Med anledning av motioner om vissa handikappfrågor (Betänkande 1975/76:SoU10 Socialutskottet)

SoU 1975/76:10

Socialutskottets betänkande
1975/76:10

med anledning av motioner om vissa handikappfrågor
Motionsyrkandena

I motionen 1975:494 av herr Rask m. fl. (s, c) hemställs

att riksdagen i skrivelse till regeringen begär att åtgärder vidtas i syfte
att skolmyndigheter och andra institutioner uppmärksammar de speciella
hänsynstaganden som förekomsten av färgblindhet påkallar.

I motionen 1975:777 av herr Mellqvist (s) hemställs

1. att de s. k. förskolorna för hörselskadade i fortsättningen officiellt skall
benämnas förskolor för döva och hörselskadade,

2. att i allt officiellt språkbruk personer som är beroende av teckenspråk
skall benämnas döva.

Vad som anförs i motionen 1975:777 åberopas i motionen 1975:814, vari
bl. a. begärs att de s. k. specialskolorna för hörselskadade skall byta namn
och i fortsättningen benämnas specialskolor för döva. Denna motion har
hänvisats till utbildningsutskottet.

I motionen 1975:1260 av fru Ingvar-Svensson (c) och herr Gernandt (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller

1. att anvisningskort för identifiering, omhändertagande och första hjälp
till vissa sjuka och handikappade standardiseras och görs lätt igenkännbara,

2. att kortens utseende och användning bekantgörs hos allmänheten
genom skolor, apotek och massmedia.

I motionen 1975:1284 av herr Ringaby m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begära» handikapputredningen får i uppdrag
att skyndsamt framlägga förslag till förbättring av de handikappades
ställning i utbildnings-, bostads-, arbetsmarknads- och kommunikationshänseende
i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begära» handikapputredningen får i uppdrag
att utarbeta förslag till statsbidrags- och byggnadsnormer som kan bidra
till att yttre och inre miljöer - särskilt i offentliga institutioner - görs mer
handikappvänliga.

I motionen 1975:1292 av fru Swartz (fp) och herr Strömberg i Botkyrka
(fp) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära utredning
om bättre åtgärder för barn med lindrig hjärnskada i enlighet med vad
som anförts i motionen.

1 Riksdagen 1975/76. 12 sami Nr 10

SoU 1975/76:10

De handikappades situation
Motionen

I motionen 1975:1284 av herr Ringaby m. fl. (m) påpekas bl. a. att oaktat
de stora insatser av ekonomisk art som görs för de handikappade det måste
konstateras att man i dagens samhälle inte lyckats särskilt väl att tillgodose
kraven på att de handikappade så långt möjligt ges samma levnadsbetingelser
som de icke-handikappade åtnjuter.

Motionärerna framhåller bl. a. att det för många handikappade barn är
viktigt att de bereds tillfälle att gå i skolan tillsammans med andra barn,
som inte är handikappade men att det är minst lika viktigt för de senare
att lära sig inse att handikapp ändå är en "normal" företeelse och ingenting
som man måste rygga för eller skrämmas av. Det som emellertid i dag
gör det svårt att nå fram till en önskvärd integrering är enligt motionärerna
knappast de icke-handikappade barnens reaktioner, utan i högre grad bidrar
olämpliga, illa planerade skolbyggnader och i någon mån färdtjänstproblem.
Ett större problem är det, framhåller motionärerna, att lärarutbildningen
ingalunda förbereder lärarna i önskvärd utsträckning att ta hand om handikappade
adepter, och detta är en svår brist, som måste rättas till, dels
genom utvidgad förberedande utbildning, dels genom fortbildning.

Motionärerna anför att då det gäller bostäder för handikappade har det
inte heller nåtts några resultat av generell betydelse utan ständigt byggs
nya hyresfastigheter, som är klart olämpliga och t. o. m. helt otillgängliga
för rörelsehandikappade. Det framhålls att det emellertid finns möjligheter
att tillgodose t. ex. rullstolsbundnas behov av bostäder om man satsar på
ett nytänkande inom byggnadssektorn och att begåvade och fantasifulla
tekniker har antytt flera lösningar. Vissa sådana lösningar beskrivs i motionen.

I fråga om arbetsmarknaden anför motionärerna bl. a. att den i dag präglas
av segregation med hänsyn till människors fysiska och psykiska förutsättningar.
Motionärerna kritiserar att begreppen arkivarbete och arkivarbetare
finns kvar. Ännu mer kritiska är motionärerna mot de villkor som
arkivarbete erbjuder. Det påpekas att dessa villkor är långt sämre än på
den öppna marknaden och är stötande för den enskilda människan. Motionärerna
anför bl. a. att en naturlig strävan måste vara att i stället kunna
erbjuda människor med handikapp av olika slag förvärvsarbete i den öppna
marknaden när så är möjligt och att de inte kan finna annat än att samhället
måste träda in och stötta näringslivet i syfte att tillgodose de handikappades
intressen. Samtidigt understryker motionärerna att näringslivet även frånsett
detta stöd måste göra betydande insatser med detta syfte. Motionärerna
påpekar bl. a. att en ibland försvårande omständighet på arbetsmarknaden
är de icke-handikappade arbetskamraternas reaktioner och beteende i umgänget
med de handikappade. Det framhålls att detta är ett problem som
skolan måste ta på sig att förebygga, men att en allmän information bör

SoU1975/76:10

givetvis ges, liksom också intern information och utbildning på arbetsplatserna
i syfte att komma till rätta med sådana svårigheter.

I fråga om kommunikationsservice för handikappade framhåller motionärerna
bl. a. att man bör noggrant följa färdtjänstens utveckling i de olika
kommunerna under innevarande år, för att på basis av gjorda erfarenheter
rätta till de skevheter som det nya statsbidraget skulle kunna ge anledning
till. Motionärerna anför härefter att oavsett om kommunerna prioriterar
färdtjänsten aldrig så högt, kommer den inte inom rimlig tid - om ens
någonsin under nuvarande förhållanden - att täcka behovet, varför de vill
förorda att man söker utnyttja enskilda resurser i sammanhanget. Den motorburna
ungdomen borde, påpekas det, till ersatt självkostnad och genom
kommunal clearing med t. ex. kommunal radiokommunikations- och/eller
telefonservice kunna ges tillfälle att erbjuda transportjänster. Motionärerna
påpekar härefter en rad problem för rullstolsbundna handikappade vid utnyttjande
av tåg. Vidare framhålls önskemål från de handikappade om tillgängligheten
till buss-, tunnelbane- och järnvägsstationer och olägenheter
med det tempo m. m. som - såsom det sägs - dessa persontransportgrenar
präglas av.

När det gäller institutioner dit allmänheten har tillträde - såsom teatrar, biografer,
konsertlokaler eller postanstalter och banklokaler - anförs att tillgänglighet
och handräckning saknas liksom utrustning.

Motionärerna påpekar i fråga om gatuväsendet problem med höga trottoarkanter
och anför att sådana statsbidragsbestämmelser borde utarbetas
att de medförde att bidrag till kommunal gatubyggnation inte utgick om
inte dessa problem inom rimlig tid löstes. Vidare påpekas problem för synskadade
med - som det sägs - de ofta förrädiska hinder som blockerar
trottoarer och andra för allmänheten avsedda passager.

Motionärerna anför avslutningsvis följande.

Sammanfattningsvis vill vi hävda att de flesta av alla de problem som
vi i denna motion tangerat ännu inte tycks vara nära sin lösning. Tyvärr
torde samma sak gälla mycket av det vi inte berört, t. ex. de psykiskt handikappade.
Men allt tyder på att hanteringen av dessa frågor i utredningar
och hos myndigheter och förvaltningar inte ger önskvärda resultat inom
rimlig tid. Möjligen skulle det vara befogat med en förstärkning härvidlag.
Somliga har t. o. m. lanserat tanken på ett särskilt departement för handikappfrågor.
Vi vill emellertid inte nu föreslå något sådant. Däremot anser
vi att frågor av den art vi här aktualiserat bör tas upp till prövning i lämpligt
utredningssammanhang skyndsamt och målmedvetet.

Utredningsverksamhet på handikappområdet

Handikapputredningen

Handikapputredningen (S 1966:38) tillkallades år 1965 för att utreda frågan
angående omvårdnaden om handikappade, varmed avsägs ”personer, som

SoU 1975/76:10

av fysiska eller psykiska skäl möter mera betydande svårigheter i sin dagliga
livsföring". Enligt direktiven av år 1965 avsåg utredningsuppdraget frågor
om hjälpmedel, frågor om stöd till anskaffning av motorfordon och om
andra åtgärder för att bryta handikappades isolering, frågor om samordning
av åtgärder för handikappade och om information och rådgivning samt frågor
om utbildning.

Handikapputredningen har under årens lopp avgivit fem betänkanden.
I det följande anges betänkandena samt uppgift om Kungl. Maj:ts och riksdagens
behandling av desamma m. m.

Det första betänkandet, (SOU 1967:53) Kommunerna och den sociala omvårdnaden,
avsåg frågan om samhällets ansvar för den enskildes omvårdnad
och behandlades i prop. 1968:74 och i andra lagutskottets utlåtande 1968:38.

Det andra betänkandet, (SOU 1967:60) Bättre hjälpmedel för handikappade,
avsåg frågor om hjälpmedel och behandlades i prop. 1968:41 och i
statsutskottets utlåtande 1968:88.

Det tredje betänkandet, (SOU 1969:35) Bättre utbildning för handikappade,
omfattade utbildningsfrågor och behandlades i prop. 1970:1, bil. 7,s. 193-197
och i statsutskottets utlåtande 1970:5, s. 25.

Det fjärde betänkandet, (SOU 1970:64) Bättre socialtjänst för handikappade,
avsåg frågor om resor och transporter för handikappade, om samordning,
samverkan och information i handikappfrågor samt om statsbidrag
till handikapporganisationer.

I sistnämnda betänkande lades bl. a. fram förslag om statligt stimulansbidrag
till färdtjänst för handikappade. Kungl. Maj:t beslutade i december
1971 överlämna betänkandet i denna del till den med stöd av ett Kungl.
Maj:ts bemyndigande år 1971 tillkallade kommunalekonomiska utredningen
(Fi 1971:08) för prövning i samband med denna utrednings behandling av
frågor rörande statliga stimulansbidrag. Kommunalekonomiska utredningen
föreslog i betänkandet (SOU 1974:41) Statsbidrag till kommunal färdtjänst,
hemhjälp och familjedaghemsverksamhet att ett nytt statsbidrag till kommunal
färdtjänst för handikappade skulle införas. Kommunalekonomiska
utredningens förslag behandlades i prop. 1974:141 och i socialutskottets betänkande
SoU 1974:41.

I betänkandet framhöll handikapputredningen bl. a. att det kunde finnas
anledning att genom en särskild arbetsgrupp mera samordnat klarlägga behoven
av och möjligheterna till ytterligare anpassning av kommunikationsväsendet
till de handikappades behov. Med anledning härav tillkallades med
stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1973 sakkunniga (K 1973:03)
med uppdrag att utreda vissa frågor rörande det allmänna kommunikationsväsendets
anpassning till de handikappades behov (HAKO-utredningen).
Denna utredning har - som närmare redovisas i det följande - nyligen
avgivit ett betänkande.

Förslagen i betänkandet Bättre socialtjänst för handikappade om samordning,
samverkan och information i handikappfrågor avsåg bl. a. förslag

SoU 1975/76:10

om inrättande i varje kommun av ett kommunalt handikappråd och i varje
län av ett länets handikappråd samt viss ombildning av statens handikappråd.
Dessa förslag ledde till att Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
i skrivelser våren 1971 rekommenderade primärkommunerna och
landstingskommunerna att bilda kommunala handikappråd respektive
länshandikappråd. Vidare fattade Kungl. Maj:t i juni 1971 beslut om organisationen
m. m. av statens handikappråd.

Handikapputredningens förslag i förenämnda betänkande i vad avser statsbidrag
till handikapporganisationer anmäldes i prop. 1972:1 bil. 7 s. 189-192
och behandlades av socialutskottet i betänkandet SoU 1972:5 s. 38-40.

År 1970 uppdrog Kungl. Maj:t åt handikapputredningen att i samråd med
bostadsstyrelsen utreda frågan om en vidgning av tillämpningsområdet för
invalidbostadsbidrag till att omfatta andra handikappade personer än som
angavs i då gällande bidragsbestämmelser. Handikapputredningen framlade
sina förslag i anledning av detta uppdrag år 1972 i sitt femte betänkande
(SOU 1972:30) Bostadsanpassningsbidrag. Handikapputredningens förslag
anmäldes i prop. 1973:1, bil. 13, s. 162-175 och behandlades av civilutskottet
i betänkandet CU 1973:19.

Sedan socialutskottet i det av riksdagen i denna del godkända betänkandet
SoU 1973:12 uttalat att utredningsarbete om ekonomiska och andra åtgärder
till stöd för flerhandikappade borde komma till stånd har Kungl. Maj:t i
maj 1973 överlämnat betänkandet i denna del till handikapputredningen
för att prövas vid fullgörandet av handikapputredningens uppdrag.

I april 1974 avgav handikapputredningen skriften Hinder för kultur, en
berättelse från konferenser med handikappade, vilka ordnats av utredningen
tillsammans med handikapporganisationerna och Arbetarnas bildningsförbund
(ABF). Utredningen överlämnade vidare i juli 1974 till chefen för
utbildningsdepartementet en promemoria med förslag angående De blindas
förenings bibliotek. Handikapputredningen avser att i ett betänkande innevarande
budgetår redovisa förslag i vissa kulturfrågor.

Sedan socialutskottet vidare i det av riksdagen i denna del godkända
betänkandet SoU 1974:33 uttalat att frågorna om befogenhet att besluta
om särskoleelev skall bo i elevhem samt tillsyn över elevhem m. m. borde
utredas, har Kungl. Maj:t genom beslut i november 1974 överlämnat även
dessa frågor till handikapputredningen för att prövas vid fullgörandet av
utredningens uppdrag.

A netra utredningar med handikappanknytning

Inom statens handikappråd har i februari i år upprättats en förteckning
över statliga utredningar med handikappanknytning, vilka pågår under år
1975. De i förteckningen upptagna utredningarna - av vilka vissa numera
slutfört sina uppdrag - anges nedan i den ordning de upptagits i den till
skrivelsen 1975:4 fogade kommittéberättelsen 1975.

SoU 1975/76:10

J ustitiedepartementet

Nordiska upphovsrättskommittén (Ju 1970:62)

1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande
Delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan män och kvinnor

Socialdepartementet

Handikapputredningen (S 1966:38)

Socialutredningen (S 1969:29)

1968 års barnstugeutredning (S 1969:31)

Samarbetskommittén (S 1970:31) för social forskning
Hjälpmedelsgruppen (S 1970:33)

Pensionsålderskommittén (S 1970:40)

Yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01)

Socialpolitiska bidragsutredningen (S 1972:02)

Barnomsorgsgruppen (S 1973:07)

Barnmiljöutredningen (S 1973:08)

Familjestödsutredningen (S 1974:01)

Medicinalansvarskommittén (S 1974:02)

Utredningen (S 1974:03) angående översyn av besvärsorganisationen inom
socialförsäkringen m. m.

Delegationen (S 1974:05) för social forskning
Pensionärsundersökningen (S 1974:06)

Utredningen (S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan

Kommunikationsdepartementet
Trafikbullerutredningen (K 1970:33)

Kommittén (K 1971:01) för utredning om kollektivtrafik i tätorter
Trafikpolitiska utredningen (K 1972:07)

Sakkunniga (K 1973:03) med uppdrag att utreda vissa frågor rörande det
allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de handikappades behov
(HAKO-utredningen)

Finansdepartementet
Kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08)

Sakkunnig (Fi 1974:05) med uppdrag att utreda frågan om den statliga
personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation.

Utbildningsdepartementet

Kommittén (U 1969:51) för studiestöd åt vuxna (SVUX)
Kommittén(U 1970:56) för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) Utredningen

(U 1970:63) om skolans inre arbete (SIA)

Utredningen (U 1971:13) angående den fortsatta verksamheten med radio
och television inom utbildningsväsendet.

SoU1975/76:10

Studiereseutredningen (U 1972:03)

Utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna (SSK)
Folkhögskoleutredningen (U 1972:08)

1974 års skolhälsovårdsutredning (U 1974:01)

1974 års lärarutbildningsutredning (U 1974:04)

Radioutredningen (U 1974:08)

Arbetsmarknadsdepartementet
Expertgruppen (In 1968:14) för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor Yrkesskadestatistikutredningen

(S 1972:04)

Sysselsättningsutredningen (A 1974:02)

Organisationskommittén (A 1974:03) för skyddat arbete
Utredningen (A 1974:04) om den yrkesinriktade rehabiliteringen
1974 års utredning (A 1974:08) om en allmän arbetslöshetsförsäkring

Bostadsdepartementet
Boendeutredningen (In 1970:36)

Kommundepartementet
Länsberedningen (C 1970:28)

Utredningen (C 1970:29) om den kommunala demokratin

Vissa av utredningarna har under innevarande år slutfört sina utredningsuppdrag.
Härvid må särskilt nämnas att HAKO-utredningen i september
i år till chefen för kommunikationsdepartementet avgivit betänkandet (SOU
1975:68) Handikappanpassad kollektivtrafik med förslag om anpassningsåtgärder
avseende färdmedel, terminaler m. m. som syftar till förbättring
av de handikappades rese- och kontaktmöjligheter.

Utformning av lokaler m. m.

Gällande bestämmelser

Enligt 42 a 5 byggnadsstadgan (1959:612) gäller att utrymmen i byggnad,
som allmänheten har tillträde till eller som utgör arbetslokal, i skälig omfattning
skall utformas så, att de blir tillgängliga för och kan utnyttjas av
personer, vilkas rörelse- eller orienteringsförmåga är nedsatt till följd av
ålder, invaliditet eller sjukdom. Byggnadsstadgans föreskrifter kompletteras
av anvisningar, rekommendationer och informationsåtgärder från statens
planverk, byggnadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning och handikappinstitutet
m. fl.

Härutöver beaktar myndigheter och olika företag på olika sätt de handikappades
situation. På vägområdet sker detta i anslutning till statens väg -

SoU 1975/76:10

verks befattning med frågor om gatunormer och om anvisningar för utformning
av trafikanordningar av skilda slag, vid verkets granskning av
kommunala anläggningsprojekt från statsbidragssynpunkt, vid behandling
av dispensfrågor m. m.

Statens vägverks gatusektion utgav år 1968 ett meddelande (nr 4) om
reducerad kantstenshöjd vid övergångsställen. Vidare har statens vägverk
år 1973 utfärdat riktlinjer för gators geometriska utformning (RIGU 73),
vari bl. a. frågor om kantstenshöjd på trottoarer behandlas. Vid arbetet med
RIGU 73 beaktades de handikappades problem. Bland annat remitterades
utkast till RIGU 73 till handikapporganisationer.

y/ssa utredningar

Byggnadslagstiftningen är för närvarande föremål för översyn.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1968 tillkallade
bygglagutredningen (K 1969:55), som haft i uppdrag att göra en översyn av
byggnadslagstiftningen, framlade till slutförande av sitt arbete år 1974 principbetänkandet
(SOU 1974:21) Markanvändning och byggande för remissbehandling
och som underlag för det fortsatta utredningsarbetet. I betänkandet
anförs (s. 25) bl. a. att i en ny lagstiftning bör finnas krav på att
lokaler, till vilka allmänheten eller arbetstagare har tillträde, skall vara tillgängliga
för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1974 har tillkallats rådgivande
expertgruppen (B 1974:02)för översyn av byggnadslagstiftningen för att
biträda vid det fortsatta arbetet inom bostadsdepartementet med översyn
av byggnadslagstiftningen.

Anvisningskort för vissa sjuka och handikappade

Motionen

I motionen 1975:1260 av fru Ingvar-Svensson (c) och herr Gernandt (c)
påpekas att för blinda, döva, diabetiker, epileptiker, hjärtsvaga med pacemaker,
blödarsjuka m. fl. kan uppstå akuta nödsituationer då ett snabbt
ingripande kan vara av värde. Motionärerna anför att det i dag för blinda
och döva finns olika igenkänningstecken som är väl kända och väl synliga,
såsom armbindlar och dylikt, men att det också finns andra symboler i
form av små märken, att bäras t. ex. på rockuppslaget. Mindre känt är emellertid
att vissa handikappade och sjuka även har kort av olika typer och
färger som ger skötselanvisningar Det påpekas att dessa kort dock inte alltid
är så lätta att återfinna och känna igen bland den hjälpbehövandes övriga
handlingar.

SoU 1975/76:10

Motionärerna anför härefter bl. a. följande.

En snabbare och säkrare hjälpinsats skulle säkerligen kunna åstadkommas
av medmänniskorna om anvisningskortet är standardiserat och till sitt utseende
känt. Det bör utföras i huvudsak som ett vanligt legitimationskort
men med speciellt framträdande utseende - t. ex. ränder i varningsfärg.
Texten bör även vara avfattad på engelska för att medge användning på
resor.

I samband med den särskilt framträdande texten beträffande sjukdomens
eller handikappets art bör den symbol som representerar respektive sjukdomsart
även finnas på kortet.

Förekomst av medicinska sjukdomssymboler, m. m.

Medicinska sjukdomssymboler

Socialstyrelsen har i ett cirkulär i december 1974 om förekomsten av
medicinska sjukdomssymboler för upplysning vid akuta sjukdomsfall (Medicinalväsendets
författningssamling 1974:105) gett information om märken
och identitetskort som kan bäras av personer med allergi, blödarsjuka, sockersjuka-
(diabetes) och epilepsi samt av hjärtsjuka och hörselskadade personer.
Detta cirkulär ersatte ett cirkulär i samma ämne av år 1971.

Medicinalväsendets författningssamling utsänds dels till befattningshavare,
sjukhus och myndigheter m. fl. inom hälso- och sjukvården samt till
vissa myndigheter m. fl. härutöver enligt en fast distributionslista, dels till
andra mottagare, vilka utses från fall till fall.

Vissa anvisningar för polisväsendet

I syfte att bl. a. underlätta polispersonalens bedömning av frågan huruvida
en person som påträffas omtöcknad är omtöcknad av alkohol och tabletter
eller lider av sjukdom som medför ett tillstånd som liknar berusning av
alkohol har rikspolisstyrelsen år 1966 utfärdat särskilda anvisningarom omhändertagande,
förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer
(Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet 253-1).

I anvisningarna har - i samråd med socialstyrelsen - bl. a. redogjorts
för symtom på några sjukdomar som lätt kan förväxlas med tillståndet hos
en alkoholförgiftad person. Det har även angivits vilka förstahandsåtgärder
som bör vidtas med en person som på grund av sin sjukdom är ur stånd
att ta hand om sig själv. 1 anvisningarna har även medtagits beskrivning
av identitetskort och märken som olika organisationer framtagit för att bäras
av personer som lider av epilepsi, diabetes samt olika slag av hjärtsjukdomar.
Anvisningarna är för närvarande föremål för revidering.

Informationsfolder utgiven av statens trafiksäkerhetsverk

Statens trafiksäkerhetsverk producerade år 1973 en folder med information
om hur man hjälper en handikappad i trafiken. I foldern har bl. a. avbildats

1* Riksdagen 1975/76. 12 sami. Nr 10

SoU 1975/76:10

märken och identitetskort för personer som lider av allergi (astma), blödarsjuka,
diabetes och epilepsi samt för personer med inopererad pacemaker.
Av en upplaga på ca 600 000 exemplar har hittills ca 450 000 exemplar på
olika vägar distribuerats till allmänheten.

Visst utredningsarbete hos och utredningsförslag av Handikappförbundens centralkommitté
(HCK) m. m.

HCK, som är ett samarbetsorgan på riksplanet för 19 handikappförbund
med ca 220 000 medlemmar, tillsatte i maj 1973 en arbetsgrupp för översyn
av handikappades identitetskort och identitetsbrickor. Under utredningsarbetet
konstaterades bl. a. att det visat sig mycket svårt att föra ut information
om identitetskorten m. m. Det påpekades att trots intensiva annonskampanjer
i såväl press som TV man i stort sett endast hade lyckats
nå personalgrupper som arbetade med rehabiliteringsfrågor medan den breda
allmänheten hade förblivit okunnig om handikappmärkenas existens.

I en skrivelse till socialstyrelsen i november 1974 om identitetskort för
handikappade anförde HCK mot bakgrund av utredningsarbetet bl. a. att
informationshindren upplevdes som så stora att det var meningslöst att
ordna flerupplysningskampanjer. 1 skrivelsen redovisades överväganden om
fördelar och nackdelar hos alternativ till det rådande systemet med handikappmärken
och identitetskort. Mot bakgrund av att risken ansågs stor
att bara de handikappade själva samt eventuellt vårdpersonal och anhöriga
skulle känna till identitetshandlingar som begränsades till enbart handikappade
föreslog HCK att möjligheterna skulle undersökas för införande
av ett allmänt medborgarkort med persondata, uppgifter om eventuella handikapp,
om blodgrupp och om behandlande sjukhus, vilket skulle utgöra
ett komplement till identitetskortet och vilket skulle utfärdas för alla medborgare.

Visst informationsprojekt hos socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning

Inom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning övervägs för närvarande
frågan om utgivande av en informationsfolder, eventuellt också en plansch,
med avbildningar av befintliga identifikationsmärken och -kort för handikappade
och vissa sjuka. Detta informationsmaterial skulle kunna bli ett
komplement till socialstyrelsens cirkulär om förekomsten av medicinska
sjukdomssymboler för upplysning vid akuta sjukdomsfall. Finansieringen
av projektet kan dock inte rymmas inom ramen för det beräknade anslaget
till hälsoupplysning för budgetåret 1975/76, varför möjligheten att intressera
försäkringsbolag att gå in som sponsor undersöks.

SoU 1975/76:10

Visst informationsprojekt hos Apoteksbolaget AB

Inom Apoteksbolaget AB övervägs för närvarande också frågan om utgivande
av en folder om sjukdomssymboler, vilken skulle distribueras till
allmänheten via apoteken. I foldern skulle information ges om identitetskort
och märken för personer med allergi, blödarsjuka, diabetes, epilepsi, hjärtsjukdomar
och MS.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:1260 från rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri), statens handikappråd samt Sveriges standardiseringskommission.

Ställningstaganden till motionsyrkandena

Rikspolisstyrelsen tillstyrker bifall till motionsyrkandena. Rikspolisstyrelsen
anför bl. a. att - som påpekats i motionen - det kan vara förenat med
betydande svårigheter att bland den hjälpbehövandes handlingar återfinna
det aktuella kortet om detta varken till utseende eller färg nämnvärt avviker
från de handlingar som en person normalt medför samt att rikspolisstyrelsen
därför anser att den föreslagna standardiseringen av anvisningskorten skulle
möjliggöra en snabbare och säkrare identifiering av person som lider av
viss sjukdom och därmed också en snabbare och säkrare hjälpinsats.

Socialstyrelsen tillstyrker bifall till motionsyrkandena. Socialstyrelsen anför
bl. a. att en standardisering enligt de riktlinjer som anges i motionen av
anvisningskort för identifiering, omhändertagande och första hjälp till handikappade
och personer med vissa sjukdomar skulle vara rationell och medföra
bättre möjligheter till information vid olycksfall eller sjukdomsfall än
som nu är fallet.

Spri anför att de i motionen framförda standardiseringskraven är angelägna.

Sveriges standardiseringskommission anför bl. a. att olika slag av anvisningskort
eller hjälpkort att användas vid omhändertagande av nödställda finns
i bruk, och behovet av dessa synes klart dokumenterat. En standardisering
av korten i kombination med information i skolor och massmedia bör, påpekas
det, verksamt kunna bidraga till att förståelsen för kortens innebörd
ökas.

Statens handikappråd anför att handikapprådet ställer sig tveksamt till införandet
av ett särskilt anvisningskort för vissa sjuka och handikappade,
då detta skulle innebära olycklig kategorisering av handikappade, och många

SoU 1975/76:10

skullesäkerligen känna tveksamhet inför att utnyttja ett sådant kort. Det finns
emellertid, anförs det vidare, för många handikappadeett behov av någon form
av identitetskort som bl. a. utvisar vilka hjälpåtgärder som krävs, t. ex. vid ett
astmaanfall, ett epilepsianfall, att man är i behov av teckenspråkstolk
osv. Ett sådant standardiserat anvisningskort bör dock enligt
handikapprådets mening gälla alla medborgare.

Handikapprådet framhåller, efter att ha redogjort för Handikappförbundens
centralkommittés (HCK) skrivelse till socialstyrelsen beträffande identitetskort
(se ovan s. 10), att det föreligger behov av en sådan utredning
som HCK föreslagit samt att - om standardiserade anvisningskort eller identitetshandlingar
visar sig nödvändiga för att snabbt kunna få hjälp i nödsituationer
- detta bör omfatta alla medborgare.

Synpunkter på den fortsatta behandlingen av de i motionen upptagna frågorna

Socialstyrelsen förordar att en arbetsgrupp tillsätts för bearbetning av frågan
om anvisningskort för handikappade och personen med vissa sjukdomar.
Socialstyrelsen anför att, om en sådan arbetsgrupp kommer till stånd, styrelsen,
främst dess nämnd för hälsoupplysning, är intresserad av att delta
för att få möjlighet att samordna sina informationsinsatser på området samt
att det också är önskvärt att statens handikappråd deltar i arbetet med frågan
om anvisningskort.

Spri anför att Spri är intresserat att i någon form deltaga i det framtida
utredningsarbete som eventuellt blir följden av motionen.

Sveriges standardiseringskommission påpekar att standardiseringskommissionen
redan har standarder eller bedriver arbete inom flera områden som
kan beröra hjälpkort samt anför att olika standärdiseringskommittéer arbetar
med dokumentutformning, transaktions- och identitetskort samt symboler
och att ett arbete för att ge anvisningar för lättlästa och lättförståeliga blanketter
förbereds samt att det finns genom standardiseringskommissionen
anknytning till det internationella standardiseringsarbetet inom den internationella
standardisedngsorganisationen ISO.

Standardiseringskommissionen är därför, anför den vidare, gärna beredd
att inom en lämplig kommitté arbeta med standardisering av dylika hjälpkort,
varvid förutsättes att medicinsk och annan expertis för kortens text
och layout kan ställa sig till förfogande samt att erforderliga ekonomiska
bidrag kan erhållas.

Synpunkter på utformningen av anvisningskort för vissa sjuka och handikappade
m. m.

Rikspolisstyrelsen framhåller att anvisningskortet bör kompletteras med
märke eller symbol att bäras synligt eller under rock- eller kappslag, i kedja
om halsen etc.

SoU 1975/76:10

Socialstyrelsen påpekar att av praktiska skäl bör sådana grupper av handikappade
och sjuka, som mycket snabbt behöver få särskilt omhändertagande,
fortfarande ha identifikationsmärke som en signal för sjukvårdspersonal
och andra om att ett anvisningskort skall sökas i personens kläder.

Det är viktigt, framhålls det, att information om anvisningskorten och
deras användning får en bred spridning till allmänheten och att detta bör
ske, som föreslås i motionen, genom skolor, apotek och massmedia men
också genom handikapporganisationerna, sjukhus och vårdcentraler m. m.

Sveriges standardiseringskommission anför bl. a. följande.

Ett sådant kort bör ges en färg som tilldrar sig uppmärksamhet, det bör
vara självförklarande med lätt läsbar text på svenska och även ha anvisningar
på främmande språk. Det synes även lämpligt att som komplement till
texten förse korten med symboler som anger arten av handikapp. Symbolerna
bör utformas så beskrivande som möjligt och det är väsentligt att de standardiseras
internationellt.

Ett lätt förståeligt begreppsnamn t. ex. ”Hjälpkort'’ bör skapas för kort
av detta slag helst med motsvarighet på främmande språk.

Kortets storlek bör väljas så att det kan förvaras i en ficka, plånbok eller
väska. Samtidigt bör kortet inte vara för litet dels för att lättare observeras
och dels för att dess text och symboler skall vara av sådan storlek att de
lätt kan läsas och förstås. Internationellt föreligger ett förslag till ett identitetskort
av plast i format ca 125x86 mm, som även bör kunna användas
för hjälpkort.

Kortet bör vara tåligt med hänsyn till den hantering det kan utsättas
för. Existerande standard för egenskaper hos identitetskort och liknande
kort kan ligga till grund även för hjälpkort.

Upplysningsverksamhet angående färgblinda personers problem
Motionen

I motionen 1975:494 av herr Rask m. fl. (s,c) erinras bl. a. om att motioner
med yrkanden som är likartade med yrkandet i motionen 1975:494 väckts
vid 1973 års och 1974 års riksdagar, att socialutskottet vid behandlingen
av dessa motioner hänvisat till att statens handikappråd, länshandikappråd
och kommunala handikappråd även utgjorde fora för direkt meningsutbyte
mellan myndigheter med uppgifter på handikappområdet och handikapprörelsen,
innebärande att problem med färgblindhet direkt skulle kunna
aktualiseras hos ansvarig instans samt att socialutskottet räknat med att
någon åtgärd av riksdagen inte behövdes.

Motionärerna anför att riksdagen har två gånger fattat beslut i enlighet
med vad socialutskottet hemställt men ingenting har hänt i de avseenden
som utskottet har förutsett. Det påpekas att något initiativ har inte tagits
från något håll för att söka undanröja de svårigheter och förtretligheter som
färgblinda har, att exempelvis statistikerna fortfarande alltmer använder sig
av färg i sina staplar och diagram samt att det fortfarande inte är självklart

SoU 1975/76:10

att statliga och kommunala myndigheter beaktar de särskilda svårigheter
som finns för vissa personer som inte har normalt färgsinne eller som är
färgblinda. Enligt motionärerna måste därför en första åtgärd vara att regeringen
i skrivelser till statliga verk och institutioner ålägger dessa att såväl
i sin interna och externa utbildningsverksamhet som i sin produktion av
informationsmaterial uppmärksamma de speciella hänsynstaganden som
förekomsten av färgblindhet föranleder.

Åtgärder inom skolhälsovården

Den av skolan anordnande hälsovården ombesörjs av skolläkare och skolsköterska.
I deras åligganden ingår bl. a. prövning av färgsinne på samtliga
elever.

Undersökningen utförs av skolsköterska, som vid prövning visat sig ha
normalt färgsinne. Skolläkaren skall personligen undersöka om det finns
anledning till tveksamhet vid bedömning av resultatet. Detta gäller också
i samband med utfärdande av särskilt intyg. Läkaren själv skall ha skaffat
sig intyg om normalt färgsinne.

Undersökningen görs vanligen i årskurs 6 eller 7. Om resultatet bedöms
tvivelaktigt skall eleven prövas om efter tidsintervall som läkaren avgör.

Resultatet av undersökningen förklaras för eleven. Om eleven har defekt
färgsinne meddelas föräldrar och klasslärare/klassföreståndare. Klassföreståndare
har ansvar för att samtliga lärare som undervisar eleven nås av
informationen.

Frågan om defekt färgsinne aktualiseras ånyo i samband med den medicinska
delen i studie- och yrkesorienteringen inför elevens val av studieväg
och önskan om kommande arbetsuppgifter/yrke.

Tidigare riksdagsbehandling

År 1973

I betänkandet SoU 1973:12 behandlade utskottet ett vid 1973 års riksdag
väckt motionsyrkande, som var likartat med yrkandet i motionen 1975:494.
Riksdagen avslog på hemställan av utskottet motionsyrkandet. Utskottet
anförde bl. a. följande.

Defekter i färgseendet eller färgblindhet tillhör inte de funktionsnedsättningar
eller handikapp som orsakar mera betydande svårigheter i den
dagliga livsföringen men kan, som motionärerna påpekar, i vissa sammanhang
medföra olägenheter. Det är därför av betydelse att man på olika håll
beaktar problemen för personer som inte har normalt färgseende eller är
färgblinda och att man inte onödigtvis skapar svårigheter fördem. De insatser
som härvid krävs är främst av informationsnatur.

Frågor om information på handikappområdet har uppmärksammats på
senare år av bl. a. handikapputredningen, och förbättrade förutsättningar

SoU 1975/76:10

för information på handikappområdet har också skapats. Efter förslag av
handikapputredningen har sålunda Svenska landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet år 1971 rekommenderat sina medlemmar att upprätta
länshandikappråd (LHR) och kommunala handikappråd (KHR), på vilka
organ det ankommer att jämte andra uppgifter svara för information på
handikappområdet. Vidare har, likaledes på förslag av handikapputredningen,
statens handikappråd (SHR) ombildats. Handikapprådet, till vilket knutits
en referensgrupp med företrädare för handikapporganisationerna, skall
effektivera och samordna informationsinsatserna på området.

Statens handikappråd, länshandikappråd och kommunala handikappråd
utgör även fora för direkt meningsutbyte mellan myndigheter med uppgifter
på handikappområdet och handikapprörelsen, vilket innebär att problem
för olika grupper handikappade kan direkt aktualiseras hos eller information
därom förmedlas till ansvarig instans. Utskottet vill understryka angelägenheten
av att även problemen för personer som har defekt färgseende
eller är färgblinda uppmärksammas i den informationsverksamhet m. m.
för vilken resurser sålunda tillskapats. Då utskottet har anledning räkna
med att så kommer att ske, bör motionen 1973:664 inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

År 1974

Även vid 1974 års riksdag väcktes ett likartat motionsyrkande, vilket
behandlades av socialutskottet i betänkandet SoU 1974:13. På förslag av
utskottet avslog riksdagen motionsyrkandet. Utskottet anförde bl. a. följande.

Utskottet vill erinra om att inom skolhälsovården undersöks om barnen
är färgblinda, sedan de nått en sådan ålder att färgseendet har utvecklats,
och att det anses självklart att lärarna beaktar de särskilda problem som
finns för barn som visat sig ha defekt färgseende eller vara färgblinda. Utskottet
vill understryka att det är angeläget att man även utanför skolan
hos samhällsorgan av olika slag beaktar problemen för personer som har
defekt färgseende eller som är färgblinda. De insatser som härvid krävs
är främst av informationsnatur.

Som utskottet närmare redovisade i betänkandet SoU 1973:12 till 1973
års riksdag i anledning av en med motionen 1974:440 likartad motion har
frågor om information på handikappområdet uppmärksammats på senare
år samt också förbättrade förutsättningar för sådan information skapats
genom tillkomsten av statens handikappråd, länshandikappråd och kommunala
handikappråd, som fått uppgifter på bl. a. informationsområdet. Dessa
organ är även fora för direkt meningsutbyte mellan myndigheter med
uppgifter på handikappområdet och handikapprörelsen, vilket innebär att
problem för olika grupper handikappade kan direkt aktualiseras hos eller
information därom förmedlas till ansvarig instans. Utskottet vill också framhålla,
att det framstår som självklart att statliga och kommunala myndigheter
i sin verksamhet måste beakta de särskilda svårigheter som kan finnas för
personer som inte har normalt färgseende eller som är färgblinda. Under
hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1974:440.

SoU 1975/76:10

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:494 från socialstyrelsen,
statens personalutbildningsnämnd, skolöverstyrelsen (SÖ), statens
handikappråd, Svenska kommunförbundet samt Landstingsförbundet.

I samtliga remissyttranden finns en positiv inställning till åtgärder för
att minska de svårigheter som färgblindhet medför.

Stålens personalutbildningsnämnd tillstyrker motionsförslaget.

Socialstyrelsen förklarar sig beredd medverka i en utredning om åtgärder
för att tillgodose de speciella behov som sammanhänger med färgblindhet.

Statens handikappråd anför att rådet avser att göra berörda myndigheter
uppmärksamma på de speciella hänsynstaganden som förekomsten av färgblindhet
påkallar.

Svenska kommunförbundet framhåller att de forskningsrön, som finns om
på vilket sätt förändringar kan göras vilka eliminerar konsekvenserna av
färgblindhet, bör sammanställas och utformas så, att berörda instanser vidgar
hänsynstagandet till de färgblinda.

Landstingsförbundet uttalar sig för att motionen inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd. Landstingsförbundet påpekar att problemen bör kunna
uppmärksammas i de olika samarbetsorgan som finns.

SÖ redovisar åtgärder som vidtas inom skolhälsovården för att färgblindhet
hos elever skall uppmärksammas samt framhåller att samtliga elever undersöks
i fråga om färgsinnesfunktion och att klassföreståndare och lärare
informeras om undersökningsresultat, så att de kan ta hänsyn till dessa
elever i undervisningen.

Vissa i remissyttrandena framförda synpunkter m. m.

Socialstyrelsen påpekar bl. a. att många åtgärder skulle kunna vidtas för
att minska svårigheterna för personer med defekter beträffande färgseendet,
t. ex. olika skuggningar i stället för röda och gröna färger, framför allt i
statistiskt material, ökat användande av symboler i trafiksammanhang m. m.

Socialstyrelsen anför vidare följande.

För att få en ändring till stånd vore det betydelsefullt med en information
om vilka åtgärder som kan vidtas för att tillgodose de speciella behov som
är förknippade med färgblindhet eller annat defekt färgsinne. Socialstyrelsen
är beredd att i samråd med expertis medverka i en eventuell utredning
om sådana åtgärder. Information bör, som föreslagits vid riksdagsbehandlingen
av tidigare motioner i ämnet, ingå i informationsverksamheten på
handikappområdet för att en så stor målgrupp som möjligt skall kunna
nås. Informationen bör innefatta anvisningar om vad som bör undvikas
i undervisnings- och informationsmaterial, i statistiska publikationer och
i andra sammanhang, där användande av färger kan missuppfattas.

SoU 1975/76:10

Statens personalutbildningsnämnd (PUN) anför bl. a. följande.

Frågan om defekt färgsinne hos eleverna har hittills endast i begränsad
utsträckning aktualiserats i PUNs verksamhet. Detta torde bl. a. ha samband
med att det informations- och studiematerial som begagnas i undervisningen
mera sällan illustreras med differentiering av färger som kan skapa svårigheter
för de färgblinda. Sådan illustrationsteknik utnyttjas framför allt
i anslutning till muntlig framställning, t. ex. i s. k. stordia och på blädderblock
där färgdifferentiering och andra markeringar för att skilja undan olika element
i bilden kan utnyttjas parallellt. Färgillustrationer har emellertid visat
sig ge klara pedagogiska fördelar för normalt färgseende personer och PUN
räknar med att den statliga personalutbildningen kommer att i ökad utsträckning
utnyttja färg både i AV-material och tryckt material. PUN ställer
sig därför allmänt positiv till att i lämpliga former verka för ökad uppmärksamhet
på det problem som detta kan skapa för de färgblinda. PUN
har således för egen del inget att erinra emot motionärernas förslag att regeringen
i form av centrala anvisningar gör de statliga myndigheterna uppmärksamma
på behovet av att bl. a. i personalutbildningen ta särskild hänsyn
till de färgblindas svårigheter att tillgodogöra sig illustrationer som bygger
på olika färger.

Statens handikappråd påpekar bl. a. att det kan ha blivit en viss slentrian
att markera t. ex. staplar och diagram med olika färger. Frågan om andra
markeringar (t. ex. siffror, bokstäver, figurer) kan ersätta färgade markeringar
i olika informationsmaterial bör ses över.

Svenska kommunförbundet anför följande.

Motionärens syfte att rikta uppmärksamhet på s. k. färgblindas problem
finnér styrelsen angeläget. Begreppet färgblind kan emellertid inte ges en
entydig definition. Svårigheten att uppfatta olika färger skiftar starkt inom
den persongrupp det här gäller varför tveksamhet kan råda om vilken åtgärd
som bör vidtas.

För att göra det möjligt för inte bara statliga myndigheter utan också
andra som producerar t. ex. undervisningsmaterial statistiskt material o. d.
att ta de hänsyn som kan anses nödvändiga måste kunskaper spridas om
på vilket sätt förändringar kan göras som eliminerar konsekvenserna av
färgblindhet. De forskningsrön som finns på detta område bör, enligt styrelsens
mening, därför sammanställas och utformas så att berörda instanser
vidgar hänsynstagandet till de färgblinda.

Landstingsförbundet anför bl. a. följande.

Den betydande förekomsten av färgblindhet bland vårt lands befolkning
gör det angeläget att man i samhällsverksamheten rent generellt, men kanske
alldeles speciellt inom utbildning och information, söker ta hänsyn till de
speciella problem som är förenade med detta handikapp. Det är viktigt att
de skilda samhällsorganen är medvetna om problematiken, men insatserna
skiftar både till omfattning, inriktning och utformning för starkt från samhällsområde
till samhällsområde och från tillfälle till tillfälle för att enligt
förbundets uppfattning kunna i någon mera verksam utsträckning påverkas
genom någon punktinsats från regeringens sida. Snarare torde de vägar som
anvisats av socialutskottet i yttranden över vid tidigare riksdagar väckta

SoU 1975/76:10

motioner i enahanda syfte vara att föredra. Problemen bör kunna uppmärksammas
i de skilda handikappråd som finns på riks-, regional- och lokalplanet
liksom inom de andra samarbetsgrupper som på senare tid vuxit fram mellan
statliga regionala organ, landstings- och kommunala nämnder och styrelser.

Benämningen på förskolor för döva och hörselskadade m. m.
Motionen

I motionen 1975:777 av herr Mellqvist (s) påpekas inledningsvis bl. a.
att de ca 8 000 personer i vårt land som är beroende av teckenspråk i sin
kommunikation kallar sig döva, att i namnet på deras riksförbund - Sveriges
dövas riksförbund - och i namnen på samtliga 124 föreningar och klubbar
ingår ordet döv samt att i riksförbundets handlingsprogram ingår som en
första punkt att alla som är beroende av teckensrpåk skall kallas döva.

Motionären framhåller härefter bl. a. att de döva, å ena sidan, och de
hörselskadade - vilka kan uppfatta tal med hjälp av sina hörselrester och
med hjälp av tekniska hjälpmedel - å andra sidan, är olika handikappgrupper,
som har olika problem, olika kommunikationsformer och olika organisationer.

Motionären framhåller vidare bl. a. att för de döva är det viktigt att samhället
erkänner de särskilda problem de har, att man godkänner de kommunikationsformer
de funnit ge det största utbytet och att man respekterar
vad de vill kallas.

Den medicinska terminologin

I den av socialstyrelsen utgivna boken Klassifikation av sjukdomar - vilken
ansluter sig till en av världshälsovårdsorganisationen (WHO) utgiven Classification
of Diseases och vilken utgör ett system för gruppering av diagnoser
för statistiska ändamål men inte en medicinsk nomenklatur - är upptagna
följande former av dövhet, nämligen (a) fullständig, dubbelsidig, (b) fullständig
på det ena örat och normal hörsel på det andra örat, (c) fullständig
på det ena örat och partiell dövhet på det andra, (d) partiell på det ena
eller på båda öronen, (e) traumatisk, akut, (0 traumatisk med sena besvär
(bullerskada) samt dövhet utan närmare specifikation. I boken är upptagna
följande termer med anknytning till ordet hörsel, nämligen hörselnedsättning
samt hörselrubbning utan närmare specifikation.

Den särskilda förskoleverksamheten för döva och hörselskadade barn

Statsbidragsbestämmelser

Medel till statsbidrag till förskolor för döva och hörselskadade barn anvisades
första gången under ett särskilt anslag i riksstaten för budgetåret

SoU1975/76:10

1938/39, nämligen i det då under åttonde huvudtiteln uppförda anslaget
till bidrag till förskolor och skolhem för dövstumma barn. Bestämmelser
om statsbidraget meddelades i kungörelsen (1938:343) angående statsbidrag
till förskolor och skolhem för dövstumma barn.

Vid denna tid benämndes ett barn, som var fullkomligt dövt från födelsen
eller från den tidigare levnadsåldern och följaktligen inte kunnat tillägna
sig någon del av talspråket, i egentlig mening dövstumt. Om barnet inte
var fullkomligt dövt eller om dövheten uppkommit efter det talförmågan
börjat utvecklas - dvs. om barnet ägde hörsel- eller språkrester eller bådadera
- brukade det betecknas som endast i oegentlig mening dövstumt.

År 1956 behandlade statsmakterna vissa frågor beträffande statsbidraget
till förskolorna för döva (prop. 1956:1 bil. lOs. 619-635,SU 1956:8 s. 58-66),
vilka föranletts av förslag, som utredningen rörande de nya vetenskapliga
rönen på audiologiens och audiometriens område i vården av döva barn
framlagt i betänkandet (SOU 1955:20) Det döva barnets språk- och talutveckling.
I betänkandet användes termen hörselskadade barn för att beteckna
barn som hade hörselrester. Med anledning av statsmakternas beslut utfärdades
kungörelsen (1956:252) angående statsbidrag till förskolor och skolhem
för döva och hörselskadade barn samt upphävdes 1938 års kungörelse.

År 1964 beslutades att även hemundervisning skulle stimuleras med statsbidrag.
Med anledning härav ändrades rubriken på 1956 års kungörelse till
kungörelse angående statsbidrag till förskolor, skolhem och hemundervisning
för döva och hörselskadade barn samtidigt som kungörelsen omtrycktes
(1964:458). Enligt kungörelsen får till kommun eller landstingskommun
ävensom till enskild, förening eller stiftelse utgå statsbidrag till driften av
bl. a. förskolor för döva och hörselskadade barn, vilka godkänts av skolöverstyrelsen.
Som villkor för statsbidrag gäller bl. a. att verksamheten skall
vara underkastad inspektion av skolöverstyrelsen. Det åligger skolöverstyrelsen
att tillhandagå huvudman för verksamheten med råd och upplysningar
ävensom att i övrigt främja verksamheten. Skolöverstyrelsen äger meddela
de tillämpningsföreskrifter till kungörelsen, som överstyrelsen finnér erforderliga.

Medel till statsbidrag enligt 1956 års kungörelse anvisas numera under
anslaget till bidrag till driften av förskolor och fritidshem under femte huvudtiteln.

Skolöverstyrelsens anvisningar

Skolöverstyrelsen har år 1971 utfärdat anvisningar rörande förskoleverksamheten
för hörselskadade. I anvisningarna uttalas bl. a. följande.

Förskoleverksamheten är en frivillig skolform, som erbjuds hörselskadade
barn oavsett graden av hörselnedsättning. Verksamheten kan i princip omfatta
barn från ett par månaders ålder till skolåldern. Därför måste stor
frihet ges för flexibla organisatoriska och metodiska lösningar och under -

SoU 1975/76:10

visningen inriktas mot en långtgående individualisering. Hemvägledning
med föräldrainformation, integrerade förskolor samt speciella förskolor är
undervisningsformer som anpassat sig till de hörselskadade förskolbarnens
behov.

Förskolor till vilka statsbidrag utgår

För budgetåret 1973/74 beviljade skolöverstyrelsen statsbidrag för 43 förskoleenheter
med drygt 370 barn. Med några enstaka undantag benämndes
förskolorna förskola för hörselskadade barn. För flertalet förskolor var landstingskommun
huvudman. Stockholms kommun var huvudman för fem
förskolor, Malmö kommun för två förskolor och en förening för en förskola.
De medicinska hörselvårdscentralerna vid centrallasaretten utövar en uppspårande
verksamhet. Den till hörselvårdscentralen knutna hörselvårdskonsulenten
i länet bevakar behovet av förskolor och ansvarar för regional organisation
och planering. Det pedagogiska arbetet på förskolorna svarar specialutbildade
förskollärare för.

De hörselskadade barnen integreras i allt större utsträckning i kommunernas
ordinarie barnstugeverksamhet. Landstingen som har det totala ansvaret
för undervisningen av de hörselskadade barnen ersätter därvid kommunerna
för kostnaderna för verksamheten enligt fastställda interkommunala
normer.

Utredningar

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1972 tillkallades utredningen
(U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna (SSK) för att utreda
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om grundskolan och
gymnasieskolan. Genom tilläggsdirektiv av år 1974 har utredningen också
fått i uppdrag att överväga hur det framtida kostnadsansvaret bör fördelas
mellan stat och kommun när det gäller de elever som i dag tillhör specialskolan.

SSK har i januari i år till chefen för utbildningsdepartementet överlämnat
betänkandet (SOU 1975:6) Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan,
vilket innehåller en redovisning av tidigare diskussioner om och
ställningstaganden till huvudmannaskapen för specialskolan och särskolan
samt skäl för och emot framtida primärkommunalt huvudmannaskap för
dessa skolformer och vilket är avsett att utgöra underlag för en principdiskussion
om huvudmannaskapet för den del av den obligatoriska skolan
för vilken primärkommunerna inte är huvudmän.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1973 tillkallades barnomsorgsgruppen
(S 1973:07) för frågor rörande verksamheten för barn med
särskilda behov av stödåtgärder m. m.

Barnomsorgsgruppen beräknas under innevarande höst komma att avge
ett betänkande om ansvarsfördelningen beträffande förskoleverksamhet för

SoU 1975/76:10

handikappade barn. Vidare beräknar utredningen att under år 1976 avge
ett betänkande med överväganden om de befintliga särskilda förskolornas
ställning.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:777 från socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen (SÖ), statens handikappråd, Svenska kommunförbundet
samt Landstingsförbundet.

Socialstyrelsen anför att socialstyrelsen inte har något att erinra mot ändrad
benämning på de s. k. förskolorna för hörselskadade, att frågan om när
en person skall benämnas döv eller hörselskadad bör bedömas av de handikappade
själva samt att socialstyrelsen finner det önskvärt, att frågan hänskjuts
till statens handikappråd, då rådet har representanter såväl för handikapporganisationerna
som för myndigheterna.

SÖ behandlar först frågan om ändrad benämning på specialskolorna för
hörselskadade - vilken fråga hänvisats till utbildningsutskottet - och framhåller
härvid att beteckningen specialskola för döva och hörselskadade är
en mera rättvisande beteckning än dövskola.

SÖ anför härefter bl. a. att om specialskolornas namn förändras bör även
förskolorna betecknas "förskolor för döva och hörselskadade”. Vidare anför
SÖ att överstyrelsen ingenting har att erinra emot att personer som är beroende
av teckenspråklig kommunikation benämns döva.

Statens handikappråd har en positiv inställning till motionsyrkandena.

Beträffande frågan om ändrad benämning på förskolorna för döva och
hörselskadade anför statens handikappråd följande.

Som motionären påpekar har den som är beroende av teckenspråk i många
avseenden helt andra problem än den som kan uppfatta tal med hjälp av
sina hörselrester och med hjälp av tekniska hjälpmedel. I Sverige benämndes
tidigare alla som hade en mera märkbar hörselnedsättning för "döva”. En
person som hade en lindrig hörselskada omtalades ofta som "litet döv".
Under 50-talet infördes i författningstext m. m. i stället samlingsbeteckningen
"hörselskadad".

I och med teckenspråkets utveckling och allt starkare ställning i utbildnings-
och andra sammanhang har behovet av en beteckning som är förknippad
med teckenspråksberoendet vuxit. Beteckningen "döv" förden som
har detta beroende och som inte har några användbara hörselrester har också
blivit alltmer allmänt omfattad. Vi anser därför, i likhet med motionären,
att det kan vara berättigat att de s. k. förskolorna för hörselskadade benämns
förskolor för döva och hörselskadade.

1 frågan om benämningen av personer som är beroende av teckenspråket
anför handikapprådet vidare följande.

Även i övrigt bör man i officiellt språkbruk givetvis eftersträva att den
benämning som av den aktuella gruppen upplevs som adekvat används

SoU 1975/76:10

i största möjliga utsträckning. Det är dock viktigt att framhålla att man
bör undvika att låta benämningen vara styrande t. ex. då det gäller vilka
rättigheter och förmåner som skall tillfalla olika individer. Således skall inte
förmåner och rättigheter knytas till benämningen ”döv” eller ”hörselskadad”
utan behovet måste här vara utslagsgivande. Enligt vår mening kan det
vara berättigat att se över olika författningstexter för att revidera terminologin
ur den aktuella synpunkten.

Vi vill också i detta sammanhang uttala att man bör observera att det
internationella språkbruket varierar på detta område. Ofta används en samlingsbenämning
på alla varierande grader av hörsel nedsättning d. v. s. även
dövhet.

Svenska kommunförbundet - vars styrelse avgivit remissyttrandet och som
i yttrandet även behandlar bl. a. den till utbildningsutskottet hänvisade frågan
om benämningen på specialskolan för döva och hörselskadade - anser
att avgörande i de i motionen 1975:777 upptagna frågorna om ändrad benämning
bör uppskjutas i avvaktan på att utredningen (U 1972:06) om skolan,
staten och kommunerna (SSK) redovisar sina förslag om det framtida
huvudmannaskapet för specialskolan. Kommunförbundet anför således bl. a.
följande.

Styrelsen anser inte att det, utifrån de synpunkter förbundet har att företräda,
finns skäl för att införa av motionären föreslagna ändrade benämningar
för berörda skolor. De nuvarande benämningarna - förskolan respektive
specialskolan för hörselskadade - är enligt styrelsens uppfattning
fullt relevanta. Skulle ändock ändrade benämningar övervägas, borde specialskolan
för hörselskadade enligt styrelsens mening i så fall kallas specialskolan
för döva och hörselskadade.

Rent allmänt vill styrelsen ifrågasätta lämpligheten av att ändrade benämningar
avseende skolor för hörselskadade övervägs utan att man samtidigt
undersöker ifall likartat behov av ändrade benämningar föreligger beträffande
skolor för synskadade. Om Statens handikappråd och vederbörande
handikapporganisationer för hörselskadade och synskadade anser att tillräckliga
motiv finns för att överväga ändrade benämningar på skolor för
hörselskadade och synskadade, har styrelsen självfallet inga erinringar mot
att så sker. Enligt styrelsens mening bör dock ställningstagandet i benämningsfrågan
uppskjutas i avvaktan på att SSK-utredningen redovisar sitt
förslag om det framtida huvudmannaskapet för specialskolan.

Motionärens förslag om att i allt officiellt språkbruk personer som är beroende
av teckenspråk skall benämnas döva och att de nuvarande lärarna
i specialskolan skall benämnas dövlärare bör enligt styrelsens uppfattning
övervägas samtidigt med att övriga benämningsfrågor prövas.

Landstingsförbundet behandlar i sitt yttrande den till utbildningsutskottet
hänvisade frågan om ändrad benämning för specialskolorna för döva och
hörselskadade. Landstingsförbundet anför härvidlag bl. a. att förbundet finner
det naturligt och riktigt att skolornas benämning ändras till specialskolor
för döva i överensstämmelse med den handikappbeteckning som den egna
intresseorganisationen använder i sin verksamhet, att denna ändring synes
kunna genomföras oberoende av utfallet av en prövning av det förslag till

SoU 1975/76:10

ändrat huvudmannaskap som utredningen om skolan, staten och kommunerna
(SSK) framlagt samt att förbundet sålunda kan ansluta sig till de
yrkanden som motionen utmynnar i.

Åtgärder för barn med lindrig hjärnskada
Motionen

1 motionen 1975:1292 av fru Swartz (fp) och herr Strömberg i Botkyrka
(fp) påpekas att lindrig hjärnskada hos barn hittills har uppmärksammats
mycket litet i vårt land. För att beteckna denna skada, som kan uppstå
under moderns graviditet eller vid förlossningen, används förutom termen
lindrig hjärnskada även termerna minimal CP, det hjärnläsionella syndromet
och MBD (Minimal Brain Dysfunction). Den mest adekvata benämningen
anges vara motoriskt perceptuellt handikapp.

Motionärerna anför bl. a. att MBD-barnen ofta är normalt begåvade utan
tydliga fysiska särdrag men att de är handikappade när det gäller både motorik
(rörelse) och perception (upplevelse och bearbetning av sinnesintryck).
Vidare anförs att alla MBD-barn inte visar samma symptom, utan störningarna
kan uppträda i olika kombinationer, såsom perceptionsstörningar, bristande
kroppsuppfattning, klumpighet, bristande koncentrationsförmåga, överaktivitet,
impulsivitet, upprepande, lättretlighet, aggressivitet, talsvårigheter,
talträngdhet, förstörelselusta, lättleddhet, social omognad. Det påpekas
att MBD-barnens handikapp innebär att de sällan fungerar socialt
och att de därför får olika slag av känslostörningar och psykiska problem.

I motionen påpekas olika förhållanden som gör att MBD-barnen inte uppmärksammas
tillräckligt tidigt, nämligen att det sällan syns på barnen att
de har ett speciellt handikapp, att hälsokontrollen för fyraåringar inte kommit
i gång i hela landet som det var planerat samt att kunskapen bland läkare
och psykologer om MBD-barn syns vara otillräcklig.

Motionärerna anför avslutningsvis följande.

MBD-barnen har olika svårigheter. Behandling och undervisning måste
individualiseras. Några behöver talträning, andra läs- och skrivträning, alla
rörelseträning. Några barn behöver kanske gå i specialklass där man undervisar
på ett helt annat sätt än i de specialklasser som redan finns. Många
föräldrar behöver dessutom psykologisk rådgivning för att klara sina problem.
Ju tidigare skadan upptäcks, desto större är behandlingsmöjligheterna.

En utredning för att utröna vad som kan göras för MBD-barnen bör
genomföras. Därvid bör målsättningen vara att diagnos skall ställas på ett
mycket tidigt stadium och att behandling likaledes skall påbörjas så tidigt
som möjligt, i förskoleåldern eller möjligen i 4-5-årsåldern. Vidare bör utredningen
behandla frågan om lämplig utbildning om MBD bland läkare,
psykologer, lärare, kuratorer, barnstugepersonal och andra som har med
barn att göra.

SoU 1975/76:10

Barnhälsovården

Enligt ett av socialstyrelsen år 1969 fastställt normalreglemente för mödraoch
barnhälsovården(Medicinalväsendets författningssamling, MF, 1969:39)
skall varje landsting och kommun utanför landsting inom sitt sjukvårdsområde
tillhandahålla en organisation med huvudsaklig uppgift att genom hälsovårdande
verksamhet i såväl fysiskt som psykiskt hänseende förebygga
uppkomsten av sjukdomar och insufficienstillstånd hos barn intill skolåldern.

Alla i riket bosatta och kyrkobokförda barn skall vara inskrivna i barnhälsovården.
Barnhälsovården skall lämnas utan kostnad för den enskilde.
Barnhälsovården, som skall meddelas vid lokala centraler (barnavårdscentraler),
skall vara inriktad på bedrivande av en fullständig hälsoövervakande
och handikappuppspårande verksamhet i fråga om alla barn från födelsen
intill skolåldern. I första hand omfattar verksamheten förebyggande åtgärder
samt kontroll av barnens kroppsliga och själsliga hälsa. Vidare ingår åtgärder
för tidigupptäckt av rubbningar i barnens fysiska och psykiska utveckling
samt av tillstånd och sjukdomar, som medför eller kan medföra handikapp.
Barnavårdscentralerna skall föranstalta om att konstaterade avvikelser blir
föremål för adekvata medicinska och sociala åtgärder. Genom barnavårdscentralernas
försorg bör föräldrarna kunna erhålla information, enskilt eller
i grupp, i frågor av betydelse för barns vård och fostran. Verksamheten
vid barnavårdscentralerna bör i erforderlig utsträckning bedrivas i samarbete
med samhällets övriga barnavårdande organ.

För hälsokontrollen av barn utan konstaterad avvikelse skall följande antal
besök hos läkare vara normerande, nämligen under första levnadsåret 4-7
gånger, under andra levnadsåret 2 gånger och under övriga åldrar 1 gång
per år. När så ske kan skall vid behov särskilda mottagningar för rådgivning
beträffande barn med uppfostringssvårigheter och beteenderubbningar anordnas.
I fall då så befinns erforderligt skall remiss till specialist ske.

I syfte dels att främja en fortlöpande kontakt mellan den förebyggande
barnavården vid barnavårdscentraler, å ena, och barn och föräldrar, å andra
sidan, från det barnet föds till dess det inskrivs vid skola och skolhälsovården
tar vid, dels att få till stånd en uppföljning beträffande barnens utveckling
har följande åtgärder vidtagits.

Socialstyrelsen har utfärdat ett cirkulär, som gäller från och med 1973,
om anmälan av förlossningar till barnavårdscentral genom ett medicinskt
födelsemeddelande. Vidare har riksskatteverket föreskrivit att aviseringar
från folkbokföringsorgan till barnavårdscentral skall göras om flyttningar
och andra förändringar i personregistret som avser barn upp till en ålder
av sju år. I det medicinska födelsemeddelandet skall ges en sammanfattande
bedömning av vad som inträffat under graviditet, födelse och nyföddhetsperiod,
kompletterad med uppgifter om genetiska och sociofamiljära faktorer
samt riskvärdering av inträffad skada och ev. framtida funktionsstörning. Socialstyrelsen
har samtidigt fastställt en journal för barnhälsovård som jämte
anvisningar innebär att barnet från födelsen fram till sju års ålder skall

SoU 1975/76:10

genomgå - förutom barnavårdscentralernas rutinmässiga hälsokontroller i
olika åldrar-särskilda strukturerade handikappuppspårande undersökningar
vid åldrarna 2 månader, 10 månader, 18 månader och 4 år.

Läkare med specialitet som barnläkare svarar numera för vården för drygt
50 % av barnen vid barnavårdscentralerna. Dessa läkare har vidareutbildning
i barnaålderns invärtes sjukdomar och kan därför förväntas vara särskilt
uppmärksamma på störningar i den psykomotoriska utvecklingen.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1974 års riksdag väcktes en motion med ett yrkande som syftade
till att möjligheterna skulle prövas att genomföra en mycket tidig uppspårning
när det gäller fysiska och psykiska handikapp till följd av hjärnskador
vid födseln eller hjärnmissbildningar.

På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1974:5 s. 17-20 avslog
riksdagen motionen. Utskottet hänvisade bl. a. till de åtgärder som år 1973
vidtagits för att vid barnavårdscentralerna främja en uppföljning av barnens
utveckling m. m. samt till att en utredning rörande utbildningsverksamheten
vid lekoteket på Blockhusudden i Stockholm, vilken avser det s. k. BOELtestet
- som ger möjlighet till en mycket tidig diagnostik av olika störningar
i barnets utveckling - satts i gång. Utskottet framhöll vidare att man inom
socialstyrelsen uppmärksammat frågorna om uppföljning av den psykomotoriska
utvecklingen hos barn vid barnavårdscentralerna och att man övervägde
möjligheterna att införa ett s. k. screeningsprogram (massundersökningsprogram)
beträffande psykomotoriska störningar. Vidare nämndes att
läkare med specialitet som barnläkare svarade för vården för drygt 50 %
av barnen vid barnavårdscentralerna och att dessa läkare har utvecklingsdiagnostisk
skolning och därför kunde förväntas vara särskilt uppmärksamma
på störningar i den psykomotoriska utvecklingen.

Visst utredningsarbete

Hos socialstyrelsen

Socialstyrelsen uppdrog i december 1974 åt medlemmen av styrelsens
vetenskapliga råd, professorn i pediatrik vid universitetet i Uppsala, Stig
Sjölin, att till styrelsen inkomma med synpunkter rörande fråga om
diagnostik av barn i förskoleålder med "Minimal Brain Dysfunction" (MBD).
Professor Sjölin redovisade i mars 1975 för sitt uppdrag.

För att skapa förutsättningar för ett förbättrat omhändertagande av förskolebarn
med MBD är det enligt professor Sjölins mening nödvändigt att
först noggrant inventera nuvarande vetande om diagnostik och behandling
av MBD och att därvid engagera alla de yrkeskategorier (barnneurolog, habiliteringsläkare.
sjukgymnast, speciallärare, logoped, barnpsykiatriker etc.)

SoU1975/76:10

som har erfarenhet av MBD-syndromet. Professor Sjölin föreslog att socialstyrelsen
skulle tillsätta en expertgrupp med uppgift att framlägga förslag
till åtgärder för bättre diagnostik och behandling av MBD hos förskolebarn.

Socialstyrelsen räknar med att en expertgrupp enligt professor Sjölins förslag
skall kunna tillsättas under innevarande budgetår.

Hos skolöverstyrelsen (SÖ)

SÖ har anvisat medel för ett projekt som avser kartläggning, diagnostisering,
pedagogiska metoder och stödåtgärder för barn med Minimal Brain
Dysfunction (MBD-projektet), vilket påbörjas under innevarande budgetår
och beräknas pågå t. o. m. budgetåret 1978/79. Viss del av utredningsarbetet
skall bedrivas vid Folke Bernadotte-hemmet i Uppsala. Projektets huvudinriktning
anges vara att ge underlag för utvecklandet av pedagogiska och
sociala stödåtgärder för barn med motoriskt-perceptuellt handikapp.

Utskottet

I betänkandet behandlas ett antal handikappfrågor, nämligen vissa allmänna
frågor rörande de handikappades situation m. m., frågan om anvisningskort
för vissa sjuka och handikappade, upplysningsverksamhet angående
färgblinda personers problem, benämningen på förskolor för döva
och hörselskadade m. m. och åtgärder för barn med lindrig hjärnskada.

Allmänna frågor rörande de handikappades situation m. m.

1 motionen 1975:1284 av herr Ringaby m. fl. (m) påpekas bl. a. att oaktat
de stora insatser av ekonomisk art som görs för de handikappade det måste
konstateras att man i dagens samhälle inte lyckats särskilt väl att tillgodose
kraven på att de handikappade så långt möjligt ges samma levnadsbetingelser
som de icke-handikappade åtnjuter. Motionärerna erinrar härefter om vissa
problem som de handikappade har på skol-, bostads-, arbetsmarknads- och
kommunikationsområdena samt om problem för de handikappade som sammanhänger
med utformningen av allmänna lokaler och trottoarer m. m.
Motionärerna begär att den år 1965 tillkallade handikapputredningen (S
1966:38) skall få i uppdrag att dels skyndsamt lägga fram förslag till förbättring
av de handikappades ställning i utbildnings-, bostads-, arbetsmarknads-
och kommunikationshänseende, dels utarbeta förslag till statsbidragsoch
byggnadsnormer som kan bidra till att yttre och inre miljöer, särskilt
i offentliga institutioner, görs mer handikappvänliga.

I tidigare avsnitt av betänkandet lämnas redogörelser för resultatet av
den utredningsverksamhet handikapputredningen bedrivit under årens lopp
och för de uppgifter som återstår för utredningen. Vidare upptas i en förteckning
ett 40-tal andra statliga utredningar som pågick vid senaste års -

SoU 1975/76:10

skiftet och som enligt statens handikappråd bedömts vara av betydelse för
de handikappade. Slutligen lämnas bl. a. en redogörelse för bestämmelser
som syftar till att lokaler dit allmänheten har tillträde skall göras handikappvänliga
samt för ett nyligen framlagt förslag av den s. k. HAKOutredningen
om anpassningsåtgärder avseende färdmedel, terminaler m. m.
så att de handikappades rese- och kontaktmöjligheter förbättras.

Med hänsyn till den omfattande utredningsverksamhet som i enlighet
med det sagda redan bedrivs för att fä till stånd en ytterligare förbättring
av de handikappades situation och med beaktande av det nyligen framlagda
förslaget av HAKO-utredningen anser utskottet att motionen 1975:1284 inte
påkallar någon åtgärd av riksdagen. Utskottet avstyrker därför densamma.

Anvisningskort för vissa sjuka och handikappade

För personer som är blinda eller döva finns igenkänningstecken som är
välkända och väl synliga. I motionen 1975:1260 av fru Ingvar-Svensson
(c) och herr Gernandt (c) påpekas bl. a. att det är mindre bekant att vissa
handikappade och sjuka även har kort av olika typer och färger som ger
skötselanvisningar för en akut nödsituation. Det påpekas vidare att dessa
kort är inte alltid så lätta att återfinna och känna igen bland den hjälpbehövandes
övriga handlingar. Motionärerna framhåller att en snabbare och
säkrare hjälpinsats skulle säkerligen kunna åstadkommas av medmänniskorna
om anvisningskortet vore standardiserat och till sitt utseende känt.
Motionärerna begär mot denna bakgrund dels att anvisningskort för identifiering,
omhändertagande och första hjälp för vissa sjuka och handikappade
standardiseras och görs lätt igenkännbara, dels att allmänheten informeras
genom skolor, apotek och massmedia om kortens utseende och användning.

Olika handikapporganisationer har låtit framställa märken och identitetskort
att bäras av personer som lider av vissa sjukdomar och handikapp.
Numera finns märken och/eller identitetskort som kan bäras av personer
med allergi,blödarsjuka, sockersjuka(diabetes)och epilepsi samt av hjärtsjuka
och hörselskadade personer. Rikspolisstyrelsen har i särskilda anvisningar
av år 1966 informerat polispersonalen om sådana märken och identitetskort.
Socialstyrelsen har 1971 och 1974 gett ut information i samma hänseende
i cirkulär om förekomsten av medicinska sjukdomssymboler. Statens trafiksäkerhetsverk
producerade för distribution till allmänheten år 1973 en
folder med information om hur man hjälper en handikappad i trafiken.
1 foldern har bl. a. avbildats märken och identitetskort av här nämnt slag.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri), statens handikappråd samt Sveriges standardiseringskommission.

Rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen tillstyrker bifall till motionsyrkandena.
Spri och Sveriges standardiseringskommission understryker vikten

Soll 1975/76:10

av en standardisering av anvisningskorten. Statens handikappråd ställer sig
tveksamt till införandet av ett särskilt anvisningskort för vissa sjuka och
handikappade då detta skulle innebära en olycklig kategorisering av dem.
Handikapprådet ställer sig i stället positivt till ett förslag som Handikappförbundens
centralkommitté (HCK) framfört till socialstyrelsen om en utredning
om möjligheterna att införa ett allmänt medborgarkort med persondata
samt uppgifter om eventuella handikapp, om blodgrupp och om
behandlande sjukhus.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det föreligger ett klart behov
av någon form av anvisningskort som i det enskilda fallet ger ledning för
hur man kan hjälpa en person då denne råkat i en nödsituation till följd
av sjukdom eller handikapp. Frågan om anvisningskort för sjuka och handikappade
bör därför närmare utredas, något som också förutsätts i remissyttrandena.
Under utredningsarbetet bör bl. a. beaktas de synpunkter som
anförs av statens handikappråd.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975:1260 bör
ges regeringen till känna.

Upplysningsverksamhet angående färgblinda personers problem

I motionen 1975:494 av herr Rask m. fl. (s, c) begärs att åtgärder vidtas
i syfte att skolmyndigheter och andra institutioner uppmärksammar de speciella
problem som är förknippade med färgblindhet. Motionärerna erinrar
om att 1973 och 1974 års riksdagar (SoU 1973:12 och SoU 1974:13) vid
behandlingen av motsvarande yrkanden förutsatt att problemen för personer,
som inte har normalt färgseende eller som är färgblinda, skulle uppmärksammas
hos de organ som skapats för informationsverksamhet om handikappades
problem m. m. men påpekar att initiativ dock inte tagits från
något håll för att söka undanröja de svårigheter och förtretligheter som
färgblinda har. Motionärerna påpekar vidare att en första åtgärd borde vara
att regeringen ålägger statliga verk och institutioner att såväl i sin interna
och externa utbildningsverksamhet som i sin produktion av informationsmaterial
ta de hänsyn som förekomsten av färgblindhet påkallar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen, statens
personalutbildningsnämnd, skolöverstyrelsen, statens handikappråd.
Svenska kommunförbundet samt Landstingsförbundet.

Samtliga remissinstanser är positiva till att åtgärder vidtas för att minska
de svårigheter som färgblindhet medför.

Utskottet vill framhålla att det framstår som självklart att statliga och
kommunala myndigheter i sin verksamhet skall beakta de särskilda svårigheter
som kan finnas för personer som inte har normalt färgseende eller
som är färgblinda. Det kan emellertid finnas anledning att närmare överväga
vilka åtgärder som kan vara erforderliga och adekvata härvidlag. Med hänvisning
till att socialstyrelsen i sitt yttrande förklarat sig beredd att i samråd

SoU 1975/76:10

med expertis medverka i en utredning om åtgärder för att tillgodose de
speciella behov som är förknippade med färgblindhet eller annat defekt färgseende
vill utskottet förorda att en utredning i denna fråga kommer till
stånd.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975:494 bör
ges regeringen till känna.

Benämningen på förskolor för döva och hörselskadade m. m.

I motionen 1975:777 av herr Mellqvist (s) påpekas bl. a. att de personer
som är beroende av teckenspråk i sin kommunikation kallar sig döva samt
att dessa personer och hörselskadade personer - vilka karaktäriseras av att
de kan uppfatta tal med hjälp av sina hörselrester och med hjälp av tekniska
hjälpmedel - tillhör olika handikappgrupper med olika problem, olika kommunikationsformer
och olika organisationer. Motionären begär mot denna
bakgrund att de s. k. förskolorna för hörselskadade i fortsättningen officiellt
skall benämnas förskolor för döva och hörselskadade samt att personer,
som är beroende av teckenspråk, i allt officiellt språkbruk skall benämnas
döva.

Till driften av ett 40-tal förskoleenheter för döva och hörselskadade barn
utgår statsbidrag. Elevantalet i dessa var under budgetåret 1973/74 drygt
370. Landstingen är huvudmän för flertalet förskoleenheter. Med något enstaka
undantag benämnes förskolorna förskola för hörselskadade barn. Bestämmelser
om statsbidrag finns i kungörelsen (1956:252) angående statsbidrag
till förskolor, skolhem och hemundervisning för döva och hörselskadade
barn.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
statens handikappråd, Svenska kommunförbundet samt
Landstingsförbundet.

Remissinstanserna ställer sig positiva till motionsförslagen. Svenska kommunförbundet
ifrågasätter dock om inte behandlingen av frågorna om ändrad
benämning bör uppskjutas i avvaktan på att utredningen (U 1972:06) om
skolan, staten och kommunerna (SSK) framlägger förslag om det framtida
huvudmannaskapet för specialskolan.

Enligt utskottets mening bör i fråga om benämningen av en handikappgrupp
mycket stor hänsyn tas till uppfattningen hos de personer som lider
av handikappet. Ovan har anförts att personer, som är beroende av teckenspråk
i sin kommunikation, föredrar att kalla sig döva och därmed terminologiskt
skilja sig från hörselskadade, dvs. personer som kan uppfatta
tal med stöd av sina hörselrester och med tekniska hjälpmedel. Med hänsyn
till det anförda bör enligt utskottets mening i det officiella språkbruket de
s. k. förskolorna för hörselskadade i fortsättningen benämnas förskolor för
döva och hörselskadade och personer som är beroende av teckenspråk benämnas
döva. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen
1975:777 bör ges regeringen till känna.

SoU 1975/76:10

Åtgärder för barn med lindrig hjärnskada

I motionen 1975:1292 av fru Swartz (fp) och herr Strömberg i Botkyrka
(fp) anförs bl. a. att lindrig hjärnskada (Minimal Brain Dysfunction, MBD)
hos barn - vilken skada kan uppstå under moderns graviditet eller vid förlossningen
- har hittills uppmärksammats i mycket liten omfattning i vårt
land. Motionärerna anger att MBD-barnen är ofta normalt begåvade utan
tydliga fysiska särdrag men med beteendestörningar samt att det sällan syns
på barnen att de har ett speciellt handikapp. Motionärerna begären utredning
som skall utröna vilka insatser som kan göras för barn med lindrig hjärnskada,
varvid målsättningen bör vara att diagnos skall ställas på ett mycket
tidigt stadium och behandlingen påbörjas så tidigt som möjligt, i förskoleåldern
eller möjligen i 4-5-årsåldern. Utredningen bör enligt motionärerna
vidare behandla frågan om lämplig utbildning om MBD bland läkare, psykologer,
lärare, kuratorer, barnstugepersonal och andra som har med barn
att göra.

Under senare år har vidtagits vissa åtgärder i syfte att dels främja en
fortlöpande kontakt mellan den förebyggande barnavården vid barnavårdscentraler,
å ena, och barn och föräldrar, å andra sidan, från det barnet föds
till dess det inskrivs vid skola och skolhälsovården tar vid, dels få en uppföljning
beträffande barnets utveckling. Utskottet häri det föregående lämnat
en närmare redogörelse för dessa åtgärder (s. 24 och 25).

När det gäller särskilda åtgärder för barn med MBD - ibland används
uttrycket motoriskt perceptuellt handikapp - vill utskottet framhålla, att
en medlem av socialstyrelsens vetenskapliga råd i mars i år på uppdrag
av styrelsen redovisat synpunkter rörande diagnostik av MBD hos barn
i förskoleåldern. Han föreslår att socialstyrelsen skall tillsätta en expertgrupp
med uppgift att framlägga förslag till åtgärder för bättre diagnostik och behandling
av MBD hos förskolebarn. Det finns också skäl framhålla att skolöverstyrelsen
tagit initiativ till ett projekt som avser kartläggning, diagnostisering,
pedagogiska metoder och stödåtgärder för barn med MBD,
vilket avses ge riktlinjer för utvecklandet av pedagogiska och sociala stödåtgärder
för dessa barn.

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka det angelägna i att
så tidigt som möjligt MBD hos barn uppmärksammas samt adekvata behandlingar
och stödåtgärder sätts in. Med hänsyn till det utredningsprojekt
som redan ingångsatts av skolöverstyrelsen och då - enligt vad utskottet
inhämtat - den föreslagna utredningen hos socialstyrelsen beräknas komma
i gång i december i år erfordras dock enligt utskottets mening inte något
initiativ av riksdagen med anledning av motionen 1975:1292. Utskottet avstyrker
således motionen.

Utskottet hemställer

1. beträffande de handikappades situation m. m. att riksdagen avslår
motionen 1975:1284,

SoU1975/76:10

2. beträffande frågan om anvisningskort för vissa sjuka och handikappade
att riksdagen med anledning av motionen 1975:1260
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utredning
i frågan,

3. beträffande frågan om åtgärder för personer, som är färgblinda
eller har defekt färgseende, att riksdagen med anledning av
motionen 1975:494 ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om en utredning i frågan,

4. beträffande frågan om benämningen på förskolor för döva och
hörselskadade m. m. att riksdagen med anledning av motionen
1975:777 ger regeringen till känna vad utskottet anfört i frågan,

5. beträffande åtgärder för barn med lindrig hjärnskada att riksdagen
avslår motionen 1975:1292.

Stockholm den 17 oktober 1975

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson
i Kungälv (s), Carlshamre (m), Dahlberg (s), Romanus (fp), Johnsson
i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c), Nordberg (s), Åkerlind (m),
Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c), fru Lagergren (s), herrar Karlehagen
(c) och Hagberg i Borlänge (vpk).

GOT AB 75 9829 S Stockholm 1975