 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
med den ändringen att lagrummet erhåller följande
som utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

2 kap.

4 §

Hovrätt är i tvistemål domför Hovrätt är domför med fyra lag med

fyra lagfarna domare, om ej farna domare. Flera än fem lag annat

är föreskrivet. Flera än fem farna domare må ej sitta i rätten,

lagfarna domare må ej sitta i rätten.

I brottmål är hovrätten domför Vid huvudförhandling i brott med

tre lagfarna domare och två mål angående brott för vilket är

nämndemän. Flera än fyra lagfar- stadgat fängelse i mer än två år

na domare och tre nämndemän må är hovrätten dock domför med tre

ej sitta i rätten. Förekommer ej lagfarna domare och två nämnde anledning

att döma till svårare män. Flera än fyra lagfarna do straff

än böter, är hovrätten dock mare och tre nämndemän må ej

domför utan nämndemän med den sitta i rätten.
sammansättning som sägs i första
stycket. Detsamma gäller vid handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling.

JuU 1975/76: 44

Regeringens förslag

Regeringen bestämmer, i vilken
omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas
av en lagfaren ledamot i hovrätten
eller av tjänsteman vid denna.

Utskottets förslag

Regeringen bestämmer, i vilken
omfattning åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas
av en lagfaren domare i hovrätten
eller av tjänsteman vid denna.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 7*0047