Med anledning av motioner rörande fastighetsbildningslagen (1970:988) (Betänkande 1977/78:CU18 Civilutskottet)

CU 1977/78:18

Civilutskottets betänkande
1977/78:18

med anledning av motioner rörande fastighetsbildningslagen
(1970:988)

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionerna 1977/78:

490 av Sven-Erik Nordin m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående skyndsam
översyn av FBL beträffande

1. obligatorisk medverkan av gode män vid fastighetsbildningsförrättning,

2. information om rättshjälp, ekonomisk ersättning samt konsekvenser
vid fastighetsbildningsförrättning,

3. noggrann fastighetssyn vid fastighetsbildningsförrättning,

625 av Ivar Högström m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär undersökning av hur bestämmelserna i fastighetsbildningslagen om
avveckling av skogsfångsservitut tillämpas,

1687av Martin Olsson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär utredning om och förslag till sådan ändring av fastighetsbildningslagen
att möjligheterna till tvångsvis inlösen av aktiva jordbrukares åker- och
skogsmark avskaffas.

Gällande ordning m. m.

Inlösen vid fastighetsreglering, m. m.

Bestämmelser om fastighetsreglering ges i 5-9 kap. fastighetsbildningslagen
(FBL). Genom fastighetsreglering kan göras såväl mindre justeringar i
fastighetsindelningen som genomgripande omregleringar inom stora områden.
Institutets syfte är att förbättra fastighetsbeståndet. Reglering får ske
(5:4) ”under förutsättning att lämpligare fastighetsindelning eller eljest mer
ändamålsenlig markanvändning vinnes samt att fördelarna härav överväger
de kostnader och olägenheter som regleringen medför”. Detta s. k. båtnadsvillkor
är en del av avvägningen mellan rationaliseringsintresset och den
enskildes intresse. Vidare finns till skydd för sakägaren restriktiva bestämmelser,
!. ex. inskränkningar i möjligheten att ändra storleken av en fastighet.
Sålunda får utan fastighetsägarens samtycke en fastighet inte ändras så att
dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att
avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren.

1 Riksdagen 1977/78. 19 sami Nr 18

CU 1977/78:18

Även tvångsvis är det emellertid möjligt att i vissa situationer överskrida
de nämnda gränserna för storleksförändringar när det gäller minskning av
fastighet. Detta sker genom inlösen. Inlösen i detta sammanhang är till sin
natur inte annat än marköverföring mot vederlag i pengar. I samband med att
möjligheterna till inlösen fördes in i FBL upphävdes möjligheterna att
expropriera mark för att stärka ofullständigt jordbruk. För att inlösen skall få
ske måste dock vissa särskilda förutsättningar uppfyllas. Till att börja med
måste - som en grundläggande förutsättning - regleringen omfatta mark till
ett flertal fastigheter med skilda ägare och ha till syfte att åstadkomma en
allmän förbättring av fastighetsbeståndet. Det skall vidare vara ett väsentligt
intresse från allmän synpunkt att storleksförändringar genomförs. Regleringen
skall sålunda i här aktuella fall leda till att rationella jordbruks- och
skogsbruksenheter bildas. Inlösen får inte heller ske om syftet med överföringen
skäligen kan vinnas på annat sätt. Detta innebär att inlösen inte får ske
i annat fall än då frivilliga överenskommelser inte kan komma till stånd på
rimliga villkor. Inte heller får en fastighet som för sig är en lämplig enhet
inlösas.

Enligt 8 kap. 2 § FBL får fastighet inte till någon del inlösas om den
uppfyller de i 3 kap. uppställda kraven på lämplighet. Där anges de generella
villkoren för fastighetsbildning. Bl. a. gäller att jordbruksfastighet skall för att
anses lämpad för sitt ändamål ha sådan storlek, sammansättning och
utformning att den medger tillfredsställande lönsamhet hos det företag som
skall bedrivas på fastigheten - skogsbruksfastighet skall medge ekonomiskt
tillfredsställande skogsdrift. Vid prövningen av om en fastighet på denna
grund skall gå fri från inlösen skall beaktas inte bara omfattningen av de ägor
som hör till fastigheten utan även ägosammansättningen,byggnadsbeståndet
och övriga omständigheter som påverkar frågan om fastigheten kan anses
lämplig för sitt ändamål. Också behovet av investeringar i byggnader och
andra anläggningar måste komma med i bedömningen. Om man vid en sådan
prövning kommer till att fastigheten kan ge tillfredsställande lönsamhet bör
inlösen inte få ske.

18 kap. 3 § FBL tas upp särskilda villkor för inlösen med hänsyn till ägarens
och brukarens förhållanden. Vid lagstiftningens införande uttalade departementschefen
(prop. 1969:128, s. B 603) att de olägenheter för ägare och
brukare som skulle vägas mot rationaliseringsintresset inte uteslutande
behövde vara skada av ekonomisk art. Skulle olägenheterna överstiga vad
ägaren rimligen bör vara nödsakad att finna sig i med hänsyn till vikten av att
den yttre rationaliseringen skall komma till stånd, torde inlösen inte böra äga
rum. Riksdagen ansåg (3LU 1970:35, s. 148) att genom kravet på att avsevärd
olägenhet för ägaren inte får uppkomma kan skälig hänsyn tas till hans
intressen, inbegripet krav på social och ekonomisk trygghet.

I reservation (c, fp, m) till betänkandet godtogs inlösenmöjligheterna som
ett yttersta medel i lägen då ändamålsenliga lösningar inte kan uppnås på
annat sätt. Reservanterna invände emellertid mot lösningen att förrättnings -

CU 1977/78:18

männens ställning kunde undergrävas och att inlösen reglerna därför borde
ligga kvar i expropriationslagstiftningen. Vidare anfördes att regeln i 8:3 FBL
var för vag jämfört med då gällande regler om expropriation för stärkande av
ofullständigt jordbruk. Sådan expropriation kunde inte ske av fastighet som
tillhörde aktiv jordbrukare.

Skyddet för ägaren av den fastighet till vilken mark skall överföras regleras
genom 5 kap. 8 § FBL. Där föreskrivs bl. a. att fastighets graderingsvärde inte
får ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren.
Bestämmelserna i 8 kap. utgör inte något undantag från denna regel. Regeln
är motiverad av att en utökning av en fastighets storlek kan ställa krav på
investeringar och i vart fall medför en ersättningsskyldighet.

Reservanterna ansåg, för det fall att fastigheten utökades med inlöst mark,
att överföring principiellt borde göras beroende av medgivande från fastighetsägaren.

Initiativrätt till fastighetsreglering tillkommer i första hand ägare av
fastighet som berörs av regleringen. Sådan rätt tillkommer bl. a. också
länsstyrelsen beträffande reglering som den finner vara av större betydelse
från allmän synpunkt.

Fastighetsregleringar under åren 1972-1975 redovisas i jordförvärvsutredninens
betänkande (SOU 1977:93) Ny jordförvärvslag.

I interpellationssvar 1977-04-22 anförde bostadsministern bl. a. följande
om inlösen av mark vid fastighetsreglering:

Sammanfattningsvis kan konstateras att gällande bestämmelser om fastighetsreglering
möjliggör en avvägning mellan å ena sidan behovet av
storleksrationalisering i samband med regleringen och å andra sidan jordbrukarens
intresse av att ha kvar sin mark. Jag vill själv understryka vikten av att
man, som framhölls vid lagens tillkomst, beaktar jordbrukarnas berättigade
krav på social och ekonomisk trygghet. Det är också angeläget att fastighetsregleringar
så långt möjligt sker genom frivilliga överenskommelser.

Fastighetsbildningslagen har varit i kraft så pass kort tid att det är svårt att
dra några bestämda slutsatser om tillämpningen av inlösenbestämmelserna.

Riksdagen har (CU 1976/77:27) med anledning av motion (s) funnit att det
föreligger ett behov av en samlad översyn också i fråga om fastighetsbildningens
ansvar för den i tilläggsdirektiv till jordförvärvsutredningen angivna
strukturomvandlingen. Riksdagen förordade en översyn av frågorna om hur
en mer aktiv fastighetsbildning också kan bidra till att förverkliga uppsatta
mål. Regeringen har-som nedan anges-sedermera 1977-12-22 uppdragit åt
lantmäteriverket att i samråd med lantbruksstyrelsen utreda frågan om hur
fastighetsreglering skall kunna bidra till att förverkliga uppsatta mål för
strukturomvandlingar inom jord- och skogsbruket.

Kiicsaagen har(prop. 1977/78:19, JoU 1977/78:10) bl. a. godkänt allmänna
riktlinjer för jordbrukspolitiken, grundade på de förslag som angavs av 1972
års jordbruksutredning. I dessa riktlinjer ingår bl. a. att de statliga insatserna
för jordbrukets rationalisering bör främja en fortsatt rationalisering av

CU 1977/78:18

jordbruket genom uppbyggandet och vidmakthållandet av rationella familjeföretag.

Jordförvärvsutredningen har med utgångspunkt i nämnda nya riktlinjer
för jordbrukspolitiken lagt fram förslag till ny jordförvärvslag (SOU
1977:33).

Lantmäteriverket har upplyst att inlösen enligt 8 kap. 1 § FBL tillämpats i
mycket liten utsträckning. Totalt hade såvitt känt tio förrättningar aktualiserats
eller genomförts. Av dessa berörde fyra jord- eller skogsbruksmark. De
mest omfattande av dessa är förrättningar för jordbruksrationalisering inom
Svedjans och del av Lindans byar i Gagnefs kommun och i Årskogen i
Sundsvalls kommun. Vid dessa förrättningar berördes 67 resp. 15 fastigheter.

Skogsfångsservitut m. m.

Bildande,ändring och upphävande av servitut betraktas enligt FBL som en
förändring av fastigheten och inbegrips därför i institutet fastighetsreglering.
De generella reglerna för fastighetsreglering gäller därför även för servitutsåtgärder.
Särskilda regler därutöver för servitut ges i 7 kap. FBL.

Enligt 7 kap. 2 jj FBL får bl. a. servitut avseende skogsfång inte bildas
genom fastighetsreglering. Sådana servitut får enligt 14 kap. 4 § jordabalken
inte heller bildas genom privaträttslig upplåtelse. Förbudet har motiverats
med att dessa servitut ansetts ha medfört betydande olägenheter, särskilt
med hänsyn till skogsvården.

På motsvarande grunder har i 15 § lagen om införande av fastighetsbildningslagen
(FBLP) intagits en särbestämmelse om upphävande av bl. a.
skogsfångsservitut. Enligt denna bestämmelse får servitut avseende skogsfång
eller bete upphävas genom fastighetsreglering även om de i 7 kap. 5 §
FBL stadgade särskilda förutsättningarna inte föreligger. Fastighetsbildningskommittén
hade i sitt förslag uttalat att det bör tillses att inga onödigt
hämmande villkor ställs upp för skogsservitutens upphävande och att de
ekonomiska villkoren borde vara sådana att fastighetsägarna skall finna det
fördelaktigt att påkalla ett upphävande.

Enligt 9 § gällande skogsvårdslag kan skogsvårdsstyrelsen meddela föreskrifter
dels för att en rätt till skogsfångsservitut skall kunna begagnas i
avsedd utsträckning, dels för att förhindra att servitutet utnyttjas till men för
skogsvården på den tjänande fastigheten. I det förslag till ny skogsvårdslag
som lagts fram av 1973 års skogsutredning finns ingen motsvarande
bestämmelse. Utredningen ansåg (SOU 1978:6, s. 180) att de vidgade
möjligheterna att få servituten upphävda begränsade behovet av regler till
skydd för skogsvården på den tjänande fastigheten. Motivet för ett skydd för
servitutsutnyttjandet har enligt utredningen försvunnit eller starkt försvagats.

I ersättningsfrågan anförde fastighetsbildningskommittén att vinstfördel -

CU 1977/78:18

ningsproblemen vid upphävande av dessa servitut kommer att spela en
framträdande roll. Stora differenser kan förekomma mellan servitutens
positiva och negativa värden - särskilt beträffande skogsfångsservitut som
innefattar fullständiga husbehovsrättigheter och inte är bundna av bestämmelser
om uttag efter anvisning. Servitutets värde hade emellertid med stöd
av rättsfallet NJA 1933 s. 193 ofta satts lika med värdet av ett med
normalskogsbestånd bevuxet område som avkastat den kubikmassa virke
som servitutshavaren varit berättigad till. Det ansågs att ett sålunda bestämt
servitutsvärde i allmänhet ledde till att vinsten av utbrytningsåtgärden blir
fördelad på ett skäligt sätt när det är fråga om fullständiga, fria och äldre
servitut. Kommittén ansåg att värdet av outtagna skogsprodukter åtminstone
till viss del bör inräknas i servituts värde. Med stöd i remisskritik betecknades
emellertid i en departementspromemoria (prop. 1970:144 s. 78) kommitténs
uttalande om vad rättsfallets principer ledde till såsom onyanserat. Endast i
de fall då den härskande fastighetens behov av servitutet kvarstår oförändrat
kan den angivna värderingsmetoden anses leda till godtagbara resultat. Om
behovet minskat torde enligt promemorian såväl servitutets positiva som
dess negativa värde vara mindre än vad kommittén uttalat. Lantmäteristyrelsen
anförde bl. a. att det inte var uteslutet att ändrade förutsättningar ledde
till att tidigare tillämpade värderingsprinciper inte längre var giltiga. Värderingsfrågorna
borde därför lösas i rättstillämpningen.

Departementschefen anförde i förslaget till FBLP (prop. 1970:144 s. 79)
följande:

Vad gäller frågan om likvidvärderingen vid upphävande av skogsfångsservitut
instämmer jag i den uppfattning som kommit till uttryck såväl i
promemorian som i lantmäteristyrelsens framställning och flera remissyttranden,
nämligen att en värdering enligt de principer som tillämpats i
rättsfallet NJA 1933 s. 193 numera endast undantagsvis skulle leda till
godtagbara resultat. Som understrukits i promemorian bör målet vid
ifrågavarande värdering liksom eljest vid likvidvärdering vara att man skall
nå en skälig fördelning av regleringsvinsten. Tydligt är att stor vikt bör fästas
vid den härskande fastighetens behov av servitutet och dess möjligheter att
ekonomiskt utnyttja detta. Hänsyn bör givetvis också tas till den faktiska
belastning servitutet innebär för den tjänande fastigheten.

Förslaget till 15 § FBLP tillstyrktes enhälligt av utskottet (3LU 1970:92
s. 58) utan särskilt yttrande.

I den promemoria som ligger bakom förslaget till FBLP (prop. 1970:144
s. 71-75) togs upp en regel om att mark vederlag för skogsfångsservitut under
vissa förutsättningar skall tas in i gemensamhetsskog. Remissopinionen var
splittrad. De flesta instanser som uttalat någon bestämd åsikt anslöt sig till
lantmäteristyrelsens uppfattning att FBLP inte borde innehålla regler om
markvederlag. Departementschefen följde inte promemorieförslaget. Lagförslaget,
sedermera antaget av riksdagen, saknar sålunda bestämmelser som ger
servitutshavaren rätt till markvederlag. Departementschefen anförde
därtill:

CU 1977/78:18

Vad gäller sådan servitutshavare som har ett verkligt behov av servitutet
och som således skulle kunna tilldelas markvederlag, för den händelse regler
härom infördes, är att märka att reglerna i 5 kap. 8 § FBL innebär ett fullgott
skydd mot att hans fastighet försämras. Som framhållits i promemorian kan
ett upphävande av servitutet i sådant fall inte ske utan att fastigheten tillförs
mark som kompensation. Principiella skäl kan visserligen anföras till stöd för
att den behövliga marken tas från den tjänande fastigheten. Från praktiska
synpunkter är det emellertid uppenbarligen att föredra att fastighetsbildningsmyndigheten
har fria händer vid bedömningen vilken eller vilka
fastigheter som skall avstå marken.

Inom bostadsdepartementet har, som nedan redovisas, i januari 1978
tillsatts en särskild arbetsgrupp för behandling av frågor om ett ökat skydd för
sådana skogsfångsservitut som fortfarande har betydelse för bl. a. fastigheters
bränsleförsörjning. Utgångspunkten anges vara att synen på värdet av ved
från energisynpunkt har förändrats under senare år.

I anslutning härtill noteras att riksdagen (SkU 1976/77:20) beslutat slopa
beskattningen av fritt bränsle från egen fastighet. Skatteutskottet anförde
bl. a.:

Bestämmelserna om beskattning av förmån av fritt bränsle till bostad på
jordbruksfastighet tillkom i en tid, då vedbränsle relativt sett hade ett
betydligt större värde än f. n. och när förhållandena även i andra avseenden
var helt annorlunda. Numera har skogsägarna i stor utsträckning gått över till
uppvärmning med olja eller elkraft. Enbart kostnaderna för fällning,
huggning och hemtransport av vedbränsle överstiger ofta kostnaderna för
andra bränslen. Detta förhållande och inte minst den omständigheten att
värdet av bränsle från egen fastighet beskattas har påskyndat övergången till
andra bränslen. Detta är givetvis beklagligt med hänsyn till samhällets
intresse av att i möjligaste mån uppmuntra användningen av inhemska
bränslen.

Reservanter (s) hävdade bl. a. att ett slopande av beskattningen innebar ett
avsteg från gällande beskattningsprinciper och att detta inte i nämnvärd grad
torde medföra en i och för sig önskvärd återgång till vedeldning.

Frågan om avveckling av skogsfångsservitut behandlades vid interpellationsdebatt
1977-05-16. Bostadsministern anförde i sitt svar bl. a. följande:

Enligt 15 § lagen om införande av fastighetsbildningslagen får servitut
avseende skogsfång eller bete upphävas genom fastighetsreglering, även om
de allmänna förutsättningarna för ändring av servitut enligt fastighetsbildningslagen
inte föreligger. Regleringen syftar alltså till en avveckling av
skogsservituten. Som skäl för en sådan avveckling åberopades i förarbetena
till fastighetsbildningslagen att dessa servitut medför olägenheter från
skogsvårdssynpunkt. Skogsfängsrättigheterna lägger inte sällan hinder i
vägen för ett rationellt brukande av skogen över huvud taget. Vad gäller
betesservituten framhölls att skogsbetet numera allmänt anses vara en
olämplig betesform, främst av jordbruksekonomiska skäl. Behovet av
servituten som komplettering av ofullständiga jordbrukslägenheter antogs
också efter hand ha minskat.

Enligt min mening är det allmänt sett angeläget att dessa servitut upphävs.
Denna uppfattning synes också ha stöd bland aktiva jordbrukare. Samtidigt

CU 1977/78:18

vill jag betona att det självfallet är angeläget att fastighetsbildningsmyndigheten
bevakar att olägenheter inte uppkommer för fastighetsägarna, i
synnerhet för den bofasta befolkningen.

När ett skogsservitut avvecklas skall en uppgörelse komma till stånd.
Huvudregeln är att eventuella värdeförändringar skall utjämnas genom
ersättning i pengar. I förarbetena till bestämmelsen om upphävande av
skogsservituten sägs emellertid att markvederlag också kan komma i fråga.
Enligt allmänna bestämmelser får fastighetsreglering nämligen inte ske så att
det uppstår avsevärda olägenheter för fastighetsägare. Skulle innehavaren av
ett skogsservitut ha ett verkligt behov av servitutet, kan det inte avvecklas
utan att fastigheten tillförs mark som kompensation. Genom denna regel och
genom bestämmelserna om fastighetsreglering i övrigt är enligt min mening
rättssäkerhetsintressena väl tillgodosedda.

Förfarandet m. m.

Ett av de huvudsyften som angavs vid införandet av FBL varatt möjliggöra
ett snabbt och enkelt förrättningsförfarande utan att rättssäkerhetskraven blir
åsidosatta.

Enligt 4 kap. 14 § FBL skall fastighetsbildningsmyndigheten hålla
sammanträde med sakägarna. Detta behövs dock inte om stridiga intressen
mellan sakägare inte förekommer och hinder inte möter mot förrättningen.
Vid tvistiga frågor om upphävande m. m. av skogsfångsservitut kallas
sålunda sakägarna till sammanträde.

Kallelsen skall i god tid före sammanträdet delges kända sakägare. Om det
finns anledning anta att okända sakägare finns skall utfärdas kallelse även på
dessa genom offentligt kungörande av förrättningen.

Vid förrättning består enligt 4 kap. 1 § FBL fastighetsbildningsmyndigheten
normalt av en förrättningslantmätare. Vidare gäller att två gode män
dessutom skall ingå i myndigheten närförrättningslantmätaren finneratt det
behövs eller när sakägare begär det och detta inte föranleder oskäligt
dröjsmål. Har förrättningen betydande omfattning får antalet gode män ökas
om det kan påskynda handläggningen. Fler än två gode män får dock inte
samtidigt delta i handläggningen av samma fråga. Dessa gällande regler
överensstämmer i allt väsentligt med vad som gällde redan före införandet av
FBL. Före en lagändring år 1951 skulle gode män alltid vara närvarande vid
handläggning av vissa uppräknade skiftesfrågor. Gode män utses av
kommunfullmäktige för sex år och till det antal som länsstyrelsen bestämmer.
Vid införandet av FBL strök departementschefen (prop. 1969:128
s. B 202) under vikten av att gode män får medverka när det uppkommer
kontroversiella frågor, oavsett om enskilda intressen står mot varandra eller
mot det allmänna.

Fastighetsbildningsmyndigheten skall enligt 4 kap. 25 § FBL ”utreda
förutsättningarna för fastighetsbildningen”. Reglerna utgår från bedömningen
att strävandena att åstadkomma ett förenklat förfarande tillgodoses
bäst om förrättningsmännen får tämligen fria händer att anpassa handlägg -

CU 1977/78:18

ningen efter förhållandena i varje enskilt fall. Det ankommer på lantmäteristyrelsen
att meddela föreskrifter om lämplig metodik för olika slag av
förrättningar.

Myndigheten har att sörja för en fullständig utredning i ärendet. Departementschefen
(prop. 1969:128 s. B 270 ff.) stryker bl. a. under vikten av att en
finansiell utredning sker - ett klarläggande av de ekonomiska förutsättningarna
för och konsekvenserna av fastighetsbildningen. Däri ingår enligt uttalandet
såväl fastighetsekonomiska som privatekonomiska konsekvenser,
skattefrågor samt en beräkning av kostnaderna förförrättningen. Det påpekas
särskilt att när opinionsundersökning i samband med fastighetsreglering skall
äga rum, bör sakägarna ha möjlighet att grunda sitt ståndpunktstagande på en
allsidig bedömning av bl. a. de finansiella frågorna.

Det finns inga särskilda lagregler om syn (besiktning) av fastigheterna.
Enligt 4 kap. 14 § fjärde stycket skall förrättningssammanträdet hållas där den
mark är belägen som fastighetsbildningen avser om det inte utan olägenhet
kan hållas på annat ställe. Lantmäteriverket har emellertid upplyst, att enligt
dess uppfattning det vid förrättningar avseende skogsfångsservitut normalt
finns anledning att besöka de fastigheter till vilka servituten hör. Verket har
för avsikt att föra ut denna uppfattning vid kontakter med förrättningsorganisationen.

Talan mot fastighetsbildningsmyndighets beslut förs hos fastighetsdomstol,
hovrätt och högsta domstolen.

Enligt rättshjälpslagen lämnas bl. a. juridisk rådgivning mot en enhetsavgift
och allmän rättshjälp där staten med hänsyn till sökandens ekonomiska
situation tar på sig en del av kostnaderna. En grundläggande förutsättning är
att rättshjälpen skall vara nödvändig för att ta till vara sökandens rätt. Detta
behov bedöms i förvaltningsärenden mot bakgrund även av den utredningsskyldighet
som åvilar myndigheten. Som ovan berörts skall utredningen i
fastighetsbildningsärenden i princip ombesörjas av fastighetsbildningsmyndigheten.

Frågan om fri rättshjälp åt enskilda togs upp även i samband med
införandet av FBL(prop. 1969:128 s. 193-195). En översyn av rättshjälpssystemet
har gjorts av rättshjälpsutredningen (SOU 1977:49). Rättshjälp i
förvaltningsärenden har även behandlats bl. a. i Svensk juristtidning 1977
(s. 179-197).

Regler om ersättning av motpart för kostnader i fastighetsbildningsmål ges
i bl. a. 16 kap. 14 § FBL.

Pågående överväganden

Inom justitiedepartementet har upprättats promemorian (Ds Ju 1977:12)
Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen. Promemorian remissbehandlas
f. n. - remisstiden utgår 1978-04-10.

I promemorian slås bl. a. fast att servitutsfrågor vid fastighetsbildning bör

CU 1977/78:18

handläggas på samma sätt och under samma villkor som gäller för
fastighetsbildning i allmänhet, dvs. enligt reglerna i 5 kap. FBL. De särskilda
villkoren i 7 kap. FBL beträffande upphävande och ändring av servitut
föreslås utgå. 15 § FBLP med dess särbestämmelse om upphävande av
skogsfångsservitut föreslås i konsekvens därmed upphävd.

När det gäller ersättningsreglerna i 5 kap. FBL föreslås att man skall få till
stånd en bättre överensstämmelse med ersättningsreglerna i expropriationslagen
(ExL). En fullständig överensstämmelse åsyftas dock inte. ExL avser
alltid ensidiga rättsförvärv. FBL är uppbyggd för ömsesidighet men kan också
användas vid ensidiga marköverföringar. Vidare konstateras att anledning
saknas att behålla det särskilda ersättningssystemet vid inlösen enligt 8 kap.
FBL. Även för inlösen föreslås en hänvisning till 4 kap. ExL.

Vidare föreslås ändring i 4 kap. 3 § FBL av innebörd att god man skall ha
rätt till ersättning av allmänna medel. Kostnadstäckning skulle därmed inte
krävas.

Slutligen - såvitt rör här aktuella frågor - noteras en framställning från
Sveriges villaägareförbund. Förbundet föreslår att det vid fastighetsreglering
skall bli möjligt för sakägare att anlita juridiskt biträde vid förrättning och få
ersättning härför och för egen inställelse samt - efter fastighetsbildningsmyndighetens
beslut - för egna utredningar. 1 promemorian anförs att skäl finns
att beakta framställningen såvitt gäller handläggning vid domstol. Förslag
läggs fram till ändringar i 16-18 kap. FBL.

Som ovan berörts har regeringen 1977-12-22 uppdragit åt lantmäteriverket
att i samråd med lantbruksstyrelsen utreda frågan hur fastighetsreglering i
ökad utsträckning skall kunna bidra till att förverkliga uppsatta mål för
strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruket. Förslaget bör ges in till
regeringen senast 1978-06-01.

Ovan har också noterats att bostadsministern tillkallat en särskild arbetsgrupp,
vilken skall inrikta sitt arbete på att öka skyddet för skogsfångsservitut
som fortfarande har betydelse för bl. a. fastigheters bränsleförsörjning.
Utgångspunkten anges vara att synen på värdet av ved från energisynpunkt
har förändrats på senare år. Arbetet skall samordnas med behandlingen av
den inom justitiedepartementet enligt ovan upprättade promemorian.

Lantmäteriverket uppger att man där arbetar med anvisningar rörande
godemansinstitutet i syfte att få till stånd en ökad användning därav. Arbetet
riktas in på att göra en lämplig avgränsning för en vidgad användning och att
belysa vissa kostnadsaspekter. En bakgrund till arbetet är en inom verket
upprättad promemoria 1977-08-25 rörande vidgat förtroendemannainflytande
i lantmäteriet. I denna promemoria anförs bl. a. att det bör vara
angeläget för lantmäteriet att utnyttja godemansinstitutet i större omfattning
än som f. n. synes vara fallet. Det föreslås att vid handläggningen av
förrättningar med betydande intressemotsättningar bör gode män regelmässigt
anlitas. Vid tveksamhet bör alternativet att anlita gode män alltid
väljas.

CU 1977/78:18

Jordförvärvsutredningens förslag (SOU 1977:93) Ny jordförvärvs/äg lades
fram i december 1977 och remissbehandlas f. n. Remisstiden utgår
1978-04-10.

1973 års skogsutrednings förslag (SOU 1978:6 och 7) Skog för framtid
remissbehandlas också f. n. Remisstiden utgår 1978-06-30.

Rättshjälpsutredningens betänkande (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemet
har remissbehandlats. Frågan övervägs inom justitiedepartementet.

Utskottet

En utredning om och förslag till sådan ändring av fastighetsbildningslagen
(FBL)att möjligheterna tili inlösen av aktiva jordbrukares åker- och skogsmark
avskaffas föreslås i motionen 1977/78:1687 (c). Med utgångspunkt i fastighetsregleringar
av större omfattning i Västernorrlands och Kopparbergs län
hävdas i första hand att skyddet för aktiva jordbrukare med mindre
fastigheter och för jordbrukare som tillförs inlöst mark inte är tillräckligt.

För all fastighetsbildning och sålunda även vid fastighetsreglering gäller
det allmänna lämplighetskravet att varje fastighet som nybildas eller
ombildas skall med hänsyn till belägenhet,omfång och övriga förutsättningar
bli varaktigt lämpad för sitt ändamål. Vid fastighetsreglering skall varje däri
ingående fastighet få sådan sammansättning och utformning att den inte i
mindre mån än före regleringen lämpar sig försitt ändamål. En huvudregel är
att fastigheten inte får ändras så, att dess graderingsvärde minskas väsentligt
eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för
ägaren.

Vid vissa större fastighetsregleringar får emellertid fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att fastighet som ingår i regleringen eller del därav
skall avstås genom inlösen för att förås över till annan fastighet. Detta innebär
sålunda ett undantag från huvudregeln att graderingsvärdet inte får minskas
väsentligt. Inlösenmöjligheterna föreligger vid vissa förutsättningar: det skall
gälla en reglering av flera fastigheter med skilda ägare, syftet skall vara att
åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet, och storleksförändringarna
skall ha ett allmänt intresse från allmän synpunkt.

Enligt en regel i 8 kap. 2 § FBL får vidare fastighet inte till någon del inlösas
om den uppfyller de för fastighetsbildning i allmänhet ställda kraven på
lämplighet. Ett undantag gäller dock del av fastighet som inte lämpligen kan
användas tillsammans med övriga ägor och inte heller med fördel kan
utnyttjas för sig. Bedömningen av om en fastighet uppfyller de allmänna
lämplighetskraven eller inte görs inom FBL:s ram med tillämpning av
gällande jordbrukspolitiska riktlinjer. Bortsett från nämnt undantag för
fastighetsdel bör sålunda inlösen inte få ske av fastighet som vid tillämpning
av de jordbrukspolitiska riktlinjerna bedöms kunna ge tillfredsställande
lönsamhet. De jordbrukspolitiska målen har nyligen lagts fast på nytt.

CU 1977/78:18

Den ena huvudfrågan torde sålunda vara om inlösen skall få medges av
jordbruksfastighet som inte uppfyller de allmänna lämplighetskraven men
som trots detta brukas aktivt. Till ägarens och brukarens skydd ställs i 8 kap.
3 § FBL upp regeln att inlösen inte får ske om avsevärd olägenhet
uppkommer för fastighetens ägare eller brukare. Motionärernas erinringar
torde i första hand sålunda rikta sig mot denna regel eller dess tillämpning.

Enligt utskottets mening kan inte lämpligen nu övervägas ett totalt förbud
mot inlösen av varje enligt jordbrukspolitiska riktlinjer icke lämplig fastighet
som brukas aktivt av dess ägare. En avvägning måste - vid de större och från
allmän synpunkt väsentliga förrättningar det här är fråga om - alltid ske
mellan rationaliseringsintresset och det enskilda intresset. Å andra sidan bör
självfallet även i dessa sammanhang övervägandena vid förrättningar utgå
från att helt frivilliga överenskommelser skall eftersträvas och att inlösen av
fastighet i aktivt bruk därmed skall tillgripas först när sådana överenskommelser
inte kan uppnås på godtagbara villkor. Detta har också fått uttryck i
regeln i 8 kap. 2 § första stycket FBL - inlösen får inte ske, om syftet med
överföringen skäligen kan vinnas på annat sätt.

Till skydd för den som vid fastighetsreglering tillförs mark gäller huvudregeln
i 5 kap. 8 § FBL att fastighetens graderingsvärde inte får ökas i sådan
omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Också denna
bedömning skall ske med hänsyn till graderingsvärdet. Inlösenreglerna
medför i denna del inte något undantag. Vid tillämpning av denna regel torde
man med stöd i lantmäteristyrelsens anvisningar i första hand utgå från
förhållanden för en ägare i allmänhet och alltså inte utgå främst från den
aktuelle ägarens situation. Detta har motiverats av önskemålet om stadga i
tillämpningen när det gäller omfattningen av åtgärder för vilka ägarens
medgivande inte krävs.

Inlösenreglerna har ännu inte tillämpats i sådan omfattning att en fast
domstolspraxis utbildats i alla delar. Enligt utskottets mening finns f. n. inte
tillräcklig anledning för riksdagen att påkalla en särskild utredning med av
motionärerna angivet syfte. Den fortsatta tillämpningen får som hittills följas
av berörda myndigheter och ytterst av regeringen.

En skyndsam översyn av FBL rörande information vid prövning av
skogsfångsservitut påkallas genom motionen 1977/78:490 (c). Motionärerna
anger att översynen bör syfta till att i denna fråga ställa krav på obligatorisk
medverkan av gode män, ökad information och noggrann fastighetssyn.

Vad först angår gode män noteras att enligt 4 kap. 1 § två gode män skall
ingå i fastighetsbildningsmyndigheten dels när förrättningslantmätaren
finner att det behövs, dels när sakägare begär det och detta inte föranleder
oskäligt dröjsmål. Redan vid införandet av FBL ströks det under vikten av att
gode män får medverka när det uppkommer kontroversiella frågor. Lantmäteriverket
har uppgett att man där, som ovan angetts, arbetar med anvisningar
i syfte att få till stånd en ökad användning av gode män. Enligt

CU 1977/78:18

utskottets bedömning kan detta arbete förutsättas tillgodose motionärernas
önskemål.

Vad därefter angår önskemålet att fastighetsbildningsmyndigheten skall
hålla syn på fastigheter när det gäller skogsfångsservitut har utskottet erfarit
att denna mening även delas inom lantmäteriverket. Där har uppgetts att det
vid denna typ av förrättningar normalt finns anledning för förrättningsmännen
att besöka de berörda fastigheterna. Verket har uppgett sig ha för
avsikt att föra ut denna uppfattning vid kontakter med förrättningsorganisationen.
Enligt utskottets mening får därmed motionärernas syfte även i
denna del få förutsättas bli tillgodosett utan någon riksdagens åtgärd.

Vad slutligen gäller ökad information till sakägarna vid förrättning rörande
skogsfångsservitut har motionärerna fört fram specifika förslag. Enligt deras
mening bör kallelse till förrättningssammanträde också omfatta information
om lagens innebörd, möjligheter till rättshjälp och övriga ekonomiska
konsekvenser av förrättningen.

Som framgår av ovan lämnad redogörelse för gällande ordning m. m. har
fastighetsbildningsmyndigheten ett officialansvar för att tillräcklig utredning
förebringas - utredning som också omfattar rättsliga och ekonomiska
konsekvenser av en förrättning enligt gjord ansökan. Det måste emellertid
enligt utskottets mening föreligga stora svårigheter att redan i samband med
kallelse till sammanträde presentera en adekvat sådan information. I många
frågor har förrättningslantmätaren i detta stadium inte ens tillgång till alla
behövliga fakta för en sådan information. När det gäller lagstiftningens
innebörd kan det vara möjligt att till kallelsen foga allmänna upplysningar.
Den praktiska möjligheten av detta torde dock få prövas av lantmäteriverket.
I allmänhet torde dock informationen få lämnas muntligt vid sammanträde.
Sakägarna kan då ställa frågor och förrättningslantmätaren kan lämna en till
de aktuella förutsättningarna bättre lämpad information.

Motionärerna för, som angetts, fram också önskemål om information
beträffande rättshjälp. Möjligheterna att få rättshjälp vid fastighetsbildningsförrättning
torde i många sammanhang ha bedömts som små med hänsyn till
fastighetsbildningsmyndighetens utredningsansvar. Enligt utskottets mening
kan emellertid redan på förrättningsstadiet föreligga kontroversiella
situationer där sakägare sinsemellan eller mot företrädare för allmänna
intressen finner sig vara i en partsställning. De faktiska möjligheterna till
rättshjälp redan enligt gällande rättshjälpslag torde emellertid inte ha belysts i
erforderlig omfattning. Det torde få ankomma på lantmäteriverket och
domstolsverket att ytterligare klargöra dessa förutsättningar. Frågan torde
vidare på ett naturligt sätt aktualiseras vid beredningen av förslag vid
uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen - förslag som direkt
berör gottgörelse för kostnad vid handläggning vid domstol. Utskottet
förutsätter sålunda att frågorna om rättshjälp och kostnadsersättning
kommer att ytterligare klargöras. Först därefter kan önskemålet om en bättre
information i dessa delar prövas på ett meningsfullt sätt.

CU 1977/78:18

I motionen 1977/78:625 (s) föreslås riksdagen hos regeringen begära en
undersökning av tillämpningen av regler om avveckling av skogsfångsservitut.
Förslaget tar närmast sikte på ersättningsreglerna.

Den inom bostadsdepartementet nyligen tillsatta arbetsgrupp som skall
undersöka frågor om ökat skydd för vissa skogsfångsservitut har uppgetts
komma att redovisa av motionärerna önskade uppgifter. Motionsförslaget
blir därmed tillgodosett utan någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

1. beträffande inlösen vid fastighetsreglering att riksdagen avslår
motionen 1977/78:1687,

2. beträffande information vid prövning av skogsfångsservitut att
riksdagen avslår motionen 1977/78:490,

3. beträffande undersökning av tillämpningen av regler om
avveckling av skogsfångsservitut att riksdagen avslår motionen
1977/78:625.

Stockholm den 28 februari 1978

På civilutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Oskar Lindkvist (s), Sven
Eric Åkerfeldt (c), Lars Henrikson (s), Thure Jadestig (s), Anna Eliasson (c),
Maj-Lis Landberg (s). Kerstin Andersson i Hjärtum (c). Eric Hägelmark (fp),
Göthe Knutson (m), Wilhelm Gustafsson (fp), Lennart Nilsson (s) och Rolf
Dahlberg (m).

GOTAB 57633