Med anledning av motioner rörande planering och byggande (Betänkande 1975/76:CU28 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande
1975/76:28

med anledning av motioner rörande planering och byggande
Motionerna

Utskottet behandlar i detta betänkande motionerna 1975/76:

872 av herrar Johansson i Växjö (c) och Olsson i Sundsvall (c) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att frågan om juridisk rådgivning till
enskilda i syfte att förbättra allmänhetens möjlighet att följa och påverka
planfrågor m. m. blir föremål för prövning och förslag i enlighet med vad
i motionen anförts,

1912 av fröken Andersson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag om sådan ändring i 54 § byggnadsstadgan att byggnadsnämndens
medgivande skall inhämtas för all ändring av användning
av mark eller bebyggelse och att byggnadsnämnd under åberopande av att
övergripande riktlinjer för kvartersmarkens användning har antagits av kommunen
skall ha rätt att vägra sådant användningslov,

1916 av herr Börjesson i Falköping (c) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om sådan ändring av byggnadslagen att besvärstiden
i tomtindelningsfrågor förlängs med en vecka,

1921 av fru Fredgardh(c)och herr Granstedt (c)vari hemställs att riksdagen
beslutar

1. att anhålla hos regeringen om en översyn av gällande byggnorm i
syfte att få fram skärpta krav på användandet av icke-brännbar plast som
byggmaterial i lokaler där människor skall vistas,

2. att erforderliga medel ställs till förfogande för forskning om brandsäkert
plastmaterial,

1927 av herr Hallenius m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att myndighet åläggs att i brev underrätta markägare om inskränkningar
i markägarens rätt att disponera marken,

1928 av fru Hambraeus (c) och herr Granstedt (c) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att sådan förändring
i Svensk byggnorm vidtas att en toalett med multrumprincip godkänns,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att planverket i samarbete
med Kommunförbundet informerar om angelägenheten av att planera
nya bostadsområden med multrumslösningar,

1934 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar
uttala att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas samt hos regeringen
hemställer om förslag till sådan lagstiftning,

1 Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 28

CU 1975/76:28

1939 av herrar Jonasson (c) och Norrby (c) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att glesbebyggelsebegreppet blir föremål för överväganden,
i enlighet med vad som anförts i motionen,

1940 av herr Jonnergård m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
att som sin mening uttala att målsättningen i fråga om orts- och regionstrukturen
skall vara att samhällsplaneringen inriktas på att lokalt samordna
boende, arbete, service och fritidsaktiviteter,

1941 av fru Lewén-Eliasson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en prövning av möjligheterna att inrätta en vägmarksersättningsfond
i syfte att underlätta markplaneringen i kommunerna i enlighet
med vad i motionen anförts,

1945 av herrar Mattsson i Skee (c) och Mattsson i Lane-Herrestad (c)
vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder som
främjar och påskyndar en övergång till centralantenner för radio och television,

1946 av herrar Mattsson i Lane-Herrestad (c) och Mattsson i Skee (c)
vari hemställs att riksdagen hos regeringen begären systematisk genomgång
av den statliga verksamheten för att kartlägga möjligheterna att genom information,
utbildning och anlitande av biologisk och medicinsk expertis
åstadkomma ett större hänsynstagande till hälso- och miljömässiga aspekter
i beslutsfattandet och i förvaltningen,

1957 av herr Olsson i Järvsö m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
att hos regeringen hemställa om utredning och praktiskt inriktad försöksverksamhet
med uppgift att finna lämpliga former för att med statliga stimulansåtgärder
främja saneringen av landsbygdens serviceenheter och tätorter,

2037 av herr Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att
riksdagen beslutar (8.) att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen 1975/76:1979 anförts beträffande vikten av att planlagstiftning
ges en sådan utformning att enskilda initiativ till planläggning
och utformning av planförslag stimuleras,

2039 av herr Bohman m. fl. (m) vari, med hänvisning till vad som anförts
i avsnittet ”Fritid” i motionen 1975/76:1979, hemställts att riksdagen hos
regeringen hemställer att regeringen innevarande år framlägger förslag om
att återställa den före den 1 januari 1971 gällande glesbebyggelserätten och
rätten att disponera fastighetsanvändning i övrigt genom att i byggnadslagen
och naturvårdslagen återinföra de bestämmelser om rätt till bebyggelse, fastighetsanvändning
och ersättning m. m. som gällde i byggnadslagen och
naturvårdslagen före 1971 samt upphäva de åren 1971 och 1972 nyinförda
bestämmelserna i dessa hänseenden.

CU 1975/76:28

Utskottet

Bland motionsförslag som rör principerna för planlagstiftningen
ingår i första hand motionen 1975/76:2039 (m). Däri föreslås
riksdagen begära att regeringen innevarande år lägger fram förslag att återställa
före år 1971 gällande glesbebyggelse rätt och rätten att disponera över fastighetsanvändningen
i övrigt, något som skulle få uttryck i att äldre bestämmelser
om rätt till bebyggelse, fastighetsanvändning och ersättning
m. m. återinförs i byggnadslagen (BL) och naturvårdslagen (NVL).

De gjorda ändringar i lagstiftningen som motionärerna närmast vänder
sig mot är de som beslutats av 1971 och 1972 års riksdagar. 1971 års beslut
(prop. 1971:118, CU 1971:26) innebar bl. a. en ändring av 6 § första stycket
BL, varigenom tätbebyggelsebegreppet fick en ändrad definition - tätbebyggelse
anses föreligga när byggandet kan antas framkalla behov av gemensamma
anordningar. Det innebar bl. a. också att byggnadslovsplikten
utvidgades att omfatta hela landet och att genom en ny 15 a § i NVL öppnades
möjlighet att förordna att visst område tillfälligt skall vara strandskyddsområde.
I fråga om 1972 års åberopade beslut torde motionärerna
närmast avse riksdagens ställningstaganden i anslutning till den fysiska riksplaneringen
(prop. 1972:111, CU 1972:35) beträffande medel för att åstadkomma
en lämplig glesbebyggelseutveckling (5 § andra stycket BL) samt
reglerna om ersättning till markägare.

Förslaget framställs med en hänvisning till vad som i motionen
1975/76:1979 anförts under rubriken Fritid (s. 163-171). Förslaget om återinförande
av glesbebyggelserätten anges (s. 164-165, 170) vara framställt
för att möjliggöra en omfattande fritidsbosättning.

Då utskottet tidigare - åren 1971 och 1972 - tagit ställning till de lagändringar
som motionärerna nu föreslår skall upphävas har emellertid i
reservationer (m) åberopats andra motiv än önskemålet om ett ökat byggande
av fritidshus. Sålunda betonades (CU 1971:26, res. 1 b) i anslutning till frågan
om glesbebyggelserätten att lagändringarna uppfattades som principiellt betydelsefulla
steg bort från varje tanke på den enskilde markägarens rättstrygghet.
Ett yrkande (res. 6) om avslag på förslaget om vidgat strandskydd
betonade ersättningsfrågorna. Mot de vid 1972 års riksdag framlagda förslagen
till lagändringar gjordes invändningar (CU 1972:35, res. 21, 26-28)
som likaledes återfördes till ersättningsfrågorna. Reservanterna såg (res. 21)
en risk att äganderätten slutgiltigt degraderades till något slag av förfoganderätt
och fastighetsägaren till en förvaltare av socialiserad egendom.

Utskottet kan - nu som tidigare - inte ansluta sig till tanken på att den
kommunala markanvändningsplaneringen i dessa delar skulle helt underordna
sig markägarnas dispositioner. Önskemålet om att utveckla en fritidsbebyggelse
bör tillgodoses efter kommunala markanvändningsbeslut
inom den fysiska riksplaneringens ram. Det förhållandet att den kommunala
översiktliga planeringens pågående uppbyggnad medfört en viss restriktivitet

CU 1975/76:28

- framkallad av en strävan att inte frånhända sig en önskvärd handlingsfrihet

- får enligt utskottets mening inte tas till intäkt för att avstå från en prövning
av lämpligheten från allmän synpunkt av viss bebyggelse. Utskottet tar
redan på denna grund avstånd från motionsförslaget.

Motionärernas nu anförda ståndpunkt är sålunda att 1971 och 1972 års
lagstiftning bör upphävas för att möjliggöra en omfattande fritidsbosättning

- dvs. för att möjliggöra ett byggande av fritidshus även på mark som
inte anses lämpad för detta vid en prövning från allmän synpunkt. Ett
godtagande av motionärernas synsätt skulle bl. a. innebära att samhället
och ytterst kommunerna till de enskilda fastighetsägarna avstod möjligheterna
att hindra annat än tätbebyggelse enligt tidigare definition. Därav
följer i sin tur att även den fysiska riksplaneringens riktlinjer till skydd
för t. ex. jordbrukets, naturvårdens och det rörliga friluftslivets intressen
i motsvarande mån inte skulle kunna tillämpas. Detta i förening med att
ett krav på samhällsprövning av markanvändningen sammantaget inte hindrar
att tillräcklig mark ställs till förfogande för fritidshusbebyggelse leder
utskottet till en avstyrkan av motionsförslaget med dess sålunda begränsade
grund. En särskild fråga - skild från den principiella - är att restriktivitet
intagits och skall intas inom områden som berörs av de geografiska planeringsriktlinjerna
i avvaktan på översiktliga planeringsöverväganden. Detta
får ses som en övergångsfråga.

Utskottet kan emellertid inte frigöra sig från uppfattningen att motionsförslaget
fortfarande även bärs upp av den tidigare kritiken mot ersättningsreglerna,
baserad på uppfattningen att samhällets hjälpmedel för en hushållning
med mark och vatten innebär ett oacceptabelt intrång i en etablerad
privat äganderätt. Även om dessa argument nu inte åberopas finnér utskottet
anledning att i detta sammanhang erinra om en bred riksdagsmajoritets
(s, c, fp, vpk) tidigare uttryckta uppfattning i denna del (CU 1972:35 s. 39).
Utskottet anförde att den av reservanterna hävdade utformningen av ersättningsrätten
skulle omintetgöra syftet med reformerna och dessutom,
genom sin anknytning till förväntningsvärden och därmed skapade karaktär
av generell vinstgaranti vid markspekulation, strida mot allmän rättsuppfattning.

Till den behandlade frågan om samhällets befogenheter att pröva lämpligheten
av en viss markanvändning knyter an förslaget i motionen
1975/76:2037 (m), yrkandet 8. Där föreslås, med hänvisning till vad som
anförts i avsnittet Markpolitik i motionen 1975/76:1979, att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i den sistnämnda motionen (s.
148) anförts beträffande vikten av att planlagstiftningen ges en sådan utformning
att enskilda initiativ till planläggning och utformning av planförslag
stimuleras. Vad som sålunda anförts förs fram mot bakgrund av motionärernas
uttryckta uppfattning att den översiktliga planeringen bör göras
mindre tvingande och utvecklas genom önskemålet att kommunen skall

CU 1975/76:28

redovisa klara skäl om den avslår krav på planläggning eller avvisar av
enskilda intressen framförda planförslag.

Det här ovan behandlade förslaget i motionen 1975/76:2039 (m) syftade
till att upphäva samhällets planeringsbefogenheter i vissa fall. Förslaget i
motionen 1975/76:2037 (m), yrkandet 8, syftar uppenbarligen till att luckra
upp planeringsbeslutens innehåll och även till att ge de enskilda intressena
ett bevisbördemässigt försteg vid konflikt mellan kommunens planbedömning
och ett enskilt intresse.

Vid skilda tillfallen (bl. a. CU 1975/76:1 s. 28) har utskottet ställts inför
motionsförslag om skärpning av samhällets befogenheter i fråga om markanvändningen
- bl. a. att vissa intressen skulle skyddas genom en lagstiftning
som direkt band kommunernas beslut. Riksdagen har därvid enhälligt ställt
sig bakom den ordning som nu tillämpas för att i samverkan mellan stat
och kommun få av riksdagen antagna riktlinjer preciserade i den kommunala
planeringen.

I fråga om detaljplaner av enklare beskaffenhet ansåg bygglagutredningen
att förslag skulle kunna initieras och förberedas av annan än byggnadsnämnden
och sålunda även av enskild fastighetsägare.

När det gäller det specifika motionsförslaget vill utskottet erinra om och
starkt betona den vid flera tillfällen uttryckta uppfattningen att den fysiska
planeringen och inte minst dess översiktliga former föregås av samråd och
debatt bland allmänheten - och sålunda inte endast bland markägarna -samt att avgörandena förankras i representativa kommunala beslut. Detta
skall självfallet inte utesluta att alternativa planskisser som upprättats på
enskilt initiativ ingår i de öppna bedömningarna. Det kan däremot enligt
utskottets mening aldrig bli tal om att ge markägaren en ovillkorlig rätt
vare sig att påkalla viss planläggning eller att utforma viss plan. Motionsförslaget
avstyrks sålunda med hänsyn till att det utformats så att det inskränker
medborgarinflytandet och den kommunala demokratin på detta
område.

Ett uttalande att endast samhällsägd mark får stadsplaneläggas och en begäran
om förslag till sådan lagstiftning förordas genom hemställan i motionen
1975/76:1934 (vpk). Syftet är att genom ett sålunda skapat hinder för ändrad
markanvändning skapa ett reellt samhälleligt planmonopol. Som ett särskilt
skäl för att med denna åtgärd främja det angivna syftet anges bristfälligheter
i den förutsättning för bostadslån som det gällande markvillkoret utgör.

Ett till planlagstiftningen knutet generellt villkor av i motionen föreslagen
typ är enligt utskottets mening orealistiskt även mot bakgrund av syftet
att hindra en inte önskvärd markspekulation. Motionsförslaget avstyrks därför.
Bred enighet föreligger (CU 1975/76:5 s. 3) att på sikt huvudlinjen
i åtgärderna mot spekulation i hyresfastigheter bör vara att vidta åtgärder
som gör denna verksamhet mindre lockande från de privatekonomiska synpunkter
som leder avtalsparterna vid överlåtelser. Beträffande mark i övrigt
gör sig i princip motsvarande bedömningar gällande.

CU 1975/76:28

I motionen 1975/76:1939 (c) föreslås riksdagen begära att glesbebyggelsebegreppet
övervägs i enlighet med vad i motionen anförts. Motionärerna
utgår från och accepterar gällande ordning att all bebyggelse i princip skall
prövas lämplig från allmän synpunkt. De hävdar dock att kraven på formell
planläggning bör begränsas så att spridd bebyggelse eller glesbebyggelse kan
prövas efter enklare utredningar.

När det gäller glesbebyggelse är utgångspunkten (prop. 1972:111 bil. 2
s. 321, CU 1972:35 s. 35) att de översiktliga bedömningar som skall föregå
byggnadslovsprövningen skall så långt som möjligt ske i enkla och, där
de lokala förhållandena motiverar det, enhetliga former.

När det åter gäller tätbebyggelse har förutsatts att en utvecklad översiktlig
planering skall medföra att också enstaka byggnadsföretag skulle kunna
tillåtas dispensvägen i fall där detta tidigare inte var möjligt. Som exempel
har nämnts uppförande av ytterligare bebyggelse i anslutning till befintlig
jordbruksbebyggelse. Dåvarande civilministern underströk (prop. 1972:111
bil. 2 s. 321) i likhet med planverket starkt denna synpunkt. Också bygglagutredningen
utgick från att ett krav på planmässig prövning skulle kunna
anses tillgodosett trots att detaljplan inte upprättats. Planläggningskravet
skulle gälla för åtgärder som var sådana att de bör ske under insyn och
inflytande från en större allmänhet och således inte endast från de närmaste
grannarna. Utskottet har inte anledning till annat antagande än att också
pågående överväganden om en ny byggnadslagstiftning utgår från att detaljplan
inte blir obligatorisk utan att behovet därav får bedömas med hänsyn
till kravet på inflytande från allmänhetens och intressenters sida.

Utskottet ansluter sig sålunda till motionärernas allmänna synpunkt att
krav på formell planläggning i detaljplan skall kunna avstås i vissa fall även
vid tätbebyggelse. Utskottet utgår också från att denna utgångspunkt gäller
även för det pågående utredningsarbetet. Med hänsyn till att närmare regler
härom sålunda får förutsättas bli framlagda för riksdagen i samband med
kommande lagförslag får motionärernas intresse anses tillgodosett utan någon
riksdagens åtgärd.

De överväganden från år 1972 som utskottet ovan redovisat får förutsättas
bli beaktade också vid handläggning enligt nu gällande regler.

Vidgade möjligheter att styra bebyggelseanvändningen föreslås i motionen
1975/76:1912 (c). Förslaget innebär krav på en tilläggsbestämmelse i 54 §
byggnadsstadgan (BS) enligt vilken byggnadsnämndens medgivande skulle
krävas för ändring av användningen av mark eller bebyggelse och ett sådant
lov skulle kunna vägras om det stred mot av kommunen antagna riktlinjer
för kvartersmarkens användning. Motionsförslaget torde närmast ta sikte
på att ge den av Stockholms kommun antagna s. k. zonplanen direkt genomslagskraft
utan att dess innehåll förs över till stadsplanebestämmelser. Ett
mål är att därigenom kunna hejda en fortgående kontorisering.

I princip motsvarande fråga, väckt genom motion (fp), behandlades i
betänkandet CU 1972:17. Utskottets majoritet anslöt sig till utgångspunkten

CU 1975/76:28

att kommunala bedömningar angående användningen av byggnader skall
konkretiseras och kunna bringas till efterföljd men hänvisade till möjligheten
att komplettera gällande stadsplaner i stället för att ge zonplanen - med
dess karaktär av översiktsplan - direkt rättsverkan.

Bygglagutredningen föreslog att byggnadslov skulle krävas även för ändringar
i byggnaders användningssätt. Bland remissyttrandena över förslaget
förekom i denna del endast ett avstyrkande yttrande - från en minoritet
i en kommun.

Utskottet har inte funnit anledning att frångå sina tidigare ståndpunkter
i detta ämne. Det får förutsättas att förslag till en ny byggnadslagstiftning
täcker även de förhållanden som motionärerna aktualiserat.

Bland motionsyrkanden som rör bebyggelsemiljöns utformning
m. m. återfinns förslaget i motionen 1975/76:1940 (c). Däri föreslås
riksdagen ange målsättningen i fråga om orts- och regionstrukturen så att
samhällsplaneringen inriktas på att lokalt samordna boende, arbete, service och
fritidsaktiviteter. Hemställan är identisk med den som tidigare förts fram
i motionen 1975:1771 (c), behandlad i betänkandet CU 1975:21. Utskottet
konstaterade enhälligt att målen såvitt rör den fysiska planeringen i väsentliga
delar redan är allmänt omfattade eller föremål för fortsatta studier
samt att det inte fanns anledning att göra uttalanden i denna del.

Härtill anknytande frågor har därefter behandlats bl. a. i sysselsättningsutredningens
delbetänkande Arbete åt alla (SOU 1975:90), arbetsmarknadsdepartementets
rapport Politik för regional balans (SOU 1975:91) och ERU:s
rapport Regionalpolitiska studier (Ds A 1975:12).

Utskottet, som förutsätter att motionärernas syfte inte är att generellt
hindra tillkomsten av större industriella arbetsplatser eller en allsidig näringsstruktur
inom ett pendlingsområde, har inte heller nu funnit anledning
förorda ett riksdagens uttalande enligt motionsförslaget.

1 motionen 1975/76:1946 (c) betonas hälso- och miljömässiga aspekter. Förslaget
innebär krav på en systematisk genomgång av den statliga verksamheten
för att kartlägga möjligheterna att genom information, utbildning och
anlitande av biologisk och medicinsk expertis åstadkomma ett större hänsynstagande
till de nämnda hälso- och miljömässiga aspekterna i beslutsfattandet
och förvaltningen.

Det sålunda mycket vida förslaget utvecklas i motiveringen närmast med
krav på förebyggande åtgärder genom en ändamålsenlig planering - åtgärder
som skulle kunna främjas genom att samhällsmedicinsk och biologisk sakkunskap
tillfördes beslutsfattande myndigheter.

Utskottet har inte någon principiell erinran mot att plan- och planeringsfrågor
m. m. diskuteras och avgörs mot bakgrund av även samhällsmedicinska
och biologiska synpunkter. Det är en självklar strävan att så
långt som möjligt kunna överblicka konsekvenserna av olika planeringsalternativ.
Utskottet kan däremot inte ansluta sig till meningen att detta

CU 1975/76:28

skulle motivera en särskild systematisk genomgång av hela den statliga verksamheten
enligt motionsförslaget. De i motionen betonade synpunkterna
får beaktas i den prövning av den statliga förvaltningsorganisationen som
fortlöpande pågår-liksom av kommunerna. Synpunkterna kan i vissa delar
också tänkas bli aktuella i utredningssammanhang - t. ex. inom hälso- och
sjukvårdsutredningen (S 1975:04). Motionen avstyrks sålunda.

När det gäller handläggningsfrågor m. m. har i motionen
1975/76:872 (c) föreslagits en begäran om utredning och förslag beträffande
juridisk rådgivning till enskilda i syfte att förbättra allmänhetens möjlighet
att följa och påverka planfrågor m. m. Motionärerna förordar som en lämplig
lösning att rådgivning tillhandahålls gratis eller till överkomlig taxa inom
ramen för rättshjälpen.

Bygglagutredningen påpekade vikten av att en sådan hanteringsordning
öppnade möjligheter till ett tidigt samrådsförfarande men påpekade att medborgarna
också under planläggningsarbetet skulle ha möjlighet att kontakta
de planerande organen och framföra sina synpunkter. Ytterligare synpunkter
och erinringar skulle kunna framställas sedan förslaget blivit färdigt och
ställts ut för granskning.

Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) utgår som allmän rättshjälp,
rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde och
rådgivning. De här närmast aktuella formerna allmän rättshjälp och rådgivning
förutsätter båda att saken rör ”rättslig angelägenhet”. Allmän rättshjälp
får lämnas endast fysisk person och under vissa förutsättningar dödsbo.
Den får bl. a. inte heller, om inte särskilda skäl föreligger, lämnas näringsidkare
i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet.

Rättshjälpsutredningen (Ju 1975:07) har tillkallats för en allmän översyn
av rättshjälpssystemet - en samlad bedömning av hur rättshjälpsreformen
har utfallit. Bl. a. skall bedömas även näringsidkares möjlighet till rättshjälp
och vissa önskemål om vidgad rättshjälp i övrigt. Utredningsarbetet bör
bedrivas skyndsamt.

Hithörande frågor har tidigare behandlats av utskottet, bl. a. i betänkandet
CU 1974:9 (s. 29). Utskottet erinrar också om vad som anförts i propositionen
1972:111 bil. 2 (s. 358-360).

Enligt utskottets mening bör möjligheten och lämpligheten av att på i
motionen föreslaget eller annat sätt kunna bistå allmänhet och sakägare
med rådgivning e. d. i planfrågor undersökas på lämpligt sätt med anknytning
till arbetet på en ny planlagstiftning. Utskottet har inte funnit anledning
uttala sig för någon viss lösning. Undersökningen bör således vara förutsättningslös
men tjäna syftet att redovisa de härtill knutna aspekterna på
ett medborgarinflytande i planeringen m. m. Vad utskottet sålunda anfört
bör riksdagen med anledning av motionen som sin mening ge regeringen
till känna.

Vidare har i motionen 1975/76:1927 (c) föreslagits att myndighet åläggs

CU 1975/76:28

att i brev lämna underrättelse till markägare om inskränkningar i rätten att
disponera marken. Motionärerna anger som exempel på fall där detta är
motiverat trädfällningsförbud enligt byggnadslagen, inskränkningar enligt
skogsvårdslagen samt nya bestämmelser i naturvårdslagen - fall där ersättningsrätt
inte alltid föreligger och sålunda ett partsförhållande på denna
grund inte uppstår och i sin tur ger upphov till direkt underrättelse.

Enligt 24 § BS gäller att när förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd
eller mot schaktning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd meddelas,
skall länsstyrelsen underrätta markägarna därom genom kungörelse i den
eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten tas in, eller
på annat lämpligt sätt. Avsikten har varit att delgivningsmetoden får anpassas
efter omständigheterna. Antalet markägare och angelägenheten att
nå ägare till mark där byggnadsverksamhet m. m. pågår torde bl. a. ha avsetts
läggas till grund för valet av underrättelsemetod.

Vad gäller NVL (1964:822) torde motionärerna närmast ha syftat på förordnande
om utvidgning enligt 15 § andra stycket av strandskyddsområde
utöver generella 100 m från strandlinje. Här gäller enligt 15 § naturvårdskungörelsen
(1974:1028) att förslag skall ställas ut sedan kungörelse därom
utfärdats i tidning eller tillkännagetts på annat lämpligt sätt.

Också enligt utskottets mening är det ett rimligt krav att individuella
beslut om inskränkningar av dispositionsrätten direkt når de berörda markägarna.
Gränserna mellan dessa typer av beslut och i lag angivna generella
förbud som måste föras ut med andra informationsmedel än direkta underrättelser
kan emellertid, liksom förutsättningarna i skilda fall, vara mycket
olika. Dessa frågor bör därför ytterligare övervägas i samband med det fortsatta
arbetet på en ny byggnadslagstiftning. Vad utskottet anfört bör riksdagen
med anledning av motionen som sin mening ge regeringen till känna.

I motionen 1975/76:1916 (c) föreslås att tiden för besvär över fastställelse
av tomtindelning förlängs från tre till fyra veckor.

Enligt 34 § 2 mom. BS skall markägare med vissa undantag personligen
underrättas om att förslag till tomtindelning ställts ut för granskning. Enligt
34 § 3 mom. skall länsstyrelsen samma dag den fastställt tomtindelning
bl. a. därom underrätta markägare som i ärendet framställt yrkande vilket
helt eller delvis lämnats utan bifall. Länsstyrelsens beslut skall enligt 150 §
BS meddelas efter anslag. Enligt 12 § förvaltningslagen (1971:290) skall besvärshandling
i fråga om beslut som avser föreskrift till allmän efterrättelse
ha kommit in inom tre veckor från den dag beslutet tillkännagavs.

Utskottet har inte funnit anledning överväga några speciella regler när
det gäller besvär över fastställelse av tomtindelning. Vid tomtindelning är
markägaren, i den mån han inte själv påkallat åtgärden, tidigare underrättad
om ärendet och kan vidta nödvändiga dispositioner för att bevaka sin rätt
vid bortovaro m. m. Motionen avstyrks. Frågan om tomtmätningsinstitutets
bestånd knyter an till det fortsatta arbetet på en ny byggnadslagstiftning.

CU 1975/76:28

Vidare har i motioner tagits upp vissa övriga frågor. Sålunda föreslås
genom motionen 1975/76:1941 (s) riksdagen begära en prövning av möjligheterna
att inrätta en vägmarksersättningsfond. Staten skulle via denna
fond lösa in mark för vissa vägar. Utläggning i översiktlig planering av
ett vägmarksreservat skulle följas av en omedelbar precisering av vägområdet
för att möjliggöra en sådan inlösen.

Förslaget utgår från det förhållandet att i den översiktliga planeringen
mark måste reserveras även för vägar och trafikleder som kan komma till
utförande först efter mycket lång tid. Förslaget har emellertid samband med
gällande ordning i fråga om inlösen av mark enligt BL. Fastighetsägaren
har (prop. 1972:111 bil. 2 s.336ff.) inte möjligheter att föregripa en samlad
detalj planelösning genom att kräva en förtidig inlösen. För generalplanefallet
gäller en rätt för fastighetsägaren att få fastighet inlöst när planen innebär
ett kvalificerat intrång i pågående markanvändning - ett synnerligt men
vid fastighetens nyttjande. Riksdagen har tidigare godtagit principen att
enbart den omständigheten att mark inte får användas för enskilt byggande
inte skall medföra rätt att påkalla inlösen. Härmed sammanhängande frågor
är ytterst avhängiga av det plansystem som kan komma att antas genom
en ny byggnadslagstiftning. Några uttalanden från riksdagens sida som binder
dessa bedömningar bör nu inte göras. Även i den mån motionärernas
syfte begränsar sig till att på staten överföra den nu gällande kommunala
inlösenplikten i generalplanefallen då det gäller viss vägmark blir bedömningen
också knuten till det framtida plansystemet. Utskottet avstyrker
därför motionen med hänvisning till det anförda.

I motionen 1975/76:1957 (c) föreslås utredning och praktiska försök med
syfte att finna former för statlig stimulans för sanering av landsbygdens tätorter.

Ett förslag av motsvarande innehåll behandlades i betänkandet CU 1975:7
(s. 32). Utskottet hänvisade då till att stödet inom bostadsförsörjningens
ram var detsamma för såväl små som stora orter. Utskottet avstyrkte motionen
men fann att bakgrunden kunde sökas i en osäkerhet om inriktning
och metoder som överförts till den fysiska planeringen. De belysta förhållandena
ansågs dock av utskottet värda ytterligare uppmärksamhet.

Vad utskottet sålunda anfört gäller även bedömningen i detta sammanhang.
Ytterligare material om de små tätorternas problem har publicerats
av planverket bl. a. i rapport 34, del 1, år 1975. Rapporten innehåller en
studie av områdesplanering beträffande hel tätort när det gäller kompletterande
bebyggelse samt del av tätort i fråga om bevarande och förnyelse
samt nyexploatering. Frågeställningarna knyter också antili de överväganden
som utskottet redovisat i betänkandet CU 1975/76:22 (s.21) beträffande
förnyelseområden. Frågorna beaktas sålunda i skilda sammanhang och förutsätts
få ytterligare tyngd i de kommunala bedömningarna sedan en översiktlig
planering tagit fastare form. Någon riksdagens åtgärd enligt motionsförslaget
är nu inte påkallad.

CU 1975/76:28

Genom motionen 1975/76:1921 (c) föreslås riksdagen att dels begära en
översyn av byggnormerna för att få skärpta krav på användning av inte
brännbar plast som byggmaterial i lokaler där människor skall vistas, dels
besluta att erforderliga medel ställs till förfogande för forskning om brandsäkert
plastmaterial.

Regeringen har nyligen gett statens planverk i uppdrag att i samråd med
bostadsstyrelsen, konsumentverket och statens brandnämnd utreda vilka
byggnadsmaterial, m. m. som kan anses vara brandfarliga. Utredningen skall
gälla förutom byggnadsmaterial också brandriskerna med material som ingår
i den lösa egendom, t. ex. möbler, som vanligen finns i byggnader. I uppdraget
ingår också att beräkna hur stora merkostnader som skulle uppstå
om mindre brandfarliga material skulle användas. Resultatet av arbetet och
de förslag utredningen kan leda fram till skall snarast redovisas till regeringen.

Motionsförslaget om en översyn av byggnormerna täcks liksom andra
frågor av det givna utredningsuppdraget. Utskottet ansluter sig till meningen
att en utredning på detta område tillgodoser ett angeläget behov. Utskottet
förutsätter att utredningsarbetet också kan ge ytterligare underlag för att
bedöma nödvändigheten av fortsatta forskningsinsatser. Motionärernas syfte
får sålunda anses tillgodosett utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

I motionen 1975/76:1928 (c) föreslås att riksdagen dels begär en sådan
ändring av kraven på hygienutrymmen i byggnormerna att en toalett av
multrumtyp anses tillräcklig även för bostäder där det krävs två wc, dels
begäratt planverket i samarbete med Svenska kommunförbundet informerar
om angelägenheten att planera nya bostadsområden för toaletter enligt multrumprincipen.

Enligt byggnormerna SBN 1975 (71:215) anges som en för såväl de byggande
som för byggmyndigheterna bindande föreskrift att lägenhet skall
förses med behövlig sanitär utrustning. I fråga om denna utrustning anges
föreskriften att lägenhet om upp till 3 rum och kök skall ha minst en wc-stol
och att det i tvåplansbostäderskall finnas minsten toalett i plan med sovrum.
I lägenheter om 3 1/2 rum och kök eller mer skall det finnas wc-stol i
minst två utrymmen - i tvåplansbostäder minst en toalett i vardera planet.

Enligt utskottets mening bör inte den aktualiserade frågan nu lösas genom
ett riksdagsbeslut. Utskottet har förutsatt att frågeställningen kommer att
ytterligare övervägas i samband med den fortgående prövningen av innehållet
i SBN.

Slutligen har i motionen 1975/76:1945 (c) föreslagits att riksdagen begär
förslag till åtgärder som främjar och påskyndar en övergång till centralantenner
för radio och television.

Förslaget utgår i första hand från de estetiska fördelar som i många sammanhang
skulle kunna vinnas om centralantenner används i samlade bostadsområden,
inte minst de som präglas av en kulturhistoriskt värdefull

CU 1975/76:28

miljö eller eljest är känsliga. Det är inte uteslutet att sådana lösningar också
har andra fördelar. Utskottet ansluter sig till motionärernas utgångspunkt
och förordar att de aktuella frågeställningarna kartläggs och att en bedömning
görs av möjligheterna att främja det angivna syftet. Eri sådan genomgång
bör göras utifrån bl. a. de synpunkter som planverket, (»stadsstyrelsen och
televerket har att företräda. Genomgången bör omfatta också möjligheterna
att i detta hänseende påverka den befintliga bebyggelsen. Vad utskottet
anfört bör riksdagen med anledning av motionen som sin mening ge regeringen
till känna.

Utskottet hemställer

1. beträffande återinförande av en glesbebyggelserätt m. m. att
riksdagen avslår motionen 1975/76:2039,

2. beträffande enskilda initiativ till planläggning m. m. att riksdagen
avslår motionen 1975/76:2037, yrkandet 8,

3. beträffande stadsplaneläggning endast av samhällsägd mark att
riksdagen avslår motionen 1975/76:1934,

4. beträffande kraven på formell planläggning att riksdagen avslår
motionen 1975/76:1939,

5. beträffande vidgade möjligheter att styra bebyggelsens användning
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1912,

6. beträffande lokal samordning av boende, arbete, service och
fritidsaktiviteter att riksdagen avslår motionen 1975/76:1940,

7. beträffande hälso- och miljömässiga utgångspunkter för planeringen
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1946,

8. beträffande juridisk rådgivning i planfrågor m. m. att riksdagen
med anledning av motionen 1975/76:872 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande underrättelser till markägare att riksdagen med anledning
av motionen 1975/76:1927 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande tiden för besvär över fastställelse av tomtindelning
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1916,

11. beträffande en statlig fond för vägmarksersättningar att riksdagen
avslår motionen 1975/76:1941,

12. beträffande statlig stimulans för sanering av landsbygdens tätorter
att riksdagen avslår motionen 1975/76:1957,

13. beträffande plast som byggmaterial m. m. att riksdagen avslår
motionen 1975/76:1921,

14. beträffande krav på hygienutrymmen m. m. att riksdagen avslår
motionen 1975/76:1928,

CU 1975/76:28

15. beträffande centralantenner att riksdagen med anledning av
motionen 1975/76:1945 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

Stockholm den 29 april 1976

På civilutskottets vägnar
ELVY OLSSON

Närvarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s), Wennerfors
(m), Lindkvist (s). Åkerfeldt (c), Henrikson (s), Strömberg i Botkyrka (fp),
Högström (s), Jadestig (s), Olof Johansson i Stockholm (c). Claeson (vpk),
fru Landberg (s), fru Ingvar-Svensson (c), herrar Danell (m) och Andersson
i Gamleby (s).

Reservationer

1. beträffande återinförande av en glesbebyggelserätt m. m. av herrar Wennerfors
(m) och Danell (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar "Då utskottet”
och på s. 4 slutar ”allmän rättsuppfattning” bort lyda:

Enligt vad utskottet erfarit har de förändringar som vidtogs 1971 och
1972 i marklagstiftningen och som då medförde att glesbebyggelserätten
avskaffades skapat en ohållbar situation i många delar av landet. Således
har den nya vida definitionen av tätbebyggelsebegreppet och den utvidgade
byggnadslovsplikten medfört att antingen har bebyggelse för fast boende
eller fritidsboende i anslutning till befintlig bebyggelse omöjliggjorts eller
har de nödvändiga formella kraven medfört oacceptabelt och omfattande
administrativt arbete. Den bofasta befolkningen i glesbygd har drabbats av
omotiverade problem. Möjligheterna att komplettera en existerande bebyggelse
med fritidshus som en extra förvärvskälla har beskurits.

Utskottet anser liksom motionärerna att kommunerna i kommunöversikterna
noga måste beakta behovet av mark för fritidshus. Erfarenheterna
visar att människorna främst efterfrågar fritidshus i relativt gles bebyggelse.
Den kommunala planeringen måste tillgodose denna efterfrågan.

Fritidshus kan med fördel uppföras i närheten av jordbruksbebyggelse.
Härigenom skulle ett stort antal fritidshus kunna byggas, en god miljöanpassning
uppnås och förutsättningarna för en levande landsbygd förbättras.
Detaljplaneringen av hela landet har ändrat dessa möjligheter. Glesbebyggelserätten
bör återinföras. Utskottet finner övervägande skäl tala för detta.
Förslaget i motionen 1975/76:2039 (m) tillstyrks alltså.

dels utskottets hemställan under 1 bort lyda:

1. beträffande återinförande av en glesbebyggelserätt m. m. att
riksdagen bifaller motionen 1975/76:2039,

CU 1975/76:28

2. beträffande enskilda initiativ till planläggning m. m. av herrar Wennerfors
(m) och Danell (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar ”Det här” och
slutar ”detta område” bort lyda:

Utskottet anser liksom motionärerna att det är angeläget att planeringsarbetet
i kommunerna ges möjlighet att smidigt anpassas till successivt
uppkommande behov och förändringar. Dagens överbelastning av planeringsapparaten
med bl. a. långvarigabyggnadsförbud som en följd härav måste
angripas på det sätt som motionärerna föreslår.

Till skillnad mot bygglagutredningens förslag bör enligt utskottet enskilda
initiativ till planläggning och då det gäller utarbetande av alternativa planförslag
stimuleras. Därigenom skulle kostnaderna för planläggning kunna
mera direkt drabba själva markutnyttjandet. En livgivande konkurrens samt
mer varierande och bättre bostadsmiljöer skulle kunna vinnas. En kommun
bör vara skyldig att redovisa klara skäl om den avslår krav på planläggning
eller avvisar av enskilda intressen framförda förslag.

Utskottet finner motionärernas förslag vara dels en smidig väg för att
anpassa planeringsapparaten till befintliga resurser och behov, dels ett sätt
att aktivera fler kommuninnevånare i den så viktiga planeringsprocessen.
Fler människor ges möjlighet att påverka planeringsarbetet, och den kommunala
demokratin befästs. Utskottet tillstyrker alltså motionen
1975/76:2037 (m), yrkandet 8.

dets utskottets hemställan under 2 bort lyda:

2. beträffande enskilda initiativ till planläggning m. m. att riksdagen
bifaller motionen 1975/76:2037, yrkandet 8,

3. beträffande stadsplaneläggning endast av samhällsägd mark av herr Claeson
(vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 5 som börjar ”Ett till" och
slutar ”bedömningar gällande” bort lyda:

Införandet av markvillkoret innebär på sikt förbättringar av möjligheten
att komma till rätta med markspekulation och monopolintressen. För att
ytterligare stärka det allmännas möjligheter att stoppa markprisstegringen
och kapitalintressena måste samhället bli ägare till ali mark avsedd för samhälls-
och bostadsbyggande. Som anförs i motionen 1975/76:1934(vpk) måste
ett reellt samhälleligt planmonopol skapas som inte begränsas av enskilda
ekonomiska vinstintressen och som även kan lösa grundläggande problem
beträffande markprisutvecklingen. Markvillkoret jämte ett villkor att endast
samhällsägd mark får stadsplaneläggas skulle vara ett effektivt medel i kampen
mot markspekulationen. Ett uttalande härom i enlighet med förslaget
i motionen bör alltså göras av riksdagen.

CU 1975/76:28

dels utskottets hemställan under 3 bort lyda:

3. beträffande stadsplaneläggning endast av samhällsägd mark att
riksdagen bifaller motionen 1975/76:1934,

Särskilt yttrande

beträffande behandlingen av motionerna 1975/76:2037 fm), yrkandet 8, och
2039 (m) av herrar Wennerfors (m) och Danell (m) som anför:

Utskottsmajoritetens behandling av markpolitiska motionerhar,vilket inte
minst framgår av betänkandet CU 1975/76:28, antagit en alltmer säregen
prägel. I stället för att på gängse vis föra ett resonemang om principer och
konsekvenser av ett framfört motionskrav och därmed redovisa ett motiverat
ställningstagande har utskottsmajoriteten allt oftare börjat använda ett språkbruk
och en teknik i motionsbehandlingen som inte kan sägas höra hemma
i ett utskottsbetänkande.

Utskottsmajoriteten har således i föreliggande betänkande valt att tolka
motionärernas syften på helt grundlöst sätt. Man utläser förslag i motionerna
som inte har någon saklig förankring. Trots att moderata samlingspartiet
i alla markpolitiska sammanhang understryker det förhållandet att enskilda
intressen i många fall måste vika för allmänna intressen även när det gäller
äganderätten till mark under förutsättning att skälig ersättning ges, låter
utskottsmajoriteten påskina att motionen 2039 bygger på "tanken att den
kommunala markanvändningsplaneringen i dessa delar skulle underordna
sig markägarnas dispositioner”. Ett återinförande av glesbebyggelserätten
föratt bl. a. möjliggöra en ökad fritidsbosättning anses av utskottsmajoriteten
vara detsamma som att "möjliggöra ett byggande av fritidshus även på
mark som inte anses lämpad för detta vid en prövning från allmän synpunkt”.
I utskottsmajoritetens kommentarer till samma motion anförs att
utskottet inte kan "frigöra sig från uppfattningen” att förslaget bärs upp
av kritik mot vissa ersättningsregler "baserad på uppfattningen att samhällets
hjälpmedel för en hushållning med mark och vatten innebär ett oacceptabelt
intrång i en etablerad privat äganderätt”.

Lika liten grund försina uttalanden har utskottsmajoriteten i motiveringen
till avslag på motionskravet om möjligheter för att enskilda skall kunna
deltaga mer aktivt i planläggningsarbete. Där framhålls att förslaget "syftar”
till "att luckra upp planeringsbeslutens innehåll och även till att ge de enskilda
intressena ett bevisbördemässigt försteg". Utskottsmajoritetens uppfattning
att markägares möjlighet att kunna påverka planläggningsarbetet
i ökad omfattning skulle betyda att man "inskränker medborgarinflytandet
och den kommunala demokratin” visar, om det inte framkommit tidigare
i betänkandet, att utskottsmajoriteten valt att i en uppenbarligen för den
obekväm fråga använda sig av slutledningar och grundlösa påståenden som
mer bär spår av en inflammerad valårsdebatt än av ett utskottsyttrande.

GOT A B 51866 Stockholm 1976