med anledning av motioner rörande förhållandet mellan stat och kyrka m. m. (Betänkande 1976/77:KU39 Konstitutionsutskottet)

KU 1976/77:39

Konstitutionsutskottets betänkande
1976/77:39

med anledning av motioner rörande förhållandet mellan stat och
kyrka m. m.

1 detta betänkande behandlas följande motioner:

1976/77:48 av herr Werner m. fl. (vpk),

1976/77:436 av herr Palme m. fl. (s),

1976/77:583 av herr Nilsson i Agnäs (m),

1976/77:999 av fru Ekelund (c) samt

1976/77:1002 av herr Olsson i Sundsvall (c) och fru Odelsparr (c)

I betänkandet redovisas avsnittsvis de frågor som tagits upp i motionerna,
nämligen om förhållandet stat-kyrka, om tillfällig upplåtelse av kyrkorum,
om konungens underskrift av vissa expeditioner i kyrkliga frågor samt om
ändring av tidpunkten för valen till kyrkofullmäktige.

1. Stat-kyrka-frågan

Mo tionsyrka nelena

I motionen 1976/77:48 av herr Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om kyrkans skiljande från staten.

1 motionen 1976/77:436 av herr Palme m. fl. (s) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna

1. att överläggningarna mellan företrädare för staten och svenska kyrkan
bör fullföljas enligt de ursprungligen fastlagda riktlinjerna på sätt närmare
har utvecklats i motionen,

2. att arbetet bör planeras och bedrivas så att resultatet kan redovisas
under år 1977,

3. att de synpunkter i övrigt som redovisats i motionen blir vägledande
för arbetets inriktning.

1958 års utredning kyrka-stat

Riksdagen uttalade sig år 1956 för en utredning vars huvudsyfte borde
vara att lägga fram material för en fortsatt diskussion om ett framtida ställningstagande
till frågan om statens och svenska kyrkans relationer till varandra
(KU 1956:17, rskr 1956:381).

Regeringens direktiv för den sedermera tillkallade expertutredningen benämnd
1958 års utredning kyrka-stat anslöt sig nära till riksdagens uttalande
om utredningsarbetets syfte och uppläggning.

1958 års utredning kyrka-stat tolkade sin uppgift så att den omfattade

1 Riksdagen 1976/77. 4 samt. Nr 39

KU 1976/77:39

”icke att förbereda kyrkans skiljande från staten utan att förutsättningslöst
och allsidigt framlägga material för ett senare ställningstagande i annan
ordning till hur förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan i framtiden
skall vara gestaltad, utan eget ställningstagande för eller emot någon viss
lösning”. Efter ett tioårigt utredningsarbete framlade utredningen sitt slutbetänkande
(SOU 1968:11).

Utredningen avgav under arbetets gång följande delbetänkanden:

I. Religionens betydelse som samhällsfaktor. Möjligheter och metoder
för en sociologisk undersökning (SOU 1963:26)

II. Kyrkor och samfund i Sverige. Omfattning och verksamhet (SOU
1963:39)

III. Religionsfrihet (SOU 1964:13)

IV. Historisk översikt - Kyrkobegrepp (SOU 1964:16)

V. Kristendomsundervisningen. Med särskild hänsyn till förhållandet
kyrka-stat (SOU 1964:30)

VI. Lagstiftning - Rättskipning (SOU 1965:70)

VII. Folkbokföringen (SOU 1967:16)

VIII. De teologiska fakulteterna (SOU 1967:17)

IX. Kyrklig organisation och förvaltning (SOU 1967:45)

X. Kyrklig egendom - Skattefrågor - Prästerskapets privilegier (SOU
1967:46)

Vid sina analyser utgick 1958 års utredning kyrka-stat från fyra hypotetiska
lägen, som av utredningen sammanfattningsvis definierades enligt
följande.

”För A-läget har utredningen upptagit reformer som ej ändrar grunderna
för relationen mellan staten och kyrkan. Det förutsättes att i detta läge
ett nära samarbete alltjämt förekommer mellan stat och kyrka. Detta innebär
bl. a. att kyrkans religiösa verksamhet skall regleras på likartat sätt som
nu sker samt att beskattningsrätten skall bestå och tillgången till kyrklig
jord lämnas orubbad. Viss gemenskap mellan borgerliga och kyrkliga organ
förutsättes alltjämt förekomma, särskilt på riksplanet. De reformer som i
detta läge aktualiseras, inriktas emellertid i betydande utsträckning på organen.

I D-läget har utredningen förutsatt att kyrkan skall vara fri såväl i organisatoriskt
avseende som eljest, utan beskattningsrätt och utan tillgång
till den kyrkliga jorden; kyrkobyggnaderna med tomter förutsättes dock
kvarstå i kyrklig disposition. I ett sådant läge har spörsmålen om frihet
för kyrkan och om likställighet mellan olika livsåskådningar kunnat renodlas.
Detsamma gäller religionsfrihetsproblemen. Hänsyn har här icke behövt
tagas till de speciella spörsmål om kompetens och kontroll m. m. som uppkommer
då någon form av särskilt statligt stöd föreligger.

I B- och C-lägena förutsättes kyrkan i princip vara i organisatoriskt hänseende
friställd från staten. Lägena skiljer sig till en början från varandra
när det gäller ekonomiska förhållanden. Detta kan emellertid få konsekven -

KU 1976/77:39

ser för andra områden, såsom statlig uppsikt och kontroll. 1 B-läget förutsattes
kyrkan bibehålla någon form av beskattningsrätt eller i varje fall en förenklad
form för uppbörd av medlemsavgifter genom statliga organ. Vidare förutsattes
kyrkan ha kvar rätten till kyrklig jord och övrig kyrklig egendom.
För C-läget utgår utredningen från att kyrkan liksom i B-läget har kvar
rätten till den kyrkliga egendomen. Däremot förutsättes här, i motsats lill
vad som gäller i B-läget att statlig medverkan vid uppbörd av medlemsavgifter
icke kvarstår. Vid sidan av den närmare utformningen av de ekonomiska
förhållanden, som är lägenas utgångspunkter, har undersökningen
av olika konsekvenser därav varit en viktig uppgift för utredningen” (SOU
1968:11 s. 22).

Betänkandet Svenska kyrkan och staten sändes våren 1968 ut på remiss
till ett 100-tal myndigheter och organisationer. En sammanställning av remissyttrandena
har publicerats (SOU 1970:2). Av denna sammanställning
framgår bl. a. att av 95 remissinstanser uttalade sig 31 för fortsatt samband
mellan stat och kyrka. Dessa utgjordes till övervägande delen av organ
med anknytning till svenska kyrkan. 17 remissinstanser stödde tanken på
ett fritt läge, medan 47 inte uttryckligen tog ställning. Till denna sistnämnda
grupp hörde alla icke-kyrkliga myndigheter utom åtta länsstyrelser, av vilka
sex förordade fortsatt samband och två ett fritt läge, samt flertalet organisationer
utan kyrklig anknytning.

1968 års stat-kyrka-bered ning

En ny etapp i utredningsarbetet om stat-kyrka-frågorna inleddes 1968
genom tillkallandet av den parlamentariskt sammansatta 1968 års beredning
om stat-kyrka. Huvuduppgiften var enligt direktiven att på grundval av
i första hand det av den tidigare beredningen presenterade utredningsmaterialet
ta ställning i den centrala frågan om det framtida förhållandet mellan
staten och svenska kyrkan. Mer detaljerade lösningar borde inte utarbetas
under denna etapp i utredningsarbetet. Det gällde i första hand att nå fram
till ett ställningstagande i fråga om den principiella utformningen av förhållandet
mellan staten och kyrkan.

Utgångspunkten för arbetet borde enligt direktiven vara de fyra lägen
som 1958 års utredning hade presenterat, varvid i första hand A- och Clägena
borde övervägas. I fråga om C-läget underströks att ett huvudproblem
var att finna former för övergångsbestämmelser av bl. a. ekonomisk art.
Eftersom staten inte kunde frånsäga sig allt ansvar för religiösa angelägenheter
borde beredningen åtminstone i stort presentera villkoren för en
från staten organisatoriskt skild kyrka. En betydelsefull fråga var hur en
sådan kyrkas ekonomi borde ordnas särskilt under övergångstiden.

I slutbetänkandet (SOU 1972:36) Samhälle och trossamfund vidgades frågan
till att omfatta alla trossamfund, även om huvudfrågan gällde förändrade
relationer mellan staten och svenska kyrkan. Resultatet av vissa kompletterande
undersökningar som beredningen utfört, bl. a. om svenska kyrkans

KU 1976/77:39

och andra trossamfunds ekonomi, publicerades i delbetänkandet (SOU
1971:29) Kyrkan kostar samt i bilagor (SOU 1972:37-38 och DsU 1972:5-8)
till slutbetänkandet.

Beredningens förslag hade karaktär av principlösningar. Det förutsattes
att ytterligare utredningsarbete behövde ske på åtskilliga områden innan
förslagen kunde genomföras.

De grundläggande principerna i beredningens förslag innebar i huvudsak
följande.

- Kyrkans ansvar för folkbokföringen och begravningsväsendet förs över
till borgerliga organ.

- Kyrkans församlingar skall inte längre ha ställning som kommuner.

- Kyrkans församlingar skal! inte längre ha beskattningsrätt.

- Kyrkomötets ställning som lagstiftande organ upphävs.

- Kyrkan ges möjligheter att självständigt besluta om trosfrågor och om
inre organisatoriska frågor, däribland tillsättning av tjänster inom kyrkan.

- Kyrkan skall som hittills ha rätt till den kyrkliga egendomen.

- Medlemskap i kyrkan betraktas som en inomkyrklig fråga.

- Den som är medlem i kyrkan vid tiden för övergången till de ändrade
relationerna förblir medlem utan hinder av övergången.

- Kyrkans medlemmar förutsätts liksom hittills svara för huvuddelen av
kostnaderna för kyrkans verksamhet.

- Staten erbjuder hjälp med uppbörden av avgifter.

- Staten erbjuder visst ekonomiskt stöd.

Beredningen presenterade en detaljerad tidsplan för genomförandet av
förslagen. Enligt denna tidsplan skulle svenska kyrkans offentligrättsliga
reglering upphöra efter en förberedelseperiod om tio år, dvs. vid utgången
av år 1982. Förberedelserna under denna period skulle grundas bl. a. på
riksdagens ställningstagande år 1974 till en principproposition med förslag
till beslut om allmänna riktlinjer för det fortsatta reformarbetet. Under perioden
1974-1983 förutsattes ett omfattande utredningsarbete både i statlig
och kyrklig regi, varjämte vissa förhandlingar och överläggningar skulle
äga rum. Regering, riksdag och kyrkomöte skulle vid olika tillfällen under
perioden fatta beslut om genomförandet av olika delreformer, t. ex. överförandet
av ansvaret för folkbokföring och begravningsväsendet till borgerliga
organ. Förslaget om statlig hjälp med uppbörden av avgifter avsåg
en period om tio år efter det att kyrkans offentligrättsliga reglering hade
upphört, dvs. perioden 1983-1992.

Stat-kyrka-beredningens förslag var inte helt enhälligt. Sålunda hade centerpartiets
företrädare reserverat sig mot dels förslagen att kyrkans församlingar
inte längre skulle ha ställning som kommuner med beskattningsrätt,
dels det principiella synsättet att ansvaret för begravningsväsendet borde
föras över till borgerligt organ. Sistnämnda fråga borde enligt reservanten
utredas ytterligare. Vissa andra reservationer och särskilda yttranden förelåg

KU 1976/77:39

(se KU 1974:37 s. 2-3).

Beredningens förslag blev föremål för ett omfattande remissförfarande.
Särskild vikt lades på att säkerställa att synpunkter från lokal nivå skulle
komma fram. Sammanlagt kom 870 yttranden in, vilka har ställts samman
och publicerats av utbildningsdepartementet (SOU 1974:9).

Av den publicerade sammanställningen framgår att remissinstansernas
ställningstagande till beredningens förslag i stort uppvisade en splittrad bild.
De flesta instanserna (426) var positivt inställda, medan 90 uttryckligen
avstod från ställningstagande. En kritisk grundinställning till förslagen kom
fram i 354 yttranden.

För att spegla olika opinioner bland remissinstanserna grupperades i sammanställningen
de 870 yttrandena i fem kategorier, nämligen centrala statliga
myndigheter m. m. (36), länsstyrelser och borgerliga primärkommuner m. m.
(210, varav 186 kommuner), instanser med anknytning till svenska kyrkan
(315, varav 273 församlingar), instanser med anknytning till andra trossamfund
(287, varav 263 frikyrkoförsamlingar) samt fackliga, politiska och
vissa andra ideella organisationer (22). Med denna utgångspunkt avtecknar
sig i huvudsak följande bild av remissopinionen.

Inom gruppen centrala statliga myndigheter m. m. ansåg man sig i allmänhet
ej böra ta ställning till de grundläggande principerna i beredningens
förslag. Men samtliga som tog ställning redovisade en positiv grundinställning
till förslaget. I gruppen länsstyrelser och borgerliga primärkommuner
m. m. hade de flesta (100) en positiv grundinställning, medan en kritisk
grundinställning kom fram i 86 yttranden. Mer än fem sjättedelar av yttrandena
från instanser med anknytning till andra trossamfund än svenska
kyrkan var positivt inställda till förslaget. Samma inställning kom fram
i yttranden från hälften av gruppen fackliga, politiska och andra ideella
organisationer. Inom denna grupp var endast ett fåtal kritiskt inställda, medan
resten ej tog ställning.

Kritiken mot beredningens förslag var koncentrerad till instanser med
anknytning till svenska kyrkan. Av de 315 yttranden som hänförts till denna
grupp gav sålunda närmare fyra femtedelar uttryck för en kritisk grundinställning.
58 remissinstanser med anknytning till kyrkan deklarerade dock
en positiv grundinställning.

Beträffande remissinstanserna på ”lokalplanet” framgick att de flesta kommunerna
hade en positiv grundinställning, men ett 20-tal kommuner avstod
uttryckligen från ställningstagande. En stor majoritet bland de hörda församlingarna
inom svenska kyrkan var kritiskt inställd. Av frikyrkoförsamlingarna
var över 85 % positivt inställda. Det kan nämnas att företrädare
på central nivå för frikyrkorna i de flesta fall var positivt inställda under
förbehåll av statlig uppbördshjälp åt svenska kyrkan.

Bland de positivt inställda instanserna förekom många som hade gjort
ett eller flera förbehåll. Ett av de vanligare förbehållen var att erbjudandet

1* Riksdagen 1976/77. 4 sami. Nr 39

KU 1976/77:39

om uppbördshjälp borde utsträckas utöver de föreslagna tio åren. Det förekom
också yttranden, där man kritiserade beredningen för att den hade
föreslagit en för svenska kyrkan alltför generös lösning, liksom uttalanden
av innebörd att beredningens lösning inte gav kyrkan tillräcklig frihet.

Bland de kritiska instanserna kan urskiljas olika kategorier. Åtskilliga
instanser förordade i stort sett status quo. Hit hörde ett mycket stort antal
församlingar inom svenska kyrkan. En annan kategori utgjordes av dem
som hade andra väsentliga invändningar mot förslaget. Hit hör till en början
de som sade sig ansluta sig till beredningens huvudlinjer men avstyrkte
förslaget om upphävande av lagen om församlingsstyrelse och beskattningsrätten,
dvs. anslöt sig till centerpartireservationen. Hit hör vidare de instanser

- däribland många organ på central och regional nivå inom svenska kyrkan

- som även förordade s. k. ramlagstiftning för kyrkan och därjämte förde
fram andra väsentliga erinringar mot beredningens förslag, exempelvis på
grundval av 1968 års s. k. reformprogram.

Praktiskt taget samtliga instanser, vilka yttrat sig om förslaget att överföra
bestämmanderätten i inomkyrkliga angelägenheter till svenska kyrkan i samband
med relationsförändringen, fann det vara riktigt att kyrkan erhöll bestämmanderätten
över inomkyrkliga angelägenheter. Olika uppfattningar
förelåg däremot om sättet och tidpunkten för ett sådant överförande. Flertalet
uttalade sig härvid för beredningens förslag att denna bestämmanderätt borde
överföras i samband med den av beredningen föreslagna relationsförändringen.
Många instanser med anknytning till svenska kyrkan gjorde däremot
gällande att överförandet kunde och borde ske inom ramen för nuvarande
samband mellan staten och kyrkan.

En bred remissopinion stödde förslaget om överförande a\ folkbokföringen
till borgerlig myndighet. Kritik mot detta förslag kom nästan enbart från
instanser med anknytning till svenska kyrkan. Men även inom denna fanns
en betydande grupp, däribland ett 70-tal församlingar, som stödde beredningens
förslag. Av övriga lokala organ stöddes förslaget av närmare 140
kommuner och 250 frikyrkoförsamlingar. - De kritiska instanserna bestred
dock inte uppfattningen att folkbokföringen som sådan är en borgerlig uppgift.

När det gäller huvudmannaskapet för begravningsväsendet hade de flesta
centrala myndigheter, andra trossamfund samt politiska och andra ideella
organisationer som yttrat sig i frågan en positiv inställning till beredningens
förslag. Åtskilliga länsstyrelser samt de flesta instanser med anknytning
till svenska kyrkan var emellertid kritiskt inställda och förordade ytterligare
utredningar. Av de kommuner som hörts hade ungefär hälften, ett 90-tal,
en positiv inställning till beredningens förslag. Ett 20-tal kommuner anslöt
sig till centerpartireservationen och förordade alltså ytterligare utredning.
Ungefär lika många tog inte ställning. Omkring 50 kommuner var mer
eller mindre entydigt kritiska mot tanken att överföra ansvaret för allmänna
begravningsplatser till kommunerna. Omkring 35 av de hörda församling -

KU 1976/77:39

arna inom svenska kyrkan godtog förslaget. Ett 60-tal församlingar anslöt
sig till centerpartireservationen, ca 15 tog inte ställning, men majoriteten
(drygt 160) var mer eller mindre entydigt kritiskt inställda. Ca 240 frikyrkoförsamlingar
gav däremot uttryck åt en positiv inställning till beredningens
förslag. Önskemål om utökad statlig uppbördshjälp förekom - som framgått
av redogörelsen för inställningen till beredningens förslag i stort - i stor
utsträckning både bland dem som hade en positiv och bland dem som
hade en kritisk grundinställning till beredningens förslag.

Remissinstansernas inställning till de olika ekonomiska stödåtgärder som
beredningen föreslagit hängde i stor utsträckning samman med deras ställningstagande
till förslaget i stort. Detta gällde exempelvis förslagen om stöd
till ekonomisk utjämning, samlingslokaler, kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader
m. m.

Beredningens förslag om den kyrkliga egendomen kommenterades i ett
stort antal remissvar. Också här var inställningen splittrad. En huvudinvändning
var att kyrkan borde ha tillförsäkrats full äganderätt antingen
till all den egendom som den f. n. förfogar över eller till vissa slag av denna
egendom. En del instanser hävdade att äganderätten till den kyrkliga egendomen
borde klarläggas eller fastställas före ett principbeslut i egendomsfrågan.
Från många håll inom svenska kyrkan uttrycktes oro för innebörden
av beredningens uttalanden om att kyrkans rätt till egendomen skulle vara
beroende av att kyrkan behåller sin nuvarande territoriella församlingskaraktär
och folkkyrkostruktur.

Frågans läge våren 1973 m. m.

Kort före remisstidens utgång den 1 april 1973 gavs i ett pressmeddelande
från statsrådsberedningen till känna att regeringen inte avsåg att föreslå
några djupgående reformer när det gällde den svenska kyrkan. Meddelandet
hade följande lydelse:

Stat-kyrkaberedningen tillsattes 1968 med uppgift att ta ställning i den
centrala frågan om det framtida förhållandet mellan stat och kyrka. Utredningsarbetet
borde äga rum i en anda av tolerans och generositet. Det
betonades att beredningen borde eftersträva samlande lösningar.

1969 års socialdemokratiska partikongress ställde sig bakom dessa riktlinjer.

Beredningen lämnade i maj 1972 sitt principbetänkande Samhälle och
trossamfund. Svenska kyrkan skulle efter en längre övergångstid upphöra
att vara bunden av riksdagsbeslut. Övriga trossamfund skulle uppnå större
jämställdhet och bättre villkor. Den parlamentariska beredningen hade nått
stor enighet bakom sina förslag. Den socialdemokratiska partikongressen
i oktober 1972 ställde sig bakom beredningens förslag. Förslagen var att
beteckna som ett generöst erbjudande till den svenska kyrkan. Nu ankom
det i första hand på kyrkan att ta ställning och lämna besked. Kongressen
höll fast vid grundsynen att det gäller att nå en samlande lösning. Reformer
på religionsfrihetens område bör enligt socialdemokratins uppfattning

KU 1976/77:39

genomföras med så stor politisk enighet som möjligt.

Ur de remissyttranden om stat-kyrkaförslaget som inkommit liksom av
de utförligt redovisade förberedelserna för de flesta övriga kan klara tendenser
utläsas. Från många håll, särskilt från allmänt samhälleliga instanser,
kommer positiva reaktioner. Det står emellertid redan nu klart att förslagen
vållat stark splittring inom de kristna grupperna. Frikyrkorna liksom ”invandrarkyrkorna”
är i stort positiva till huvudprinciperna för förslagen.

Inom den svenska kyrkan har däremot starka krafter ställt sig avvisande.

Förutsättningarna för en bred samling över partigränserna torde likaså
vara mycket små, sedan man inom moderata samlingspartiet och centern
icke velat hålla denna fråga utanför partipolitiken och i det närmaste avvisat
beredningens förslag.

Under dessa förhållanden kan något avgörande i frågan om förhållandet
mellan stat och kyrka under de förutsättningar som angavs i samband med
tillsättandet av 1968 års beredning icke nås. Vi har eftersträvat en samlande
lösning. Den kan inte i dagens läge uppnås. Under sådana förhållanden
kommer regeringen icke att utforma eller framlägga förslag i denna fråga.

Därav följer att regeringen icke kommer att föreslå några djupgående
reformer när det gäller den svenska kyrkan. De förhållanden som nu råder
kommer därför att i huvudsak bestå. Regeringen avvisar varje slag av lösning
i form av grumliga mellanlägen som icke skapar klarhet i relationerna mellan
staten och kyrkan. Detta hindrar inte att vissa andra mindre reformer, som
får starkt stöd av remissinstanserna genomförs. Strävandena att förbättra
villkoren för övriga trossamfund kommer att fortsätta.

I ett interpellationssvar den 30 november 1973 anförde dåvarande kyrkoministern
bl. a. att de politiska partiernas ståndpunkter till beredningens
förslag syntes vara oförändrade. Det finns därför inte skäl att ändra regeringens
beslut i reformfrågan. Endast vissa mindre reformer skulle komma
att övervägas. Det kan nämnas att den s. k. dissenterskatten har sänkts
från 60 % till 30 %. Utredningar har tillsatts om den andliga vården på
sjukhus och kriminalvårdsanstalter och om själavård och övriga kyrkliga
beredskapsfrågor vid krig och krigsfara. Ändrade regler har införts om prästernas
vigselskyldighet. Vittneseden vid domstol innehåller inte längre något
religiöst inslag. Vidare har vigselrätten för frikyrkopastorerna utvidgats och
anslagen till andra trossamfund än svenska kyrkan kraftigt ökat.

Kyrkligt utredningsarbete och överläggningar med staten

Biskopsmötet beslöt våren 1973 i anslutning till regeringens pressmeddelande
i stat-kyrka-frågan att anmoda ärkebiskopen att tillsätta en särskild
arbetsgrupp med uppgift att få till stånd vissa reformer beträffande svenska
kyrkans organisation. En sådan arbetsgrupp tillsattes i september 1973 bestående
av ledamöter utsedda av biskopsmötet, Svenska kyrkans församlings-
och pastoratsförbund, Rikskommittén för stiftsting och Riksförbundet
Kyrkans ungdom. Gruppens uppgift var att arbeta fram förslag till reformer
beträffande kyrkans organisation och arbetsformer, framför allt den kyrkliga

KU 1976/77:39

organisationen på riks- och stiftsplanen vid olika alternativa lägen med hänsyn
till kyrkans förhållande till staten. Dessa lägen beskrevs i ärkebiskopens
direktiv för arbetet som 1) i stort sett oförändrat läge, 2) en statlig ramlagstiftning
för kyrkan på församlings-, stifts- och riksplanet med möjlighet
för kyrkan själv att besluta om och vårda sina inre angelägenheter och
3) en från staten i organisatoriskt avseende helt fristående kyrka. Arbetet
inom gruppen borde bedrivas på sådant sätt att reformförslag som principiellt
sett berörde nuvarande samband mellan stat och kyrka kunde aktualiseras
i god tid före det kyrkomöte som var avsett att hållas i september 1975.

Den 18 februari 1975 inleddes överläggningar mellan statsrådet Gustafsson,
föredragande statsråd i kyrkofrågor, och företrädare för svenska kyrkan
angående de framtida relationerna mellan kyrka och samhälle. I överläggningarna
deltog ärkebiskop Sundby samt företrädare för biskopsmötet,
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Rikskommittén för
stiftting och Riksförbundet Kyrkans ungdom jämte den arbetsgrupp inom
regeringens kansli som biträder statsrådet Gustafsson i kyrkofrågor. I ett
pressmeddelande från statsrådet Gustafsson samma dag meddelades följande
om överläggningarna:

Vid sammanträdet diskuterades förändringar i relationerna mellan kyrka
och samhälle med utgångspunkt i 1968 års berednings förslag och remissyttrandena
över detta. Man var överens om att inom förslagets ram pröva
vilka förändringar som kunde vidtagas i syfte att skapa goda framtida arbetsbetingelser
åt kyrkan och övriga trossamfund.

Under de fortsatta diskussionerna kommer att behandlas bl. a. frågan om
kyrkans medverkan i begravningsväsendet. Kyrkans framtida ekonomi
kommer också att ägnas stor uppmärksamhet. En tredje punkt som kommer
att diskuteras i detalj är frågor som berör övergången från nuvarande statskyrkosystem
till ett självständigt trossamfund. Denna punkt kräver en
grundlig genomgång av all kyrklig lagstiftning. Behovet av lagstiftning för
att genomföra själva övergången måste också prövas. Svenska kyrkans behov
av hjälp för att klara av vissa organisatoriska frågor i samband med övergången
kommer också att tas upp.

Vid sammanträdet diskuterades tillsättandet av särskilda arbetsgrupper
med uppgift att utreda och framlägga förslag i särskilda delavsnitt.

Vid fortsatta överläggningar i mars 1975 tillsattes fyra arbetsutskott. Dessa
fick i uppdrag att bereda olika delavsnitt såsom kyrkans medverkan i begravningsväsendet,
dess framtida ekonomi, den kyrkliga egendomen samt
olika frågor som berör kyrkans framtida organisation och ställning, övergången
till ett självständigt trossamfund och erforderlig lagstiftning. 1 ett
senare sammanhang i betänkandet redovisas läget i de olika arbetsutskotten.

KU 1976/77:39

Kyrkomötet 1975

Frågan om relationerna mellan stat och kyrka togs inte upp till någon
närmare sakbehandling vid kyrkomötet 1975. Frågan berördes dock i olika
sammanhang.

I sitt inledningsanförande vid kyrkomötet anförde sålunda ärkebiskopen
följande:

Frågan om det framtida förhållandet mellan stat och kyrka kommer icke,
såvitt nu kan bedömas, att bli någon huvudfråga vid detta kyrkomöte. Orsaken
är givetvis det nu pågående utredningsarbetet med deltagande från
både statligt och kyrkligt håll. Avsikten med detta arbete är att söka få
fram förslag, som kan accepteras av båda parter, dvs. som är förenliga med
den principiella ställning som statsmakterna intagit och med kyrkans önskan
om rimliga möjligheter att också i fortsättningen, under ändrade yttre förhållanden,
arbeta som en öppen folkkyrka över hela vårt land. Som deltagare
i detta arbete hyser jag goda förhoppningar om att det skall krönas med
framgång inom överskådlig tid. Vad som är särskilt angeläget är att vi inom
kyrkan kan nå någon enighet om de bärande grundlinjerna för en framtida
kyrkoorganisation och kring lösningar som är både rimliga och möjliga.
Här föreligger på inomkyrkligt håll en stor och angelägen arbetsuppgift.

Riksdagsbehandlingen av stat-kyrka-frdgorna 1974, 1975 och 1976

Med anledning av motioner till 1974 års riksdag avseende bl. a. stat-kyrkaproblematiken
framhöll konstitutionsutskottet i sitt betänkande KU 1974:37
som angeläget att statsmakterna kunde ta ställning till de frågor som aktualiserats
genom kyrka-stat-beredningens förslag i en såvitt möjligt lugn
och avspänd atmosfär. Detta förutsatte enligt utskottet bl. a. att förslaget
och de åsikter därom som framkommit vid remissbehandlingen först noggrant
studerades och övervägdes av samtliga berörda parter. En fortsatt
diskussion i frågorna såväl inom varje berörd grupp som mellan dessa kunde
enligt utskottet antas komma att ytterligare klarlägga de väsentliga frågeställningarna.
Utskottet pekade i sammanhanget också på den av ärkebiskopen
1973 tillsatta arbetsgruppen som ägnade sig åt fortsatt arbete med
önskvärda reformer beträffande svenska kyrkans organisation. Utskottet var
med hänvisning till det anförda inte berett att tillstyrka motionerna men
förutsatte att arbetet med frågorna fortsatte på det sätt utskottet förordat.

Utskottets hemställan gick ut på att riksdagen skulle förklara motionerna
besvarade med vad utskottet anfört. Till betänkandet avgavs två reservationer.
I den ena (m) förordades tillsättandet av en statlig utredning med
företrädare för de politiska partierna och svenska kyrkan med uppgift att
utarbeta förslag till önskvärda reformer beträffande kyrkans organisation
och arbetsformer. I den andra reservationen (vpk) framfördes krav på förslag
från regeringen om kyrkans skiljande från staten.

KU 1976/77:39

Riksdagen följde utskottet.

Konstitutionsutskottet återkom hösten 1975 till frågor om stat-kyrkaproblematiken
i sitt betänkande KU 1975/76:20. I betänkandet behandlades
ett stort antal motioner i kyrkliga frågor, som väckts under den allmänna
motionstiden 1975. Utskottet uttalade bl. a.:

Frågan om de framtida relationerna mellan stat och kyrka, och där inbegripet
inte bara svenska kyrkan utan även andra trossamfund, är en angelägenhet
som djupt engagerar stora medborgargrupper. Som utskottet anfört
i tidigare sammanhang i samband med behandlingen av motioner i
hithörande ämnen är det av största vikt att lösningen av frågorna kan ske
i en så långt möjligt lugn och avspänd atmosfär. En uppslitande politisk
strid på detta område måste undvikas. Enligt utskottet bör de samtal och
expertöverläggningar som nu kommit till stånd mellan staten och kyrkan
hälsas med tillfredsställelse. Skulle dessa leda till positivt resultat torde det
kunna förutsättas att fortsatta överläggningar kommer att äga rum även
i andra sammanhang, t. ex. under medverkan av de politiska partierna.

Under den tid som förestår innan slutlig ställning kan tas till stat-kyrkaproblematiken
kan självfallet behov uppstå av olika reformer inom svenska
kyrkan, såsom vad gäller nya former för gudstjänstliv och annan kyrklig
verksamhet. Det bör enligt utskottet ankomma på kyrkan själv genom kyrkomötet
att ta initiativ till genomförandet av sådana reformer. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att vid årets kyrkomöte fattats beslut om
en rad sådana frågor bl. a. beträffande gudstjänstordningen, gemensamt nattvardsfirande
med andra trossamfund och den svenska psalmboken. Däremot
anser utskottet att de frågor som direkt berör relationerna mellan samhälle
och kyrka bör anstå i avvaktan på resultatet av de pågående överläggningarna
och statsmakternas överväganden med anledning därav. Enligt vad utskottet
redan inledningsvis anfört får de ämnen som upptagits i nu förevarande
motioner hänföras till sådana frågor.

Utskottet hemställde om avslag på samtliga behandlade motioner. Till
betänkandet fogades reservationer och särskilda yttranden som avsåg statkyrka-problematiken.
I en reservation (vpk) begärdes förslag till 1975/76
års riksmöte om kyrkans skiljande från staten. 1 motiveringen uttalades
följande:

Stat-kyrka-beredningen tillsattes 1968 med uppgift att lägga fram förslag
i frågan om förhållandet mellan stat och kyrka. Under 1972 lade utredningen
fram sitt betänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36), vilket skulle
ligga till grund för en proposition i ämnet. Så blev emellertid inte fallet.
Regeringen retirerade i stället inför trycket från vissa kyrkliga och borgerliga
kretsar och lade inte fram några förslag till lösning av kyrka-stat-frågan.
Den linje regeringen valt innebär att lösningen av denna fråga skjuts till
en avlägsen framtid.

Utskottet vill understryka att de hittillsvarande relationerna mellan svenska
kyrkan och staten inte är förenliga med den allmänt omfattade principen
om religionsfrihet. En bred majoritet av svenska folket torde ställa sig bakom
åtgärden att klippa av de speciella och konstlade banden mellan staten och
ett av flera trossamfund. Förslag om kyrkans skiljande från staten bör därför
föreläggas innevarande riksmöte.

KU 1976/77:39

I en reservation (c) föreslogs att utskottets yttrande rörande frågan om
de framtida relationerna mellan stat och kyrka borde ha följande lydelse:

Enligt utskottet är den självklara utgångspunkten för reformarbetet på
det kyrkliga området att garantier skapas för den svenska kyrkans framtida
verksamhet. Reformerna måste också syfta till att åstadkomma likvärdiga
arbetsbetingelser för andra trossamfund. Enligt utskottets uppfattning behöver
emellertid den önskade jämlikheten inte innebära någon mer djupgående
förändring av svenska kyrkans ställning.

Utskottet anser det vara ett oeftergivligt krav att svenska kyrkans karaktär
av öppen folkkyrka bevaras. Väsentliga praktiska förutsättningar för den
öppna folkkyrkans bevarande är att det även i framtiden finns en grundläggande
lagstiftning om kyrkan av samma slag som församlingsstyrelselagen
och att kyrkans beskattningsrätt bibehålls.

Frågan om de framtida relationerna mellan stat och kyrka, och där inbegripet
inte bara den svenska kyrkan utan även andra trossamfund, är
en angelägenhet som djupt engagerar stora medborgargrupper. Som utskottet
anfört i tidigare sammanhang i samband med behandlingen av motioner
i hithörande ämnen är det av största vikt att lösningen av frågorna kan
ske i en så långt möjligt lugn och avspänd atmosfär. En uppslitande politisk
strid på detta område måste undvikas. Enligt utskottet måste därför de
politiska partierna fä möjlighet att medverka så snart som möjligt i det
reformarbete som nu återupptagits genom samtalen och överläggningarna
mellan staten och kyrkan.

I ett särskilt yttrande (m) uttalades följande:

Moderata samlingspartiet beklagar att en lösning av frågan om relationerna
mellan kyrkan och staten ännu icke kunnat komma till stånd. Om någon
fråga bör lösas i samförstånd utan hårda politiska meningsbrytningar, är
det kyrkans och samfundens ställning i förhållande till staten.

Regeringen dröjde länge med att ta något initiativ för att åstadkomma
en samförståndslösning i stat-kyrka-frågan. Genom de överläggningar som
inleddes våren 1975 mellan kyrkoministern och företrädare försvenska kyrkan
har emellertid dödläget brutits. Liksom utskottet ser vi positivt på dessa
kontakter och de expertöverläggningar som till följd därav kommit till stånd.
Vi anser också att i kommande överläggningar bör representanter för de
politiska partierna deltaga.

Inom svenska kyrkan pågår f. n. utredningsarbete i syfte att åstadkomma
vissa inre reformer bl. a. på det organisatoriska planet. Vårt ställningstagande
till de i detta sammanhang aktuella motionerna 1975:688, 1975:990 och
1975:998 innebär inte att vi har frångått moderata samlingspartiets uppfattning
att statsmakterna måste medverka till en snar reformering av kyrkans
organisations- och arbetsförhållanden.

I ett annat särskilt yttrande (fp) anfördes följande:

För folkpartiet står det klart att de nuvarande banden mellan staten och
Svenska kyrkan måste upplösas. Folkpartiet verkar för kyrkans frihet, jämställdhet
mellan trossamfunden i förhållande till staten och den enskildes
rätt att själv avgöra medlemskap och ekonomiskt engagemang i trossamfund.
Svenska kyrkan bör garanteras goda möjligheter att också i fortsättningen
verka som en öppen folkkyrka och att bedriva sitt arbete i hela
landet.

KU 1976/77:39

Detta uttalande, gjort vid 1974 års landsmöte, klargör folkpartiets principiella
inställning till frågan om det framtida förhållandet mellan stat och
kyrka. 1 avvaktan på resultatet av de samråd som nu pågår mellan företrädare
för svenska kyrkan och företrädare för regeringen har jag dock avstått från
att nu kräva ett ställningstagande från riksdagens sida.

Riksdagen följde utskottet.

Stat-kyrka-frågan behandlades av riksdagen ånyo i början av år 1976.
Utskottets majoritet (KU 1975/76:38) hänvisade därvid till sina uttalanden
i det hösten 1975 framlagda betänkandet. Vissa reservationer och särskilda
yttranden förelåg (se betänkandet s. 23 ff.). Riksdagen följde utskottet.

Motionernas syfte

I motionen 48 (vpk) anförs att förhållandet mellan staten och kyrkan
bör regleras i enlighet med demokratins och religionsfrihetens principer.
Enligt motionen utgjorde stat-kyrka-beredningens förslag en tillräcklig
grund för att lösa förhållandet mellan staten och kyrkan. Motståndet mot
beredningens förslag från vissa kyrkliga och borgerliga kretsar fick till följd
att frågan ännu inte kommit till avgörande. Enligt motionen bör frågan
om kyrkans skiljande från staten lösas utan ytterligare dröjsmål.

I motionen 436 (s) sammanfattas syftet sålunda. Religionen och härmed
trossamfunden har en mycket stor betydelse i vårt samhälle. Staten har
sedan långt tillbaka givit svenska kyrkan sitt stöd. Under senare tid har
detta vidgats till att omfatta också övriga trossamfund, vilket utgör ett uttryck
för strävan att skapa rättvisa och jämställdhet mellan de skilda trossamfunden.
Denna strävan utgör den grundläggande utgångspunkten också
för arbetet med att söka lösningar på frågan om de framtida relationerna
mellan staten och svenska kyrkan. Därvid gäller det att finna sådana lösningar
som främjar och inte försvårar svenska kyrkans möjligheter att som
ett fritt trossamfund verka i det svenska samhället. Syftet med motionen
är att säkerställa att detta synsätt blir vägledande i de pågående överläggningarna
mellan företrädare för staten och svenska kyrkan om relationerna
i framtiden. I motionen anförs att det är oklart huruvida den nuvarande
regeringen är beredd att lägga 1968 års berednings principer till grund för
en överenskommelse med kyrkan om förändrade relationer till staten. Om
detta inte sker förlorar samtalen mellan företrädarna för staten och för kyrkan
sin mening. Det är inte principerna som överläggningarna skall avse utan
de praktiska möjligheterna att förverkliga dem. För att ingen oklarhet härom
skall råda bör riksdagen som sin mening uttala att detta är överläggningarnas
syfte. Att vid utformningen av de praktiska lösningarna de synpunkter som
förts fram i remissyttrandena över beredningens betänkande skall beaktas
är enligt motionen en självklarhet. Efter en ändring av relationerna mellan
stat och kyrka bör kyrkans organisation liksom kompetensfördelningen mellan
olika kyrkliga organ i princip vara kyrkans angelägenhet. Detta bör emel -

KU 1976/77:39

lertid inte hindra att staten hjälper till med organisatoriska frågor i samband
med övergången. I fråga om kyrkans framtida organisation bör förutsättas
att kyrkan blir demokratiskt uppbyggd, behåller sin folkkyrkostruktur, i
den meningen att dess tjänster skall stå öppna för alla, och upprätthåller
en riksomfattande verksamhet.

I motionen behandlas härefter avsnittsvis frågor om kyrkans ekonomi,
uppbörd av kyrkoavgifter, den kyrkliga egendomen, begravningsväsendet,
personalfrågor samt behovet av statlig reglering. I dessa delar hänvisas till
motionen.

Läget beträffande de pågående överläggningarna mellan staten och kyrkan

Inför utskottet har statssekreteraren i kommundepartementet i sin egenskap
av ordförande i kyrkoministerns stat-kyrka-grupp (se kommittéberättelsen
1977 U 66) redogjort för läget i de olika arbetsgrupperna rörande
stat-kyrka-frågan. Under överläggningarna mellan staten och kyrkan har
som tidigare framgått överenskommits att det gemensamma arbetet skall
bedrivas i en särskild samrådsgrupp i vilken ingår företrädare för staten,
å ena sidan, samt ärkebiskopen och en av honom tillsatt arbetsgrupp med
företrädare för biskopsmötet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,
Rikskommittén för stiftsting och Riksförbundet kyrkans ungdom,
å den andra. Vidare har som också tidigare nämtns överenskommits att
fyra särskilda arbetsutskott skall behandla olika delområden inom arbetet
med stat-kyrka-frågan. Dessa utgörs av begravningsutskottet, ekonomiutskottet,
egendomsutskottet samt utskottet angående kyrkans framtida ställning
- övergångsfrågor och erforderlig lagstiftning. Utredningsmässigt är
arbetet i de olika utskotten inriktat på att slutföras under innevarande år.
Parallellt med dessa utskott arbetar den inom svenska kyrkan tillsatta or ganisationsgruppen

som har till uppgift att undersöka frågor om kyrkans

framtida organisation i ett ändrat läge gentemot staten.

2. Tillfällig upplåtelse av kyrkorum

Motionen

I motionen 1976/77:1002 av herr Olsson i Sundsvall (c) och fru Odelsparr
(c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av bestämmelserna
om tillfällig upplåtelse av kyrkorum för kyrkligt ändamål.

Motionärerna erinrar om att det saknas bestämmelser i lag rörande kyrkas
upplåtelse för gudstjänst eller därmed jämförlig förrättning. Av hävd och
sedvänja gäller att beslutanderätten i dessa angelägenheter tillkommer kyrkoherden.
Sedan kvinnorna 1958 fick rätt att bli prästvigda samt inneha
prästerlig tjänst har uppmärksammade fall förekommit där manlig kyrkoherde
vägrat upplåta "sin” kyrka till kvinnlig präst för gudstjänst eller annan

KU 1976/77:39

kyrklig förrättning. Detta är enligt motionen otillfredsställande mot bakgrund
av att kvinnan har lagfäst rätt till likabehandling både som präst
och i övrigt. Det finns därför anledning att se över reglerna om tillfällig
upplåtelse av kyrkorum för kyrklig förrättning. Beslutanderätten skulle i
dessa fall, liksom i vad gäller upplåtelse för annat än kyrkligt ändamål,
kunna överföras på kyrkorådet med rätt för rådet att delegera beslutanderätten
till kyrkoherden men med skyldighet för denne att, därest han
vill vägra upplåtelse för förrättning av annan präst, ta upp ärendet i kyrkorådet.

Gällande rätt

Beträffande upplåtande av kyrkorum.för annat ändamål än gudstjänst eller
därmed jämförlig förrättning finns bestämmelser i lagen (1963:501) om upplåtande
av kyrkorum i vissa fall. Beslut om sådan upplåtelse fattas av kyrkorådet
med delegationsrätt till kyrkoherden eller avdelning inom kyrkorådet
i vilken kyrkoherden ingår. Beslut i upplåtelsefrågan kan överklagas till
domkapitlet som är slutinstans.

Upplåtandet av kyrkorum för gudstjänst eller liknande ändamål är däremot
inte författningsreglerat. Som anförs i motionen har sådan upplåtelse enligt
hävdvunnen praxis ansetts tilllkomma vederbörande pastor (kyrkoherde).
Sålunda gav regeringsrätten uttryck för denna uppfattning i ett rättsfall från
1937 (regeringsrättens årsbok 1937 E 16).

Frågan om möjligheten att överklaga pastors beslut rörande upplåtelse
av kyrkorum har behandlats av riksdag och regering vid ett par tillfällen.

1 anledning av motioner till 1950 års riksdag rörande upplåtande av kyrkorummet
för olika ändamål åberopade första lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (1950:16) ett av besvärssakkunniga avgivet yttrande i
ämnet. Enligt detta torde huvudregeln att varje av statlig myndighet fattat
beslut kunde överklagas gälla även för kyrkliga organ. Utskottet utgick därför
från att talerätt mot pastors beslut redan förelåg. Det låg enligt utskottet
närmast till hands att domkapitlet var rätt besvärsmyndighet. Samma uppfattning
kom till uttryck i propositionen 1963:149 med förslag till lag om
upplåtande av kyrkorum i vissa fall, där föredragande statsrådet under hänvisning
till första lagutskottets utlåtande uttalade att pastors beslut i ärende
om upplåtande av kyrkorum för den av prästerskapet utövade religionsverksamheten
torde kunna överklagas till domkapitlet. Första lagutskottets
yttrande beträffande besvärsrätten åberopades även av kommunministern
i ett frågesvar vid 1975/76 års riksdag, dock med det förbehållet att rättsläget
på den punkten inte var helt klart (riksdagsprot. 1975/76 nr 113 s. 15).

Det kan tilläggas att år 1976 prövade ett domkapitel besvär med anledning
av pastors vägran att upplåta kyrkorummet för viss gudstjänst. Domkapitlets
beslut överklagades till kammarrätten, som emellertid förklarade att besvär

KU 1976/77:39

skulle föras hos regeringen jämlikt 18 § allmänna verksstadgan. Kammarrätten
avvisade därför besvären men överlämnade samtidigt handlingarna
till regeringen (utbildningsdepartementet). Besvären återkallades sedermera.

3. Konungens underskrift av vissa kyrkliga expeditioner

Motionen

I motionen 1976/77:583 av herr Nilsson i Agnäs (m) yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om utarbetande av en proposition om en grundlagsändring
med innebörd

1. att av regeringen utnämnda kyrkliga befattningshavare måtte erhålla
särskild av konungen undertecknad fullmakt,

2. att av regeringen fastställda kyrkliga böcker eller i dessa beslutade
ändringar, ävensom andra förordningar i kyrkliga ärenden, måtte anbefallas
till församlingarnas bruk (motsv.) genom ett särskilt, av konungen undertecknat
brev eller cirkulär, samt

3. att av konungen undertecknad särskild kallelse måtte utgå i samband
med regeringens beslut om hållande av allmänt kyrkomöte.

Enligt motionären måste det betraktas som anmärkningsvärt att intet
kyrkligt organ anmodades inkomma med remissyttrande över det under
år 1974 slutligt antagna förslaget till ny regeringsform, trots den principiellt
betydelsefulla förändring detta innebar med avseende på kyrkostyrelsen.
Det synes angeläget att kyrkan i minsta möjliga utsträckning framstår såsom
direkt underställd statsorgan, vilkas ställning och status icke i något avseende
regleras av kyrkans bekännelse. Med nuvarande relationer mellan stat och
kyrka måste det från kyrkans sida vara ett önskemål att konungen-statschefen
i enlighet med den honom av ålder tillkommande ställningen som
kyrkans främste medlem och tillsyningsman, om än endast symboliskt,
likväl framstår som statsmaktens egentlige företrädare vid statsorganens
handläggning av de kyrkliga ärendena. Mot angivna bakgrund föreslås i
motionen att konungens ställning i berört avseende markeras på det sättet
att vissa viktiga expeditioner i kyrkliga frågor undertecknas av konungen.

Frågans tidigare behandling m. m.

Motionsyrkanden i samma syfte som de nu aktuella förekom även vid
1975/76 års riksmöte (KU 1975/76:20 s. 2). 1 utskottets betänkande erinrades
om att frågan om konungens ställning i kyrkliga sammanhang aktualiserats
även vid 1975 års kyrkomöte. I en motion hade yrkats att konungen skulle
underskriva vissa expeditioner i kyrkliga frågor. Kyrkolagsutskottet (1975:16)
avstyrkte motionen med följande motivering.

Konungen är enligt 1 kap 4 § regeringsformen rikets statschef. Riket styrs
enligt 5 § samma kapitel av regeringen. Denna består av statsministern och

KU 1976/77:39

övriga statsråd. Regeringsärenden avgörs av regeringen efter föredragning
av statsråd. Författningar och andra expeditioner av regeringens beslut skall
för att bli gällande skrivas under av statsministern eller annat statsråd på
regeringens vägnar. Regeringen kan genom förordning föreskriva att tjänsteman
i särskilda fall får skriva under expedition.

Bestämmelserna innebär att konungen inte längre äger att ta befattning
med kyrkostyrelsen eller att skriva under expeditioner i kyrkliga frågor.
Utskottet finnér därför att de i motionen framförda förslagen är oförenliga
med regeringsformen.

Till betänkandet hade fogats en blank reservation. Kyrkomötet ställde
sig bakom utskottet.

I sitt av riksdagen godkända yttrande över motionsyrkandena i fråga vid
1975/76 års riksmöte hänvisade utskottet till kyrkolagsutskottets uttalanden
vid kyrkomötet, vilka hade godkänts av mötet och innefattade ett konstaterande
att den nya grundlagen innebär att konungen inte längre har befattning
med kyrkostyrelsen. 1 sin hemställan avstyrkte utskottet motionsyrkandena.

4. Ändrad tidpunkt för val till kyrkofullmäktige

Motionen

I motionen 1976/77:999 av fru Ekelund (c) yrkas att riksdagen hos regeringen
begär utredning av frågan om omläggning av valen till kyrkofullmäktige
i enlighet med vad som föreslås i denna motion.

1 motionen anförs att ett helt annat och mer normalt intresse för kyrkofullmäktige
skulle kunna uppbådas om valen förlädes på annan tidpunkt
än den nuvarande. Man kunde därvid tänka sig olika alternativ. Den radikalaste
och ur flera synvinklar bästa lösningen vore att kyrkofullmäktigevalen
ägde rum i september året efter riksdags-, landstings- och kommunalvalen.
En annan lösning är att kyrkofullmäktigeval sker på samma
dag som övriga allmänna val. Det skulle innebära att det för de flesta människor
blir fyra val på samma dag, men det kan inte vara någon större
svårighet att välja till fyra institutioner än till tre. Ett annat alternativ
och ur även andra aspekter väsentligt vore att återgå till fyraåriga mandatperioder
och som tidigare ha val vartannat år. Ena gången kunde man
då välja kommun- och kyrkofullmäktige, nästa gång riksdags- och landstingsledamöter.

Gällande regler m. m.

Enligt 3 § första stycket lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval är vid
val i hela riket äv kyrkofullmäktige tredje söndagen i oktober valdag. Val
hålles samma år som ordinarie val till riksdagen samt val i hela riket av
landstingsman och kommunfullmäktige.

KU 1976/77:39

Tredje söndagen i oktober samma år som övriga kommunala val förrättats
har varit valdag för val till kyrkofullmäktige sedan 1942. Denna ordning
bekräftades i samband med den partiella författningsreformen 1968, vid
övergången till treåriga mandatperioder 1970 och vid antagande av lagen
(1972:704) om kyrkofullmäktigeval (prop. 1972:105, KU 1972:57, rskr 322).

Vid kyrkomötet 1975 väcktes en motion med hemställan att kyrkomötet
skulle i skrivelse till regeringen tillkännage sin önskan om ändrad tidpunkt
för kyrkofullmäktigevalen. Motionen behandlades av kyrkolagsutskottet
(1975:6) som avstyrkte den med följande motivering:

Såsom motionärerna framhåller är valdeltagandet i de kyrkliga valen påfallande
lågt, och tendensen under senare år har snarast varit en ytterligare
försämring. Den i motionen framförda uppfattningen att tidpunkten för
kyrkofullmäktigevalen, omkring en månad efter övriga allmänna val, inverkar
negativt på valdeltagandet är plausibel, men att detta skulle vara
den viktigaste orsaken förefaller tvivelaktigt. En flyttning till annat år skulle
kunna ha viss effekt på valdeltagandet. Så länge även kyrkofullmäktigevalen
handhas av de kommunala valnämnderna synes emellertid redan den ökning
av kostnader och arbete för valförrättarna som flyttningen skulle medföra
göra förslag i den riktningen orealistiska. En gemensam valdag för alla fyra
valen förefaller ha större utsikter att ge en märkbar effekt på valdeltagandet
i de kyrkliga valen men skulle förutsätta en grundlig omarbetning av den
så sent som 1972 antagna lagstiftningen. Utskottet anser visserligen att en
ändring ägnad att gynna ett högre valdeltagande är önskvärd. Då svenska
kyrkans framtida organisation och förhållande till samhället är föremål för
överläggningar, synes det emellertid uteslutet att en framställning nu från
kyrkomötets sida i enlighet med motionärernas förslag skulle ha några utsikter
att vinna framgång.

Tre reservanter i utskottet stödde motionen. Kyrkomötet följde utskottet
och avslog motionen.

Frågan om ändrad tidpunkt för kyrkofullmäktigvalen togs även upp med
anledning av motionsyrkande i ämnet vid förra riksmötet (KU 1975/76:38
s. 19). I sitt av riksdagen godkända yttrande hänvisade utskottet till kyrkomötets
ställningstagande i frågan samt sin egen allmänna inställning till
stat-kyrka-frågan och avstyrkte motionen.

Utskottet

I motionerna 48 av herr Werner m. fl. (vpk) och 436 av herr Palme m. fl.
(s) behandlas frågan om de framtida relationerna mellan staten och svenska
kyrkan.

Som känt har på detta område sedan lång tid pågått ett mycket omfattande
utredningsarbete, bl. a. genom parlamentariskt sammansatta kommittéer
med bred politisk förankring. Sålunda har 1958 års utredning kyrka-stat
utfört ett mångårigt förberedelsearbete som legat till grund för de överväganden
som gjorts av 1968 års beredning om stat och kyrka.

1 sitt slutbetänkande Samhälle och trossamfund som lades fram 1972
föreslog stat-kyrka-beredningen bl. a. reformer som syftade till att ge ett

KU 1976/77:39

klarare uttryck för svenska kyrkans egenskap av ett självständigt trossamfund
och inte av en statlig institution. Den svenska kyrkan skulle sålunda
enligt förslaget få möjligheter att självständigt besluta om trosfrågor och
inre organisatoriska uppgifter av administrativ karaktär. Vidare skulle dragen
av statsinstitution successivt tonas ner. Sålunda föreslogs att beskattningsrätten
efter ett antal år skulle avskaffas och att huvudmannaskapet för bl. a.
lokal folkbokföring och för allmänna begravningsplatser skulle överflyttas
till samhälleliga organ.

Svenska kyrkans offentligrättsliga reglering över huvud taget skulle enligt
stat-kyrka-beredningen helt upphävas efter en viss övergångstid. Beslutanderätten
i samtliga inomkyrkliga angelägenheter skulle då överföras till
svenska kyrkan och där omhändertas av nya kyrkliga organ. Församlingarna
skulle övergå från att vara offentligrättsliga korporationer (kommuner) till
privaträttsliga sammanslutningar. Beredningens förslag var inte enhälligt.
Den mycket omfattande remissbehandling som förslaget underkastades gav
vidare till resultat en ganska splittrad bild av opinionsläget i fråga om de
framtida relationerna samhälle-kyrka. Något regeringsförslag med anledning
av stat-kyrka-beredningens betänkande lades inte fram i anslutning till remissbehandlingen
som avslutades i början av år 1973.

Hösten 1973 tillkallade ärkebiskopen en särskild arbetsgrupp bestående
av representanter för bl. a. vissa kyrkliga organisationer och grupper med
uppgift att söka få till stånd vissa reformer beträffande svenska kyrkans
organisation. Vidare inleddes i början av år 1975 överläggningar mellan
föredragande statsrådet i kyrkofrågor och företrädare för svenska kyrkan
angående förhållandet mellan kyrka och stat i framtiden. Överläggningarna
ledde till att en särskild samrådsgrupp bildades. Vidare tillsattes ett antal
arbetsutskott - expertgrupper - vilka fick i uppdrag att bereda olika frågor
på detta område, såsom kyrkans medverkan i begravningsväsendet och dess
framtida ekonomi samt frågor om den kyrkliga egendomen, kyrkans framtida
organisation och ställning i samhället.

Vid kyrkomötet hösten 1975 togs frågan om de framtida relationerna
mellan stat och kyrka inte upp till någon närmare sakbehandling. Frågan
berördes dock i olika sammanhang. Ärkebiskopen erinrade sålunda i sitt
inledningsanförande vid mötet om det pågående utredningsarbetet i de
nämnda expertgrupperna med deltagande från både statligt och kyrkligt håll.
Han framhöll därvid att avsikten med detta arbete är att söka få fram förslag,
som kan accepteras av båda parter, dvs. som är förenliga med den principiella
ställning som statsmakterna intagit och med kyrkans önskan om rimliga
möjligheter att också i fortsättningen, under ändrade yttre förhållanden,
arbeta som en öppen folkkyrka. Enligt ärkebiskopen var det särskilt angeläget
att man inom kyrkan kunde nå enighet om de bärande grundlinjerna för
en framtida kyrkoorganisation och kring lösningar i övrigt som är rimliga
och möjliga.

Enligt vad utskottet erfarit är arbetet i de nyssnämnda samråds- och ex -

KU 1976/77:39

pertgrupperna inriktat på att slutföras under innevarande år.

Yrkandet i motionen 48 (vpk) går ut på att riksdagen hos regeringen
begär förslag om kyrkans skiljande från staten. I motionen 436 (s) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de pågående
överläggningarna mellan staten och kyrkan bör fullföljas enligt de ursprungliga
fastlagda riktlinjerna och att arbetet bör planeras och bedrivas så att
resultatet kan redovisas under år 1977 samt att de synpunkter på frågornas
lösning som redovisats i motionen blir vägledande för arbetets inriktning.
I båda motionerna görs gällande att stat-kyrka-beredningens förslag bör
läggas till grund för lösningen av stat-kyrka-frågorna.

Som utskottet i tidigare sammanhang i samband med behandlingen av
motioner rörande förhållandet stat-kyrka framhållit är frågan om de framtida
relationerna mellan stat och kyrka, och där inbegripet inte bara svenska
kyrkan utan även andra trossamfund, en angelägenhet som djupt engagerar
stora medborgargrupper. Av största vikt är att lösningen av stat-kyrkafrågorna
kan ske i en lugn och avspänd atmosfär. Enligt utskottet måste
den självklara utgångspunkten för reformarbetet på det kyrkliga området
vara att garantier skapas för den svenska kyrkans framtida verksamhet.
Utskottet anser det väsentligt att svenska kyrkans möjligheter att verka
som öppen folkkyrka bevaras. Reformerna måste också syfta till att
åstadkomma likvärdiga arbetsbetingelser för andra trossamfund.

Utskottet har tidigare uttalat sin tillfredsställelse över de samtal och expertöverläggningar
som kommit till stånd mellan staten och kyrkan. Utskottet
har även förutsatt att om de pågående överläggningarna leder till
positivt resultat det fortsatta reformarbetet sker under medverkan av bl. a.
de politiska partierna. Som nyss nämnts är arbetet i de nämnda samrådsoch
expertgrupperna inriktat på att slutföras under innevarande år. Utskottet
förutsätter att samråds- och expertgruppernas förslag kommer att bli föremål
för en bred remissbehandling. Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att
riksdagen innan något initiativ i stat-kyrka-frågan övervägs bör avvakta
resultatet av de pågående överläggningarna mellan staten och kyrkan samt
det utredningsarbete som i det sammanhanget bedrivs. Utskottet föreslår
att motionerna 48 och 436 förklaras besvarade med vad utskottet
anfört.

Utskottet övergår härefter till behandling av de frågor som tagits upp
i de övriga motionerna. I motionen 1002 av herr Olsson i Sundsvall (c)
och fru Odelsparr (c) begärs en översyn av bestämmelserna om tillfällig
upplåtelse av kyrkorum för kyrkligt ändamål. I motionen anförs att sedan
kvinnorna år 1958 fick rätt att bli prästvigda samt inneha prästerlig tjänst
har några uppmärksammade fall förekommit där manlig kyrkoherde vägrat
upplåta ”sin” kyrka till kvinnlig präst för gudstjänst eller annan kyrklig
förrättning. Detta är enligt motionen otillfredsställande mot bakgrund av
att kvinnan har lagfäst rätt till likabehandling både som präst och i övrigt.

KU 1976/77:39

Det finns därför anledning att se över reglerna om tillfällig upplåtelse av
kyrkorum för kyrklig förrättning.

Beträffande upplåtande av kyrkorum för annat ändamål än gudstjänst
eller därmed jämförlig förrättning finns en särskild lag från 1963. Enligt
denna fattas beslut om sådan upplåtelse av kyrkorådet med delegationsrätt
till kyrkoherden eller avdelning inom kyrkorådet i vilken kyrkoherden ingår.
Beslut i upplåtelsefrågan kan överklagas till domkapitlet som är slutinstans.

Upplåtande av kyrkorum för gudstjänst eller liknande ändamål är däremot
inte författningsreglerat. Som anförs i motionen har sådan upplåtelse enligt
hävdvunnen praxis ansetts tillkomma vederbörande pastor (kyrkoherde).

Frågan om möjligheten att överklaga pastors beslut rörande upplåtelse
av kyrkorum har behandlats av riksdag och regering vid ett par tillfällen.

I anledning av motioner till 1950 års riksdag rörande upplåtande av kyrkorummet
för olika ändamål, åberopade första lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande ett av besvärssakkunniga avgivet yttrande i ämnet.
Enligt detta torde huvudregeln att varje av statlig myndighet fattat beslut
kunde överklagas gälla även för kyrkliga organ. Utskottet utgick därför från
att talerätt mot pastors beslut redan förelåg. Det låg enligt utskottet närmast
till hands att domkapitlet var rätt besvärsmyndighet. Samma uppfattning
kom till uttryck i propositionen med förslag till nyssnämnda lag om upplåtande
av kyrkorum i vissa fall. Det kan tilläggas att år 1976 prövade
ett domkapitel besvär med anledning av pastors vägran att upplåta kyrkorummet
för viss gudstjänst.

Utskottet kan med hänvisning till det anförda konstatera att i praxis intagits
den ståndpunkten att pastors beslut i berörda frågor har kunnat överklagas
till domkapitlet. Detta innebär att beslut av pastor att vägra upplåtelse
av kyrkorum för t. ex. gudstjänst som förrättas av kvinnlig präst kan Överprövas
och ändras. Vidare vill utskottet uttala att en författningsreglering
i det angivna hänseendet är av kyrkolagsnatur och alltså fordrar medverkan
från kyrkomötet. Med hänsyn till läget i stat-kyrka-frågan bör en sådan
reglering inte aktualiseras nu. Utskottet avstyrker följaktligen motionen
1002.

Den i motionen 583 av herr Nilsson i Agnäs (m) upptagna frågan om
konungens medverkan beträffande vissa viktigare expeditioner i kyrkliga frågor
behandlades även vid 1975 års kyrkomöte och vid riksmötet senare
samma år. Konstitutionsutskottet hänvisade därvid i sitt av riksdagen godkända
betänkande till kyrkolagsutskottets uttalanden vid kyrkomötet, vilka
hade godkänts av mötet. I dessa konstaterades att konungen enligt den
nya grundlagen inte längre har befattning med kyrkostyrelsen. Utskottet
har inte funnit anledning att inta annan ståndpunkt i frågan och avstyrker
motionen 583.

Även den fråga som tas upp i motionen 999 av fru Ekelund (c) om ändrad
tidpunkt för val till kyrkofullmäktige behandlades av 1975 års kyrkomöte och

KU 1976/77:39

1976/77 års riksmöte med anledning av motionsyrkanden i ämnet. Kyrkomötet
hade avstyrkt en motion i detta syfte med hänvisning till de pågående
överläggningarna i stat-kyrka-frågan. Samma ståndpunkt intog
konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända yttrande. Ej heller beträffande
denna fråga har utskottet funnit anledning att ändra sitt tidigare
ställningstagande och avstyrker följaktligen motionen 999.

Med hänvisning till vad som ovan anförts beträffande de olika frågorna
hemställer utskottet

att riksdagen

1. beträffande förhållandet stat-kyrka förklarar motionerna
1976/77:48 och 1976/77:436 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande tillfällig upplåtelse av kyrkorum avslår motionen
1976/77:1002,

3. beträffande konungens underskrift av vissa kyrkliga expeditioner
avslår motionen 1976/77:583,

4. beträffande ändrad tidpunkt för val till kyrkofullmäktige avslår
motionen 1976/77:999.

Stockholm den 27 april 1977

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan (s), Björck i Nässjö*
(m), Mossberg* (s), Fiskesjö (c). Lindahl i Hamburgsund (fp), Svensson i
Eskilstuna (s), Karlsson i Malung (s), Schött (m), Gustafsson i Ronneby
(s), Kindbom (c), Nyquist (s), fru Hammarbacken (c), herr Eliasson (c) och
fru Cederqvist (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Vid behandlingen av punkten 1. förhållandet stat-kyrka har herr Nyhage
ersatt herr Björck i Nässjö och fröken Nilsson ersatt herr Mossberg.

Reservation

av herrar Johansson i Trollhättan, Svensson i Eskilstuna, Karlsson i Malung,
Gustafsson i Ronneby, Nyquist, fru Cederqvist och fröken Nilsson (alla
s) vilka beträffande förhållandet stat-kyrka anser att det avsnitt i utskottets
yttrande på s. 20 som börjar med orden "Utskottet har” och slutar med
orden "utskottet anfört." skall ha följande lydelse:

Utskottet har tidigare uttalat sin tillfredsställelse över de överläggningar
som kommit till stånd mellan kyrkan och staten. Utskottet har vidare in -

KU 1976/77:39

formerats om att de pågående samtalen beräknas kunna slutföras under
innevarande år.

Utskottet anser att vad som anförts i motionen 436 väl kan läggas till
grund för en överenskommelse om en relationsförändring mellan staten
och kyrkan.

Med hänsyn till att överläggningar pågår och beräknas kunna slutföras
under innevarande år vill utskottet föreslå att motionerna 48 och 436 förklaras
besvarade med vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. av herr Lindahl i Hamburgsund (fp), som betfÅffandc förhållande! stat-kyrka
anfört:

Folkpartiets landsmöte gjorde 1974 följande uttalande som klargör partiets
principiella uppfattning om relationerna mellan stat och kyrka:

”De nuvarande banden mellan staten och Svenska kyrkan måste upplösas.
Reformarbetet bör återupptas. Enligt partiprogrammet bör folkpartiet verka
för kyrkans frihet,jämställdhet mellan trossamfunden i förhållande till staten
och den enskildes rätt att själv avgöra medlemskap och ekonomiskt engagemang
i trossamfund. Svenska kyrkan garanteras goda möjligheter att också
i fortsättningen verka som öppen folkkyrka och att bedriva sitt arbete över
hela landet.”

För de överläggningar som pågår mellan staten och svenska kyrkan överenskoms
vid deras början riktlinjer som synes vara väl förenliga med folkpartiets
principiella uppfattning om hur relationerna mellan stat och kyrka
skall ordnas.

Enligt uppgifter från företrädare för de för staten och svenska kyrkan
gemensamma arbetsgrupperna finns det goda förutsättningar att man kommer
fram till praktiska lösningarom vilka såväl deltagarna i överläggningarna
som de parter dessa företräder kan enas. Allt tyder dessutom på att överläggningarna
kommer att vara avslutade under innevarande år eller senast
i början av 1978.

Mot denna bakgrund ter det sig naturligt att överläggningarna fortsätter
och avslutas enligt de förutsättningar och efter de riktlinjer som angavs
när arbetsgrupperna tillsattes. I dessa förutsättningar ingår att de förslag
som blir resultatet av överläggningarna skall remissbehandlas. Det finns
alltså inte tillräckliga skäl för riksdagen att i detta läge genom ett uttalande
i frågan påverka de pågående överläggningarna.

2. av herrar Björck i Nässjö (m) och Schött (m), vilka beträffande frågan
om konungens underskrift av vissa viktigare kyrkliga expeditioner anfört:

Konungen är rikets statschef och därmed dess främste företrädare. Mellan
konungen och kyrkan föreligger av ålder ett djupt samband. I regerings -

KU 1976/77:39

formen och i successionsordningen stadgas att konungen skall vara av den
rena evangeliska läran. Stadgandena i vad gäller svenska kyrkan i 1809
års regeringsform är i sak oförändrade enligt den nya regeringsformen samtidigt
som kyrkolagen i väsentliga delar fortfarande gäller. Enligt vår mening
har således någon ändring icke inträtt beträffande konungens ställning i
förhållande till svenska kyrkan. Mot angivna bakgrund borde det vara naturligt
att konungen medverkar vid viktiga expeditioner i kyrkliga frågor.

GOTAB 53629 Stockholm 1977