Med anledning av motioner rörande byggnadslagstiftningen m. m. (Betänkande 1978/79:CU2 Civilutskottet)

CU 1978/79:2

Civilutskottets betänkande
1978/79:2

med anledning av motioner rörande byggnadslagstiftningen m. m.

1 Motionerna

Utskottet behandlar i detta betänkande motionerna 1977/78:

270 av Bo Forslund m. fl. (s) vari föreslås att riksdagen beslutar hos
regeringen hemställa att frågan om en planmässig sanering efter industriers
nedläggning närmare utreds,

273 av Tommy Franzén m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen hemställa om en snabbutredning för att tillgodose
behovet av personalutrymmen för servicearbeten,

2. att hos regeringen hemställa om förslag till de ändringar i byggnadsstadgan
som föranleds av den under punkt 1 nämnda utredningen,

279 av Inga Lantz m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen hos regeringen
hemställer om förslag till komplettering av byggnadsstadgan i syfte att uppnå
barnsäkerhet även i lägenheter byggda före den 1 juli 1973 och att denna
komplettering även skall innefatta en skyldighet för fastighetsägaren att
utföra årlig kontroll av barnsäkerhetsanordningarnas funktionsduglighet,

313 av Ulla Tillander m. fl. (c, s, fp) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att statens planverk ges i uppdrag att utforma regler och
riktlinjer för tillgodoseende av barns lekmiljö i enlighet med vad som
anförts,

400 av Per Olof Håkansson (s) och Oskar Lindkvist (s) vari föreslås att
riksdagen hos regeringen begär förslag om komplettering av byggnadsstadgan
i enlighet med vad som anförts i motionen,

620 av Per Bergman m. fl. (s) vari föreslås att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att förslag bör föreläggas riksdagen om samordning av
de lagregler med vilka den fysiska riksplaneringens intentioner skall
hävdas,

624 av Per Olof Håkansson (s) och Hans Pettersson i Helsingborg (s) vari
föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att överväganden
och förslag snarast bör initieras för att förebygga att brister i
planläggningen enligt byggnadslagstiftningen hämmar ett ökat bostadsbyggande,

848 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att justitiedepartementet låter utreda möjligheterna att tillämpa

1 Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 2

CU 1978/79:2

formerna för rättegång i tvistemål om mindre värden, även när det gäller
tvister framför allt i byggnads- och planärenden mellan rättsägare och
kommunen resp. länsstyrelsen,

897 av Olof Palme m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs (4) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för att förbättra planberedskapen i kommunerna,

1362 av Bonnie Bernström (fp) och Margareta Andrén (fp) vari hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av
bestämmelser i byggnadsstadgan om markreservation för förskolor och
fritidshem,

1365 av Sonja Fredgardh (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
hemställer att man vid beredningen av frågan om ny byggnadslag beaktar
möjligheterna till större insyn och inflytande i vägfrågor för kommuner och
enskilda markägare,

1379 av Wivi-Anne Radesjö m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller att en kartering utförs i enlighet med vad som anförts i
motionen,

1395 av Åke Wictorsson m. fl. (s) vari, med hänvisning till motiveringen i
motionen 1977/78:1392, föreslås att riksdagen beslutar

1. att uttala att fortsatt planläggning av enskild fritidsbebyggelse i våra
skärgårdsområden inte bör ske,

2. att hos regeringen begära att rekreationsberedningen får i uppdrag att
framlägga förslag till nytt planinstitut som förhindrar avstyckning och
försäljning av uthyrningsstugor i rekreationsområde,

3. att hos regeringen begära att skärgårdarna förklaras som primära
rekreationsområden,

1676 av Lennart Bladh (s) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att en översyn av gällande bestämmelser
beträffande byggnaders tillgänglighet förbi. a. hörselskadade kommer
till stånd,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen framförts om
hörselskadade,

1678 av Tore Claeson m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen hos regeringen
hemställer om förslag till sådan lagstiftning beträffande grundvattensnivån
som förordas i motionen,

1688 av Olof Palme m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs (2) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att riksdagen bör
föreläggas förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan som främjar
planläggning från bostadsförsörjningssynpunkt i enlighet med vad i
motionen anförts.

CU 1978/79:2

2 Uppgifter i anslutning till motionerna

2.1 Bostadssociala hänsyn vid planläggning, m. m.

Bygglagutredningen (SOU 1974:21) föreslog allmänna riktlinjer för planeringens
syfte och inriktning i stort. Enligt förslaget skulle lagstiftningen
innehålla bestämmelser av innehåll bl. a. att planläggning skall syfta till en
socialt och i övrigt god miljö för människorna och att vid planläggning skall
beaktas olika offentliga verksamheters, näringsverksamheters och andra av
samhället godtagna verksamheters behov med avseende på markanvändningen.
Förslaget omfattade innehållet i bestämmelser om bebyggelsemiljöns
egenskaper, bl. a. funktionskrav syftande till en socialt och eljest god
miljö och med tillgång till samhällelig service.

Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna lade i slutbetänkandet
(SOU 1975:51 s. 22-227, 503-505) fram ett förslag till lag om ändring i
byggnadsstadgan (BS). Förslaget avsåg dels att föreskrifterna om planläggning
i 9 § BS skulle kompletteras med en hänvisning till bostadsförsörjningens
krav, dels att reglerna för uppgörande av stadsplan i 12 § 1 mom. BS
skulle kompletteras med ett uttryckligt krav på god social miljö, dels att 56 § 1
mom. BS skulle stadga en prövning av ansökan om byggnadslov mot
bakgrund även av gällande bostadsförsörjningsprogram. Den sistnämnda
ändringen syftade till att öppna möjlighet att som förutsättning för byggnadslov
bl. a. ställa krav på viss lägenhetsfördelning. I fråga om möjligheten
att ställa motsvarande krav i detaljplan anförde utredningarna att praxis var
oklar men att 12 § 2 mom. BS borde kompletteras med en klar regel därom för
det fall att ovisshet skulle kvarstå om de formella möjligheterna till en
reglering av lägenhetsfördelningen.

I prop. 1976/77:100 bilaga 16 (s. 105) anfördes att remissbehandlingen av
utredningarnas förslag i denna del visat att förslagen inte kan behandlas
isolerade från det reformarbete som pågår i fråga om byggnadslagstiftningen
och att förslagen därför kommer att behandlas i anslutning till detta
arbete.

Utredningsförslaget togs upp i motion (s). Utskottet (CU 1976/77:26 s. 7)
hänvisade till bedömningen i budgetpropositionen och ansåg att lagförslaget
då inte borde sakbehandlas av riksdagen.

2.2 Markreservation för daghem m. m.

Barnstugeutredningen (SOU 1972:26 och 27) föreslog bl. a. dels skyldighet
för kommun att reservera mark för förskoleändamål i samband med all
planläggning av mark för bebyggelse, dels att behovet av förskoleplatser
skulle helt tillgodoses i nya bostadsområden med minst 200 lägenheter. Dessa
förslag togs inte upp i propositionen 1973:136 om förskoleverksamheten. Med
anledning av propositionen väcktes emellertid två motioner i ämnet. Sålunda
föreslogs i en motion (fp) att riksdagen skulle begära att regeringen tog upp

1* Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 2

CU 1978/79:2

förhandlingar med Svenska kommunförbundet angående åtgärder för att
tillgodose behovet av förskoleplatser i nybyggda bostadsområden med minst
200 lägenheter. I en motion (vpk) föreslogs att bindande bestämmelser
rörande reservation av tillräcklig mark för förskoleverksamheten skulle
utarbetas. Socialutskottet (SoU 1973:30 s. 21) hänvisade till bedömningar i
den nämnda propositionen, bl. a. att det av kommuns ställning som
huvudman för den fysiska planeringen följer att den skall tillse att mark
reserveras för skilda behov, bl. a. förskolans, samt att kommunerna själva får
göra avvägningar av behovet mellan äldre och nya bostadsområden.
Utskottet avstyrkte motionsförslaget. 1 reservationer (fp) och (vpk) hävdades
motionernas resp. ståndpunkter. Riksdagen följde utskottet.

I socialutskottets betänkande SoU 1975/76:28 (s. 19, res. s. 5Obehandlades
ett förnyat motionsförslag (vpk) om bindande normer för markreservation för
barnstugeverksamheten. Utskottet intog samma principiella ståndpunkt som
tidigare.

Motionsförslag i ämnet har senast behandlats i civilutskottets betänkande
CU 1976/77:26 (s. 7). 1 en motion (fp) begärdes ett uttalande om behovet av
bestämmelser i byggnadslagstiftningen om markreservation för förskolor och
fritidshem. 1 en annan motion (vpk) föreslogs ett uttalande om att stadsplan
för nybyggnad inte bör godkännas om den inte tar upp utrymme för
barnomsorgens behov, varvid 10 m2 inomhusyta per lägenhet bör anges som
minimum. Utskottet ansåg att frågan täcktes genom behandlingen av det
ovan under 2.1 redovisade motionsförslaget (s) om planläggning från
bostadsförsörjningssynpunkt och avstyrkte enhälligt motionerna.

I planverkets råd och anvisningar år 1975 för planering av bostadsbebyggelse,
Bostadens grannskap, ges riktlinjer för den bedömning av boendemiljöns
egenskaper som skall inrymmas i länsstyrelsernas granskning av
stadsplaner och byggnadsplaner. I fråga om förskolor sägs bl. a.: ”Mark bör
reserveras för att tillgodose ett beräknat maximalt utbyggnadsbehov för
förskolor.”

Det utbyggnadsprogram för barnomsorgen som riksdagen anslöt sig till
våren 1976 innebär bl. a. att det under femårsperioden 1976-1980 skall börja
byggas 100 000 nya platser i daghem och 50 000 nya platser i fritidshem -platser som skall vara färdiga 1977-1981. Utbyggnaden skall grunda sig på en
bedömning som görs lokalt i varje kommun. Socialutskottet har senast i
betänkandet SoU 1978/79:1 behandlat frågor om barnomsorgen.

Enligt regeringens bemyndigande har tillkallats planeringsgruppen (S
1976:03) för barnomsorg. Dess uppgift är att på grundval av de praktiska
erfarenheterna förbättra underlaget för kommunernas utbyggnadsplanering
och beräkningar av platsbehovet inom barnomsorgsplanema.

I statskontrollkommitténs delbetänkande lil (Ds Kn 1978:3) Ökat kommunalt
ansvar för barnomsorgen har kritiserats formerna för den nuvarande
barnomsorgsplaneringen och bl. a. förordats en bättre samordning av
barnomsorgsplaneringen och övrig ekonomisk långtidsplanering. Kommit -

CU 1978/79:2

tén anser också att kommunerna måste ges ett betydligt förbättrat planeringsunderlag.

2.3 Planläggning i skärgårdsområden m. m.

Frågan om inriktningen av fritidsbebyggelsen mot enskilt ägda hus eller
stugbyar och uthyrningsstugor har berörts inom den fysiska riksplaneringen.
Sålunda ströks det under i prop. 1972:111 att tillräckliga arealer i attraktiva
lägen i den kommunala planeringen bör sättas av för övernattningsanläggningar
som t. ex. campingplatser och stugbyar. Det är enligt propositionen
uppenbart att ett stort antal hushåll även i framtiden av olika skäl kommer att
sakna eget fritidshus. Andra möjligheter måste därför finnas för framför allt
dessa människor att under längre eller kortare tid vistas i direkt kontakt med
naturen. Särskilt i storstädernas närhet är det angeläget att den kommunala
planeringen inriktas på att mark för t. ex. stugbyar och campingplatser skall
kunna ställas till förfogande även i ett längre tidsperspektiv. Enligt propositionen
föreligger det annars stor risk att möjligheterna att skapa tillräckliga
sådana alternativ spolieras genom en alltför intensiv utveckling av den
enskilda fritidsbebyggelsen. Riksdagen (CU 1972:35) anslöt sig i dessa
stycken till bedömningarna i propositionen.

1 prop. 1972:111 liksom i civilutskottets betänkande (CU 1972:35) understryks
att kravet på ökad planmässighet inte behöver innebära minskade
möjligheter till enskilt fritidsboende eller minskad valfrihet för det enskilda
hushållet att välja önskad bebyggelsetyp. Vidare understryks, både i
propositionen och i civilutskottets betänkande, att planeringskravet inte
heller innebär att fritidsbebyggelse endast skall tillåtas i form av stora
tätbyggda fritidsbyar. Enligt propositionen erbjuder skilda delar av landet
olika naturtyper och har olika högt exploateringstryck. Kravet på större
planmässighet utgår från önskemålet att dessa skilda förutsättningar skall
beaktas vid bedömningarna av fritidsbebyggelsens utveckling så att tillgängliga
rekreationsresurser utnyttjas på ett för alla parter ändamålsenligt sätt. I
anslutning härtill påpekades att stora delar av landet är väl lämpade för en
utveckling av spridd fritidsbebyggelse i form av enstaka hus eller mindre
husgrupper. Genom nyligen genomförd ändring i byggnadslagen (prop. 1976/
77:122, CU 1976/77:35, rskr 1976/77:310) har ett enklare administrativt
förfarande möjliggjorts när det är fråga om att komplettera befintlig
bebyggelse på landsbygden med ett begränsat antal byggnader.

Riksdagens beslut med anledning av regeringens proposition om planering
och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism (prop. 1975/
76:46, CU 1975/76:2) utgår beträffande markanvändningsfrågor i väsentliga
delar från riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Beslutet innebar bl. a. att
riksdagen godtog att 24 områden klassificerades som primära rekreationsområden.
Gemensamt för dessa är att behovet av en mer samlad planering och
samordning av samhällsinsatserna där ansågs särskilt starkt. Det ansågs i

CU 1978/79:2

första hand viktigt att erforderliga markområden reserveras för att möjliggöra
en utveckling på sikt. Bland områdena ingår bl. a. norra Bohusläns skärgård,
Östergötlands och norra Kalmar läns skärgårdar, Södermanlands skärgård
och Norrbottens skärgård. Vidare angavs beträffande områdena kring de tre
storstäderna att de var arealmässigt begränsade i förhållande till folkmängden
och att de därför i första hand måste utnyttjas för närrekreation.

I den till regeringens beslut om den fortsatta fysiska riksplaneringen fogade
allmänna promemorian (s. 48—49) anförs bl. a. följande.

Fritidsbebyggelsen har inom flera av områdena med geografiska riktlinjer
utvecklats på ett sätt som inte står i god överensstämmelse med riktlinjerna
för hushållning med mark och vatten. Riktlinjerna tar sikte på att tillräckliga
områden skall avsättas för bl. a. naturvård, friluftsliv och olika övernattningsanläggningar
som stugbyar och campingplatser. Sådana överväganden bör
enligt riktlinjerna ske samlat i översiktlig planering. Fortfarande saknas dock
översiktliga planöverväganden för flera områden med geografiska riktlinjer
samtidigt som många kommuner i dessa områden anvisar ett betydande antal
områden för detaljplanerad fritidsbebyggelse.

Kravet på översiktlig plan som tillgodoser statsmakternas riktlinjer bör
hävdas starkare inom sådana områden inför kommunernas fortsatta planeringsarbete.
För områden med geografiska riktlinjer bör därför länsstyrelserna
föra överläggningar med kommunerna om behovet av översiktlig
planering i enlighet med statsmakternas beslut år 1975 över programskedet. I
planeringsarbetet bör förutsättningar för lika bebyggelseformer och upplåtelseformer
m. m. undersökas. I områden med stort rekreationsvärde bör
beaktas önskvärdheten av att skapa förutsättningar för ett högt utnyttjande
av bebyggelsen. Vidare bör beaktas förutsättningarna för att på sikt upprätthålla
eller utveckla en stabil sysselsättning och möjligheterna att stödja och
utveckla befintlig service. Länsstyrelserna bör rekommendera kommunerna
att inte annat än undantagsvis föra fram detaljplaner för fritidsbebyggelse för
fastställelseprövning innan en sådan översiktlig planläggning har genomförts
och behandlats inom kommunerna.

För att samordna de statliga insatserna för rekreation och turism har en
särskild beredning tillkallats. Beredningen (rekreationsberedningen) har
våren 1978 avgett rapporten (Ds Jo 1978:2) Statliga insatser för turism och
rekreation, vilken bereds inom jordbruksdepartementet. Beredningen har
bl. a. föreslagit att åtgärder vidtas för att stimulera till uthyrning av bl. a.
privata fritidshus.

Våren 1978 tillkallades en utredning om fritidsboendets framtida utveckling
med direktiv som spänner över ett brett område. Utgångspunkten för
kommitténs arbete skall enligt direktiven vara att olika samhällsgrupper skall
ha frihet att välja mellan olika sätt att utnyttja fritiden liksom att samhället
bör medverka härtill och till att fritidsboendet utvecklas i former som är
förenliga med naturvårdens krav och kravet på en god hushållning med
naturresurser, energi och samhällsekonomiska resurser. Bland frågor som
skulle prioriteras har tagits upp samhällets möjligheter att kontrollera att
avtalade upplåtelseformer bibehålls.

CU 1978/79:2

2.4 Planering för vägar

I väglagen (1971:948) och vägkungörelsen (1971:954 ändrad 1977:1130)
finns regler om byggande av allmän väg. Statsmakterna beslöt - med
utgångspunkt i bl. a. decentraliseringsutredningens förslag - om ett nytt
planeringssystem för väghållningen i ett långsiktigt perspektiv. Sammanfattningsvis
innebär planeringssystemet följande för den regionala och centrala
planeringen.

Planeringen av det statliga och statskommunala vägnätet utgår från
behovsinventeringar för en 15-årsperiod, en s. k. perspektivplanering. Vid
perspektivplaneringen beskrivs konsekvenserna av alternativa inriktningar
och medelsutrymmen för väghållningen. Denna planering avses ge förutsättningar
för en koordinering mellan vägplaneringen, den regionala trafikplaneringen,
länsplaneringen och den fysiska samhällsplaneringen. Perspektivplanerna
revideras vart femte år.

Den inbördes tidsordningen mellan åtgärderna behandlas i flerårs- och
fördelningsplan för stats- resp. statskommunvägar. Dessa planer revideras
dels vart femte år - samordnat med övrig planeringsverksamhet i samhället -dels också en gång mellan dessa revideringstillfällen om så befinns lämpligt.
Länsstyrelserna ges bemyndigande att fastställa planerna för länsvägnätet
medan planerna i övrigt fastställs av vägverket.

För drift av statsvägar upprättas en driftplan, som omfattar fem år, där
prioritering av olika åtgärder sker.

För byggande och drift av statliga vägar upprättas slutligen programbudgeter
som omfattar den närmaste treårsperioden. De revideras och fastställs
för ett år i sänder.

I det nya planeringssystemet tillmäts den regionala utvecklingsplaneringen
och den fysiska samhällsplaneringen större vikt vid vägplaneringen än
tidigare. Denna samordning kräver utbyte av information avseende lokalisering
av verksamheter som ger upphov till vägtrafik. Lämpliga terrängkorridorer
för vägsystemets framtida utbyggnad behövs framför allt i anslutning
till tätorter.

Inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan
skall enligt 14 § väglagen väg byggas i överensstämmelse med
planen. I lagrummet anges vidare att om annars särskilda bestämmelser gäller
för marks bebyggande och användning (regionplan, utomplansbestämmelser
eller naturvårdsföreskrifter) skall vägen läggas så att syftet med bestämmelserna
inte motverkas.

För byggande av väg skall upprättas arbetsplan. Arbetsplan får uppdelas i
förberedande och kompletterande arbetsplan. Den fysiska planeringen av
statliga vägar delas in i tre skeden: lokaliserings-, utrednings- och detaljprojektering.
Lokaliseringsprojekteringen bör resultera i att en terrängkorridoreller
alternativt flera - läggs ut. Utredningsprojekteringen skall resultera i
principförslag till väglösning, linjeföring, kostnader m. m. Detaljprojekte -

CU 1978/79:2

ringen syftar till att fl fram en arbetsplan som kan prövas för fastställelse och
utgöra tekniskt underlag för byggandet. Decentraliseringsutredningen föreslog
att dessa tre stadier skulle föras samman till två, ett lokaliserings- och ett
detaljprojekteringsstadium. Kommunikationsministern förutsatte (prop.
1977/78:10 s. 48) att förslaget skulle ingående prövas av vägverket. Vidare
anfördes att det är av vikt att projekteringen får en utformning som väl knyter
an till den kommunala fysiska planeringen.

Enligt 16 § väglagen skall vid utarbetande av arbetsplan ske samråd i fråga
om vägens sträckning och vägföretagets utformning i övrigt med berörda
fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt
intresse i saken. I vägkungörelsen föreskrivs i 27 § bl. a. följande om detta
samråd. Samråd skall ske med länsstyrelse samt med lokala organ och
sammanslutningar som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Kommun och
känd ägare till varje fastighet som berörs skall beredas tillfälle att framföra
sina synpunkter vid sammanträde på platsen.

Vidare skall enligt 17 § väglagen arbetsplan utställas för granskning. Såväl
kommun som markägare skall enligt 30 § vägkungörelsen underrättas om
detta och om tid för anmärkningar mot planen.

Bygglagutredningen (BLU) har i sitt betänkande (SOU 1974:21 s. 410 ff.)
behandlat frågan om hur beslutsordningen vid lokalisering och utförande av
väg borde ske. I byggnadslagstiftningen skall enligt utredningen läget av väg
bestämmas genom planläggning. I ett av BLU föreslaget planinstitut -kommunplan - skall vägsträckningen i grova drag anges. Detaljplanering
torde få ske i form av arbetsplan enligt väglagen. Vid upprättande av denna
skall tillses att väg kommer att byggas enligt översiktsplan. Vid utarbetande
av arbetsplan skall tillses att samråd sker med bl. a. berörda fastighetsägare
och myndigheter. Sedan planen upprättats skall den efter granskning
fastställas av vägverket i samråd med länsstyrelsen. Om arbetsplan skall träda
i stället för byggnadsplan måste tillses att arbetsplanen uppfyller krav
motsvarande dem som skulle ställas på byggnadsplanen. Väglagens regler för
samråd bör alltså ändras så att de överensstämmer med vad som föreslås gälla
beträffande byggnadslagstiftningen.

BLU (s. 262-269) anför beträffande medborgarinflytande att åtgärder krävs
för att förbättra informationen till medborgarna i planfrågor. Medborgarinflytandet
skall oavsett vilken plannivå det gäller- översiktlig eller detaljnivå -få göra sig gällande så tidigt som möjligt i beslutsprocessen. Särskilt viktigt är
detta såvitt avser den översiktliga planeringen. BLU föreslår att alla för
miljöutformningen väsentliga åtgärder skall omfattas av lagstiftningen och
kräva planläggning. Allmänheten kan därmed helt koncentrera sitt intresse
till de fysiska planerna i förvissning om att alla åtgärder av betydelse täcks in
och styrs av dessa.

1 den till regeringens beslut 1978-09-07 fogade allmänna promemorian om
utgångspunkter för fortsatt planeringsarbete beträffande fysisk riksplanering
anförs i avsnittet om kommunikationer följande (s. 57-58).

CU 1978/79:2

Det är av stor vikt att de miljö- och markanvändningsproblem som har
uppmärksammats under den fysiska riksplaneringens planeringsskede
behandlas i länsstyrelsernas kommande arbete med den fortsatta regionala
trafikplaneringen. Länsstyrelsernas redovisningar av den fysiska riksplaneringens
planeringsskede, de centrala ämbetsverkens yttranden över dessa
samt regionens länsvisa beslut anger frågor som bör beaktas i det fortsatta
arbetet inom olika trafiksektorer.

Flera remissinstanser har pekat på de intressekonflikter som uppstår i
samband med vägdragningar på jordbruksmark och mark med bevarandeintressen.
Det är angeläget att vägdragningar sker på ett sätt som medför minsta
möjliga ianspråktagande av god jordbruks- och skogsbruksmark eller mark av
särskilt intresse för naturvården, friluftslivet eller kulturminnesvården.
Största möjliga hänsyn bör tas till fastighetsstrukturen, arronderingen och
brukningsförhållandena så att bärkraftiga enheter inte splittras.

Under år 1978 skall flerårs- och fördelningsplaner upprättas för vägbyggandet
under den kommande tioårsperioden. Planerna skall upprättas med
beaktande av de ändringar i handläggningsordningen som riksdagen har
beslutat om (prop. 1977/78:10, TU 1977/78:10, rskr 1977/78:95) samt den
förordning (VVFS 1978:01) om flerårsplan och fördelningsplan rörande vägoch
gatuhållning som regeringen har utfärdat. Ökad vikt kommer enligt
statsmakternas beslut att ges åt ställningstaganden på regional nivå. Det är
väsentligt att det kunskapsunderlag som har arbetats fram inom ramen för
den fysiska riksplaneringen, och som finns på länsstyrelserna, utnyttjas vid
kommande överväganden i vägplaneringsfrågor.

2.5 Samordnad lagstiftning

Bygglagutredningen (BLU) anförde att den av utredningen förordade
räckvidden hos en ny lagstiftning skulle leda till en ökning av antalet fall då
tillstånd krävs enligt flera lagar. Utredningen fann det inte lämpligt att ersätta
de olika speciella prövnings- och beslutsfallen som finns i speciallagstiftningen
med det föreslagna beslutssystemet. Utom såvitt avser naturvårdslagstiftningen
föreslogs därför gränsdragningen mellan byggnadslagstiftning
och speciallagstiftning i stort sett bli orubbad. En sådan samordning borde
dock komma till stånd att de ställningstaganden som görs inom ramen för
markanvändnings- och byggnadslagstiftningen kan bilda underlag och
utgöra villkor för tillämpningen av olika speciallagar.

I näringsutskottets betänkande NU 1974:39 behandlades bl. a. en motion
(c), vari föreslogs vissa ändringar i då föreliggande förslag till gruvlag -ändringar i syfte att underlätta användningen av lagen för att hävda den
fysiska riksplaneringens riktlinjer. I yttrande (CU 1974:3 y) anförde civilutskottet
enhälligt bl. a. att det föreliggande förslaget till ny gruvlag inte
lämnade erforderliga garantier för att riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen
generellt beaktas. Civilutskottet förordade bl. a. att riksdagen skulle
uttala sig för ytterligare överväganden beträffande regleringen av konflikter
mellan gruvintresset samt plan- och skyddsintressen av rikskaraktär. Närutskottet
föreslog att riksdagen skulle som sin mening ge regeringen detta till
känna. Riksdagen följde utskottet.

CU 1978/79:2

Vid behandling av riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s. k.
obrutna fjällområden (prop. 1977/78:31, CU 1977/78:8) konstaterade bostadsministern
bl. a. att inmutningssystemet i gruvlagen inte ger full
möjlighet för samhället att få omedelbar kontroll av prospektering och
brytning av inmutningsbara mineralfyndigheter. Det hänvisades dock till
regeringens möjligheter att föreskriva inmutningshinder, till kontrollmöjligheter
inom nationalparker och enligt byggnadslagen (BL) m. fl. lagar. Särskilt
angavs att bestämmelserna i 136 a § BL gav möjlighet att tillse att förordade
riktlinjer följs. I motion (s) ifrågasattes dels om gruvlagen gav regeringen
åberopade möjligheter, dels om 136 a § BL täckte sådana fall där en alternativ
lokalisering var utesluten.

Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning (CU 1974:3 y) om behovet av
ytterligare överväganden men hänvisade till att sådana överväganden ingick i
det pågående arbetet på en ny byggnadslagstiftning och därmed sammanhängande
revision av anknytande lagstiftning. I reservation (s) krävdes att
riksdagen skulle fönya sin tidigare begäran om en översyn. Riksdagen följde
utskottet.

2.6 Planberedskapen

I bostadsstyrelsens anslagsframställningar redovisas detaljplaneläget för de
två första årens produktion enligt senaste bostadsbyggnadsprogram. Uppgifterna
grundas på redogörelser från kommunerna som skall lämnas senast den
1 februari under det första året av programperioden. I framställningen för
innevarande budgetår, vari ingår programperioden 1977-1981, angavs att den
under första delen av 1970-talet pågående försämringen av planberedskapen i
stort sett upphört. Läget hade försämrats något för flerfamiljshus som
planerats bli påbörjade 1977. För småhusen hade däremot planberedskapen
förbättrats.

I den nu avlämnade anslagsframställningen för nästa budgetår, i vilken
redovisas uppgifter t. o. m. programperioden 1978-1982, anges planberedskapen
för påbörjandet 1978 och 1979 som i stort sett oförändrad jämfört med
närmast föregående programomgång.

En sammanställning av utvecklingen av planläget redovisas i följande
tabell:

CU 1978/79:2 11

Andel, %, lägenheter i bostadsbyggnadsprogram på mark med fastställd eller antagen
detaljplan

Bostadstyp	Första programåret i program för		Andra programåret i program för
1975 -79	1976 -80	1977 -81	1978 -82	1975 -79	1976 -80	1977 -81	1978 -82
Samtliga	72	72	73	72	40	42	44	42
Flerfamiljshus	80	78	75	76	44	45	45	44
Småhus	68	68	73	70	37	40	42	42

Källa: Bostadsstyrelsen

Enligt bostadsstyrelsens anslagsframställning för nästa budgetår (s. 123)
visar de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen att andelen lägenheter på
kommunägd mark ökat. För de tre första åren av de två senaste programperioderna
var andelen lägenheter i flerfamiljshus belägna på kommunägd
mark inom exploateringsområden 84 resp. 90 96. Motsvarande andelar var i
saneringsområden 56 96 för båda perioderna. Andelen lägenheter i småhus på
kommunägd mark var 66 96 för båda perioderna.

I senaste budgetpropositionen (prop. 1977/78:100 bilaga 16 s. 154) anförde
statsrådet Friggebo följande.

Jag vill stryka under att allvarliga störningar i bostadsförsörjningen blir
följden om bostadsbyggandet inte tar fart på nytt. Kommunernas åtgärder
spelar härvidlag en avgörande roll. Planberedskapen enligt de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen har försämrats under 1970-talet. Bristerna i
planeringssituationen kan komma att utgöra ett hinder för en angelägen
ökning av bostadsbyggandet. Jag vill i sammanhanget framhålla att det är en
uppgift för bostadsstyrelsen att bl. a. i sina råd och anvisningar för de
kommunala bostadsbyggnadsprogrammen verka för att planeringsfrågorna
får en tillfredsställande behandling i kommunerna.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om det bidrag för detaljplanering
som utgår till kommuner och byggherrar inom arbetsmarknadsstödets ram.
Chefen för arbetsmarknadsdepartementet har tidigare denna dag föreslagit
att bidrag för projektering av nya hyres- och bostadsrättshus får utgå också
under budgetåret 1978/79 och att tillämpningsområdet vidgas till att avse
också ombyggnad och miljöförbättrande åtgärder i bostadsområden.

Länsbostadsnämnderna har under mars 1978 i samråd med länsarbetsnämnderna
och länsstyrelsernas planeringsenheter haft överläggningar med
kommunerna om planeringsläget m. m. för bostadsbyggandet. Länsbostadsnämnderna
resp. länsarbetsnämndernas rapporter har sammanfattats inom
resp. centrala verk. Dessa överläggningar fortsätter under hösten 1978.

I arbetsmarknadsstyrelsens sammanfattning har resultatet av genomgången
i mars 1978 tabellariskt angetts på följande sätt.

1** Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 2

CU 1978/79:2

Län	Eventuella hinder för igångsättning enligt planer		Har projekt-reserv
Planfrågor	Kreditiv	Överkostn.	Struktur Konjunktur
AB	X	X	X
C	X	X	X
D	X	X
E	X				X
F		X			X
G		X
H			X		X
I	X		X		X
K	X		X		X
L	X	X	X		X
M	X
N	X			X
0	X			X
P	X		X		X
R	X	X	X	X	X
S	X	X
T			X	X	X
U		X
W	X	X	X	X	X
X	X	X
Y		X	X
Z	X	X	X
AC		X	X
BD				X	X

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen

Länsbostadsnämnderna har till bostadsstyrelsen, med överläggningarna
som grund, lämnat svar på ett antal frågor.

16 nämnder angav kostnadsläget, särskilt för flerbostadshusen, som det
främsta hindret för ett ökat bostadsbyggande medan 8 nämnder angav
kommunernas dåliga ekonomi med svårigheter att klara markköp, exploatering
och service. Som ett hinder angav 6 nämnder kreditivsvårigheter, 5
angav det osäkra konjunktur- och arbetsmarknadsläget, 4 angav en allmänt
dålig planberedskap och 3 angav brist på mark.

Som brister i planeringsläget angav 6 nämnder lång handläggningstid i
planärendena. Andra brister som angetts i denna del var otillräcklig
markberedskap, bl. a. till följd av att jordbruksmark inte får användas (5
nämnder), dålig uppföljning av planeringsprocessen (3), osäkerhet om
bebyggelsens utformning (3), samt samordningen av planerings- och exploateringsprocessen
(2).

Konstitutionsutskottet har vid sin granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning redovisat vissa uppgifter som

CU 1978/79:2

berör planfrågorna. Sålunda redovisades i betänkandet KU 1975/76:50 en
granskning av regeringens handläggning av besvärsärenden under år 1975.1
betänkandet KU 1977/78:35 (s. 18-23) behandlades handläggningen av
ärenden enligt byggnadslagstiftningen. Utskottet anförde därvid bl. a. enhälligt
följande.

Enligt utskottet är det angeläget att man på olika vägar söker nedbringa
handläggningstiderna inom bostadsdepartementet. Som utskottet uttalade
1976 måste givetvis strävan vara att undvika en sådan tidsutdräkt i
brådskande ärenden att frågan förlorat sin aktualitet, då regeringens beslut
fattas. Enligt utskottet är det värdefullt att man inom bostadsdepartementet
avser att genom organisationsändringar och andra åtgärder komma till rätta
med handläggningsfrågorna. I övrigt har utskottets granskning i denna del
inte föranlett något uttalande.

Medel under arbetsmarknadshuvudtitelns anslag (B 3) Sysselsättningsskapande
åtgärder används till detaljplaneringsbidrag. Dessa bidrag kan under
vissa förutsättningar lämnas bl. a. till kommunal, allmännyttig, kooperativ
eller enskild byggherre som fram till färdiga bygghandlingar projekterar
nybyggnad eller ombyggnad av bostadshus som är avsedda att upplåtas med
hyres- eller bostadsrätt. Stöd får utgå med högst 50 % av projekteringskostnaderna.
Bidrag skall sökas innan projekteringen påbörjas. Denna skall ha
avslutats senast 1979-06-30. Ett mot bidraget svarande belopp dras av från
låneunderlaget för bostadslån. Under budgetåret 1977/78 har 6,6 milj. kr.
lämnats som bidrag till projektering av bostadshus.

Riksdagen harfprop. 1977/78:100 bilaga 16, CU 1977/78:27) uttalat sig för
en bostadsbyggnadsplan för år 1978, enligt vilken igångsättningen beräknats
bli ca 60 000 lägenheter. I regeringsförklaringen 1978-10-03 har uttalats att
”Regeringen vidtagit åtgärder för att inemot 60 000 lägenheter skall kunna
börja byggas under 1978.”

Preliminära uppgifter från statistiska centralbyrån (SCB) om påbörjade
bostadslägenheter under perioden januari-augusti 1978 har publicerats. En
jämförelse med tidigare uppgifter visar bl. a. följande.

Antal påbörjade lägenheter

	Hela 1977	Januari-augusti 1977	1978
Småhus	39 400	22 320	22 636
Flerbostadshus	12 800	7 069	8 979
Alla lägenheter	52 200	29 389	31 615

Källa: SCB

CU 1978/79:2

2.8 Geologisk kartering

Allmänna bestämmelser om planläggning finns i BS (9 §) i vilken anges att
planläggning skall ske så att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig
utveckling inom planområdet. Vidare stadgas att mark skall avses för det
ändamål vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och
grundförhållanden samt övriga omständigheter. I BS (16 §) anges att förslag
till plan skall innehålla bl. a. utredning angående tekniska och ekonomiska
förutsättningar för planens genomförande med beaktande särskilt av grundens
beskaffenhet, trafikförhållanden ävensom möjligheterna att ordna
vattenförsörjning och avlopp och att tillgodose vattenvårdsintresset.

Statens planverk och Statens geotekniska institut (SGI) har i en cirkulärskrivelse
i april 1978 rekommenderat kommunerna att i ett tidigt planeringsskede
översiktligt undersöka och klarlägga vissa väsentliga geotekniska
förutsättningar för planering och byggande. I skrivelsen anförs bl. a. att
geotekniska undersökningar särskilt bör göras i områden där man kan befara
svåra grund- eller terrängförhållanden med risk för skred. I planverkets
rapport 45 Planekonomiska utredningar - planutformning och ekonomi har
verket i samarbete med bostadsstyrelsen givit information om innehåll och
omfattning av geoteknisk undersökning i olika skeden av detaljplaneringen
inom ett exploateringsområde.

Regeringen har i juni 1978 givit SGI i uppdrag att i samråd med Sveriges
geologiska undersökning, Göteborgs kommun och institutionerna för
geoteknik och geologi vid Chalmers tekniska högskola utreda förhållanden
som förelåg i Tuve vid skredtillfallet i december 1977 och vilka faktorer som
kan ha utlöst skredet.

2.9 Grundvatten

Till bygglagutredningens betänkande (SOU 1974:21) Markanvändning och
byggande fogades en PM beträffande behov av lagstiftning för hänsynstagande
till underjordsbyggande, markarbeten, grundvatten och sättningsproblem.
Utredningen anförde (s. 371) att det är ett starkt samhällsintresse att
kunna pröva åtgärder som avser underjordsbyggande. En vidgad kontroll
ansågs påkallad av att sådant byggande visat sig kunna medföra avsevärda
skador på befintlig bebyggelse till följd av grundvattensänkning. I remissyttranden
över utredningen har också förts fram krav på byggnadslov för
grundvattenpumpning, t. ex. för grundvattentäkt i de fall störning av
grundvattenbalansen kan befaras.

Vattenlagutredningens förslag (SOU 1977:27) till ny vattenlag har utformats
som tillämpligt på bl. a. anordnande och nyttjande av grundvattentäkt.
Under detta stadgande faller inte bortskaffande av skadligt grundvatten. Inte
heller hänförs dit byggnadsåtgärder under jord som medför grundvattensänkningar.

CU 1978/79:2

Kommunfullmäktige i Stockholm hemställde 1978-04-17 hos Svenska
kommunförbundet att detta skulle verka för översyn av gällande lagstiftning i
syfte att reglera grundvattenproblemen. Detta förslag utgick i huvudsak från
det förhållandet att byggnadsnämnden saknar befogenhet att pröva vissa
åtgärder, t. ex. grundvattenpumpning i befintliga hus. Kommunförbundet
har 1978-06-16 hos bostadsdepartementet hemställt att frågan om att
förhindra sänkning av grundvattennivån skall beaktas i samband med arbetet
på en ny byggnadslagstiftning och samordnas med den nya vattenlagen.

Sommaren 1978 har tillkallats en särskild utredare (dir. 1978:72) med
uppdrag att utreda frågor om skadestånd vid miljöskador. Utredningen skall
avse en allmän översyn av de skadeståndsregler som gäller enligt
miljöskyddslagen, 3 kap. jordabalken och skrivna grundsatser om strikt
ansvar på förevarande område.

2.10 Planmässig sanering efter industrinedläggningar

Regler om hur tomt skall ordnas finns i 53 § byggnadsstadgan (BS). Där
anges att tomt skall, vare sig den tagits i anspråk för sitt ändamål eller inte,
hållas i vårdat skick. Byggnad skall underhållas så att hållfastheten inte
äventyras, att brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad inte uppkommer
(50 %). Vidare stadgas (51 § 1 mom.) att byggnadsnämnd kan föreskriva att
byggnad som genom brand eller annorledes blivit skadad i väsentlig mån eller
på grund av vanvård är att anse som förfallen skall rivas om den inte sätts i
stånd inom skälig tid.

Lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI)
innehåller vissa bestämmelser om påföljd vid underlåtenhet att underhålla
byggnad såsom lagen föreskriver eller vid underlåtenhet att åtlyda beslut att
riva byggnad. Sålunda kan byggnadsnämnd sätta ut vite i fall då fastighetsägaren
underlåter att fullgöra den i 50 § BS stadgade underhållsskyldigheten.
Samma är förhållandet då någon underlåter att åtlyda föreskrift om rivning
meddelat med stöd av 51 § 1 mom. BS.

Bestämmelserom byggnadsunderhåll finns dessutom i hälsovårdsstadgan,
allmänna ordningsstadgan och i expropriationslagen. Byggnader av kulturhistoriskt
värde har fått särskilt rättsligt skydd i byggnadsminneslagen. Enligt
denna lag kan byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick
förklaras för byggnadsminne av riksantikvarieämbetet. I anslutning härtill
kan särskilda skyddsföreskrifter meddelas rörande byggnaders vård och
underhåll. I fråga om bostäder finns dessutom regler om underhåll och
upprustning av bostadshus i bostadsförvaltningslagen samt i bostadssaneringslagen.
Enligt bostadsförvaltningslagen kan fastighet med bostadslägenhet
som är uthyrd ställas under särskild förvaltning om ägaren väsentligen
försummar vården av fastigheten.

Bygglagutredningen (BLU) har i betänkandet Markanvändning och
byggande (SOU 1974:21) behandlat frågan om underhåll av byggnader och

CU 1978/79:2

därvid bl. a. föreslagit att byggnad uppförd efter 1960-07-01 skall underhållas
och vårdas så att den väsentligen bibehåller de egenskaper som i lag eller med
stöd av lag meddelade bestämmelser krävdes av den som ny. Byggnad
uppförd före 1960-07-01 - dvs. före ikraftträdandet av BS-skall underhållas
så att den tillgodoser skäliga anspråk på hållfasthet, beständighet, brandsäkerhet
m. m. För område med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse föreslogs
skärpta underhållsregler. BLU föreslog att en motsvarighet till bestämmelsen
i 51 § 1 mom. BS om samhällets möjlighet att inskrida och riva byggnader
skulle överföras till den nya lagen.

Vattenlagutredningen har föreslagit (SOU 1977:27) regler som slår fast
ägarens skyldighet att underhålla byggnad i vatten m. m. så att skada för
allmän och enskild rätt förebyggs. Underhållsskyldigheten föreligger oavsett
om tillstånd till anläggningen erhållits eller inte. I vissa fall åvilar underhållsskyldigheten
inte endast ägaren utan också annan brukare. Försummelse
medför inte straffansvar men länsstyrelsen kan förordna om rättelse på den
försumliges bekostnad eller ge vitesföreläggande. Då ett tillstånd förklaras
förverkat kan koncessionsnämnden meddela föreskrifter om sådana åtgärder
att fara för enskild eller allmän rätt inte uppstår (utrivning/återställningsåtgärder).

2.11 Personalutrymmen vid vissa servicearbeten

Regleringen av byggandet sker främst genom byggnadslagstiftningen, som
består av byggnadslag (BL), byggnadsstadga (BS) och lagen om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande (LPI).

1 stadgan anges (76 § 1 mom.) att statens planverk meddelar närmare
föreskrifter bl. a. rörande konstruktion och utförande av byggnader. Föreskrift
som är av inte oväsentlig ekonomisk betydelse skall fastställas av
regeringen för att gälla. Vidare tillkommer det enligt stadgan (76 § 2 mom.)
planverket att utfärda de ytterligare råd och anvisningar som må finnas
erforderliga för tillämpningen av stadgan.

Regeringen har jämlikt 76 § 1 mom. BS genom skilda beslut fastställt av
statens planverk meddelade föreskrifter till byggnadslagstiftninen samt
bemyndigat planverket att utfärda råd och anvisningar. Planverkets meddelade
föreskrifter, råd och anvisningar utges av verket som Svensk byggnorm
(SBN).

Regler om personalutrymmens utformning och planering finns huvudsakligen
i byggnadslagstiftningen och i arbetarskyddslagstiftningen.

I BS finns regler (46, 48 och 49 §§) tillämpliga på byggnader med
arbetslokaler. Sålunda anges att byggnad för stadigvarande bruk som
innehåller bostads- eller arbetsrum skall anordnas och inredas så att den
bereder möjlighet till trevnad och god hygien. I SBN finns närmare krav på
hur arbetsrum skall utföras. Vidare anges i BS att byggnad för särskilt
ändamål - såsom industribyggnad, hotell och vårdanstalt - skall fylla de
särskilda krav som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör uppställas

CU 1978/79:2

på skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och
bekvämlighet för dem som vistas i byggnaden. Särskilt skall iakttas att
tillräckliga utrymmen avsätts till personalrum. Kraven i byggnadslagstiftningen
kan ställas endast då helt ny byggnad uppförs eller i samband med att
ändringar är aktuella beträffande befintlig byggnad (48 a och 49 §§ BS).

Enligt BS (55 § 4 mom.) skall byggnadslovsansökan innehålla utlåtande
från yrkesinspektionen om ett tillämnat byggnadsföretags lämplighet från
arbetarskyddssynpunkt om företaget avser arbetslokal eller personalrum för
verksamhet i vilken arbetstagare skall användas till arbete för arbetsgivares
räkning. 1 princip skall därvid yrkesinspektionen i anslutning till byggnadslovsbedömningen
kontrollera att arbetstagarsidan har fått tillfälle att yttra sig.
Mot beslut om byggnadslov enligt denna paragraf äger huvudskyddsombud
alternativt annat skyddsombud eller arbetstagarorganisation att föra talan (BS
72 §). Vidare anges i BS (56 § 1 mom.) att vid prövning av ansökan om
byggnadslov skall tillses att byggnadsföretaget inte strider mot
arbetarskyddslagstiftningen.

Riksdagen beslöt hösten 1977 om en arbetsmiljölag (AML) (prop. 1976/
77:149, SOU 1977/78:1) att gälla från halvårsskiftet 1978.1 AML (2 kap. 9 §)
finns en hänvisning till BS och med stöd därav meddelade bestämmelser. I
AML finns en föreskrift (2 kap. 3 §) om att arbetslokal skall vara så utformad
och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. Vidare anges i lagen
(7 kap. 8 §) att yrkesinspektionen om risk för ohälsa föreligger kan rikta
föreläggande eller förbud mot den som råder över arbetsställe även när denne
ej är abetsgivare i förhållande till den som utsätts för risken.

Sammanfattningsvis gäller sålunda att vid ny-, om- eller tillbyggnad av
lokaler på vilka arbetarskyddslagstiftningen är tillämplig kommer en arbetsmiljömässig
förhandsprövning till stånd genom sammankoppling med
byggnadslagstiftningen.

I propositionen underströk föredragande statsråd (s. 279) vikten av att
arbetsmiljöfrågorna som berör personal som sysslar med skötsel och
underhållsarbeten ägnas stor uppmärksamhet vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen.

2.12 Barnsäkerhet

Kungl. Maj:t fastställde 1972-12-28 av planverket utarbetade föreskrifter
angående åtgärder för att öka säkerheten mot barnolycksfall i bostäder och
barnstugor m. m. Föreskrifterna som skulle gälla fr. o. m. 1973-07-01 hade
inte retroaktiv verkan. Föreskrifterna som har tagits in i SBN 1975 (kap. 41
och 81) innefattar bl. a. bestämmelser om hur fönster och dörrar skall vara
konstruerade för att hindra att barn skadas. Vidare finns regler om hur trappa,
balkong, skåp, spis, diskmaskin och tvättmaskin skall utformas för att öka
säkerheten mot barnolycksfall. Regler finns även för hur eluttag, maskindrivna
portar och bassänger skall anordnas för att skydda barn från
olyckor.

CU 1978/79:2

I februari 1977 tillkallades barnolycksfallsutredningen för att utreda frågan
om barnolycksfall. Utredningen har för avsikt att behandla frågan om
säkerhet i bl. a. bostäder och därvid särskilt pröva retroaktivitetsproblemet.

Inom Nordiska rådet har gjorts en utredning om hur inrapportering av
olycksfall i hemmen och deras grannskap bör utformas. Projektet har syftat
till att pröva en metod att inhämta uppgifter om hem- och fritidsolyckor.

2.13 Barns lekmiljö

Regler om användning av mark finns i BS. Sålunda stadgas att mark vars
användning regleras i plan skall ha bedömts vara ur allmän synpunkt lämpad
för sitt ändamål (9 §). Vidare anges (12 §) att stadsplan skall tillgodose de
anspråk som ur olika synpunkter skäligen kan ställas på en väl ordnad
bebyggelse samt att i stadsplanebestämmelser skall - om så erfordras - bl. a.
intas stadganden angående planteringar och lekplatser. Regler om hur tomt
skall ordnas finns i 53 § där bl. a. stadgas att om på tomt finns byggnad som
inrymmer bostäder skall tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och
utevistelse finnas om friytan kan beredas för rimlig kostnad och utan
olägenhet.

Åtgärd som enligt BS (75 §) är att anse som nybyggnad må ej företas utan
byggnadslov. Byggnadslov fordras bl. a. även för schaktning, fyllning eller
annan liknande åtgärd inom tomt om åtgärden innebär avsevärd ändring av
höjdläget för tomten eller del därav.

Regeringen har som ovan (s. 16) angetts vid skilda tillfällen fastställt av
planverket meddelade föreskrifter jämlikt 76 § 1 mom. BS. I SBN (kap. 81)
föreskrivs i anslutning till den ovan refererade 53 § BS att friyta för lek och
utevistelse skall vara lätt tillgänglig och lämpligt belägen med avseende på
terräng, landskapsbild och befintliga miljökvaliteter. Vidare föreskrivs att
närområde skall innehålla lätt tillgänglig friyta som är tillräckligt stor och
lämpligt utformad för förskolebarns och skolbarns lekar. Som närområde
räknas område inom 150 meter från bostadshus.

Statens planverk har år 1975 utgivit råd och anvisningar för planering av
bostadsbebyggelsen i publikationen Bostadens grannskap. Anvisningarna
som behandlar bl. a. friytor för lek, motion och rekreation anges bygga på
beprövade och goda lösningar. Anvisningarna ger riktlinjer för den bedömning
av boendemiljöns kvalitet som skall inrymmas i länsstyrelsernas
granskning av stadsplaner och byggnadsplaner. Utöver vad som anförts i SBN
anges i Bostadens grannskap bl. a. att ytor för lekpark om 2 000 m2 och
bollplan om 1 000 m2 inom 300 meters gångavstånd från bostaden skall
godtas.

Frågan om bebyggelsemiljöns utformning har tagits upp i bygglagutredningens
betänkande (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande. Beträffande
bebyggelsens friytor anser utredningen (s. 187-188 och 194) att krav på

CU 1978/79:2

anläggningar för lek och utevistelse bör tas in i en ny lagstiftning. Med hänsyn
till bebyggelsens karaktär skall finnas tillräckligt stora och lämpligt lokaliserade
och anordnade ytor för lek, motion och rekreativ utevistelse.

Inom bostadsdepartementet pågår f. n. ett fortsatt arbete med översyn av
byggnadslagstiftningen. Avsikten är att en promemoria i ärendet skall
presenteras våren 1979.

Bostadssociala delegationen tillkallades efter regeringens bemyndigande
av dåvarande bostadsministern år 1975. Delegationens uppgift har bl. a. varit
att undersöka möjligheterna att förbättra boendeförhållande och göra
bostadsmiljön mer attraktiv i första hand i bostadsområden med uthyrningssvårigheter.
Delegationens arbete avslutas i och med utgången av år 1978.

Regeringen har i maj 1978 tillkallat en särskild referensgrupp för samråd
kring frågan om bebyggelse och bebyggelsemiljö.

För miljöförbättrande åtgärder i bostadsområden kan statliga bidrag utgå.
Områden med uthyrningssvårigheter skall prioriteras. F. n. gäller följande
villkor. Husen skall ha färdigställts före år 1975. Bidrag utgår med 50 96 av
kostnaden eller när synnerliga skäl föreligger med 75 96. Bidragsbeloppets
maximigräns i de fall bidragsdelen är mer än 50 96 är 3 000 kr. per lägenhet. 1
övriga fall är den 1 000 kr. per lägenhet. Till den del den bidragsgrundande
kostnaden inte täcks av bidrag kan bostadslån utgå. Ärenden om bidrag
handläggs inom (»stadsstyrelsen av en särskild delegation, boendemiljödelegationen.
Fr. o. m. den 1 januari 1979 kommer beslutanderätten att läggas på
länsbostadsnämnderna.

Lekmiljörådet som inrättades år 1971 har bl. a. till uppgift att verka för att
goda möjligheter skapas för en utvecklingsbefrämjande lek i såväl boendemiljö
som offentlig miljö. Rådet skall i detta syfte bl. a. verka för att goda
lekmiljöer skapas. Rådet har på olika sätt angripit problemen för att skapa en
lekmiljö inom barninstitutioner, på sjukhus och i bostadsområden. Bl. a. har
rådet i samarbete med boendemiljödelegationen under verksamhetsåret
1976-1977 givit ut skriften God Bostad 4, Bra Miljö, som ger exempel på hur
man kan förbättra bristfälliga bostadsmiljöer med hjälp av statliga lån och
bidrag.

Fr. o. m. den 1 januari 1979 kommer ett bostadssocialt råd att knytas till
bostadsstyrelsen. Tyngdpunkten i rådets uppgifter ligger på frågor som rör
statens och kommunernas ekonomiska insatser för att främja förbättrad
boendemiljö och boendeservice.

2.14 Låsskydd

Låsutredningen, som tillkallades hösten 1972, avgav i december 1975
betänkandet (SOU 1975:19) Konsumentskydd på låsområdet.

Utredningen har i enlighet med sina direktiv huvudsakligen bedömt
huruvida byggnadstekniska föreskrifter till skydd mot inbrott bör utfärdas
samt om det erfordras auktorisering eller annan prövning av de yrkesutövare

CU 1978/79:2

som arbetar inom låsområdet.

Utredningen konstaterar att inbrott i lägenheter i flerfamiljshus och i
småhus underlättas, dels av att det på marknaden förekommer bristfälliga
lås- och skyddsanordningar, dels av att dörrar har brister när det gäller att stå
emot inbrott. Byggnadsstadgan innehåller f. n. ingen uttrycklig föreskrift om
att byggnader skall uppfylla särskilda krav till skydd mot inbrott. Utredningen
har därför föreslagit att byggnadsstadgan ändras så att ett effektivt
inbrottsskydd kan tillskapas genom tvingande byggnormer. Behov av
förbättrat låsskydd föreligger också i äldre bostäder.

Regeringens ställningstagande till låsutredningens förslag finns redovisade
i en inom handelsdepartementet uppställd promemoria den 4 maj 1977.
Beträffande komplettering av BS anförs att den frågan överlämnats från
handelsdepartementet till bostadsdepartementet för att behandlas inom
ramen för den allmänna översyn av byggnadslagstiftningen som där
pågår.

2.15 Hörselskadade

Enligt nuvarande lydelse av 42 a § BS gäller att bostäder för annat ändamål
än fritidsändamål och de utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger
tillträde eller som utgör arbetslokal skall utformas så att de blir tillgängliga för
och kan utnyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförmåga
är nedsatt till följd av ålder, handikapp eller sjukdom. Bostadsbyggnad i två
våningar och bostadsbyggnad med högst två lägenheter får uppföras utan hiss
eller motsvarande anordning. Byggnadsnämnd kan i vissa fall medge dispens
från tillgänglighetskravet till bostadsbyggnad i högst två våningar och
bostadsbyggnad med högst två lägenheter. 148 a § BS stadgas att reglerna i 42
a § gäller vid ändring av byggnad beträffande de delar av byggnaden som
berörs av ändringen och i den omfattning som behövs för att dessa delar av
byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på bl. a. handikappanpassning.

För att komplettera dåvarande lydelse av 42 a § BS till att omfatta även
personer med bl. a. nedsatt orienteringsförmåga hade riksdagen år 1971 att
yttra sig över en proposition i ämnet (prop. 1971:48, CU 1971:13). Statens
planverk hade framfört att författningstexten borde avse åtgärder till hjälp för
personer som fått rörelseförmågan nedsatt bl. a. till följd av syn- eller
hörselskador. Planverket föreslog att orden ”eller orienteringsförmåga”
skulle infogas i stadgan som uttryck för denna uppfattning. Vad planverket
anfört godtogs av regeringen och riksdagen.

Tillämpningsbestämmelser med anledning av statsmakternas beslut har av
planverket inarbetats i SBN 1975. Sålunda finns föreskrifter om ljudklimat.
Planverket har för avsikt att i början av 1979 publicera en reviderad version av
SBN 1975 varvid bl. a. dessa föreskrifter skall kompletteras.

Bostadsanpassningsbidrag enligt kungörelsen om bostadsanpassningsbidrag
(1973:327) trädde i kraft 1973-07-01. Bidrag kan beviljas för sådana

CU 1978/79:2

åtgärder inom och i anslutning till lägenheten som behövs för att en
handikappad skall kunna utnyttja lägenheten på ett ändamålsenligt sätt.
Tidigare kunde - från 1959-07-01 - särskilda bidrag utgå för specialinredning
av bostäder enbart för rörelsehindrade personer. Fr. o. m. 1963-07-01 infördes
bestämmelser om invalidbostadsbidrag. Bostadsanpassningsbidragen beviljas
utan inkomstprövning och med belopp som motsvarar skäliga kostnader
för åtgärderna, dock högst 15 000 kr. Om särskilda skäl föreligger kan bidrag
utgå med högre belopp. Särskilda skäl anses föreligga om det framkommit att
anordningar och åtgärder som kostar mer än 15 000 kr. är nödvändiga med
hänsyn till den handikappades behov. Exempel på sådana anordningar är
lyftanordningar.

Riksdagen har(prop. 1976/77:87 bil. 3, CU 1976/77:31) godkänt ändrade
grunder för upprustningsbidrag till allmänna samlingslokaler för handikappanpassning.
Sådant bidrag utgår numera med 100 % av godtagbar kostnad för
handikappbetingade åtgärder och lösa inventarier intill i regel 100 000 kr. För
överskjutande belopp gäller att bidrag utgår med högst 50 % av det s. k.
låneunderlaget under förutsättning att kommunen bidrar med belopp
motsvarande minst 30 % av upprustningsbidraget. Bidrag kan alltså utgå för
vissa lösa inventarier och alltså även t. ex. hörselteknisk utrustning.

3 Utskottets yttrande

3.1 Bostadssociala hänsyn vid planläggning m. m.

I motionen 1977/78:1688 (s), yrkandet 2, föreslås riksdagen begära förslag
till lag om ändring i byggnadsstadgan (BS) med syfte att främja planläggning
från social bostadsförsörjningssynpunkt. Lagförslaget skulle avse dels att
bostadsförsörjningskravet skulle uttryckligen markeras i 9 § BS, dels att
genom ändring i 12 § BS klargöra att stadsplan skall tillgodose krav på en god
social miljö, dels en ändring i 56 § BS som skulle öppna möjlighet att ställa
krav på viss lägenhetsfördelning som villkor för byggnadslov.

Bostadsförsörjningssyftet är sakligt en självklarhet och utformningen av
materiella regler för planläggningen som täcker detta är närmast en formuleringsfråga.
Det torde också vara obestritt att frågan om att i detaljplan ta in
riktlinjer för bl. a. lägenhetssammansättningen bör övervägas.

Utskottet har emellertid inte haft anledning att frångå sin tidigare
uppfattning (CU 1976/77:26) att de nämnda förslagen beslutstekniskt måste
prövas som delar av det fortsatta bygglagarbetet. Motionsförslaget avstyrks
på denna grund.

3.2 Markreservation för förskolor och fritidshem

Det i motionen 1977/78:1362 (fp) framförda kravet på bestämmelse i BS om
markreservation för förskolor och fritidshem knyter direkt an till den närmast

CU 1978/79:2

här ovan behandlade frågan. Motionärerna önskar regler i BS som anger hur
mycket mark som skulle reserveras för förskolor (daghems- resp. deltidsplatser)
och fritidshem för att stadsplan eller byggnadsplan skall godkännas. De
hävdar att denna fråga bör behandlas med förtur i arbetet på en ny plan- och
byggnadslagstiftning. Motionärernas syfte torde vara att i fråga om markanvändningen
i första hand säkra utbyggnadsprogrammets 100 000 nya platser i
daghem samt 50 000 nya platser i fritidshem.

Planverkets råd och anvisningar för planering av bostadsbebyggelse ger
riktlinjer för den bedömning av boendemiljöns kvalitet som skall inrymmas i
länsstyrelsernas granskning av stadsplaner och byggnadsplaner. I Bostadens
grannskap anges bl. a. att mark bör reserveras för ett beräknat maximalt
utbyggnadsbehov av förskolor. Utbyggnadsbehovet torde därvid ha avsetts
bli bedömt vid plangranskningar i relation till det högsta värdet i resp.
kommuns utbyggnadsprogram. Riktlinjerna torde med hänsyn till terminologin
i barnomsorgslagen (1976:381) få uppfattas avse även fritidshem.

Enligt utskottets mening kan det inte anses föreligga tillräckliga skäl för att
bryta ut den av motionärerna väckta frågan ur arbetet på en ny plan- och
byggnadslagstiftning. Det torde dessutom kunna resas vägande invändningar
mot att materiella planeringskrav i lagstiftningen skulle innefatta
hänvisningar till samtliga faktorer som skapar en god social miljö. Utskottet
kan därför inte heller nu ställa sig bakom motionärernas yrkande. Yrkandets
syfte är i väsentliga delar tillgodosett genom nämnda anvisningar för
planläggningen. Frågan om hur kommunernas utbyggnadsplanering när det
gäller barnomsorgen skall göras och få uttryck i planeringsförutsättningar för
fysisk planläggning faller inte inom utskottets beredningsområde men
övervägs inom socialdepartementet.

3.3 Planläggning i skärgårdsområden m. m.

Förslagen i motionen 1977/78:1395 (s) går ut på att riksdagen skulle dels
uttala att planläggning för enskild fritidsbebyggelse i skärgårdsområden inte
bör ske, dels begära att rekreationsberedningen skulle föreslå ett nytt
planinstitut som hindrar avstyckning och försäljning av uthyrningsstugor i
rekreationsområde, dels begära att alla skärgårdar förklaras som primära
rekreationsområden.

Vad först angår förslaget att motverka enskild fritidsbebyggelse i skärgårdsområdena
har utskottet gjort följande bedömning. Riksdagen har, som ovan
(s. 5-6) angetts, i anslutning till behandlingen av riktlinjer för fritidsbebyggelse
och turism inom den fysiska riksplaneringen gjort vissa uttalanden om
lämpligheten under olika förutsättningar av skilda upplåtelseformer för
fritidshus. Uttalandena tar bl. a. sikte på att inom områden med geografiska
riktlinjer tillräckliga arealer skall avsättas för bl. a. rörligt friluftsliv och olika
övernattningsanläggningar som stugbyar och campingplatser. 1 den till
regeringens beslut 1978-09-07 om fullföljandet av den fysiska riksplaneringen

CU 1978/79:2

fogade promemorian (s. 56) noteras att sådana överväganden bör ske samlat i
översiktlig planering. Med hänvisning till kvarstående brister i dessa
översiktliga planöverväganden anges att kravet på översiktlig plan som
tillgodoser riktlinjerna bör hävdas starkare i vissa områden i ett planeringsarbete
vari även förutsättningarna för olika bebyggelseformer och upplåtelseformer
m. m. bör undersökas. I promemorian anges även att länsstyrelserna
bör rekommendera kommunerna att inte annat än undantagsvis föra
fram detaljplaner för fritidsbebyggelse för fastställelseprövning innan en
sådan översiktlig planläggning har genomförts och behandlats inom kommunerna.
Sedan motionen väckts har vidare tillkallats en utredning om
fritidsboendets framtida utveckling. Enligt direktiven skall i utredningen
bl. a. beaktas att utrymmet för ytterligare fritidsbebyggelse är begränsat i vissa
delar av landet. Med hänsyn till det anförda, som i väsentliga avseenden
tillgodoser motionärernas syften, har utskottet nu inte funnit anledning att
tillstyrka det i motionen föreslagna uttalandet.

Även motionärernas syfte att initiera överväganden om hinder för
avstyckning och försäljning av uthyrningsstugor i vissa fall har därmed i sak
tillgodosetts. I fritidsboendeutredningens direktiv ingår vidare frågan om
utformningen av ett samhälleligt inflytande över upplåtelseformerna. Denna
fråga om samhällets möjligheter att kontrollera att avtalade upplåtelseformer
bibehålls skall utredas skyndsamt.

Motionärernas tredje förslag är att samtliga skärgårdar förklaras som
primära rekreationsområden. Förslaget anges syfta till att hela skärgårdsområdet,
med samma gränser som för skärgårdsstödet, bör fl de möjligheter till
samhällsstöd m. m. som föreligger i de primära rekreationsområdena. Bland
de skärgårdsområden som motionsförslaget sålunda avser ingår bl. a. Stockholms
skärgård och norra Upplands skärgård samt södra Bohusläns skärgård.

Urvalet av primära rekreationsområden utgår från behovet av fjärrekreation,
dvs. resa och övernattning utanför hemorten. Områdena kring de tre
storstäderna, sålunda bl. a. Stockholms skärgårds, har med hänsyn till att de i
första hand måste utnyttjas för närrekreation inte klassats som primära
rekreationsområden med det däri liggande syftet att dra till sig folk från hela
landet. I fråga om Stockholms skärgård har emellertid strukits under vikten
av att åtgärder vidtas för dess utnyttjande som - inte primärt - rekreationsområde.

Utskottet anser för sin del inte att några principiellt nya skäl anförts för att
ändra urvalet av primära rekreationsområden eller de utgångspunkter utifrån
vilka ett sådant urval bör ske. Motionsyrkandena avstyrks därför.

3.4 Planering för vägar

Motionen 1977/78:1365 (c) utmynnar i förslaget att riksdagen begär att i det
pågående arbetet på en ny plan- och byggnadslagstiftning skall beaktas

CU 1978/79:2

möjligheter till större insyn och inflytande i vägfrågor för kommuner och
enskilda markägare. Motionärerna anför att vägdragningar tycks skapa
betydande olägenheter, inte minst för markägare. Full kompensation för
bl. a. sämre arrondering kan sällan ges genom ägoutbyten. Som en väsentlig
orsak härtill anges att den lokala planeringen alltför sent kopplas in på
detaljerna och att markägaren saknar reella möjligheter att på ett tidigt
stadium påverka situationen.

De av motionären anförda motiven för förslaget antyder att kritiken
närmast riktar sig mot den fysiska planeringen av vägarenligt väglagen. Inom
bygglagområdet pågår, som motionären anför, ett fortsatt arbete vari såväl
medborgarinflytandet i allmänhet som markägarens ställning naturligen
kommer att beröras. Det finns anledning att utgå från att den fysiska
planeringen av statliga vägar fram till arbetsplan kommer att anslutas till den
kommunala fysiska planeringen. Någon riksdagens åtgärd enligt motionsförslaget
behövs inte. Motionens syfte kommer även utan en sådan åtgärd att
vägas in i det fortsatta arbetet på en ny plan- och byggnadslagstiftning.

3.5 Samordnad lagstiftning

Det i motionen 1977/78:620 (s) framförda kravet på samordning av de
lagregler med vilka den fysiska riksplaneringens intentioner skall hävdas har
utformats så att riksdagen bör begära ett förslag i ämnet.

Det är enligt utskottets mening uppenbart att ett sålunda begärt förslag
måste bedömas mot bakgrund av en ny plan- och byggnadslagstiftning. En
sådan lagstiftning får förutsättas komma att foga in systemet med den fysiska
riksplaneringen i ett allmänt plansystem. Först med denna bakgrund kan
närmare diskuteras de kvarvarande samordningsbehoven, t. ex. i fråga om
gruvlagstiftningen. Det är därför inte nu lämpligt att riksdagen begär ett
separat förslag i ämnet.

3.6 Konflikter i planfrågor

Frågan om hur meningsskiljaktigheter mellan planmyndigheter och
markägare skall lösas tas upp i motionen 1977/78:848 (c). Motionären
förordar att sådana tvister avgörs av allmän domstol. Motionen utmynnar i
förslag om en utredning av möjligheterna att i dessa fall tillämpa de
handläggningsformer som gäller enligt lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden (småmålslagen).

De kommunala planbesluten liksom den planmässiga prövning som kan
ske i byggnadslovsärenden skall innefatta att tillbörlig hänsyn tas inte endast
till allmänna utan även till enskilda intressen. Det förhållandet att byggnadslagstiftningen
innebär och måste innebära en restriktion i markägarens rätt
att fritt disponera över sin egendom kommer naturligen ofta att i det enskilda
fallet leda till en markägarens uppfattning att hans rätt inte ”tillbörligen”
beaktats. Det måste emellertid enligt utskottets mening anses klart olämpligt

CU 1978/79:2

att föra över dessa meningsskiljaktigheter från den offentliga rättens till
privaträttens område. Detta skulle ge planmyndigheterna en inte avsedd och
inte önskad ställning som företrädare för kommunala och statliga privaträttsliga
intressen.

Det är däremot - såväl för samhället som för den enskilda markägaren -önskvärt att de grundläggande reglerna för gränsdragningen mellan allmänt
och enskilt inflytande blir så enkla och klara som möjligt. Var denna gräns
skall dras är en politisk fråga. Denna fråga liksom den tekniska konstruktionen
av lagreglerna får förutsättas bli behandlade i pågående arbete på en ny
plan- och byggnadslagstiftning.

Utskottet kan med hänsyn till det anförda inte tillstyrka motionsförslaget.

I anslutning till det anförda noterar utskottet att frågan om rättshjälp i dessa
förvaltningsärenden - en fråga som inte faller inom civilutskottets beredningsområde
- kan behöva ytterligare följas. Härmed sammanhängande
frågor har berörts i prop. 1972:111 bilaga 2 s. 358 ff. samt av utskottet i
betänkandena CU 1974:9 s. 29, CU 1975/76:28 s. 8 och CU 1977/78:18 s.

3.7 Planberedskapen

Motionerna 1977/78:624 (s) och 897 (s), yrkandet 4, tar båda sikte på
åtgärder för att förbättra planberedskapen så att brister i denna inte hämmar
ett ökat bostadsbyggande. I motionen 624 föreslås riksdagen påkalla särskilda
överväganden och förslag i ämnet. Motionärerna tar i första hand sikte på
sådana brister för vilka staten har ett ansvar. 1 motionen 897 föreslås ett
uttalande som närmast torde rikta sig mot förhållanden vilka av motionärerna
uppfattas som brister vid regeringens handläggning av planfrågor.

Utskottet delar motionärernas allmänna utgångspunkt att förutsättningarna
för att genomföra ett beslutat bostadsbyggnadsprogram måste ägnas en
fortlöpande uppmärksamhet. Bland dessa förutsättningar ingår också att
brister i planläggning enligt byggnadslagen inte skall försena programmets
genomförande. Som utskottet ovan (s. 10-13) redovisat har enligt sammanställningarna
av de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen planberedskapen
försämrats under 1970-talet, en tendens som dock nu tycks ha
avstannat. Initiativ till fysisk planläggning och till därtill anknytande
byggnadsplanering är led i en lång kedja överväganden, där de kommunala
bedömningarna över bl. a. ett brett ekonomiskt spektrum spelar en avgörande
roll. Det är därför svårt att rikta uppmärksamheten endast på en viss
länk i kedjan av överväganden. Länsbostadsnämnderna har, i anslutning till
vad som anförts i senaste budgetproposition, redan under våren i samråd med
länsarbetsnämnderna och länsstyrelsernas planenheter haft överläggningar
med kommunerna om bostadsbyggandets planering. Dessa överläggningar,
samordnade av bostadsstyrelsen, fortsätter under hösten i syfte att ytterligare

CU 1978/79:2

kartlägga planeringssituationen och initiera lösningar av klarlagda brister.
Med hänsyn härtill får motionärernas syfte anses vara helt tillgodosett även
utan åtgärder från riksdagens sida. Frågorna följs kontinuerligt inom
bostadsdepartementet.

3.8 Geologisk kar te ring

En geologisk kartering begärs i motionen 1977/78:1379 (s). Motionärerna
anför - mot bakgrund av raskatastrofen i Tuve - att en geologisk kartering
behövs i första hand av Västergötland, Dalsland och Bohuslän. Karteringen
bör vara ett underlag för noggranna geotekniska undersökningar.

Även enligt utskottets mening bör en vidgad geologisk kartering komma
till stånd. Enligt vad utskottet erfarit har också inom regeringens kansli
övervägts åtgärder i sådan riktning. Utskottet förordar att sådana åtgärder
vidtas och att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till känna. Den
närmare utformningen av dessa åtgärder får beslutas av regeringen.

3.9 Grundvatten

I motionen 1977/78:1678 (vpk) föreslås riksdagen begära förslag till en
lagstiftning som öppnar möjlighet att ingripa mot åtgärder som orsakar
skadlig grundvattensänkning. Förslaget torde närmast syfta på sådana
åtgärder som inte regleras genom vattenlagen.

Som ovan (s. 14-15) angetts har frågan berörts i det tidigare arbetet på en
revision av byggnadslagstiftningen. Den har också ytterligare aktualiserats
genom en framställning till bostadsdepartementet från Svenska kommunförbundet.
Utskottet delar motionärernas mening att frågan är viktig och
ytterligare bör övervägas. Mot bakgrund av det anförda behövs det emellertid
nu inte någon direkt framställning från riksdagens sida.

Utskottet noterar i detta sammanhang att frågan knyter an också till de
uppgifter som getts den särskilde utredaren av frågor om skadestånd för
miljöskador.

3.10 Planmässig sanering efter industrinedläggningar

Frågan om planmässig sanering efter industriers nedläggning bör enligt
vad som föreslås i motionen 1977/78:270 (s) närmare utredas. Motionärerna
anför - med exempel från Västernorrlands län - att användningsmöjligheterna
när det gäller nedlagda industrilokaler är starkt begränsade genom att de
är anpassade till en speciell industriell process och att därför en sanering är
nödvändig. I sanerat skick sägs emellertid lokalerna erbjuda goda alternativa
användningsmöjligheter. Motionärerna anför att kommunerna haft att
sanera industrilokalerna och ifrågasätter om detta är rimligt. Vidare bör
saneringskostnaderna kunna sänkas om sanering och anpassning till annan

CU 1978/79:2

användning kunnat ske direkt i anslutning till att fastigheten övergavs.

Motionärerna anser att kravet på hur sanering skall genomföras bör utredas
i särskild ordning. En utväg anses kunna vara att industriföretaget under sin
verksamma period bygger upp en garantifond som kan användas vid en
ombyggnad av lokalerna. Frågan tas också upp huruvida det är möjligt att i
exploateringsavtalets form klargöra att industriföretaget har att svara för
sanering om verksamheten läggs ned.

Den i motionen upptagna frågan är viktig och aktuell. Ovan (s. 15-16) har
redogjorts för den lagstiftning m. m. som reglerar byggnaders underhåll ur
skilda aspekter. De frågor som tagits upp i motionen har emellertid inte
ägnats speciell uppmärksamhet tidigare. Enligt utskottets mening vore det
lämpligt att överväganden gjordes om vilka åtgärder som bör vidtas för
sanering efter industriers nedläggning. Frågan hör nära samman med den
översyn av bygglagstiftningen som sker i bostadsdepartementet. Utskottet
vill emellertid förorda att de föreslagna övervägandena inte inordnas i det
pågående bygglagarbetet - detta för att inte ytterligare fördröja detta arbete.
Dessutom berör motionen även frågor som inte torde böra behandlas inom
ramen för bygglagarbetet. Vad utskottet med anledning av motionen sålunda
anfört bör ges regeringen till känna.

3.11 Personalutrymmen vid vissa servicearbeten

1 motionen 1977/78:273 (vpk) föreslås riksdagen besluta att hos regeringen
begära en snabbutredning för att tillgodose behovet av personalutrymmen för
servicearbeten samt förslag till ändring i byggnadsstadgan med anledning
härav. Motionärerna anför att arbetsmiljölagen - AML - anger att personalutrymmen
skall finnas men att i realiteten tillgång till sådana utrymmen inte
finns annat än i undantagsfall för dem som arbetar med service, underhåll och
reparationer av fastigheter. Detta är enligt motionärerna ett stort problem för
dem som utför korta, tillfälliga arbeten.

Regler om personalutrymmens utformning och planering finns huvudsakligen
i byggnadslagstiftningen och i arbetarskyddslagstiftningen. Ovan (s.
16-17) har redogjorts för gällande ordning m. m. Av redogörelsen framgår
bl. a. att yrkesinspektionen kan rikta förelägganden eller förbud mot den som
råder över arbetsställe även när denne inte är arbetsgivare i förhållande till
den som utsätts för risken.

I propositionen (1977/1978:149) med förslag till arbetsmiljölag underströk
föredragande statsråd vikten av att arbetsmiljöfrågorna som berör personal
som sysslar med skötsel och underhållsarbeten ägnas stor uppmärksamhet
vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen.

Den i motionen upptagna frågan torde enligt utskottets mening löpande få
beaktas av arbetarskyddsstyrelsen. Nämnas bör att styrelsen i samråd med
arbetsmarknadens parter årligen tar ställning till det författningsarbete som
bör bli föremål för närmare överväganden inom styrelsen. Därvid finns

CU 1978/79:2

möjligheter att utreda hur personalutrymmen vid servicearbeten skall
ordnas. Det ankommer sålunda på arbetarskyddsmyndigheten att efter
samråd med arbetsmarknadens parter bedöma vilka projekt som bör utföras.
Utskottet anser det inte lämpligt att föreslå att den i motionen upptagna
frågan prioriteras framför andra angelägna projekt. Sålunda har arbetarskyddsstyrelsen
i september 1978 underställt arbetsmarknadens parter för
yttrande ett förslag till författningsarbete, avsett att utföras inom styrelsen
under innevarande budgetår.

Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionen 1977/78:273 (vpk) med
dess krav om snabbutredning för att tillgodose behovet av personalutrymmen
för vissa servicearbeten.

3.12 Barnsäkerhet

Förslag till komplettering av BS i syfte att uppnå säkerhet för barn även i
lägenheter byggda före 1973-07-01 påyrkas i motionen 1977/78:279 (vpk).
Vidare bör enligt motionärerna kompletteringen även innefatta skyldighet
för fastighetsägaren att årligen kontrollera säkerhetsanordningarnas funktion.

Kungl. Maj:t fastställde i december 1972 av planverket utarbetade
föreskrifter angående åtgärder för att öka säkerheten mot barnolycksfall i
bostäder och barnstugor m. m. Föreskrifterna som gäller fr. o. m. 1973-07-01
hade inte retroaktiv verkan. De har tagits in i Svensk byggnorm 1975.
Föreskrifterna innefattar bl. a. bestämmelser om hur fönster och dörrar skall
konstrueras för att hindra att barn skadas. Vidare finns regler om hur trappa,
balkong, skåp, spis, diskmaskin och tvättmaskin skall utformas för att öka
säkerheten mot barnolycksfall. Regler finns även för hur eluttag, maskindrivna
portar och bassänger skall anordnas för att skydda barn från
olyckor.

I februari 1977 tillkallades bamolycksfallsutredningen för att undersöka
omfattningen av bamolycksfallen och deras orsaker. Enligt vad utskottet
erfarit kommer utredningen att närmare behandla frågan om säkerhet i bl. a.
bostäder och därvid pröva frågan om retroaktivitet.

Barnolycksfallsutredningens behandling av frågan bör avvaktas. Utskottet
är sålunda inte berett att nu föreslå riksdagen att hos regeringen begära
komplettering av BS m. m. Motionen 1977/78:279 avstyrks därför.

3.13 Barns lekmiljö

1 motionen 1977/78:313 (c, s, fp) behandlas frågan om riktlinjer för barns
lekmiljö. Motionärernas hemställan går ut på att riksdagen hos regeringen
begär att statens planverk ges i uppdrag att utforma regler och riktlinjer för att
tillgodose barns lekmiljö i enlighet med vad i motionen anförts. Motionärerna
anser mycket tyda på att planförslag och ibland även byggnadslov bör följas

CU 1978/79:2

av utredning om hur befintlig vegetation och terrängförhållanden kan
tillvaratas samt hur ny vegetation kan utformas. Vidare bör i plansammanhang
undersökas vilken eventuell lekledarinsats som planeras för att
tillgodose barnens aktiviteter inom området.

Inom planverket pågåren löpande revidering av SBN. I detta sammanhang
finns möjlighet att ägna ytterligare uppmärksamhet åt frågan om hur bl. a.
friytor för lek och utevistelse bör planeras. Vidare bör resultatet av den
pågående översynen av arbetet med bygglagstiftningen avvaktas. Motionen
avstyrks därför.

3.14 Lassky dd

I motionen 1977/78:400 (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag
till komplettering av BS med bestämmelserom inbrottsskydd. Motionärerna
erinrar om att en allmän översyn av byggnadslagstiftningen f. n. pågår inom
bostadsdepartementet och att den i motionen upptagna frågan med fördel kan
behandlas i samband med översynen.

Låsutredningen avgav i december 1975 sitt betänkande Konsumentskydd
på låsområdet (SOU 1975:19). Bl. a. föreslogs i betänkandet en särskild lagom
låsinstallation m. m. som skulle möjliggöra auktorisation av låssmeder.
Vidare föreslogs en ändring av BS så att ett effektivt inbrottsskydd kan
erhållas genom tvingande byggnormer.

Regeringens bedömning av låsutredningens förslag har redovisats i en
inom handelsdepartementet upprättad promemoria den 4 maj 1977 samt i ett
pressmeddelande den 13 maj 1977. Enligt promemorian anförs - beträffande
komplettering av BS - att denna fråga överlämnats från handelsdepartementet
till bostadsdepartementet för att behandlas inom ramen för den
översyn av byggnadslagstiftningen som pågår.

Genom det fortsatta utredningsarbetet beträffande komplettering av BS är
motionärernas krav tillgodosett i inte ringa grad. Någon begäran om
komplettering är nu inte erforderlig.

3.15 Hörselskadade

Frågan om hur byggnader skall utformas för att tillgodose hörselskadades
speciella behov tas upp i motionen 1977/78:1676 (s). Motionären yrkar att en
översyn av gällande bestämmelser beträffande byggnaders tillgänglighet för
bl. a. hörselskadade kommer till stånd samt att riksdagen ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om hörselskadade.

Regler om handikappanpassning av bl. a. bostäder och arbetslokaler finns i
BS i vilken stadgas (42 a §) att dessa skall utformas så att de blir tillgängliga för
och kan utnyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförmåga
är nedsatt till följd av ålder, handikapp eller sjukdom.

Regler om att stadgan skulle omfatta även personer med nedsatt oriente -

CU 1978/79:2

ringsförmåga infördes år 1971 (prop. 1971:48, CU 1971:13). I propositionen
godtogs ett av statens planverk framfört förslag att ordet ”orienteringsförmåga”
skulle anses innebära åtgärder till hjälp för personer vars rörelseförmåga
är nedsatt bl. a. till följd av hörselskador. Riksdagen hade ingen erinran
häremot. I SBN 1975 har införts föreskrifter om ljudklimatets utformning.

Motionären anför att det har visat sig att länsstyrelser och byggnadsnämnder
när det gäller handikappanpassningen inte alltid tillämpar bestämmelserna
som lagstiftaren avsett. Svårigheter som ger upphov till inte
avsedda tolkningar anges kunna uppstå på grund av att det som inte finns
utskrivet i BS inte tillämpas.

1 likhet med motionären finner utskottet - nu liksom vid behandlingen av
frågan år 1971 - att regeln om handikappanpassning i 42 a § BS även gäller
personer vars orienteringsförmåga är nedsatt till följd av hörselskada. Det
problem som motionären tar upp innebär enligt utskottets mening inte att
gällande regler bör omprövas. Däremot är det viktigt att handläggande
myndigheter informeras om innebörden av BS såvitt nu är i fråga. Utskottet
utgår från att planverket fortlöpande beaktar detta informationsproblem.
Något riksdagens uttalande om tolkningen av gällande bestämmelser om de
hörselskadades problem i sammanhanget anser sig utskottet därför inte böra
förorda.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bostadssociala hänsyn vid planläggning m. m. att
riksdagen avslår motionen 1977/78:1688, yrkandet 2,

2. beträffande markreservation för förskolor och fritidshem att
riksdagen avslår motionen 1977/78:1362,

3. beträffande planläggning i skärgårdsområden m. m. att riksdagen
avslår motionen 1977/78:1395,

4. beträffande planering för vägar att riksdagen avslår motionen
1977/78:1365,

5. beträffande samordnad lagstiftning att riksdagen avslår motionen
1977/78:620,

6. beträffande konflikter i planfrågor att riksdagen avslår motionen
1977/78:848,

7. beträffande planberedskapen att riksdagen avslår motionerna
1977/78:624 och 897, yrkandet 4,

8. beträffande geologisk kartering att riksdagen med anledning av
motionen 1977/78:1379 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

9. beträffande grundvatten att riksdagen avslår motionen 1977/
78:1678,

CU 1978/79:2

10. beträffande planmässig sanering efter industrinedläggningar att
riksdagen med anledning av motionen 1977/78:270 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande personalutrymmen vid vissa servicearbeten att riksdagen
avslår motionen 1977/78:273,

12. beträffande barnsäkerhet att riksdagen avslår motionen 1977/
78:279,

13. beträffande barns lekmiljö att riksdagen avslår motionen 1977/
78:313,

14. beträffande låsskydd att riksdagen avslår motionen 1977/
78:400,

15. beträffande hörselskadade att riksdagen avslår motionen 1977/
78:1676.

Stockholm den 17 oktober 1978

På civilutskottets vägnar

KJELL S. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Oskar Lindkvist (s), Sven
Eric Åkerfeldt (c), Lars Henrikson (s), Karl-Erik Strömberg (fp), Thure
Jadestig (s), Anna Eliasson (c), Maj-Lis Landberg (s), Per-Erik Nisser (m),
Birgitta Dahl (s), Magnus Persson (s), Eric Hägelmark (fp), Torsten Sandberg
(c) och Göthe Knutson (m).

Reservationer

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Maj-Lis
Landberg, Birgitta Dahl och Magnus Persson (alla s) har reserverat sig mot
betänkandet i följande delar.

1. Bostadssociala hänsyn vid planläggning m. m.

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar ”1 motionen” och
slutar ”denna grund” bort lyda:

Förslaget i den socialdemokratiska partimotionen 1977/78:1688, yrkandet

2, om ändringar i byggnadsstadgan (BS) innehåller tre moment: en allmän
markering av att de kommunala intentionerna i fråga om bostadsförsörjningen
skall beaktas vid planläggning enligt byggnadslagen (9 § BS), en
precisering av att stadsplan skall tillgodose också kravet på en god social miljö
(12 §) samt ett klarläggande av att byggandets överensstämmelse med
kommunernas bostadspolitiska intentioner skall kunna prövas också i

CU 1978/79:2

byggnadslovsärendet (56 § 1 morn.)- Förslagen utgår från den allmänna
sociala syn som motionärerna föreslagit bör ingå i de bostadspolitiska
målen.

Vad först gäller de allmänna föreskrifterna om planläggning i 9 § första
stycket BS har utskottet kommit till följande bedömning. Stadgandet har
avsetts utgöra en sammanfattning av för alla planinstitut gemensamma
bestämmelser av så grundläggande karaktär att de försvarar en framskjuten
placering. Paragrafens första stycke tar upp en deklaration om att syftet med
all bebyggelseplanering är att främja en från allmän synpunkt ändamålsenlig
utveckling av det område som planeringen avser. I anslutning därtill
framhålls att planeringen bl. a. bör grundas på en rimlig avvägning mellan de
olika allmänna - statliga och kommunala - intressen som gör sig gällande i det
enskilda fallet. Hänsyn skall tas, sägs det i paragrafen, till ”den allmänna
samfärdselns, energihushållningens, det militära försvarets, civilförsvarets
och andra för riket gemensamma behov”. Paragrafen ändrades 1975 genom
att energihushållningen då fördes in i uppräkningen - en åtgärd som avsåg att
markera denna aspekt.

Huvudstadgandet om att planeringen skall främja en från allmän synpunkt
lämplig utveckling borde rimligen tolkas så att också de bostadssociala kraven
därmed blev beaktade. Det bör dock inte finnas någon tvekan på denna
punkt. Därför och med hänsyn till att bostadsförsörjningskraven är det helt
överskuggande centrala momentet i prövningen bör i paragrafen föras in en
hänvisning också till dessa på sätt som föreslås i motionen. Ett avstyrkande
av förslaget skulle kunna uppfattas som att dessa krav inte hade samma
dignitet som t. ex. det militära försvarets nu i texten åberopade krav.

Vad därefter gäller den förordade ändringen i 12 § 1 mom. BS får först
noteras följande. Det torde i och för sig vara obestritt att vid stadsplaneläggning
bör beaktas möjligheter att i bebyggelsen inrymma lokaler för olika
verksamheter, t. ex. barnomsorg, eller för de boendes gemensamma behov.
Paragrafens huvudtes är att de anspråk skall tillgodoses ”sorn ur olika
synpunkter skäligen kunna ställas på en väl ordnad bebyggelse”. Därefter
sker en exemplifiering med trafik och brandskydd m. m.

Enligt utskottets mening är det höjt över varje tvivel att anspråken på en
god social miljö också i ett bostadsområdes strukturella uppbyggnad med
t. ex. olika verksamheter är primära och därför bör fogas in i paragrafen på
föreslaget sätt. Några reella skäl häremot har inte anförts. Utskottet tillstyrker
sålunda motionsförslaget också i denna del så att därmed markeras att olika
verksamheter - som t. ex. barntillsyn och viss service - är lika viktiga att
beakta som det en gång var att ta in krav på vattenförsörjning och vägar.

Vad slutligen gäller 56 § 1 mom. 1 st. BS har utskottet ansett det närmast
självklart att intentionerna i de kommunala bostadsförsörjningsprogrammen
skall bringas i praktisk tillämpning. En ändring av förordad typ framstår
därmed som lämplig.

Utskottet har utgått från att gällande rätt ger möjlighet att i stadsplan ange

CU 1978/79:2

antal lägenheter av olika storlekar som för inrymmas i en byggnad på samma
sätt som lägenheternas användning som kontor eller bostad kan styras.

Inom utskottet har inte rests invändningar i sak mot de förordade
lagändringarna. Det har däremot hävdats att frågan skulle tas in i aviserat
förslag till ny plan- och byggnadslagstiftning. Denna bedömning är ett
återupprepande av synpunkter som en utskottsmajoritet anförde i mars 1977
(CU 1976/77:26) mot bakgrund av utfästelsen om ett lagförslag i ämnet under
försommaren samma år. I nuvarande läge torde ingen vänta sig att enny planoch
byggnadslagstiftning kan vara i kraft förrän in på 1980-talet. Samtidigt har
regeringen uttalat sig för delreformer på vissa andra områden av denna
lagstiftning. Dessa invändningar är därför än mer svårförståeliga.

Utskottet tillstyrker motionsförslaget.

dels utskottet under 1 bort hemställa:

1. beträffande bostadssociala hänsyn vid planläggning m. m. att
riksdagen med bifall till motionen 1977/78:1688, yrkandet 2,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

2. Samordnad lagstiftning

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar ”Det är” och slutar ”i
ämnet” bort lyda:

Vid behandlingen av motionsförslaget inom utskottet har inte förts fram
några sakliga invändningar-endast en hänvisning till arbetet på en ny planoch
byggnadslagstiftning. En sådan lagstiftning kan inte antas vara i kraft på
ytterligare flera år. Samordningsbehoven anmäler sig dock löpande. Särskilt
inför slutförandet av planeringsskedet inom den fysiska riksplaneringen
anmäler sig dock behov av en samordning som möjliggör ett genomförande
av dessa planeringsintentioner. Frågorna om tillämpningen av 136 a §
byggnadslagen och om gruvlagens anpassning ställer sig därvid i förgrunden.
Enligt utskottets mening bör därför riksdagen följa motionärernas förslag och
påkalla ett aktivt arbete i denna del, detta även om lösningen delvis kan bli
endast provisorisk.

dels utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande samordnad lagstiftning att riksdagen med bifall till
motionen 1977/78:620 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

CU 1978/79:2

3. Planberedskapen

Reservanterna anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar ”Utskottet delar” och
på s. 26 slutar ”inom bostadsdepartementet” bort lyda:

De diskussioner som länsbostadsnämnderna, länsarbetsnämnderna och
länsstyrelsernas planeringsenheter fört och skall fortsätta med kommunerna
har ytterligare belagt den bild av brister i planberedskapen som tecknats i
motionerna. Uppgifter om några faktiska åtgärder för att undanröja hinder för
resp. stimulera ett undanröjande av sådana brister har dock inte stått att få.
Även om planinitiativen har ett ofrånkomligt samband med bostadsbyggandets
allmänna förutsättningar kan man emellertid inte se bort från att
kommunerna på många håll ansett planinitiativ meningslösa därför att en
fastställelse inte ansetts kunna ske inom rimlig tid. Ett hinder är att
behandlingen av jordbruksmarksfrågorna inom den fysiska riksplaneringen
präglats av ett motstånd mot alla sakprövningar i avvaktan på en förhoppningsvis
emotsedd översiktlig lösning. Ett annat hinder är att då planer går till
regeringens prövning den totala handläggningstiden inte minst inom regeringskansliet
blivit mycket lång. Det är därför inte möjligt att avvisa förslag
till åtgärder beträffande de planmässiga förutsättningarna för bostadsbyggnadsprogrammets
genomförande och ökning med hänvisning till regeringens
passivitet när det gällt att undanröja brister i andra avseenden. Utskottet
föreslår därför att riksdagen begär att regeringen vidtar omedelbara och
kraftfulla åtgärder för att inte brister i detaljplaneläget skall hindra bostadsbyggandet.
I den mån riksdagens medverkan behövs för att genomföra
sådana åtgärder bör förslag därom lämnas skyndsamt.

dels utskottet under 7 bort hemställa:

7. beträffande planberedskapen att riksdagen med anledning av
motionerna 1977/78:624 och 897, yrkandet 4, som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Per Erik Nisser (m) och Göthe Knutson (m) har till betänkandet fogat
följande särskilda yttrande.

Planmässig sanering efter industrinedläggningar

Vi har anslutit oss till majoritetens förslag att riksdagen med anledning av
motion (s) bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört om planmässig
sanering efter industrinedläggningar. Utskottet har därvid ansett att en
utredning i frågan bör komma till stånd.

Det finns förvisso betydligt angelägnare frågor att diskutera och utreda på

CU 1978/79:2

näringslivets område. Behovet av ökade industrisatsningar och ökad sysselsättning
måste stå i förgrunden, och för regering och riksdag bör det vara
självklart att vidta åtgärder som underlättar en industriell expansion och
skapar bättre förutsättningar för nyföretagande.

De frågor motionen tar upp är så till vida sekundära, men eftersom problem
på sina håll sedan länge funnits med utrangerade industribyggnader och
några åtgärder inte vidtagits av den förutvarande socialdemokratiska riksdagsmajoriteten,
kan det finnas skäl att överväganden nu görs.

Vi förutsätter dock att dessa överväganden får en vidare omfattning än vad
som anges i motionen och sålunda inte kommer att begränsas av de förslag till
lösningar beträffande garantifond m. m. som där anges och som inger oss
betänkligheter.

De föreslagna övervägandena bör dock utgå från en mera förutsättningslös
diskussion om möjligheterna att lösa de aktuella saneringsfrågorna. Sålunda
bör undersökas - så tidigt som möjligt - om det finns möjligheter att bedriva
annan industriell eller liknande verksamhet i industrilokaler som inte längre
utnyttjas för den ursprungliga produktionen.

Frågan är betydligt mera komplicerad och omfattande än vad som anges i
motionen, och vi förutsätter alltså att de kommande övervägandena omfattar
även frågor som inte berörts av motionärerna men som naturligen bör tas upp
i sammanhanget. Så bör t. ex. undersökas i vad mån det är möjligt för
samhället att i samarbete med industriföretagen finna alternativ användning
av industrilokaler som av olika skäl inte är lämpliga för den dittillsvarande
produktionen.

Vi finner det slutligen inte heller särskilt lämpligt att - som motionärerna -hämta exempel på industrisaneringens problem med utgångspunkt från
förhållandena i Västernorrlands län eftersom den industriella processen där
måste bedömas som ganska speciell. I andra delar av landet är frågorna om
industrisanering mestadels annorlunda, och i en kommande utredning bör
dessa skilda aspekter tas upp.

GOT AB 58576 Slockholm 1978