med anledning av motioner om vissa skadeståndsrättsliga frågor (Betänkande 1976/77:LU3 Lagutskottet)

LU 1976/77: 3

Lagutskottets betänkande
1976/77:3

med anledning av motioner om vissa skadeståndsrättsliga frågor
Motionerna

I motionen 1975/76:1109 av herr Jonsson i Alingsås (fp) yrkas att riksdagen
hos regeringen begär utredning och förslag om krav på tillfredsställande
försäkringsinnehav som villkor för tillstånd att utföra sprängningsarbeten.

Motionären erinrar om att tillstånd i allmänhet krävs för större sprängningsarbeten
och att sådant tillstånd endast ges om sprängaren bedöms kunna
utföra arbetet på ett för omgivningen så riskfritt sätt som möjligt. En
sprängning är dock aldrig helt riskfri och motionären anser därför att ett
försäkringsobligatorium bör införas,

I motionen 1975/76:1116 av herr Olsson i Stockholm m. fl. (vpk) yrkas
att riksdagen hos regeringen hemställer

1. att principen ”omvänd bevisföring” genomförs, innebärande att arbetsköpare
har att bevisa sig fri från skuld vid framställda skadeståndskrav,

2. att objektivt eller s. k. strikt skadeståndsansvar införs,

3. att ansvarighetsförsäkring för arbetsköpare blir obligatorisk,

4. att alla arbetsköpare åläggs att teckna trygghetsförsäkring.
Motionärerna framhåller att nuvarande ordning när det gäller ersättning

för yrkesskada är bristfällig i två hänseenden, nämligen att bevisbördan
för att yrkesskada föreligger lagts på arbetstagaren och att den s. k. trygghetsförsäkringen
inte är obligatorisk. Enligt motionärerna är det otillfredsställande
att arbetsgivaren får driva sin verksamhet utan erforderliga försäkringar.
Motionärerna anser att arbetstagarnas anspråk på trygghet och
arbetsgivarnas skyldighet att vidta skyddsåtgärder och förebygga yrkesskada
skulle komma till bättre uttryck om bevisbördan läggs på arbetsgivarna,
strikt ansvar införs och ansvarsförsäkring blir obligatorisk. Om inte dessa
ändringar vidtas, bör enligt motionärerna trygghetsförsäkringen göras obligatorisk.

Gällande rätt

Skadeståndsansvar för person- och sakskada

Inom skadeståndsrätten har sedan länge den s. k. culparegeln varit huvudprincip,
dvs. att skadeståndsansvar inträder när någon uppsåtligen eller
av vårdslöshet vållar skada. Principen har lagfästs i 2 kap. 1 § skadeståndslagen
(1972:207).

1 Riksdagen 1976/77. 8 samt. Nr 3

LU 1976/77:3

Skadeståndslagens bestämmelser är i första hand tillämpliga i utomobligatoriska
förhållanden, dvs. när det inte finns något avtal mellan den skadelidande
och den som han kräver skadestånd av eller när skadefallet i
varje fall inte har något samband med ett sådant avtal. Vid sidan härav
finns det åtskilliga speciella skadeståndsregler för särskilda situationer. Inom
sitt tillämpningsområde har dessa speciella skadeståndsregler företräde framför
skadeståndslagens principer. De speciella reglerna är av två slag. Dels
finns det kontraktsrättsliga eller ”inomobligatoriska" regler, dvs. lagbestämmelser
eller allmänna grundsatser som skall tillämpas, när det finns ett
avtal mellan parterna och skadefallet står i samband med detta avtal. Dels
finns det speciella skadeståndsregler för vissa rent utomobligatoriska förhållanden.
I första hand är det här fråga om skadeståndsrättslig speciallagstiftning
på särskilda verksamhetsområden eller för vissa slags skador.
Härutöver finns i domstolspraxis utbildade regler eller grundsatser om skadestånd
i speciella situationer.

De särskilda reglerna om utomobligatorisk skadeståndsskyldighet har sin
grund i att samhällsutvecklingen, framför allt utvecklingen inom industrin
och kommunikationsväsendet med de ofantligt ökade skaderisker dessa
verksamheter innebär, medfört att man av hänsyn till den skadelidande
inte kan upprätthålla culparegeln. I stället har ett objektivt, strikt skadeståndsansvar
kommit att tillämpas, dvs. ansvar för annans vållande eller
ansvar oberoende av om vållande ligger någon till last. I det senare fallet
brukar ansvaret betecknas som rent objektivt eller rent strikt ansvar.

Regler om strikt ansvar återfinns i ett flertal lagar, t. ex. jordabalken,
järnvägsansvarighetslagen (1886:7 s. 1), elanläggningslagen (1902:71 s. 1),
luftfartsansvarighetslagen (1922:382), ägofredslagen (1933:269), lagen
(1934:459) om tillsyn av hundar, atomansvarighetslagen (1968:45), miljöskyddslagen
(1969:387), datalagen (1973:269) och lagen (1973:1198) om ansvarighet
för oljeskada till sjöss. Utan stöd av skriven lag har i rättspraxis
utbildats regler om strikt ansvar för vissa former av farlig verksamhet, såsom
omfattande sprängningsarbeten och särskilt farliga militärövningar.

Det rent objektiva ansvaret är ibland förknippat med en lagreglerad skyldighet
att ha ansvarsförsäkring. Sålunda gäller enligt atomansvarighetslagen
att innehavare av atomanläggning skall ta och vidmakthålla försäkring för
sin ansvarighet enligt lagen. Motsvarande försäkringsplikt åvilar vissa fartygsägare
enligt lagen om ansvarighet för oljeskada till sjöss.

En skadelidandes anspråk på ersättning kan tillgodoses inte bara genom
ett system med rent obligatoriskt skadeståndsansvar, eventuellt i förening
med obligatorisk ansvarsförsäkring, utan också genom ett från skadeståndsrätten
fristående försäkringssystem, som verkar direkt till förmån för den
skadelidande. Exempel på sådant försäkringssystem utgör ersättningsreglerna
i trafikskadelagen (1975:1410) enligt vilka skadeersättning utgår direkt

LU 1976/77:3

ur fordonets trafikförsäkring på rent objektiv grund, dvs. oberoende av om
någon kan anses vållande till skadan eller ej. Ett liknande försäkringssystem
gäller vid motortävlingar enligt lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring.

Bevisregler

En fråga av stor betydelse för både skadeståndsskyldiga och skadelidande
är vem av dem som skall bevisa de olika omständigheter som kan inverka
på skadeståndsfrågan. Huvudregeln kan sägas vara att bevisbördan beträffande
en viss omständighet ligger på den part som vill åberopa omständigheten
till sin fördel. Vid culpaansvar skall alltså den skadelidande bevisa
att den som han begär skadestånd av har varit vållande. Lyckas han inte
med det, godtar man hans motparts påstående att denne handlat fullt korrekt.
Det är också den skadelidande som skall bevisa att det föreligger adekvat
kausalitet mellan vållandet och skadan. Vid strikt ansvar måste den skadelidande
på motsvarande sätt bevisa att den skada han har lidit är av
den art som avses med de särskilda reglerna om strikt ansvar och att den
härrör från motpartens verksamhet eller egendom. Vidare är det den skadelidandes
sak att bevisa omfattningen av sina skador. Han måste därvid
kunna styrka att det föreligger ett adekvat orsakssammanhang mellan skadefallet
och de kostnader och förluster han begär ersättning för. Däremot
åligger det den skadeståndsskyldige att bevisa att den skadelidande medverkat
till skadan, om han till sitt försvar vill åberopa reglerna om jämkning
på grund av medvållande.

Enligt vissa lagar slipper den skadelidande bevisa vållande på motpartens
sida. 1 stället är det den mot vilken skadeståndsanspråket riktas som får
skaffa fram bevisning om att han, eller dem han ansvarar för, inte har
varit oaktsam. Bevisbördan är således omkastad, så att det åligger svaranden
i skadeståndsmålet att visa sig vara fri från vållande ("exculpation”). Ett
på dylikt presumerad culpa grundat ansvar kallas ofta presumtionsansvar.
Presumtionsansvar gäller enligt sjölagen (1891:35 s. 1) i de flesta skadefall
för redaren.

Arbetsgivares skadeståndsansvar

Arbetsgivares skadeståndsansvar gentemot arbetstagare följer huvudregeln
om culpaansvar enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Beträffande arbetsgivare
gäller vidare att han även utan eget vållande kan bli skadeståndsskyldig.
Genom 3 kap. 1 S skadeståndslagen infördes en allmän regel
om s. k. principalansvar. Enligt detta lagrum skall en arbetsgivare betala
skadestånd för skada som hans arbetstagare vållar genom fel eller försummelse
i tjänsten. Arbetsgivarens skadeståndsansvar gäller oavsett om den
skadelidande är en utomstående person eller annan anställd. Principalansvaret
omfattar arbetsgivare och arbetstagare av alla kategorier. Paragrafen

LU 1976/77:3

är tillämplig också på stat och kommun när dessa utövar privaträttslig verksamhet,
t. ex. när staten driver ett trafikföretag som SJ, när en kommun
anlägger vägar eller när en landstingskommun driver ett sjukhus. Vid myndighetsutövning
- dvs. den offentliga verksamhet som är ett uttryck för
samhällets makt över medborgarna - gäller däremot särskilda regler om
skadeståndsansvar för stat och kommun. Vid lagens tillämpning skall enligt
5 kap. 8 § vissa andra kategorier, bl. a. värnpliktiga och skolelever i vissa
fall, likställas med arbetstagare. Däremot haren företagare såsom huvudregel
intet ansvar för vållande av andra självständiga företagare - t. ex. entreprenörer
- vilka han anlitar i sin verksamhet.

En förutsättning för principalansvar är att skadan vållats ”i tjänsten”.
Arbetsgivaren svarar således inte för skada som arbetstagaren vållat utan
samband med arbetet.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse förekommer
från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut
någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att
det kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren
ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för ”anonyma”
fel. Likaså omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när var och
en av flera befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre vårdslöshet,
som inte för någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till skadeståndsskyldighet
för arbetsgivaren men som tillsammans innebären avsevärd brist
i aktsamheten.

Principalansvaret omfattar personskada och skada på egendom och ger
vid personskada ersättning för bl. a. inkomstförlust. Sådan ersättning kan
dock reduceras på grund av försäkringsersättningar och andra utgående förmåner.
Vid personskada innefattar ersättningen även vissa former av ideell
skada, närmare bestämt sveda och värk samt lyte eller annat framtida men.
Vid personskada som leder till dödsfall omfattar skadeståndsskyldigheten
ersättning till den avlidnes efterlevande för förlorat underhåll. Principalansvaret
omfattar vidare ekonomisk förlust utan samband med person- eller
sakskada, om förlusten framkallats genom brott i tjänsten (s. k. ren förmögenhetsskada).
Slutligen omfattar principalansvaret också ersättning för
lidande som åsamkas någon genom vissa brott mot den personliga integriteten,
t. ex. ärekränkning eller ofredande (”ren ideell skada”).

Huvudregeln är att fullt skadestånd skall dömas ut. Eftersom det nya
principalansvaret, som infördes genom skadeståndslagen, gäller för alla arbetsgivare
- också privatpersoner som tillfälligt anlitar anställd hjälp, ideella
föreningar, stiftelser för välgörande ändamål och andra som inte sysslar
med ekonomisk verksamhet i vanlig mening - kan skadeståndsansvaret
i vissa fall verka mycket strängt. Det har därför införts en möjlighet att
lindra detta ansvar. Sålunda är jämkning möjlig, när skadeståndet anses
vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden och övriga omständigheter. Vidare kan ersättning för

LU 1976/77:3

sakskada jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar
och forsäkringsmöjligheter. Liksom tidigare kan skadeståndet också jämkas
på grund av den skadelidandes medvållande. Skadestånd med anledning
av personskada får dock jämkas endast om den skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan. Har personskada
lett till att någon avlidit, kan skadeståndet till efterlevande jämkas också
på grund av att den avlidne uppsåtligen medverkat till dödsfallet.

Av betydelse för principalansvarets omfattning är också reglerna om arbetstagares
skadeståndsansvar. Enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen gäller som
huvudregel att arbetstagaren ej blir skadeståndsskyldig när han vållat skada
i tjänsten. Blott i undantagsfall, när synnerliga skäl föreligger, skall han
bli ersättningsskyldig. Genom att arbetsgivaren är ansvarig enligt det nya
principalansvaret tillgodoses nämligen den skadelidandes intresse utan att
arbetstagaren i normala fall behöver betungas. I de situationer där möjligheterna
att kräva skadestånd av arbetsgivaren är av mindre värde för
den skadelidande kan dock på grund av 4 kap. 1 § skadeståndslagen skadeståndsrätten
mot arbetstagaren hållas öppen.

Arbetsgivaren kan skydda sig mot de flesta skaderisker på arbetsplatsen
genom ansvarsförsäkring, vanligen s. k. foretagsansvarsforsäkring. Men det
hör till undantagen att en anställd kan fa försäkringsskydd beträffande skada
i yrkes- eller tjänsteutövning. Det är bara vissa yrkesutövare - läkare, advokater,
brevbärare m. fl. - som har denna möjlighet. Däremot skyddas
arbetstagarna i regel av arbetsgivarnas ansvarsförsäkringar. Möjligheterna
för en försäkringsgivare att utöva regress mot en skadevållande arbetstagare
är enligt försäkringsvillkoren begränsade till vissa undantagsfall. 1 de flesta
bolag gäller villkor om regress vid uppsåtligt handlande och vid skadegörelse
i berusat tillstånd. Eftersom de flesta arbetsgivare har ansvarsförsäkring och
regressrätten är starkt begränsad har de fall då arbetstagare personligen fått
bära skadeståndsansvar varit sällsynta. Efter skadeståndslagens tillkomst
torde de ha blivit ännu mera sällsynta, eftersom 4 kap. kan åberopas även
då försäkringsregress är aktuell. Som exempel kan nämnas att en arbetstagare
i berusat tillstånd har vållat en arbetskamrat skada som ersatts av arbetsgivarens
försäkring. Ett regresskrav från försäkringsbolaget kan nedsättas
eller t. o. m. avvisas med tillämpning av 4 kap. 1 § skadeståndslagen.

Skadeståndsansvar vid sprängningsarbeten

Som tidigare berörts finns särskilda regler om objektivt ansvar i jordabalken
och miljöskyddslagen. Dessa regler kan vara tillämpliga vid sprängningsarbeten
på en fastighet. Jordabalkens bestämmelser, som är av betydelse
i förevarande sammanhang, har intagits i 3 kap., som handlar om
rättsförhållandet mellan grannar. Enligt 1 § skall var och en vid nyttjande
av sin eller annans fasta egendom ta skälig hänsyn till omgivningen. 1 3 §
föreskrivs att den som ämnar utföra grävning eller liknande arbete på sin
1* Riksdagen 1976/77. 8sami Nr3

LU 1976/77:3

mark skall vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga
skada på angränsande mark. Han skall vidare ersätta skada som
uppkommer till följd av att han eller någon som han anlitat underlåtit att
vidta sådan åtgärd eller i annat hänseende brustit i omsorg vid arbetets
utförande. Sistnämnda bestämmelse ålägger fastighetsägaren ett ansvar för
vållande av bl. a. anlitad självständig företagare. I 4 $ har upptagits en regel
om rent objektivt ansvar, som innebär att vid grävning eller annat liknande
arbete, som är särskilt ingripande eller av annan anledning medför särskild
risk för omgivningen, den skada som uppkommer till följd av arbetet skall
ersättas även om försumlighet inte föreligger. Sprängning torde ofta falla
under begreppet ”liknande arbete”. Detta gäller särskilt om skadeverkningarna
är av samma art som de som kan uppträda vid grävningsarbeten. Däremot
torde skada på grund av kringflygande sprängsten inte anses som
skada på grund av liknande arbete.

Det anses att de allmänna förutsättningar som framgår av 1-3 §§ skall
gälla även vid tillämpning av 4 §. Ansvaret åvilar således fastighetsägaren
eller den som eljest nyttjar fastighet. Det gäller i förhållande till granne,
under förutsättning att skadan uppkommit på angränsande mark. Med granne
kan förstås även den som är bosatt på relativt långt håll från den fastighet
inom vars område arbetet bedrivs. Grannen behöver icke vara fastighetsägare
men skall dock ha viss anknytning till fast egendom i närheten.

Som framgår av redogörelsen ovan är jordabalkens bestämmelser om rent
strikt ansvar begränsade till arbeten som är särskilt ingripande eller eljest
medför särskild risk för omgivningen. I övrigt föreligger endast ansvar för
culpa. Såvitt angår vissa effekter av sprängning har emellertid det i jordabalken
uppställda principkravet på culpa förlorat sin betydelse genom tillkomsten
av miljöskyddslagen. Lagen utgör en samlad lagstiftning till skydd
mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra störningar och går
ut på att störningar skall förebyggas så långt det är praktiskt och ekonomiskt
möjligt. För skada och olägenhet genom miljöfarlig verksamhet är den som
utövar verksamheten skyldig att utge ersättning.

Miljöskyddslagen gäller endast störningar som härrör från användningen
av fast egendom. Den viktigaste ersättningsregeln finns i 30 §, som stadgar
att den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skall utge
ersättning härför. Har olägenheten ej orsakats genom försummelse, skall
dock ersättning utgå blott om olägenheten är av någon betydelse och endast
i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten
eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Ersättningsgilla
skador är olägenhet till följd av vattenförorening, luftförorening,
buller, skakning, ljus eller annat sådant. Eftersom skakning särskilt nämns
följer att skador genom vibrationer till följd av sprängningar, t. ex. sprickor
på hus i i närheten av den plats där sprängningen sker, faller under lagen.
Störningen får dock inte vara helt tillfällig. En enstaka sprängning faller
därför ej under lagen, såvida den inte orsakar en bestående skada. Vidare

LU 1976/77:3

gäller att rent tillfälliga skador även om de har sin orsak i mer varaktiga
störningar faller utanför lagens tillämpningsområde.

Talan enligt miljöskyddslagen kan riktas mot ägare eller annan som utnyttjar
fastigheten men inte mot den som endast kortvarigt arbetar där,
exempelvis en entreprenör.

Kretsen av skadelidande, som kan åberopa de särskilda principerna i miljöskyddslagen,
är ej inskränkt enligt någon särskild regel. I praktiken torde
dock en viss begränsning inträda, genom att de störningar som lagen omfattar
förutsätter en viss varaktighet i inverkan och genom att de skador som
enligt 30 § medför ersättningsrätt beskrivs som olägenhet. Endast den som
lider olägenhet, vilken beror av störning av i lagen nämnd karaktär, kan
nämligen åberopa de särskilda reglerna. I förhållande till äldre rätt medför
dock miljöskyddslagen en betydande utvidgning av kretsen av ersättningsberättigade.
Tidigare kunde endast fastighetsägare och med dem jämställda
innehavare av mark åberopa de särskilda principerna om immissioner. Enligt
miljöskyddslagen bör även de som hyr lägenheter eller har sin permanenta
arbetsplats i områden där det förekommer svåra bullerstörningar ha samma
rätt till ersättning som traditionellt tillkommit fastighetsägare. Utvecklingen
får sägas vara naturlig med hänsyn till de förändringar i samhällslivet som
ligger till grund förden nya lagstiftningen. Arbetstagare hos den som bedriver
den miljöfarliga verksamheten synes däremot ej kunna åberopa det rent
strikta ansvaret.

Enligt ordalagen är jordabalkens regler om rättsförhållandet mellan grannar
tillämpliga även på åtgärder som faller under miljöskyddslagen. Uttalanden
av lagrådet under förarbetena till miljöskyddslagen (se prop.
1969:28) ger dock vid handen, att jordabalken inte alls gäller i fråga om
sådana förfaranden med fast egendom som avses i miljöskyddslagen. Denna
ordning innebär att ett skadebringande förfarande i visst hänseende kan
falla under miljöskyddslagen och i en annan del under jordabalken.

Som berörts i ett tidigare avsnitt har i domstolspraxis ett rent objektivt
ansvar ålagts utan stöd av lag i vissa fall av särskilt farlig verksamhet.
Ett sådant typfall är omfattande sprängningar. I ett rättsfall från 1966 (NJA
1966 s. 248) bifölls sålunda skadeståndstalan mot en entreprenör, som utfört
sprängningar för tunnelbanebygge i Stockholm. Vid arbetet skadades en
fastighet i närheten genom kringflygande sprängsten. Entreprenören ålades
rent objektivt ansvar enligt reglerna om farlig verksamhet. Också ägaren
av den fastighet på vilken sprängningen utfördes ådömdes skadeståndsskyldighet,
dock enligt grannelagsrättsliga regler. Efter tillkomsten av miljöskyddslagen
och jordabalken anses tvekan råda om när man bör tillämpa
den i rättsfallet fastslagna principen eller dessa lagar. I vissa fall, särskilt
när en entreprenör orsakar skador genom omfattande sprängningar, torde
dock ansvaret enligt de oskrivna reglerna fortfarande ha full aktualitet. Ansvaret
omfattar endast sprängningar av stor omfattning; för mera ordinära

LU 1976/77:3

sprängningar ansvarar den som företar dem endast vid vållande. Långvarighet
torde ej vara någon förutsättning för att sprängningarna skall medföra
rent strikt ansvar, men däremot kan det förhållandet att sprängningarna
är långvariga medföra att de anses särskilt farliga. Ansvaret omfattar med
säkerhet skador genom kringflygande sprängsten, troligen även skador
genom vibrationer.

Redogörelsen för det skadeståndsrättsliga regelsystemet vid sprängningsarbeten
ger vid handen att såväl en fastighetsägare eller annan byggherre
som en entreprenör kan bli skadeståndsskyldig antingen enligt culparegeln
eller enligt reglerna om rent objektivt ansvar. En byggherre kan sålunda
ha ett rent objektivt ansvar och entreprenören endast ha att svara på grund
av visad försumlighet. Om flera är samtidigt skadeståndsskyldiga, svarar
de solidariskt enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Regeln gäller ej endast
vid ansvar för egen culpa och vid principalansvar utan även vid strikt ansvar.
Den kan således tillämpas också när den ene har culpaansvar och den andre
strikt ansvar, eller när alla har strikt ansvar. Detta följer av att skadeståndslagen
är tillämplig på all skadeståndsskyldighet i den mån annat ej
är stadgat. Att de skadeståndsskyldiga svarar solidariskt betyder att den
skadelidande kan utkräva hela skadeståndsbeloppet från var och en av dem,
varefter det blir den betalandes sak att från andra skadeståndsskyldiga utkräva
vad de kan vara skyldiga att utge enligt reglerna om uppgörelser
mellan skadeståndsskyldiga.

Vad särskilt gäller den situationen att en skadeståndsskyldig svarar på
grund av culpa och en annan på grund av strikt ansvar är den traditionella
uppfattningen att den som svarar på grund av strikt ansvar alltid har regressrätt
mot den som svarar på grund av eget vållande. I den skadeståndsrättsliga
speciallagstiftningen finns ett stort antal regler med detta innehåll.
Principen gäller även efter tillkomsten av skadeståndslagen och även inom
det område som ej är reglerat i lag, t. ex. om någon ansvarar för vållande
av anlitad självständig företagare.

Frågan om fördelning av skadeståndsskyldigheten mellan en fastighetsägare,
som har rent strikt ansvar enligt grannelagsrättsliga regler, och en
entreprenör som likaledes har rent strikt ansvar men enligt reglerna om
farlig verksamhet, har i rättspraxis besvarats så, att det skall ske en skälighetsfördelning.
Denna ledde i det ovan redovisade fallet till att vardera
parten fick bära halva skadeståndsskyldigheten.

Vissa bestämmelser m. m. rörande sprängningsarbeten

Enligt byggnadsstadgan (1959:612) erfordras byggnadslov för bl. a. schaktning,
till vilket sprängning räknas. Vidare gäller att byggnadsarbete skall
utföras enligt gällande bestämmelser och fastställda ritningar och bedrivas
på ett betryggande sätt. Det föreskrivs också att försiktighet skall iakttas.

LU 1976/77:3

så att skada på person och egendom undviks, därvid särskilt risken för
skada på trafikanter och närboende nämns. Om schaktning sägs att denna
skall utövas så att grannbyggnad eller gata inte skadas.

Enligt byggnadsstadgan har byggnadsnämnden en vittgående förpliktelse
att övervaka byggnadsföretag. Byggnadsnämnderna saknar dock i allmänhet
praktiska möjligheter att ingripa reglerande i vad gäller sprängningsföretag.

Bestämmelser angående sprängningsarbeten finns vidare i bl. a. Råd och
anvisningar till byggnadsstadgan, som utfärdats av statens planverk, och
i Teknologföreningens allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggningsoch
installationsentreprenader. Sistnämnda bestämmelser är avsedda att ingå
i kontrakt mellan entreprenör och beställare och innehåller bl. a. en klausul
om att entreprenören i förhållande till beställaren är ansvarig för dennes
skadeståndsskyldighet gentemot tredje man.

I allmänna ordningsstadgan (1956:617) föreskrivs att sprängning inte får
äga rum inom stadsplanerat område utan tillstånd av polismyndighet. Ytterligare
föreskrifter kan meddelas i lokal ordningsstadga. Till ledning för handläggningen
av tillståndsärenden beträffande sprängning har rikspolisstyrelsen
år 1975 utfärdat vissa anvisningar, vari bl. a. upptas regler om krav på ansvarig
arbetsledare och dennes kvalifikationer.

Vissa försäkringsformer som har betydelse inom skadeståndsrätten

Försäkring på den skadelidandes sida

Socialförsäkringen omfattar den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt yrkesskadeförsäkringen.
Yrkesskadeförsäkringen gäller vid olycksfall i arbetet samt vid vissa
särskilt angivna sjukdomar som skall anses som yrkessjukdomar. Socialförsäkringen
ger ett ekonomiskt grundskydd vid skadefall. Ideell skada (sveda
och värk, lyte eller annat men) ersätts inte. Under akut sjukdomstid
efter en skada utgår sjukpenning som ersättning för inkomstförlust. Vidare
ersätts helt eller delvis all läkarvård och sjukhusvård samt mediciner etc.
Vid långvarig arbetsoförmåga kan en skadad få förtidspension eller sjukbidrag
från den allmänna försäkringen och - vid yrkesskada - yrkesskadelivränta
från yrkesskadeförsäkringen. Pension eller sjukbidrag förutsätter
nedsättning av arbetsoförmågan med minst 50 procent, livränta nedsättning
med minst 10 procent. Till efterlevande utgår familjepension från den allmänna
försäkringen och - vid yrkesskada - efterlevandelivränta från yrkesskadeförsäkringen.
Invaliditets- och efterlevandeförmånerna kan kompletteras
med vissa tillägg. Om en skadad person får ersättning från socialförsäkringen
och samtidigt har rätt till skadestånd enligt skadeståndsreglerna,
skall försäkringsersättningen reducera skadeståndet.

Den 1 juli 1977 ersätts den nuvarande lagen om yrkesskadeförsäkring
av en lag om arbetsskadeförsäkring. Den nya lagen ger i princip rätt till

LU 1976/77:3

full ersättning för inkomstbortfall till den som drabbas av arbetsskada. Liksom
tidigare skall sjukpenning utgå under akut sjukdomstid. Livränta utgår
för inkomstförlust upp till samma tak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp.
En annan nyhet är att alla skador och sjukdomar som har uppstått på grund
av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskador.

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot
förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-, olycksfalls-
och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt - gruppförsäkringar
- eller enskilt. Tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) är exempel på
ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat exempel är
den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på arbetsmarknaden
år 1972. Personförsäkringar inom denna kategori är för det mesta
s. k. summaförsäkringar. Därmed menades ursprungligen att ett visst på
förhand överenskommet belopp utbetalas (på en gång eller i periodiska poster)
då skadefallet inträffar. Men en försäkring av detta slag kan också vara
anpassad till den konkreta skadan (t. ex. inkomstförlust till en viss nivå).
Försäkringsersättningar av de former som nu har angetts räknas normalt
inte av på skadestånd som utgår samtidigt.

Vid sakskada finns i många fall sakförsäkring som skyddar den skadade
egendomen, t. ex. brandförsäkring för byggnad och kaskoförsäkring för bil.
Mera vardagliga skador är ofta skyddade genom moment i kombinerade
försäkringar. Den vanliga hem- eller villahemförsäkringen skyddar personlig
lösegendom mot skador genom brand, explosion, oberäknad utströmning
av vätska eller annan plötslig och oförutsedd händelse.

Försäkring på den skadeståndsskyidiges sida

Ansvarsförsäkringen täcker i princip den skadeståndsskyidiges ansvar enligt
skadeståndsreglerna. Frivillig ansvarsförsäkring ingår i de flesta fall i
en paketförsäkring (hem- eller villahemförsäkring) eller annan kombinerad
försäkring (t. ex. företagsansvarsförsäkring).

En särskild form av ansvarsförsäkring är den s. k. trygghetsförsäkringen.
som genom kollektivavtal infördes fr. o. m. den 1 januari 1972 för anställda
på vissa områden (plåtslagare, stuvare m. fl.). 1974 träffade SAF, LO och
PTK överenskommelse om definitiva försäkringsvillkor. Överenskommelsen
har därefter antagits som kollektivavtal av de till organisationerna anslutna
förbunden. Försäkringen gäller personskada som drabbar arbetstagare
genom olycksfall i arbetet. Den praktiska innebörden av försäkringen är
att arbetstagaren garanteras ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler vid
olycksfall i arbetet oavsett vem som är vållande. Såväl ekonomisk som
ideell skada kan ersättas. Statstjänstemännen har genom avtal den 14 december
1972 mellan avtalsverket och de statsanställdas fyra huvudorganisationer
fått motsvarande trygghetsförmån sedan den 1 januari 1973 (sta -

LU 1976/77:3

tens personskadeförsäkring).

Beträffande ansvarsförsäkring vid sprängningsarbeten gäller i allmänhet särskilda
försäkringsvillkor. Sålunda är sprängares ansvarsförsäkring förknippad
med vissa säkerhetsbestämmelser, enligt vilka det åligger den sprängande
att i de fall sprängning skall utföras i närheten av byggnad eller annan
egendom som kan skadas vidta närmare angivna åtgärder. Som påföljd om
sprängaren inte följer försäkringsbolagens föreskrifter gäller att försäkringstagaren
får skyldigheten bevisa att sprängsskada föreligger om han underlåtit
att förbesiktiga byggnaden. Eftersätter han i övrigt givna föreskrifter kommer
försäkringsavtalslagens begränsningsregler i tillämpning. För företag som
regelbundet spränger och som anmält till sitt försäkringsbolag att de önskar
försäkring för sprängrisken gäller att premien beräknas efter en högre faktor
än för andra. Sprängföretagen måste sålunda ha särskilt avtal med försäkringsbolaget
om sprängrisken för att över huvud taget ha något sprängskadeskydd.
För försäkringen gäller särskild självrisk. De företag som specialbehandlas
är sprängföretag, grävmaskinsföretag och företag som sysslar
med vägbyggen, byggenskap och rörläggningar. Detsamma gäller företag
som låter utföra sprängning, men dessa får en fördelaktigare tariff, eftersom
skaderisken för dessa får bedömas som mindre. För båda angivna kategorier
företag gäller särskilda självriskbestämmelser vid egendomsskada genom
sprängning.

Entreprenören kan också teckna s. k. allriskförsäkring. I försäkringen ingår
i allmänhet sprängning. Försäkringens självrisk utgör 5 000 kronor för varje
skada. Även för denna försäkring gäller de särskilda föreskrifterna för sprängning.
Enligt allriskförsäkring med villkor av år 1974 är självrisken vid skada
i samband med grundläggningsarbete 10 % av det sammanlagda skadebeloppet
för samtliga sådana skador som är att hänföra till en och samma
entreprenad, dock lägst 5 000 kronor.

I vanlig ansvarsförsäkring finns undantag för skada genom ras, sättning
eller förskjutning i mark. Vid större byggnadsföretag, eller där vederbörande
byggherre bedömer att risken för skada på grannskapet genom pianeraa
byggnation blir stor, förekommer att byggherren tecknar s. k. byggherreförsäkring,
där då undantaget för egendomsskada genom ras m. m. medförsäkras.
I dylik försäkring ingår sprängrisken. Försäkringarna anpassas till
de enskilda fallen och förenas med säkerhetsbestämmelser. Självrisken anpassas
till vad som man på förhand kan bedöma som minsta sannolika
skada. Byggherreförsäkringen täcker lika litet som vanlig ansvarsförsäkring
skada som på förhand kan förutses.

1 fråga om ansvarsförsäkring för fastighetsägare kan de olika försäkringsbolagens
bestämmelser variera. Generellt gäller att skada i samband med
byggnadsarbeten av någon omfattning är undantagen. Likaså är fastighetsägarens
ansvar såsom byggherre alltid undantaget.

Också beträffande ansvarsförsäkringar i form av villa- eller fritidshusförsäkring
varierar försäkringsbolagens åtaganden. I princip gäller emellertid

LU 1976/77:3

att villaägaren eller fritidshusägaren efter anmälan har sitt byggherreansvar
medforsäkrat under byggtiden. Många bolag har, sedan villan eller fritidshuset
färdigställts, undantag för skada som uppkommer genom nybyggnadseller
ombyggnadsarbeten, som under försäkringsåret dragit en kostnad.

För begränsad tid och för visst slags arbete kan en fastighetsägare eller
villa- eller fritidshusägare försäkra sin byggnad mot risken för sprängskada.
Sådan försäkring kan tecknas vare sig skadan beror på förhållanden som
ligger utom ägarens kontroll eller gäller arbeten på den egna tomten. Efter
besiktning och bedömning i varje enskilt fall ger försäkringsbolaget premier
och villkor i övrigt. Självrisken anpassas bl. a. till förutsebar risk för skada.

Vad slutligen gäller privat ansvarsförsäkring ingår sådan i hem-, villa- och
fritidshusförsäkringar. Försäkringarnas omfattning i vad gäller sprängning
är inte lika i alla bolag. Vissa bolag ersätter sprängskador på privat-ansvarsförsäkringen,
medan däremot andra anser att sprängning är en så ovanlig
verksamhet för en privatperson att densamma inte bör ingå i försäkringsskyddet.

Tidigare riksdagsbehandling

De i motionen 1975/76:1116 upptagna frågorna om införande av strikt
skadeståndsansvar för arbetsgivare och omvänd bevisbörda har prövats av
riksdagen flera gånger tidigare, senast år 1975 (LU 1972:10, LU 1973:24
och LU 1975:16).

Vad först gäller frågan om införande av strikt skadeståndsansvar för alla
arbetsgivare erinrade utskottet år 1975 om att man just på yrkesskadornas
område övergått från ett ersättningssystem, byggt på strikt ansvar för arbetsgivare,
till ett av arbetsgivarna bekostat försäkringssystem, som successivt
byggts ut och förstärkts. Det borde enligt utskottets mening i detta
sammanhang understrykas att skyldigheten att betala premier till yrkesskadeförsäkringen
är ett sätt på vilket arbetsgivarna lämnar ersättningar för
olycksfall i arbete. Därjämte lämnade arbetsgivarna betydande bidrag till
den allmänna sjukförsäkringen och erlade avgifterna för allmän tilläggspension,
vilken bl. a. inkluderar s. k. förtidspension till den som blivit varaktig
arbetsoförmögen, t. ex. genom olycksfall i arbete. Utskottet ville vidare
framhålla att det skulle vara onödigt dyrbart och innebära slöseri med tillgängliga
resurser att för reglering av ersättning för olycksfall i arbetet ha
två system, ett skadeståndsrättsligt byggt på strikt ansvar och ett system
byggt på yrkesskadeförsäkringen. Utskottet påpekade i sammanhanget att
den senare lagen täcker också vissa yrkessjukdomar, vilka ej kan rubriceras
som olycksfall och som således ej skulle kunna ersättas, om man enbart
hade att lita till skadeståndsregler för att lösa ersättningsfrågan.

Utskottet fortsatte:

Uppenbarligen är det i motionen aktualiserade problemet om den fortsatta
utbyggnaden av det ekonomiska olycksfallsskyddet vid yrkesskadefall en

LU 1976/77:3

viktig social fråga, som tillmäts hög prioritet av arbetsmarknadens parter.
När det gäller att ta ställning till vilka metoder man bör välja för att lösa
detta problem vill utskottet till en början erinra om att yrkesskadeförsäkringen
f. n. är föremål för översyn av yrkesskadeförsäkringskommittén. Utskottet
vill vidare hänvisa till att i samband med skadeståndslagens tillkomst
år 1972 framhölls det från statsmakternas sida att i den mån föreliggande
önskemål om förbättringar av det ekonomiska olycksfallsskyddet inte kunde
tillgodoses genom en fortsatt utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen borde
behoven täckas genom att arbetsmarknadsparterna gemensamt inrättar kollektiva
försäkringssystem till arbetstagarnas förmån. Sådana gruppförsäkringsanordningar
kan i fråga om grunderna för beräkning av ersättningarna
delvis anpassas till vad som gäller inom skadeståndsrätten, och arbetstagarna
kan därigenom beredas ett skydd som är i stort sett likvärdigt med det
skydd som regler om strikt skadeståndsansvar skulle ge. Vidare kan skaderegleringen
göras avsevärt billigare och snabbare än i ett skadeståndsrättsligt
system genom att vissa ersättningar, bl. a. för sveda och värk o. d.,
särskilt i mindre komplicerade fall, fastställs att utgå enligt på förhand bestämda
schabloner. Slutligen bör också erinras om de möjligheter till en
differentiering av ersättningsnivån efter skiftande behov och resurser som
försäkringsanordningarav detta slag inrymmer och sorn saknar motsvarighet
i ett skadeståndsrättsligt system.

Efter en redogörelse för vissa försäkringssystem anförde utskottet vidare:

Den kraftiga expansion av olika kollektiva försäkringssystem, som ägt
rum på arbetsmarknaden under senare år, bekräftar enligt utskottets mening
det riktiga i den målsättning för det fortsatta reformarbetet på yrkesskadeområdet,
som statsmakterna gav uttryck för i samband med antagandet
av skadeståndslagen. Enligt utskottets uppfattning bör önskemålen om förbättringar
av det ekonomiska skyddet vid yrkesskadefall även i fortsättningen
tillgodoses genom en successiv utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen
och av kompletterande ersättningsanordningar i form av kollektiva försäkringar.
Ett bifall till motionärernas förslag om införande av strikt skadeståndsansvar
för arbetsgivarna skulle emellertid rycka undan grunden för
de redan existerande kollektivavtalsreglerade försäkringarna och skulle även
omöjliggöra en önskvärd ytterligare expansion av sådana ersättningssystem.
Utskottet avstyrker därför bifall till förevarande motionsyrkande.

Vad slutligen gäller förslaget om omvänd bevisbörda bör det framhållas
att man därigenom i realiteten uppnår samma skadeståndsansvar som o:n
ett strikt skadeståndsansvar gällde. De invändningar som kan riktas mot
ett strikt ansvar äger följaktligen giltighet också beträffande ett ansvar med
omvänd bevisbörda (s. k. presumtionsansvar). Beträffande de nuvarande bevisnormerna
vill utskottet dock fästa uppmärksamheten på att vållandet
i själva verket är sammansatt av så många olika faktorer, att det är svårt
att tala om någon enhetlig bevisbörda rörande dem. Det ankommer i praxis
säkerligen på den skadelidande att visa att någon felaktighet ligger den
till last som påstås vara oaktsam, men beträffande tänkbara ursäkter torde
bevisbördan snarare åvila den som gör gällande att de varit för handen
i det särskilda fallet. I den praktiska rättstillämpningen uppkommer i sådana
fall ofta ett slags exculperingssituation för svaranden. Man kan också peka
på att de rättstillämpande organen ibland godtar att endast stor sannolikhet
kan påvisas beträffande orsakssambandet mellan skadan och den händelse
som påstås vara ansvarsgrundande.

LU 1976/77:3

För att ge en mera rättvisande bild av de nuvarande reglerna om bevisbördans
placering vill utskottet också peka på att talan om skadestånd
enligt skadeståndslagen kan grundas på anonyma fei - skadevållaren kan
inte utpekas - eller kumulerade fel - flera mindre fel som inte vart för
sig uppfyller kravet påculpa. Med hänsyn härtill har genom skadeståndslagen
uppkommit ett i förhållande till äldre rätt gynnsammare bevisläge för den
skadelidande. Den skadelidandes bevisskyldighet bör vidare sättas i relation
till den skadeståndsgrundande handlingsföreskrift som återfinns i 7 § första
stycket arbetarskyddslagen (1949:1) och som ålägger arbetsgivare att ”iakttaga
allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under
vilka arbetet bedrives, samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar
för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom
sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av
olycksfall däri”.

Utskottet vill dock avslutningsvis erinra om den debatt som under senare
tid förekommit beträffande svårigheterna att få vissa sjukdomstillstånd att
bli klassificerade som yrkesjukdomar enligt yrkesskadeförsäkringen. Svårigheterna
har i dessa fall berott på den osäkerhet som från vetenskaplig
synpunkt förelegat i fråga om eventuella sjukdomsalstrande egenskaper hos
vissa kemiska ämnen. Detta har i sin tur medfört problem angående orsakssamband
och orsakskonkurrens. Såsom tidigare nämnts är yrkesskadeförsäkringen
f. n. föremål för översyn av yrkesskadeförsäkringskommittén.
Självfallet kan resultatet av kommitténs ställningstaganden till frågeställningar
av detta slag komma att få återverkningar även på de allmänna
skadeståndsrättsliga bevisbördereglerna, åtminstone inom yrkesskadeområdet.
F. n. finns det emellertid enligt utskottets mening ej anledning att
frångå den ståndpunkt som riksdagen tidigare intagit med avseende på motionsyrkanden
angående omvänd bevisbörda.

Utredningsarbete

Den år 1966 tillkallade skadeståndskommittén slutförde år 1975 sitt uppdrag
genom avlämnande av delbetänkandet (SOU 1975:103) Skadestånd VI.
Försäkringsgivares regressrätt m. m. I betänkandet behandlas bl. a. frågan
om obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare. Kommittén framhåller
härvid att den sedan skadeståndslagens tillkomst fortlöpande följt utvecklingen
på försäkringsområdet. Under denna tid har enligt kommittén särskilt
utvecklingen inom trygghetsförsäkringen gått mycket snabbt. Det övervägande
antalet arbetstagare är numera skyddade genom trygghetsförsäkring
och saknar därför behov av ett skydd genom obligatorisk ansvarsförsäkring.
Visserligen beräknar kommittén att alltjämt mellan 5 000 och 7 000 företag
saknar trygghetsförsäkring, men flertalet av dem lär vara ansvarsförsäkrade.
De som saknar både trygghets- och ansvarsförsäkring torde, framhålls det
vidare, i regel vara småföretagare med inga eller bara några få anställda.

Den oväntat snabba utvecklingen av trygghetsförsäkringen har medfört
att några särskilda utredningsåtgärder rörande behovet av obligatorisk ansvarsförsäkring
inte tett sig angelägna. Kommittén har funnit det betydelsefullt
i sammanhanget att se vilka förbättringar som kan åstadkommas

LU 1976/77:3

inom yrkesskadeförsäkringen. Enligt kommitténs mening kan man knappast
bedöma behovet av en obligatorisk ansvarsförsäkring, som skulle främst
sikta till att tillgodose de anställdas trygghet, innan statsmakterna har tagit
ställning till yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag.

Enligt kommitténs uppfattning framstår det som föga sannolikt att något
behov av en obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare i allmänhet föreligger
för närvarande, och än mindre torde något sådant behov vara för
handen sedan de avsedda ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagstiftningen
trätt i kraft. Arbetstagarnas skydd får numera anses i stort sett tillfredsställande.
Den omfattande administrativa apparat som ett obligatoriskt försäkringssystem
skulle medföra innebär nackdelar, vilka knappast vägs upp
av de begränsade fördelar som systemet kan väntas få.

Av nu anförda skäl har kommittén inte ansett anledning föreligga att
företa någon närmare undersökning av frågan.

Betänkandet är efter remissbehandling föremål för regeringens överväganden.
Yrkesskadeförsäkringskommitténs arbete har numera slutförts och
resulterat i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring.

Av betydelse för frågan om arbetsgivares ansvar för olycksfall i arbetet
är också de åtgärder som under senare år vidtagits av statsmakterna för
att förbättra arbetarskyddet.

Arbetsmiljöutredningen, som tillsattes 1970 för att verkställa en översyn
av arbetarskyddslagstiftningen, avgav år 1972 ett delbetänkande (SOU
1972:86) Bättre arbetsmiljö med förslag om bl. a. det offentliga arbetarskyddets
organisation. Förslaget ledde till en kraftig utbyggnad av arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens resurser. Under åren 197 f-1976 har dessa
myndigheters resurser ytterligare förstärkts. Arbetsmiljöutredningen avgav
i år sitt slutbetänkande (SOU 1976:1) Arbetsmiljölag med förslag till en
ramlagstiftning om de grundläggande krav som skall kunna ställas på förhållandena
i arbetslivet i syfte att skydda mot hälsofaror och olycksrisker.
Den nya lagen kommer att ställa anspråk på betydligt ökade resurser för
arbetarskyddsmyndigheterna, och utredningen uttalar sig för en fortsatt utbyggnad
av resurserna. Betänkandet är efter remissbehandling föremål för
regeringens överväganden. Som en följd av utredningens förslag har arbetarskyddsstyrelsen
i sin budgetframställning för nästa budgetår begärt bl. a.
en förstärkning av styrelsen och yrkesinspektionen med totalt 221 nya tjänster.

Också de förslag som framlagts av yrkesskadestatistikkommittén i betänkandet
(SOU 1976:17) Skador i arbetet utgör ett bidrag till insatserna
för att förbättra arbetsmiljön. Förslagen syftar till att åstadkomma en arbetarskyddsanpassad
yrkesskadestatistik som kan användas som underlag
i det förebyggande arbetet inom arbetarskyddet.

Miljöskyddslagen är f. n. föremål för översyn av särskilda sakkunniga som
tillkallats i år. Enligt direktiven skall utredningen bl. a. överväga vilka för -

LU 1976/77:3

ändringar som behöver göras för att förbättra samhällets möjligheter att
ingripa mot och kontrollera miljöfarlig verksamhet samt undersöka vissa
problem såvitt gäller samordningen mellan miljöskyddslagen och viss annan
lagstiftning.

Remissyttranden över motionen 1975/76:1109

Yttranden över motionen 1975/76:1109 har inhämtats från rikspolisstyrelsen
och statens industriverk, vilket bifogat ett yttrande från sprängämnesinspektionen.
På utskottets begäran har Svenska kommunförbundets styrelse,
Försäkringsbranschens service AB, som överlämnat till Svenska försäkringsbolags
riksförbund att avge yttrande i ärendet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska vägoch
vattenbyggarnas arbetsgivareförbund. Svenska byggnadsarbetareförbundet,
LO och Sveriges fastighetsägareförbund inkommit med yttranden över
motionen.

Motionsyrkandet tillstyrks eller lämnas utan erinran av rikspolisstyrelsen,
industriverket, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund.
Svenska kommunförbundet vill inte motsätta sig motionsförslaget
om frågan visar sig ha en högre angelägenhetsgrad än vad
förbundet förutsätter. Svenska byggnadsentreprenörföreningen - med instämmande
av Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och
vattenbyggares arbetsgivareförbund - anser att en utredning på området
i första hand bör avse skadefrekvensen vid sprängningsarbeten och huruvida
ersättningsberättigade drabbas, därför att den ansvarige saknar ekonomiska
möjligheter att fullgöra sin ersättningsskyldighet. Svenska byggnadsarbetareförbundet
avstyrker motionsförslaget, och LO avstår från yttrande med
hänvisning till vad Byggnadsarbetareförbundet anför.

Rikspolisstyrelsen framhåller att sprängning med visst fog kan anses böra
jämställas med s. k. farlig verksamhet. Sprängningsarbeten kan enligt styrelsen
utföras av enskilda personer, som måhända ej anser det erforderligt
att för enstaka tillfällen teckna ansvarsförsäkring. Styrelsen har därför ingen
erinran mot att frågan om obligatorisk försäkring närmare utreds. Vid en
sådan utredning, fortsätter styrelsen, måste beaktas, om polisen anses böra
utföra kontroll att försäkring finns, att alla sprängningsarbeten ej kommer
till polisens kännedom samt att polisens kontroll av att en eventuell försäkring
är gällande med nuvarande rutiner endast kan ske i samband med
att tillstånd till sprängning prövas och således inte under arbetets gång.

Sprängämnesinspektionen påpekar att det inte åligger sprängämnesinspektionen
att övervaka sprängningsarbete. Inspektionen får dock ofta telefonsamtal
från allmänheten och handels- eller industriföretag i ärendet. Sprängningar
har då utförts eller skall utföras i grannskapet, och man vill veta
vilka möjligheter det finns att få ersättning för skador, som sprängningen
kan orsaka eller redan orsakat vederbörandes egendom. Inspektionen uppger
att man i många fall försökt få ersättning från sprängningsföretaget, som

LU 1976/77:3

visat sig ha små eller inga tillgångar och sakna försäkring. Enligt sprängämnesinspektionens
erfarenhet borde försäkringsplikt finnas för entreprenör
som utför sprängningsarbete.

Kommunförbundets styrelse framhåller att ett försäkringsobligatorium av
åsyftat slag medför med nödvändighet en utökad offentlig administration.
En förutsättning för införandet anser förbundet därför vara, att fall där skadelidande
av olika skäl ej erhåller ersättning för skador förorsakade av sprängningsarbeten
förekommer i sådan omfattning eller på annat sätt är av sådan
betydelse att förhållandena framstår som otillfredsställande. Såvitt styrelsen
har sig bekant är så ej fallet. Styrelsen vill emellertid ej motsätta sig motionen,
om frågan visar sig ha en högre angelägenhetsgrad än vad styrelsen med
sin kännedom förutsätter.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att nuvarande förhållanden inte
är helt tillfredsställande. Vid de större sprängningsarbeten som nu är i fråga
hör det enligt förbundet visserligen till ovanligheten att sprängningsentreprenören
saknar en ansvarsförsäkring. Men problemet är inte löst även om
man ser till att sådan försäkring alltid finns. På försäkringen kan ersättas
endast sådan skada för vilken sprängaren är juridiskt ansvarig. För försäkringen
gäller vidare i allmänhet vissa säkerhetsbestämmelser. Följer inte
sprängaren dessa föreskrifter, medför detta att ersättningen från försäkringsbolaget
inskränkes eller t. o. m. bortfaller. Problemen kan svårligen lösas
med endast sprängarnas ansvarsförsäkring i sikte.

Förbundet anser därför att en utredning även bör uppmärksamma byggherrens
roll i sammanhanget. Försäkringsmöjligheter erbjuder sig här som
- om det tillses att de utnyttjas - synes kunna innebära en god lösning
av de problem motionen aktualiserat.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen framhåller - med instämmande av
Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggares
arbetsgivareförbund - att skadefrekvensen vid större sprängningsarbeten är
okänd. Likaså är okänt i vilken omfattning ersättningsberättigad skadelidande
blir ekonomiskt drabbad beroende på att den ansvarige saknar ekonomiska
förutsättningar att ersätta den skadelidande.

Enligt byggnadsentreprenörföreningen torde skador på grund av markvibrationer,
som sprängning framkallar, vara vanligast. En annan skadetyp
är skada på grund av kringflygande sprängsten, s. k. stensprut. På senare
tid har särskild uppmärksamhet riktats mot grundvattensänkningar och skador
på grund därav. Även vid sådana skador kan sprängning, exempelvis
vid tunnelarbeten, vara den yttersta orsaken.

Föreningens uppfattning är att seriöst verkande sprängningsfirmor torde
ha försäkring för i princip sitt lagliga skadeståndsansvar. Då ansvarsbedömningen
vid sprängskador är synnerligen komplicerad, utgör förekomsten
av försäkring ingen garanti för att den skadelidande hålls skadeslös. Detta
kan enligt föreningen bero på att sprängaren inte anses skadeståndsansvarig.
Men även om sprängaren är skyldig att utge skadestånd, gäller försäkringen

LU 1976/77:3

med sitt särskilda innehåll, vilket inte behöver överensstämma med sprängarens
ansvar.

Över huvud taget förefaller det föreningen tveksamt om försäkringsskyldighet
bör åläggas sprängaren. Enligt gällande rätt är det i första hand byggherren
- den för vars räkning arbetena utförs - som är lagligen ansvarig.
En eventuell försäkringsplikt borde därför, fortsätter föreningen, snarare läggas
på byggherren. Härvid bör beaktas att stat och kommun, som tillhör
de största byggherrarna, ofta är självförsäkrare och förmodligen föga intresserade
av en försäkringsplikt.

Under åberopande av det anförda föreslår föreningen att man till en början
utreder skadefrekvensen vid sprängningsarbeten och huruvida ersättningsberättigade
blir drabbade därför att den ansvarige saknar ekonomiska möjligheter
att fullgöra sin ersättningsskyldighet. Först sedan dessa frågor utretts
kan det finnas underlag för ställningstagande till den fråga motionären aktualiserat.

Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att när det gäller större sprängningsarbeten
nuvarande ordning synes vara till fyllest och ifrågasätter därför
om försäkringsskydd bör prövas som villkor för tillstånd att utföra sprängningsarbeten.
Enligt förbundet torde byggherren i de flesta fall vara solvent,
och det måste ligga i dennes intresse att vara noggrann vid valet av entreprenör
och bl. a. se till att denne har försäkring som i vart fall gör det
möjligt för byggherren att av entreprenören återkräva vad byggherren tvingats
betala på grund av entreprenörens vållande. Förbundet finner ej sådana
skäl föreligga som talar för obligatorisk försäkringsplikt just inom detta område.

Utskottet

Inom svensk skadeståndsrätt har sedan länge gällt som huvudregel att
skadeståndsansvar inträder först när någon uppsåtligen eller av vårdslöshet
orsakar skada. Denna regel, som brukar kallas culparegeln, har lagfästs i
skadeståndslagen. Lagen är i första hand tillämplig i utomobligatoriska (icke
kontraktsrättsliga) förhållanden. Vid sidan av skadeståndslagen finns det
särskilda skadeståndsregler för utomobligatoriska förhållanden i åtskilliga
speciallagar, vilka inom sina tillämpningsområden har företräde framför skadeståndslagen.
Härutöver har i domstolarna utbildats en praxis som innebär
ett skärpt skadeståndsansvar i speciella situationer. De särskilda reglerna
om skadeståndsansvar i utomobligatoriska förhållanden har sin grund i att
man på vissa områden, där skaderiskerna är särskilt stora, inte kunnat upprätthålla
culparegeln av hänsyn till den skadelidande. I stället har ett objektivt,
strikt ansvar kommit att tillämpas, dvs. ansvar för annans vållande
eller ansvar oberoende av om vållande ligger någon till last. I det senare
fallet brukar ansvaret betecknas som rent objektivt eller rent strikt ansvar.
Det rent objektiva ansvaret är ibland förknippat med en lagreglerad skyldighet
att ha ansvarsförsäkring.

LU 1976/77:3

En annan metod att lösa ersättningsproblemen vid olika typer av farlig
verksamhet har under senare år kommit till användning nämligen att infora
ett från skadeståndsrätten fristående försäkringssystem, som verkar direkt
till förmån förden skadelidande. Ersättningsreglerna i trafikskadelagen utgör
exempel på ett sådant försäkringssystem. Ett annat exempel är trygghetsförsäkringen
som tillkommit efter en överenskommelse mellan SAF, LO
och PTK. Överenskommelsen har antagits som kollektivavtal av de till
organisationerna anslutna förbunden. Liknande försäkringar gäller för anställda
i staten och kommunerna. Avtal om sådana försäkringar har också
träffats för andra anställda. Från försäkringen utgår ersättning vid olycksfall
i arbetet oavsett vem som är vållande.

I de båda motioner, som behandlas i detta betänkande, tas upp frågor
om införande av bl. a. rent objektivt ansvar och obligatorisk ansvarsförsäkring
i fråga om arbetsgivares skadeståndsansvar gentemot anställda samt
om ansvarsförsäkring vid sprängningsarbeten.

Ansvarsförsäkring vid sprängningsarbeten

1 motionen 1975/76:1109 yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära
utredning om och förslag till lagstiftning som innebär att tillfredsställande
försäkringsinnehav skall gälla som villkor för tillstånd att utföra sprängningsarbeten.

Som motionären påpekar innebär sprängningsarbeten ofta en viss risk
för person- och sakskador i omgivningen. Liksom beträffande andra typer
av farlig verksamhet har särskilda skadeståndsrättsliga regler införts som
ger den skadelidande en förmånligare ställning än vad som följer av skadeståndslagen.
På s. 5-8 i detta betänkande lämnas en redogörelse för de
bestämmelser och den domstolspraxis som är av betydelse när det gäller
fastighetsägares, byggherres och entreprenörs ansvar för skador på grund
av sprängningsarbeten. Skadeståndsansvaret kan täckas genom olika typer
av frivillig ansvarsförsäkring.

Enligt utskottets mening ger skadeståndsreglerna i och för sig ett i stort
sett tillfredsställande skydd för den som lider skada på grund av sprängningsarbeten.
Någon skärpning av reglerna synes därför inte påkallad. Utskottet
vill emellertid peka på att nuvarande ordning i vissa andra avseenden
framstår som mindre tillfredsställande. I avsaknad av vägledande rättspraxis
är rättsläget på området oklart. Detta gäller bl. a. gränsdragningen mellan
å ena sidan tillämpningsområdet för fastighetsägarens eller byggherrens skadeståndsansvar
enligt miljöskyddslagen och jordabalken och å andra sidan
tillämpningsområdet för sprängningsentreprenörens ansvar enligt domstolspraxis.
En bestämd nackdel är vidare att olika regler kan bli tillämpliga
på olika skador från ett och samma sprängningsarbete. I vissa fall kan exempelvis
fastighetsägaren eller byggherren ha ett rent objektivt ansvar, medan
han i andra fall endast svarar för culpa.

LU 1976/77:3

Vad härefter gäller försäkringsförhållandena vid sprängningsarbeten bör
enligt utskottets mening beaktas att enligt flera av de remissyttranden som
inhämtats över motionen det torde höra till ovanlighetema att entreprenörer
som utför större sprängningsarbeten saknar ansvarsförsäkring. Utskottet vill
också erinra om vad bl. a. Svenska kommunförbundet och Svenska byggnadsentreprenörföreningen
framhållit, nämligen att närmare kännedom saknas
om i vilken omfattning skadelidande blir utan ersättning på grund
av att den skadeståndsskyldige av olika skäl inte kan utge ersättning. Samtidigt
har emellertid sprängämnesinspektionen uppgivit att fall förekommit,
där den skadelidande blivit utan ersättning på grund av att den för sprängningen
ansvarige inte haft erforderliga tillgångar och saknat försäkring. I
anslutning härtill vill utskottet framhålla att-som påpekats av bl. a. Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Svenska byggnadsentreprenörföreningen
- den omständigheten att den som utför sprängningen har ansvarsförsäkring
inte innebär någon garanti för att den skadelidande får full gottgörelse. Sålunda
täcker försäkringen endast skador för vilka sprängaren är ansvarig,
vilket kan leda till att ersättning från försäkringen inte utgår i fall då sprängningen
utförts av annan än fastighetsägaren/byggherren och den sistnämnde
bär skadeståndsansvaret. Utskottet vill också erinra om att särskilda avtalsvillkor
i allmänhet gäller för sprängningsförsäkringar. Om sprängaren
åsidosätter dessa villkor kan detta medföra att full ersättning från försäkringen
inte utgår eller att skadorna över huvud taget inte ersätts.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen, att frågan om skadeståndsansvar
och försäkringsinnehav vid sprängningsarbeten bör i lämpligt
sammanhang bli föremål för en utredning. Det bör ankomma på regeringen
att meddela närmare direktiv för utredningsarbetet. Vad utskottet anfört
med anledning av motionen bör ges regeringen till känna.

Arbetsgivares skadeståndsansvar, m. m.

I motionen 1975/76:1116 framhålls att nuvarande ordning när det gäller
ersättning för yrkesskada är bristfällig i två hänseenden, nämligen att bevisbördan
för att yrkesskada föreligger lagts på arbetstagaren och att den
s. k. trygghetsförsäkringen inte är obligatorisk. Motionärerna yrkar att bevisbördan
läggs på arbetsgivarna (omvänd bevisbörda), att rent objektivt
ansvar införs och att ansvarsförsäkring blir obligatorisk. Om inte dessa ändringar
vidtas, bör enligt motionärerna trygghetsförsäkringen göras obligatorisk.

Vid sidan av den allmänna culparegeln gäller enligt skadeståndslagen
att arbetsgivare även utan eget vållande skall ersätta person- eller sakskada
som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel eller försummelse
i tjänsten. Principalansvaret tillämpas oavsett om skadevållaren intar en
överordnad eller mera underordnad befattning och omfattar skador som
drabbar utomstående personer eller arbetsgivarens egna anställda.

LU 1976/77:3

Utskottet har flera gånger tidigare, senast år 1975, prövat motionsyrkanden
om införande av rent objektivt ansvar för arbetsgivare och av omvänd bevisbörda.
På närmare anförda skäl (se s. 12-14) har utskottet avstyrkt bifall till yrkandena.
De invändningar som därvid riktats mot förslagen äger enligt utskottets
mening alltjämt giltighet. Utskottet vidhåller sålunda sin tidigare
uppfattning, att önskemålen om förbättringar av det ekonomiska skyddet
vid yrkesskadefall även i fortsättningen bör tillgodoses genom en successiv
utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen och av kompletterande ersättningsanordningar
i form av kollektiva försäkringar. I anslutning härtill vill utskottet
erinra om den reform av yrkesskadeförsäkringen som genomförts
i år. Den nya lagen om arbetsskadeförsäkring ger i princip rätt till full ersättning
för inkomstbortfall till den som drabbas av arbetsskada. En annan
nyhet är att alla skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall
eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskador. Härigenom
har de svårigheter som tidigare funnits att få vissa sjukdomstillstånd
klassificerade som yrkessjukdomarenligt yrkesskadeförsäkringen undanröjts.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionen i förevarande delar.

Vad härefter gäller frågan om införande av obligatorisk ansvarsförsäkring
för arbetsgivare vill utskottet framhålla att detta spörsmål behandlats i skadeståndskommitténs
slutbetänkande, som avlämnats 1975. Enligt kommittén
är numera det övervägande antalet arbetstagare skyddade genom trygghetsförsäkring
och saknar därför behov av ett skydd genom obligatorisk
ansvarsförsäkring. Visserligen beräknar kommittén att alltjämt mellan 5 000
och 7 000 företag saknar trygghetsförsäkring men flertalet av dem lär enligt
kommittén vara ansvarsförsäkrade. De som saknar både trygghets- och ansvarsförsäkring
torde, framhålls det vidare, i regel vara småföretagare med
inga eller bara några få anställda. Enligt kommitténs uppfattning framstår
det som föga sannolikt att något behov av en obligatorisk ansvarsförsäkring
för arbetsgivare i allmänhet föreligger för närvarande och än mindre torde
något sådant behov vara för handen, sedan de avsedda ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagstiftningen
trätt i kraft. Arbetstagarnas skydd får numera
anses i stort sett tillfredsställande. Den omfattande administrativa
apparat som ett obligatoriskt försäkringssystem skulle medföra innebär nackdelar,
vilka knappast vägs upp av de begränsade fördelar som systemet
kan väntas få.

Av nu anförda skäl har kommittén inte ansett anledning föreligga att
företa någon närmare undersökning av frågan.

Kommitténs betänkande har remissbehandlats och är f. n. föremål för
regeringens överväganden. I avvaktan på regeringens ställningstagande bör
motionsförslaget i denna del inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida. Utskottet anser inte heller att yrkandet om en lagstadgad trygghetsförsäkring
bör föranleda någon åtgärd.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
1975/76:1116.

LU 1976/77:3

Utskottet hemställer

1. beträffande ansvarsförsäkring vid sprängningsarbeten att riksdagen
med anledning av motionen 1975/76:1109 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört angående utredning av ansvarsoch
försäkringsförhållanden vid sådana arbeten,

2. beträffande arbetsgivares skadeståndsansvar m. m. att riksdagen
avslår motionen 1975/76:1116.

Stockholm den 9 november 1976

På lagutskottets vägnar

IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Andersson i Södertälje (s), Olsson i Timrå
(s), Börjesson i Falköping (c), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Ekinge (fp),
Andersson i Gamleby (s)*, Olsson i Sundsvall (c), Gillström (s), fru Lindquist
(m), herrar Konradsson (s), Andréasson (s), fru Karlsson (c), herr Ollén
(m) och fru Håkansson (fp)*.

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 52318 Stockholm 1976