Med anledning av motioner om jordförvärvslagstiftningen m. m. (Betänkande 1975/76:JoU36 Jordbruksutskottet)

JoU 1975/76:36

Jordbruksutskottets betänkande
1975/76:36

med anledning av motioner om jordförvärvslagstiftningen m. m.
Motionerna

I motionen 1975/76:623 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställs, såvitt nu
är i fråga,

1. att riksdagen beslutar a) att i avvaktan på jordförvärvsutredningens
förslag och därav föranledda beslut upphäva 4 §, andra stycket, punkt 1
i jordförvärvslagen, b) att ge sin anslutning till de allmänna synpunkter rörande
bl. a. jordförvärvslagstiftningens syfte och utformning som redovisas
i motionen;

3. att riksdagen hos regeringen hemställer b) att motionen överlämnas
till bl. a. jordförvärvsutredningen.

I motionen 1975/76:817 av fru Berglund m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i jordhävdslagen som syftar
till att tidsbegränsningen slopas.

I motionen 1975/76:828 av herrar Pettersson i Örebro och Larsson i Öskevik
(båda c) hemställs att riksdagen beslutar om sådan ändring av jordförvärvslagen
att överlåtelser av jordbruksföretag i bolagsform blir föremål
för lantbruksnämnds prövning.

I motionen 1975/76:887 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen beslutar

3. att uttala sig för att jordförvärvslagen och/eller expropriationslagen
ändras så att den möjliggör för speciellt kommunerna i det inre stödområdet
att förvärva större skogsfastigheter till rimliga priser,

4. att uttala sig för att ekonomiskt svaga kommuner i det inre stödområdet
erhåller statliga lån till låg ränta för förvärv av sådana fastigheter.

I motionen 1975/76:1653 av herrar Enlund och Jonsson i Mora (båda
fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om obligatoriskt samrådsförfarande
mellan kommun och lantbruksnämnd vid kommunala förvärv
av jord- och skogsmark,

2. att riksdagen beslutar att i avvaktan på de förslag som kan föranledas
av jordförvärvsutredningens arbete upphäva 4 § andra stycket punkt 1 i
jordförvärvslagen.

I motionen 1975/76:1673 av herrar Håkansson i Rönneberga och Gustavsson
i Alvesta (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär

1 Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 36

JoU 1975/76:36

att jordförvärvsutredningen får i uppdrag att stärka arrendators möjlighet
att köpa den arrenderade gården om denna skulle bli till salu.

I motionen 1975/76:1741 av herr Ångström m. fl. (fp) hemställs, såvitt
nu är i fråga att riksdagen beslutar 8. att i avvaktan på jordförvärvsutredningens
förslag och därav föranledda beslut upphäva 4 $ andra stycket
punkt 1 i jordförvärvslagen.

I motionen 1975/76:2023 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga att riksdagen

2. hos regeringen begär att jordförvärvsutredningen får i uppdrag att utreda
frågan om dels försäljning av stat och kommun tillhörig jord- och
skogsbruksmark, dels förvärvstillståndsprövning av kommunala markförvärv,
allt i enlighet med vad i motionen 1979 anförts,

4. begär att regeringen ger jordförvärvsutredningen tilläggsdirektiv för
att förebygga att lagstiftningen utformas så, att enbart den omständigheten
att viss köpare skulle kunna påstås ha större förutsättningar för effektiv
jordbruksdrift än andra skall ge honom företräde till förvärv framför aktiv
jordbrukare.

Bakgrund

Gällande rätt

Förvärv av fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet, kontrolleras
genom jordförvärvslagen (1965:290) vilken trädde i kraft den 1
juli 1965 (prop. 1965:41, 3LU 1965:22, rskr 1965:211). Lagen innehåller i
starkt sammandrag följande.

Enligt 1 § första stycket får sådan fastighet inte förvärvas genom bl. a.
köp, byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel
gäller åtskilliga undantag (1 § andra stycket). Förvärvstillstånd behövs
bl. a. inte om egendomen förvärvas från staten eller om staten, landstingskommun,
kommun eller kommunalförbund är förvärvare. Det förutsattes
i förarbetena till lagen att kommunen inte begagnar sin förvärvsfrihet
utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt i görlig mån
tillmötesgår nämndens eventuella önskemål angående disponerandet av egendomen.
Vidsträckt undantag från skyldigheten att söka förvärvstillstånd
görs för förvärv från släktingar.

Jordförvärvslagen upptar inte något obligatoriskt förvärvshinder. I stället
anges olika fall då förvärvstillstånd för vägras. Detta kan ske när egendomen
i fråga finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter
med ändamålsenlig storlek och ägoanordning (5 §). Vägras av sådan
anledning förvärvstillstånd, kan säljaren i regel påfordra att staten löser egendomen
till det av köparen utfästa priset (10 §).

Förvärvstillstånd kan vidare vägras, om det finns anledning anta att för -

JoU 1975/76:36

värvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och
varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som
stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk (4 § forsta stycket). Denna regel får
dock inte utan särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare sorn industriellt
förädlar jordbruks- eller skogsbruksprodukter och vars huvudsakliga syfte
med fånget är att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen
(4 § andra stycket punkt 1). En sådan förvärvare är alltså i huvudsak jämställd
med aktiva jordbrukare. Detsamma gäller den som förvärvar en för
rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig stadigvarande
inkomst genom eget skogsarbete på egendomen (4 § andra stycket
punkt 2). Motsvarande förmånsställning tillkommer förvärvare av jordbruk,
som varken är eller kan bli bärkraftigt (4 § andra stycket punkt 3), samt
jord- eller skogsägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar sin brukningsenhet
(4 § andra stycket punkt 4).

Förköpslagen (1967:868)ger kommun förköpsrätt vid försäljning som omfattar
sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen
behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Särskilda
regler finns för samordning mellan jordförvärvslagen och förköpslagen.

Enligt jordhävdslagen( 1969:698) flir ingripande på grund av bristande hävd
ske för att skydda jordbruk som har förutsättningar för rationell drift eller
för att ta till vara möjligheter till strukturrationalisering. Lagen är inte tilllämplig
på mark på vilken jordbruket varit nedlagt under tre år (2 § punkt
4). Jordbruket anses nedlagt, om odlad jord under mer än två år i följd
inte bearbetats eller utnyttjats för slåtter eller betestvång eller om skog planteras
på jorden.

Jordforvärvsutredningen

Jordbruksministern tillkallade den 28 juni 1974 sakkunniga för att göra
en översyn av jordförvärvslagen och därmed sammanhängande lagstiftning.
1 direktiven sägs bl. a. följande.

Utgångspunkten för Översynen bör vara att lagen skall stödja en sådan
hushållning med våra marktillgångar att ett effektivt jord- och skogsbruk
kan bedrivas i vårt land. Samtidigt bör lagen liksom hittills främja jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering och ge företräde åt förvärvare som kan
förutsättas komma att väl ta till vara markens produktionsförmåga. Å andra
sidan bör liksom f. n. hinder inte resas mot förvärv av fastigheter som har
ringa värde från jordbruks- eller skogsbrukssynpunkt. Jordförvärvslagen bör
också vara så utformad att den i samspel med andra åtgärder från samhällets
sida mera effektivt än f. n. motverkar prisstegring på jordbruks- och skogsmark
och spekulation i sådan mark.

Vidare framhålls att vissa möjligheter finns att komma till rätta med
spekulations- och kapitalplaceringsköp genom att vägra förvärvstillstånd

JoU 1975/76:36

med stöd av 4 § jordförvärvslagen. En skärpning i detta hänseende är påkallad.
De sakkunniga bör överväga att i lagen införa en bestämmelse som
ger möjlighet att vid tillståndsprövningen beakta om det avtalade priset överstiger
fastighetens beräknade avkastningsvärde vid användning för jordbruk
eller skogsbruk.

Till de förvärv som är undantagna från prövning enligt jordförvärvslagen
hör som tidigare nämnts kommunernas förvärv av jordbruksjord och skogsmark.
I samband med lagens tillkomst uttalade tredje lagutskottet (3 LU
1965:22 s. 35) att det fick förutsättas att kommun inte begagnade sin förvärvsfrihet
utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt i
görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående disponerandet
av egendomen. De sakkunniga bör undersöka hur det sålunda förutsatta
samrådsförfarande! har fungerat och om det finns anledning att göra
detta förfarande obligatoriskt.

Vad gäller frågan vilka kategorier som skall ha förtur när det gäller förvärv
som inte är avsedda för komplettering av redan ägd fastighet bör de sakkunniga
förutsättningslöst pröva olika lösningar. Som redan sagts bör utgångspunkten
vara att markens produktionsförmåga tas väl till vara.

Med markfrågorna hänger nära samman arrendeförhållanden i fråga om
jordbruksjord. Att det finns tillgång till arrendemark på skäliga villkor är
av stor betydelse när det gäller att skapa förutsättningar för jordbruksintresserade
personer utan eget kapital att ägna sig åt jordbruk. I den mån
ändringar i jordförvärvslagen och annan marklagstiftning leder till
dämpad markprisstegring, måste detta uppenbarligen få gynnsam inverkan
på arrendeprisnivån. Frågan om ökade möjligheter till skälighetsprövning
av arrendevillkor kommer att övervägas inom justitiedepartementet. S. k.
sidoarrenden är numera en vanlig form för storlekskomplettering av jordbruken.
De sakkunniga bör uppmärksamma detta problem och andra frågor
i samband med jordbruksarrenden som kan ha betydelse för utformningen
av jordförvärvslagstiftningen.

Översynen bör också omfatta jordhävdslagen. De sakkunniga bör kunna
ta upp även andra frågor som har samband med dem som berörts i det
föregående.

Enligt direktiven bör jordförvärvslagen anpassas till resultatet av 1972
års jordbruksutrednings och 1973 års skogsutrednings överväganden. De
sakkunniga, som bör samråda med nämnda utredningar, är oförhindrade
att redovisa resultatet av sitt arbete successivt.

Redogörelse

Lantbruksstyrelsen lämnade den 16 december 1974 till Kungl. Majit en redogörelse
för erfarenheterna av tillämpningen av 1965 års jordförvärvslag.
I redogörelsen som senare vidarebefordrats till jordförvärvsutredningen sägs
bl. a. följande.

JoU 1975/76:36

Efterfrågan på jordbruksfastigheter är hög och priserna har stigit kraftigt.
Tillämpningen av jordförvärvslagen har i viss mån skärpts, bl. a. för att
motverka prisökningarna.

Av statistiken framgår att andelen avslag på jordförvärvsansökningar har
ökat stadigt från ca ett avslag på vart tionde bifall 1967 till ca ett på fem
1972-1973. Senast tillgängliga uppgifter, som avser budgetåret 1973/74, ger
förhållandet ett på fyra. Huvuddelen av avslagen, närmare 90 96, sker med
hänvisning till 5 § jordförvärvslagen, dvs. att saluegendomen bör användas
för yttre rationalisering.

Den ökade avslagsandelen torde främst bero på dels en skärpt tillämpning
av jordförvärvslagen, dels att andra kategorier än aktiva jord- och skogsbrukare
i ökad utsträckning uppträder som köpare av jordbruksfastigheter.

Av redogörelsen framgår vidare bl. a. att man i befintlig statistik över
fastighetsförvärv inte kan särskilja de köpare som aktivt sysslar med jordoch
skogsbruk från övriga köpare. En specialundersökning för Kronobergs
län visar att skogs- och sågverksbolag, inklusive enskilda sågverksägare,
under de senaste åren kraftigt ökat sina inköp av skogsmark. En stor del
av denna ökning har dock hindrats med stöd av jordförvärvslagen, varför
den verkliga ökningen av denna ägarkategoris skogsmarksköp i Kronobergs
län är begränsad.

I redogörelsen lämnas uppgifter om hur tillämpningen av jordförvärvslagen
på vissa punkter modifierats under senare tid. Vidare belyses prisutvecklingen
på jordbruksfastigheter.

Tidigare riksdagsbehandling

I motioner till riksdagen år 1974 begärdes en översyn av jordförvärvslagen.
Jordbruksutskottet (JoU 1974:40), som behandlade dessa motioner under
höstsessionen, hänvisade till att jordbruksministern tidigare under året hade
tillsatt förenämnda jordförvärvsutredning. Direktiven syntes utskottet vara
så utformade att motionsyrkandena var tillgodosedda. Under hänvisning
härtill lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd.

Även vid riksmötet 1975 hade riksdagen att behandla ett antal motionsyrkanden
som rörde tillståndsgivningen till förvärv av jordbruksfastighet,
m. m. Motionerna innefattade bl. a. krav på ändringar i jordförvärvslagen
i syfte att hindra spekulationsförvärv och samtidigt främja sambandet mellan
ägande och brukande av mark samt underlätta tillskapandet av rationella
enheter inom det enskilda jord- och skogsbruket. Behovet av sådana ändringar
var enligt motionärerna så brådskande att de inte kunde anstå till
dess den året innan tillsatta jordförvärvsutredningen slutfört sitt utredningsuppdrag.
Ändringarna borde gå ut på att förädlingsföretagens prioriterad
ställning i samband med prövning av frågan om förvärvstillstånd upphörde.
Vidare begärdes i en motion sådan lagändring att aktiva jordbrukare gavs
högsta prioritet samt att sådan köpare, som inte avsåg att bruka fastigheten

JolJ 1975/76:36

och bosätta sig på den, hindrades att köpa jordbruksfastighet.

Yrkande framfördes också om sådan ändring av jordförvärvslagen att
kommunala markförvärv inte längre skulle undantas från prövning enligt
nämnda lag. Vidare föreslogs att jordförvärvsutredningen gavs tilläggsdirektiv
att ompröva jordförvärvslagen med avseende på förädlingsföretagens
och kommunernas ställning som förvärvare.

Jordbruksutskottet (JoU 1975:19) fann att de i motionerna behandlade
frågorna föll inom ramen för vad jordförvärvsutredningen enligt sina direktiv
hade att behandla. I sitt betänkande nämnde utskottet att vissa åtgärder
mot prishöjningarna på jordbruksfastigheter redan vidtagits genom ändrad
praxis vid tillämpningen av gällande jordförvärvslag. Enligt vad utskottet
erfarit avsåg lantbruksstyrelsen att inom kort utfärda nya föreskrifter till
lantbruksnämnderna rörande jordförvärvslagens tillämpning. Utskottet fann
under angivna förhållanden inte tillräckliga skäl för att förorda att riksdagen,
utan att avvakta förslag från den utredning som arbetar med frågan, beslutade
om ändring av jordförvärvslagen.

Utskottet erinrade om att i jordförvärvsutredningens direktiv angetts vissa
utgångspunkter för utredningsarbetet men att fria händer lämnats åt utredningen
att förutsättningslöst pröva olika lösningar. Utskottet fann det
inte motiverat att ytterligare styra utredningens arbete genom tilläggsdirektiv.
Däremot ansåg utskottet det lämpligt att berörda motioner överlämnades
till jordförvärvsutredningen. Det hänvisades till att utredningen
enligt direktiven var oförhindrad att redovisa resultatet av sitt arbete successivt.
Utskottet fann det angeläget att de ändringar i jordförvärvslagen
som kunde befinnas erforderliga för att komma till rätta med prisutvecklingen
påjordbruksfastigheter snarast möjligt kom till stånd. Utskottet utgick
från att jordförvärvsutredningen skulle komma att framlägga förslag rörande
nu behandlade frågor så snart pågående översyn gav möjlighet därtill.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Utskottet

1 detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner och motionsyrkanden
rörande jordförvärvslagstiftningen och därmed sammanhängande
frågor.

I flera av motionerna påtalas bl. a. de olägenheter som starkt ökande
priser på jordbruksfastigheter under senare år medfört. Bl. a. anförs att gällande
bestämmelser i 4 §, andra stycket punkt 1, jordförvärvslagen om de
s. k. förädlingsföretagen inom jord- och skogsbruket medverkar till att bryta
sambandet mellan ägande och brukande av mark och i hög grad bidrar
till att driva upp fastighetspriserna, särskilt på skogsfastigheter. Enligt motionerna
623, yrkandet 1 a, 1653, yrkandet 2, och 1741, yrkandet 8, finns

JoU 1975/76:36

motiv för att företa en sådan ändring i 4 § jordförvärvslagen att förädlingsföretagens
förmånsställning i samband med prövning av frågan om förvärvstillstånd
upphör. Även om jordförvärvsutredningen behandlar hithörande
frågor finns det enligt motionärerna skäl för att riksdagen redan
nu fattar beslut i angiven riktning.

Nu gällande jordförvärvslag antogs av riksdagen år 1965 (prop. 1965:41,
3LU 1965:22, rskr 1965:211) och trädde i kraft den 1 juli samma år, då
den ersatte dels 1955 års jordförvärvslag, dels 1925 årss. k. bolagsförbudslag.
Till sin allmänna uppbyggnad liknar lagen den tidigare gällande jordförvärvslagen.
Jordbruks- och skogsfastigheter får sålunda inte genom bl. a.
köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna
huvudregel, som gäller för både fysiska och juridiska personer, görs åtskilliga
undantag, bl. a. för statliga och kommunala förvärv eller där närmare släktskap
råder mellan förvärvare och fångesman.

Lagen innefattar till skillnad från tidigare jordförvärvslag inte något obligatoriskt
förvärvshinder. I stället anges olika fall då förvärvstillstånd för
vägras. Så är fallet, när egendomen i fråga finnes böra tas i anspråk för
att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek
och ägoanordning. Vägras av sådan anledning tillstånd till köp äger säljaren
i regel påfordra att staten löser egendomen till det av köparen utfästa priset.

Förvärvstillstånd får vidare vägras, om det finns anledning att anta att
förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt
och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där
som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Denna regel får dock inte utan
särskilda skäl tillämpas gentemot förvärvare som industriellt förädlar jordbruks-
eller skogsprodukter eller handlar med jordbruksprodukter och vars
huvudsakliga syfte med fånget är att varaktigt tillgodogöra sig egendomens
alster i rörelsen. Dylik förvärvare är således i huvudsak jämställd med aktiv
jordbrukare. Detsamma gäller den som förvärvaren för rationellt skogsbruk
lämpad brukningsenhet och ämnar bereda sig stadigvarande inkomst genom
eget skogsarbete på egendomen. Motsvarande förmånsställning tillkommer
förvärvare av jordbruk, som varken är eller kan bli bärkraftigt, och jordeller
skogsägare som genom tillskottsförvärv rationaliserar sin brukningsenhet.

De genom 1965 års lagstiftning vidgade förvärvsmöjligheterna för företag,
som behöver jord eller skog för sin rörelse, motiverades vad gäller jordbruk
med att såväl rättviseskäl som det allmänna intresset av fri konkurrens
inom produktion och handel talade för att förädlings- och distributionsföretag
inom livsmedelssektorn borde få möjlighet att utsträcka sin verksamhet
till att omfatta även jordbruksproduktion. I fråga om skogsmark framhölls
skogsindustriföretagens behov av råvarubas, angelägenheten av att dåvarande
skogsmarksinnehav förbättrades genom arronderingsförvärv och önskemålet
att i bygder, där jordbruket var vikande, frigjorda marker togs om
hand för rationell skogsproduktion. Bland ytterligare skäl för liberalisering

JoU 1975/76:36

av förädlings- och distributionsföretagens förvärvsmöjligheter framhölls att
det i vissa bygder genom den tilltagande koncentrationen av jordbruket
frigjordes mycket stora arealer skogsmark och för skogsplantering lämpad
åker. En betydande del av dessa marker ansågs inte erfordras som stödskog
till kvarvarande, bestående jordbruksföretag. För förvärv av och investeringsåtgärder
på dessa objekt krävdes betydande kapital, som vid rådande
takt i nedläggningen av brukningsenheter uppskattades till något hundratal
milj. kr. årligen. Det tog vidare förhållandevis lång tid innan full avkastning
erhölls från ifrågavarande marker. Dessa faktorer talade för att det var en
ekonomisk nödvändighet att storskogsbruket deltog i omhändertagandet
av de frigjorda markerna för rationell skogsproduktion.

Vid behandlingen av lagförslaget framfördes bl. a. den invändningen att
lättnaderna för de angivna företagen skulle alltför mycket försvaga skyddet
för aktiva jordbrukare. Till viss del motiverades denna uppfattning med
att de aktuella företagens resurser för markanskaffning var större än jordbrukarnas.
I anledning härav framhöll departementschefen att den enskilde
jordbrukaren genom ökad utbildning, upplysning och rådgivning och genom
tillkomsten av riksomfattande intresseorganisationer numera hade fått bättre
förutsättningar att hävda sina intressen. För ändamålsenliga förvärv av befintliga
brukningsenheter och av tillskott till dessa av jord och skog kunde
den aktive jordbrukaren dessutom erhålla statligt ekonomiskt stöd. Redan
detta gav jordbrukaren en förmånsställning framför de företag som kunde
tänkas konkurrera med honom om sådan egendom. Vidare borde den omständigheten,
att ett förvärv avsåg ett ändamålsenligt eller med rimliga insatser
utvecklingsbart kombinerat jord- och skogsbruk, regelmässigt anses
vara ett särskilt skäl för att avslå en förvärvsansökan av annan än jordbrukare.
Därtill kom att möjlighet alltid fanns att ingripa mot förvärv av mark som
behövs för att underlätta den yttre rationaliseringen.

Vad särskilt gäller jordbruksegendom väntades någon ökad konkurrens
om egentliga familjejordbruk knappast uppstå genom efterfrågan från företagen
inom livsmedelsbranschen. Med hänsyn härtill ansågs ej heller behöva
befaras att den föreslagna lättnaden för sådana företag skulle medföra
någon prishöjande effekt i fråga om jordbruksjord.

Jordförvärvslagens uppgift att skydda den enskilde jordbrukarens möjligheter
att etablera sig och vidareutveckla sitt företag berördes även av
tredje lagutskottet, som framhöll att den omständigheten, att ett förvärv
avsåg en fastighet, som på grund av ändamålsenlig kombination av jord
och skog var speciellt lämpad för bestående bondebruk och som inte ansågs
kunna lika rationellt utnyttjas av företagen, regelmässigt borde anses vara
ett särskilt skäl att avslå en förvärvsansökan av annan än jordbrukare (3LU
1965:22).

Prisnivån på jord- och skogsbruksfastigheter har otvivelaktigt stigit kraftigare
under senare år än vad som förutsattes vid jordförvärvslagens tillkomst.
Delvis är denna prisutveckling en följd av penningvärdets förändring

JoU 1975/76:36

och i fråga om skogsmark också av det förbättrade prisläget på skogsprodukter.
Därutöver förekommer inte sällan att överpriser betalas för mark
i ren spekulation i kommande prisstegringar och av andra orsaker som inte
har med markens användning för jordbruk eller skogsbruk att göra. Resultatet
härav blir att priset på jordbruksmark drivs i höjden till förfång
för såväl jordbruket som konsumenterna. Dyrare jordbruksmark betyder
stigande livsmedelspriser men också svårigheter inte minst för unga människor
som vill ägna sig åt jordbruket som yrke att köpa eller arrendera
jordbruksmark till priser som står i rimligt förhållande till avkastningen.
Det är givetvis angeläget från samhällets synpunkt att denna utveckling
bryts. Utskottet vill erinra om att en av huvuduppgifterna för den år 1974
tillsatta jordförvärvsutredningen också är att överväga en sådan utformning
av jordförvärvslagen att den i samspel med andra åtgärder från samhällets
sida mera effektivt än f. n. motverkar prisstegring på jordbruks- och skogsmark
och spekulation i sådan mark.

Som redovisades vid jordbruksutskottets behandling av motioner i hithörande
frågor förra året (JoU 1975:19) har tillämpningen av jordförvärvslagen
under senare tid i viss mån skärpts bl. a. i syfte att motverka prisstegringarna
på jordbruksfastigheter. Nya föreskrifter i nu angivet syfte har
numera fastställts av lantbruksstyrelsen i anvisningar den 26 maj 1975 till
lantbruksnämnderna för tillämpningen av jordförvärvslagen.

Den skärpta tillämpningen av jordförvärvslagen under senare tid har bl. a.
i några fall resulterat i att s. k. prioriterade bolag av regeringen nekats förvärvstillstånd
för fastigheter som varit belägna på stort avstånd från bolagens
förädlingsindustrier. För att ett exploateringsförvärv skall bifallas krävs enligt
tillämpad praxis att exploateringen har stöd i den kommunala planeringen
och ligger i linje med den fysiska riksplaneringens principer: Vidare har
man alltmera skärpt kravet på att exploateringen skall vara nära förestående.

Enligt utskottets mening lämnar redan förarbetena till nu gällande jordförvärvslag,
som delvis framgår av det föregående, stöd för en restriktiv
tillämpning av bestämmelserna bl. a. i fråga om spekulationsköp och när
det gäller förvärv som görs av de i 4 § andra stycket punkt 1 jordförvärvslagen
avsedda förädlings- och distributionsföretagen. Mot bakgrund av vad utskottet
tidigare anfört om nödvändigheten att bryta utvecklingen mot en
allt högre prisnivå på jordbruks- och skogsbruksfastigheter hälsar utskottet
av lantbruksstyrelsen och lantbruksorganisationen i övrigt vidtagna åtgärder
med tillfredsställelse. Samtidigt vill utskottet understryka att det bör finnas
utrymme för ytterligare skärpning på förevarande område utan sådana ingripanden
som föreslås i nu förevarande delar av motionerna 623, 1653
och 1741 och som bl. a. skulle kunna leda till icke önskvärda konsekvenser
när det gäller möjligheterna att bedriva industriell verksamhet i glesbygderna.
Utskottet utgår från att såväl regeringen som lantbruksstyrelsen har
sin uppmärksamhet riktad på hithörande spörsmål och tar initiativ till de
ytterligare åtgärder som i avvaktan på resultatet av jordförvärvsutredningens
överväganden befinns påkallade.

JoU 1975/76:36

Utskottet, som vill understryka sitt uttalande från föregående år om angelägenheten
av att jordförvärvsutredningen bedriver sitt arbete så att de
ändringar som kan befinnas erforderliga för att komma till rätta med prisutvecklingen
på jordbruksfastigheter snarast möjligt kommer till stånd, anser
emellertid vad i ärendet utretts ge vid handen, att syftet med förevarande
motionsyrkanden bör kunna tillgodoses utan att man för den skull genom
direkta lagändringar föregriper nu 'arbetande utredning på området.

Ett förslag grundat på utredningens överväganden samt remissyttranden
i ämnet bör ge riksdagen tillfälle till en mera ingående och uttömmande
diskussion av hithörande frågor än vad nu föreliggande material ger möjlighet
till.

I förevarande sammanhang vill utskottet avslutningsvis fästa uppmärksamheten
på att gällande jordförvärvslag - genom att där, såsom angivits
i det föregående, ingenstans sägs att förvärvstillstånd skall vägras utan blott
att tillstånd under vissa villkor får vägras - alltid lämnar möjlighet öppen
för att en tillståndsansökan bifalls. Å andra sidan utgör inte den omständigheten
att exempelvis förädlingsföretags förvärv ej får vägras med stöd
av 4 § första stycket hinder för att sådant förvärv vägras på grund av andra
i lagen angivna förhållanden.

Med hänvisning till det anförda och med erinran jämväl om att riksdagen
förra året uttalade sig för att motioner med yrkanden, motsvarande de nu
föreliggande, skulle överlämnas till jordförvärvsutredningen förordar utskottet
att riksdagen beslutar att motionerna 623, 1653 och 1741 i berörda delar
skall anses besvarade med vad utskottet anfört.

1 motionen 828 hemställs att riksdagen beslutarom sådan ändring av jordförvärvslagen
att överlåtelser av jordbruksföretag i bolagsform blir föremål
för lantbruksnämnds prövning. 1 motionen anförs att ett begränsat men
växande antal jordbruksföretag drivs i aktiebolagsform. Säljs ett sådant bolag
till ny ägare, kan transaktionen som regel helt och hållet jämföras med
en fastighetsöverlåtelse, bortsett från att det formellt rör sig om en försäljning
av aktier. Avsaknaden av en jordpolitisk prövning av överlåtelser av större
andelar i bolag, som äger jordbruksfastigheter, utgör enligt motionärerna
en brist i gällande jordförvärvslagstiftning. Risk finns för att ett växande
antal försäljningar av jordbruk kommer att genomföras vid sidan av jordförvärvslagen.
På sikt kommer en sådan utveckling att försvåra rationa1
iseri ngsverksa m heten.

Överlåtelser av aktier eller andra andelar i bolag som äger jordbrukseller
skogsfastigheter prövas inte enligt jordförvärvslagen. Som bl. a. jordbruksministern
anfört i ett interpellationssvar den 14 januari i år är det
självfallet inte avsikten att sådana förändringar i ägandeförhållanden skall
få motverka lagens syften. Det ligger dock inom ramen för jordförvärvsutredningens
arbete att pröva hithörande frågor. Enligt utskottet förefaller
därför lämpligt att motionen 828 överlämnas till jordförvärvsutredningens
prövning.

JoU 1975/76:36

1 motionen 623, yrkandet 1 b i förevarande del, hemställs att riksdagen
beslutar ge sin anslutning till vissa i motionen redovisade allmänna synpunkter
rörande jordförvärvslagstiftningens syfte och utformning. Enligt
motionärernas mening bör lagstiftningen ges en sådan utformning att sambandet
mellan ägande och brukande av mark främjas och att spekulationsförvärv
hindras. Syftet bör bl. a. vara att underlätta för unga, jordbruksutbildade
personer att starta eget företag. Ett närliggande yrkande görs i
motionen 2023 (yrkandet 4), enligt vilket jordförvärvsutredningen bör ges
tilläggsdirektiv för att förebygga att lagstiftningen utformas så, att enbart
den omständigheten att viss köpare skall kunna påstås ha större förutsättningar
än andra skall ge honom företräde till förvärv före aktiv jordbrukare.
I motionen 623 anförs vidare att jordförvärvslagen bör ändras, så att även
statens och kommunernas förvärv underkastas prövning från markpolitiska
synpunkter. Förslag att införa förvärvstillståndsprövning av kommunala
markförvärv förs fram även i motionen 2023, yrkandet 2, vari föreslås att
såväl nämnda fråga som frågan om försäljning av stat och kommun tillhörig
jordbruksjord och skogsmark görs till föremål för utredning genom jordförvärvsutredningens
försorg. Frågan om det allmännas markförvärv berörs
också i motionen 1653, vari hemställs (yrkandet 1) att riksdagen hos regeringen
begär förslag om obligatoriskt samrådsförfarande mellan kommun
och lantbruksnämnd vid kommunala förvärv av jord- och skogsmark. Det
framhålls i motionen att kommunala men också statliga förvärv av mark
haren betydande omfattning. Motionärerna anser, inte minst mot bakgrund
av uttalanden från riksdagens sida om skydd mot exploatering av jordbruksmark
för annat ändamål, motiverat med sådant obligatoriskt samrådsförfarande.
Kommunernas förvärv av mark tas också upp till behandling
i motionen 887, yrkandena 3 och 4, vari bl. a. hemställs att riksdagen uttalar
sig för sådana lagändringar att speciellt kommunerna i det inre stödområdet
får ökade möjligheter att förvärva större skogsfastigheter till rimliga priser.

Som inledningsvis nämnts hör statens och kommunernas förvärv av jordbruksjord
och skogsmark till de förvärv som är undantagna från prövning
enligt jordförvärvslagen. När det gäller kommunernas förvärv uttalade tredje
lagutskottet i samband med lagens tillkomst att det fick förutsättas att kommun
inte begagnade sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden
eller efteråt i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella
önskemål angående disponerandet av egendomen.

Motivet till att förvärv som görs av staten inte kräver tillstånd enligt
jordförvärvslagens bestämmelser är att de statliga myndigheterna genom
administrativa föreskrifter är ålagda att vid förvärv av fastighet, som är
taxerad som jordbruksfastighet, höra den lantbruksnämnd, inom vars verksamhetsområde
fastigheten ligger. Om lantbruksnämnden avstyrker, får
myndigheten inte själv genomfora avsett förvärv: Vill myndigheten inte
godtaga lantbruksnämndens ställningstagande får ärendet hänskjutas till re -

JoU 1975/76:36

geringen för avgörande. Vad avser det i förarbetena till jordförvärvslagen
förutsatta samrådet mellan lantbruksnämnd och kommun i förekommande
fall har lantbruksstyrelsen i sina tillämpningsanvisningar till lantbruksnämnderna
framhållit att lantbruksnämnd bör vinnlägga sig om att genom ett
gott samarbete med kommunerna göra dessa medvetna om nämndens målangivelser
för jordbrukets utveckling inom deras område och dess sätt att
handla för att främja denna utveckling.

Utskottet, som för sin del starkt vill understryka vikten av att regelmässigt
samråd sker mellan lantbruksnämnd och kommun i samband med kommunala
markköp, får fästa uppmärksamheten på att de för jordförvärvsutredningen
utfärdade direktiven ger de sakkunniga särskilt uppdrag att
undersöka hur det förutsatta samrådsförfarandet har fungerat och om det
finns anledning att göra detta förfarande obligatoriskt. De sakkunniga bör
även överväga om det finns anledning att i övrigt begränsa undantagen
från lagens tillämpning. Vad sedan gäller frågan vilka kategorier som skall
ha förtur när det gäller förvärv som inte är avsedda för komplettering av
redan ägd fastighet skall de sakkunniga förutsättningslöst pröva olika lösningar.
Som redan sagts bör utgångspunkten vara att markens produktionsförmåga
tas väl till vara.

Utskottet finner mot bakgrund av det anförda motionerna 623, 887, 1653
och 2023 i nu berörda delar inte påkalla annan åtgärd från riksdagens sida
än att riksdagen uttalar sig för att desamma överlämnas till jordförvärvsutredningen
för prövning. Därmed tillgodoses också yrkandet 3 b i motionen
623 i förevarande del.

Som inledningsvis redovisats ingår en översyn av jordhävdslagen i jordförvärvsutredningens
uppdrag. Likaså ingår en prövning av arrendeförhållandena
i fråga om jordbruksjord bland utredningens uppgifter. Utskottet
finner på grund härav skäl tala för att jämväl motionerna 817 och 1673,
som tar upp frågor inom nyssnämnda områden, överlämnas till jordförvärvsutredningen
för beaktande.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. anser motionerna

a. 1975/76:623, yrkandet 1 a,

b. 1975/76:1653, yrkandet 2 och

1975/76:1741, yrkandet 8, besvarade med vad utskottet anfört,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

beträffande överlämnande till jordförvärvsutredningen av motionerna a.

1975/76:623, yrkandena 1 b och 3 b såvitt nu är i fråga,

b. 1975/76:817,

c. 1975/76:828,

d. 1975/76:887, yrkandena 3 och 4,

JolJ 1975/76:36

e. 1975/76:1653, yrkandet 1,

f. 1975/76:1673 och

g. 1975/76:2023, yrkandena 2 och 4.

Stockholm den 27 april 1976

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Nä/varande: herrar Larsson i Borrby (c), Hedström (s), fru Lundblad (s),
herr Lindberg (s), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund
(s), Wachtmeister i Johannishus (m), Wictorsson (s), Johansson i Holmgården
(c), Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar
Leuchovius (m), Enlund (fp) och Andersson i Storfors (s).

Reservation

av herr Larsson i Borrby (c), fru Olsson i Helsingborg (c), herrar Wachtmeister
i Johannishus (m), Johansson i Holmgården (c), fru Fredrikson (c),
herrar Leuchovius (m) och Enlund (fp) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Enligt utskottets”
och på s. 10 slutar med ”utskottet anfort” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets (lika med utskottet) och distributionsföretagen.

Mot bakgrund av vad utskottet tidigare anfört om nödvändigheten att bryta
utvecklingen mot en allt högre prisnivå på jordbruks- och skogsbruksfastigheter
hälsar utskottet i och för sig de av regeringen och lantbruksstyrelsen
i angivna syfte vidtagna åtgärderna med tillfredsställelse. Emellertid anser
utskottet att vad som hittills skett inte är tillräckligt för att skapa en effektiv
spärr mot en fortsatt prisstegring av helt oacceptabelt slag, när det gäller
ifrågavarande fastigheter. Det bör understrykas att det finns utrymme för
ytterligare skärpning av lagtillämpningen på förevarande område. Enligt utskottets
mening är det absolut nödvändigt att regeringen och vederbörande
myndigheter härvidlag, i avvaktan på resultatet av jordförvärvsutredningens
arbete, tar till vara alla möjligheter att hindra en prisutveckling på förevarande
fastighetsmarknad som i olyckligaste fall skulle kunna bli förödande
för de enskilda jordbrukarnas möjligheter att etablera sig och vidareutveckla
sina företag. Tendenser i denna riktning är otvivelaktigt märkbara.

Utskottet, som vill understryka sitt uttalande från föregående år om angelägenheten
av att jordförvärvsutredningen bedriver sitt arbete så snabbt
som möjligt, hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet här anfört med anledning av motionerna 623, 1653
och 1741, såvitt nu är i fråga.

JoU 1975/76:36

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionerna 1975/76:623, yrkandet 1 a,
1975/76:1653, yrkandet 2, och 1975/76:1741, yrkandet 8,