Med anledning av motioner rörande förhållandet mellan stat och kyrka m. m. (Betänkande 1975/76:KU20 Konstitutionsutskottet)

KU 1975/76: 20

Konstitutionsutskottets betänkande
1975/76: 20

med anledning av motioner rörande förhållandet mellan stat och
kyrka m. m.

Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna 1975:7 av herr Sjöholm (fp),
1975:92 av herr Andersson i Storfors m. fl. (s), 1975:96 av herr Hermansson
m. fl. (vpk), 1975:227 av herr Mattsson i Lane-Herrestad (c), 1975:310 av
herr Leander m. fl. (s), 1975:415 av fru Frändås (s) och fru Andersson i
Kumla (s), 1975:678 av fru Thorsson (s), 1975:688 av herr Bohman m. fl.
(m), 1975:981 av fröken Andersson m. fl. (c), 1975:990 av herr Fälldin m. fl.
(c), 1975:998 av fru Jonäng (c), 1975:1001 av herr Lindkvist (s), 1975:1002
av herr Nilsson i Agnäs (m), 1975:1003 av herrar Nordstrandh (m) och
Werner i Malmö (m), 1975:1004 av herr Olsson i Kil (fp) samt 1975:1011
och 1975:1012 båda av herr Strömberg i Botkyrka (fp).

I betänkandet redovisas avsnittsvis de frågor som tagits upp i motionerna,
nämligen om stat-kyrka, prästvigning av kvinnor, utlandssvenskars möjlighet
att utträda ur svenska kyrkan, föreskrift i kyrkolagen om barndop,
skyldighet för kommun att utse officiant vid borgerlig begravning samt
vissa valfrågor.

1. Stat-kyrka-frågan m. m.

Motionerna

I motionen 1975:7 av herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att förslag till kyrkans skiljande från staten skyndsamt läggs
fram för riksdagens prövning.

I motionen 1975:96 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag under innevarande års riksmöte om kyrkans
skiljande från staten.

I motionen 1975:1004 av herr Olsson i Kil (fp) hemställs 1. att riksdagen
för sin del uttalar att ett reformarbete bör ta sin början, som syftar till
att avskaffa svenska kyrkans offentlig-rättsliga ställning under former som
garanterar kyrklig verksamhet i alla delar av landet, 2. att riksdagen hemställer
att regeringen förelägger riksdagen och kyrkomötet förslag i denna
riktning, inkluderande ett avskaffande av 1686 års kyrkolag och församlingsstyrelselagen.

I motionen 1975:688 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs, med hänvisning
till motionen 1975:783, att riksdagen hos regeringen begär att den snarast

1 Riksdagen 1975/76. 4 samt. Nr 20

KU 1975/76:20

till behandling tar upp frågan om reformer beträffande svenska kyrkans
interna organisations-och arbetsförhållanden i enlighet med vad i motionen
anförts.

I motionen 1975:990 av herr Fälldin m. fl. (c) föreslås vissa principer rörande
lösning av kyrka-statsproblematiken och hemställs att riksdagen som
sin mening ger till känna vad som anförts i motionen om dessa principer.

I motionen 1975:998 av fru Jonäng (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger till känna vad som anförts i motionen om stärkande av demokrati
och lekmannainflytande i svenska kyrkan.

I motionen 1975:1002 av herr Nilsson i Agnäs (m) hemställs att riksdagen
beslutar utreda på vilket sätt den världsliga makten är suverän över svenska
kyrkan och om konungen alltfort är kyrkans främste medlem med vård
och uppsikt över den.

I motionen 1975:1003 av herrar Nordstrandh (m) och Werner i Malmö
(m) hemställs att riksdagen som sin mening uttalar att konungens ställning
i förhållande till svenska kyrkan bör anges i enlighet med vad som i motionen
anförts.

I två av motionerna, 1975:7 av herr Sjöholm (fp) och 1975:96 av herr
Hermansson m. fl. (vpk) begärs skyndsamt förslag om kyrkans skiljande från
slaten. I båda motionerna är därvid utgångspunkten stat-kyrka-beredningens
slutbetänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36). Även motionen
1975:1004 av herr Olsson i Kil (fp) tar sikte på förslag om lösande av banden
mellan stat och kyrka på grundval av detta betänkande. Motionären anser
tiden nu vara mogen för ett principbeslut och begär att riksdagen uttalar
sig för ett reformarbete med syfte att avskaffa svenska kyrkans offentligrättsliga
ställning under former som garanterar kyrklig verksamhet i alla delar
av landet. Riksdagen bör vidare, enligt motionärens mening, hos regeringen
begära förslag i denna riktning som inkluderar avskaffande av 1686 års
kyrkolag och församlingsstyrelselagen.

I motionen 1975:688 av herr Bohman m. fl. (m) (motivering i motionen
1975:783) och motionen 1975:990 av herr Fälldin m. fl. (c) betonas att frågan
om kyrkans ställning i samhället bör lösas i samförstånd utan hårda politiska
meningsbrytningar. I motionen 1975:990 redogörs - efter en erinran om
innehållet i den av partiets representant i sta-kyrka-beredningen avgivna
reservationen - för centerpartiets syn på hithörande frågor. Enligt motionärerna
bör det finnas utrymme för nya överläggningar och utsikter att
så småningom nå fram till en lösning som kan vinna önskvärd anslutning.
När frågan åter tas upp bör svenska kyrkan själv komma till tals.

I motionen 1975:1002 av herr Nilsson i Agnäs (m) begärs utredning av
frågan om regeringens och riksdagens förhållande lill kyrkan och dess församlingar.
I motionen anges att också konungens ställning i kyrkan är oklar.
Enligt motionären bör utredningen även omfatta frågan om konungen alltjämt
är kyrkans främste medlem med vård och uppsikt över den. Även
motionen 1975:1003 av herrar Nordstrandh (m) och Werner i Malmö (m)

KU 1975/76:20

tar upp frågan om konungens ställning i förhållande till svenska kyrkan. Motionärerna
finnér det anmärkningsvärt att de i regeringsformens övergångsbestämmelser
intagna stadgandena om kyrkan och dess förhållande till staten
inte anger konungens ställning i kyrkan. Motionärerna anser att denna inte
bör förändras i förhållande till vad som tidigare gällt och att detta bör klart
anges.

Frågan om reformer av svenska kyrkans interna organisations- och arbetsförhållanden
tas upp i motionerna 1975:688 av herr Bohman m. fl. (m),
1975:990 av herr Fälldin m. fl. (c) och 1975:998 av fru Jonäng (c). I dessa
motioner understryks behovet av sådana reformer.

I motionerna 1975:688 och 1975:990 är utgångspunkten att frågan om
relationerna till staten inte får hindra det kyrkliga reformarbetet. I motionen
1975:688 avser yrkandet att riksdagen hos regeringen skall aktualisera frågan
om sådana reformer som gör det möjligt för kyrkan att på bästa sätt kunna
fungera också inom ramen för ett bevarat samband mellan stat och kyrka.
Enligt vad som uttalas i motionen 1975:990 bör staten i första hand stimulera
det inomkyrkliga reformarbetet, bl. a. frågan om kyrkans organisation på
stifts- och riksplanen. Med hänvisning till arbetet inom den av ärkebiskopen
tillsatta arbetsgruppen uttalas att någon ny utredning nu inte bör tillsättas
av staten. Parallellt med det inomkyrkliga reformarbetet kan det enligt motionärerna
visa sig önskvärt att föra en dialog mellan svenska kyrkan och
de politiska partierna. I motionen begärs att riksdagen skall ge till känna
som sin mening vad som anförts i motionen om principer för lösning av
och om handläggningen av de i motionen behandlade frågorna.

1 motionen 1975:998 framhålls som väsentligt att lekmannainflytandet i
svenska kyrkan stärks och att en fördjupning sker av demokratin. Därmed
kan kyrkan enligt motionärens mening på ett lättare sätt fullgöra sitt ansvar
i samhället. Enligt motionären är det viktigt att se över frågan om stiftsoch
riksorganisationerna. Frågan om legalisering av stiftstingen bör också
utredas. Vad kyrkomötet beträffar bör partsrepresentationen upphöra. Även
i övrigt behövs enligt motionären reformer i fråga om kyrkomötets sammansättning,
organisation och funktion. En central kyrkostyrelse behöver
vidare, anser motionären, byggas upp på grundval av församlings- och stiftsplanen.

För den närmare motiveringen hänvisas till motionerna.

Stat-kyrka-beredningen

Beredningens förslag gick i korthet ut på följande.

Till borgerliga organ skulle överflyttas bl. a. huvudmannaskapet för lokal
folkbokföring och för allmänna begravningsplatser. Svenska kyrkans offentligrättsliga
reglering skulle upphöra den 1 januari 1983. Beslutanderätten
i samtliga inomkyrkliga angelägenheter skulle då överföras till svenska kyrkan
och där omhändertas av nya kyrkliga organ. Församlingarna skulle
övergå från att vara offentligrättsliga korporationer (kommuner) till privat -

KU 1975/76:20

rättsliga sammanslutningar.

En utförligare redovisning av stat-kyrka-beredningens förslag lämnas i
förra årets utskottsbetänkande i frågan (KU 1974:37), vartill hänvisas.

Stat-kyrka-beredningens betänkande harremissbehandlats. Remissyttrandena
har sammanställts i SOU 1974:9.

En närmare redogörelse för remissutfallet finns i utskottets betänkande
KU 1974:37, till vilket hänvisas. Här bör endast nämnas att något mindre
än hälften av de 870 instanser som närmare redovisats i remissammanställningen
var positivt inställda till förslaget.

Pågående överläggningar

Biskopsmötet beslöt vid sammanträde i april 1973 att anmoda ärkebiskopen
att kalla medlemmar från biskopsmötet och Svenska kyrkans församlings-och
pastoratsförbund samt eventuellt från andra riksorganisationer
och grupper att ingå i en särskild arbetsgrupp med uppgift att söka få till
stånd vissa reformer beträffande svenska kyrkans organisation. En sådan
arbetsgrupp tillkallades av ärkebiskopen i september 1973 och fick i november
1973 sina direktiv av honom. I utskottets betänkande KU 1974:37
redovisas i bilaga arbetsgruppens sammansättning och direktiven för dess
arbete.

Den 18 februari 1975 inleddes överläggningar mellan statsrådet Gustafsson,
föredragande statsråd i kyrkofrågor, och företrädare för svenska kyrkan
angående de framtida relationerna mellan kyrka och samhälle. I överläggningarna
deltog ärkebiskop Sundby samt företrädare för biskopsmötet,
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Rikskommittén för
stiftting och Riksförbundet kyrkans ungdom jämte den arbetsgrupp inom
regeringens kansli som biträder statsrådet Gustafsson i kyrkofrågor. I ett
pressmeddelande från statsrådet Gustafsson samma dag meddelades följande
om överläggningarna:

Vid sammanträdet diskuterades förändringar i relationerna mellan kyrka
och samhälle med utgångspunkt i 1968 års berednings förslag och remissyttrandena
över detta. Man var överens om att inom förslagets ram pröva
vilka förändringar som kunde vidtagas i syfte att skapa goda framtida arbetsbetingelser
åt kyrkan och övriga trossamfund.

Under de fortsatta diskussionerna kommer att behandlas bl. a. frågan om
kyrkans medverkan i begravningsväsendet. Kyrkans framtida ekonomi
kommer också att ägnas stor uppmärksamhet. En tredje punkt som kommer
att diskuteras i detalj är frågor som berör övergången från nuvarande statskyrkosystem
till ett självständigt trossamfund. Denna punkt kräver en
grundlig genomgång av all kyrklig lagstiftning. Behovet av lagstiftning för
att genomföra själva övergången måste också prövas. Svenska kyrkans behov
av hjälp för att klara av vissa organisatoriska frågor i samband med övergången
kommer också att tas upp.

Vid sammanträdet diskuterades tillsättandet av särskilda arbetsgrupper
med uppgift att utreda och framlägga förslag i särskilda delavsnitt.

KU 1975/76:20

Vid fortsatta överläggningar i mars 1975 tillsattes fyra arbetsutskott. Dessa
fick i uppdrag att bereda olika delavsnitt såsom kyrkans medverkan i begravningsväsendet,
dess framtida ekonomi, den kyrkliga egendomen samt
olika frågor som berör kyrkans framtida organisation och ställning, övergången
till ett självständigt trossamfund och erforderlig lagstiftning.

Arbetet i de olika arbetsutskotten pågår f. n. Det kan ännu inte anges
när arbetsgrupperna beräknas ha slutfört sitt arbete.

Kyrkomötet 1975

Frågan om relationerna mellan stat och kyrka togs inte upp till någon
närmare sakbehandling vid kyrkomötet 1975. Frågan berördes dock i olika
sammanhang.

1 sitt inledningsanförande vid kyrkomötet anförde sålunda ärkebiskopen
följande.

Frågan om det framtida förhållandet mellan stat och kyrka kommer icke
såvitt nu kan bedömas, att bli någon huvudfråga vid detta kyrkomöte. Orsaken
är givetvis det nu pågående utredningsarbetet med deltagande från
både statligt och kyrkligt håll. Avsikten med detta arbete är att söka få
fram förslag, som kan accepteras av båda parter, dvs. som är förenliga med
den principiella ställning som statsmakterna intagit och med kyrkans önskan
om rimliga möjligheter att också i fortsättningen, under ändrade yttre förhållanden,
arbeta som en öppen folkkyrka över hela vårt land. Som deltagare
i detta arbete hyser jag goda förhoppningar om att det skall krönas med
framgång inom överskådlig tid. Vad som är särskilt angeläget är att vi inom
kyrkan kan nå någon enighet om de bärande grundlinjerna för en framtida
kyrkoorganisation ocn kring lösningar som är både rimliga och möjliga.
Här föreligger på inomkyrkligt håll en stor och angelägen arbetsuppgift.

I några motioner till kyrkomötet togs vidare upp frågan om reformer
avseende kyrkomötet och den kyrkliga organisationen på stiftsplanet. Kyrkolagsutskottet
(1975:23) tillstyrkte en detaljändring beträffande kyrkomötesorganisationen
av innebörd att kyrkomötets utredningsnämnd skulle kunna
vara verksam hela tiden mellan två kyrkomöten. I övrigt avstyrktes motionsyrkandena
med följande motivering.

De motioner som utskottet nu har att behandla tar åter upp den mycket
omfattande och svåröverskådliga problematiken rörande kyrkans framtida
organisation och struktur. Ämnet är enligt utskottets mening alltjämt lika
aktuellt som det var 1968 och 1970, även om frågeställningarna i vissa
hänseenden nu gestaltar sig annorlunda. Den yttre situationen är också i
dag en annan sedan samtal våren 1975 inletts mellan regeringen och ärkebiskopens
arbetsgrupp i kyrka-stat-frågan. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att det angelägna arbetet med att utreda de inomkyrkliga reformfrågorna
inte bör avstanna av denna anledning utan att det tvärtom
måste intensifieras. Med hänsyn till att utredningsarbetet inte bör störa de
pågående samtalen, som avser mycket omfattande ämnesområden, bör det
bedrivas inom kyrkan förslagsvis av ärkebiskopens arbetsgrupp.

Bland de frågor, där det enligt utskottets mening är mest angeläget att
söka nå fram till ett ställningstagande från kyrkans sida, är kyrkomötets

1* Riksdagen 1975/76. 4 sam!. Nr 20

KU 1975/76:20

uppgifter, sammansättning och sammanträdesformer, en kyrklig centralstyrelse
och en enhetlig stiftsorganisation. Beträffande kyrkomötet är det
av vikt att belysa hur önskemålet om en mera demokratisk sammansättning
går att förena med behovet av teologisk sakkunskap i bl. a. läro- och handboksfrågor.
Utskottet förutsätter att kyrkliga myndigheter och organisationer
genom remissförfarande eller på annat sätt bereds tillfälle att yttra sig över
utredningsresultaten innan dessa läggs fram som kyrkans ståndpunkt under
samtalen med regeringen.

Kyrkomötet följde utskottet.

Även frågan om konungens ställning i kyrkliga sammanhang aktualiserades
vid kyrkomötet. I en motion hade yrkats att konungen skulle underskriva
vissa expeditioner i kyrkliga frågor. Kyrkolagsutskottet (1975:16) avstyrkte
motionen med följande motivering.

Konungen är enligt 1 kap. 4 § regeringsformen rikets statschef. Riket
styrs enligt 5 § samma kapitel av regeringen. Denna består av statsministern
och övriga statsråd. Regeringsärenden avgörs av regeringen efter föredragning
av statsråd. Författningar och andra expeditioner av regeringens beslut
skall för att bli gällande skrivas under av statsministern eller annat statsråd
på regeringens vägnar. Regeringen kan genom förordning föreskriva att tjänsteman
i särskilda fall får skriva under expedition.

Bestämmelserna innebär att konungen inte längre äger att ta befattning
med kyrkostyrelsen eller att skriva under expeditioner i kyrkliga frågor.
Utskottet finner därför att de i motionen framförda förslagen är oförenliga
med regeringsformen.

Till betänkandet hade fogats en blank reservation. Kyrkomötet ställde
sig bakom utskottet.

Riksdagsbehandlingen 1974

Det kan här nämnas att konstitutionsutskottet i sitt betänkande KU
1974:37 med anledning av motioner till 1974 års riksdag avseende bl. a.
kyrka-statsproblematiken bl. a. framhöll som angeläget, att statsmakterna
kunde ta ställning till de frågor som aktualiserats genom kyrka-stat-beredningens
förslag i en såvitt möjligt lugn och avspänd atmosfär. Detta
förutsatte enligt utskottet bl. a. att förslaget och de åsikter därom som framkommit
vid remissbehandlingen först noggrant studerades och övervägdes
av samtliga berörda parter. En fortsatt diskussion i frågorna såväl inom
varje berörd grupp som mellan dessa kunde enligt utskottet antas komma
att ytterligare klarlägga de väsentliga frågeställningarna. Utskottet pekade
i sammanhanget också på den av ärkebiskopen 1973 tillsatta arbetsgruppen
som ägnade sig åt fortsatt arbete med önskvärda reformer beträffande svenska
kyrkans organisation. Utskottet var med hänvisning till det anförda inte
berett att tillstyrka motionerna men förutsatte att arbetet med frågorna fortsatte
på det sätt utskottet förordat.

Utskottets hemställan gick ut på att riksdagen skulle förklara motionerna
besvarade med vad utskottet anfört. Till betänkandet avgavs två reserva -

KU 1975/76:20

tioner. I den ena (m) förordades tillsättandet av en statlig utredning med
företrädare för de politiska partierna och svenska kyrkan med uppgift att
utarbeta förslag till önskvärda reformer beträffande kyrkans organisation
och arbetsformer. I den andra reservationen (vpk) framfördes krav på förslag
från regeringen om kyrkans skiljande från staten.

Riksdagen följde utskottet.

2. Frågan om prästvigning av kvinnor

Motionen

I motionen 1975:981 av fröken Andersson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder bör aktualiseras för
att den s. k. samvetsklausulen inte allt framgent skall kunna hävdas utgöra
grund för en diskriminerande behandling av kvinna. I motionen anförs att
det fortfarande på vissa håll inom svenska kyrkan förekommer ett aktivt
motstånd mot kvinnliga präster och att detta i vissa fall synes ha fått ökad
utbredning. Enligt motionärerna måste nu åtgärder aktualiseras för att ”allmänt
vedertagna principer i vårt samhälle” skall göras gällande också inom
kyrkan.

Lagens tillkomst m. m.

Sedan den 1 januari 1959 äger kvinna lika behörighet som man att efter
förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst. Lagen (1958:514) om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst tillkom i kyrkolagsordning, dvs. med
riksdagens(prop. 1958:B 19,1LU B 5, rskr B 9)samt med allmänt kyrkomötes
samtycke. 1 sitt av kyrkomötet godkända betänkande anförde särskilda utskottet
(SäU 1958:2) bl. a. följande.

Inom utskottet har emellertid rått en önskan att ge uttryck åt en samfälld
mening beträffande vissa med lagförslagets genomförande sammanhängande
frågor. Vare sig nu lagförslaget bifalles eller avslås, kommer nämligen
den kyrkliga gemenskapen att utsättas för påfrestningar. Men då det för
kyrkans gärning i vårt folk är av vital betydelse att undvika en kyrkosplittrande
söndring finner utskottet det nödvändigt att dessa skiljaktigheter
icke får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen
utsättes för sådan påverkan, som kan uppfattas såsom åsiktsförföljelse
eller intrång på samvetets frihet.

Skulle nu lagförslaget bifallas, finnér utskottet det därför angeläget att
hävda, att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst
grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet som sin
samfällda mening framhålla, att präst icke bör åläggas att i tjänsten utföra
sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den
övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så,
att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna
avlägga dem.

Vidare torde, där prästerlig tjänst skall utan föregående val tillsättas av
Kungl. Maj:t eller domkapitel, kyrkorådet i sitt yttrande kunna ge till känna.

KU 1975/76:20

huruvida det önskar, att kvinna därvid ej må komma i fråga.

Även om dessa grundsatser tillämpas, lär det icke kunna helt undvikas,
att det nya läget stundom kan vålla samvetsbetänkligheter, slitningar eller
missnöje. Utskottet förutsätter emellertid, att biskopsmötet ägnar dessa frågor
tillbörlig uppmärksamhet.

I detta sammanhang kan vidare återges ett inlägg i debatten i kyrkomötet
den 26 september 1958 av dåvarande statsrådet Edenman,som bl. a. framhöll
följande.

Särskilda utskottet har också ansett det nödvändigt att skiljaktigheterna
inte får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen
utsättes för sådan påverkan som kan uppfattas såsom åsiktsförföljelse
eller intrång i samvetets frihet. Jag kan här helt ansluta mig
till utskottet, och jag talar i det fallet på en fullständigt enig regerings vägnar.
I min egenskap av ecklesiastikminister vill jag hävda den meningen, att
lagstiftningen och statsorganen så litet som möjligt bör ingripa i personliga
religiösa förhållanden. Någon åsiktsförföljelse från statens sida kan inte gärna
vara att befara, så länge vi har vårt nuvarande demokratiska samhällsskick.
Direkta åsiktsförföljelser mellan olika grupper, som är aktivt verksamma
inom kyrkan, borde i varje fall kunna undvikas med inomkyrkliga medel.
Jag är särskilt angelägen framhålla att det finns all anledning antaga att
de kvinnor som önskar bli präster kommer att undvika allt som kan leda
till strid, detta just av omtanke om kyrkans bästa, och att de självmant
kommer att söka sig till de områden av kyrkans verksamhet där de bäst
behövs. En biskop, som har givit till känna att han av trosskäl anser sig
förhindrad att prästviga kvinnor, torde inte löpa den minsta risk att över
huvud taget bli ställd i den situationen att en kvinna begär att bli prästvigd
av just honom. Det är orimligt att tänka sig att denna möjlighet skulle
från något håll komma att utnyttjas på det sättet. Det lär ju komma att
finnas biskopar som är villiga att viga.

Uttalande av JO 1972, m. m.

JO Lundvik har i 1972 års ämbetsberättelse (s. 448-451) behandlat frågan
om biskops skyldighet att prästviga kvinna. Efter att ha framhållit att prästvigningen,
som förlänar den vigde prästämbetet och är en förutsättning
för innehav av prästerlig tjänst, av ålder ansetts vara en kyrkans interna
angelägenhet, att det är biskopen som förrättar prästvigningen och han ensam
som beslutar vem han vill viga samt att någon möjlighet att anföra besvär
över biskops beslut att vägra viss person prästvigning inte torde finnas,
anförde JO följande.

Med det anförda kan frågan om biskops rätt att vägra kvinna prästvigning
synas vara besvarad. För egen del finnér jag dock frågan mer komplicerad
än så. En allmän förvaltningsrättslig grundsats i vårt land, som rimligen
borde vara tillämplig också vid biskops utnyttjande av här aktuella befogenhet,
är att all ämbetsutövning skall grundas på objektivt godtagbara skäl.
Ovidkommande hänsyn bör självfallet inte få spela in vid avgörandet av
om viss person skall få bli vigd till präst.

Beträffande ovan redovisade uttalanden från 1958 års kyrkomöte anförde
JO avslutningsvis följande.

KU 1975/76:20

Vilken räckvidd som kan tillmätas dessa uttalanden synes mig icke helt
klart. Det har i den allmänna debatten hävdats, att av uttalandena skulle
följa att biskop har full frihet att välja om han vill prästviga kvinna eller
icke. Att kyrkomötet och troligen också regeringen ansåg att de dåvarande
biskoparna skulle äga sådan frihet synes mig tämligen tydligt. Men när
man drar den slutsatsen att också kommande biskopar för all framtid skall
äga samma frihet, befinner man sig enligt min mening på vansklig mark.
Jag kan inte frigöra mig från det intrycket, att man här gör ett avsteg från
vad som eljest är brukligt i vårt land. Man strävar ju efter att tillämpning
av lagar och författningar skall bli så enhetlig som möjligt i olika delar
av landet. Än så länge kan man måhända hävda, att opinionen inom något
stift avgjort är emot kvinnliga präster, och det framstår då icke så stötande
om biskopen vägrar att viga sådana. Men vad händer, när opinionen svänger
så att man även inom det stiftet accepterar tanken på kvinnliga präster?
Kan det vara rimligt, att någon då tillträder biskopsämbetet med föresats
att aldrig viga någon kvinna till präst?

Med anledning av förfrågningar om den betydelse regeringen tillmätte
kvinnoprästfrågan i olika sammanhang, framför allt vid biskopsutnämningar,
formulerade dåvarande statsrådet Myrdal, föredragande i kyrkofrågor,
i samråd med dåvarande statsrådet S.-E. Nilsson i en promemoria följande,
som angavs kunna användas som ett slags standardsvar.

Det går en principiell, rentav kategorisk skiljelinje mellan den åsiktsfrihet
som präster bör ha - liksom andra människor - när det gäller kvinnliga
präster och det ämbetsansvar som vilar på innehavaren av en prästerlig tjänst.
Den som åtar sig en sådan tjänst, det må vara som biskop eller annan
präst, måste naturligtvis, liksom alla övriga innehavare av tjänst, vara beredd
att fullgöra de uppgifter som följer med tjänsten. Det hör till en biskops
ämbetsplikter - men också endast till hans, ej andras - att viga till präst,
och detta, efter 1958 års lags tillkomst, utan könsdiskriminering. Det säger
sig självt att ingen enskild, vare sig statsråd eller biskop, kan upphäva en
lag, antagen av riksdag och kyrkomöte.

Kyrkomötet 1975

I en motion (1975:46) till 1975 års kyrkomöte hemställdes att kyrkomötet
som sin mening gav regeringen till känna att åtgärder borde aktualiseras
för att den s. k. samvetsklausulen inte allt framgent skulle kunna hävdas
utgöra grund för aktivt motstånd mot kvinnliga präster.

Kyrkolagsutskottet avstyrkte enhälligt motionen och anförde därvid bl. a.
att svensk rätt över huvud taget inte ger möjlighet att formellt ändra eller
upphäva motivuttalanden och att motionens yrkande om en framställning
till regeringen redan på denna grund uppenbart inte kunde bifallas. Utskottet
(1975:26) anförde vidare.

Det förhållandet att inom svenska kyrkan finns grupper med motstridiga,
på ömse sidor efter allvarlig prövning tillkämpade övertygelser i frågan om
kvinnas tillträde till prästämbetet är alltjämt ägnat att skapa situationer,
där slitningar, missnöje och samvetskonflikter svårligen kan undgås. Enligt
utskottets mening är alltjämt enda sättet att skapa möjligheter för båda
grupperna att tjäna evangeliets och kyrkans sak att följa de principer som

KU 1975/76:20

ligger under de förut återgivna uttalandena från 1958 års särskilda utskott,
nämligen ömsesidigt hänsynstagande och respekt för motpartens ärliga övertygelse.
Av kvinnlig och manlig präst bör krävas samma hänsyn vid ansökan
till tjänst i stift eller församling, där motsättningar skulle kunna befaras.
Ansvaret för att konfliktanledningar i möjligaste mån undvikes och kritiska
situationer inte tillåtes utveckla sig till för gemenskapen förödande konfrontation
åvilar i första hand biskoparna var och en i sitt stift och samfällt
i biskipsmötet. Uppgiften är svår men ofrånkomlig. Utskottet är enigt i
övertygelsen att försök att genom demonstrationsåtgärder eller tvång genomdriva
den ena eller andra ståndpunkten inte kan leda ut ur svårigheterna
men däremot är ägnade att allvarligt skada kyrkan och den sak hon av
sin Herre anförtrotts att tjäna. Endast genom att insikten härom hålles levande
hos alla kan vi hoppas på att svårigheterna i sinom tid skall kunna
övervinnas.

Kyrkomötet följde utskottet och avslog motionen. I debatten ställdes inget
yrkande mot utskottets hemställan.

3. Utlandssvenskars möjlighet att utträda ur svenska kyrkan

I motionen 1975:678 av fru Thorsson (s) påtalas, såvitt gäller den del av
motionen som konstitutionsutskottet har att behandla, som en brist i gällande
bestämmelser i religionsfrihetslagen att utlandssvenskar som inte är
kyrkobokförda i Sverige inte har möjlighet att utträda ur svenska kyrkan.
Det hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av religionsfrihetslagen
för att undanröja de missförhållanden som påtalas i motionen.

Enligt 11 § religionsfrihetslagen (1951:680) fordras för utträde ur svenska
kyrkan anmälan hos pastor i den församling där vederbörande är kyrkobokförd.
Anmälan skall göras personligen eller enskilt i egenhändigt undertecknad,
av två personer bevittnad handling. Enligt 13 8 samma lag gäller
i fråga om den som inte är och ej heller skall vara kyrkobokförd i riket
att anmälan som nyss sagts får göras hos pastor i församling inom riket
där vederbörande vistas. Enligt 14 8 lagen kan regeringen uppdra åt svensk
diplomatisk eller konsulär ämbetsman i främmande stat att handlägga fråga
som enligt lagen ankommer på pastor.

I 42 8 folkbokföringskungörelsen (1967:495) föreskrivs att pastorsämbete
som mottagit anmälan enligt 13 8 religionsfrihetslagen i fråga om person
som inte är och ej heller skall vara kyrkobokförd i landet skall sända underrättelse
härom till riksskatteverket. När riksskatteverket får in sådan underrättelse
uppläggs ett särskilt registerkort för vederbörande med angivande
av födelsetid och namn. På registerkortet antecknas den gjorda anmälan.
Om vederbörande sedan - enligt vad som framgår av invandringsanmälan
- skall kyrkobokföras i riket, underrättar riksskatteverket pastorsämbetet
i den nya kyrkobokföringsorten att personen vid viss angiven tidpunkt ^tidpunkten
för tidigare anmälan) utträtt ur svenska kyrkan.

När pastorsämbetet får in anmälan enligt 13 8 religionsfrihetslagen sker
ingen prövning om vederbörande vistas i församlingen. I praktiken kan

KU 1975/76:20

alltså utlandssvensk, som inte är och inte heller skall vara kyrkobokförd
i riket, göra anmälan om utträde ur svenska kyrkan till vilket pastorsämbete
som helst i landet.

4. Föreskrift i kyrkolagen om barndop

1 motionen 1975:227 av herr Mattsson i Lane-Herrestad (c) påtalas att
enligt gällande kyrkolag skall föräldrar låta döpa sina barn inom sex veckor
från barnets födelse. Då bestämmelsen inte längre tillämpas och ingen med
hänsyn till religionsfriheten kräver att den skall tillämpas bör den enligt
motionären upphävas. Ett upphävande av bestämmelsen får dock enligt
motionen inte innebära rätt för präst att vägra dop. I motionen hemställs
att riksdagen för sin del beslutar 1. att upphäva kyrkolagens 3 kap. 2§
av år 1686, 2. att i skrivelse till regeringen begära att förslag framlägges
till kyrkomötet att nämnda lagrum även för kyrkomötets del upphäves.

3 kap. i 1686 års kyrkolag har rubriken ”Dop”. 2 § hade ursprungligen
följande lydelse.

§ 2. Alla fullkomligen till världen födda och levande barn skola av deras
föräldrar åtminstone inom det åttonde dygnet till den heliga döpelsen befordras
...

Genom en förordning år 1864 bestämdes tiden, inom vilken barn skulle
döpas, till sex veckor efter barnets födelse.

Bestämmelsen om dopplikt, som strider mot reglerna i gällande religionsfrihetslag,
har sedan länge ansetts obsolet Gfr bl. a. Halvar G. Sundberg
Kyrkorätt s. 232 och SOU 1967:45 s. 360). Något formellt upphävande av
bestämmelsen har dock inte skett.

Vid 1970 års kyrkomöte väcktes en motion med hemställan om upphävande
av 3 kap. 2 § kyrkolagen. Motionen avstyrktes av kyrkolagsutskottet
(1970:4) med följande motivering.

Såsom motionärerna framhåller har kyrkolagens föreskrift om föräldrars
skyldighet att låta döpa sina barn sedan länge ansetts obsolet. Upphävande
av en osanktionerad regel, vars tillämpning icke vid något tillfälle under
innevarande sekel torde ha ifrågasatts, kan dock inte anses särskilt angelägen.
Härtill kommer, att ett upphävande av en detaljbestämmelse i en så gammal
lag som 1686 års kyrkolag kan medföra problem vid tolkningen av andra
bestämmelser och senare utbildad sedvanerätt. Inom utskottet har särskilt
framhållits, att tvekan kan tänkas uppstå i fråga om den rätt att få sitt
barn döpt, som tillkommer föräldrar som är medlemmar i svenska kyrkan.

I en reservation yrkades bifall till motionen. Kyrkomötet ställde sig bakom
kyrkolagsutskottet.

KU 1975/76:20

5. Skyldighet för kommun att utse officiant vid borgerlig begravning

I motionen 1975:415 av fru Frändås (s) och fru Andersson i Kumla (s)
hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära utredning och
förslag om skyldighet för kommun att utse erforderligt antal personer, lämpade
att officiera vid borgerlig begravning. Motionsyrkandet motiveras med
att det för människor, som inte är religiösa, kan uppstå samvetskonflikt
att vid en nära anhörigs begravning tvingas anlita den kyrkliga kommunen.
Det framhålls att ett antal kommuner under senare tid gjort borgerlig begravning
möjlig genom att anvisa lämpliga personer som officianter, ställa
lokaler till förfogande och utfärda bestämmelser för ekonomisk ersättning
till ofTicianterna.

För jordfästning i svenska kyrkans ordning finns bestämmelser bl. a. i
lagen (1957:585) om jordfästningar m. m. För jordfästning i annan ordning
saknas lagbestämmelser.

Frågan om borgerlig begravning, dvs. en värdig ceremoni motsvarande
jordfästningen men utan religiöst inslag, har under senare tid aktualiserats
i olika sammanhang utan att hittills ha lett till någon lagstiftning.

Alltsedan 1960-talet har i ett antal kommuner, exempelvis Stockholm,
Malmö, Helsingborg och Huddinge, fattats beslut innebärande dels att anvisning
skall lämnas på personer, som kan vara lämpliga och villiga att
officiera vid borgerliga begravningar, dels att ersättningsordningen för dem
har reglerats.

Yttrande över motionen 1975:415 har inhämtats från Svenska kommunförbundet,
som förklarat sig dela motionärernas uppfattning att det är angeläget
att lokal och officiant finns att tillgå för jordfästning i annan ordning
än svenska kyrkans. Styrelsen har framhållit att den förutsätter att frågan
om huvudmannaskapet för begravningsväsendet kommer att behandlas vid
de pågående överläggningarna om de framtida relationerna mellan staten
och kyrkan.

Med anledning av en motion (vpk) till förra årets riksdag om lagstadgad
rätt förförsamling att ombesörja begravningar anförde konstitutionsutskottet
(KU 1974:38) beträffande kostnadsaspekten i samband med begravningar,
att starka skäl talade för motionens förslag att utvidga församlings och borgerlig
kommuns åligganden till att avse även ombesörjande av begravningar.
Det framhålls emellertid att möjligheter till kostnadshjälp vid begravning
erbjöds genom olika försäkringsformer och genom sociala bidrag. Med hänsyn
främst till att det pågående reformarbetet beträffande förhållandet kyrkastat
även torde behandla begravningsväsendets framtida utformning ansåg
utskottet att riksdagen inte nu borde ta initiativ till ändring i gällande regler
angående begravningsväsendet och avstyrkte därför motionen. Riksdagen
följde utskottet.

KU 1975/76:20

6. Vissa valfrågor

6.1 I motionen 1975:1001 av herr Lindkvist (s) påtalas, att regler om bl. a.
valsedlars utseende, valkuvert och ogiltighetsgrunder för val finns beträffande
kyrkofullmäktigeval och biskopsval men däremot saknas beträffande val
av iekmannaombud vid kyrkomöte och beträffande av pastoratsombud utsedd
lekmannaledamot i domkapitel. Enligt vad som anförs i motionen
har erfarenheterna visat att denna brist på regler leder till praktiska svårigheter
och rättsförluster. På grund härav hemställs, att riksdagen hos regeringen
begär att erforderliga åtgärder vidtas för att tillgodose att valförfarandet
vid samtliga val till förtroendeuppdrag inom svenska kyrkan regleras
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller vid val av kyrkofullmäktige.

Vid val av kyrkofullmäktige gäller i stort sett samma regler beträffande
valsedlar m. m. som vid allmänna val. Sålunda skall enligt 9 och 10 §§
lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval vid valet användas valsedlar av
vitt papper. På valsedel skall finnas partibeteckning, och valsedeln bör dessutom
innehålla bl. a. namn på en eller flera kandidater.

Regler om förfarandet vid biskopsval finns i lagen (1963:633) om biskopsval
och i biskopsstadgan (1963:486). Vid biskopsval föreskrivs att vid
valet skall användas valsedlar av vitt papper utan kännetecken samt särskilda
valkuvert. Vidare stadgas, att den väljande på valsedeln skall uppta tre
namnförslag i rangordning efter den väljandes förslag och med det andra
namnet under det första etc. (11 $ lagen om biskopsval). Detaljregler om
förfarandet finns i biskopsstadgan.

Såsom påtalats i motionen finns inga motsvarande regler när det gäller
andra val t. ex. val av Iekmannaombud vid kyrkomöte och av lekmannaombud
i domkapitel. Däremot finns beträffande sådana val vissa regler
rörande omröstning med slutna sedlar.

6.2 I motionen 1975:1012 av herr Strömberg i Botkyrka (fp) hemställs
att riksdagen för sin del beslutar om sådan ändring i kyrkomötesförordningen
att elektorer och delegerade för utseende av Iekmannaombud väljes av församlingens
kyrkoråd. I motiveringen anförs att aviseringen om val brukar
ske sent. Enligt motionären tvingas kyrkofullmäktige eller kyrkostämma
ofta att utlysa extra sammanträde för valet med därav åtföljande ytterligare
sammanträdeskostnader. Motionären påpekar att sammanträden med församlingarnas
kyrkoråd brukar ske månatligen. Enligt motionären borde elektorer
och delegerade kunna utses av kyrkoråden.

Kyrkomötesinstitutionen är förankrad i regeringsformen. Enligt övergångsbestämmelserna
p. 9 första stycket sammanträder ombud för svenska
kyrkan till allmänt kyrkomöte enligt vad därom är särskilt föreskrivet. Närmare
bestämmelser om kyrkomötet finns i kyrkomötesförordningen
(1949:174) som har kyrkolags natur. Enligt kyrkomötesförordningen skall
allmänt kyrkomöte hållas vart femte år på dag och ort som regeringen be -

KU 1975/76:20

stämmer. Regeringen kan besluta att sammankalla kyrkomöte oftare.

Kyrkomötet består av 96 ledamöter, 39 prästerliga och 57 lekmannaombud.
Lekmannaombuden och suppleanter för dem väljs stiftsvis av elektorer.
Elektorerna väljs i valdistrikt som kan utgöras antingen av församling eller
av flera församlingar tillsammans. Om valdistrikt består av församling, väljs
elektorer av kyrkofullmäktige, om det finns sådana, och eljest av kyrkostämman.
I distrikt, som består av flera församlingar, väljs elektorerna av
särskilda delegerade, som utsetts församlingsvis av kyrkofullmäktige eller,
om sådana inte finns, av kyrkostämman i församlingen.

Vid tillkomsten av kyrkomötesförordningen framlades vissa förslag i en
av dåvarande domprosten G. A. E. Hultgren upprättad promemoria. Såvitt
nu är i fråga innebar detta förslag att elektorsvalen knöts till pastoraten.
I anslutning härtill anförde departementschefen (prop. 1949:13) följande.

Den kritik mot de sakkunnigas förslag, som hänfört sig till den omständigheten
att val av elektorer i flertalet fall fortfarande skulle ankomma
på kyrkostämma, har resulterat i förslag om att i enförsamlingspastorat utan
kyrkofullmäktige valet skulle ankomma på kyrkorådet. Mot denna av praktiska
skäl betingade anordning kan den principiella invändningen riktas,
att kyrkorådet ej är församlingens beslutande organ utan endast dess förvaltningsorgan.
Såsom påpekats av bl. a. kammarkollegiet och domkapitlet
i Luleå är på denna grund förslaget ägnat att ingiva betänkligheter. Kyrkomötet
är en folkrepresentation. Därest med hänsyn till de oöverkomliga
svårigheter, som äro förenade med att låta representanterna utses genom
direkta val, de primära valen måste anknytas till redan befintliga församlingsorgan,
måste enligt min mening valen ankomma på församlingens beslutande
organ. Jag kan därför ej, trots de praktiska fördelar som äro förenade
med Hultgrens förslag, ansluta mig till detsamma.

1970 års kyrkomöte anhöll hos Kungl. Majit att tiden för elektorsval
vid kommande kyrkomöte måtte av Kungl. Majit bestämmas till minst
tre veckor före valet av ombud till kyrkomötet. Detta önskemål tillgodosågs
i förordningen (1975:10) om allmänt kyrkomöte 1975.

1975 års kyrkomöte beslöt med anledning av motioner att anhålla hos
regeringen dels (kyrkolagsutskottets betänkande 1975:7) att utsträcka tiden
för elektorsval till fyra veckor före valet av ombud till kyrkomötet, dels
(kyrkolagsutskottets betänkande 1975:21) att i samband med utlysande av
kommande kyrkomöten erinra domkapitlet om lämpligheten att upplysa
elektorerna om föreliggande möjligheter att effektivare bereda valen av ombud
till kyrkomötet.

6.3 Motionen 1975:1011 av herr Strömberg i Botkyrka (fp) behandlar mandattiden
för ordföranden och vice ordföranden i kyrkofullmäktige. Hemställan
avser att riksdagen beslutar om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse
på sätt att ordförande och vice ordförande i kyrkofullmäktige utses
för en treårsperiod.

Beträffande den närmare motiveringen hänvisas till motionen.

Enligt 14 S lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (LFS) skall kyrko -

KU 1975/76:20

fullmäktige varje år välja ordförande och vice ordförande. Motsvarande ordning
gäller för bl. a. kommunfullmäktige enligt 11§ kommunallagen
(1973:753). Det kan nämnas att ändring härvidlag inte föreslås i kommunallagutredningens
förslag till enhetlig kommunallag (SOU 1974:99), som
f. n. remissbehandlas.

6.4 Motionen 1975:310 av herr Leander m. fl. (s) behandlar kyrkorådets
sammansättning. Det uttalas att det är principiellt felaktigt att kyrkoherden
skall vara självskriven ledamot av kyrkorådet. Motionärerna erinrar om att
systemet med självskrivna ledamöter har bortlagts inom den borgerliga kommunen
och anser att så bör ske även inom den kyrkliga kommunen. Hemställan
- som även omfattar frågan om valbarhet till kyrkvärdsuppdrag (se
följande avsnitt) - avser att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag
till sådan ändring av församlingsstyrelselagen att nuvarande begränsningar
av valfriheten för den kyrkliga kommunens politiskt valda organ avskaffas.

Enligt 42 § lagen om församlingsstyrelse (LFS) skall i församling såsom
dess styrelse finnas ett kyrkoråd. Även i kyrklig samfällighet utgörs styrelsen
av ett kyrkoråd (60 och 63 §$).

Såsom församlingens styrelse intar kyrkorådet en central och ledande ställning
inom församlingslivet. Kyrkorådet har ett aktivt ansvar för församlingslivet
och är uttryckligen ålagt att verka för dess utveckling (43 § st.
1 p. 1 LFS). Kyrkorådet är därmed det ledande och initiativtagande kyrkokommunala
organet i fråga om församlingsvården. Häri ingår uppgiften
att främja gudstjänstlivet och den kyrkliga förkunnelsen i övrigt. Kyrkorådet
har också att handlägga ärenden av administrativ och ekonomisk beskaffenhet
(43 § LFS i övrigt')-

' 43 § LFS har följande lydelse.

Kyrkorådet skall hava omsorg om församlingslivet och verka för dess utveckling,
leda förvaltningen av församlingens angelägenheter samt hava inseende över övriga
nämnders verksamhet. Rådet skall med uppmärksamhet följa de frågor, som kunna
inverka på församlingens ekonomiska ställning, samt hos kyrkofullmäktige eller kyrkostämman
och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar,
som finnas påkallade.

Kyrkorådet har vidare:

a) att, såsom i 22 § sägs, bereda ärenden, som skola förekomma till behandling
hos kyrkofullmäktige eller å kyrkostämma;

b) att handhava församlingens drätsel och därvid självt förvalta kyrkans och församlingens
egendom, i den mån ej sådan förvaltning uppdragits åt annan nämnd
eller eljest tillkommer annan;

c) att ombesörja verkställighet av kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans beslut,
i den mån ej verkställigheten uppdragits åt annan;

d) att självt eller genom ombud föra församlingens talan i alla mål och ärenden,
där detta icke på grund av lag eller beslut av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman
ankommer på annan; samt

ejatt i övrigt fullgöra de uppdrag, som av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman
överlämnas till rådet.

Kyrkorådet har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning enligt
särskilda författningar ankommer på rådet.

Kyrkorådet äger att från församlingens övriga nämnder samt dess beredningar och
befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som erfordras för fullgörande
av rådets uppgifter.

KU 1975/76:20

Om kyrkorådets sammansättning stadgas i 44 § LFS. Kyrkoherden är självskriven
ledamot. Någon suppleant för kyrkoherden finns inte. Övriga ledamöter
jämte suppleanter för dem väljs av kyrkofullmäktige, eller där sådana
inte finns, av kyrkostämman till det antal, som bestäms av fullmäktige
eller stämman. Antalet ledamöter, kyrkoherden inberäknad, må emellertid
inte understiga fem. Mandatperioden är enligt 46 § LFS tre år.

Enligt de bestämmelser som gällde före LFS var kyrkoherden självskriven
ordförande i kyrkorådet. LFS innebar den ändringen att kyrkoherden endast
garanterades ledamotskap i kyrkorådet. Han kan, liksom övriga ledamöter,
utses till ordförande eller vice ordförande. I förarbetena till LFS framhölls
som naturligt med hänsyn till det samband som råder mellan kyrkoherdens
tjänsteutövning och kyrkorådets uppgifter att kyrkoherden får medverka
i arbetet inom församlingens styrelse.

6.5 Frågan om vidgad valbarhet lill kyrkvärdsuppdrag har tagits upp i motionerna
1975:92 och 1975:310.

I motionen 1975:92 av herr Andersson i Storfors m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hemställer hos regeringen att sådan lagändring vidtages så att
kyrkvärdarna kan få väljas ur en större krets personer, förslagsvis bland
valda kyrkofullmäktige och deras suppleanter. I motiveringen uttalas att
det ofta uppstår svårigheter att få personer som är villiga att åta sig uppdraget
som ledamot eller suppleant i kyrkorådet då det måste kombineras med
kyrkvärdskap.

I motionen 1975:310 av herr Leander m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring av församlingsstyrelselagen
att nuvarande begränsningar av valfriheten för den kyrkliga kommunens
politiskt valda organ avskaffas (jfr föregående avsnitt). I motiveringen
i förevarande del uttalas att rådande begränsning av valbarhet till
kyrkvärd till enbart kretsen av ledamöter och suppleanter i kyrkorådet innebär
praktiska svårigheter vid rekryteringen av kyrkvärdar. Enligt motionärerna
är den dessutom principiellt felaktig. Motionärerna anser att alla
som är valbara vid allmänna kyrkliga val också bör vara valbara till uppdrag
inom den kyrkliga kommunen.

I en motion (c) tili 1974 års riksdag hemställdes att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t begära förslag till sådan ändring av lagen om församlingsstyrelse
att kyrkvärdar skulle kunna utses - förutom bland ledamöter och
suppleanter i kyrkorådet - också bland ledamöter och suppleanter i kyrkofullmäktige.
I konstitutionsutskottets betänkande med anledning av motionen
(KU 1974:39) lämnades en fyllig recit med redogörelser för gällande
rätt, tidigare reformförslag samt innehållet i av utskottet inhämtade remissyttranden
från ärkebiskopen och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund.
I dessa delar hänvisas till betänkandet KU 1974:39. Utskottet
avstyrkte enhälligt motionen med följande motivering.

KU 1975/76:20

. Kyrkvärdarnas uppgifter är endast delvis angivna i lag elier annan författning.
Utöver vissa funktioner vid gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar
har kyrkvärdarna bl. a. visst löpande ansvar för kyrkans inventarier.
Församlingsstyrelselagen föreskriver att kyrkvärdar skall utses av kyrkorådet
bland ledamöterna och suppleanterna i rådet för dess valperiod.
Någon bestämmelse om antalet kyrkvärdar finns inte i lagen.

Mellan kyrkvärds- och kyrkorådsinstitutionerna har alltid förelegat ett
samband. Intill år 1918 var kyrkvärdarna självskrivna ledamöter i kyrkorådet.
Därefter har de valts av och inom kyrkorådet. Före den nu gällande församlingsstyrelselagens
tillkomst år 1961 kunde endast ledamöterna i kyrkorådet
ifrågakomma. Med den nya lagen blev även suppleanterna valbara.
Detta motiverades med att den snäva begränsningen till endast kyrkorådets
ledamöter kunde vålla praktiska svårigheter. Med hänsyn till de uppgifter
som åvilar kyrkvärdarna ansågs det emellertid att dessa alltjämt borde ha
anknytning till kyrkorådet. Möjligheten att utsträcka valbarheten ytterligare
avvisades därför. En motion 1965 om vidgad valbarhet till kyrkvärdsuppdrag
avslogs av riksdagen på samma skäl. En framställning 1970 i samma syfte
lämnade Kungl. Majit 1973 efter remissbehandling utan åtgärd.

Förevarande motion åsyftar att kyrkvärdar även skall kunna väljas bland
ledamöter och suppleanter i kyrkofullmäktige. Därvid åberopas i huvudsak
samma omständigheter som anfördes 1961,1965 och 1970 till stöd för vidgad
valbarhet till kyrkvärdsuppdrag.

Utskottet har berett ärkebiskopen och Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund tillfälle att yttra sig över motionen. Ärkebiskopen har efter
övriga biskopars hörande som sin åsikt uttalat att tillräckligt starka skäl
för ändring av gällande reglering på området inte anförts. Pastoratförbundet
har förklarat sig inte ha någon erinran mot en lagändring i motionärernas
syfte. Då mer än hälften av samtliga församlingar saknar valda fullmäktige,
får enligt förbundets mening rekryteringsområdet emellertid inte begränsas
till kyrkoråd och fullmäktige som motionärerna föreslagit. En ändring måste
i stället ge samtliga församlingar möjlighet att bredda rekryteringsområdet.

Skäl kan enligt utskottets mening onekligen anföras för att vidga valbarheten
till kyrkvärdsuppdrag utöver vad som nu gäller. Å andra sidan
är det nuvarande sambandet mellan kyrkoråds- och kyrkvärdsuppdrag värdefullt
ur många synpunkter.

Som motionärerna påpekat kan även med gällande valbarhetsregler den
personkrets inom vilken kyrkvärdar utses vidgas genom att det beslutande
organet i kyrkokommunen beslutar att höja antalet ledamöter och suppleanter
i kyrkorådet. Församlingsstyrelselagen föreskriver i detta hänseende
endast att antalet skall vara minst fem. Någon gräns uppåt fastställs inte.

De funktioner inom ramen för det sedvanliga gudstjänstlivet som brukar
ombesörjas av kyrkvärdarna -1, ex. mottagande av gudstjänstbesökarna vid
kyrkans ingång, textläsningar, frambärande av vin och oblater vid nattvardsgång,
kollektupptagande - är inte förbehållna kyrkvärdar i egentlig
mening. Något hinder möter således inte mot att t. ex. kyrkorådet bland
kyrkligt aktiva församlingsbor utanför kyrkorådets krets utser ett antal personer
att jämte kyrkvärdarna fullgöra sådana funktioner. I praktiken förekommer
detta också redan nu i betydande utsträckning. Särskilt i församlingar
med flera kyrkor kan det vara värdefullt att utnyttja denna möjlighet.
Görs detta torde den nuvarande begränsningen av valbarheten till
de egentliga kyrkvärdsuppdragen sällan behöva föranleda några olägenheter.

Frågan om kyrkvärdarnas ställning och uppgifter inom församlingen kan
komma att aktualiseras inom ramen för de överväganden som f. n. pågår

KU 1975/76:20

på olika håll med anledning av det förslag till lösning av stat-kyrka-problematiken
som 1972 framlagts av 1968 års beredning om stat och kyrka.
Utskottet vill i detta sammanhang t. ex. erinra om det pågående arbetet
inom den av ärkebiskopen under 1973 tillsatta arbetsgruppen för fortsatt
arbete med önskvärda reformer beträffande svenska kyrkans organisation.
1 detta läge och med hänsyn till vad utskottet i det föregående anfört finner
utskottet övervägande skäl tala för att riksdagen nu inte bör ta något initiativ
till ändring i de gällande reglerna för valbarhet till kyrkvärdsuppdrag.

I ett särskilt yttrande av herrar Fiskesjö (c), Olsson i Edane (s) och Nordin
(c) anfördes följande.

Den pågående utvecklingen har medfört att kyrkorådet i den kyrkliga
kommunen kommit att spela i huvudsak samma roll som kommunstyrelsen
i den borgerliga kommunen.

Ledamöter och suppleanter i kyrkorådet har därför kommit att väljas
framförallt från synpunkten att de är ansvariga för den kyrkliga kommunens
ekonomi och inte som tänkta innehavare av de ceremoniella uppgifter som
åvilar kyrkvärdarna.

Detta har medfört rekryteringssvårigheter till kyrkvärdsuppgifterna speciellt
i församlingar med flera kyrkor. Med hänsyn härtill är det motiverat
att ändringar i församlingsstyrelselagen kommer till stånd, så att kretsen
kan vidgas så som motionärerna föreslagit.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

I motionerna behandlas en rad frågor som alla i princip har det gemensamt
att de har samband med hur relationerna stat-kyrka i vårt land kommer
att gestaltas i framtiden. Som känt har på detta område sedan lång tid
pågått ett mycket omfattande utredningsarbete bl. a. genom parlamentariskt
sammansatta kommittéer med bred politisk förankring. Sålunda har 1958
års utredning kyrka-stat utfört ett mångårigt förberedelsearbete som legat
till grund för de överväganden som gjorts av 1968 års beredning om stat
och kyrka.

I sitt slutbetänkande Samhälle och trossamfund som lades fram 1972
föreslog stat-kyrka-beredningen bl. a. reformer som syftade till att ge ett
klarare uttryck för svenska kyrkans egenskap av ett självständigt trossamfund
och inte statlig institution. Den svenska kyrkan skulle sålunda enligt
förslaget få möjligheter att självständigt besluta om trosfrågor och inre organisatoriska
uppgifter av administrativ karaktär. Vidare skulle dragen av
statsinstitution successivt tonas ner. Sålunda föreslogs att beskattningsrätten
efter ett antal år skulle avskaffas och att huvudmannaskapet för bl. a. lokal
folkbokföring och för allmänna begravningsplatser skulle överflyttas till samhälleliga
organ.

Svenska kyrkans offentligrättsliga reglering över huvud taget skulle enligt
stat-kyrka-beredningen helt upphävas efter en viss övergångstid. Beslutanderätten
i samtliga inomkyrkliga angelägenheter skulle då överföras till

KU 1975/76:20

svenska kyrkan och där omhändertas av nya kyrkliga organ. Församlingarna
skulle övergå från att vara offentligrättsliga korporationer (kommuner) till
privaträttsliga sammanslutningar. Beredningens förslag var inte enhälligt.
Den mycket omfattande remissbehandling som förslaget underkastades gav
vidare till resultat en ganska splittrad bild av opinionsläget i fråga om de
framtida relationerna samhälle-kyrka. Något regeringsförslag med anledning
av stat-kyrka-beredningens betänkande har inte framlagts.

I september 1973 tillkallade ärkebiskopen en särskild arbetsgrupp bestående
av representanter för bl. a. vissa kyrkliga organisationer och grupper
med uppgift att söka få till stånd vissa reformer beträffande svenska kyrkans
organisation. Vidare har i år överläggningar ägt rum mellan föredragande
statsrådet i kyrkofrågor och företrädare för svenska kyrkan angående förhållandet
mellan kyrka och stat i framtiden. Överläggningarna har lett till
att en särskild samrådsgrupp bildats. Dessutom har ett antal arbetsutskott
- expertgrupper - tillsatts, vilka fått i uppdrag att bereda olika frågor på
detta område såsom kyrkans medverkan i begravningsväsendet och dess
framtida ekonomi samt frågor om den kyrkliga egendomen, kyrkans framtida
organisation och ställning i samhället. 1 varje sådan expertgrupp ingår
företrädare för kyrkan och för staten.

Frågan om de framtida relationerna mellan stat och kyrka, och där inbegripet
inte bara svenska kyrkan utan även andra trossamfund, är en angelägenhet
som djupt engagerar stora medborgargrupper. Som utskottet anfört
i tidigare sammanhang i samband med behandlingen av motioner i
hithörande ämnen är det av största vikt att lösningen av frågorna kan ske
i en så långt möjligt lugn och avspänd atmosfär. En uppslitande politisk
strid på detta område måste undvikas. Enligt utskottet bör de samtal och
expertöverläggningar som nu kommit till stånd mellan staten och kyrkan
hälsas med tillfredsställelse. Skulle dessa leda till positivt resultat torde det
kunna förutsättas att fortsatta överläggningar kommer att äga rum även
i andra sammanhang, t. ex. under medverkan av de politiska partierna.

Under den tid som förestår innan slutlig ställning kan tas till stat-kyrkaproblematiken
kan självfallet behov uppstå av olika reformer inom svenska
kyrkan, såsom vad gäller nya former för gudstjänstliv och annan kyrklig
verksamhet. Det bör enligt utskottet ankomma på kyrkan själv genom kyrkomötet
att ta initiativ till genomförandet av sådana reformer. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att vid årets kyrkomöte fattats beslut om
en rad sådana frågor bl. a. beträffande gudstjänstordningen, gemensamt nattvardsfirande
med andra trossamfund och den svenska psalmboken. Däremot
anser utskottet att de frågor som direkt berör relationerna mellan samhälle
och kyrka bör anstå i avvaktan på resultatet av de pågående överläggningarna
och statsmakternas överväganden med anledning därav. Enligt vad utskottet
redan inledningsvis anfört får de ämnen som upptagits i nu förevarande
motioner hänföras till sådana frågor.

Svenska kommunförbundet har i sitt yttrande över den motion som berör

KU 1975/76:20

frågan om lokaler och officianter vid borgerliga begravningar förutsatt att
hithörande frågor kommer att behandlas vid de pågående överläggningarna
om de framtida relationerna mellan staten och kyrkan. Förbundet har i
anslutning härtill anfört att det är angeläget med sådan service och därvid
erinrat om att åtskilliga kommuner redan tillhandahåller erforderlig hjälp
i samband med borgerlig begravning. Utskottet delar kommunförbundets
uppfattning på denna punkt.

Vad gäller de motioner i vilka konungens ställning till kyrkan tagits upp
hänvisar utskottet till kyrkolagsutskottets uttalanden vid årets kyrkomöte
vilka godkändes av mötet och innefattade ett konstaterande att den nya
grundlagen innebär att konungen inte längre har befattning med kyrkostyrelsen.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1. beträffande förhållandet stat-kyrka avslår motionerna 1975:7,
1975:96 och 1975:1004

2. beträffande svenska kyrkans inre reformarbete m. m. avslår motionerna
1975:688, 1975:990 och 1975:998

3. beträffande konungens ställning i förhållande till svenska kyrkan
m. m. avslår motionerna 1975:1002 och 1975:1003

4 beträffande frågan om prästvigning av kvinna avslår motionen
1975:981

5 beträffande frågan om borgerlig begravning avslår motionen
1975:415

6. beträffande utlandssvenskars möjlighet att utträda ur svenska kyrkan
avslår motionen 1975:678, såvitt nu är i fråga

7. beträffande kyrkolagens föreskrift om barndop avslår motionen
1975:227

8. beträffande vissa valfrågor avslår motionerna 1975:92,1975:310,
1975:1001, 1975:1011 och 1975:1012.

Stockholm den 11 november 1975

På/lconstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s). Boo (c). Werner i Malmö
(m). Mossberg (s). Fiskesjö (c). Svensson i Eskilstuna (s), Jonnergård (c).
Bergqvist* (s). Karlsson i Malung (s), Olsson i Edane (s), Johansson i Malmö
(s), fru Jacobsson (m), herrar Kindbom* (c). Berndtson (vpk) och Lindahl
i Hamburgsund (fp)

*Ej närvarande vid justeringen

KU 1975/76:20

Reservationer

1. av herr Berndtson (vpk), som beträffande förhållandet stat-kyrka (s.
18-19) och /råttan om borgerlig begravning (s. 19-20) ansett dels att utskottet
bort anföra följande:

Stat-kyrka-beredningen tillsattes 1968 med uppgift att lägga fram förslag
i frågan om förhållandet mellan stat och kyrka. Under 1972 lade utredningen
fram sitt betänkande Samhälle och trossamfund (SOU 1972:36), vilket skulle
ligga till grund för en proposition i ämnet. Så blev emellertid inte fallet.
Regeringen retirerade i stället inför trycket från vissa kyrkliga och borgerliga
kretsar och lade inte fram några förslag till lösning av kyrka-stat-frågan.
Den linje regeringen valt innebär att lösningen av denna fråga skjuts till
en avlägsen framtid.

Utskottet vill understryka att de hittillsvarande relationerna mellan svenska
kyrkan och staten inte är förenliga med den allmänt omfattade principen
om religionsfrihet. En bred majoritet av svenska folket torde ställa sig bakom
åtgärden att klippa av de speciella och konstlade banden mellan staten och
ett av flera trossamfund. Förslag om kyrkans skiljande från staten bör därför
föreläggas innevarande riksmöte.

Principen om religionsfrihet bör enligt utskottet också slå igenom inom
begravningsväsendet, så att möjligheten ökar att anordna borgerlig begravning
i värdiga former. Under det senaste årtiondet har ett antal kommuner
fattat beslut, bl. a. innebärande att anvisningar lämnas på personer, lämpliga
och villiga att officiera vid jordfästning enligt icke-kyrklig ritual. Tiden är
nu mogen att ålägga samtliga kommuner skyldighet att svara för tillgången
på lämpliga officianter.

dels att utskottets hemställan under 1 och 5 bort ha följande lydelse:
att riksdagen

1. beträffande förhållandet stat-kyrka med bifall till motionerna
1975:7 och 1975:96 och med anledning av motionen 1975:1004
hos regeringen hemställer om förslag till 1975/76 års riksmöte
om kyrkans skiljande från staten

5. beträffande frågan om borgerlig begravning med bifall till motionen
1975:415 beslutar att hos regeringen begära utredning
och förslag om skyldighet för kommun att utse erforderligt
antal personer, lämpade att officiera vid borgerlig begravning

2. av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Jonnergård (c) och Kindbom (c), vilka
beträffand t förhållandet stat-kyrka ansett att det avsnitt i utskottets yttrande
på s. 19 (tredje stycket) som börjar med orden ”Frågan om de” och slutar med
orden ”de politiska partierna.” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet är den självklara utgångspunkten för reformarbetet på
det kyrkliga området att garantier skapas för den svenska kyrkans framtida

KU 1975/76:20

verksamhet. Reformerna måste också syfta till att åstadkomma likvärdiga
arbetsbetingelser för andra trossamfund. Enligt utskottets uppfattning behöver
emellertid den önskade jämlikheten inte innebära någon mer djupgående
förändring av svenska kyrkans ställning.

Utskottet anser det vara ett oeftergivligt krav att svenska kyrkans karaktär
av öppen folkkyrka bevaras. Väsentliga praktiska förutsättningar för den
öppna folkkyrkans bevarande är att det även i framtiden finns en grundläggande
lagstiftning om kyrkan av samma slag som församlingsstyrelselagen
och att kyrkans beskattningsrätt bibehålls.

Frågan om de framtida relationerna mellan stat och kyrka, och där inbegripet
inte bara svenska kyrkan utan även andra trossamfund, är en angelägenhet
som djupt engagerar stora medborgargrupper. Som utskottet anfört
i tidigare sammanhang i samband med behandlingen av motioner i
hithörande ämnen är det av största vikt att lösningen av frågorna kan ske
i en så långt möjligt lugn och avspänd atmosfär. En uppslitande politisk
strid på detta område måste undvikas. Enligt utskottet måste därför de
politiska partierna få möjlighet att medverka så snart som möjligt i det
reformarbete som nu återupptagits genom samtalen och överläggningarna
mellan staten och kyrkan.

3. av herr Werner i Malmö (m) och fru Jacobsson (m), som beträffande konungens
ställning i förhållande till svenska kyrkan m. m. ansett dels att det
avsnitt i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med orden ”Vad gäller de”
och slutar med orden ”befattning med kyrkostyrelsen.” bort ha följande
lydelse:

Enligt den nya regeringsformen är konungen alltjämt rikets statschef och
därmed dess främste företrädare. Mellan konungen och kyrkan föreligger
av ålder ett djupt samband. Det bör erinras om att såväl i regeringsformen
som i successionsordningen stadgas att konungen skall vara av den
rena evangeliska läran. Eftersom stadgandena vad gäller svenska kyrkan
i 1809 års RF överförts i sak oförändrade till den nya regeringsformens
övergångsbestämmelser samtidigt som kyrkolagen i väsentliga delar fortfarande
gäller, måste enligt utskottets uppfattning konungens ställning i
förhållande till svenska kyrkan anses väsentligen oförändrad. Detta bör riksdagen
klart uttala.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
att riksdagen

3. beträffande konungens ställning i förhållande till svenska kyrkan
m. m. med bifall till motionen 1975:1003 och med anledning
av motionen 1975:1002 beslutar ge regeringen till känna vad
utskottet anfört.

KU 1975/76:20

Särskilda yttranden

1. av herr Werner i Malmö (m) och fru Jacobsson (m) beträffande förhållandet
stat-kyrka och svenska kyrkans inre reformarbete:

Moderata samlingspartiet beklagar att en lösning av frågan om relationerna
mellan kyrkan och staten ännu icke kunnat komma till stånd. Om någon
fråga bör lösas i samförstånd utan hårda politiska meningsbrytningar, är
det kyrkans och samfundens ställning i förhållande till staten.

Regeringen dröjde länge med att ta något initiativ för att åstadkomma
en samförståndslösning i stat-kyrka-frågan. Genom de överläggningar som
inleddes våren 1975 mellan kyrkoministern och företrädare för svenska kyrkan
har emellertid dödläget brutits. Liksom utskottet ser vi positivt på dessa
kontakter och de expertöverläggningar som till följd därav kommit till stånd.
Vi anser också att i kommande överläggningar bör representanter för de
politiska partierna deltaga.

Inom svenska kyrkan pågår f. n. utredningsarbete i syfte att åstadkomma
vissa inre reformer, bl. a. på det organisatoriska planet. Vårt ställningstagande
till de i detta sammanhang aktuella motionerna 1975:688, 1975:990 och
1975:998 innebär inte att vi har frångått moderata samlingspartiets uppfattning
att statsmakterna måste medverka till en snar reformering av kyrkans
organisations- och arbetsförhållanden.

2. av herr Lindahl i Hamburgsund (fp) beträffande förhållandet stat-kyrka:

För folkpartiet står det klart att de nuvarande banden mellan staten och
Svenska kyrkan måste upplösas. Folkpartiet verkar för kyrkans frihet jämställdhet
mellan trossamfunden i förhållande till staten och den enskildes
rätt att själv avgöra medlemskap och ekonomiskt engagemang i trossamfund.
Svenska kyrkan bör garanteras goda möjligheter att också i fortsätttningen
verka som en öppen folkkyrka och att bedriva sitt arbete i hela
landet.

Detta uttalande, gjort vid 1974 års landsmöte, klargör folkpartiets principiella
inställning till frågan om det framtida förhållandet mellan stat och
kyrka. I avvaktan på resultatet av de samråd som nu pågår mellan företrädare
för svenska kyrkan och företrädare för regeringen har jag dock avstått från
att nu kräva ett ställningstagande från riksdagens sida.