Med anledning av propositionen 1975/76:1 med redovisning av programskedet i den fysiska riksplaneringen jämte motioner (Betänkande 1975/76:cu1 Civilutskottet)

CU 1975/76:1

Civilutskottets betänkande
1975/76:1

med anledning av propositionen 1975/76: 1 med redovisning av programskedet
i den fysiska riksplaneringen jämte motioner

Propositionen

Regeringen har i propositionen 1975/76 1 (bostadsdepartementet)
dels föreslagit riksdagen att

1. godkänna de i regeringsprotokollet förordade principerna för handläggning
av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten,

2. godkänna den precisering av de verksamhetsanknutna riktlinjerna för
planeringen som regeringens beslut med anledning av kommunernas program
m. m. har inneburit,

dels berett riksdagen tillfälle att yttra sig över i regeringsprotokollet lämnad
redovisning i övrigt.

Den redovisning som gäller handläggningen av ärenden enligt 136 a §
byggnadslagen yttrar sig utskottet över i betänkandet CU 1975/76:8.

I propositionen lämnas en redogörelse för det programarbete som enligt
riksdagens beslut år 1972 skulle ske i län och kommuner för att ange hur
de då fastlagda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten skulle
fullföljas i den kommunala planeringen och genom åtgärder från länsstyrelserna
och andra myndigheter. Berörda fackmyndigheters synpunkter på de
kommunala programmen m. m. redovisas liksom regeringens ställningstagande
till programmaterialet. Vidare anges det nu genomförda programarbetets
ställning i förhållande till andra verksamheter inom den fysiska
riksplaneringen. Dessutom redovisas de erfarenheter som har vunnits under
arbetet.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat de under allmänna motionstiden
vid 1975 drs riksmöte väckta motionerna 1975:

278 av herr Bohman m. fl. (m), yrkandet 2, vari hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om utfärdande av anvisningar för den fysiska planeringen
i syfte att förhindra slöseri med åkermark,

594 av herr förste vice talmannen Bengtson (c) och herr Börjesson i Falköping
(c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär utredning och
förslag om skydd för den svenska åkerjorden,

598 av herr Fälldin m. fl. (c), vari, såvitt här är i fråga, hemställs

a. (yrkandet 2 b) att riksdagen uttalar att all jordbruksjord som lämpligen

I Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 1

CU 1975/76:1

kan brukas och vidmakthållas bör utnyttjas för livsmedelsproduktion och
i princip inte får tas i anspråk för andra ändamål än då realistiska alternativ
saknas,

b. (yrkandet 2 c) att en kungörelse bör utfärdas som ålägger berörda myndigheter
att tillämpa detta av riksdagen antagna uttalande,

c. (yrkandet 3 a) att riksdagen hos regeringen hemställer att 1972 års
jordbruksutredning och jordförvärvsutredning får i uppdrag att framlägga
förslag rörande skydd för jordbruksmark,

874 av herrar Hörberg (fp) och Carlström (fp) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att 1972 års jordbruksutredning eller annan lämplig
statlig utredning får tilläggsdirektiv att skyndsamt utreda frågan om vilka
åtgärder som behöver vidtagas för att möjliggöra att svensk jordbruksmark
som är lämplig för livsmedelsproduktion också utnyttjas härför,

1784 av fru Olsson i Hölö (c) och herr Åkerfeldt (c) vari hemställs att
riksdagen beslutar

1. att uttala att redovisningen av jordbrukets intressen i den fysiska riksplaneringen
skyndsamt bör genomföras enligt de riktlinjer som anförs i
motionen,

2. att komplettera nuvarande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för
lösning av konflikter mellan jordbruksintressen samt krav på tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar, fritidsbebyggelse och rekreationsområden,
i enlighet med vad som anförs i motionen,

1796 av fru Troedsson (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om sådana^nvisningar för den fysiska planeringen att högproduktiv
jordbruks- och skogsmark icke ianspråktages för bebyggelse eller motsvarande
i enlighet med vad i motionen anföres.

Vidare har utskottet behandlat de med anledning av propositionen väckta
motionerna 1975/76:

7 av herr Adolfsson m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att handläggningen av den fysiska riksplaneringen
i fortsättningen skall ledas av en parlamentariskt sammansatt grupp,

2. att riksdagen uttalar att i den fortsatta handläggningen beaktas de synpunkter
angående säkerställning av mark som i motionen anförts,

9 av herr Dahlgren m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att
planeringsarbetet för kustområdenas skärgårdsdelar skall inriktas på ett bevarande
av den yrkesverksamhet som nu förekommer samt skapa förutsättningar
för en ökad året-runt-sysselsättning,

10 av herrar Ekinge (fp) och Sundkvist (c) vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att den fysiska riksplaneringens
syften fortlöpande bör bevakas även i enskilda planbeslut under planeringsskedet,

11 av herrar Enlund (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts rörande förstärkt skydd för åkermark under det fortsatta planeringsarbetet,

CU 1975/76:1

12 av herr Kindbom m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen uttalar att
Södra Billingen skall skyddas från miljöstörande industri tills planeringsskedet
i den fysiska riksplaneringen genomförts,

13 av herr Mattsson i Skee m. fl. (c, s, m, fp) vari hemställs att riksdagen
vid behandling av prop. 1975/76:1 i vad gäller områden med geografiska
riktlinjer uttalar att man i den fortsatta generalplaneringen av Hogdalsnäset
utgår från att Lunnevikens djuphamnsmöjligheter kan utnyttjas och att
Sundsvik reserveras för naturvårds- och fritidsändamål,

14 av fru Olsson i Hölö m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen

1. ger regeringen till känna vad som anförts beträffande en förlängning
av planeringsskedet till 1 januari 1977,

2. hos regeringen hemställer om en ny sammanfattande redovisning av
utgångspunkterna för planeringen i områden som särskilt bör uppmärksammas,

3. uttalar att kommunerna bör tillföras ökade resurser för kostnader för
översiktlig planering inom ramen för den fysiska riksplaneringen,

4. uttalar att regionalt program för jordbruksmarken bör upprättas för
hela Södermanlands län,

5. hos regeringen begär att landets vattentillgångar inventeras i enlighet
med vad som anförts i motionen,

6. ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande information,
jord- och skogsbrukets behandling samt den fortsatta fysiska
riksplaneringen,

15 av herrar Sundkvist (c) och Ekinge (fp) vari hemställs att riksdagen
i anledning av proposition 1975/76: 1 uttalar att regionalt program för jordbruksmarken
bör upprättas för hela Södermanlands län,

16 av herr Werner i Tyresö m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär ett konkret prioriterings- och styrningsprogram för den
fysiska riksplaneringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

17 av herr Winberg (m) vari hemställs att riksdagen vid behandling av
proposition 1975/76: 1 beaktar vad som i motionen anförts angående behovet
av mark för jordbruk och skogsbruk.

Yttranden över vissa motioner

Civilutskottet har inhämtat yttranden över vissa motioner angående jordoch
skogsbrukets intressen i den fysiska planeringen (bil. 1). Vidare har jordbruksutskottet
avgett yttrande i ämnet (bil. 2) och därvid haft de tidigare
nämnda remissyttrandena tillgängliga.

CU 1975/76:1

Utskottet

1 Allmänna synpunkter

1.1 1972 års beslut m. m.

Statsmakternas beslut år 1972 om en fortlöpande fysisk riksplanering syftade
allmänt sett till en ändamålsenlig hushållning med naturresurserna.
För sådana avgöranden konstaterades ett behov av att överblicka dessa resurser
i riksperspektiv och av ökade möjligheter att utifrån bedömningar
på riksnivå styra hushållningen med vissa resurser. Planeringens uppgift
angavs i huvudsak vara att kartlägga lånsiktiga anspråk och de naturtillgångar
som svarar mot dessa anspråk, att analysera därvid konstaterade
konflikter mellan olika anspråk och att - i den mån det är motiverat avriksintresse
- dra upp riktlinjer för hushållningen med efterfrågade elier
för miljöpåverkan särskilt känsliga naturtillgångar.

1 angivet syfte ställde statsmakterna upp riktlinjer för planeringen. Dessa
riktlinjer avsåg dels vissa verksamheter - riktlinjer av allmän karaktär,
- dels vissa grovt avgränsade områden. Riktlinjerna avsåg att ge uttryck
för en ekologisk grundsyn och en ökad verksamhet beträffande miljöutvecklingen
i stort. De avsåg vidare ett långsiktigt tidsperspektiv. Restriktionerna
mot en misshushållning med naturresurserna skulle tillgodose krav
inom den allmänna välfärdspolitiken och miljöpolitiken och en ekonomisk
tillväxt, uppfattad inte som ett mål utan som ett medel att uppnå överordnade
mål.

Riktlinjerna skall enligt beslutet ytterst preciseras i den kommunala planeringen
på ett tillräckligt tidigt stadium och med möjlighet till en allsidig
bedömning. Riktlinjerna gavs inga omedelbara rättsverkningar men avsågs
bli vägledande för regeringen och underställda statliga myndigheter. För
att garantera att riktlinjerna får genomslagskraft i den kommunala planeringen
gjordes ändringar i byggnadslagen (BL) som ger regeringen befogenhet
att föreskriva att generalplan skall finnas som tillgodoser ett visst angivet
allmänt intresse. Denna möjlighet begränsades när del gäller fastställd generalplan
- med hänsyn till kommunala farhågor om ett åsidosättande av
självstyrelsen - till åtgärder som kan anses oundgängligen nödvändiga
för att riksplaneringens intentioner skall kunna genomföras.

I motionen 1975/76:16 (vpk) föreslås riksdagen hos regeringen begära
ett konkret prioriterings- och styrningsprogram för den fysiska riksplaneringen.
I motionen kritiseras att de statliga riktlinjerna har karaktär av önskemål
som skall kunna vägas mot andra önskemål - kommunalt eller av
privatpersoner och företag hävdade. Det i motionen förordade programmet
borde i stället enligt motionärerna ge en klar bild av hur olika intressen
skall prioriteras i förhållande till varandra.

Å andra sidan föreslås genom motionen 1975/76:7 (m), yrkandet 2 delvis,
att riksdagen bl. a. beaktar vissa synpunkter. Bl. a. hävdas att planeringens
säkerställning av mark är från rättssäkerhetssynpunkt klart otillfredsstäl -

CU 1975/76:1

lande, då mark med högt marknadsvärde inte får säljas eller bebyggas och
att anspråk i stället hänvisas till mindre attraktiv mark med ett lägre marknadsvärde.

Enligt utskottets mening finns det lika litet nu som år 1972 anledning
till erinringar mot den fysiska riksplaneringens allmänna uppläggning och
syften. Med hänsyn till skiftande tyngd hos olika anspråk när de riktar
sig mot områden med skilda förutsättningar är ett planeringsprogram av
i motionen 16 föreslagen typ vare sig möjligt eller lämpligt. Att frågan kan
ses ur flera synpunkter belyses bi. a. av att medan man i motionen 16 anser
att riktlinjerna djupare sett förpliktar till föga eller intet, man i motionen 7
kan finna riktlinjernas fullföljd oacceptabel med hänsyn till deras restriktiva
effekt för markägarna. Utskottets förnyade accepterande av 1972 års principiella
utgångspunkter innebär att de nämnda motionsyrkandena avstyrks.
Utskottet behandlar nedan mer specifika yrkanden som berör hur riktlinjerna
skall hävdas.

1.2 Programarbetet i relation till andra delar av den fysiska riksplaneringen

1.2.1 Allmänt

I prop. 1972:111 angavs att arbetet med den fysiska riksplaneringen kunde
delas upp i två huvudgrupper:

A. Uppgifter som måste genomföras för att fullfölja riktlinjer om markreservationer
och särskild planering i vissa områden.

B. Uppgifter som hänger samman med en fortsatt fysisk riksplanering
inom ramen för en mer integrerad samhällsplanering.

Inom gruppen A ligger betoningen på det programskede som nu redovisas
resp. på det pågående planeringsskedet. Utskottet tar nedan ställning till
redovisningen av programskedet m. m.

Utskottet vill redan i detta sammanhang notera att riksintressen inte endast
hävdas genom riktlinjer fastställda vid behandling av prop. 1972:111.
Härtill kommer också riktlinjer för handläggning av vattenkraftfrågorna för
i första hand de närmaste åren och det förslag beträffande samhällets turistoch
rekreationspolitik som utskottet behandlar i betänkandet CU 1975/76:2.

1.2.2 Fortsatt fysisk riksplanering

Utskottet noterar att de i departementspromemorian Fortsatt fysisk riksplanering
(Ds B 1974:6) redovisade förslagen till kompletterande och fördjupade
inventeringar m. m. inom ramen för en långsiktig utveckling av den
fysiska riksplaneringen f. n. bereds inom bostadsdepartementet och att riksdagen
sålunda inte nu har att allmänt ta ställning till sådana frågor.

1 propositionen redovisas dock vissa aktiviteter som redan satts i gång,
bl. a. att regeringen i mars 1974 uppdragit åt naturvårdsverket att översiktligt
kartlägga landets vattentillgångar och de anspråk som riktas mot dessa. 1

CU 1975/76:1

maj 1975 har presenterats en forstudie med förslag till hur vattentillgångar
och vattenanspråk slutligt skall inventeras, sammanställas och redovisas.
Medel motsvarande den absoluta huvuddelen av de i en finansieringsplan
för åren 1975 och 1976 beräknade kostnaderna för uppdraget har enligt vad
utskottet erfarit redan avsatts.

Yrkandet 5 i motionen 1975/76:14 (c) innebär förslag om att riksdagen
hos regeringen begär att landets vattentillgångar skall inventeras. Bl. a. berörs
i motionen jordbrukets bevattningsbehov. Med hänsyn till det lämnade uppdraget
och även bl. a. till att den nämnda förstudien innehåller uppgiften
att bevattningen inom jordbruket kommer att redovisas i särskild ordning
av lantbruksstyrelsen under år 1976 får motionsyrkandets syfte anses helt
tillgodosett.

Departementschefen betonar - utan att vilja föregripa kommande ställningstaganden
till departementspromemorian - vikten av att man strävar
efter samordning mellan fysisk riksplanering och i första hand regionalpolitisk
planering och regional trafikplanering. Liknande synpunkter anförs även

1 motionen 1975/76:14 (c), yrkandet 6 delvis.

Utskottet ansluter sig till de sålunda redovisade målsättningarna. Utskottet
är medvetet om de svårigheter från arbetssynpunkt som i vissa fall kan
uppstå vid en fullständig tidsmässig samordning. Motionsyrkandet får därmed
anses tillgodosett.

2 Programarbetets genomförande och resultat

2.1 Allmänt

De kommunala programmen och länsstyrelsernas yttranden innehåller
ställningstaganden som berör en stor del av landet. Kommunerna har i
betydande omfattning föreslagit att områden utöver de av centrala statliga
myndigheter föreslagna skall behandlas inom den fysiska riksplaneringen.
Utskottet förutsatte 1972 att det särskilda planeringsbehov som direkt föranleds
av den fysiska riksplaneringen inte skulle röra aila kommuner och
i regel inte heller de berörda kommunernas hela yta.

I programskedet har avgränsats betydande områden av riksintresse för
vissa verksamheter även utanför områden som berörs av geografiska riktlinjer.
Utskottet vill dock för sin del betona att därav inte direkt föranleds
ett planeringsbehov med motsvarande omfattning. Redovisningarna av intressena
omfattar av naturliga skäl även områden där några konflikter om
markanvändningen inte aktualiserats eller kan väntas t. ex. stora delar av
jordbruksmarker. Vidare redovisas intresseområden som sannolikt kommer
att kunna brytas ut och preciseras i ett fortsatt inventeringsarbete t. ex.
beträffande kulturminnesvården. Med detta synsätt är de tidigare bedömningarna
i stor utsträckning fortfarande giltiga.

CU 1975/76:1

2.2 Den översiktliga kommunala planeringen - arbetet under planeringsskedet

Departementschefen anför att programarbetet - liksom kravet på planmässig
bedömning av all bebyggelse - påtagligt aktiverat kommunernas
översiktliga planering. Nästan samtliga kommuner anger att de avser att
upprätta kommunöversikt eller i en del fall kommunomfattande markdispositionsplan.
Drygt 180 kommuner avser också att upprätta områdesplaner
för vissa områden. Dessa planformers ställning i förhållande till BL:s generalplanebegrepp
berörs nedan.

Länsstyrelsernas roll (prop. 1972:111, bil. 2 s. 179) är att fungera som beredande
och verkställande organ åt regeringen men inte att, utöver vad
som följer av gällande lag, ha någon fristående beslutsfunktion eller direktivrätt
gentemot kommunerna. I regeringens länsvisa beslut och föreliggande
proposition (s. 152) stryker departementschefen under länsstyrelsernas
samordnande uppgifter. Utskottet vill härtill lägga en erinran om
att denna samordnande roll i många fall kräver initiativ från länsstyrelsens
sida.

Som anförs i propositionen har redan det ömsesidiga informationsutbytet
mellan stat och kommun under programskedet inneburit att ökad klarhet
vunnits när det gällt att precisera vissa konfliktområden. Genom att nästan
samtliga kommuner kommer att upprätta kommunöversikter m. m. ges
ytterligare underlag för att ange de områden där avvägningar mellan riksintressen
och kommunala intressen behöver göras i planeringen och där
sålunda ett av den fysiska riksplaneringen direkt föranlett planeringsbehov
kommer till uttryck.

Utskottet förutsätter att de hittills tillämpade sam rådsformerna även i
fortsättningen visar sig kunna leda till att de statliga och kommunala intressena
i de allra flesta fall kan förenas.

Omkring 25 kommuner uttalar i programmen att lokala intressen måste
väga tungt och prioriteras så långt som möjligt i förhållande till riksintressena.
Enligt propositionen ligger bakom dessa uttalanden befarade konflikter mellan
å ena sidan olika bevarandeintressen och å andra sidan kommunens
intresse av tätorts- och industriutbyggnad m. fl. verksamheter som syftar
till att trygga kommunens näringslivsutveckling.

Departementschefen anför beträffande vägningen mellan motstående intressen
av denna typ bl. a. att lokala intressen inte bör få en sådan inverkan
på planeringen att de övergripande riktlinjerna äventyras. Vidare sägs att
det i första hand ankommer på länsstyrelserna att bevaka att en avstämning
sker mellan de av statliga organ hävdade intressena inbördes och att dessa
när de har karaktär av riksintressen beaktas i den kommunala planeringen.

Utskottet kan instämma i departementschefens ovan redovisade bedömningar.
De av riksdagen godtagna riktlinjerna är uttryck för riksintressen
från vilka avsteg inte får göras utan riksdagens godkännande - något som
nedan berörs i samband med behandlingen av vissa principfrågor. Om

CU 1975/76:1

länsstyrelse och kommun inte kan enas i frågan om en kommunal bedömning
överensstämmer med riktlinjerna eller inte, återstår endast att regeringen
på sitt politiska ansvar prövar frågan eller, då riktlinjer kan behöva
kompletteras, hänskjuter en sådan fråga till riksdagen.

Stat och kommun kan emellertid tänkas hävda skilda uppfattningar också
när det gäller ett motsatt förhållande - kommunen hävdar bevarandeintressen
när det gäller en utbyggnadsfråga av riksintresse. Kommunala planinitiativ
ger här kommunen en avgörande roll. Hävdar staten ett i den
fysiska riksplaneringen angivet konkurrerande planeringsintresse återstår
även i dessa fall endast möjligheten att, om förutsättningar i övrigt föreligger,
föreskriva fastställd generalplan, eventuellt i förening med förbud mot nybyggnad.

Utskottet vill även för sin del stryka under vad departementschefen anfört
(s. 151) om vikten av att ett översiktligt synsätt tillämpas så att de övergripande
syften som den fysiska riksplaneringen skall tillgodose inte kommer
att skymmas av mängden av enskilda frågor.

I motionen 1975/76:10 (fp, c) föreslås riksdagen ge regeringen till känna
att den fysiska riksplaneringens syften fortlöpande bör bevakas även i enskilda
planbeslut linder planeringsskedet. Förslaget förs fram mot bakgrund
av exempel från planeringen av Båvenområdet.

Utskottet har inte anledning tili annan bedömning än att motionens syfte
väl överensstämmer med riksplanearbetets intentioner. Del är självfallet
av mycket stor vikt att inte äldre preliminära planöverväganden får leda
till att den fysiska riksplaneringens riktlinjer uppluckras. Vikten av att även
äldre detaljplaner ses över har betonats i propositionen. Även möjligheten
att utnyttja de ändrade bestämmelserna i naturvårdslagstiftningen bör här
beaktas.

1 fråga om tidsplan och redovisning av planeringsarbetet angavs i prop.
1972:111 (bil. 2 s. 179) att som riktpunkt borde gälla att planeringen i huvudsak
borde vara genomförd före den 1 juli 1976. Departementschefen
räknar nu med att det egentliga planeringsarbetet bör vara klart den 1 juli
1976. I den till de länsvisa besluten fogade promemorian (s. 186) sägs att
kommunerna bör kring årsskiftet 1976-1977 lämna en redovisning till resp.
länsstyrelse för de åtgärder som vidtagits. Departementschefen anför (s.
153) att närmare anvisningar om bl. a. den mer preciserade tidsplanen får
lämnas senare. Därvid får övervägas sambanden med bl. a. den fortsatta
regionalpolitiska planeringen.

I motionen 1975/76:14 (c), yrkandet 1, föreslås en förlängning av planeringsskedet
till den 1 januari 1977. Yrkandet återförs till vissa remissyttranden
där en förlängning föreslås av den år 1972 angivna tiden.

Motionsyrkandet torde få anses tillgodosett redan genom propositionen.
Utskottet förordar emellertid, med hänsyn även till nyval till kommunernas
beslutande församlingar, att regeringen i aviserade närmare anvisningar preciserar
senaste redovisningsdag till dag några månader in på år 1977, t. ex.
till den 31 mars 1977.

CU 1975/76:1

Beträffande informationsfrågorna refereras och kommenteras i propositionen
vissa tidigare vidtagna åtgärder. En fortsatt informationsverksamhet
och medborgerlig medverkan i planeringsarbetet förutsätts även under planeringsskedet.

Motionen 1975/76:14 (c), yrkandetö delvis, innebär ett förordnande av
en fortsatt information till kommuninvånarna under planeringsprocessen
så att allmänheten engageras i planfrågorna.

Utskottet delar den obestridda uppfattningen som förts fram i motionen,
nämligen att information skall ges också under planeringsskedet och att
ett engagemang från medborgarnas sida i planfrågorna skall underlättas.
Erfarenheterna enligt hittills gjorda bedömningar torde emellertid bl. a. visa
på svårigheter att nå ut med ett tekniskt komplicerat material, som spänner
över ett antal intressesektorer. Utskottet förutsätter att såväl staten som
kommunerna tar till vara gjorda erfarenheter, bl. a. så att information i översiktliga
och enkla former erbjuds på ett brett fält för alt åstadkomma ett
engagemang i frågorna. Den fördjupade och specifika informationen kan
därefter lättare kanaliseras. Likartade frågor har bl. a. behandlats av utredningen
om den kommunala demokratin (SOU 1974:50, s. 45-60, SOU
1975:42, s. 61-67).

Frågan om kommunernas ekonomiska resurser för de särskilda planeringsinsatserna
inom den fysiska riksplaneringen tas upp i motionen 1975/76:14
(c), yrkandet 3. Där föreslås riksdagen uttala sig för att kommunerna får
ett ökat stöd.

De kommunala insatserna under programskedet har varit betydande och
påtagligt aktiverat kommunernas översiktliga planering. Nya krav ställs på
översiktliga planöverväganden av en art som den kommunala planadministrationen
i regel inte kan möta utan relativt omfattande ekonomiska
insatser. Enligt utskottets mening bör staten öka sin insats för att stödja
dessa tillkommande och i väsentliga delar tidsbegränsade aktiviteter. Vad
utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionen som
sin mening ge regeringen till känna.

3 Vissa principfrågor om riksintressen, riktlinjer m. m.

Regeringen föreslår riksdagen att godkänna de av departementschefen
(s. 155-158) redovisade principerna för handläggning av riktlinjerna för hushållning
med mark och vatten. Redovisningen syftar till att, mot bakgrund
av regeringens beslut, i viss utsträckning precisera vilken status olika moment
i den fysiska riksplaneringen skall ha och klarlägga hur man skall
se på olika ställningstaganden inom dess ram.

Som grundläggande princip föreslås gälla att de samlade nationella intressena
kommer till uttryck och beaktas inom ett system med tre olika
ansvarsområden:

1. Riksdagen, som fastställer riktlinjer.

2. Regeringen, som särskilt bör uppmärksamma vissa geografiska om -

CU 1975/76:1

råden med komplicerade forhållanden.

3. Verksnivån, som i huvudsak svarar för dokumentation och bevakning
av riksintressanta områden sett från enskilda samhällssektorers synpunkt.

Riktlinjerna har fastställts genom beslut vid 1972 års riksdag och kompletterats,
bl. a. genom ställningstaganden år 1975 till frågor om utnyttjande
av vattenkraften. Vidare tillkommer riksdagens beslut med anledning av
betänkande CU 1975/76:2 angående planering och samordning av samhällets
insatser för rekreation och turism. Preciseringar kan också bli en följd av
naturvårdsverkets och planverkets nyligen avlämnade förslag om avgränsning
av bevarandeområden i fjällvärlden.

Beträffande områden som särskilt bör uppmärksammas av regeringen har
i regeringens länsvisa beslut föreskrivits en särskild redovisningsskyldighet
för länsstyrelserna direkt till regeringen. De områden som avses är Hogdalsnäset
i norra Bohuslän, Skåneregionen, Bråvikenområdet och kusten
norr därom till Nyköping, Vänerområdet samt södra Billingen. Departementschefen
anför att i flera av dessa fall torde det kunna bli aktuellt att
formulera förslag till nya eller kompletterande geografiska riktlinjer.

Dokumentation och bevakning på verksnivå kan självfallet ske efter statsmakternas
anvisningar. Statsmakterna bör emellertid inte heller i fortsättningen
ta någon förhandsställning till enskildheter i redovisningen av åtgärder.

Utskottet har för sin del ingen principiell invändning mot vad sålunda
redovisats. Enligt utskottets mening bör dock noteras att regeringens ansvar
inte begränsas till de angivna geografiska områdena. Planintentioner i strid
mot riksplaneringens riktlinjer bör självfallet kunna mötas med åtgärder
enligt t. ex. byggnads- eller naturvårdslagstiftningen var de än blir kända.

I samband med redovisningen av planeringsskedet torde under alla förhållanden
kommer att påkallas regeringens ställningstagande till vissa intressekonflikter.
Vidare bör länsstyrelsernas roll som beredande och verkställande
organ för regeringen noteras i detta sammanhang. Allmänt sett
bör i den fortsatta handläggningen ges klara uttryck för om ett statligt organ
i en viss situation hävdar ett ur den fysiska riksplaneringen härlett riksintresse
eller om det hävdar lämplighetssynpunkter, härledda ur t. ex. byggnadslagstiftningens
allmänna grunder. 1 motionen 1975/76:14 (c), yrkandet
2, föreslås en ny sammanfallande redovisning av utgångspunkterna för
planeringen i de fem områden som särskilt bör uppmärksammas av regeringen.

Redan 1972 års begäran från riksdagens sida om den nu föreliggande
redovisningen torde kunna tas till intäkt för alt en ytterligare redovisning
skall ske enligt motionsförslaget. Som ovan anförts har det förutsatts att
i flera av dessa fall det kan bli aktuellt med nya eller kompletterande geografiska
riktlinjer, som sålunda måste underställas riksdagens prövning.
Även om detta inte blir fallet bör emellertid en redovisning av utgångspunkterna
för planeringen göras. Riksdagen bör med bifall till motions -

CU 1975/76:1

yrkandet som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfort i
denna del.

Vidare har i motionen 1975/76:7 (m), yrkandet 1, föreslagits att riksdagen
beslutar att handläggningen av den fysiska riksplaneringen i fortsättningen
skall ledas av en parlamentariskt sammansatt grupp.

Enligt motionen skulle den föreslagna parlamentariska gruppen ägna sig
åt ”förarbetet" till den fysiska riksplaneringen. I nuvarande skede torde
detta närmast motsvara de uppgifter som regeringen har i fråga om beredning
av riktlinjer för det fortsatta arbetet och initierande av inventeringar och
undersökningar, i den mån syftet emellertid är att förankra riksplanearbetet
parlamentariskt har det emellertid i väsentliga delar redan tillgodosetts
genom de principiella förslagen i propositionen, genom en behandlingsgång
där lekmannastyrelser får föra fram sina ståndpunkter och genom utskottets
tillstyrkan ovan av en fortsatt redovisning till riksdagen. Utskottet avstyrker
därför motionsförslaget.

4 Riktlinjernas behandling i programarbetet

4.1. Planering för vissa verksamheter

4.1.1. Jordbruk

1972 års planeringsrikllinjer betonar allmänt angelägenheten av att beakta
de areella näringarnas betydelse för landets ekonomiska utveckling och välfärd.
En strävan bör vara att i den fysiska planeringen ta all möjlig hänsyn
till dessa näringars krav.

1 den till regeringens länsvisa beslut fogade promemorian erinras bl. a.
om att jordbruksproduktionens framtida omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning
och att kommande ställningstaganden därtill blir avgörande
för jordbruksmarkens framtida omfattning. Tills vidare får restriktivitet iakttagas
när det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål.

Enligt utskottets mening är dessa allmänna riktlinjer en fullt godtagbar
utgångspunkt för överväganden om närmare riktlinjer för jordbruksmarkens
behandling i den fysiska riksplaneringen.

De preciseringar som ger riktlinjerna ett konkret innehåll måste enligt
propositionen grundas på översiktliga studier i ett tidigt planeringsskede. Lantbruksstyrelsen
har under år 1974 preliminärt redovisat och avgränsat primära
intresseområden för jordbruket (statens planverk, rapport 30). Regeringen
har i de länsvisa besluten dels angett (1) vissa områden där regionala program
för jordbruksmarkens användning bör upprättas, dels angett (2) ett hundratal
kommuner med expansiva tätorter inom de redovisade intresseområdena
där översiktliga planer för tätortsutvecklingen bör upprättas som tillgodoser
jordbrukets intressen. De regionala programmen skall upprättas av kommunerna
i samråd med varandra och med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd.
Länsstyrelsen i berörda län - i Skånelänen länsstyrelserna gemensamt
- skall till regeringen lämna redogörelser för behandlingen av jord -

CU 1975/76:1

bruksfrågorna under planeringsskedet. Vidare har regeringen pekat på (3)
vissa andra större områden där jordbruksfrågorna bör ägnas särskild uppmärksamhet.
Enligt promemorian skall (4) inom primära intresseområden
som inte särskilt behandlats i regeringsbesluten i kommunöversikt tas in
sådana riktlinjer för bebyggelsen som beaktar jordbruksintressena.

Utskottet ansluter sig till de i denna del redovisade bedömningarna.

Det i promemorian ställda kravet på översiktliga planer som beaktas i
jordbrukets intressen berör enligt regeringens beslut för Södermanlands län
(prop. s 103) främst Eskilstuna, Nyköpings och Strängnäs kommuner. I motionerna
1975/76:14 (c), yrkandet 4, och 15 (c, fp), föreslås riksdagen uttala
att ett regionalt program för jordbruksmarken bör utarbetas för hela länet.

Båda de nämnda motionsyrkandena torde utgå från att de nämnda tre
kommunerna skall utgöra ett område där regionala program skall upprättas.
Regeringsbeslutet anger som nämnts endast krav på översiktliga kommunala
planer, ett krav som begränsats till angivna kommuner med hänsyn till
respektive tätorters expansionsanspråk. För övriga kommuner med primära
intresseområden för jordbruket skall enligt beslut i kommunöversikt tas
in sådana riktlinjer som beaktar jordbruksintressena. Ingenting hindrar kommunerna
från att direkt ge jordbruksmarken ett fastare skydd genom att
upprätta och låta fastställa generalplaner - en åtgärd som i övrigt vinner
anslutning i motionen 1975/76:14. Utskottet vill emellertid uttala att de
aktuella områdena i Södermanlands län bör kunna jämställas med övriga
områden där jordbruksfrågorna enligt promemorian bör ägnas särskild uppmärksamhet.

De allmänna utgångspunkterna skall preciseras i den kommunala planeringen.
En nödvändig förutsättning för detta är en redovisning av jordbrukets
markanspråk. I rapporten Hushållning med mark och vatten (SOU
1971:75) hänvisades till översiktliga graderingar av mark- och vattenområdens
värde för jordbruk, skogsbruk och fiske som gjorts av respektive
centrala ämbetsverk och föreslogs att en förfinad gradering av jordbruksmarkens
produktionsförmåga skulle göras genom lantbruksstyrelsens försorg
inom de områden där konflikter mellan jordbruksintressen och tätortsexpansion
är av betydelse. Departementschefen fann i prop. 1972:111 det angeläget
att en sådan gradering kom till stånd och beaktades i den kommunala
planeringen. I de kommunala programmen har (prop. I. 19) många kommuner
uttryckt önskemål om att lantbruksnämnderna skall utföra inventeringar
för att precisera jordbrukets intresseområden. År 1974 redovisade
lantbruksstyrelsen på underlag från lantbruksnämnderna avgränsade primära
intresseområden för jordbruket. Lantbruksstyrelsen har i samråd med planverket
1975 tillställt lantbruksnämnderna ett program för inventeringar
och preciseringar av anspråken. Lantbruksstyrelsen och planverket utarbetar
för närvarande ytterligare anvisningar för redovisningen.

1 promemorian (prop. s. 189) anges att begreppet högvärdig jordbruksmark
bör definieras med utgångspunkt i de förhållanden som råder i skilda delar
av landet - enligt planverket en bedömning av jordbrukets regionala för -

CU 1975/76:1

utsättningar och med hänsyn tagen även till lantbrukets betydelse för den
lokala sysselsättningen och det lokala serviceunderlaget. Även jordbruksmarkens
betydelse för naturvården och kulturminnesvården synes därmed
bli beaktad.

1 motionen 1975:1784 (c), yrkandet 1, föreslås riksdagen uttala att redovisningen
av jordbrukets intressen skyndsamt bör genomföras, så att pågående
arbete ger ett för kommunerna direkt användbart planeringsunderlag.
Vidare förordas att de långsiktiga hushåilningsaspekterna tillmäts största
betydelse och att även näringspolitiska värderingar vägs in.

Utskottet delar den i propositionen och motionen företrädda uppfattningen
om inriktningen av redovisningsarbetet. Med hänsyn till att redovisningsmaterialet
bör kunna användas under planeringsskedet och beaktas även
i de ovan nämnda översiktliga bedömningarna är det också enligt utskottets
mening viktigt att arbetet bedrivs skyndsamt.

1 avvaktan på ett mer preciserat underlag bör, sorn framhålls i promemorian,
gälla att kommunerna inom de primära intresseområdena särskilt
beaktar jordbruksintressena som en av utgångspunkterna för den planering
som skall genomföras. I detta sammanhang får även hänvisas till vad utskottet
anför om beaktande av den fysiska riksplaneringens intentioner
i enskilda planfrågor som måste lösas under planeringsskedet.

Departementschefen stryker under (prop. 1. 160) att vid vägning mot andra
intressen och mål för samhällsutvecklingen jordbrukets intressen inte alltid
kan ges företräde. Vid avvägningar mot tätortsutbyggnad gäller enligt 1972
års riktlinjer att högvärdig jordbruksmark inte bör tas i anspråk för tätbebyggelse
om likvärdiga lösningar kan åstadkommas på annat sätt. Riksdagen
har (TU 1975:1 s. 8) gett regeringen till känna bl. a. att det är angeläget
att planeringen av nya vägar sker så att ianspråktagande av mark som rör
livsmedelsproduktionen i största möjliga utsträckning undviks. Slutligen
har i den till regeringsbeslutet fogade promemorian utvecklats och preciserats
riktlinjer som skall vara underlag för den praktiska tillämpningen.

Vid konflikter mellan fritidsbebyggelsens intressen och jordbrukets ger
1972 års riktlinjer den utgångspunkten att fritidsbebyggelsen bör vika för
jordbrukets klarlagda markanspråk. Friluftslivets markanspråk behandlas i
samband med de geografiskt anknutna planeringsriktlinjerna. Den vetenskapliga
naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall enligt riktlinjerna
tillmätas stor tyngd som restriktioner vid planering för andra verksamheters
behov - även vid konflikt med de areella näringarnas intressen.

Här bör erinras om vad ovan anförts om att jordbruksintressenas värdering
i vissa sammanhang också sammanfaller med bedömningar av jordbrukets
betydelse som stöd för naturvårds- och kullurvårdsintressena.

Motionen 1975:1784 (c), yrkandet 2, såvitt avser jordbruksmark, innebär
ett krav på komplettering av riktlinjerna för hur konflikter mellan jordbruket
och konkurrerande intressen skall lösas.

Den ändrade innebörd, som riktlinjerna vid konflikt mellan jordbruk och
tätortsutbyggnad fått och som enligt ovan getts utförligare uttryck i den

CU 1975/76: 1

till de länsvisa besluten fogade promemorian, tillgodoser enligt utskottets
mening direkt motionärernas intressen. 1 sammanhanget bör noteras att
tolkningen av begreppet högvärdig jordbruksmark ändrats. 1 fråga om konflikter
mellan skogsbrukets och det rörliga friluftslivets intressen yttrar sig
utskottet nedan.

I flera motioner, väckta under den allmänna motionstiden vid 1975 års
riksmöte och sålunda innan propositionen publicerats, tas ur skilda synvinklar
upp krav på riktlinjer som ytterligare skall skydda jordbruksintressena.
Sålunda föreslås i motionerna 1975:278 (m), yrkandet 2, och 1796 (m),
delvis, anvisningar för den fysiska riksplaneringen i syfte att förhindra slöseri
med åkermark. I motionen 1975:598 (c), yrkandet 2 b, föreslås en omformulering
av 1972 års riktlinjer.

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört och till jordbruksutskottets
enhälliga yttrande (JoU 1975:2y) (bil. 2) får syftet med även sistnämnda
motionsförslag anses tillgodosett. Denna bedömning får även gälla de med
anledning av propositionen väckta motionerna 1975/76:14 (c), yrkandetö,
och 17 (m), de två sistnämnda i vad gäller jordbruksmark.

Utskottet behandlar nedan motionsyrkanden om ytterligare skydd för
jordbruksintressena genom ändrade regler för säkerställningen.

4.1.2. Skogsbruk

1 1972 års riktlinjer behandlades skogsbrukets intressen allmänt sett i samband
med jordbruksfrågorna. Synpunkterna på de areella näringarnas betydelse
gällde även skogsbruket. Resurshushållningen blev den allmänna
utgångspunkten. 1 promemorian (prop. s. 190) refereras uppgifter från 1973
års skogsutredning om svårigheterna att i framtiden försörja den svenska
skogsindustrin med råvaror. Mot bakgrund därav anförs att det måste ställas
större krav på hushållningen med skogar och skogsmarker. Propositionen
1975/76:56 om ändring av bl. a. 136 a § byggnadslagen belyser ytterligare
skogens roll som råvarukälla för den svenska skogsindustrin. Propositionen
behandlas i utskottets betänkande CU 1975/76:8.

Enligt utskottets mening är de sålunda angivna allmänna riktlinjerna godtagbara.

Promemorian innehåller ett konstaterande av att underlag för övergripande
bedömningar i stor utsträckning saknas. Departementschefen (s. 162) framhåller
det angelägna i att skogsbruksfrågorna ges i princip en behandling
som motsvarar jordbruksfrågornas. I regeringens länsvisa beslut anges det
som väsentligt att beakta den betydelse som länets skogsbruk har för skogsindustrin
i andra län.

I vad gäller redovisningen av skogsbruksintressena angavs år 1972 att inom
skogsstyrelsen pågick ett metodarbete som syftade till en gradering av skogsmarken
där även samhällsekonomiska aspekter beaktades. Till grund för
kommunernas programarbete fanns klassificeringar på riks- och länsnivå

CU 1975/76:1

av skogsmarken i olika intresseområden. Dessa innebar en uppdelning i
tre klasser efter en bedömning av bl. a. markens produktionsförmåga och
läge. Enligt de kommunala programbedömningarna är behovet av ytterligare
graderingar begränsat. 1973 års skogsutredning - som bearbetar hittills redovisade
beräkningar - har föreslagit att studier över virkestillgång och virkesbehov
bör bedrivas kontinuerligt hos skogsstyrelsen. Den skogsadministrativa
utredningen har getts i uppdrag att skyndsamt komma med mera
detaljerade förslag i frågan. Planverket påpekar att skogsbrukets redovsning
av intresseområden kan behöva fördjupas och preciseras.

Utskottet har förutsatt att det nu redovisade arbetet leder till avsett resultat
och har därför inga erinringar i denna del. Utskottet utgår vidare från att
de statliga myndigheterna på området i all den utsträckning som är möjlig
bidrar med sin sakkunskap när det gäller att precisera skogsbrukets intressen
vid konflikter med andra intressen.

Vid skogsbruksintressenas vägning mot andra intressen har i första hand
uppmärksammats förhållandet till kulturminnesvården, naturvården och
framför allt friluftslivet. 1972 års riktlinjer innehöll bl. a. att den vetenskapliga
naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen bör tillmätas stor
tyngd som restriktioner - även vid konflikter med de areella näringarnas
behov. Riktlinjerna innehöll vidare uttalanden om det önskvärda i att fritidsbebyggelsen
utvecklas mer planmässigt än dittills och om att fritidsbebyggelsens
intresse bör vika för de areella näringarnas klarlagda behov.
Behovet av att i bl. a. friluftslivets intresse freda vissa områden behandlas
i samband med de geografiskt anknutna planeringsriktlinjerna.

Flera remissinstanser har anfört kritiska synpunkter på omfattningen av
de restriktioner mot skogsbruket som föreslagits i kommunernas program.
Naturvårdsverket, planverket och skogsstyrelsen överväger enligt planverkets
yttrande till civilutskottet (bil. 1) att gemensamt låta utarbeta anvisningar
för hur skogsbrukets och naturvårdens intressen kan behandlas i
den kommunala planeringen.

Departementschefen stryker under (s. 163) att de inskränkningar för skogsbruket
som behövs för att tillgodose naturvårdens och friluftslivets intressen
i det övervägande antalet fall torde ha liten inverkan på skogsbrukets avkastning
och anser att farhågorna är överdrivna om riktlinjer för skogsbrukets
bedrivande utarbetas i samråd med berörda parter.

Motionen 1975:1784 (c), yrkandet 2 delvis, utgår även från de här behandlade
konfliktsituationerna. Motionsyrkandet syftar till ett uttalande att
det rörliga friluftslivet bör planeras så, att det inte behöver inverka på en
normal jord- och skogsbruksproduktion. Uttalandet skulle därmed bli en
motsvarighet för den produktiva skogsmarkens del till de grundläggande
principerna om bevarande av åkermark. Syftet fullföljs delvis i motionen
1975/76:14 (c), yrkandet 6 delvis. Härtill knyter delvis an även yrkandet
i motionen 1975:1796 (m) om ytterligare anvisningar - ett yrkande som
i denna del motiveras med krav på starkare skydd för högproduktiv skogs -

CU 1975/76:1

mark. Likaledes ansluter delvis motionen 1975/76:17 (m) med dess betoning
av skogsbrukets sysselsättningsfrågor.

Enligt utskottets mening har syftet bakom de här behandlade motionerna
i allt väsentligt tillgodosetts genom regeringens beslut. Ett sammanfattande
uttalande av den typ som gäller för jordbruksmarken med dess klart alternativa
användningsmöjligheter låter sig här svårligen formuleras. Särskilt
i fråga om konflikter mellan rörligt friluftsliv och ett inom samma område
bedrivet skogsbruk torde, som anförs i propositionen, avgörandena böra
lämnastill samråd mellan parterna om riktlinjer förskogsbrukets bedrivande.

4.1.3. Fiske

Allmänt omfattas även fisket av uttalandena att all möjlig hänsyn bör
tas till de areella näringarna. I flera av regeringens länsvisa beslut har också
betonats att fiskets intressen bör uppmärksammas vid planeringen för
kustområden, älvdalar och sjöar.

Som underlag för arbetet under programskedet har funnits endast en översiktlig
redovisning och inventeringar. I 1972 års proposition uttalade departementschefen
att det material som belyser fiskets förutsättningar och konfliktrisker
bör kompletteras och förfinas för att skapa bättre kunskapsunderlag
vid bedömningar av lokaliseringsplalser för miljöstörande industri. Fiskeristyrelsen
har efter samråd med planverket utarbetat ett program för olika
slag av fiskeriinventeringar. Fiskerikonsulenterna har inlett ett inventeringsarbete
efter anvisningar från fiskeristyrelsen. Styrelsen anför dock att det
underlag som förelåg inom ramen för länsinventeringarna endast i undantagsfall
använts som underlag för programmen.

Uppmärksamheten har vid fiskets vägning mot andra intressen i huvudsak
riktats mot konflikter vid etablering av miljöstörande industri. Fiskeristyrelsen
har pekat på att andra typer av konfliktrisker behandlats otillfredsställande
i programarbetet. Planverket anser det angeläget att inte minst
fritidsfisket ägnas ökad uppmärksamhet.

Det är i och för sig naturligt att intresset kan komma att koncentreras
till direkta hot mot fisket i samband med miljöstörande industri. Det är
dock enligt utskottets mening värdefullt om fiskeintressenas konflikter även
med andra verksamheter kan tas upp redan i planeringssammanhang. Beträffande
fritidsfiskets behandling får utskottet erinra om attén utgångspunkt
för 1973 års fiskevattensutredning är att ge fritidsfisket ökade möjligheter.
Bl. a. bör man enligt direktiven eftersträva ökade möjligheter för fritidsfiskare
utan fiskevatten att utöva fiske. Fiskefrågorna bör därför beaktas
även i anslutning till friluftslivets markanspråk.

4.1.4. Renskötsel

Även inom denna sektor gäller allmänt uttalandet om att all möjlig hänsyn
bör tas till de areella näringarna. 1 den till regeringens länsvisa beslut fogade

CU 1975/76:1

promemorian framhålls att rennäringens rätt enligt rennäringslagen samt
näringens speciella krav i frågan om mark skall beaktas i den fortsatta planeringen.
Lagen ger de renskötande samerna rätt att bedriva renskötsel dels
året runt på vissa marker (delvis efter tioårig koncession), dels under vinterhalvåret
enligt sedvanerätt på vissa andra marker. Vidare föreskrivs i
regeringens länsvisa beslut att till ledning för planeringsarbetet skall tjäna
de synpunkter som planverket inhämtat från lantbruksstyrelsen (Statens
planverk Aktuellt 4.1974) beträffande tolkning av de delar av rennäringslagstiftningen
som rör markanvändning och fysisk planering.

Utskottet vill i detta sammanhang endast notera, att godtagandet av vissa
tolkningsregler självfallet inte ger dessa karaktär av lagmotiv. Avsikten är
här närmast att skapa administrativa handlingsregler.

Den översiktliga redovisningen av rennäringens intressen begränsades under
programskedet till planverkets provinventeringar (rapport 20 del 2) för
vissa delar av Västerbottens län - inventeringar som av vissa kommuner
och lantbruksnämnden i Västerbottens län betraktas som en partsinlaga.
Planverket har nyligen (rapport 20 del 3) i samråd med lantbruksstyrelsen
och Svenska samernas riksförbund publicerat en sammanfattande beskrivning
till 44 samebyars redovisning av renskötselns markanvändning. Redan
i detta sammanhang kan noteras att naturvårdsverket och planverket i gemensam
skrivelse till regeringen 1975-10-30 föreslagit en närmare avgränsning
som ”obrutna fjällområden” av i 1972 års riktlinjer angivnas, k. väglösa
vildmarksområden.

Preciseringen av rennäringens intressen kommer förutom genom nämnd
redovisning att få ske i den fortsatta kommunala planeringen. De ovan
nämnda av planverket från lantbruksstyrelsen inhämtade synpunkterna skall
därvid enligt promemorian beaktas. I promemorian framhålls att samråd
med berörda samebyar bör komma till stånd i ett tidigt skede av planeringsarbetet.

Såvitt propositionens redovisning ger vid handen är hittills gjorda inventeringar
inte alltid accepterade som en ostridig tolkning av rennäringens
faktiska rätt enligt rennäringslagen. Utskottet har trots detta ansett sig kunna
utgå från att några initiativ från riksdagens sida inte behövs. Sådana frågor
får tas upp ytterligare när eventuella faktiska konflikter närmare preciserats
och sammanställts i den kommunala planeringen.

Vägningen mot andra intressen leds inom den fysiska riksplaneringen inte
av några direkta prioriteringar utöver de allmänna uttalandena och uttalandet
att utvecklingen inom fjällområdet med bl. a. ökande turism bör styras i
en sådan riktning att samiska intressen inte skadas och helst på ett sådant
sätt att samerna själva får del i utvecklingens positiva sidor. Härtill anknytande
frågor behandlas också i betänkandet CU 1975/76:2 angående
samhällets åtgärder för rekreation och turism.

Enligt rennäringslagen kan regeringen förordna om upphävande av renskötselrätten
för visst område när förutsättningar för expropriation föreligger.

2 Riksdagen 1975/76 19 sami. Nrl

CU 1975/76:1

Är området väesentligen utan betydelse för renskötseln får sådant förordnande
meddelas när området behövs för allmänt ändamål. Enligt lantbruksstyrelsen
och planverkets synpunkter, som enligt promemorian skall beaktas,
rekommenderas kommunerna att i kommunöversikt eller motsvarande
utpeka områden där ingen ny bebyggelse kan medges med hänsyn
till renskötsel, där bebyggelse kan medges under förutsättning att renskötselns
intressen inte skadas och där renskötseln inte har några intressen att
bevaka vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen.

4.1.5. Rörligt friluftsliv m. m.

4.1.5.1. 19 7 2 års riktlinjer
Allmänt

Riktlinjerna innebär bl. a. att det långsiktiga samhällsintresset att bevara
en god miljö och ställa tillräckliga rekreationsmöjligheter till de många människornas
förfogande bör väga tungt i förhållande till kortsiktiga och enskilda
intressen. Även närmiljöer och rekreationsområden i anslutning till växande
tätorter och främst storstadsområden skall beaktas i den kommunala planeringen.

Underlaget för planeringen bestod av naturvårdsverkets redovisning. I programarbetet
har kommunerna i stor utsträckning föreslagit ytterligare områden
som riksintressanta. Speciella utredningar har tillfört ytterligare material.
Naturvårdsverket avser att närmare belysa behovet av rekreationsområden
i tätortsområden.

I promemorian förordas en samlad behandling av bl. a. rörligt friluftsliv,
vetenskaplig naturvård och kulturminnesvård för att skapa bättre samordning.
Vidare stryks under bl. a. behovet av rekrerationsområden för befolkningen
i Storstockholm och Göteborgsområdet. För Skånelänen bör studierna
av jordbrukets intressen sättas i samband med den begränsade tillgången
inom delar av Skåne på mark för rörligt friluftsliv.

Utskottet har ovan berört bl. a. konflikter mellan skogsbrukets
och det rörliga friluftslivets intressen. Enligt utskottets mening är den fortsatta
samlade behandlingen av de skyddsvärda områdena av stor vikt även
för att ge ytterligare utgångspunkter för den samordning av insatser i riksperspektiv
som nedan behandlas.

4.1.5.2. Primära rekreationsområden

Utskottet behandlar i betänkandet CU 1975/76:2 förslag i prop. 1975:46
och därtill knutna motioner. Redan i detta sammanhang bör betonas att
urvalet och planeringen av de primära rekreationsområdena får ses som
speciella riktlinjer, knutna till den samlade behandlingen inom den fysiska
riksplaneringens ram av bl. a. rörligt friluftsliv, vetenskaplig naturvård och

CU 1975/76:1

kulturminnesvård. I länsbesluten har regeringen också föreskrivit att riksdagens
beslut beträffande samordning av insatser för rekreation och turism
skall beaktas i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen.

4.1.6. Vetenskaplig naturvård

Enligt promemorian skall naturvårdsverkets ställningstaganden till programmen
- vilka inte bör betraktas som slutgiltiga - inordnas i den översiktliga
kommunala planeringen. I av naturvårdsverket utfärdade råd och
anvisningar för översiktlig naturinventering och naturvårdsplanering (SNV
1975:1) anges bl. a. att de länsvis upprättade naturvårdsplanerna skall ses
som en samlad redovisning av dessa intressen och ingå som ett beslutsunderlag
vid vägning mot andra intressen. Utskottet vill i detta sammanhang
notera att en vägning sålunda ansetts böra ske och att i den mån intressena
inte utgör redan i samråd klarlagda riksintressen de kommunala synpunkterna
också måste tas med i avgörandet.

Vissa härtill anknytande säkerställningsfrågor behandlas nedan.

4.1.7. Kulturminnesvård

Kulturminnesvårdens intressen bör enligt riktlinjerna liksom den vetenskapliga
naturvårdens intressen tillmätas stor tyngd som restriktion förandra
verksamheter, bl. a. därför att de representerar värden som inte kan återskapas
eller ersättas om de en gång förstörts.

Underlaget för programarbetet har getts i riksantikvarieämbetets redovisning,
omfattande ca 850 miljöer av riksintresse, drygt 1 000 miljöer av
regionalt intresse och ca 100 s. k. större områden av betydelse för kulturminnesvården.
De kommunala programmen innehåller i stor utsträckning
förslag till utvidgningar av de skyddsvärda områdena.

Utskottet har noterat att kommunerna anmäler ett stort behov av medverkan
från landsantikvarierna under planeringsskedet och att åtskilliga
landsantikvarier och länsstyrelser anmält behov av omfattande inventeringar.
Riksantikvarieämbetet betecknar kommunernas ambitionsnivå som
mycket hög och anser att behovet av utredningar och inventeringar är så
stort att det blir svårt att slutföra dessa under planeringsskedet.

Även om enligt promemorian de från rikssynpunkt mest angelägna bevarandeintressena
nu till sina huvuddrag torde vara angivna bör enligt utskottets
mening möjligheterna till kompletterande utredningar och inventeringar
beaktas i särskild ordning.

4.1.8. Fritidsbebyggelse

Den vanligaste typen av konflikt i programmen är den mellan fritidsbebyggelsen
och det rörliga friluftslivet eller naturvården. Även kulturmin -

CU 1975/76:1

nesvården, jordbruket, skogsbruket och renskötseln anses ibland ställa anspråk
på marken som kolliderar med fritidsbebyggelsens. Kommunernas
mål för planeringsarbetet anges som skiftande och i allmänhet ganska vagt
formulerade.

I promemorian framhålls bl. a. alt restriklivitet bör tillämpas i fråga om
ytterligare fritidsbebyggelse inom områden som berörs av de geografiska
riktlinjerna i avvaktan på översiktliga markanvändningsplaner och att kommunerna
bör förbättra sin planeringsberedskap.

Utskottet finner anledning att stryka under dessa bedömningar. Bl. a.
inom de primära rekreationsområdena men också inom flera andra områden
får kravet på en föregående översiktlig markanvändningsplan särskilt stor
tyngd.

4.1.9. Industri

Departementschefen lämnar (s. 163-165) vissa kommentarer som gäller
den berörda miljöstörande industrins behandling längs norrlandskusten och
i inlandet.

Utskottet stryker under bedömningen att det är av stor betydelse ur flera
synpunkter att mer preciserade utgångspunkter för industrins behandling
i de nämnda områdena kan anges och att kompletterande studier behöver
utföras på central och regional nivå. Rekommendationer i de länsvisa besluten
har också detta syfte liksom föreskrifter om samråd mellan vissa
länsstyrelser. Det arbete med sammanställningar m. m. som påbörjats inom
bostadsdepartementet i samarbete med jordbruks-, arbetsmarknads- och
kommunikationsdepartementet samt de studier som bedrivs av industriverket
får förutsättas ge avsett bidrag till ovan angivet utredningsarbete.
Inte minst värdefullt är att vissa centrala samordningsfrågor därmed kan
belysas. Resultatet av de nämnda studierna kommer att publiceras som
ett underlag för fortsatta överväganden.

Utskottet tar upp departementschefens redogörelse för handläggningen
av industrilokaliseringsärenden enligt 136aS BL i betänkandet CU
1975/76:8 i samband med behandlingen av prop. 1975/76:56.

4.1.10. Energiförsörjning

I promemorian (1975-02-20) framhålls att nya riktlinjer beträffande markreservationer
för kraftverk och ledningsnät inte bör anges förrän riksdagen
tagit ställning till energipolitiken vid 1975 års riksmöte. Detta har sedermera
skett. Riksdagen kommer att få ta ställning till nya sammanfattande bedömningar
beträffande vattenkraftsutbyggnaden.

Enligt utskottets mening bör riksdagens beslut i härtill anknytande frågor
(prop. 1975:30, NU 30, CU 28) tills vidare uppfattas sorn kompletterande
riktlinjer för den fysiska riksplaneringen.

CU 1975/76:1

Utskottet erinrar i anslutning till vad som angetts som planering för kraftledningsgalor
om riksdagens uttalande i samband med behandlingen av
förslag till ledningsrättslag (CU 1973:34). Riksdagen gav Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört i denna del, bl. a. att koneessionsprövning för
elektrisk ledning bör ske med beaktande även av bl. a. de riktlinjer som
godtagits för den fysiska riksplaneringen. Utskottet utgick från att frågorna
uppmärksammades i ett samrådsförfarande som gav lösningar i vissa fall
redan inom den fysiska riksplaneringens ram.

4.1.11. Kommunikationer

1972 års beslut innefattade inte några särskilda riktlinjer för väg-, järnvägsoch
sjötransporternas behandling. Riksdagen har (TU 1975:1) därefter gett
regeringen till känna vad trafikutskottet anfört beträffande den långsiktiga
vägplaneringen. Uttalandet rörde konflikten mellan vägbyggande, å ena,
samt jordbrukets och naturvårdens intressen, å andra sidan. Civilutskottet
har ovan berört detta uttalande. Kommittén för den långsiktiga vägplaneringen
har (SOU 1975:85 och 86) utarbetat förslag til! riktlinjer för den
framtida vägplaneringen med tyngdpunkten lagd på att förbättra anpassningen
av denna planering till den övriga samhällsplaneringen.

Behandlingen av flygplatsfrågorna i regeringens liinsvisa beslut rör av naturligaskäl
i första hand markanvändningsplaneringen. Utskottet vill i detta
sammanhang betona det starka sambandet med överväganden inom en trafikplanering
med riksperspektiv av det långsiktiga flygplatsbehovet i skilda
delar av landet. Förslag i detta ämne har lagts fram i en departementspromemoria
(Ds K 1975:10).

4.1.12. Försvar

Riktlinjerna innebär i denna del endast att försvarsmyndigheterna bör
ges möjlighet att på ett tidigt stadium delta i den fysiska riksplaneringen.
Enligt promemorian bör försvarets markbehov och omgivningskrav vägas
in i planeringen.

Försvarets planering bedöms i riksskala och är avhängig av statsmakternas
försvarsbeslut. Försvarets fredsorganisationsutrednings arbete kan enligt
promemorian tillsammans med gjorda redovisningar av kraven komma att
underlätta en mera samlad bedömning av försvarsmaktens markbehov.

Utskottet förutsätter att berörda myndigheter på totalförsvarets område
söker att översiktligt presentera lånsiktiga anspråk på ett så tidigt stadium
som möjligt. Vidare förutsätts att föreskrifter som kan motverka en redovisning
av översiktliga alternativa lösningar utmönstras. Föreskrifter av
denna typ torde ha sitt ursprung i en numera övergiven syn på planeringsprocessen.

Utskottet utgår vidare från att större markanvändningsfrågor även inom

CU 1975/76:1

totalförsvarets område behandlas och bedöms med hänsyn tagen till den
fysiska riksplaneringens riktlinjer.

4.2. Geografiska rikt linjer

4.2.1. Allmänt

De områdesanknutna riktlinjerna utgår från de allmänna riktlinjerna och
avser de delar av landet där konkurrensen om de fysiska resurserna är eller
kan väntas bli framträdande och där överregionala aspekter har särskild
vikt. De områdesanknutna riktlinjerna är av tvåslag: dels avgränsas områden
vilkas vetenskapliga och rekreativa värden från rikssynpunkt bör skyddas
för större miljöförändringar, dels anges vissa riktlinjer för lokalisering av
den i den fysiska riksplaneringen behandlade industrin.

4.2.2. Kusterna

Landets havskust har delats in i tre kategorier - s. k. obrutna kuster,
högexploaterade kuster och övriga kuster. De obrutna kusterna bör enligt
riktlinjerna helt undantas från lokalisering av resurskrävande och miljöstörande
industri. De bör vidare disponeras så att ett allsidigt utnyttjande
för fritidsändamål blir möjligt och så att bl. a. vetenskapliga naturvärden
skyddas. Återhållsamhet bör iakttas med lokalisering av enskild fritidsbebyggelse.

I regeringens beslut sägs att inom de obrutna och högexploaterade kustområdena
berörda kommuner bör utföra en översiktlig planering och redovisa
sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av
avsedd markanvändning. Stor hänsyn bör där tas till bl. a. det rörliga friluftslivets
och naturvårdens intressen och stor återhållsamhet iakttas med
att tillåta ny fritidsbebyggelse.

Planverket ansåg i sitt yttrande över programmen bl. a. att statsmakterna
bör precisera innebörden i riktlinjerna för den obrutna kusten i norra Bohuslän

- enligt 1972 års beslut norra Bohusläns skärgårdskust från Brofjorden till
norska gränsen (bil. 3). Enligt regeringsbeslut bör Lysekils, Sotenäs, Tanums
och Strömstads kommuner samordna sin planering av det obrutna området
norr om Brofjorden. Strömstads kommun skall för Hogdalsnäset upprätta
generalplan i enlighet med bestämmelserna i 10 a § BL. Planen skall tillgodose
syftet att området disponeras så att ett allsidigt utnyttjande för rekreationsändamål
blir möjligt.

De av riksdagen (CU 1972:35 s. 22) godtagna riktlinjerna för kusten norr
om Brofjorden till norska gränsen innebär - som refererats i propositionen

- att avgränsningen av området godtogs, att de allmänna riktlinjerna skulle
gälla och att sålunda miljöstörande industri inte skulle förläggas till området.
Riksdagen har vidare uttalat att intresset av att bevara djuphamnsmöjiig -

CU 1975/76:1

heterna i den norra delen av området bör kunna tillgodoses inom ramen
för en sådan planering.

Det år 1972 på allmänna resurshushållningsaspekter grundade intresset
att ta till vara de unika djuphamnsförutsättningarna vid Hogdalsnäset (bil. 4)
har därefter materialiserat sig i ansökningar om tillstånd enligt 136 a § BL
för tillverkning av oljeulvinningsplattformar. Regeringen har medgett att
en provisorisk torrdocka i Kebalviken vid Strömstad får användas för tidsbegränsad
tillverkning av bottendelar till oljeutvinningsplattformar, och den
fortsatta tillverkningen i djupvattenläge får under viss tid ske vid Kålvik
på Hogdalsnäset. Den generalplanering som Strömstads kommun enligt ovan
ålagts skall bl. a. utgå från att återställningsåtgärder skall kunna vidtas i
Kålvik. Kommunen hävdar att gällande planeringsriktlinjer beslutats utan
kännedom om denna speciella industris lokaliseringsanspråk och att en bedömning
därav ur såväl nationell som regional synvinkel måste göras. Enligt
kommunen rymmer kuststräckan två djuphamnslägen av riksintresse i detta
sammanhang-förutom Kålvik även Lunneviken. Kommunen hävdardärför
att generalplanearbetet skall inriktas så att även vid Lunneviken - ca 750 tn
söder om Kålvik - kan lokaliseras ett byggande av oljeutvinningsplattformar
i djupvattenläge. Kommunen utgår därvid från att permanent dockläge får
förläggas inom kommunen.

I motionen 1975/76:13 (c, ni, fp, s) föreslås riksdagen uttala att man
i den fortsatta generalplaneringen av Hogdalsnäset bör utgå från att Lunneviken
djuphamnsmöjligheter kan utnyttjas och att Sundsvik - beläget
mellan Kålvik och Lunneviken - reserveras för naturvårds- och fritidsändamål.
Förslaget motiveras med - förutom planmässiga överväganden -även verksamhetens nationella och regionalpolitiska betydelse.

Den hittillsvarande tillämpningen av riktlinjerna genom 1974 års tillståndsbeslut
står enligt utskottets mening i god överensstämmelse med gällande
riktlinjer. En tolkning av gällande riktlinjer ligger också bakom de
föreskrifter som getts av regeringen för generalplaneringen av Hogdalsområdet
innebärande bl. a. att tillverkning av oljeutvinningsplattformar skall
koncentreras till ett område. Enligt utskottets mening är också denna tolkning
förenlig med dessa riktlinjer.

Riksdagens uttalande om ett bevarande av de unika djuphamnsresurserna
på Hogdalsnäset inom ramen för de geografiska riktlinjerna förden obrutna
Bohuskusten formulerades i ett skede då intresset för en tillverkning av
oljeutvinningsplattformar inte hade kommit till uttryck. Uttalandet gjordes
närmast mot bakgrund av en önskan att hushålla med dessa unika naturförutsättningar
och därmed öppna en möjlighet att tillgodose senare preciserade
anspråk.

Därefter inträffade händelser och senast vad i propositionen och motioner
uttalats torde komma att ställa anspråk på ytterligare precisering av de statliga
riktlinjerna. Departementschefen anser att frågan om en eventuell utvidgning
av Kålviksområdet även till det närliggande Sundsvik - om den ak -

CU 1975/76:1

tualiseras - är av sådan art att den bör underställas riksdagens prövning.
Utskottet delar denna bedömning. Med hänsyn till det i annat sammanhang
betonade intresset av att utgångspunkterna för planeringen läggs fast så
tidigt som möjligt bör emellertid enligt utskottets mening frågan om inom
vilket område den aktuella verksamheten kan komma i fråga redan nu
parlamentariskt förankras i riksdagen.

Utskottet har i den sålunda preciserade frågan stannat för följande bedömning.
Å ena sidan finns dokumenterade och välmotiverade bevarandeanspråk
som fått uttryck i riktlinjerna för planeringen av den obrutna
Bohuskusten. Å andra sidan finns anspråk på utrymme för en verksamhet
med byggande av oljeutvinningsplattformar - anspråk som med hänsyn
till sysselsättningsförhållanden och regionalpolitiska utvecklingsmål har stor
tyngd inte endast regionalt utan även ur rikssynpunkt. Vägningen mellan
dessa anspråk har bl. a. lett till övervägandet att denna verksamhet bör
koncentreras till ett område - en uppfattning som utskottet ovan anslutit
sig till. Då det nu gäller att ta ställning till omfattningen av detta område
får noteras att inte heller nu anspråken på djupvattenlägen och anslutande
mark samt på områden för docklägen kan klart preciseras. Ovisshet råder
fortfarande om möjligheterna till nya beställningar och i viss mån om nya
tekniska förutsättningar. Häremot ställs dock det tidigare berörda intresset
att så tidigt som möjligt klargöra de planeringsmässiga möjligheterna till
en fortsatt verksamhet. Detta senare intresse har mot bakgrund av bl. a.
sysselsättningsaspekterna så stor tyngd att den planmässiga bedömningen
bör utgå från förutsättningen att i vart fall tills vidare fortsatt verksamhet
skall tillåtas.

Vidare bör enligt utskottets mening en utgångspunkt vara att det skall
vara möjligt att undvika att ett företag kan komma i en faktisk monopolställning.
Planeringen för denna typ av verksamhet bör därför utgå från
att fler än ett företag samtidigt bygger plattformar. Dessa synpunkter i förening
med vad hittills utretts om olika platsers tekniska lämplighet motiverar
enligt utskottets mening att planeringen för Hogdalsnäset bör utgå från att
en beredskap bör upprätthållas att välja mellan alternativa lösningar så att
de bestående ingreppen blir så små som möjligt. Denna planering i syfte
att klarlägga förutsättningarna för tillverkning av oljeutvinningsplattformar
bör omfatta området fr. o. m. Lunneviken t. o. m. Kålvik.

Mot en sådan utvidgning talar den miljöpåverkan som följer om Lunneviken
tas i anspråk. De bestående miljöingreppen torde emellertid enligt
utskottets mening kunna begränsas och miljön återställas när verksamheten
upphör. Enligt utskottets mening innebär en sådan utvidgning inte att den
fysiska riksplaneringens intentioner för obrutna kustområden omintetgörs.
Utskottet utgår som hittills från att en planering för ifrågavarande verksamhet
inte medför att ett område får tas i anspråk förrän det visats att
det föreligger ett behov därav.

Utskottet föreslår sålunda med anledning av motionen att riktlinjerna

CU 1975/76:1

för planeringen av norra Bohusläns skärgårdskust kompletteras genom att
riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad utskottet anfört.

Skärgårdsområdena uppmärksammas speciellt i vissa län. I Stockholms
län har en särskild skärgårdsutredning lagt fram förslag till åtgärder. För
det obrutna kustområdet i Östergötlands och Kalmar län arbetar en speciell
skärgårdsutredning (KÖSU-utredningen) med att ta fram bl. a. inventeringsoch
utredningsmaterial som grund för berörda kommuners planering. De
i betänkandet CU 1975/76:2 behandlade förslagen beträffande rekreation
och turism berör i flera fall skärgårdsområdena. 1 motionen 1975/76:9 (c)
föreslås riksdagen besluta att planeringsarbetet för kustområdenas skärgårdsdelar
skall inriktas på ett bevarande av den yrkesverksamhet som nu förekommer
samt på att skapa förutsättningar för en ökad året-runt-sysselsättning.
Motionärerna anför bl. a. att prioriteringarna bör göras till den bofasta
befolkningens fördel och att turism och rekreationsliv bör komma
i andra hand.

Utskottet har uppfattat motionsförslaget inte som syftande till ändringar
av de geografiska riktlinjerna för berörda kustområden utan som avsett att
betona vikten av den fasta skärgårdsbefolkningens intressen. Även enligt
utskottets mening har - inom de ramar som riktlinjerna ger - dessa intressen
stor tyngd också i konkurrens med anspråk sorn rubriceras sorn riksintressen.
Även om utskottet inte kan ansluta sig till vissa generella uttalanden i
motionen bör motionärens synpunkter i andra delar kunna förutsättas bli
tillgodosedda i den pågående fysiska planeringen. 1 väsentliga avseenden
torde dock detta komma att kräva åtgärder också inom sektorer utanför
civilutskottets ansvarsområde. Förslag om sådana åtgärder har också aviserats.
Utskottet förutsätter att dessa förslag kan behandlas vid pågående
riksmöte. Motionen bör med hänsyn till det anförda inte leda till några
särskilda förslag från riksdagens sida.

4.2.3. Fjällvärlden

Enligt gällande riktlinjer skall de hittills preliminärt avgränsade s. k. väglösa
vildmarksområdena undantas från all tyngre exploatering. I de där inom
liggande s. k. vildmarkskärnorna bör ytterligare övernattningsstugor för turism
inte uppföras.

Naturvårdsverket och planverket har som ovan angetts föreslagit en närmare
avgränsning som obrutna fjällområden av de nu preliminärt angivna
väglösa vildmarksområdena. Länsstyrelsen i Norrbottens län utför en översiktlig
inventering av länets fjällområden.

Enligt propositionen utmärks behandlingen av fjällregionen i de kommunala
programmen av en avvaktande hållning. Regeringen framhåller i
länsbesluten angelägenheten av översiktliga, planmässiga överväganden. Berörda
kommuner och länsstyrelser bör enligt dessa beslut samarbeta med
varandra och i samråd med planverket och naturvårdsverket precisera redovisade
intresseområden m. ni.

CU 1975/76:1

Utskottet har inga principiella erinringar mot hittills vidtagna åtgärder.
Det bör dock betonas att intresseredovisningar inte bör begränsas till en
precisering av bevarandeanspråk utan också så långt som möjligt ta upp
ännu inte preciserade exploateringsanspråk även utanför fritidssektorn. Också
för detta område är det viktigt att eventuella konfliktområden kan preciseras
på ett så tidigt stadium som möjligt.

4.2.4. Älvdalarna

Regeringsbeslutet innebär bl. a. att en översiktlig planering bör utföras
för huvudälvarnas dalgångar så att en översiktlig bild ges av avsedd markanvändning.
Enligt riksdagens beslut bör en ny samlad prövning av handläggningen
av vattenkraftfrågorna även inom södra Norrland och norra Svealand
ske så snart som möjligt efter det att utredningsarbetet beträffande
norra Norrlands vattendrag slutförts och behandlats. Ett beslut i detta ämne
kan knappast beaktas under det normala planeringsskedet. Vidare torde
omfattningen av planeringen för älvdalarna i flera fall komma att påverkas
även av riktlinjerna för planeringen av primära rekreationsområden. Utskottet
hänvisar här till vad ovan anförts i anslutning till de energipolitiska
riktlinjerna.

4.2.5. Vissa inlandsområden m. m.

Enligt 1972 års beslut bör i avvaktan på fortsatta riksplanestudier beträffande
inlandet göras en översiktlig planering inom för friluftsliv och
fritidsbebyggelse särskilt attraktiva områden. I programmen föreslår kommunerna
också i flertalet fall sådana särskilda planeringsåtgärder. Länsstyrelserna
redovisar pågående eller avsedd samordnad planering härför.

Regeringsbeslutet innebär bl. a. särskilda planeringskrav för samtliga större
insjöområden i landet och anger motsvarande planeringskrav för ytterligare
ett antal områden i landet, varav vissa föreslagits som primära rekreationsområden.

Utskottet erinrar även i detta sammanhang om förslag beträffande rekreation
och turism i betänkandet CU 1975/76:2. Vidare förutsätts att vissa
synpunkter från studierna beträffande lokalisering av industri till inlandet
och Norrlandskusten kan böra beaktas även i den här behandlade planeringen.

4.2.6 Områden med speciella problem

Beträffande Hogdalsnäset i norra Bohuslän, Skåneregionen, Bråvikenområdet
och kusten norr därom till Nyköping, Vänernområdet och södra Billingen
har regeringen angett att berörda länsstyrelser bör lämna redogörelser
för behandlingen av dessa områden direkt till regeringen. Utskottet har
ovan berört regeringens ansvar m. m. i detta hänseende.

CU 1975/76:1

Utskottet har ovan behandlat frågan om en planering av Hogdalsnäset.

I fråga om södra Billingen, där ett stort antal riksintressen står i konflikt
med varandra, stryks under behovet av samlade överväganden angående
markanvändningen. Länsstyrelsen har fått i uppdrag att göra en samlad
utvärdering av anspråken och ange förslag till fortsatta åtgärder och lämpliga
former att reglera markens användning. Berörda centrala myndigheter skall
få tillfälle att följa detta arbete och så långt möjligt biträda länsstyrelsen.
Kommunernas planering bör bl. a. inriktas på att hela södra Billingen på
sikt skall kunna omfattas av samordnade översiktliga planer i form av generalplaner,
kompletterade med erforderliga förordnanden enligt naturvårdslagen.
En ansökan om tillstånd enligt 136 a i; BL att bryta uran m. m. har
ingetts till regeringen och remissbehandlats men sedermera återkallats.

I motionen 1975/76:12 (c) föreslås riksdagen uttala att södra Billingen
skall skyddas från miljöstörande industri tills planeringsskedet genomförts.
Motionens syfte torde ha varit att uppskjuta den nämnda tillståndsprövningen
till dess den kommunala planeringen fullföljts och generalplan upprättats.

Med hänsyn till att den i motionen angivna tillståndsprövningen avbrutits
har motionsförslaget förlorat sin omedelbara aktualitet. Någon ny prövning
torde inte aktualiseras förrän en mer samlad utvärdering av anspråken föreligger.
Riksdagen kommer enligt vad ovan angetts att få ta ställning till
en ytterligare redovisning av planeringsöverväganden för bl. a. detta område.
Motionens huvudsakliga syfte är därmed tillgodosett. Ett uttalande som
kan tolkas så att tillståndsprövning inte kan göras innan generalplan upprättats
är enligt utskottets mening olämpligt.

5. Lagstiftningsfrågor m. m.

5.1. Medel för genomförande av riktlinjerna

Enligt programmen avser många kommuner att använda sig av de i praxis
och mot bakgrund av planverkets anvisningar utvecklade s. k. kommunöversikterna.
1 det praktiska arbetet har uppstått behov av att skilja mellan
mycket översiktliga markanvändningsplaner för hela kommunen (kommunomfattande
markdispositionsplaner) och översiktliga planer för mer begränsade
områden (områdesplaner). Departementschefen anför att båda dessa
typer av planer i formellt hänseende kan inrymmas under BL:s generalplanebegrepp.
De bör också enligt planverkets anvisningar anias av kommunfullmäktige
och handläggas enligt reglerna för antagen generalplan.

Utskottet har ingen erinran mot vad departementschefen anfört i denna
elei.

I motionen 1975/76:7 (m). yrkandet 2 delvis, föreslås riksdagen göra vissa
uttalanden. Dessa torde avses syfta lill att förorda kommunöversikten som

CU 1975/76:1

medel för att skydda intressen för närmast naturvård, rörligt friluftsliv och
kulturminnesvård.

Motionsförslaget kan återföras till vad som i propositionen (s. 42-43) anförs
om säkerställandet av den vetenskapliga naturvårdens intressen. Naturvårdsverket
har hävdat att säkerställandeformen bör anpassas till det verkliga
behovet av skydd och inte göras beroende av vilken instans som är riktig
att ta på sig skyddsansvaret. Endast naturvårdslagen kan tillgodose behov
av tillsyn, vård och skydd. Svenska kommunförbundet anser bl. a. mot
bakgrund av att kommunen och länsstyrelsen i tre fjärdedelar av fallen
föreslagit riktlinjer i kommunöversikt och att naturvårdsverket inte ansett
det vara tillräckligt att den senare ståndpunkten röjer en misstro mot kommunerna.

I prop. 1972:111 (bil. 2 s. 312) anfördes att formerna för planeringen borde
lösas genom överläggningar mellan i första hand berörda länsstyrelser och
kommuner. Det anfördes vidare att om en kommun finner att fastställd
generalplan inte är ett lämpligt skydd får sålunda naturvårdslagen tillgripas.
Det betonades också att generalplaneringen kan ge ett skydd av i huvudsak
restriktiv karaktär medan genom naturvårdslagen kunde säkras skötseln
av skyddsvärda områden. Det skulle ankomma på planverket att efter samråd
med naturvårdsverket utarbeta närmare anvisningar.

Utskottet delar den av departementschefen framförda uppfattningen att
ändringarna i främst naturvårdslagen och även .skogsvårdslagen kan ge möjlighet
att uppnå enighet mellan kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter
i många tidigare kontroversiella frågor. Utskottet anser, mot bakgrund
av det ovan anförda, att något ytterligare uttalande från riksdagens
sida inte behövs. Motionsyrkandet avstyrks därför i här behandlad del.

I motionerna 1975:594 (c), 598 (c), yrkandena 2 c och 3 a och 874 (fp)
samt 1975/76:11 (fp) läggs fram förslag som på olika sätt syftar till att förstärka
formerna för skyddet av åkermarken - genom direkta åtgärder eller
efter utredning.

De av riksdagen godtagna riktlinjerna har visserligen inte direkt rättsverkan
utan förutsätts få genomslag genom den kommunala planeringen,
där även generalplaneinstitutet står till förfogande. Möjligheten att föreskriva
generalplanering för visst syfte har här berörts. Utskottet har inte nu anledning
utgå från annat än att riktlinjernas intentioner beaktas i den kommunala
planeringen. De statliga myndigheterna har i cirkulär (1973:15) anbefallt
att som vägledande vid varje beslut som är av betydelse för användningen
av mark och vatten beakta de riktlinjer som statsmakterna dragit
upp för hushållningen med dessa naturtillgångar. Skiljaktiga meningar kommer
självfallet att uppstå i vissa fall i den konkreta tillämpningen. I den
mån så behövs får utskottet som hittills förutsätta att förslag till kompletterande
riktlinjer föreläggs riksdagen. Med hänvisning till det anförda och
till jordbruksutskottets yttrande (bil. 2) avstyrkes motionsyrkandena.

CU 1975/76:1

5.2. Översyn av planlagstiftningen

Vad i propositionen anförts föranleder inte något särskilt uttalande från
riksdagen sida.

6. Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den fysiska riksplaneringens allmänna inriktning
m. m. att riksdagen avslår motionerna 1975/76:7, yrkandet 2
delvis, och 16,

2. beträffande inventering av vattentillgångar m. m. att riksdagen
avslår motionen 1975/76:14, yrkandet 5,

3. beträffande samordning av planeringsaktiviteter att riksdagen
med anledning av motionen 1975/76:14, yrkandet 6 delvis,
som sitt yttrande ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande enskilda planbeslut under planeringsskedet att riksdagen
med bifall till motionen 1975/76:10 som sitt yttrande
ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

5. beträffande tidsplan och redovisning av planarbetet att riksdagen
med anledning av motionen 1975/76:14, yrkandet 1,
som sitt yttrande ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande information att riksdagen med anledning av motionen
1975/76:14, yrkandet 6 delvis, som sitt yttrande ger
regeringen till känna vad utskottet anfort,

7. beträffande ekonomiskt stöd till kommunerna att riksdagen
med anledning av motionen 1975/76:14, yrkandet 3, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. beträffande principerna för handläggning av riktlinjerna för
hushållning med mark och vatten att riksdagen godkänner vad
i regeringsprotokollet förordats,

9. beträffande ny redovisning beträffande vissa områden att riksdagen
med bifall till motionen 1975/76:14, yrkandet 2, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande en parlamentarisk ledningsgrupp att riksdagen avslår
motionen 1975/76:7, yrkandet 1,

11. beträffande översiktig planering till skydd för jordbruksintressen
i Södermanlands län att riksdagen med anledning av motionerna
1975/76:14, yrkandet 4, och 15, som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. beträffande redovisningen av jordbrukets intressen att riksdagen
med bifall till propositionen i motsvarande del och motionen
1975:1784, yrkandet 1,

a. godkänner riktlinjerna i regeringens beslut,

b. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

CU 1975/76:1

13. beträffande jordbrukets intressen såvitt de inte behandlats under
11 och 12, att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande
del samt med anledning av motionerna 1975:278,
yrkandet 2, 598, yrkandet 2 b, 1784, yrkandet 2 delvis, 1796
delvis, 1975/76:14, yrkandet 6 delvis, och 17 delvis, godkänner
den precisering av riktlinjerna som regeringens beslut inneburit,

14. beträffande skogsbrukets intressen att riksdagen med bifall till
propositionen i motsvarande del samt med anledning av motionerna
1975:1784, yrkandet 2, 1796, båda i den del de inte
behandlats under 13, 1975/76:14, yrkandet 6 delvis, och 17
i den del den inte behandlats under 13, godkänner den precisering
av riktlinjerna som regeringens beslut inneburit,

15. beträffande de verksamhetsanknutna riktlinjerna i de delar de
inte behandlats under 11-14 att riksdagen godkänner den precisering
därav som regeringens beslut inneburit,

16. beträffande riktlinjer för planering av den obrutna kusten i
norra Bohuslän att riksdagen med anledning av redovisningen
i regeringsprotokollet och motionen 1975/76:13 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. beträffande planeringen av skärgårdsområdena att riksdagen
avslår motionen 1975/76:9,

18. beträffande planeringen av södra Billingen att riksdagen avslår
motionen 1975/76:12,

19. beträffande medel för genomförande av planeringsriktlinjerna
att riksdagen avslår motionen 1975/76:7, yrkandet 2 i den del
det inte behandlats under 1 ovan.

20. beträffande formerna för skyddet av jordsbruksintressena att
riksdagen avslår motionerna 1975:594, 598, yrkandena 2 c och
3 a, 874 och 1975/76:11,

21. beträffande i regeringsprotokollet lämnad redovisning i den del
den inte behandlats ovan eller i utskottets betänkande CU
1975/76:8 att riksdagen som sitt yttrande ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 25 november 1975

På civilutskottets vägnar
ELVY OLSSON

Närvarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s), Wennerfors
(m). Lindkvist (s). Åkerfeldt (c). Strömberg i Botkyrka (fp), Högström1 (s).
Mattsson i Skee (c), Jadestig (s), Häll (s), Olof Johansson i Stockholm (c).
Claeson (vpk). Persson i Karlstad (s). Danell (m). Håkansson i Trelleborg2
(s) och Andersson i Gamleby (s).

1 punkterna 1-10, 14-21

2 punkterna 11-13

CU 1975/76: 1

Reservationer

1. beträffande den fysiska riksplaneringens allmänna inriktning m. m.
a. av herrar Wennerfors (m) och Danell (m) som anser att

dels det stycke av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Enligt
utskottets” och slutar med "skall hävdas” bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till förslaget i motionen 1975/76:7, yrkandet 2,
såvitt nu är i fråga.

Som framhålls i motionen kan de konsekvenser som den s. k. säkerställningen
av mark i riksplaneringens efterföljd inte accepteras eftersom
de för med sig en konstlad markanvändning något som - inte minst på
lång sikt - kommer att få ytterst allvarliga verkningar för skilda grupper
av markägare.

Det finns anledning att i sammanhanget påpeka vikten av en förutsättningslös
prövning av hur säkerställningen skall hanteras, fastläggas och legalt
förankras. Problemet med de långvariga byggnadsförbude.i måste uppmärksammas.
De på senare år bl. a. företagna skärpningarna av expropriationslagstiftningen.
förköpslagstiftningen, borttagandet av glesbebyggelserätten
ger mycket starka samhälleliga instrument för att möjliggöra ändring av
markanvändning och ägostruktur. En analys av de frågor om säkerställning
av mark som aktualiserats i programskedet och som föreslås i motionen
1975/76:7 bör göras. Detta bör ges regeringen till känna. Vid ett sådant
ställningstagande avstyrker utskottet bifall till motionen 16 (vpk).

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande den fysiska riksplaneringens allmänna inriktning
m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:16 och
med bifall till motionen 1975/76:7, yrkandet 2 delvis, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b. av herr Claeson (vpk) som anser att

dels det stycke av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Enligt
utskottets” och slutar med "skall hävdas” bort ha följande lydelse:

Den utformning som det fysiska riksplanearbetet hittills haft bekräftar
de farhågor som framkom vid utskottsbehandlingen av propositionen
1972:111. I reservation (vpk) anfördes vid detta tillfälle bl. a. följande:

Riksplanen är, som framgår, inte en allmän nationell plan för hushållning
med mark och vatten. Den utgör ett inventeringsunderlag, avsett att användas
i speciella lägen. Dessa lägen inträffar då konkurrens i konkreta
fall uppstår mellan kapitalintressen och andra intressen. Från fall till fall
fattas då beslut om vilka intressen som skall prioriteras.

Detta är en otillfredsställande uppläggning av hela riksplaneringen. Det
understryker anpassningskaraktären i den statliga planeringen över huvud.
Varje beslut i en dylik konkurrenssituation kommer att fattas på basis av

CU 1975/76: 1

utvecklingsförutsättningar som bestämts av andra.

Nya riktlinjer för den fysiska riksplanen måste genomdrivas. Riksplanen
skall inte vara ett instrument för specifika, lokala konkurrenssituationer.
Riksplanen skall ha en egen ideologi, och dess principer skall vara allmänt
bindande för den planpolitiska synen. Ett ekologiskt betraktelsesätt som
beaktar det totala trycket på den nationella miljön skall ligga som grund.

De erinringar som framfördes år 1972 och som nu alltså återigen förs
fram i motionen 1975/76:16 (vpk) äger alltjämt giltighet och har förstärkts
under programskedet. Vad som anförts i motionen och refererats ovan bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Därmed avstyrks motionen
1975/76:7 (m) yrkandet 2 såvitt nu är i fråga.

dets utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande den fysiska riksplaneringens allmänna inriktning
m. m. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:7, yrkandet
2 delvis, och med bifall till motionen 1975/76:16 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande en parlamentarisk ledningsgrupp av herrar Wennerfors (m) och
Danell (m) som anser att

dels det stycke av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Enligt
motionen” och slutar med "därför motionsförslaget” bort ha följande lydelse:

Det är som framhålls i motionen 1975/76:7 (m) viktigt att en parlamentariskt
sammansatt grupp får leda den fysiska riksplaneringen. Detta krav
förstärks av att åtskilliga oklarheter för närvarande råder beträffande styrmedlens
utformning. Dessutom visar remissyttranden från centrala verk
att svåra avvägningsfrågor och kompetenskonflikter möter i den praktiska
hanteringen av riksplaneringen. Behovet av en parlamentariskt sammansatt
ledningsgrupp är väl belyst. En sådan grupp bör leda planarbetet. Detta
bör ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande en parlamentarisk ledningsgrupp att riksdagen med
bifall till motionen 1975/76:7, yrkandet 1, som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande medel för genomfarande av planeringsriktlinjerna av herrar
Wennerfors (m) och Danell (m) som anser att

dels det stycke av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Utskottet
delar" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommunförbundet givit uttryck för
och som förts fram i motionen 1975/76:7 (m) nämligen att om alltför stora
områden anges som varande riksintressanta det finns stor risk för att respekten
för de restriktioner som föreslås tunnas ut till förfång för de verkligt

CU 1975/76: 1

skyddsvärda områdena. Det finns anledning för riksdagen att i detta avseende
ge regeringen sin mening till känna.

dels utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:

19. beträffande medel för genomförande av planeringsriktlinjerna
att riksdagen med bifall till motionen 1975:76:7, yrkandet 2
i den del det inte behandlats under 1 ovan, som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. beträffande planeringen av skärgårdsområdena av herrar Wennerfors (m)
och Danell (m) som anför:

Vi anser att utskottet klarare borde ha instämt i det yrkande som ställs
i motionen 1975/76:9 (c). Planeringsarbetet för kustområdenas skärgårdsdelar
skall inriktas på ett bevarande av den yrkesverksamhet som nu förekommer
samt på att skapa förutsättningar för en ökad året-runt-sysselsättning.
Vidare vill vi understryka moderata samlingspartiets riksdagsgrupps
tidigare framförda uppfattning i motioner och reservationer att det
inte ligger någon motsättning mellan den bofasta befolkningens intressen
och det rörliga friluftslivets. Gör man, som motionärerna anför, prioriteringar
till den bofasta befolkningens fördel gynnar detta samtidigt fritidsbebyggelsens
och det rörliga friluftslivets människor.

1 utskottsutlåtandet hänvisas till att ett regeringsförslag om olika åtgärder
i skärgården är att vänta. Detta förslag utlovades komma redan 1974 men
kom inte. Innevarande höst utlovades förslaget komma i oktober men det
har ännu inte kommit. Därför anser vi att utskottet i anslutning till behandlingen
av motionen borde givit uttryck för ett mer konkret ställningstagande
för en snar lösning av skärgårdsbefolkningens problem.

2. beträffande riktlinjer för fritidsbebyggelse av herrar Wennerfors (m) och
Danell (m) som anför:

Jämte utskottets uttalande om behovet av en tills vidare restriktiv inställning
till fritidsbebyggelse inom områden som berörs av de geografiska
riktlinjerna, bör också uttalas vikten av att den stora efterfrågan på fritidshus
med hänsyn tagen till kommunernas planeringsberedskap m. m. så snart
som möjligt tillgodoses. Till skillnad mot vad som ofta framförs i den allmänna
debatten är tillgången till lämplig mark för fritidsbebyggelse mycket
god med undantag för mark i närheten av kust och större sjöar. Av denna
anledning är det angeläget att man finnér former för att på ett smidigt
sätt - både vad gäller planeringsrutiner och kreditmöjligheter - möjliggöra
en ökad fritidsbebyggelse.

3 Riksdagen 1975 / 76. 19 sami. Nr I

CU 1975/76:1

Bilaga I

Yttranden över vissa motioner
Lantbruksstyrelsen (1975-04-07)

Huvudlinjerna för jordbrukets behandling i den fysiska planeringen är
i första hand fastlagda genom riksdagens beslut i anledning av prop. 1972: lil.
Dessa huvudlinjer innebär, att de areella näringarna måste ägnas stor uppmärksamhet
i den fysiska planeringen både med hänsyn till dessa näringars
stora samhällsekonomiska betydelse och deras betydelse för miljön. Risker
för konflikter mellan de areella näringarna och andra intressen kan minskas
genom en utökad fysisk planering, i vilken företrädare för jord- och skogsbruket
får medverka i planeringsarbetet på ett tidigt stadium.

De areella näringarnas anspråk, närmast i fråga om jord- och skogsbruk,
bör även enligt nämnda riksdagsbeslut preciseras bl. a. genom en förfinad
gradering av jordbruksmarkens produktionsförmåga genom lantbruksstyrelsens
försorg och en motsvarande gradering av skogsmarken genom skogsstyrelsens
försorg.

Enligt ett uttalande av jordbruksutskottet (JOU 1969:21) bör högvärdig
jordbruksmark ej tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets
synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan
för jordbruket mindre värdefull mark. Detta understryks av departementschefen
i prop. 1972:111 bil. 2 (s. 142). Denne tillägger även att utskottets
uttalande självfallet skall beaktas vid de statliga myndigheternas granskning
av kommunala utbyggnadsplaner. I propositionens texter anges också att
i det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner bör påvisas om
det i vissa fall finns skäl att inom ramen för den fysiska riksplaneringen
vidta särskilda åtgärder för att tillgodose jordbrukets intressen.

Riksdagens verksamhetsanknutna riktlinjer för de areella näringarnas behandling
i den fysiska planeringen är således allmänna. Det innebär kortfattat
att jordbruksmark endast får tas i anspråk för andra ändamål än jordbruk
efter noggrann prövning och med stor restriktivitet.

Regeringen har senare kompletterat de riktlinjer som gavs i 1972 års riksdagsbeslut,
bl. a. i departementspromemoria från bostadsdepartementet (PM
1975-02-20) angående fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen.
I denna kommenteras behandlingen av jordbruket i den fysiska planeringen
under p. 3.2. Inledningsvis framhålls att jordbrukets markanspråk
behöver preciseras i vissa avseenden under planeringsarbetet samt att jordbruksproduktionens
framtida omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning
vars ställningstagande måste bli grundläggande för ställningstaganden
rörande jordbruksmarkens framtida omfattning. Tills vidare bör restriktivitet
iakttas med att ta jordbruksmark i anspråk för annat ändamål.

I promemorian anges också att begreppet högvärdig jordbruksmark bör
definieras med utgångspunkt från förhållanden som råder i skilda landsdelar.
Gällande jordbrukspolitiska mål anger att jordbruksproduktion skall uppehållas
i olika delar av landet. Intresset av att skydda god jordbruksmark
måste samtidigt ofta bedömas inom större områden än enskilda kommuner.

I departementspromemorian från bostadsdepartementet föreslås följande
utgångspunkter för behandlingen av jordbruket i det fortsatta planeringsarbetet: -

CU 1975/76:1

De angivna utgångspunkterna har legat till grund för en serie regeringsbeslut
under våren 1975 rörande länsvisa program för fullföljande av riktlinjerna
för den fysiska planeringen. Dessa beslut innebär, att regionala program
för hushållningen med jordbruksmarken skall upprättas för bl. a. hela
Malmöhus län samt för delar av Kristianstads, Hallands, Östergötlands,
Stockholms och Uppsala län. För en lång rad kommuner anges att översiktliga
planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintresset, bör
utarbetas.

Lantbruksstyrelsen har i PM 1974-07-05 gett lantbruksnämnderna vissa
inledande anvisningar om redovisning av jordbrukets intressen i kommunal
översiktlig planering. Dessa anvisningar avser styrelsen att inom närmaste
tid komplettera i samråd med planverket.

I rapport 30 från statens planverk, har lantbruksstyrelsen medverkat och
på rikskarta i skala 1:2 milj. redovisat jordbrukets primära intresseområden,
vilka åsyftas i ovan refererade departementspromemoria. Lantbruksstyrelsen
vill betona att de avgränsade områdena är preliminära samt redovisade i
riksskala. De bör dock kunna utgöra en första grund vid överväganden
om jordbrukets markanspråk. I det fortsatta arbetet under planeringsskedet
bör detta material kunna preciseras och redovisas i för läns- och kommunnivån
mer lämpade kartskalor.

Regeringens beslut med anledning av kommunernas program för det fortsatta
fysiska riksplanearbetet innebär att lantbruksstyrelsen och planverket
skall utarbeta erforderliga råd och anvisningar för redovisningen av jordbrukets
intressen.

I motion 1975:1784 framhålls att jordbruksintresset i den fysiska riksplaneringen
bör redovisas i sitt näringspolitiska och regionala sammanhang.
Lantbruksstyrelsen finner att en sådan helhetsbedömning delvis kan tillgodoses
inom ramen för de nu beslutade principerna för det regionala planeringsarbetet.
Lantbruksstyrelsen har för närvarande på remiss vissa utgångspunkter
för fortsatt fysisk riksplanering efter den nu pågående planeringsetappen
(Ds B 1974:6). 1 promemorian skisseras en fastare knytning
mellan behandlingen av de areella näringarna i den fysiska planeringen och
en integrerad landsbygdsplanering.

Lantbruksstyrelsen finner med hänvisning till det ovan anförda, att de
i remitterade motioner framförda yrkandena till stora delar redan tillgodosetts
genom de länsvisa programbeslut regeringen fattat och genom de direktiv
på myndighetsnivå som redan utfärdats eller är under utarbetande.

I motion 1975:598 yrkas att 1972 års jordbruksutredning och 1974 års
jordförvärvsutredning får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för
jordbruksmarken. Jordbruksutredningen behandlar bl. a. frågan om den
framtida jordbruksproduktionens omfattning. Jordförvärvsutredningens direktiv
ger utrymme för kommittén att föreslå ändringar i nuvarande jordhävdslagstiftning.
Lantbruksstyrelsen utgår därför ifrån att utredningarna
kommer att föreslå erforderliga åtgärder för att säkerställa en markanvändning
för jordbruksändamål som totalt svarar mot uppställda mål för produktionens
omfattning.

CU 1975/76:1

Skogsstyrelsen (1975-04-14)

Gemensamt för alla de remitterade motionerna i de avseenden som här
är aktuella, är att motionärerna önskar ett starkare hänsynstagande i den
fysiska riksplaneringen till de areella näringarnas - jordbrukets och skogsbrukets
- markanspråk. Motionen 598 tar därutöver upp frågan om längre
gående åtgärder för att hindra att brukningsvärd åker inte tas ur produktion
och att brukningsvärd men nedlagd jordbruksmark tillvaratas.

Motionärernas synpunkter och förslag när det gäller den fysiska riksplaneringen
överensstämmer i allt väsentligt med vad olika myndigheter
och organisationer på jordbrukets och skogsbrukets område, bl. a. skogsstyrelsen,
tidigare anfört i olika sammanhang. Man kan nu konstatera att
regeringen i PM från bostadsdepartementet 1975-02-20 ”Fullföljande av riktlinjer
för den fysiska riksplaneringen” ävensom i anledning av programarbetet
ute i länen gjort sådana uttalanden och gett sådana direktiv om hänsyn
till bevarandeintressena för jordbruks- och skogsbruksändamål att en god
avvägning mellan olika markanspråk nu torde bli möjlig. Sålunda erinras

1 nämnda promemoria om att knappheten på virkesråvara medför att det
måste ställas större krav på hushållningen med landets skogsresurser. I de
fortsatta övervägandena måste skogsbrukets betydelse för landet som helhet
och för större regioner beaktas. Det bör därför enligt bostadsdepartementet
ankomma på skogsvårdsstyrelserna att i samråd med länsstyrelserna, enligt
riktlinjer som utarbetas av skogsstyrelsen, biträda kommunerna i deras bedömning
av skogsbrukets intressen. I bostadsdepartementets promemoria
uttalas också att rörligt friluftsliv och rationellt skogsbruk oftast torde kunna
kombineras, om riktlinjer för skogsbrukets bedrivande utarbetas i samråd
mellan berörda parter och att det kan finnas anledning att ta upp frågan
om eventuella behov av restriktioner för fritidsbebyggelsens utveckling för
att tillgodose skogsbrukets intressen.

I vad avser motionen nr 598 kan skogsstyrelsen ansluta sig till yrkandet

2 b om vikten av att all jordbruksjord som lämpligen kan brukas och vidmakthållas,
bör utnyttjas för livsmedelsproduktion och i princip inte får
tas i anspråk för andra ändamål än då realistiska alternativ saknas. Däremot
är verket mycket tveksamt om lämpligheten och möjligheten att i en särskild
kungörelse ge bindande anvisningar i frågan såsom föreslagits i yrkandet
2 c. Om en sådan kungörelse skulle reglera även markanvändningen mellan
jordbruk och skogsbruk krävs t. ex. ändring i både jordhävdslagen och skogsvårdslagen.

När det gäller yrkandena 3 a och b i motion 598, vill skogsstyrelsen erinra
om att regeringen gett skogsstyrelsen i uppdrag att i samråd med lantbruksstyrelsen
och naturvådsverket lägga fram förslag till utnyttjande av de nedlagda
jordbruksmarkerna. Det synes lämpligt att avvakta resultatet av den
utredningen innan ytterligare åtgärder vidtas.

1 detta sammanhang finner styrelsen det angeläget understryka att varje
minskning av råvarutillgången för skogsindustrin påverkar landets exportintäkter
i negativ riktning nu och i framtiden. Styrelsen utgår vidare från
att det är ett betydande samhällsintresse att skogsindustriexporten även
i framtiden hålls på en så hög nivå som möjligt.

Mot denna bakgrund framstår det som nödvändigt att åtgärder som påverkar
skogsproduktionen sammanställs och avvägs för landet i sin helhet.
Tillstånd till utbyggnad av skogsindustri prövas ju också numera mot bakgrund
av landets virkesbalans.

CU 1975/76

Skogsstyrelsen vill också erinra om att 1973 års skogsutredning föreslagit
att studier över virkestillgång och virkesbehov bör bedrivas kontinuerligt.
Utredningen föreslår också att denna verksamhet bör förläggas till skogsstyrelsen.
Den skogsadministrativa utredningen har nyligen fått tilläggsdirektiv
som innebär att den skyndsamt skall komma med ett mera detaljerat
förslag i frågan. Inom ramen för sådana studier bör olika åtgärder som påverkar
skogsproduktionen och därmed skogsindustrins framtida råvarusituation
kunna sammanställas och utvärderas.

Statens naturvårdsverk (1975-04-03)

De fyra motionerna utgår från grundprincipen att åkerjorden är en naturresurs
som måste skyddas och bevaras. Statens naturvårdsverk delar detta
synsätt. Kraven på anvisningar i detta syfte för den fortsatta fysiska riksplaneringen
synes också komma att bli tillgodosedda genom regeringens
länsvisa beslut med anledning av de kommunala programmen för fullföljande
av riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen.

I den promemoria (1975-02-20)som utarbetats inom bostadsdepartementet
i samband med förberedelserna för regeringens beslut, lämnas förslag till
utgångspunkter för olika verksamheters behandling i det fortsatta planeringsarbete.
Det gäller jord- och skogsbruk, fiske, friluftsliv, vetenskaplig
naturvård, fritidsbebyggelse, resurskrävande och miljöstörande industri, etc.

I regeringens ställningstagande län för län till de kommunala programmen
anges vilka utgångspunkter som skall gälla för planeringsarbetet. Som ett
exempel kan nämnas att det för vissa områden inom landets viktigare jordbruksbygder
anges att program för hushållning med jordbruksmarken bör
upprättas. I detta programarbete som innebär en avvägning av olika markanspråk
som jordbruk, tätortsbebyggelse och rekreation bör kommunerna
enligt anvisningarna samarbeta med varandra och samråda med länsstyrelse
och lantbruksnämnd.

Då det gäller önskemålen om att utnyttja all lämplig jordbruksjord för
livsmedelsproduktion är det från naturvårdssynpunkt angeläget att de för
naturmiljön så viktiga hagmarkerna tas i anspråk för betesdrift.

Friluftslivet och skogs- och jordbruksproduktion diskuteras i några av
motionerna. Verket delar uppfattningen i motionen att man genom god
planering kan undvika att dessa verksamheter inkräktar på varandra. I vissa
tätortsregioner måste dock utnyttjandet av marken för friluftsliv tillåtas bli
förhållandevis intensivt.

Konflikter mellan krav på mark för fritidsbebyggelse och för jordbruk
kommer, enligt verkets uppfattning, bli aktuella endast i ringa omfattning.
Som regel söker sig fritidsbebyggelse ogärna till renodlade jordbruksområden,
och i övrigt kan, som också påpekas i några av motionerna, fritidsbebyggelse
och turism ge värdefulla tillskott till försörjningsunderlaget för mindre jordbruk.

Möjligheterna att från naturvårdssynpunkt värna om odlingslandskapet
har stärkts genom de ändrade bestämmelserna i naturvårdslagen. Skyddet
av jordbruksmark som produktionsresurs är framför allt en jordbrukspolitisk
fråga, som närmast synes böra behandlas av jordbruksutredningen och jordförvärvsutredningen
i den mån nuvarande möjligheter i form av planinstitut,
förvärvsregler m. m. bedöms som otillräckliga.

CU 1975/76:1

Statens planverk (1975-04-04)

De riktlinjer för hushållning med mark och vatten som finns uttalade
i proposition 1972:111 och som antogs av regeringen och riksdagen år 1972
har senare kompletterats av regeringen. Regeringen har sålunda angivit utgångspunkter
för det fortsatta planeringsarbetet med sikte på fullföljandet
av den fysiska riksplaneringen och kommenterat bl. a. den fortsatta behandlingen
av jord- och skogsbruket (PM Bostadsdepartementet 1975-02-20
Fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen). I dessa uttalanden
markeras betydelsen av att större krav ställs på hushållningen med landets
åkermark och skogsmark. Regeringen har också gjort uttalanden angående
avvägningen mellan markanspråken från dessa näringar och andra intressen.

Planverket har något berört jord- och skogsbruksfrågorna i yttrandet till
Kungl. Majit över kommunernas program och länsstyrelsernas redovisningar
i den fysiska riksplaneringens programskede (1974-10-18).

I motion 1975:1784 behandlas frågan om redovisningen av jordbrukets
intressen i kommunal planering. I motion 1975:1796 kommenteras hushållningen
med högproducerande jord- och skogsbruksmarker. Planverket
vill framhålla följande:

Under år 1974 redovisade lantbruksstyrelsen på underlag från lantbruksnämnderna
en karta i skala 1:2 milj. över jordbrukets primära intresseområden
(separatkarta 2 till rapport 30 från statens planverk: Den fysiska
riksplaneringens programskede). De avgränsade primära intresseområdena
är preliminära men bör ändå kunna utgöra en utgångspunkt för överläggningar
mellan kommunerna och länsstyrelserna jämte lantbruksnämnderna
angående jordbrukets markanvändning och övriga sektorers anspråk på
mark.

Under den fysiska riksplaneringens planeringsskede behöver det framtagna
materialet preciseras och redovisas på kartor lämpliga för den kommunala
översiktsplaneringen. Sådana redovisningar kan ske dels översiktligt
för en kommun, dels mer detaljerat för särskilda konfliktområden inom
kommunen. Lantbruksstyrelsen har i samråd med planverket tillställt lantbruksnämnderna
ett program för sådana inventeringar och anmodat nämnderna
att om möjligt bistå kommunerna under planeringsskedet.

Lantbruksstyrelsen och planverket utarbetar för närvarande ytterligare anvisningar
för redovisning av jordbrukets intressen i kommunal planering.
Detta anvisningsarbete grundas på regeringens ovan refererade uttalanden
angående jordbrukets behandling i det fortsatta planeringsarbetet. Jordbruksmarken
skall således värderas utifrån en bedömning av jordbrukets regionala
förutsättningar och med hänsyn till lantbrukets betydelse för den lokala
sysselsättningen och det lokala serviceunderlaget. Det gäller vidare att finna
former för redovisning av sådan jordbruksmark som har betydelse för naturvården
och kulturminnesvården. Jordbrukets driftsformer och animalieproduktion
ställer i vissa fall krav på restriktioner för bl. a. bostadsbebyggelse
och annan markanvändning. I anvisningsarbetet bör bl. a. undersökas
hur långt jordbrukets intressen kan tillgodoses genom riktlinjer i kommunöversikt
med stöd av 5 ij BL och 9 Sj BS. Det långsiktiga intresset av
att hushålla med jordbruksmarken torde gynnas av att både naturvårdshänsyn
och hänsyn till jordbrukets regionala förutsättningar beaktas då bedömning
görs av vilka områden som bör skyddas mot exploatering. Den
översyn av målsättningarna för jordbrukspolitiken som kan väntas bli ett

CU 1975/76:1

resultat av pågående utredningsarbete kommer sannolikt att påverka här
aktuella bedömningar.

Planverket vill liksom motionärerna (1975:1784) understryka det angelägna
i att redovisningsarbetet vad gäller jordbrukets intresseområden bedrivs
skyndsamt. Det är inte bara ett kommunalt intresse att få en redovisning.
Regeringen har i samband med besluten om de kommunala
riksplaneprogrammen föreslagit, att regionala hushållningsprogram för jordbruksmarken
utarbetas i vissa delar av landet. Detta torde förutsätta att
översiktliga intresseredovisningar upprättas av lantbruksnämnder i samråd
med berörda kommuner på ett tidigt stadium av planeringsskedet. Staten
bör ta det ekonomiska ansvaret för inventeringsarbetena.

I det pågående samarbetet mellan planverket och lantbruksstyrelsen ingår
också att finna metoder för att beräkna intrång på jordbruksmark och att
redovisa och värdera alternativa utbyggnadsmöjligheter. De båda verken
avser att bedriva arbetet så att dokumenterade erfarenheter kan förmedlas
till kommunerna successivt under det pågående planeringsskedet av den
fysiska riksplaneringen. Samarbete pågår även mellan planverket, lantmäteriverket,
naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet för att belysa vilka
möjligheter det för närvarande finns att reglera markanvändningen med
tanke på den fysiska riksplaneringen. Olika exempel redovisar bl. a. hur
konflikt mellan tätortsutbyggnad och jordbruk i viss given situation bör
kunna lösas.

Det bör påpekas, att skogsbrukets redovisning av intresseområden kan
behöva fördjupas och preciseras framför allt i områden där konflikter med
annan markanvändning är allvarliga och måste regleras redan under planeringsskedet.
Det ställs krav på att skogsbrukets intressen skall kunna
vägas mot bl. a. naturvårds- och rekreationsintressen. Nyligen genomförda
ändringar i skogsvårdslagen och naturvårdslagen syftar till att i god tid kunna
reglera skogsbrukets rationella bedrivande med hänsyn till rimliga anspråk
från andra markanvändningsintressen. Naturvårdsverket, planverket och
skogsstyrelsen överväger att gemensamt låta utarbeta anvisningar för hur
skogsbrukets och naturvårdens intressen kan behandlas i den kommunala
planeringen.

I motion 1975:598 yrkas att 1972 års jordbruksutredning och jordförvärvsutredning
får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för jordbruksmark.
I anslutning härtill får planverket anföra följande:

För att ge skydd åt jordbruksmark kan kommunerna i huvudsak använda
sig av byggnadslagstiftningen och naturvårdslagstiftningen. Att döma av
det kommunala arbetet med program för fullföljande av den fysiska riksplaneringen
vill kommunerna främst använda de instrument byggnadslagstiftningen
anvisar för reglering av bebyggelseutvecklingen. I vissa fall har
kommunerna anmält att de överväger fastställelse av generalplan för att
ger ett mer permanent skydd åt jordbruksmarken. Vid utgången av den
fysiska riksplaneringens planeringsskede bör det vara möjligt att bedöma
i vilken utsträckning byggnadslagstiftningens instrument utnyttjats för att
tillgodose jordbrukets intressen. Innan bl. a. denna bedömning gjorts, saknas
anledning att bestämma nya former för skydd åt jordbruksmark, som förstärker
de instrument nuvarande lagstiftning tillhandahåller.

CU 1975/76:1

Statens lantmäteriverk (1975-04-07)

Motionerna tar, i de delar lantmäteriverket har anmodats att avge yttrande,
upp frågor om skydd för jordbruksmark och skogsmark.

Önskemålet att vid exploatering undvika att ta i anspråk värdefull jordbruksmark
har under senare år betonats alltmer. Genom riksdagsbeslut år
1972 i anledning av prop. 1972:111 om regional utveckling och hushållning
med mark och vatten har som allmän riktlinje bl. a. angetts att högvärdig
jordbruksmark inte får tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från
samhällsbyggandets synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan
för jordbruket mindre värdefull mark. Vidare har uttalats att fritidsbebyggelsens
intressen bör stå tillbaka för de areella näringarnas behov.
I cirkulär (1973:15) har samtliga statsmyndigheter anbefallts att beakta bl. a.
dessa riktlinjer.

I programarbetet för fullföljandet av de år 1972 beslutade riktlinjerna för
hushållning med mark och vatten har flertalet kommuner uppmärksammat
jordbrukets intressen och i sina program ofta särskilt angett att hänsyn skall
tas till jordbruksintressena i den kommande planeringen. Enligt en av planverket
publicerad redovisning för jord- och skogsbrukets behandling i programskedet
tycks länsstyrelser och kommuner i stort sett vara överens i
allt väsentligt när det gällerjord- och skogsbruk. Enligt samma redovisning
är lantbruksnämnderna allmänt sett positiva till de kommunala programmen
och kommunernas strävan att ta hänsyn till jordbruksintressen. Också skogsvårdsstyrelserna
synes i stort sett vara nöjda med innehållet i de kommunala
programmen.

Regeringen har numera tagit ställning till de kommunala programmen
i flera län. Till regeringens beslut har därvid fogats en inom bostadsdepartementet
upprättad promemoria av mera generell beskaffenhet avsedd
att vara vägledande för kommunerna i det fortsatta arbetet med att fullfölja
den fysiska riksplaneringens intentioner. I promemorian anges vissa förslag
till utgångspunkter för planeringsarbetet. Beträffande jordbruk anförs bl. a.
följande. Jordbrukets markanspråk behöver i vissa avseenden preciseras under
planeringsskedet. Jordbruksproduktionens framtida omfattning utreds
av 1972 års jordbruksutredning. Tills vidare bör restriktivitet iakttas när
det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål. Intresset av
att skydda god jordbruksmark måste ofta bedömas inom större områden
än enskilda kommuner. För expansiva tätorter inom primära intresseområden
för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen som beaktar
jordbruksintressen utarbetas som grund för överväganden om lämpliga
utbyggnadsriktningar. Arbetet med att se över befintliga översiktliga planer
med avseende på jordbruksintressen eller att i förekommande fall upprätta
sådana planer bör inledas snarast möjligt. Behovet av att för vissa områden
ompröva äldre detaljplaner och att ge värdefull jordbruksmark ett fastare
skydd genom att upprätta och fastställa generalplan bör härvid övervägas.
Inom övriga primära intresseområden för jordbruket bör riktlinjer för bebyggelsen
som beaktar jordbruksintressena tas in i kommunöversikt. Vid
bedömningen av olika bebyggelsestrukturer måste hänsyn tas såväl till behovet
av ändamålsenliga tätortsbildningar som till jordbrukets intressen och
behovet av rekreationsområden. Avvägningar av denna art förutsätter i vissa
fall att markanspråken ställs mot varandra i regional skala. Inom landets
viktigare jordbruksbygder bör kommunerna samarbeta med varandra och

CU 1975/76:1

samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte att utarbeta
program för hushållning med jordbruksmarken. 1 dessa bör i regional skala
anges vilka områden som långsiktigt bör kunna utnyttjas för jordbruksändamål
och vilka restriktioner gentemot andra markanvändningsintressen
detta föranleder. Lantbruksstyrelsen och planverket bör samråda med berörda
länsstyrelser och efter hand lämna dessa erforderliga anvisningar.

Beträffande skogsbruket anförs i promemorian bl. a. följande. Knappheten
på virkesråvara medför att det måste ställas större krav på hushållningen
med landets skogsresurser. Underlag för övergripande bedömningar i fråga
om skogsmarkens användning i framtiden har i stor utsträckning saknats.
Programarbetet när det gäller skogsbruket i den fysiska riksplaneringen är
därför ofullständigt och behöver kompletteras. 1 de fortsatta övervägandena
måste skogsbrukets betydelse för landet som helhet och för större regioner
beaktas. Det bör ankomma på skogsvårdsstyrelserna att i samråd med
länsstyrelserna, enligt riktlinjer som utarbetas av skogsstyrelsen, biträda
kommunerna i deras bedömning av skogsbrukets intressen.

Lantmäteriverket har tidigare i yttrande över de kommunala programmen
understrukit vikten från jordbrukssynpunkt av att markanvändningen kan
slås fast så långsiktigt som möjligt i planeringen. Detta har betydelse bl. a.
med hänsyn till risken för markspekulation och värdestegring på mark och
med hänsyn till behovet av att få ett bedömningsunderlag för investeringar
i byggnader och anläggningar för jordbruket m. m. Verket har vidare framhållit
att det är angeläget att jordbruket och skogsbruket förs in i den fysiska
planeringen.

Vikten av hushållning med god jord- och skogsbruksmark är numera
uppmärksammad i sådan utsträckning att man i allmänhet inte torde behöva
befara att sådan mark exploateras när realistiska alternativ finns. För kommuner
där konfliktrisk är påtaglig t. ex. genom att all mark inom den för
exploatering intressanta trakten utgörs av högvärdig jordbruksmark är det
uppenbart att bedömningarna inte bör begränsas till kommunen utan avse
större områden. För att man skall få behövlig regional överblick i sådana
fall bör jordbruksmarksprogram av det slag som åsyftas i bostadsdepartementets
promemoria upprättas. Det torde emellertid vara ofrånkomligt att
god jord- och skogsbruksmark ibland måste tas i anspråk för tätortsändamål,
om inte vissa regioner skall hindras att utveckla sig på ett från olika synpunkter
önskvärt sätt. Ett ovillkorligt förbud att ta i anspråk god jord- och
skogsbruksmark skulle kunna leda till direkt olämpliga tätortsbildningar.
Ingen av motionärerna synes heller förutsätta annat än att jord- och skogsbruksintressen
ibland måste få vika för tätbebyggelse och liknande ändamål.

En allsidig avvägning mellan jord- och skogsbruksintressen och andra
markanspråk torde bäst komma till stånd inom ramen för sektorövergripande
planering som aktualiseras i anslutning till den fysiska riksplaneringen, regionalpolitiken
och den kommunala översiktsplaneringen. Jord- och skogsbrukets
intressen måste därvid föras fram och beaktas i helt annan utsträckning
än vad som varit vanligt tidigare. Viss vägledning för hur detta skall
gå till har lämnats i bostadsdepartementets promemoria. Det viktigaste från
jord- och skogsbrukets synpunkt för närvarande synes vara att arbetet på
att få fram underlagsmaterial som belyser dessa näringars intressen fortsätter
och att samråds- och planeringsformerna utvecklas. Lantmäteriverket saknar
för sin del underlag för att förorda nya centrala normer för värderingen
av jord- och skogsbruksintressena. Av betydelse i detta sammanhang är
bl. a. att både jordbrukspolitiken och skogspolitiken ligger under utredning.

CU 1975/76:1

En särskild fråga är i vilka former det skydd för jord- och skogsbruksmark
skall säkerställas som man kommer fram till i planeringen. Olika lösningar
kan användas i olika fall. Vissa former av skydd för jord- och skogsbruksmark
som kan ges i den kommunala planeringen har redovisats i bostadsdepartementets
promemoria. Lantmäteriverket, naturvårdsverket, planverket
och riksantikvarieämbetet utarbetar f. n. i samråd en exempelsamling till
vägledning vid tillämpningen av olika säkerställandeformer, bl. a. för jordbruksmark.
Eventuella nya former för effektivt skydd av jordbruksmark
bör i första hand övervägas i samband med den översyn av byggnadslagstiftningen
som pågår. Skäl att låta jordbruksutredningen och jordförvärvsutredningen
få i uppdrag att framlägga förslag rörande denna fråga finns
inte enligt lantmäteriverkets mening. Självfallet bör emellertid också den
jordbrukspolitiska lagstiftningen ges en sådan inriktning och utformning
att den bidrar till ett säkerställande av de avvägningar som görs mellan
olika markanvändningsintressen.

Domänverket (1975-04-11)

Huvudlinjerna för jordbrukets och skogsbrukets behandling i den fysiska
planeringen är i första hand fastlagda genom riksdagens beslut i anledning
av prop 1972:111. Dessa huvudlinjer innebär, att de areella näringarna måste
ägnas stor uppmärksamhet i den fysiska planeringen både med hänsyn till
dessa näringars stora samhällsekonomiska betydelse och deras betydelse
för miljön. Risker för konflikter mellan de areella näringarna och andra
intressen kan minskas genom en utökad fysisk planering, i vilken företrädare
för jord- och skogsbruket får medverka i planeringsarbetet på ett tidigt stadium.

Enligt ett uttalande av jordbruksutskottet (JOU 1969:2) bör högvärdig
jordbruksmark ej tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandet
synpunkter likvärdig lösning kan åstadkorhmas på annan
för jordbruket mindre värdefull mark. Detta understryks av departementschefen
i prop. 1972:111 bil. 2 (s. 142). Denne tillägger även att utskottets
uttalande självfallet skall beaktas vid de statliga myndigheternas granskning
av kommunala utbyggnadsplaner. I propositionens texter anges också att
i det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner bör påvisas om
det i vissa fall finns skäl att inom ramen för den fysiska riksplaneringen
vidta särskilda åtgärder för att tillgodose jordbrukets intressen.

Domänverkets erfarenhet av den fysiska riksplaneringens programskede
är att de areella näringarnas betydelse för vår utveckling och välfärd inte
beaktats i den omfattning riksdagen föreskrivit. Verket har framfört sina
synpunkter i remissyttrandet över de kommunala programmen.

Regeringen har emellertid senare kompletterat de riktlinjer som gavs i
1972 års riksdagsbeslut, bl. a. i departementspromemoria från bostadsde -

CU 1975/76:1

partementet (PM 1975-02-20) angående fullföljande av riktlinjer för den fysiska
riksplaneringen. I denna kommenteras behandlingen av jordbruket
i den fysiska planeringen under p. 3.2 och skogsbruket under p. 3.3. Inledningsvis
framhålls att jordbrukets markanspråk behöver preciseras i vissa
avseenden under planeringsarbetet samt att jordbruksproduktionens framtida
omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning vars ställningstagande
måste bli grundläggande för ställningstaganden rörande jordbruksmarkens
framtida omfattning. Tills vidare bör restriktivitet iakttas med att ta jordbruksmark
i anspråk för annat ändamål.

När det gäller skogsbruket understryks i nämnda promemoria att underlag
för bedömningar om skogsmarkens framtida användning i stor utsträckning
saknats under den fysiska riksplaneringens programskede. Programarbetet
vad gäller skogsbruket är därför ofullständigt och behöver kompletteras.

1 de fortsatta övervägandena måste skogsbrukets betydelse för landet i sin
helhet liksom för större regioner beaktas mera. Skogsvårdsstyrelserna bör
i samråd med länsstyrelserna och enligt riktlinjer som utarbetats av skogsstyrelsen
biträda kommunerna i detta arbete. Skogsvårdens intresse skall
därvid vägas mot bl. a. naturvårds- och rekreationsintressen.

De angivna utgångspunkterna har legat till grund för en serie regeringsbeslut
under våren 1975 rörande länsvisa program för fullföljande av riktlinjerna
för den fysiska planeringen.

I motion 1975:1796 berörs särskilt utnyttjandet av den mest högproduktiva
skogsmarken i södra och mellersta Sverige. Verket delar i stort de synpunkter
som framförs i motionen. Ofta finns de högproduktiva skogsmarkerna i
anslutning till högproduktiv jordbruksmark. Enligt verket är det därför knappast
möjligt att totalt förbjuda permanent bebyggelse på den högproduktiva
skogsmarken om vissa tätorter i södra Sverige över huvud taget skall kunna
expandera. Exploatering av mark för fritidsbebyggelse bör däremot i regel
förläggas till den mindre goda skogsmarken. Enligt vad verket erfarit kommer
skogsstyrelsen i tidigare nämnda anvisningar att beröra denna problematik.

Domänverket finner med hänvisning till vad som anförts i det föregående
att de i remitterade motioner framförda yrkandena till stora delar redan
tillgodosetts genom de länsvisa programbeslut regeringen fattat och genom
de direktiv på myndighetsnivå som redan utfärdats eller är under utarbetande.

I motion 1975:598 yrkas att 1972 års jordbruksutredning och 1974 års
jordförvärvsutredning får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för
jordbruksmarken. Jordbruksutredningen behandlar bl. a. frågan om den
framtida jordbruksproduktionens omfattning. Jordförvärvsutredningens direktiv
ger utrymme för kommitttén att föreslå ändringar i nuvarande jordhävdslagstiftning.
Domänverket utgår därför ifrån att utredningarna kommer
att föreslå erforderliga åtgärder för att säkerställa en markanvändning för
jordbruksändamål som totalt svarar mot uppställda mål för produktionens
omfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län (1975-04-24)

Länsstyrelsen uttalade i samband med redovisningen av kommunernas
riksplaneprogram till Kungl. Maj:t att högvärdig jordbruksmark inte bör
användas för bebyggelse i de fall när en från samhällsbyggandets synpunkt

CU 1975/76:1

likvärdig lösning kan åstadkommas på annan, för jordbruket mindre värdefull
mark. Länsstyrelsen uttalade även att, vid bebyggande av högvärdig
jordbruksmark, planeringen bör inriktas mot ett noggrant tillvaratagande
av marken.

I Malmöhus län ligger flertalet tätorter i områden med god jordbruksmark
varför det är uppenbart att bebyggelseutvecklingen i icke ringa utsträckning
måste ske även över sådan mark om kraven på en ändamålsenlig tätortsstruktur
skall upprätthållas. Den totala omfattningen av anspråk på bebyggande
av jordbruksmark är emellertid inte känd. Detsamma gäller möjligheterna
till realistiska lokaliseringsalternativ. Det saknas därigenom för
närvarande underlag för en allsidig bedömning och avvägning mellan å
ena sidan intresset av att bevara högavkastande jordbruksmark och å andra
sidan intresset av bl. a. det övriga näringslivets och bostadsbebyggelsens
utveckling

Vad gäller avvägningen mellan friluftslivets och skogsbrukets anspråk
skiljer sig Malmöhus län genom sin höga befolkningstäthet och stora åkerareal
avsevärt från landet i övrigt. Den allemansrättsligt tillgängliga arealen
utgör sålunda endast omkring 800 kvm per person. I detta län är en planeringsprincip
som innebär att friluftslivet generellt skall vika för skogsbrukets
intressen därför inte lämplig. I stället måste en noggrann intresseavvägning
göras, grundad på ett väl genomarbetat och politiskt behandlat
beslutsunderlag. Man bör därvid givetvis söka att tillvarataga möjligheterna
att bedriva rationellt skogsbruk inom därför lämpliga områden.

Efter det att de rubricerade motionerna ingivits har regeringen i beslut
1975-03-13 uttalat att länets kommuner bör samarbeta om att upprätta ett
markhushållningsprogram för all jord- och skogsbruksmark i avsikt att långsiktigt
tillgodose jordbruks-, skogsbruks-och fritidsintressen med beaktande
av möjligheterna att åstadkomma ändamålsenliga tätortsbildningar. Det förslag
till uppläggning av planeringsarbetet som länsstyrelsen har redovisat
skall därvid utgöra utgångspunkt. Enligt beslutet bör länets kommuner vidare
ta ställning till frågor rörande markanvändning och bebyggelse i en planering
som omfattar kommunernas hela yta. Som underlag för detaljplaneringen
bör enligt beslutet samtliga kommuner dessutom för expansiva
tätorter upprätta översiktliga markanvändningsplaner som beaktar jordbruksintressen.

På grund av svårighetsgraden och den komplexa karaktären hos planeringsfrågorna
är det endast mot bakgrund av ett på detta sätt omsorgsfullt
framställt beslutsunderlag som ytterligare ställningstaganden i markanvändningsfrågan
bör göras. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen vägande skäl
tala för att några ytterligare riktlinjer för användningen av jord- och skogsbruksmark
för närvarande inte meddelas utöver dem som angivits i regeringens
ovannämnda beslut 1975-03-13.

Länsstyrelsen i Norrbottens län (1975-04-03)

Aktuella frågeställningar har diskuterats i anslutning till behandlingen
av de inom den fysiska riksplaneringens ram upprättade åtgärdsprogrammen.
Bostadsdepartementet har i samråd med övriga departement utarbetat en
PM daterad 1975-02-20 benämnd Fullföljande av riktlinjer för den fysiska
riksplaneringen. 1 PM:n lämnas bl. a. förslag till utgångspunkter förde olika
verksamheternas behandling i det fortsatta planeringsarbetet. 1 PM:n fram -

CU 1975/76:1

hålles i fråga om jordbruket att kommande ställningstagande blir beroende
på jordbruksproduktionens framtida omfattning. I avvaktan på resultatet
av 1972 års jordbruksutredning bör tills vidare restriktivitet iakttagas när
det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål. Vidare anges
att begreppet högvärdig jordbruksmark bör definieras med utgångspunkt
från de förhållanden som råder i skilda landsdelar. Behovet av att i ett
tidigt skede göra erforderliga avvägningar mellan jordbruksintresset och övriga
intressen har observerats, och anvisningar för att åstadkomma detta
förutsattes bli lämnade i anslutning till att regeringen tar ställning till de
olika programmen. I PM:n betonas nödvändigheten av att fråga blir om
verkliga avvägningar där hänsyn måste tagas till såväl behovet av ändamålsenliga
tätortsbildningar och lämpliga rekreationsområden som till jordbrukets
intressen

Med hänsyn till storleken av de för skogsproduktion lämpliga markerna
i jämförelse med de relativt sett små arealer som krävs för bebyggelse och
därmed sammanhörande rekreativa anläggningar saknas, enligt länsstyrelsens
mening, anledning att på sätt föreslagits i motion 1975:1786 generellt
prioritera skogsbruket i fråga om högproduktiv skogsmark.

Länsstyrelsen finner i likhet med motionärerna det angeläget att för jordbruksproduktion
lämpliga marker i största utsträckning bevaras. Länsstyrelsens
uppfattning är att de riktlinjer för jordbrukets behandling i den fortsatta
riksplaneringen som redovisas i ovannämnda inom bostadsdepartementet
utarbetade PM är väl ägnade att uppnå detta mål. Länsstyrelsen vill särskilt
understryka dels att bedömningen av markens lämplighet för jordbruk måste
ske med utgångspunkt från förhållandena i de olika landsdelarna, dels att
utrymme bör lämnas för en saklig avvägning grundad på de olika intressenas
styrka.

En lämplig avvägning mellan motstående intressen och jordbruket i avseende
på markanvändningen får för länets vidkommande - även om den
i och för sig är betydelsefull - marginell betydelse då det gällér att slå vakt
om jordbrukets förutsättningar. Jordbruket i länet karaktäriseras av att sedan
år 1956 den odlade åkermarken minskat från drygt 80 000 till ca 48 000
ha. Prognoser som utarbetats inom lantbruksnämnden tyder på att minskningen
om inte effektiva motåtgärder sätts in kommer att fortgå ned mot
ca 30 000 ha. Även om hänsyn tas till att en stor del av de marker som
nedlagts är sådana som icke lämpar sig för modern jordbruksdrift är förhållandet
allvarligt inte minst med hänsyn till de regionalpolitiska verkningarna.

Två faktorer synes främst ha påverkat den snabba nedläggningen av odlad
mark i länet. Den ena är att jordbrukspolitiken tidigare tagit för liten hänsyn
till förutsättningarna inom de olika landsdelarna och att önskvärd samordning
med de övergripande regionalpolitiska målen ej åstadkommits. Den
andra faktorn är den ägosplittring som råder inom det enskilda jord- och
skogsbruket och den bristande överensstämmelse som föreligger mellan
ägande och brukande. Ägandet är i mycket stor utsträckning knutet till
de som lämnat jord- och skogsbruket, vilket medfört betydande svårigheter
då det gällt att bygga upp lämpliga jordbruksföretag eller att utveckla befintliga
företag. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning ej försvarbart att
resurser som behövs för att skaffa arbete åt ortsbefolkningen eller som är
av vital betydelse för industrins långsiktiga planering i stor utsträckning
utnyttjas endast som spekulationsobjekt av dem som lämnat näringen. Dessa
frågor har närmare behandlats i det långsiktiga handlingsprogram för det

CU 1975/76:1

enskilda jord- och skogsbrukets utveckling som tagits i länsstyrelsen. Programmet
bilägges. I programmet föreslås åtgärder för att undanröja rådande
missförhållanden.

Sammanfattningsvis finner länsstyrelsen att, då det gäller konkurrens om
mark för olika aktiviteter, tillfredsställande möjlighet föreligger att med de
riktlinjer som gäller för pågående riksplanearbete beakta behovet av skydd
för åker- och skogsmark. Däremot erfordras betydande insatser för att säkra
att de marker som bör utnyttjas för jord- och skogsbruk också blir utnyttjade
på ett rationellt sätt.

Enligt länsstyrelsens mening är speciella åtgärder från riksdagens sida
med anledning av motionerna nu knappast påkallade från länets synpunkt.

Svenska kommunförbundet (1975-03-21)

Svenska kommunförbundet har beretts tillfälle att avge yttrande över
motionerna 1975:278 yrkandet 2, 598 yrkandet 2 b och c samt 3 a, 1784
samt 1796. Förbundets styrelse får i anledning härav anföra följande.

Syftet med de fyra motionerna är att genom uttalanden av riksdagen
och genom av regeringen utfärdade planeringsanvisningar styra samhällsutbyggnaden
så att produktiv åkermark i så liten utsträckning som möjligt
behöver tas i anspråk för annat ändamål än för jordbruksändamål.

Motionärernas önskemål tillgodoses i stor utsträckning genom Bostadsdepartementets
PM 1975-02-20 om ”Fullföljande av riktlinjer för den fysiska
riksplaneringen”. Enligt denna skall restriktivitet iakttas när det gäller att
ta i anspråk jordbruksmark förandra ändamål. Beträffande den kommunala
planeringen görs följande uttalande:

”För expansiva tätorter inom redovisade primära intresseområden för jordbruket
bör översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressen
utarbetas som grund för överväganden om lämpliga utbyggnadsriktningar.
Arbetet med att se över befintliga översiktliga planer med avseende
på jordbruksintressen eller att i förekommande fall upprätta sådana
planer bör inledas snarast möjligt. Behovet av att för vissa områden ompröva
äldre detaljplaner och att ge värdefull jordbruksmark ett fastare skydd genom
att upprätta och fastställa generalplan bör härvid övervägas. Inom övriga
primära intresseområden för jordbruket bör riktlinjer för bebyggelsen som
beaktar jordbruksintressena tas in i kommunöversikt.”

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla att ett förbud mot byggande
på åkermark skulle få konsekvenser för ett antal kommuner. För vissa kommuner
skulle det innebära ett totalt utbyggnadsstopp eftersom enda alternativmarken
är lika värdefull mark för fritidsändamål. För många kommuner
skulle effekten också bli att redan utförda investeringar i form av tillfartsleder
och vatten- och avloppssystem inte kunde utnyttjas på ett ekonomiskt sätt.
En förläggning av ett arbetsområde till mindre värdefull mark kan också
ställa sådana krav på trafikleder att av den anledningen mera värdefull åkermark
tas i anspråk.

Med ovanstående resonemang har styrelsen velat framhålla att nödvändig
vägning mellan olika intressen vad gäller markutnyttjandet måste ske genom
en kommunal översiktsplanering så som framhållits i Bostadsdepartementets
PM. Även om inga delade meningar råder om angelägenheten av att den
produktiva åkermarken används för livsmedelsproduktion så kommer det
alltid att finnas fall där andra väsentliga samhällsintressen måste ta över.

CU 1975/76:1

Styrelsen anser att ytterligar anvisningar beträffande jordbruksmarkens
behandling i kommunernas fysiska planering utöver ovannämnda PM från
Bostadsdepartementet inte erfordras.

I reservation anförde Boo, Rydberg, Wiklund, Svensson, Nilsson och Agius
(samtliga c) att enligt deras mening sista stycket borde ha utgått ur yttrandet.

Lantbrukarnas riksförbund (1975-04-14)

Hushållning med jord- och skogsbruksmark

Sammanfattningsvis hemställs i motionerna att anvisningar för den fysiska
riksplaneringen utfärdas i syfte att ge åkermark skydd mot exploatering
för andra ändamål än jordbruksproduktion. Det bör enligt motionerna ske
genom att riksdagen ytterligare preciserar de uttalanden som nu gäller för
denna planering, att anvisningar grundade på dessa uttalanden meddelas
berörda myndigheter samt att riksdagen uttalar sig för att en bättre redovisning
av jord- och skogsbrukets intressen i den fysiska riksplaneringen
kommer till stånd. Dessutom föreslås i motion 598 att 1972 års jordbruksutredning
och 1974 års jordförvärvsutredning får i uppdrag att framlägga
förslag rörande skydd för jordbruksmark.

LRF har under senare år ägnat de i motionerna berörda frågorna ett betydande
intresse. Detta har bl. a. skett genom LRFs lokala och regionala
organs medverkan i samråd under den fysiska riksplaneringens programskede.
Erfarenheterna av detta arbete finns i huvudsak redovisade i LRFs
remissyttranden dels över bygglagutredningens principbetänkande (1974-08-23), dels över programarbetet för den fysiska riksplaneringen (1974-10-09).

I sitt yttrande över programarbetet för den fysiska riksplaneringen har
LRF påtalat dess hittillsvarande ensidiga inriktning på säkerställandet av
naturvårdens och rekreationslivets intressen. Hushållningsaspekterna i vidare
bemärkelse, som även inbegriper ett rationellt tillvaratagande av naturens
egen produktionsförmåga, har enligt LRFs uppfattning ägnats en alltför ytlig
behandling. Det förtjänar här nämnas att de areella näringarna, dvs. jordoch
skogsbruk, fiske samt renskötsel, i betänkandet Mark och vatten upptog
endast ett 10-tal sidor av totalt ca 700 samt att man även i proposition
1972:111 om den fysiska riksplaneringen i huvudsak talade om att säkerställa
kulturminnesvårdens, landskapsvårdens och rekreationslivets m. fl. intressen,
medan de areella näringarnas anspråk bara skulle beaktas. En bidragande
orsak till denna ensidiga inriktning av den fysiska riksplaneringen är sannolikt
också bygglagstiftningens och samhällsplaneringens i övrigt traditionella
inriktning just på byggande och tillgodoseende av det urbana samhällets
anspråk på mark.

I LRFs remissyttrande över den fysiska riksplaneringens programskede
framfördes därför förslaget, att det planeringsskede som nu inletts borde
kompletteras med en ytterligare inventering av bl. a. jord- och skogsbrukets
intressen samt att behovet av erforderliga säkerställandeåtgärder i detta avseende
skulle tillgodoses under planeringsskedet.

En liknade kritik av den fysiska riksplaneringens programskede framfördes
av flera andra remissinstanser. LRF vill i detta avseende också erinra om
departementschefens uttalande i proposition 1972:111 (sid. 142) att det "i
det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner bör påvisas om det
i vissa fall finns skäl inom ramen för den fysiska riksplaneringen vidta
åtgärder för att tillgodose jordbruksintressen.”

CU 1975/76:1

Regeringen har sedermera (1975-02-20) i sitt beslut om de kommunala
programmen för den fysiska riksplaneringen i stor utsträckning beaktat dessa
synpunkter. I korthet anges i detta beslut att jord- och skogsbrukets markanspråk
behöver ytterligare preciseras för att man skall få ett säkrare underlag
för att bedöma konflikterna mellan de areella näringarna och övriga intressen.
I avvaktan på att ett sådant material föreligger bör restriktivitet iakttas när
det gäller att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål. För vissa områden
föreligger ett behov att ompröva gällande äldre översiktsplaner och
i vissa fall även detaljplaner, samt att ge t. ex. värdefull jordbruksmark
ett fastare skydd genom att regeringen fastställer generalplaner i vilka sådana
intressekonflikter regleras.

LRF hälsar detta beslut med tillfredsställelse och finner det angeläget
att riksdagen som riktlinjer för den fysiska riksplaneringen för sin del också
gör motsvarande uttalanden. LRF instämmer därför i princip med de i motionerna
väckta kraven.

I det följande kommenteras några av de synpunkter som framförs i motionerna.

Allmänna rikt linjer

Som allmän utgångspunkt förden fysiska riksplaneringen, liksom för övrig
fysisk planering, gäller jordbruksutskottets uttlande 1969:21 att ”högvärdig
åkermark inte bör tas i anspråk för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets
synpunkt likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för
jordbruket mindre värdefull mark”.

Även om goda möjligheter i de flesta fall föreligger till en alternativ lokalisering
av samhällsutbyggnaden, har erfarenheterna från särskilt de senaste
decenniernas planering visat, att ett allmänt uttalande av denna karaktär
står sig svagt gentemot de rättsliga regleringar, som enligt bygglagstiftningen
finns att tillgå för en planmässig reglering av övriga intressens
anspråk på mark. Detta gäller speciellt som uttalandet i fråga till sitt innehåll
är ganska allmänt hållet och lämnar stort utrymme för subjektiva bedömningar
vid de beslutstillfällen när konkurrerande anspråk föreligger.

Behovet av att för framtida livsmedelsproduktion bevara den odlade jorden
har under senare år framträtt allt klarare. Jordens odlingsbara markresurser
är redan till större delen tagna i anspråk. Även om Sveriges bidrag till den
internationella livsmedelsförsörjningen kan te sig ringa, framstår det i detta
perspektiv som oansvarigt att för andra ändamål ödelägga produktiv åkermark.

Även i de bygder i Sverige där avkastningen per hektar inte är lika hög
som i de bästa jordbruksbygderna, utgör jordbruket - ofta i kombination
med skogsbruk - en viktig basnäring. Jord- och skogsbruket bär i dessa
bygder upp en betydande del av sysselsättning, social och annan service
samt övrig samhällsverksamhet. Behovet att bevara åkermarken är därför
ingalunda en fråga som berör enbart de bästa jordbruksbygderna i vårt land.

Det uttalande som nu gäller för den fysiska riksplaneringen ter sig mot
denna bakgrund alltför vagt. Det bör därför enligt LRFs uppfattning ersättas
med ett nytt av mera direktivkaraktär samt av innebörden att åkermark
inte utan synnerliga skäl får tas i anspråk för andra ändamål än för jordbruksproduktion.
Uttalandet bör enligt LRFs uppfattning också vidgas så
att det omfattar även produktiv skogsmark. I ännu högre grad än vad som

CU 1975/76:1

gäller för åkermarken torde här föreligga stora möjligheter att genom en
omsorgsfull planering undvika intressekonflikter mellan å den ena sidan
det aktiva skogsbruket och å den andra sidan övriga intressen, t. ex. det
rörliga friluftslivet.

Redovisningen av jord- och skogsbrukets intressen i fysisk planering

Ett viktigt komplement till de allmänna riktlinjer och uttalanden som
gäller för denna planering utgör de former eller metoder genom vilka olika
anspråk redovisas i det aktuella planeringsunderlaget. Detta berörs speciellt
i motionerna nr 1784 och 1796.

LRF biträder den uppfattning som kommer till uttryck dels i nämnda
motioner, dels i regeringens beslut i februari 1975 om kommunernas program
för den fysiska riksplaneringens programarbete, nämligen att de areella näringarnas
intressen eller anspråk bör ytterligare preciseras under det nu påbörjade
planeringsskedet.

En god grund härför utgör lantbruksstyrelsens anvisningar för lantbruksnämndernas
medverkan i arbetet för en mer detaljerad redovisning av jordbrukets
intressen i kommunal översiktlig planering. Genom denna ges ökade
möjligheter att lokalt och regionalt redovisa jordbrukets primära intresseområden.
En motsvarande redovisning bör självfallet ges av skogsbrukets
intressen.

En sådan redovisning, som i huvudsak baseras på markens avkastningsförmåga,
utgör dock i sig inte ett tillräckligt underlag för denna planering.
Den bör enligt LRFs uppfattning, såsom också framhålls i bl. a. motion
nr 1784, kompletteras med ytterligare överväganden om jord- och skogsbrukets
näringspolitiska betydelse för den bygd som planeringen gäller.

Speciellt bör här beaktas vad jord- och skogsbruk i kombination betyder
för sysselsättningsunderlag m. m. i stora delar av landet. Även efter riksförhållanden
marginella reduceringar av åkermarken kan här få allvarliga
återverkningar på möjligheterna att hålla ett redan vikande sysselsättningsunderlag
intakt. I sådana bygder föreligger dessutom som regel goda möjligheter
till en alternativ lokalisering av samhällsutbyggnaden. I andra är
utbyggnadsbehovet inte större än att det kan tillgodoses genom en sanering
och viss förtätning av redan befintliga tätortsbildningar och/eller spridd bebyggelse
utan exploatering av åkermark.

En annan fråga som ofta belyses på ett otillfredsställande sätt i dagens
planering är det aktiva jord- och skogsbrukets betydelse för den miljö- och
landskapsbild som man genom planeringen vill slå vakt om. Ett fortsatt
rationellt tillvaratagande av naturens egen produktionsförmåga är i sig en
första rangens hushållningsfråga. Det är emellertid också ett väl avvägt samspel
mellan naturen och en aktiv produktion som skapar det levande landskap
som är av intresse för bl. a. fritidskonsumtionen. Den aktiva produktionens
dubbla funktion i detta avseende förbises dock ofta. Enligt RLFs
uppfattning inriktas dessutom planeringen alltför ofta på att konservera dagens
förhållanden, varigenom bevarandeåtgärderna får en onödigt restriktiv
inriktning. Även i detta avseende är således en bättre redovisning av jordoch
skogsbrukets betydelse angelägen. Den skulle bidra till att skapa ett
från hushållningssynpunkt bättre underlag för de avvägningar som måste
göras i den fysiska planeringen.

LRF vill i detta sammanhang också fästa utskottets uppmärksamhet på
att jord- och skogsbrukets markanspråk inte finns särskilt redovisade i många

4 Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr I

CU 1975/76:1

av de översiktliga planer som i dag gäller. I den mån en sådan redovisning
förekommer, grundas den ofta på en inaktuell syn på jordbruksnäringen.

Ett uttalande av riksdagen om behovet av en bättre redovisning av jordoch
skogsbrukets intressen bör därför enligt LRFs uppfattning även omfatta
ett krav på en översyn av äldre planer, motsvarande t. ex. vad regeringen
i februari 1975 anfört i denna fråga vid sitt beslut om den fysiska riksplaneringens
programskede.

Planmässigt skydd för jordbruksmark

1 motion nr 598 akualiseras även frågan om att inom ramen för förefintliga
planinstitut ge jordbruksmarken ett direkt skydd. I bl. a. sitt remissyttrande
över bygglagstiftningens principbetänkande har LRF påtalat det otillfredsställande
i att jordbrukets markanspråk i dagens bygglagstiftning som regel
aktualiseras först i ett relativt sent skede av planeringsprocessen, nämligen
när anspråk på åkermark väcks för annat ändamål. Jämfört med den fasta
reglering som övriga intressen kan ges i en plan är detta ett klat otillfredsställande
fröhållande - inte minst med hänsyn till den långsiktiga produktionsplanering
som i dag krävs inom jordbruket. Detsamma gäller i prinicp
givetvis även skogsbruket.

Enligt bygglagutredningens principbetänkande föreslås ovan nämnda princip
för planering komma att gälla även i fortsättningen. Frågan om bevarande
av åkermark skall prövas först när anspråk väcks för dess användning för
annat ändamål. LRF har i sitt remissyttrande framhållit att detta t. o. m.
utgör en försämring jämfört med vad som nu gäller, eftersom man i den
nya lagstiftningen inte föreslår någon motsvarighet till fastställd generalplan.
Efter ändringen av byggnadslagen 1972 kan en sådan plan användas för
ett mer beständigt skydd även för åkermark.

LRF har i sitt remissyttrande anfört att bygglagutredningens förslag i
detta avseende bör omprövas. Alternativt till detta bör prövas om ett motsvarande
skydd för åkermarken - och även skogsmarken - kan skapas inom
ramen för övrig speciallagstiftning.

LRF ansluter sig således även till vad som i ovan berört avseende anförts
i motionen.

CU 1975/76: 1

Jordbruksutskottets yttrande
1975:2 y

med anledning av motioner angående jordbrukets intressen i den fysiska
planeringen m. m.

Till civilutskottet

Genom beslut den 15 april 1975 har civilutskottet begärt jordbruksutskottets
yttrande över motionerna 1975:278, yrkande 2, 1975:594. 1975:598,
yrkandena 2 b, 2 c och 3 a, 1975:874, 1975:1784 och 1975:1796. Remissyttranden
som inhämtats med anledning av vissa av motionerna överlämnas
samtidigt.

Motionerna

I motionen 1975:278 av herr Bohman m. fl. (m), yrkande 2, hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om utfärdande av anvisningar för den
fysiska planeringen i syfte att förhindra slöseri med åkermark.

I motionen 1975:594 av herr förste vice talmannen Bengtson och herr
Börjesson i Falköping (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
utredning och förslag om skydd för den svenska åkerjorden.

I motionen 1975:598 av herr Fälldin m. fl. (c), yrkandena 2 b, 2 c och
3 a, hemställs att riksdagen dels uttalar 2 b. att all jordbruksmark som lämpligen
kan brukas och vidmakthållas bör utnyttjas för livsmedelsproduktion
och i princip inte får tas i anspråk för andra ändamål än då realistiska alternativ
saknas, 2 c. att en kungörelse bör utfärdas som ålägger berörda
myndigheter att tillämpa detta av riksdagen antagna uttalande, dels hos
regeringen hemställer 3 a. att 1972 års jordbruksutredning och jordförvärvsutredning
får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för jordbruksmark.

1 motionen 1975:874 av herrar Hörberg och Carlström (båda fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att 1972 års jordbruksutredning eller
annan lämplig statlig utredning får tilläggsdirektiv att skyndsamt utreda
frågan om vilka åtgärder som behöver vidtagas för att möjliggöra att svensk
jordbruksmark som är lämplig för livsmedelsproduktion också utnyttjas
härför.

1 motionen 1975:1784 av fru Olsson i Hölö och herr Åkerfeldt (båda c)
hemställs att riksdagen beslutar 1. att uttala att redovisningen av jordbrukets
intressen i den fysiska riksplaneringen skyndsamt bör genomföras enligt
de riktlinjer som anförs i motionen, 2. att komplettera nuvarande riktlinjer

CU 1975/76: 1

i den fysiska riksplaneringen för lösning av konflikter mellan jordbruksintressen
samt krav på tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar,
fritidsbebyggelse och rekreationsområden, i enlighet med vad som
anföres i motionen.

1 motionen 1975:1796 av fru Troedsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om sådana anvisningar för den fysiska planeringen att
högproduktiv jordbruks- och skogsmark icke ianspråktages för bebyggelse
eller motsvarande i enlighet med vad i motionen anföres.

Bakgrund

Frågan om tillvaratagandet av de areella näringarnas intressen i den fysiska
planeringen har sedan många år tillbaka varit en återkommande fråga i
riksdagen. Redan år 1969 framhöll jordbruksutskottet (JoU 1969:21) i ett
av riksdagen godkänt uttalande dels att ur jordbruksekonomisk synpunkt
god åkerjord i goda lägen såvitt möjligt bör bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion,
dels att högvärdig jordbruksmark ej bör tas i anspråk för tätbebyggelseändamål
om en från samhällsbyggandets synpunkter likvärdig
lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark.

Huvudlinjerna för jordbrukets och skogsbrukets behandling i den fysiska
planeringen är i första hand fastlagda genom beslut av riksdagen år 1972
(prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr 1972:348). Dessa huvudlinjer innebär,
att de areella näringarna måste ägnas stor uppmärksamhet i den fysiska
planeringen både med hänsyn till dessa näringars stora samhällsekonomiska
betydelse och deras betydelse för miljön. Risker.för konflikter mellan de
areella näringarna och andra intressen kan minskas genom en utökad fysisk
planering, i vilken företrädare för jord- och skogsbruket får medverka i
planeringsarbetet på ett tidigt stadium.

Jordbruksutskottets förenämnda uttalande från år 1969 underströks i propositionen
1972:111. Föredragande departementschefen tilläde därvid att
utskottets uttalande självfallet skulle beaktas vid de statliga myndigheternas
granskning av kommunala utbyggnadsplaner. I propositionen angavs också
att i det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner bör påvisas
om det i vissa fall finns skäl att inom ramen för den fysiska riksplaneringen
vidta särskilda åtgärder för att tillgodose jordbrukets intressen.

Sedan 1972 års riksdag godkände riktlinjer för hushållningen med mark
och vatten, har följt ett programarbete i kommunerna som syftat till att
få fram underlag för hur dessa riktlinjer skall följas upp i den kommunala
planeringen. Fullmäktige i nästan alla landets kommuner har antagit pro -

CU 1975/76:1

gram för den fortsatta planeringen, vilka av länsstyrelserna med yttranden
överlämnats till regeringen. Detta material har remissbehandlats.

I beslut av regeringen den 20 februari 1975 har på grundval av de kommunala
programmen och däröver avgivna remissyttranden utfärdats kompletterande
riktlinjer för det fortsatta planeringsarbetet. Enligt detta beslut
gäller följande.

De närmast förestående åtgärderna i planeringsarbetet bör i första hand
syfta till att inordna de intresseområden, som berörs av den fysiska riksplaneringen,
i en utvidgad översiktlig kommunal planering, där olika markanvändningsintressen
prövas mot varandra. I ett första skede bör samtliga
kommuner utarbeta kommunöversikter, där riktlinjerna för fortsatt bebyggelse
och behovet av fortsatt planering anges. Planeringsarbetet i vissa områden
bör inriktas på att upprätta översiktliga planer för markanvändningen.
Detta gäller t. ex. för områden där konflikt föreligger eller kan förväntas
mellan jordbruk och tätortsexpansion. Planerna för dessa områden skall
redovisa kommunernas ställningstaganden på ett sådant sätt att man får
en översiktlig bild av den avsedda markanvändningen i framtiden.

Förutom av kommunernas program framgår omfattningen av det kommande
planeringsarbetet i olika delar av landet av de länsvisa beslut regeringen
under våren fattat i ämnet. Avsikten är att resultaten av kommunernas
nu ifrågavarande planeringsarbete skall redovisas till länsstyrelserna
vid årskiftet 1976-1977.

Jordbrukets markanspråk behöver enligt riktlinjerna i vissa avseenden preciseras
under det fortsatta planeringsarbetet. Jordbruksproduktionens framtida
omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning vars ställningstagande
blir avgörande för ställningstaganden rörande jordbruksmarkens framtida
omfattning. Tills vidare bör restriktivitet iakttas med att ta i anspråk jordbruksmark
för andra ändamål.

Begreppet högvärdig jordbruksmark bör definieras med utgångspunkt i
de förhållanden som råder i skilda landsdelar. Intresset av att skydda god
jordbruksmark måste samtidigt ofta bedömas inom större områden än enskilda
kommuner.

Det är förenat med betydande svårigheter att bedöma frågor rörande avvägningen
mellan jordbruksintressen och andra markanspråk i ett sent skede
i planeringsprocessen, t. ex. i samband med fastställelseprövningen av detaljplaner.
Ett tillfredsställande underlag för bedömning av jordbruksintressena
saknas härvid ofta. För expansiva tätorter inom redovisade primära
intresseområden för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen
som beaktar jordbruksintressen utarbetas som grund för överväganden
om lämpliga utbyggnadsriktningar. Arbetet med att se över befintliga översiktliga
planer med avseende på jordbruksintressen eller att i förekommande
fall upprätta sådana planer bör inledas snarast möjligt. Behovet av att för
vissa områden ompröva äldre detaljplaner och att ge värdefull jordbruksmark
ett fastare skydd genom alt upprätta och fastställa generalplan bör härvid

5 Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 1

CU 1975/76:1

övervägas. Inom övriga primära intresseområden för jordbruket bör riktlinjer
för bebyggelsen som beaktar jordbruksintressena tas in i kommunöversikt.

Vid bedömningen av olika bebyggelsestrukturer måste hänsyn tas såväl
till behovet av ändamålsenliga tälortsbildningar som till jordbrukets intressen
och behovet av rekreationsområden. Avvägningar av denna art förutsätter
i vissa fall att markanspråken ställs mot varandra i regional skala.
Inom landets viktigare jordbruksbygder bör kommunerna samarbeta med
varandra och samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte
att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. I dessa bör
i regional skala anges vilka områden som långsiktigt bör kunna utnyttjas
för jordbruksändamål och vilka restriktioner gentemot andra markanvändningsintressen
detta föranleder. I regeringens ställningstagande till programarbetet
i respektive län anges inom vilka områden sådana program
bör utarbetas. Berörda länsstyrelser bör ha ansvar att redovisa resultatet
av arbetet med dessa frågor. Lantbruksstyrelsen och planverket bör samråda
med berörda länsstyrelser och efter hand lämna dessa erforderliga anvisningar.

Skogsbrukets markanspråk bör enligt regeringens beslut om riktlinjer för
det fortsatta planeringsarbetet bedömas mot bakgrund av den väntade knappheten
på virkesråvara. I detta läge bör ställas större krav på hushållningen
med landets skogsresurser. I de fortsatta övervägandena måste skogsbrukets
betydelse för landet som helhet och för större regioner beaktas. Det bör
ankomma på skogsvårdsstyrelserna att i samråd med länsstyrelserna, enligt
riktlinjer som utarbetas av skogsstyrelsen, biträda kommunerna i deras bedömning
av skogsbrukets intressen. I regeringsbeslutet uttalas också att
rörligt friluftsliv och rationellt skogsbruk oftast torde kunna kombineras,
om riktlinjer för skogsbrukets bedrivande utarbetas i samråd mellan berörda
parter och att det kan finnas anledning att ta upp frågan om eventuella
behov av restriktioner för fritidsbebyggelsens utveckling för att tillgodose
skogsbrukets intressen.

Pågående utredningar rörande de areella näringarna

1972 års jordbruksutredning har bl. a. att överväga frågan om jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning liksom även rationaliseringspolitiken.
Riksdagen överlämnade föregående år ett antal motioner till denna utredning
rörande bl. a. tillvaratagandet av jordbruksintresset i samband med markanvändningsplanering
(JoU 1974:6. rskr 1974:97).

Enligt direktiven till 1973 års skogsutredning bör den framtida skogspolitiken
utformas så, att möjligheter skapas för att en långsiktig hög produktion
kan vidmakthållas i skogsindustrin och därmed också en hög intensitet
i det svenska skogsbruket. Det ankommer på utredningen att bedöma
vilka styrmedel som behövs inom skogspolitiken för att tillgodose
dessa önskemål och lägga fram förslag därom.

CU 1975/76:1

Jordförvärvsutredningen skall göra en översyn av jordförvärvslagen och
jordhävdslagen. En utgångspunkt för utredningen skall vara en sådan hushållning
med våra marktillgångar att ett effektivt jord- och skogsbruk kan
bedrivas i vårt land.

Remissyttranden

De av civilutskottet inhämtade remissyttrandena gäller motionerna 278,
598, 1784 och 1796, i nu ifrågavarande delar. Yttranden har avgetts av
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, statens planverk,
statens lantmäteriverk, domänverket, länsstyrelserna i Malmöhus län och
Norrbottens län, Svenska kommunförbundet samt Lantbrukarnas riksförbund
(LRF).

Följande mera allmänna synpunkter på den i motionerna upptagna
frågan om hur de areella näringarnas intressen skall tillvaratas i den
fysiska planeringen har framförts i remissyttrandena.

Lantbruksstyrelsen finner att de i remitterade motioner framförda yrkandena
till stora delar redan tillgodosetts genom de länsvisa programbeslut
regeringen fattat och genom de direktiv på myndighetsnivå som redan utfärdats
eller är under utarbetande.

Skogsstyrelsen konstaterar att regeringen nu gjort sådana uttalanden och
gett sådana direktiv om hänsyn till bevarandeintressena för jordbruks- och
skogsbruksändamål att en god avvägning mellan olika markanspråk nu torde
bli möjlig.

Statens naturvårdsverk framhåller att motionernas krav på anvisningar för
den fortsatta fysiska riksplaneringen synes komma att bli tillgodosedda
genom regeringens länsvisa beslut med anledning av de kommunala programmen
för fullföljande av riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen.

Statens planverk anför att lantbruksstyrelsen och planverket f. n. utarbetar
ytterligare anvisningar för redovisning av jordbrukets intressen i kommunal
planering. Detta anvisningsarbete grundas på regeringens förenämnda uttalanden
angående jordbrukets behandling i det fortsatta planeringsarbetet.

Statens lantmäteriverk anför bl. a. att vikten av hushållning med god jordoch
skogsbruksmark numera är uppmärksammad i sådan utsträckning att
man i allmänhet inte torde behöva befara att sådan mark exploateras när
realistiska alternativ finns. För kommuner där konfliktrisk är påtaglig, t. ex.
genom att all mark inom den för exploatering intressanta trakten utgörs
av högvärdig jordbruksmark, är det uppenbart att bedömningarna inte bör
begränsas till kommunen utan avse större områden.

CU 1975/76:1

ning än vad som varit vanligt tidigare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att inom länet flertalet tätorter
ligger i områden med god jordbruksmark varför det är uppenbart att bebyggelseutvecklingen
i icke ringa utsträckning måste ske även över sådan
mark om kraven på en ändamålsenlig tätortsstruktur skall upprätthållas.
Den totala omfattningen av anspråk på bebyggande av jordbruksmark är
emellertid inte känd. Detsamma gäller möjligheterna till realistiska lokaliseringsalternativ.

På grund av svårighetsgraden och den komplexa karaktären hos planeringsfrågorna
är det endast mot bakgrund av ett omsorgsfullt framställt
beslutsunderlag som ytterligare ställningstaganden i markanvändningsfrågan
bör göras. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen vägande skäl tala för att
några ytterligare riktlinjer för användningen av jord- och skogsbruksmark
för närvarande inte meddelas utöver dem som angivits i regeringens beslut
rörande det fortsatta planeringsarbetet i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner att, då det gäller konkurrens om mark
för olika aktiviteter, tillfredsställande möjlighet föreligger att med de riktlinjer
som gäller för pågående riksplanearbete beakta behovet av skydd för
åker- och skogsmark. Däremot erfordras betydande insatser för att säkra
att de marker som bör utnyttjas för jord- och skogsbruk också blir utnyttjade
på ett rationellt sätt.

Svenska kommunförbundet anser att motionärernas önskemål i stor utsträckning
tillgodoses genom regeringens nyligen fattade beslut. Styrelsen
för kommunförbundet framhåller vidare bl. a. att nödvändig vägning mellan
olika intressen vad gäller markutnyttjandet måste ske genom en kommunal
översiktsplanering. Även om inga delade meningar råder om angelägenheten
av att den produktiva åkermarken används för livsmedelsproduktion så kommer
det alltid att finnas fall där andra väsentliga samhällsintressen måste
ta över.

Styrelsen anser att ytterligare anvisningar beträffande jordbruksmarkens
behandling i kommunernas fysiska planering utöver vad som angetts i
förenämnda regeringsbeslut inte erfordras.

Sex reservanter (samtliga c) ansåg att sistnämnda mening borde ha utgått
ur yttrandet.

LRF har tidigare kritiserat de kommunala programmen och anfört att
de under planeringsskedet borde kompletteras med en ytterligare inventering
av bl. a. jord- och skogsbrukets intressen samt att behovet av erforderliga
säkerställandeåtgärder i detta avseende skulle tillgodoses under planeringsskedet.

CU 1975/76:1

Regeringen har sedermera i sitt beslut om de kommunala programmen
för den fysiska riksplaneringen i stor utsträckning beaktat dessa synpunkter.
LRF hälsar detta beslut med tillfredsställelse och finner det angeläget att
riksdagen som riktlinjer för den fysiska riksplaneringen för sin del också
gör motsvarande uttalanden. LRF instämmer därför i princip med de i motionerna
väckta kraven.

Nu gällande uttalande att "högvärdig åkermark inte bör tas i anspråk
för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets synpunkt likvärdig
lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark”
ter sig enligt LRF:s uppfattning alltför vagt. Det bör därför ersättas med
ett nytt av mera direktivkaraktär samt av innebörden att åkermark inte
utan synnerliga skäl får tas i anspråk för andra ändamål än för jordbruksproduktion.
Uttalandet bör enligt LRF:s uppfattning också vidgas så att
det omfattar även produktiv skogsmark.

Beträffande yrkandet 3a i motionen 598 om att jordbruksutredningen
och jordförvärvsutredningen bör få i uppdrag att framlägga förslag
om skydd för jordbruksmark anför remissinstanserna bl. a. följande.

Lantbruksstyrelsen och domänverket utgår ifrån att 1972 års jordbruksutredning
och jordförvärvsutredningen kommer att föreslå erforderliga åtgärder
för att säkerställa en markanvändning för jordbruksändamål som totalt
svarar mot uppställda mål för produktionens omfattning.

Skogsstyrelsen erinrar om att regeringen gett skogsstyrelsen i uppdrag att
i samråd med lantbruksstyrelsen och naturvårdsverket lägga fram förslag
till utnyttjande av de nedlagda jordbruksmarkerna. Det synes lämpligt att
avvakta resultatet av den utredningen innan ytterligare åtgärder vidtas.

Statens naturvårdsverk anser att skyddet av jordbruksmark som produktionsresurs
framför allt är en jordbrukspolitisk fråga, som närmast synes
böra behandlas av jordbruksutredningen och jordförvärvsutredningen i den
mån nuvarande möjligheter i form av planinstitut, förvärvsregler m. m. bedöms
som otillräckliga.

Statens planverk anför följande.

För att ge skydd åt jordbruksmark kan kommunerna i huvudsak använda
sig av byggnadslagstiftningen och naturvårdslagstiftningen. Att döma av
det kommunala arbetet med program för fullföljande av den fysiska riksplaneringen
vill kommunerna främst använda de instrument byggnadslagstiftningen
anvisar för reglering av bebyggelseutvecklingen. I vissa fall har
kommunerna anmält att de överväger fastställelse av generalplan för att
ge ett mer permanent skydd åt jordbruksmarken. Vid utgången av den
fysiska riksplaneringens planeringsskede bör det vara möjligt att bedöma
i vilken utsträckning byggnadslagstiftningens instrument utnyttjats för att
tillgodose jordbrukets intressen. Innan bl. a. denna bedömning gjorts, saknas
anledning att bestämma nya former för skydd åt jordbruksmark, som förstärker
de instrument nuvarande lagstiftning tillhandahåller.

Statens lantmäteriverk anser att eventuella nya former för effektivt skydd

CU 1975/76:1

av jordbruksmark i forsta hand bör övervägas i samband med den översyn
av byggnadslagstiftningen som pågår. Skäl att låta jordbruksutredningen
och jordförvärvsutredningen få i uppdrag att framlägga förslag rörande denna
fråga finns inte enligt lantmäteriverkets mening. Självfallet bör emellertid
också den jordbrukspolitiska lagstiftningen ges en sådan inriktning och utformning
att den bidrar till ett säkerställande av de avvägningar som görs
mellan olika markanvändningsintressen.

LRF ansluter sig till vad som i motionen anförts om behovet av att ge
jordbruks- och skogsmark ett planmässigt skydd.

Beträffande den i motionen 1784 upptagna frågan om sättet för
redovisning av jordbrukets intressen anförs bl. a. följande.

Lantbruksstyrelsen avser att i samråd med planverket inom den närmaste
tiden komplettera anvisningarna om redovisning av jordbrukets intressen
i kommunal översiktsplanering. Styrelsen finner att redovisning av jordbruksintresset
i den fysiska riksplaneringen i sitt näringspolititiska och regionala
sammanhang kan ske inom ramen för de nu beslutade principerna
för det regionala planeringsarbetet.

Statens planverk understryker det angelägna i att redovisningsarbetet vad
gäller jordbrukets intresseområden bedrivs skyndsamt. Regionala hushållningsprogram
för jordbruksmarken skall enligt regeringens beslut utarbetas
i vissa delar av landet. Detta torde förutsätta att översiktliga intresseredovisningar
upprättas av lantbruksnämnder i samråd med berörda kommuner
på ett tidigt stadium av planeringsskedet. Staten bör ta det ekonomiska
ansvaret för inventeringsarbetena.

LRF anser att ett uttalande av riksdagen om behovet av en bättre redovisning
av jord- och skogsbrukets intressen även bör omfatta ett krav
på en översyn av äldre planer, motsvarande t. ex. vad regeringen anfört
i denna fråga vid sitt beslut om den fysiska riksplaneringens programskede.

Den i motionen 1796 behandlade frågan om bevarandet av högproduktiv
skogsmark har föranlett bl. a. följande kommentarer.

Statens planverk anför att nyligen genomförda ändringar i skogsvårdslagen
och naturvårdslagen syftar till att i god tid kunna reglera skogsbrukets rationella
bedrivande med hänsyn till rimliga anspråk från andra markanvändningsintressen.
Naturvårdsverket, planverket och skogsstyrelsen överväger
att gemensamt låta utarbeta anvisningar för hur skogsbrukets och
naturvårdens intressen kan behandlas i den kommunala planeringen.

Enligt domänverket är det knappast möjligt att totalt förbjuda permanent
bebyggelse på den högproduktiva skogsmarken om vissa tätorter i södra
Sverige över huvud taget skall kunna expandera. Exploatering av mark för
fritidsbebyggelse bör däremot i regel förläggas till den mindre goda skogsmarken.

Länsstyrelsen i Malmö hus län anför följande.

Vad gäller avvägningen mellan friluftslivets och skogsbrukets anspråk
skiljer sig Malmöhus län genom sin höga befolkningstäthet och stora åker -

CU 1975/76:1

areal avsevärt från landet i övrigt. Den allemansrättsligt tillgängliga arealen
utgör sålunda endast omkring 800 m! per person. I detta län är en planeringsprincip
som innebär att friluftslivet generellt skall vika för skogsbrukets
intressen därför inte lämplig. I stället måste en noggrann intresseavvägning
göras, grundad på ett väl genomarbetat och politiskt behandlat
beslutsunderlag. Man bör därvid givetvis söka att tillvarata möjligheterna
att bedriva rationellt skogsbruk inom därför lämpliga områden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att anledning saknas att generellt prioritera
skogsbruket. Länsstyrelsen hänvisar härvid till storleken av de för
skogsproduktion lämpliga markerna jämfört med de relativt sett små arealer
som krävs för bebyggelse och därmed sammanhängande rekreativa anläggningar.

Utskottet

I föreliggande motioner begärs dels att utredning skall verkställas om
hur jordbruksmark skall skyddas mot exploatering för bebyggelse, dels att
riksdagen skall göra uttalanden om principerna för hur jordbruksintresset
skall tillvaratas i den fysiska planeringen, dels att regeringen skall utfärda
bestämmelser i ämnet.

I motionerna framhålls att det mot bakgrund av världens situation i fråga
om livsmedelsförsörjningen är angeläget att våra naturliga produktionsresurser
så långt möjligt utnyttjas för jordbruksproduktion. Större restriktivitet
än hittills krävs därför med att ta i anspråk jordbruksmark för tätbebyggelse,
vägbyggande m. m. En utgångspunkt för planeringen bör enligt motionen
598 vara att brukningsvärd jordbruksmark i princip inte får tas i anspråk
för andra ändamål annat än när realistiska alternativ saknas. De arealer
åker- och betesmark som nu brukas är enligt motionen med begränsade
undantag att betrakta som odlingsvärda på lång sikt. De markplanerande
myndigheterna bör enligt motionen 278 åläggas en bättre hushållning med
jordbruksmarken. 1 motionen 594 föreslås att bebyggelse på åkerjord endast
bör få ske efter tillstånd av länsstyrelse och då endast efter anförandet av
mycket starka skäl. Enligt motionen 874 bör 1972 års jordbruksutredning
eller annan lämplig statlig utredning få tilläggsdirektiv att skyndsamt utreda
vilka åtgärder som behöver vidtas för att jordbruksmark som är lämplig
för livsmedelsproduktion också skall utnyttjas härför. Kompletterande riktlinjer
för den fysiska planeringen bör enligt motionen 1784 anges, innebärande
att intresset av att bevara produktiv åkermark klart bör gå före
intresset att exploatera sådan mark för andra ändamål. Därvid förutsätts
de långsiktiga hushållningsaspekterna böra tillmätas särskilt stor vikt, varjämte
även lantbrukets betydelse för det lokala sysselsättnings- och serviceunderlaget
bör beaktas.

Högproduktiv skogsmark bör enligt motionen 1796 såvitt möjligt inte
tas i anspråk för bebyggelse eller motsvarande användning. Hushållning

CU 1975/76:1

med sådan skogsmark anses vara motiverad inte minst med tanke på den
framdeles väntade virkesbristen. Kommuner och andra planerande myndigheter
bör enligt motionen åläggas bästa möjliga hushållning med de högproduktiva
markerna. Det rörliga friluftslivet bör enligt motionen 1784 planeras
så, att det inte behöver inkräkta på en normal jord- och skogsbruksproduktion.

De i motionerna upptagna frågorna har upprepade gånger under senare
år varit föremål för behandling i jordbruksutskottet med anledning av motioner
som remitterats till utskottet. Redan år 1969 uttalade sålunda jordbruksutskottet
att ur jordbruksekonomisk synpunkt god åkerjord i goda
lägen såvitt möjligt bör bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion samt att
högvärdig jordbruksmark inte bör las i anspråk för tätbebyggelseändamål
om en från samhällsbyggandets synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas
på annan för jordbruket mindre värdefull mark (JoU 1969:21).
Detta uttalande skall enligt 1972 års riksdagsbeslut om den fysiska riksplaneringen
beaktas av vederbörande myndigheter vid prövning av kommunernas
utbyggnadsplaner.

Senast behandlade utskottet föregående år motioner rörande jordbruket
och markanvändningsplaneringen (JoU 1974:6, rskr 1974:97). Utskottet anförde
då bl. a. att frågan om hur stor areal jordbruksmark vi bör ha i produktion
och om vilka markområden med avseende på kvalitativa egenskaper,
som bör bevaras för jordbruksändamål, har starkt samband med
frågan om jordbruksproduktionens omfattning samt har betydelse även för
jordbruksrationaliseringen. Bl. a. med hänsyn till att 1972 års jordbruksutredning
hade att överväga frågan om jordbruksproduktionens omfattning
föreslog utskottet att ett antal av de behandlade motionerna skulle överlämnas
till utredningen. Detta blev också riksdagens beslut.

Såsom framgår av redovisningen i det föregående härefter riksdagsbeslutet
om den fysiska riksplaneringen genomförts ett programarbete i kommunerna
i syfte att få fram underlag för hur de i riksdagsbeslutet godkända riktlinjerna
skulle följas upp i den kommunala planeringen. Regeringen har genom beslut
den 20 februari 1975 och vid några senare tillfällen tagit ställning till de
kommunala programmen och utfärdat riktlinjer för det fortsatta planeringsarbetet.
De allmänna riktlinjerna, såvitt avser behandlingen av jordbrukets
och skogsbrukets markanspråk, har refererats i det föregående. I förteckning
över propositioner, som avses bii lämnade till 1975 års riksmöte, aviseras
vidare en proposition med redovisning av resultatet av det kommunala
programarbetet rörande den fysiska riksplaneringen m. m.

Regeringens ställningstaganden til! de kommunala programmen har gjorts
efter det att de nu behandlade motionerna väckts. De i ärendet hörda remissinstanserna
har genomgående ansett att de i motionerna framförda yrkandena
till stora delar redan tillgodosetts genom nyssnämnda regeringsbeslut.
LRF anser det angeläget att även riksdagen för sin del gör motsvarande
uttalanden såsom riktlinjer för den fysiska riksplaneringen.

CU 1975/76:1

Utskottet har att i detta sammanhang yttra sig angående de i förevarande
motioner upptagna frågorna om hur jordbrukets och skogsbrukets intressen
bör behandlas i den fysiska planeringen. Utskottet ställer sig bakom de
riktlinjer som angetts i förutnämnda regeringsbeslut av den 20 februari 1975.
Restriktivitet bör iakttas med att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål.
Kommande ställningstaganden med anledning av 1972 års jordbruksutrednings
förslag om jordbruksproduktionens framtida omfattning bör kunna
ge en bättre grund för att bedöma jordbrukets markbehov än vad som
f. n. finns.

Utskottet finner det angeläget att i områden, där andra markanvändningsintressen
konkurrerar eller väntas komma att konkurrera med jordbruket,
det inom ramen för den översiktliga planeringen i ett så tidigt skede
som möjligt klarläggs om och hur en ändrad markanvändning skall ske.
Det blir i sådana fall fråga om avvägningar mellan förutom jordbrukets
intressen bl. a. behovet av ändamålsenliga tätortsbildningar samt av rekreationsområden.
Det blir ofta även fråga om att bedöma utvecklingen i ett
regionalt sammanhang. Utskottet anser att nu angivna synpunkter liksom
även de i motionerna framförda synpunkterna i allt väsentligt blir tillgodosedda
i den fortsatta planering som avses med regeringens beslut i ämnet.
Det förutsätts att kommunerna skall samarbeta med varandra och samråda
med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd när program utarbetas för hushållning
med jordbruksmarken.

Restriktiviteten med att ta i anspråk jordbruksmark för annan användning
än jordbruk bör enligt utskottets mening främst avse de för landsdelen
eller trakten bättre jordbruksområdena. I sådana områden bör jordbruksmark
ej tas i anspråk för bebyggelse eller annan exploatering om alternativa markområden
rimligen kan disponeras för ändamålet. Det innebär att jordbruksintresset
bör tilläggas klart större vikt än tidigare, när det vägs mot andra
intressen i markanvändningsplaneringen.

Det sagda bör gälla inte endast när ny bebyggelse planeras utan även
när ianspråktagande av jordbruksmark för andra ändamål, t. ex. kommunikationsleder,
ifrågasätts. En ny väg kräver kanske inte så stor areal, men
den kan förorsaka betydande intrång om den dras genom ett jordbruksområde
på sådant sätt att gårdarnas jordbruksmark i stor utsträckning skärs
sönder. Ofta är det möjligt att finna alternativa sträckningar som gör att
intrånget blir obetydligt eller som är mera tillfredsställande från arronderingssynpunkt.
Utskottet är medvetet om att betydande ansträngningar ofta
görs för att minska olägenheterna för jordbruket av nya vägdragningar. Utskottet
vill likväl i detta sammanhang särskild understryka vikten av att,
även om det innebären viss fördyring av vägbygget, en sådan vägsträckning
eftersträvas som gör intrånget för jordbruket så litet som möjligt.

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till redan vidtagna åtgärder
finner utskottet inte erforderligt att f. n. förorda tilläggsuppdrag till jordbruksutredningen
och jordförvärvsutredningen beträffande markanvänd -

CU 1975/76:1

ningsfrågorna. Dessa utredningar har redan såsom viktiga moment i sina
uppdrag att beakta dessa frågor. Enligt vad planverket anför i sitt remissyttrande
avser kommunerna främst att reglera bebyggelseutvecklingen med
stöd av byggnadslagstiftningen. Vid utgången av den fysiska riksplaneringens
planeringsskede bör det såsom planverket anfört vara möjligt att
bedöma i vilken utsträckning byggnadslagstiftningens instrument utnyttjats
för att tillgodose jordbrukets intressen. När denna bedömning gjorts kan
finnas anledning att överväga nya former för skydd åt jordbruksmark, som
förstärker de instrument nuvarande lagstiftning tillhandahåller.

De av regeringen utfärdade riktlinjerna rörande behandlingen av skogsbrukets
markanspråk innebär att större krav på hushållning med landets
skogsresurser bör ställas. I regeringsbeslutet uttalas också att rörligt friluftsliv
och rationellt skogsbruk oftast torde kunna kombineras samt att det kan
finnas anledning att ta upp frågan om eventuellt behov av restriktioner
för fritidsbebyggelsens utveckling för att tillgodose skogsbrukets intressen.
Skogsstyrelsen, naturvårdsverket och planverket överväger, enligt vad planverket
anför i sitt remissyttrande, att gemensamt utarbeta anvisningar för
hur skogsbrukets och naturvårdens intressen kan behandlas i den kommunala
planeringen.

Utskottet anser att med angivna riktlinjer förutsättningarna har förbättrats
för genomförandet av en angelägen hushållning med våra skogsmarker.
Det finns inom landet så stora arealer svagt producerande mark att det
i allmänhet bör vara möjligt att undvika att ta i anspråk högproducerande
skogsmark för fritidsbebyggelse. Skogsmark som ligger i närheten av tätorter,
blir ofta starkt utnyttjade av det rörliga friluftslivet. Rationellt skogsbruk
kan med viss inskränkning bedrivas även inom dessa områden, om stigar
och leder ordnas förden rekreationssökande allmänheten. Om för friluftslivet
lämpliga områden och anordningar sålunda iordningställs, bör det vara möjligt
att i övrigt driva skogsbruk främst med sikte på hög produktion.

Föreliggande motioner föranleder i övrigt inte något särskilt uttalande
från jordbruksutskottets sida.

Stockholm den 21 maj 1975
På jordbruksutskottets vägnar
UNO HEDSTRÖM

Närvarande: herrar Hedström (s), Magnusson i Tanum (s), Kronmark (m),
Jonasson (c), fru Anér (fp), herr Lindberg (s)*, fru Olsson i Helsingborg
(c), herrar Takman (vpk)*. Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c),
fru Ohlin (s), herrar Stadling (s). Bergqvist (s)*, fru Andersson i Hjärtum
(c) och herr Johansson i Vrångebäck (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

CU 1975/76: 1

Bilaga S

HALDEN

STRÖMSTAD

TANUM

MUNKEDAL

SOTENÄS

UDDEVALLA

LYSEKIL

ORUST

20 km

+ + + + + RIKSGRÄNS

KOMMUNGRÄNS

HOGDALSNÄSET

CU 1975/76:1

Bilaga 4

SINGLEFJORDEN

SVINESUND

SELÄTER

KOBBUNGEN +

F. " , 0

: _ LERVIK

. i K y'' .

< KALVIK
SUNDSVIK é

*:D i T

* I f y

LUNNEVIKEN •/

F. /-X.

+• tl.l

HOGDALSNÄSET

0,5

2 km

',5

Regeringens beslut äng. general -

planläggn. av Hogdalsnäset

Område som omfattas av Strömstad
kommuns planering för del av
Hogdalsområdet

GOTAB 75 10019 S Stockholm 1975