Med anledning av motioner om vissa frågor rörande den summariska betalningsprocessen (Betänkande 1975/76:LU26 Lagutskottet)

LU 1975/76: 26

Lagutskottets betänkande
1975/76: 26

med anledning av motioner om vissa frågor rörande den summariska
betalningsprocessen

Motionsyrkanden

I motionen 1975/76:176 av herr Sjöholm (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär dels att förslag skyndsamt framläggs till ett system som
möjliggör ett slopande av lagsökningsutslag och bevis om betalningsföreläggande
i enlighet med vad i motionen anförs, dels att förslaget framläggs
senast i samband med den aviserade propositionen med förslag till ny utsökningsbalk.

I motionen 1975/76:462 av herr Henmark (fp) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs beträffande
gemensam nordisk lagstiftning rörande betalningsföreläggande.

Gällande ordning m. m.

Summarisk betalningsprocess

Vid sidan av den ordinära domstolsprocessen har enligt svensk rätt sedan
gammalt tillämpats ett mera summariskt förfarande. Konungens befallningshavare
(KB) kunde således i klara fall förordna om exekution utan dom.
Utvecklingen ledde till uppkomsten av en särskild exekutionsprocess hos
KB, lagsökning, som borgenär kunde begära i alla fordringsmål. Genom
utsökningslagen (1877:31 s. 1) infördes ett fastare system. Förfarandet förlädes
till överexekutor och dess tillämpningsområde begränsades att gälla uteslutande
fordringar grundade på skriftligt fordringsbevis.

Genom 1937 års lag om lagsökning och handräckning för fordran flyttades
handläggningen av mål om lagsökning och fordringshandräckning från överexekutor
till allmän underrätt. Den summariska handräckningsprocessen
i övrigt fick dock bli kvar hos överexekutor. Reformen var huvudsakligen
av organisatorisk art.

I samband med införandet av rättegångsbalken (RB) ersattes 1937 års
lag av den nu gällande lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande
(lagsökningslagen). 1946 års lag utgör huvudsakligen en formell
revision av 1937 års lag. Bl. a. döptes handräckning för fordran om till betalningsföreläggande.
Såväl lagsökning som betalningsföreläggande tillämpas
således i stort sett i samma former som när instituten tillskapades år 1877
resp. år 1937.

För fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis
kan borgenären i stället för att väcka talan genom stämning lag 1

Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 26

LU 1975/76:26

söka gäldenären. Det krävs dock att fordringen är förfallen till betalning.
Har borgenären panträtt i bl. a. fast egendom för fordringen kan han genom
lagsökning också söka betalning direkt ur den pantsatta eller intecknade
egendomen (1 § lagsökningslagen). Lagsökning görs skriftligen vid allmän
underrätt, dvs. tingsrätt (2 §). Tas ansökan upp förelägger rätten gäldenären
att svara skriftligen inom viss kortare tid efter det gäldenären fått
del av ansökan (4 §). Underlåter gäldenären att svara avgörs målet på de
skäl borgenären anfört (6 §). Om gäldenären kommer in med bestridande
av lagsökningen inom den förelagda tiden kan han under vissa förutsättningar
få målet hänskjutet till rättegång i ordinär ordning. Förutsättningarna
för sådant hänskjutande är olika beroende på vilken invändning gäldenären
gör. I den mån lagsökningen inte avvisas eller hänskjuts till rättegång avgör
rätten målet genom utslag (lagsökningsutslag). Enligt detta åläggs gäldenären
betalningsskyldighet eller, i fall av panträtt, fastställs fordringen att utgå
med förmånsrätt i den egendom där panträtten gäller. Något ogillande av
borgenärens talan kan alltså inte ske i lagsökningsmål (13 §).

Gäldenären får söka återvinning mot utslag varigenom borgenärens talan
bifallits. Återvinning skall sökas inom en månad från det gäldenären fått
del av utslaget. Återvinning söks vid den tingsrätt som meddelat utslaget.
Återvinningsmålet handläggs som ett vanligt tvistemål enligt RB:s bestämmelser.

För fordran som inte avser skadestånd och som inte grundar sig på skriftligt
fordringsbevis kan borgenären söka betalningsföreläggande. Ansökan
om betalningsföreläggande görs skriftligen eller muntligen vid tingsrätt.
Den får endast avse en gäldenär (19 och 20 §§). Föreligger det hinder
mot ansökans upptagande skall rätten avvisa ansökan. Eljest förelägger rätten
gäldenären att inom viss kortare tid från det han fått del av ansökningen
inkomma med bestridande till rätten vid påföljd att utmätning eljest kan
ske hos honom. I föreläggandet anges också vilka kostnader som gäldenären
riskerar att få ersätta (22 §). Om ansökningen lämnas obestridd utfärdar
rätten ett s. k. slutbevis enligt vilket utmätning får äga rum för fordringen
och kostnaderna i målet (25 §). Bestrider däremot gäldenären ansökningen
- med eller utan angivande av skälen för bestridandet - har borgenären
en månad på sig att begära att målet såsom tvistigt hänskjuts till rättegång.
Gör han inte det förfaller ansökningen och målet avskrivs från vidare handläggning
(26 §). Har slutbevis meddelats kan gäldenären söka återvinning
vid tingsrätten. Utgångspunkten för återvinningsfristen är dock här en annan
än vid lagsökninsutslag eller tredskodom. Fristen räknas nämligen inte från
delgivning av slutbeviset utan från utmätning p. g. a. beviset. Tidsfristen
är dock densamma, en månad (35 §). Enligt rättspraxis medför ett resultatlöst
utmätningsförsök inte att återvinningsfristen börjar löpa.

LU 1975/76:26

Verkställighet av domar och avgöranden

Bestämmelser om verkställighet av domstolars och andra myndigheters
domar och övriga avgöranden finns främst i utsökningslagen (UL).

UL skiljer mellan två slag av exekutiva myndigheter, överexekutor och
utmätningsman. Länsstyrelse är överexekutor och kronofogde är utmätningsman.
Flertalet utsökningsmål handhas i praktiken av utmätningsman.
Endast vissa mer kvalificerade ärenden går direkt till överexkutor.

Enligt 37 § UL är huvudregeln att domstols dom i tvistemål får verkställas
först sedan den vunnit laga kraft. Principen är dock genombruten i åtskilliga
hänseenden. När det gäller vanlig tvistemålsdom enligt vilken betalningsskyldighet
ålagts någon får utmätning ske även om domen överklagats,
såvida inte gäldenären ställer säkerhet för det omtvistade (39 §). Som allmän
regel gäller att den domstol där återvinningstalan eller fullföljd talan är
anhängig kan förordna om inhibition av verkställigheten. Vidare får tredskodom,
genom vilken betalningsskyldighet ålagts den uteblivne, verkställas
som om den vunnit laga kraft även om återvinning sökts mot domen (49 §).
Detsamma gäller lagsökningsutslag på personlig betalningsskyldighet (däremot
inte fastställelse av betalning ur fast egendom). Slutbevis i mål om
betalningsföreläggande får verkställas som lagakraftägande dom intill dess
återvinning söks. Har återvinning sökts följer verkställigheten reglerna för
icke lagakraftvunnen dom (51 §). Överexekutors utslag eller beslut i utsökningsmål
får också verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga
kraft (53 §).

Part som vill ha utmätning har att göra ansökan därom hos behörig utmätningsman.
Som huvudregel gäller att verkställigheten skall begäras där
gäldenären är bosatt eller där egendom som berörs av exekutionen finns
(56 §). Utmätningsmannen prövar först ansökan i formellt avseende. Om
ansökan tas upp sänder han en underrättelse om målet till gäldenären (59 §).
I underrättelsen brukar gäldenären uppmanas att självmant betala skulden
jämte kostnader m. m. I regel anges också tid och plats för själva utmätningsförrättningen
(jfr 42 § utsökningskungörelsen). Underrättelsen behöver
inte formellt delges gäldenären. Om gäldenären inte självmant betalar skulden
företar utmätningsmannen förrättning hos honom. Förrättningen bör
hållas inom fyra veckor från det ansökan om utmätning gjorts. På begäran
av borgenären eller gäldenären kan dock anstånd medges i högst sex månader
(88 c §). Betalar gäldenären inte skulden vid förrättningen företar utmätningsmannen
utmätning enligt vissa regler (jfr 73-75 §§) av gäldenären tillhörig
egendom. Den utmätta egendomen skall i regel försäljas inom två
månader från utmätningen (88 c §). Försäljning av lös egendom sker genom
utmätningsmannens försorg.

För exekution i fast egendom gäller särskilda bestämmelser. Sådan exekution
inleds i regel genom att borgenär som har panträtt i fastigheten
får denna dömd i mät. Enligt 77 a § UL skall nämligen fast egendom anses

LU 1975/76:26

utmätt om domstol fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild
förmånsrätt i egendomen. Någon ytterligare utmätningsförklaring erfordras
alltså inte i detta fall. En borgenär som vill få fastighet dömd i mät använder
sig så gott som alltid av lagsökningsförfarandet. Försäljning av utmätt fast
egendom handhas av överexekutor.

Verkställighet av nordiska domar och utslag

Mellan de nordiska länderna träffades år 1932 en konvention om erkännande
och verkställighet av domar som i de fördragsslutande staterna getts
i tvistemål eller i brottmål meddelats angående skadestånd. Med anledning
härav utfärdades samma år lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet
av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge. Motsvarande
lagar har utfärdats i övriga nordiska länder.

Av konventionen framgår att lagakraftägande domar som i något av de
nordiska länderna getts i tvistemål eller i brottmål meddelats angående skadestånd
gäller i de övriga länderna. Med lagakraftvunnen dom likställs vissa
andra exekutionstitlar. De som anges i konventionen är dels utslag, varigenom
överexekutorn i Finland eller Sverige efter lagsökning ålagt någon
betalningsskyldighet och för vilket tiden för besvär utgått, dels förlikning
som ingåtts inför förlikningskommission eller domstol, dels lagakraftägande
beslut som i domen eller under rättegången meddelats angående ersättning
för rättegångskostnad eller ersättning till vittne eller sakkunnig.

När det gäller dom mot utebliven svarande, tredskodom, erkänns sådan
bara i tre särskilt angivna fall. Det första är om svaranden vid målets anhängiggörande
haft hemvist i domstolslandet. Det andra är att domstolen
som grund för sin behörighet kan åberopa prorogationsavtal. Det tredje fallet
är när domen angår skadestånd för gärning som begåtts i domstolslandet
och svaranden under vistelse där personligen fått del av stämningen.

Pågående utredningar m. m.

I betänkandet (SOU 1963:28) Utsökningsrätt II lade lagberedningen fram
förslag om ändring av bl. a. lagstiftningen om lagsökning och betalningsföreläggande.

Beredningen konstaterade att frågan om vilken myndighet som borde
handlägga mål om lagsökning och betalningsföreläggande i hög grad var
beroende av vilken organisation som står till buds. Vad angår den exekutiva
sidan utgick man från att överexekutorsinstitutionen skulle komma att avskaffas
och att överexekutors nuvarande uppgifter i huvudsak skulle komma
att övertas av kronofogdemyndigheterna. Enligt beredningens mening måste
kronofogdarna anses vara i och för sig kompetenta att handlägga såväl lagsökningsmål
som mål om betalningsföreläggande. I fråga om lagsökningsmålen
ansåg beredningen likväl att de skäl som i motiven till 1937 års

LU 1975/76:26

lagstiftning anfördes till stöd för överflyttning av målen till domstol i huvudsak
alltjämt var gällande. Lagsökningsmålen kunde sålunda ibland erbjuda
särskilda svårigheter och lagsökningsprocessen förutsätter att en materiellrättslig
prövning äger rum, låt vara att denna är begränsad jämfört med
den prövning som sker i den ordinära rättegången. Lagsökningsutslagen
vinner rättskraft och kan verkställas inte bara i Sverige utan även i de övriga
nordiska länderna. Härtill kom att det vid lagsökning som avsåg betalning
ur fast egendom kunde vara av praktiskt värde att talan väckts vid domstolen
där ju fastighetsböckerna fanns. Av anförda skäl ville lagberedningen inte
föreslå någon ändring av den nuvarande ordningen enligt vilken lagsökning
skall ske vid underrätt.

Beträffande målen om betalningsföreläggande ansåg däremot beredningen
att den nuvarande ordningen var förenad med vissa praktiska olägenheter.
Även i de allra enklaste mål måste borgenären dels vända sig till rätten
för att få en exekutionstitel, dels därefter göra framställning hos utmätningsmannen
om verkställighet. I ett stort antal mål måste alltså två myndigheter
granska samma ärende och identifiera gäldenären. Delgivning måste
också ske i två omgångar. Detta vållar dubbelarbete och en ökning av borgenärens
omkostnader som slutligen drabbar gäldenären. För utmätningsmannen
är det ofta förenat med avsevärt besvär att identifiera och komma
i förbindelse med den som avses med ett redan meddelat betalningsföreläggande.
Om målen om betalningsföreläggande kunde flyttas över till
utmätningsmannen skulle det innebära en förenkling i ett stort antal fall.
Vidare kunde man låta mål om betalningsföreläggande övergå till rättegång
utan stämning genom att låta kronofogden på borgenärens begäran överlämna
handlingarna i ett bestritt mål till rätten.

Om reglerna angående själva förfarandet bibehålls i stort sett oförändrade
borde det enligt beredningen inte möta några principiella hinder mot att
proceduren handhades av kronofogdemyndighet. Mål om betalningsföreläggande
framstod närmast som en förberedelse till exekution. Målen var
genomgående av enkelt slag. Representanter för det praktiska rättslivet hade
också enhälligt tillstyrkt att målen om betalningsföreläggande flyttades från
domstolarna till kronofogdarna. Beredningen föreslog att betalningsföreläggande
skulle fl användas också där borgenären hade skriftligt fordringsbevis.
Borgenären skulle alltså i dessa fall ha möjlighet att välja mellan lagsökning
och betalningsföreläggande.

I enlighet med det anförda föreslog beredningen att den nuvarande lagsökningslagen
skulle ersättas av två olika lagar, dels en ny lagsökningslag
och dels en lag om betalningsföreläggande. Det var beredningens avsikt
att åtminstone den senare lagen framdeles skall införlivas med den blivande
utsökningsbalken.

Lagberedningens betänkande remissbehandlades år 1963. Ett betydande
antal myndigheter och organisationer avgav yttranden över förslaget.

De flesta remissinstanserna godtog förslaget om överflyttande av målen

LU 1975/76:26

om betalningsföreläggande från domstol till utmätningsman under hänvisning
till de praktiska fördelar som syntes vara förenade med sådan överflyttning.
En hel del remissinstanser ställde sig dock negativa till förslaget
i denna del. Vissa remissinstanser framhöll att lagberedningen tycktes övervärdera
de praktiska fördelarna med överflyttningen och erinrade därvid
på sina håll om ett uttalande av dåvarande professorn Welamson att endast
omkring hälften åv alla slutbevis torde leda till utmätningsförfarande. Förslaget
att lagsökningsmålen alltjämt skall handläggas av domstol biträddes
eller lämnades utan erinran av de flesta remissinstanserna. Några remissorgan
menade dock att man borde kunna ta steget fullt ut och flytta över
också lagsökningsmålen till utmätningsmannen. Kronofogdemyndigheternas
kompetens i och för sig att handlägga mål om betalningsföreläggande
bestreds inte från något håll. Flera remissinstanser, som i princip var positiva
till reformen, förordade emellertid att överflyttningen av målen om betalningsföreläggande
får anstå till dess kronofogdeorganisationen blivit slutgiltigt
fastställd. Även andra skäl för uppskov anfördes. Tanken på införandet
av mera enhetliga former för summarisk handläggning av dipositiva mål
diskuterades också i remissvaren.

År 1965 genomfördes en omfattande omorganisation av polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet. Vid denna tidpunkt var dock kronofogdeorganisationen
inte slutligt utredd. Med hänsyn härtill och då en lösning av de
i lagberedningens betänkande berörda frågorna utan större olägenhet ansågs
kunna anstå togs de inte upp till behandling i samband med 1965 års reform.
Lagberedningens förslag har inte heller senare lett till lagstiftning i nu aktuella
avseenden.

I en i juli 1972 upprättad promemoria (Ds JU 1972:20) angående summarisk
betalningsprocess diskuteras vissa tänkbara lösningar av problemet hur ett
summariskt förfarande i skuldfordringsmå! kan utformas. Promemorians
syfte var endast att utgöra underlag för fortsatta diskussioner och överväganden
i ämnet. Den i promemorian skisserade lösningen är således inte
att anse som något mera definitivt ställningstagande.

Promemorieförélaget innebär bl. a. att lagsökning och betalningsföreläggande
slås samman till ett enhetligt summariskt förfarande. Som skäl härför
anförs att den nuvarande uppdelningen i två slag av summarisk betalningsprocess
medför vissa olägenheter. Den rättssökande allmänheten har t. ex.
inte klart för sig skillnaden mellan instituten och förväxlingar förekommer.
Vid en mer förutsättningslös översyn av den summariska betalningsprocessen
bör därför övervägas om inte förfarandena kan samordnas till ett
enhetsförfarande. De skriftliga fordringsbevisens särskilda bevisverkan bör
kunna beaktas inom ramen för ett sådant förfarande men motiverar knappast
en egen processform.

I valet mellan domstol och kronofogdemyndighet som handläggande organ
bör enligt promemorian endast de praktiska skälen vara avgörande.

LU 1975/76:26

Man bör beakta att de mål som nu handläggs som lagsökning och betalningsföreläggande
i regel är av enkel beskaffenhet. I flertalet fall råder ingen
egentlig tvist mellan borgenär och gäldenär. En undersökning vid vissa
domstolar och kronofogdemyndigheter visar bl. a. att svar och bestridande
förekommer relativt sällan (i 4 96 av lagsökningsmålen och i 11 96 av målen
om betalningsföreläggande). Mycket få av målen övergår i ordinär rättegång
(endast ca 0,5 96 av lagsökningsmålen och 3,7 96 av målen om betalningsföreläggande).
Det praktiska värdet av en sammankoppling mellan summarisk
och ordinär process är kanske därför inte så stort som man tidigare
antagit. Däremot torde det praktiska värdet av ett närmande mellan den
summariska indrivningsprocessen och utmätningsförfarandet vara påtagligt.
Det alldeles övervägande antalet lagsökningsutslag och slutbevis torde
nämligen enligt den nyssnämnda undersökningen fullföljas genom ansökan
om exekution. Rationaliseringsvinster bör kunna göras genom att granskning
av handlingar, registrering av mål, identifikation av parter, delgivning etc.
inte behöver göras dubbelt. Härtill kommer de möjligheter till automatisk
databehandling som inom en relativt nära framtid kan erbjuda sig inom
exekutionsväsendet. På anförda skäl föreslås i promemorian att det reviderade
summariska förfarandet förläggs till kronofogdemyndighet.

En konsekvens av förläggningen till kronofogdemyndighet är att ansökan
i det summariska förfarandet kan få innefatta också ansökan om exekution.

När det gäller frågan om det summariska avgörandets rättskraft ifrågasätts
i promemorian om borgenärernas behov av rättskraftiga avgöranden är framträdande.
I första hand förordas en ordning enligt vilken avgörandets rättsverkan
begränsas till en möjlighet att få exekution för fordringen. Avgörandet
skulle däremot inte vinna någon rättskraft utan parterna skulle ha frihet
att tvista om fordringen vid domstol, på samma sätt som gäller beträffande
utslag i handräckningsmål enligt 191 och 192 §§ UL. I andra hand föreslås
att återvinningsinstitutet bibehålls varvid utgångspunkten för tidsberäkningen
bör vara utmätning på grund av det i summarisk ordning meddelade
avgörandet. Försummad återvinning skulle i så fall medföra att avgörandet
vinner rättskraft.

I likhet med vad som f. n. gäller i lagsökningsprocessen bör i det reviderade
förfarandet kunna förordnas om vräkning av hyresgäst eller arrendator som
förverkat sin nyttjanderätt genom försummad hyres- (arrende-) betalning.
En förutsättning bör dock liksom f. n. vara att målet primärt rör själva
hyres- eller arrendefordringen.

Det summariska förfarandet bör i princip bara ta sikte på fall där egentlig
tvist inte föreligger. Bestrids inte kravet utfärdas exekutionstitel. Om gäldenären
kommer med motiverade invändningar mot kravet får däremot
saken antas tvistig och förfarandets möjligheter uttömda. För att förfarandets
effektivitet inte skall urholkas bör det dock i fall där fordringen grundas
på skriftligt fordringsbevis krävas att gäldenären visar sannolika skäl för
sin invändning, om han vill undgå exekutionstitel. Härigenom bör en del
uppenbara okynnesinvändningar kunna bemästras.

LU 1975/76:26

Om exekutionstitel i summarisk väg inte kan utverkas på grund av bestridande
kan man enligt promemorian tänka sig två alternativ för ärendets
fortsatta handläggning. En möjlighet är att efter förebild av det nuvarande
betalningsföreläggandet låta kronofogden hänskjuta målet till rättegång vid
viss domstol, om borgenären yrkar det. Det är också möjligt att låta handlingarna
i ärendet återgå till borgenären som sedan själv får avgöra om
och i så fall var han vill väcka talan vid domstol.

År 1973 avgav lagberedningen sitt huvudbetänkande (SOU 1973:22) Utsökningsbalk
med förslag till ny utsökningsbalk. I 1963 års betänkande hade
lagberedningen tänkt sig att bestämmelserom betalningsföreläggande skulle
införas i den blivande utsökningsbalken. Det år 1973 framlagda förslaget
innehåller dock inte några sådana regler. Lagberedningen anför som skäl
härför (s. 89) att det visserligen låter sig göra att foga in dylika regier i
balken men att detta inte kan ske utan en viss förlust från systematisk
synpunkt. Reglerna om betalningsföreläggande kan enligt beredningen utan
praktiska olägenheter kvarstå i en särskild lag. Beredningen hänvisar också
till att reglerna om lagsökning och betalningsföreläggande är förmål för utredning
inom justitiedepartementet och att resultatet av denna utredning
inte bör föregripas.

I november 1974 tillkallade Kungl. Majit sakkunniga för översyn av distriktsindelning,
arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet
(Kn 1974:03). Utredningen har antagit namnet kronofogdemyndighetsutredningen.

I direktiven hänvisar kommunministern inledningsvis till att en särskild
utredningsman år 1973 i betänkandet (DS C 1973:3) Distriktsindelning, arbets-
och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet föreslagit
bl. a. att antalet kronofogdedistrikt skulle minskas från 81 till 36. Som skäl
härför anfördes bl. a. att målen hos kronofogdemyndigheterna inte bara ökat
i antal utan också blivit mer komplicerade och svårare att handlägga. Stora
krav måste därför ställas på arbetsorganisation och personal. Härtill kom
enligt utredningsmannen att nya arbetsuppgifter kunde förväntas bli överförda
på kronofogdemyndigheten, t. ex. övertagande av mål om betalningsföreläggande
från de allmänna domstolarna eller av överexekutorsgöromålen
från länsstyrelserna.

Under remissbehandlingen riktades betydande kritik mot förslaget. I direktiven
till kronofogdemyndighetsutredningen fann kommunministern att
kritiken hade sådan tyngd att förslagen inte kan läggas till grund för ett
ställningstagande samt att en översyn av förslagen borde göras av en särskild
utredning.

Beträffande kronofogdemyndighetsutredningens arbete anför kommunministern
följande.

Utredningen bör med ledning av de av riksdagen fastställda riktlinjerna
för indelningen av landet i kronofogdedistrikt klarlägga behovet av exekutiv

LU 1975/76:26

personal av olika kategorier (kronofogdar, personal för fältverkställighet
m. fl.) på olika stationeringsorter så att fullgod service åt allmänheten skall
kunna lämnas till rimliga kostnader för den exekutiva organisationen.

Utredningen bör beakta att kronofogdemyndigheterna kan få vidgade arbetsuppgifter
till följd av reformer som förbereds inom Kungl. Maj:ts kansli.
Lagberedningen har i sitt betänkande (SOU 1973:22) Utsökningsbalk föreslagit
att överexekutors befattning med exekutiva ärenden skall upphöra
och göromålen i stället flyttas över på kronofogdemyndigheterna. Förslaget
innebär även i övrigt att dessa myndigheter får nya kvalificerade uppgifter.
En överföring av mål om lagsökning och betalningsföreläggande från tingsrätterna
till dessa myndigheter är också aktuell. Utredningen bör överväga
vilka krav ett genomförande av dessa reformer ställer på kronofogdedistriktens
utformning och kronofogdemyndigheternas organisation.

Spörsmål liknande dem som nu har berörts kan aktualiseras under dén
pågående revisionen av konkurslagen (1921:225). Jag syftar bl. a. på frågan
om kontrollen över konkursförvaltningen skall ligga hos domstol eller om
den lämpligen bör anförtros annat organ, t. ex. kronofogdemyndighet.

Som utgångspunkt för översynen av arbetsorganisationen i allmänhet bör
gälla att ADB kommer att införas som ett hjälpmedel inom exekutionsväsendet.

De framlagda förslagen till distriktsreform m. m. innebar vissa rationaliseringsvinster.
Preliminärt gjorda beräkningar rörande effekterna av införandet
av ADB inom exekutionsväsendet tyder på att även en sådan reform
skulle leda till rationaliseringsvinster. Genomförandefrågorna bör uppmärksammas
- om så erfordras i samarbete med statens personalnämnd - så
att omställningen till ny organisation blir så smidig som möjligt för både
arbetsorganisationen och den berörda personalen.

Utredningen bör bedrivas skyndsamt och ske i samråd med statskontoret
och riksskatteverket.

Utredningen rörande frågan om verkställighet av utländsk dom i tvistemål
överlämnade 1970 en promemoria (Ds JU 1970:20) med förslag till lag om
erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.
Promemorian innehåller också förslag till revision av 1932 års konvention.

Utredningen redovisar vissa siffror angående tillämpningen av 1932 års
konvention. Av materialet framgår att antalet fall då verkställighet sökts
varit tämligen blygsamt. Det torde under perioden 1961-1966 ha rört sig
om ett knappt 40-tal årligen. Den praktiska betydelsen av regleringen torde
emellertid vara väsentligt större än vad dessa siffror skulle kunna ge anledning
att förmoda. Det måste nämligen antas att redan vetskapen om
verkställighetsmöjligheten i mycket stor utsträckning föranleder inte bara
att tappande part ställer sig domen till efterrättelse utan också att gäldenären
betalar utan att borgenären ens behöver utverka en exekutionstitel.

Utredningen påpekar att även om betydelsen av den nuvarande konventionen
sålunda inte bör underskattas har det i de olika länderna ansetts
som en brist att vissa exekutionstitlar som har stor betydelse internt inte
omfattas av regleringen. Vidare har framhållits att konventionen i skilda
hänseenden framstår som föråldrad och även av det skälet i behov av en
allmän översyn.

LU 1975/76:26

Vid de nordiska överläggningar, som utredningen har haft, har enighet
uppnåtts om att finsk betalningsorder, norskt föreläggande av åklagarmyndighet
om ersättningsskyldighet och svenskt s. k. slutbevis i mål om betalningsföreläggande
bör kunna tilläggas i princip samma verkan som en dom.
I fråga om slutbevis har därvid förutsatts att viss ändring kommer att ske
i lagsökningslagen.

Beträffande övriga exekutionstitlar har övervägandena gällt huruvida de
bör kunna tillerkännas intemordisk verkställighet. Enighet har rått om att
danskt udenretligtförlig bör kunna omfattas av den nya regleringen. Såvitt
gäller norskt exigibelt gäldsbrev har enighet däremot inte kunnat uppnås.
För svensk del har utredningen inte ansett sig kunna förorda att gäldsbreven
tas med i regleringen.

Utredningens förslag har ännu inte lett till någon konvention eller lagstiftning.

Nordisk rätt

1 Finland finns en särskild exekutionstitel för summarisk process, benämnd
”betalningsorder”. Bestämmelserna härom överensstämmer i sina huvuddrag
med de svenska reglerna om betalningsföreläggande. Genom betalningsorder
får betalning av visst belopp i pengar åläggas gäldenär. Det ankommer
på häradshövding eller rådhusrätts ordförande att utfärda betalningsorder.
Avser fordringen skadestånd, får betalningsorder utfärdas endast
när fordringen grundar sig på avtal mellan parterna såväl om skadeståndsskyldigheten
som om ersättningens belopp. Förfarandet inleds genom ansökan
som kan ske skriftligen eller muntligen. Därefter utfärdas meddelande
till gäldenären. I meddelandet uppmanas gäldenären att inom viss tid anmäla
till rättens kansli om han motsätter sig fordran, helt eller delvis. Om gäldenären
inte bestrider ansökningen, utfärdas betalningsorder. Bestrider han
en del av fordringen, utfärdas betalningsorder beträffande den obestridda
delen. Betalningsorder verkställs på samma sätt som lagakraftvunnen dom,
men gäldenären kan söka återvinning.

Norge saknar motsvarighet till betalningsföreläggande. Det norska ”foreleggsinstituttet”
motsvarar i svensk rätt närmast strafföreläggande. Föreläggandet
utfärdas av åklagarmyndighet. Genom föreläggandet kan den
som begått brott föreläggas bötesstraff. Har skada vållats genom den straffbara
handlingen, kan föreläggandet avse också skadestånd till målsäganden.
Godkänt föreläggande kan verkställas och utgör hinder för rättegång.

I Norge finns vidare ett institut ”eksigible gjeldsbrev”. Av bestämmelserna
härom framgår att verkställighet under vissa förutsättningar kan ske på
grund av skuldebrev som lyder på en viss penningsumma. En förutsättning
är att skuldebrevet innehåller medgivande av gäldenären att skulden får
indrivas utan dom. Vidare måste i regel krav i viss ordning ha skett minst
fjorton dagar tidigare. Om skuldebrevet inte är utställt till bank eller annan

LU 1975/76:26

inrättning med i särskild ordning fastställda stadgar, skall gäldenärens underskrift
vara bestyrkt på visst sätt.

Även Danmark saknar motsvarighet till betalningsföreläggande. Institutet
”udenretligt forlig” medger direktexekution i vissa fall. Ett udenretligt forlig
skall vara skriftligt och angå en penningfordran. Det skall vara fråga om
gäld som är förfallen redan när forliget ingås. Handlingen skall uttryckligen
ange att exekution kan ske om gäldenären inte uppfyller sina åtaganden.
Vidare måste de kostnader som gäldenären åtar sig att betala anges med
ett bestämt belopp. Udenretligt forlig har frånsett verkstälibarheten samma
verkan som ett vanligt avtal och saknar alltså rättskraft. Vid verkställighetsförfarandet
kan gäldenären invända att avtalet är ogiltigt eller grundat
på felaktiga förutsättningar. I fråga om bevisningen gäller emellertid en presumtion
för avtalets giltighet. Gäldenärens invändningar måste alltså vara
i viss grad sannolika. Om yrkandet om verkställighet inte vinner bifall,
hänvisas borgenären att föra talan vid domstol.

Motionerna

I motionen 1975/76:176 framhålls inledningsvis att den summariska betalningsprocessen
fungerar väl och utgör ett enkelt och rationellt rättsligt
avgörande i betalningstvister. Systemet kan dock enligt motionären förenklas
ytterligare.

Motionären hänvisar till att förslaget till ny utsökningsbalk utgår från
att den summariska betalningsprocessen skall överflyttas till kronofogdemyndigheten
men att den i övrigt skall bibehållas i nuvarande skick. Motionären
föreslår att lagsökningsutslag och bevis om betalningsföreläggande
helt slopas. Förslaget innebär att fordringsanspråket inte anmäls som nu
hos tingsrätten utan hos kronofogdemyndigheten. Gäldenären underrättas
i samma ordning som nu. Sker bestridande kan målet hänskjutas till rättegång.
1 samtliga fall där bestridande ej sker påbörjas omedelbart det exekutiva
förfarandet. Någon annan handling än borgenärens anmälan och
de dokument som utvisar hans fordringsanspråk behövs inte. Fördelarna
med förslaget är enligt motionärens mening färre formaliteter, tidsvinst för
berörda parter samt ekonomisk besparing för samhället, för borgenären och
för gäldenären. Inte heller sätts rättssäkerheten i fara utan den är lika tryggad
som i nuvarande system.

I motionen 1975/76:462 anförs att en motsvarighet till betalningsföreläggande
finns i Finland men däremot ej i Danmark och Norge. Detta har
betydelse för de landsdelar som gränsar mot grannländerna. Ofta hyr t. ex.
danskar fritidsbostad i Skåne och de underlåter ibland att betala elström,
vatten och renhållningsservice. På grund av detomständliga tillvägagångssätt
som ett rättsligt förfarande enligt grannlandets lagar skulle innebära, är det
enligt motionären knappast lönsamt att fullfölja kravet. Motionären anser

LU 1975/76:26

därför att svenska regeringen bör ta initiativ till förhandlingar om gemensam
nordisk lagstiftning rörande summarisk betalningsprocess, något som bör
vara av intresse för samtliga länder.

Utskottet

Svensk rätt tillämpar sedan gammalt vid sidan av den ordinära domstolsprocessen
ett mera summariskt förfarande. En borgenär kan härigenom
på ett snabbt och bekvämt sätt få ett åläggande för gäldenären att betala
borgenärens fordran. Grundar sig fordran på ett skuldebrev eller annat skriftligt
fordringsbevis kan borgenären i stället för att väcka talan genom stämning
lagsöka gäldenären. Underlåter gäldenären att efter delgivning låta avhöra
sig avgörs målet på de skäl borgenären anfört, dvs. betalningsskyldighet
åläggs gäldenären. Bestrider gäldenären lagsökningen kan han under vissa
särskilt angivna förutsättningar få målet hänskjutet till rättegång i ordinär
ordning. I övriga fall meddelar rätten lagsökningsutslag varigenom betalningsskyldighet
åläggs gäldenären. Saknar borgenären skriftligt fordringsbevis
kan han i stället få en grundval för exekution genom att söka betalningsföreläggande.
Om ansökningen lämnas obestridd utfärdar rätten ett
s. k. slutbevis enligt vilket utmätning får äga rum för fordringen och kostnaderna
i målet. Sedan en borgenär erhållit lagsökningsutslag eller slutbevis
kan han vända sig till kronofogdemyndigheten och begära utmätning för
sin fordran.

I motionen 1975/76:176 framhålls att den ovan beskrivna summariska
betalningsprocessen i och för sig fungerar väl. Motionären anser att systemet
dock kan förenklas ytterligare. Enligt motionärens förslag skall fordringsanspråket
anmälas direkt hos kronofogdemyndigheten och inte som nu hos
tingsrätten. Bestrider gäldenären fordringsanspråket bör bestridandet bedömas
enligt samma grunder som f. n. och ärendet bör kunna hänskjutas
till rättegång i ordinär ordning. Om bestridande ej sker inom förelagd tid
kan kronofogden omedelbart påbörja det exekutiva förfarandet. Lagsökningsutslaget
och slutbeviset i mål om betalningsföreläggande skulle således
kunna undvaras. Genom det föreslagna systemet skulle man enligt motionären
förenkla förfarandet, åstadkomma tidsvinst för parterna samt minska
kostnaderna för dessa och för samhället. Med stöd av det anförda yrkar
motionären att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag till förenklad
summarisk betalningsprocess som bygger på motionärens förslag föreläggs
riksdagen senast i samband med den aviserade propositionen med förslag
till ny utsökningsbalk.

Utskottet kan instämma i motionärens uttalande att gällande lagstiftning
om lagsökning och betalningsföreläggande i princip fungerar väl. Lagstiftningen
är dock gammal och ytterligare förenklingar och förbättringar i den
summariska betalningsprocessen kan troligen göras. Frågan om en modernisering
av lagstiftningen är också aktuell. 1 ett år 1963 avgivet betänkande

LU 1975/76:26

föreslog lagberedningen att målen om betalningsföreläggande skulle flyttas
från underrätterna till utsökningsmannen. Lagberedningens förslag och de
däröver inhämtade remissyttrandena föranledde att år 1972 upprättades en
departementspromemoria i vilken diskuterades vissa tänkbara lösningar av
problemet hur ett summariskt förfarande i skuldfordringsmål kunde utformas.
Promemorians syfte var endast att utgöra underlag för fortsatta
diskussioner och överväganden i frågan. Som framgår av redogörelsen för
promemorieförslaget (s. 6-8) innebar detta att lagsökning och betalningsföreläggande
skulle slås samman till ett enhetligt summariskt förfarande
och att detta förfarande skulle förläggas till kronofogdemyndighet.

Frågan om utformningen av den summariska betalningsprocessen är alltjämt
föremål för överväganden inom justitiedepartementet. Enligt vad utskottet
inhämtat har frågan samband med dels arbetet på en ny utsökningsbalk
och dels den slutliga utformningen av exekutionsväsendet. Sistnämnda
spörsmål prövas f. n. av kronofogdemyndighetsutredningen, som
beräknas slutföra sitt arbete i slutet av år 1976.

Enligt utskottets mening bör de överväganden om den framtida utformningen
av den summariska betalningsprocessen som sålunda pågår inte föregripas
genom uttalanden av riksdagen om hur systemet lämpligen skall
utformas. Utskottet vill för sin del endast stryka under vikten av att den
summariska betalningsprocessen blir så rationell, enkel och billig som möjligt
utan att härigenom rättssäkerheten eftersätts.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen 1975/76:176.

I motionen 1975/76:462 framhålls att någon motsvarighet till betalningsföreläggande
inte finns i Danmark och Norge. Detta vållar enligt motionären
problem för dem som är bosatta i områden som gränsar till dessa länder.
Som exempel pekar motionären på att danskar som hyr sommarbostad i
Skåne understundom inte betalar för el, vatten och renhållning m. m. På
grund av avsaknaden av en summarisk betalningsprocess i Danmark lönar
det sig knappast att fullfölja ett krav i Danmark. Motionären yrkar därför
att riksdagen skall ge regeringen till känna att den bör ta initiativ till förhandlingar
om gemensam nordisk lagstiftning rörande summarisk betalningsprocess.

Utskottet vill beträffande nordisk rätt på området hänvisa till den redogörelse
som utskottet intagit på s. 11 och 12. Fordringsanspråk i de av
motionären påtalade fallen kan även väckas vid svensk domstol. Ett slutbevis
i mål om betalningsföreläggande kan dock f. n. inte verkställas i våra grannländer.
På grund av en konvention från år 1932 är verkställighet däremot
möjlig beträffande lagsökningsutslag. Som framgår av den tidigare redogörelsen
(s. 9 och 10) har i en departementspromemoria år 1970 framlagts
förslag till en ny nordisk konvention om erkännande och verkställighet
av domar. Enligt förslaget skall bl. a. svenskt slutbevis i mål om betalningsföreläggande
tilläggas samma verkan som en dom. Nordiska depar -

LU 1975/76:26

tementsöverläggningar i frågan har därefter ägt rum. Enligt vad utskottet
inhämtat befinner sig dessa nu i sitt slutskede. Om promemorieförslaget
genomförs kommer det av motionären påtalade problemet att få sin lösning.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1975/76:462 är därför
inte erforderlig.

Utskottet hemställer
att riksdagen

a. beträffande förenklad summarisk betalningsprocess avslår motionen
1975/76:176,

b. beträffande nordisk lagstiftning avslår motionen 1975/76:462.

Stockholm den 22 april 1976

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s)*, Lidgård (m), Börjesson
i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje
(s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson
i Sundsvall (c). Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c)*, fru Lindquist (m) och
fru Hjalmarsson (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTA B 51807 Stockholm 1976