Med anledning av motioner om vidgad rätt till ersättning för behandlingsskador inom sjukvården (Betänkande 1975/76:LU17 Lagutskottet)

LU 1975/76: 17

Lagutskottets betänkande
1975/76:17

med anledning av motioner om vidgad rätt till ersättning för behandlingsskador
inom sjukvården

I detta betänkande behandlar utskottet motionerna 1975/76:300 av herr
Ahlmark m. fl. (fp), 1975/76:544 av herr Gillström (s), 1975/76:1100 av
herr Carlshamre m. fl. (m, s och c), 1975/76:1112 av fru Marklund m. fl.

(vpk) och 1975/76:1115 av herr Nyhage m. fl. (m). Motionerna redovisas
nedan på s. 3-6.

Företrädare för socialdepartementet, Landstingsförbundet, Patientförsäkringen,
Sveriges läkarförbund, Sveriges tandläkarförbund och Legitimerade
sjukgymnasters riksförbund har inför utskottet framfört synpunkter på motionsförslagen.

Gällande ordning

Skadestånd

Skador, som uppstått genom felaktig medicinsk behandling, är ej underkastade
någon rättslig särbehandling i gällande rätt. Detta innebär att
sjukvårdshuvudmans skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i övrigt
inom sjukvårdens område - skall bedömas enligt bestämmelserna i
skadeståndslagen (1972:207).

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen åligger det arbetsgivare att svara för
bl. a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar(s. k.
principalansvar). Ansvaret är ej begränsat till privata arbetsgivare utan omfattar
även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är således
tillämplig t. ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse förekommit
från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut
någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att
det kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren
ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för ”anonyma”
fel. Likaså omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när var och
en av flera befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre vårdslöshet,
som inte för någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till skadeståndsskyldighet
för arbetsgivaren men som tillsammans innebär en avsevärd brist
i aktsamheten.

Skadeståndslagen är tillämplig även på sådana skador som uppstår till
följd av att en viss industriell produkt har skadebringande egenskaper. Neu 1

Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 17

Lu 1975/76:17

rosedynfallet utgör exempel på en sådan s. k. produktskada. En förutsättning
för skadeståndslagens tillämplighet är emellertid att fel eller försummelse
av någon befattningshavare kan visas föreligga. I vissa fall av produktskador
är det tänkbart att ersättning kan utgå enligt regler om skadestånd i kontraktsförhållanden.
Det nuvarande rättsläget är emellertid sådant att den
som blir utsatt för en s. k. produktskada i åtskilliga situationer saknar möjlighet
att få full gottgörelse för sin skada.

Försäkringar

I samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen och ett konsortium, bestående
av de större försäkringsbolagen, har skapats ett särskilt försäkringssystem
kallat "Patientförsäkring vid behandlingsskada”. Samtliga landstingskommuner
och de tre kommuner som står utanför landstingen har
fr. o. m. den 1 januari 1975 anslutit sig till försäkringen. Efter förhandlingar
mellan socialdepartementet och försäkringskonsortiet om hur det vidgade
ersättningsansvaret för behandlingsskada skall införas vid statliga inrättningar
med uppgifter inom hälso- och sjukvård har regeringen i december
1974 godkänt ett avtal av motsvarande innebörd som sjukvårdshuvudmännens
avtal. Statens avtal omfattar bl. a. den tandvård som bedrivs vid universiteten
i Lund, Göteborg och Umeå samt vid Karolinska institutet. Avtalet
omfattar dock ej den barntandvård, specialisttandvård och tandvård åt patienter
i sluten vård, som sker vid dessa institutioner. Denna tandvård omfattas
i stället av de kommunala och landstingskommunala sjukvårdshuvudmännens
försäkringsavtal.

Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffat efter den 1 januari
1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att förutsättningar
för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats
genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den
gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens
sida. Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande
bäras av patienten. 1 enlighet härmed gäller försäkringen vid oförutsedda
skador i direkt samband med hälso- och sjukvård, om skadan orsakats
vid undersökning, medicinering eller behandling, dock inte om skadan
är en naturlig eller sannolik följd av åtgärden, eller om skadan orsakats
vid olycksfall, dock endast inom lokal eller område där hälso- eller sjukvård
bedrivs eller i samband med sjuktransport.

Vissa undantag finns. Försäkringen gäller inte vid skador som har orsakats
av läkemedel, tekniskt hjälpmedel eller sjukvårdsmateriel som använts enligt
gällande anvisningar, eller orsakats av smitta eller infektion som överförts
utan direkt samband med ingrepp eller annan behandling.

Ersättning utgår för inkomstförlust, läkar- och sjukhusvård, sveda och
värk, lyte och men samt rehabilitering. Vid dödsfall ersätts begravningskostnader
samt förlust av underhåll.

LU1975/76: 17

Försäkringen är samordnad med andra förmåner vid personskada på så
sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till andra förmåner,
som kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av försäkringsavtal
m. m.

Ett särskilt samarbetsorgan. Patientförsäkringens samrådsgrupp, har bildats
av sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet. Gruppen har till uppgift
att följa utvecklingen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelsema.

För att pröva svårbedömda eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en skadenämnd, som består av sex ledamöter. Ordföranden utses
av regeringen, som också utser en ledamot som företrädare för allmänheten.
Övriga ledamöter utses av sjukvårdshuvudmännen och försäkringsgivarna.
Nämnden har att pröva de skadefall som hänskjutes dit. Skadelidande, sjukvårdshuvudman
eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp
till prövning av nämnden. Om nämndens beslut inte godtas kan ärendet
hänskjutas till skiljemän.

Även inom andra områden förekommer försäkringar mot ansvar för skador
till följd av viss verksamhet. Sådana ansvarsförsäkringar är liksom patientförsäkringen
frivilliga. Endast i mycket begränsad utsträckning föreligger
lagstadgad skyldighet att ha ansvarsförsäkring. Ägare och förare av
motorfordon har ett strängt skadeståndsansvar, och detta ansvar skall enligt
lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon vara täckt genom trafikförsäkring
för fordonet. Från den 1 juli 1976 ersätts trafikförsäkringslagen
av trafikeskadelagen (1975:1410). En annan form av obligatorisk ansvarsförsäkring
är den försäkring som innehavare av atomanläggning är skyldig
att teckna enligt atomansvarighetslagen (1968:45). Ibland skall det också
finnas försäkring på flygplan enligt luftfartslagen (1957:297) och på fartyg
enligt lagen (1973:1198) om ansvar för oljeskada till sjöss.

En skadelidande är emellertid inte uteslutande hänvisad till skadevållaren
och dennes eventuella försäkring utan kan få ersättning för skadan även
på annat sätt, främst genom socialförsäkringen.

Socialförsäkringen omfattar den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt yrkesskadeförsäkringen.
Socialförsäkringen ger ett ekonomiskt grundskydd vid skadefall. Ideell
skada (sveda och värk, lyte eller annat men) ersätts inte. Under akut sjukdomstid
efter en skada utgår sjukpenning som ersättning för inkomstförlust.
Vidare ersätts helt eller delvis all läkarvård och sjukhusvård samt mediciner
etc. Vid långvarig arbetsoförmåga kan en skadad få förtidspension eller sjukbidrag
från den allmänna försäkringen och - vid yrkesskada - yrkesskadelivränta
från yrkesskadeförsäkringen. Pension eller sjukbidrag förutsätter
nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 96, livränta nedsättning med
minst 10 96. Till efterlevande utgår familjepension från den allmänna försäkringen
och - vid yrkesskada - efterlevandelivränta från yrkesskadeförsäkringen.
Invaliditets- och efterlevandeförmånerna kan kompletteras med

1* Riksdagen 1975/76. 8 sami Nr. 17

LU 1975/76:17

vissa tillägg. Om en skadad person får ersättning från socialförsäkringen
och samtidigt har rätt till skadestånd enligt skadeståndsreglerna skall försäkringsersättningen
reducera skadeståndet.

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot
förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-, olycksfalls-
och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt - gruppförsäkringar
- eller enskilt. Tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) är exempel
på ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat exempel
är den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på arbetsmarknaden
år 1972. Ett tredje exempel är förarplatsförsäkringen. Personförsäkringar
inom denna kategori är för det mesta s. k. summaförsäkringar. Därmed
menades ursprungligen att ett visst på förhand överenskommet belopp
utbetalas (på en gång eller i periodiska poster) då skadefallet inträffar. Men
en försäkring av detta slag kan också vara anpassad till den konkreta skadan
(t. ex. inkomstförlust till en viss nivå). Försäkringsersättningar av de former
som nu har angetts räknas normalt inte av på skadestånd som utgår samtidigt.

Vissa statistiska uppgifter

Under år 1975 inkom 684 skadeanmälningar till patientförsäkringen och
under januari och februari 1976 294 anmälningar. Av de år 1975 inträffade
skadefallen var 202 inte ersättningsbara enligt försäkringsvillkoren. I övriga
482 fall har tillhopa utbetalats över 8 milj. kr. Omkring 25 procent av fallen
avsåg behandlingsskador i form av sjukhussjuka, i 20 procent av fallen
hade patienterna fätt tandskador och i mellan 10 och 15 procent av fallen
var skadan orsakad av rena olycksfall.

Motionerna

1 motionen 1975/76:300 av herr Ahlmark m. fl. (fp) yrkas att riksdagen
uttalar att de som drabbats av behandlingsskada innan patientförsäkringen
trädde i kraft bör ges en fullgod ersättning.

Till stöd för yrkandet framhåller motionärerna (motiveringen finns i motionen
1975/76:269) att det är en orättvisa, att desom fått behandlingsskador
före patientförsäkringens ikraftträdande inte kan få ersättning. Enligt motionärerna
bör den skadeprövningsnämnd som tillsatts i samband med den
nya försäkringen få pröva även tidigare inträffade skador. I de fall anspråken
anses rimliga bör landstingen stå för kostnaderna.

I motionen 1975/76:544 av herr Gillström (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om undersökning av möjligheterna att som ersättningsgrund
för patientförsäkringen införa även begreppet "onormalt förlängd sjukvårdstid
vid kirurgiskt ingrepp”.

LU 1975/76:17

Motionären framhåller att vid i och för sig vanliga operationer då komplikationer
tillstöter, patienten kan förvägras ersättning från patientförsäkringen
under hänvisning till att komplikationen berott på infektion som
funnits före ingreppet. Enligt motionären kan exempelvis en blindtarmsoperation
med åtföljande infektion leda till en sjukhusvistelse om fem
veckor och en sjukskrivningsperiod om 14 veckor. Motionären anser att
patientförsäkringens bestämmelserom utbetalning inte är tillräckligt flexibla
och att det bl. a. torde vara möjligt att som grund för utbetalning också
lägga komplikationer som avsevärt förlänger sjukhusvistelse och sjukskrivning.
För enklare kirurgiska ingrepp torde det enligt motionären vara möjligt
att fastställa en normaltid för sjukskrivning och att medge ersättning till
patient som är sjukskriven mer än exempelvis 10 dagar utöver normaltiden.

1 motionen 1975/76:1100 av herr Carlshamre m. fl. (m, s och c) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att medicinalansvarskommittén får i uppgift
att utreda och föreslå åtgärder syftande till obligatoriskt försäkringsskydd
mot behandlingsskador i sjukvården.

Enligt motionärerna finns det inga garantier i de enskilda fallen att försäkringsskydd
föreligger inom den enskilda vårdsektorn. Mestadels har t. ex.
privatpraktiserande läkare tecknat försäkringar som står för den ekonomiska
sidan vid behandlingsskador. Men, framhåller motionärerna, någon skyldighet
föreligger inte inom den enskilda vårdsektorn, lika litet som det
egentligen gör inom den offentliga. Motionärerna ser det som en stor brist
att det ekonomiska skyddet för patienter i händelse av behandlingsskada
skall garanteras genom frivilliga åtaganden, oavsett vilken vårdsektor det
gäller, och anser att bristen bör undanröjas genom på lämpligt sätt reglerade
skyldigheter att teckna försäkring som förutsättning för vårdverksamhet.

I motionen 1975/76:1112 av fru Marklund m. fl. (vpk) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om utarbetande av en lag om
allmän obligatorisk patientförsäkring, i enlighet med de principer som anges
i motionen, att föreläggas riksdagen;

2. att riksdagen uttalar

a) att även tandläkarhögskolorna bör ingå i en allmän patientförsäkring;

b) att äldre skadefall bör regleras enligt nu gällande försäkringsrättsliga
regler och att förslag härom av regeringen bör föreläggas riksdagen.

Motionärerna framhåller att patientförsäkringen i vissa avseenden är otillräcklig.
Sålunda föreligger det enligt motionärerna inte någon skyldighet
att teckna försäkring för dem som är privatpraktiserande inom sjukvården
(läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och terapeuter). Det är också möjligt
att undandra sig ersättningsskyldighet vid skadeansvar genom bolagsbildning.
Motionärerna erinrar om att det inte heller finns någon försäkring
som täcker läkemedels- och produktskador exempelvis på grund av felaktig
utrustning. Vidare pekar motionärerna på att patienterna vid tandläkarhög -

LU 1975/76:17

skolorna ännu är oförsäkrade, vilket innebär att deras skadeståndsrättsliga
ställning skiljer sig från patienternas vid övriga statliga och landstingskommunal
sjukvårdsinrättningar. De framhåller också att patientförsäkringen
inte gäller patienter som skadats före den 1 januari 1975. För dessa patienter
kvarstår fortfarande svårigheterna att fl ersättning.

Enligt motionärernas uppfattning bör en ny lag om allmän obligatorisk
patientförsäkring införas med följande regler. Rätten att utöva sjukvårdande
verksamhet skall vara knuten till tecknande av patientförsäkring enligt den
norm som anges i lagen. För försäkringen skall gälla strikt skadeansvar.
Den bör dessutom vara utformad som en sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Försäkringsobligatoriet skall även omfatta företag som tillverkar och/eller
försäljer läkemedel och sjukvårdsutrustning. I en sådan försäkring bör även
tandläkarhögskolorna ingå.

Motionärerna anser vidare att en reglering av ersättningsanspråk på grund
av skador som inträffat före den 1 januari 1975 bör komma till stånd och
behandlas enligt samma försäkringsrättsliga regler som gäller för den nya
patientförsäkringen.

I motionen 1975/76:1115 av herr Nyhage m. fl. (m) yrkas att riksdagen
begär att regeringen på lämpligt sätt beaktar vad i motionen anförts om
en inventering av patienter och personal samt ersättning rörande den s. k.
sjukhussjukan.

Till stöd för yrkandet framhålls i motionen att såväl patienter som personal
inom sjukvården tycks under senare år i ökad omfattning drabbas av stafylokockinfektion,
s. k. sjukhussjuka. Enligt motionärerna bör sjukhussjukan
genom olika åtgärder kunna begränsas. De skadefall som ändå uppkommer
omfattas i vad gäller patienterna numera av sjukvårdshuvudmännens
vidgade ersättningsansvar. Vidare torde sjukdomen i fråga, fortsätter
motionärerna, framdeles komma att klassas som yrkessjukdom eller yrkesskada.
Den vårdpersonal som drabbas kommer därigenom att komma
i åtnjutande av en betydligt vidgad ekonomisk ersättning.

Motionärerna hänvisar till att olika undersökningar lämnat något skiljaktiga
besked om omfattningen av inträffade sjukdomsfall. Uppgifterna
varierar mellan 3 % och 9 % i vad gäller patienterna. För 1 % ligger medelvårdtiden
på 5 till 7 dagar och infektionen är därefter hävd. För övriga
krävs inte i regel så stora insatser men för en grupp blir konsekvenserna
så svåra att livsvarig sjukdom blir följden. En del av dessa svårt drabbade
måste gå sjukskrivna till och från i mer än årslånga perioder, andra åter
måste förtidspensioneras.

Enligt motionärerna har diskussioner under en tid förts om hur man
skulle kunna ekonomiskt ersätta redan tidigare inträffade svåra skadefall.
Motionärerna anser att det ställer sig svårt att lösa sådana problem retroaktivt
men att det kan visa sig att det är fråga om ett så pass litet antal svårare
fall inom varje landstingsområde att kostnaderna för någon form av vederlag
är överkomliga. I så fall anser motionärerna att det är i högsta grad befogat

LU 1975/76: 17

med ett undantag från regeln att retroaktivitet ej skall tillämpas, då det
gäller skadeståndsersättning. Eventuellt kan motionärerna tänka sig någon
form av gemensamt ansvarstagande inom hela huvudmannagruppen för
att därigenom åstadkomma en utjämning av de ekonomiska åtagandena.

Enligt motionärerna är det oklart hur många människor som råkat ut
för de svårare följderna av sjukhussjukan. Dessutom är inte alltid orsakssammanhanget
helt klarlagt. I forsta hand bör man därför, anser motionärerna,
företaga en inventering för att komma till klarhet härom och
erhålla underlag för vidare diskussioner i ersättningsfrågan. Det är önskvärt
att regeringen i samband med sina överläggningar med sjukvårdshuvudmännens
företrädare angående ekonomiska frågor m. m. aktualiserar frågan
om ersättning till patienter, som drabbats av den s. k. sjukhussjukan före
den 1 januari 1975, samt frågan om den inventering som förutsätter sådan
ersättning.

Vissa utredningar

År 1974 tillkallades en utredning, medicinalansvarskommittén(S 1974:02),
för att utreda vissa ansvarsfrågor m. m. inom hälso- och sjukvården. Enligt
direktiven skall utredningen företa en allsidig översyn av reglerna för samhällets
tillsyn över personalen inom hälso- och sjukvården och därvid överväga
i vilken utsträckning sådan personal i fortsättningen bör vara underkastad
speciell tillsyn. Utredningen skall vidare pröva frågor om ansvarsnämndens
verksamhet samt överväga åtgärder för att förbättra kontakten
mellan de för vården ansvariga och patienterna liksom andra frågor, bl. a.
andra rättssäkerhets- och integritetsfrågor, som aktualiseras under arbetets
gång och faller inom ramen för utredningen.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1972 sakkunniga (Ju
1973:08) för utredning angående ersättning för produktskador. I direktiven
anförde föredragande statsrådet att det finns åtskilliga produkter som kan
anses farliga i den meningen att de med hänsyn till det tekniska utförandet
eller arten av de material eller kemiska ämnen av vilka produkten består
medför potentiella skaderisker som lätt förverkligas och därvid kan komma
att orsaka omfattande skador på person eller egendom. När det gäller i
denna mening specifikt farliga produkter, som redan i dag är talrikt förekommande
på marknaden, framstår det från såväl sociala och psykologiska
som samhällsekonomiska synpunkter som angeläget att bereda ett bättre
ekonomiskt skydd än f. n. existerande ersättningssystem tillhandahåller. Enligt
direktiven är det en förstahandsuppgift för de sakkunniga att finna lämpliga
kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet för särbestämmelser
om ersättning för produktskador. Vägledande bör härvid vara att endast
sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt sett erbjuder
specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering. I direktiven uttalas
vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands att den ekonomiska

LU 1975/76: 17

bördan läggs på produkternas tillverkare eller importör än på grossist- eller
detaljhandelsledet. I fråga om ersättningssystemets utformning diskuteras
i direktiven två alternativ. Antingen ett som bygger på ett skadeståndsrättsligt
system som ålägger tillverkare och importörer ett objektivt ansvar
eventuellt i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring eller ett som bygger
på ett fristående försäkringssystem.

Socialstyrelsen har nyligen gjort en enkät till landets akutsjukhus och
vissa långvårdssjukhus angående förekomsten av sjukhussjuka hos personal
och patienter. Resultatet av enkäten sammanställs f. n., och en sammanställning
beräknas föreligga till sommaren 1976.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om ett förbättrat ersättningssystem för dem som skadas i samband
med sjukvård behandlades av riksdagen ettvart av åren 1972-1974 med
anledning av motioner. De år 1972 och 1973 behandlade motionerna avsåg
bl. a. införande av strikt skadeståndsansvar och obligatorisk försäkring på
vårdområdet. 1974 års motion rörde omfattningen av en framtida patientförsäkring.
I sina av riksdagen godkända betänkanden (LU 1972:10, LU
1973:9 och LU 1974:10) avstyrkte utskottet bifall till motionerna under hänvisning
till då pågående utredningsarbete beträffande en patientförsäkring.
I 1972 års betänkande underströk utskottet vikten av att förekommande
problem rörande behandlingsskador snarast löstes och av att ett ersättningssystem
liknande patientförsäkringen kom till stånd även på privata vårdsektorn.
Utskottet framhöll vidare att om tidsutdräkten med det pågående
utredningsarbetet skulle bli större än avsett eller det visade sig att räckvidden
av föreslagen ersättningsanordning skulle bli otillräcklig eller denna anordning
inte fyllde de krav som man med hänsyn till patienternas trygghet
måste ställa man borde allvarligt överväga att tillgripa lagstiftning eller andra
åtgärder för att åstadkomma önskvärda lösningar. 1973 uttalade utskottet
att de förhoppningar utskottet år 1972 ställt på det pågående arbetet med
patientförsäkringen visat sig välgrundade. Frågan om att tillskapa ett ersättningssystem
vid behandlingsskador hade under det gångna året förts ett
gott stycke närmare en lösning och utskottet ansåg att man borde avvakta
sjukvårdshuvudmännens slutliga ställningstagande liksom i vilken utsträckning
anslutning till systemet skulle äga rum inom angränsande vårdområden.

Frågan kom åter upp under 1975 års riksmöte med anledning av en motion
om ersättning för behandlingsskador som inträffat före patientförsäkringens
tillkomst. Motionen behandlades av utskottet i samband med propositionen
1975:12 med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen. På hemställan
av utskottet avslog riksdagen motionen (LU 1975:16). 1 betänkandet framhöll
utskottet bl. a. att det låg i sakens natur att även betydande sociala reformer
kunde uppfattas som orättvisa mot dem som av olika skäl - framför allt
kostnadsmässiga - inte kan fä del av desamma. Utformningen av patientförsäkringen
hade självfallet i hög grad påverkats av de ekonomiska förutsättningarna.

LU 1975/76: 17

Utskottet fortsatte.

Utskottet vill dock framför allt betona att det här är fråga om en försäkringsmässig
ersättningsanordning. Utmärkande för försäkringen som avtalsform
är att någon som vill skydda sig på förhand mot viss risk betingar
sig ersättning om skada uppkommer. I gengäld betalar han ett bidrag även
om skaderisken ej skulle realiseras. Ett försäkringsavtal måste således avse
en oviss händelse och det teoretiska underlaget för beräkningen av ersättningsbelopp,
försäkringspremie, försäkringstagarens självrisk m. m. utgörs
av sannolikhetskalkylen. En händelse, som redan inträffat, kan ej täckas
genom försäkring. Utskottet kan därför inte ansluta sig till tankegångarna
i motionen om att man bör överväga att börja tillämpa systemet med patientförsäkring
retroaktivt. Det nu sagda innebär givetvis inte att utskottet
ej skulle finna det angeläget att ekonomiska förbättringar i olika avseenden
införs för tidigare behandlingsskadade patienter, t. ex. genom att - såsom
nämns i motionen - de som tidigare drabbats av behandlingsskada får helt
kostnadsfri vård för skadan. Från allmänhetens synpunkt torde särskilt behandlingsskador
i form av sjukhussmitta te sig som speciellt ömmande
fall, där det kan anses naturligt att samhället åtar sig att svara för alla former
av vårdkostnader. Ekonomiska lättnader av detta slag är emellertid något
helt annat än att man retroaktivt skulle införa ett på skadeståndsrättsliga
principer grundat ersättningssystem av patientförsäkringens typ. I förevarande
lagstiftningsärende finns det därför inte anledning att gå närmare
in på sådana frågeställningar.

Utskottet

Inledning

Inom den öppna och slutna sjukvården, som bedrivs av sjukvårdshuvudmännen,
utförs dagligen ett stort antal undersökningar och behandlingar.
Antalet intagningar i sluten sjukvård är varje år cirka 1,5 miljoner. Antalet
läkarbesök i öppen vård överstiger 20 miljoner. Inom folktandvården behandlas
mer än 2 miljoner patienter per år. Dessutom ges en omfattande
vård i andra former såsom mödra- och barnavård, sjukgymnastik m. m.
Härtill kommer all den vård som ges av privatpraktiserande läkare, tandläkare
m. fl.

Sjuk- och hälsovården i vårt land har hög standard. Det är likväl ofrånkomligt
att patienter någon gång skadas i samband med behandling eller
undersökning. Enligt gällande lagstiftning kan ersättning för behandlingsskador
i allmänhet utgå endast om den skadelidande visar att skadan orsakats
genom fel eller försummelse från vårdpersonalens sida. Kravet att patienten
skall styrka vållande är i de flesta fall svårt att uppfylla och ersättning uteblir
därför ofta.

I syfte att bättre tillgodose behovet av ersättning vid olycksfall inom
sjukvården har sjukvårdshuvudmännen i samverkan med ett försäkringskonsortium,
bestående av vissa försäkringsbolag, skapat ett särskilt försäkringssystem
kallat "Patientförsäkring vid behandlingsskada". Samtliga
landstingskommuner och de tre kommuner som står utanför landstingen

LU 1975/76: 17

har fr. o. m. den 1 januari 1975 anslutit sig till denna försäkring. Såvitt gäller
det statliga sjukvårdsområdet har staten och försäkringskonsortiet träffat
avtal om en försäkring med motsvarande innehåll.

Patientförsäkringen gäller vid oförutsedda skador i direkt samband med
hälso- och sjukvård och som orsakats vid undersökning, medicinering, behandling
eller olycksfall: Vållande från personalens sida behöver inte föreligga.
Patient, som drabbas av skada, eller efterlevande till sådan patient
skall ha rätt till ersättning beräknad enligt skadeståndsrättsliga principer.
Detta innebär att ersättning utgår för såväl kostnader som förlorad arbetsförtjänst
och ideell skada. Patientförsäkringen är samordnad med andra förmåner
vid personskada på så sätt att ersättning på grund av försäkringen
är sekundär till de andra utgående förmånerna.

För att pröva svårbedömda eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en särskild skadenämnd, som består av sex ledamöter. Ordföranden
utses av regeringen, som också utser en ledamot som företrädare för allmänheten.
Övriga ledamöter utses av sjukvårdshuvudmännen och försäkringsgivarna.
Nämnden har att pröva de skadefall som hänskjutes dit. Skadelidande,
sjukvårdshuvudman eller försäkringsgivare kan begära att ett
ärende tas upp till prövning av nämnden. Om nämndens beslut inte godtas
kan ärendet hänskjutas till skiljemän.

1 det följande behandlar utskottet fem motioner i vilka framförs önskemål
om obligatorisk patientförsäkring, om rätt till ersättning för behandlingsskador
som inträffat före patientförsäkringens ikraftträdande samt om utvidgning
av försäkringsskyddet.

Obligatorisk patientförsäkring

Vid såväl 1972 som 1973 års riksdagar behandlade utskottet motionsförslag
om lagstiftning i syfte att förbättra situationen fördem som skadas i samband
med sjuk- och hälsovård. Motionerna avstyrktes av utskottet: Vid prövningen
av motionerna uttalade utskottet som sin principiella uppfattning
att behovet av ett förbättrat skydd på detta område bäst skulle tillgodoses
genom försäkringsanordningar som verkade direkt till förmån för de potentiellt
skadelidande. Utskottet hänvisade till då pågående arbete med utformningen
av patientförsäkringen och underströk angelägenheten av att
förekommande problem rörande behandlingsskador snarast löstes. Utskottet
betonade också vikten av att även de privata yrkesutövarnas organisationer
fick till stånd ett liknande ersättningssystem. Utskottet ansåg att sjukvårdshuvudmännens
slutliga ställningstagande till ersättningssystemet borde avvaktas
liksom i vilken utsträckning anslutning till systemet skulle äga rum
inom angränsande vårdområden.

I motionen 1975/76:1100 yrkas att medicinalansvarskommittén skall få
i uppdrag att framlägga förslag om åtgärder, syftande till obligatoriskt försäkringsskydd
mot behandlingsskador i sjukvården. Motionärerna ser det

1975/76:17

som en brist att det ekonomiska skyddet i händelse av behandlingsskada
skall garanteras genom frivilliga åtaganden samt anser att bristen bör undanröjas
genom lagstiftning om att vårdverksamhet inte får utövas, såvida inte
försäkring tecknats.

I motionen 1975/76:1112 framhålls att patientförsäkringen i vissa avseenden
är otillräcklig. Sålunda är försäkring inte obligatorisk för de privatpraktiserande
inom sjukvården. Motionärerna erinrar också om att det inte
finns någon försäkring som täcker läkemedels- och andra produktskador.
Vidare påpekas att patienterna vid tandläkarhögskolorna inte omfattas av
patientförsäkringen. Motionärerna anser att rätten att utöva sjukvårdande
verksamhet skall vara knuten till tecknandet av en patientförsäkring. En
sådan försäkring bör innebära strikt ansvar för skador och vara utformad
som en sjuk- och olycksfallsförsäkring. Försäkringsobligatoriet skall även
omfatta tillverkare och importörer av läkemedel eller sjukvårdsutrustning.
Motionärerna yrkar att riksdagen skall föreläggas förslag till lagstiftning om
en allmän obligatorisk patientförsäkring, utformad i enlighet med de principer
som angetts i motionen, samt att riksdagen skall uttala att även tandläkarhögskolorna
skall ingå i försäkringen.

1 likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att patienterna
tillförsäkras ett fullgott ekonomiskt skydd vid behandlingsskador. För den
offentliga sjukvårdens del har man genom patientförsäkringen lyckats skapa
ett enkelt, snabbt och rättvist ersättningssystem. Enligt utskottets mening
talar starka skäl för att patienterna inom den privata vårdsektorn snarast
bör beredas ett motsvarande skydd. Utskottet har därför i och för sig stor
förståelse för motionärernas önskemål om att tecknandet av försäkring skall
vara en förutsättning för rätten att utöva sjuk- och hälsovård. Önskemålet
synes kunna tillgodoses genom i princip två olika lösningar. Nära till hands
ligger en lagstiftning om objektivt skadeståndsansvar i förening med obligatorisk
ansvarsförsäkring. Mot en sådan lösning talar - som framhölls
i prop. 1972:5 med förslag till skadeståndslagen - att det kan ifrågasättas
om behandlingsskador typiskt sett är av så speciell karaktär, att en skadeståndsrättslig
särreglering är motiverad. Ett annat tänkbart alternativ är
att man lagfäster den nuvarande patientförsäkringen. Utskottet vill emellertid
peka på att en sådan lösning innebär att man i lag måste fullständigt
reglera utformningen av ersättningssystemet. En rad frågor om de närmare
förutsättningarna för att ersättning skall utgå och om själva ersättningsnivån
måste härvid lösas liksom vissa avgränsningsproblem. Också de försäkringstekniska
och administrativa problemen måste undersökas.

Som framgår av det anförda torde en lagstiftning om obligatorisk försäkring
- oavsett vilket av de skisserade ersättningssystemen man väljer
- inte kunna genomföras utan en närmare utredning. På grund av frågornas
komplicerade natur torde utredningsarbetet bli tidsödande. Med hänsyn härtill
anser utskottet i överensstämmelse med riksdagens tidigare ställningstaganden
i frågan, att man i första hand bör eftersträva att på frivillighetens

Lu 1975/76:17

väg få till stånd en tillfredsställande lösning av ersättningsproblemen vid
behandlingsskador.

Enligt vad utskottet inhämtat är patientförsäkringen inte förbehållen den
offentliga sjukvården utan står öppen även för yrkesutövare inom den privata
vårdsektorn. Sålunda har tandläkarförbundet, som representerar majoriteten
av landets privatpraktiserande tandläkare, anslutit sina medlemmar kollektivt
till patientförsäkringen fr. o. m. den 1 januari 1976. Till de omkring
300 privatpraktiserande tandläkare som står utanför förbundet liksom till
andra yrkesgrupper, som sysslar med sjuk- och hälsovård, avser försäkringskonsortiet
att ge erbjudande om anslutning till försäkringen. För tandläkarnas
del planerar konsortiet att sprida en upplysningsbroschyr. Läkarförbundet
har för sin del upplyst att förbundet ser positivt på patientförsäkringen
och att enligt förbundets uppfattning varje privatpraktiserande
läkare bör ha en patientförsäkring. Genom ett av de försäkringsbolag som
ingår i det ovannämnda försäkringskonsortiet erbjuder förbundet sina medlemmar
en försäkring som ger patienterna samma skydd som patientförsäkringen
och vars villkor anpassas till förändringar i patientförsäkringens
villkor. Sådan försäkring har hittills tecknats av omkring 1 500 privatpraktiserande
läkare, dvs. det övervägande antalet läkare som i någon form
utövar privatpraktik.

Vad sålunda förekommit visar att de förhoppningar om ett godtagbart
ekonomiskt skydd för patienterna på frivillighetens väg som utskottet tidigare
uttryckt i huvudsak infriats. Genom att den offentliga sjukvården
och en betydande del av landets läkare och tandläkare med privatpraktik
anslutit sig till patientförsäkringen eller tecknat en liknande försäkring har
frågan förts närmare en lösning. Vid en bedömning av den framtida utvecklingen
på området bör det beaktas, att det nya försäkringssystemet började
tillämpas för blott drygt ett år sedan och att fördelarna med och erfarenheterna
av systemet först under senare tid blivit kända. Utskottet vill
vidare framhålla att försäkringskonsortiet förklarat sig skola verka för att
de läkare och tandläkare, som ännu inte har erforderlig försäkring, liksom
övriga yrkesgrupper, exempelvis sjukgymnaster och sjuksköterskor, ansluter
sig till patientförsäkringen. Med hänsyn till kravet på trygghet för patienterna
vill utskottet starkt understryka betydelsen av att nämnda yrkesutövare
utnyttjar denna möjlighet och att även organisationerna aktivt verkar i detta
syfte.

På grund av det anförda anser utskottet sig kunna hysa goda förhoppningar
om att ersättningsproblemen vid behandlingsskador på den privata vårdsektorn
skall lösas. Under rådande förhållanden finns det därför skäl avvakta
utvecklingen. Skulle det emellertid visa sig att yrkesutövarna på den privata
vårdsektorn inte i erforderlig utsträckning ansluter sig till patientförsäkringen
eller tecknar annan motsvarande försäkring bör man enligt utskottets mening
tillgripa lagstiftning.

Vad särskilt gäller önskemålet i motionen 1975/76:1112 om att patient -

LU 1975/76:17

försäkringen skall vara obligatorisk för tillverkare och importörer av läkemedel
eller sjukvårdsutrustning vill utskottet tillägga, att frågan om ersättning
för produktskador utreds av produktansvarskommittén. Enligt direktiven
skall utredningsarbetet inriktas bl. a. på en lösning av ersättningsproblemen
på personskadeområdet. En förstahandsuppgift för de sakkunniga
är att finna lämpliga kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet
för särbestämmelser om ersättning för produktskador. Vägledande bör härvid
vara att endast sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet typiskt
sett erbjuder specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering. I direktiven
uttalas vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands att
den ekonomiska bördan läggs på produkternas tillverkare eller importörer
än på grossist- eller detaljhandelsledet. I fråga om ersättningssystemets utformning
diskuteras i direktiven två alternativ, nämligen ett som bygger
på ett skadeståndsrättsligt system som ålägger tillverkare och importörer
ett objektivt ansvar eventuellt i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring
och ett som bygger på ett fristående försäkringssystem.

Vad slutligen gäller det i samma motion uttalade önskemålet om att
tandläkarhögskolorna skall ingå i patientförsäkringen vill utskottet erinra om
att som närmare framgår av redogörelsen på s. 2 sjukvårdshuvudmännens avtal
med försäkringskonsortiet omfattar den tandvård som bedrivs vid dessa
högskolor.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
1975/76:1100 och motionen 1975/76:1112 i förevarande del (yrkandena 1
och 2 a).

Ersättning för behandlingsskador som inträffat före patientförsäkringens ikraftträdande Som

inledningsvis berörts gäller patientförsäkringen endast behandlingsskador
som inträffat efter det att försäkringen trädde i kraft den 1 januari

1975.

I motionen 1975/76:300 yrkas att riksdagen uttalar, att de som drabbats
av behandlingsskador, innan patientförsäkringen trädde i kraft, bör ges en
fullgod ersättning. Enligt motionärerna är det orättvist, att ersättning inte
kan utgå för sådana äldre skador. Motionärerna anser att skadeprövningsnämnden
bör få pröva även äldre skador och att i de fall anspråken är
rimliga landstingen bör stå för ersättningarna.

Liknande tankegångar framförs i motionen 1975/76:1112 vari begärs, att
en reglering av ersättningsanspråk på grund av äldre behandlingsskador bör
komma till stånd och behandlas enligt samma försäkringsrättsliga regler
som gäller för den nya patientförsäkringen.

I motionen 1975/76:1115 tas upp en fråga om ersättning till patienter
som drabbats av den s. k. sjukhussjukan före den 1 januari 1975. Enligt

LU 1975/76:17

motionärerna kan sådan infektion i vissa fall leda till mycket långvariga
sjukdomstillstånd. Motionärerna medger, att det kan vara svårt att tillämpa
patientförsäkringen retroaktivt på behandlingsskador. Antalet svårare fall
av sjukhussjuka kan emellertid visa sig så litet att kostnaderna för ersättning
är överkomliga. Det kan då vara i högsta grad befogat att betala ut ersättningar.
Med hänsyn till att det är oklart hur många människor som
råkat ut för de svårare formerna av sjukhussjukan och då orsakssammanhanget
inte alltid är klarlagt, anser motionärerna att man i första hand bör
företa en inventering för att erhålla underlag för vidare diskussioner i ersättningsfrågan.
Motionärerna begär att regeringen vid sina överläggningar
med sjukvårdshuvudmännen skall ta upp frågan om ersättning till patienter
som drabbats av sjukhussjukan föreden 1 januari 1975 och om en inventering
av antalet svårare fall.

Utskottet vill till en början framhålla att utmärkande för försäkringen
som avtalsform är att någon som vill skydda sig på förhand mot viss risk
betingar sig ersättning om skada uppkommer. I gengäld betalar han ett
bidrag även om skaderisken ej skulle realiseras. Ett försäkringsavtal måste
således avse en oviss händelse, och det teoretiska underlaget för beräkningen
av ersättningsbelopp, försäkringspremie, försäkringstagarens självrisk m. m.
utgörs av sannolikhetskalkylen. En händelse, som redan inträffat, kan ej
täckas genom försäkring.

Vid bedömningen av motionsyrkandena måste vidare beaktas att ersättningsskyldighet
för patientskador i vidare mån än vad som följer av skadeståndslagen
kan åläggas sjukvårdshuvudmännen endast genom en särskild
lag. Att vid sidan av patientförsäkringen införa en ersättningsskyldighet
för äldre behandlingsskador skulle enligt utskottets mening medföra mycket
stora kostnader för sjukvårdshuvudmännen och därigenom negativt påverka
resurserna för sjuk- och hälsovård.

På anförda skäl kan utskottet lika litet nu som år 1975, då utskottet
behandlade ett likartat motionsyrkande, ansluta sig till motionärernas tankegångar
om att man bör överväga att tillämpa systemet med patientförsäkringen
retroaktivt. Ställningstagandet innebär självfallet inte att utskottet
saknar förståelse för syftet med motionerna. Tvärtom anser utskottet det
angeläget att patienter som behandlingsskadats före patientförsäkringen kan
få någon kompensation för sina skador. Enligt vad utskottet inhämtat har
regeringen i ett antal ömmande fall ex gratia utgivit ersättning till patienter
som skadats före den 1 januari 1975. Utskottet har vidare erfarit att flertalet
landsting intagit en välvillig inställning till skadeståndsanspråk på grund
av äldre behandlingsskador. Enligt utskottets mening är det viktigt att regeringen
och landstingen även i fortsättningen ställer sig välvilliga till uppkommande
skadeståndsanspråk. Även andra ekonomiska förbättringar för
ifrågavarande patientgrupp kan övervägas exempelvis att de som drabbats
av behandlingsskada får helt kostnadsfri vård för skadan. Från allmänhetens
synpunkt torde - som utskottet framhöll förra året - särskilt behandlings -

LU 1975/76:17

skador i form av sjukhussmitta te sig som speciellt ömmande fall, där det
kan anses naturligt att samhället åtar sig att svara för alla former av vårdkostnader.

Under hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till
motionerna 1975/76:300, 1975/76:1112, yrkande 2 b, och 1975/76:1115.

Utvidgning av försäkringsskyddet

Som inledningsvis berörts gäller patientförsäkringen skada eller sjukdom
som är en direkt följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens sida. Ersättning
utgår dock inte för skada eller sjukdom som är en naturlig eller sannolik
följd av en från medicinsk synpunkt motiverad åtgärd. Inte heller ersätts
skada eller sjukdom som orsakats av smitta eller infektion, om det från
medicinsk synpunkt är sannolikt att smittan eller infektionen tillförts patienten
på annat sätt än genom undersökning, medicinering, behandling
eller annan sådan åtgärd. Sistnämnda undantag innebär att patientförsäkringen
inte gäller vid infektion i ett operationssår, som orsakats av att naturliga
bakteriehärdar i kroppen-sådana härdar finns bl. a. i svalg, matstrupe,
mag- och tarmkanaler - blottlagts vid operationen och bakterierna överförts
till såret.

I motionen 1975/76:544 kritiseras det ovan redovisade förhållandet. Motionären
framhåller att infektioner i samband med operationer ofta kan leda
till långvarig sjukdom samt anser att ersättning borde utgå vid komplikationer,
som avsevärt förlänger sjukhusvistelse och sjukskrivning. För enkklare
kirurgiska ingrepp torde det enligt motionären vara möjligt att fastställa
en normaltid för sjukskrivning och medge ersättning till patient som är
sjukskriven mer än exempelvis 10 dagar utöver normaltiden. Under hänvisning
till det anförda yrkar motionären att regeringen skall undersöka
möjligheterna att som ersättningsgrund för patientförsäkringen införa även
begreppet "onormalt förlängd sjukvårdstid vid kirurgiskt ingrepp”.

I tidigare avsnitt har utskottet intagit den ståndpunkten att en lagstiftning
om obligatorisk patientförsäkring i vart fall f. n. inte bör genomföras. I enlighet
härmed ankommer det på sjukvårdshuvudmännen att inom ramen
för tillgängliga resurser bestämma omfattningen av försäkringen. I detta
sammanhang vill utskottet erinra om att sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet
bildat en särskild samrådsgrupp med uppgift att följa
utvecklingen av försäkringen och föreslå justeringar av försäkringsbestämmelserna.
Samrådsgruppens arbete har enligt vad utskottet inhämtat hitintills
lett till flera ändringar i försäkringsbestämmelserna. Sålunda har bl. a. patientförsäkringen
anpassats till de nya reglerna i skadeståndslagen om beräkning
av ersättning vid personskada som gäller fr. o. m. den 1 januari

1976. Vidare har bestämmelserna om ersättningsgilla skador ändrats på vissa
punkter. Utskottet anser sig kunna utgå från att samrådsgruppen även i
fortsättningen kommer att ta upp frågor om utbyggnad av ansvarsåtagandet.

LU 1975/76:17

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen

1975/76:544.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande obligatorisk patientförsäkring att riksdagen avslår
motionen 1975/76:1100 och motionen 1975/76:1112 yrkandena
1 och 2 a,

2. beträffande ersättning,för äldre behandlingsskador att riksdagen
avslår motionerna 1975/76:300 och 1975/76:1115 samt motionen
1975/76:1112 yrkandet 2 b,

3. beträffande utbyggnad av ansvarsdtagandet att riksdagen avslår
motionen 1975/76:544.

Stockholm den 22 april 1976

På lagutskottets vägnar

IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Lidgård (m), Sundelin (s). Börjesson i
Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje
(s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson
i Sundsvall (c). Israelsson (vpk), fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson (s) och
fru Karlsson (c).

Reservation

beträffande obligatorisk patientförsäkring (punkten 1 i hemställan ) av herrar
Börjesson i Falköping (c). Sjöholm (fp) och Israelsson (vpk) som anser

dels att det avsnitt av utskottets betänkande som börjar på s. 11 med
orden "I likhet” och slutar på s. 13 med orden "och 2 a)” bort ha följande
lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att patienterna
tillförsäkras ett fullgott ekonomiskt skydd vid behandlingsskador. Som inledningsvis
berörts har en skadad patient enligt gällande lagstiftning mycket
begränsade möjligheter att få kompensation för sin skada. Kravet att den
skadelidande skall styrka att skadan orsakats genom fel eller försummelse
från vårdpersonalens sida är nämligen i de flesta fall svårt att uppfylla, och
ersättning uteblir därför ofta. Vad särskilt gäller den privata vårdsektorn
finns det också anledning erinra om att en skadelidandes möjlighet att få
ersättning är beroende av om skadevållaren har ekonomiska förutsättningar
att utge skadestånd eller om han tecknat ansvarsförsäkring. Genom pa -

LU 1975/76:17

tientförsäkringen har ersättningsproblemen vid behandlingsskador inom det
offentliga sjukvårdsområdet förts närmare sin lösning. Enligt utskottets mening
är det också tillfredsställande att - enligt vad utskottet inhämtat -majoriteten av landets tandläkare anslutit sig till patientförsäkringen och
att det övervägande antalet privatpraktiserande läkare tecknat liknande försäkring.
Fortfarande finns dock ett stort antal privatpraktiserande yrkesutövare
inom hälso- och sjukvården som saknar en från patienternas synpunkt
betryggande försäkring. Utskottet vill vidare erinra om att patientförsäkringen
och motsvarande försäkringar är frivilliga och därför kan sägas
upp.

Som framgår av det anförda är patienterna i det närmaste helt hänvisade
att söka gottgörelse för behandlingsskador från försäkringar som frivilligt
tecknats av sjukvårdshuvudmännen och privata yrkesutövare. Enligt utskottets
mening är en sådan ordning otillfredsställande med hänsyn till
de krav på trygghet för patienterna som man har rätt att ställa. Övervägande
skäl talar därför för att patienternas rätt till ersättning vid behandlingsskador
bör garanteras genom lagstiftning.

I fråga om ersättningssystemets utformning ligger det nära till hands att
bygga på ett skadeståndsrättsligt system, och då en ordning som innebär
att man ålägger den som utövar sjuk- och hälsovård ett objektivt ansvar
för behandlingsskador i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring. Med
hänsyn till frågans komplicerade natur förordar utskottet att den blir föremål
för utredning. Utredningen bör inte bindas av några närmare anvisningar.
Utskottet vill dock peka på några spörsmål som bör övervägas. En rad frågor
om de närmare förutsättningarna för att ersättning skall utgå och om själva
ersättningsnivån måste lösas. Också försäkringstekniska och administrativa
problem måste undersökas liksom vissa avgränsningsfrågor. Spörsmål som
vidare måste övervägas är huruvida tecknandet och vidmakthållandet av
ansvarsförsäkring skall vara förutsättning för rätten att utöva sjuk- och hälsovård.
En annan fråga som måste tas upp är hur ersättning till behandlingsskadade
patienter skall finansieras i de fall den för skadan ansvarige
inte har erforderlig försäkring. En möjlighet som härvidlag bör prövas är
om försäkringsgivarna kollektivt bör svara för ersättningarna på samma sätt
som gäller inom trafikskadeområdet.

När det gäller frågan om ersättningssystemet i enlighet med önskemålet
i motionen 1975/76:1112 skall omfatta även tillverkare och importörer av
läkemedel eller sjukvårdsutrustning vill utskottet erinra om att frågan om
ersättning för produktskador utreds av produktansvarskommittén. Enligt
direktiven skall utredningsarbetet inriktas bl. a. på en lösning av ersättningsproblemen
på personskadeområdet. En förstahandsuppgift för de sakkunniga
är att finna lämpliga kriterier för en avgränsning av tillämpningsområdet
för särbestämmelser om ersättning för produktskador. Vägledande
bör härvid vara att endast sådana produkter som på grund av sin beskaffenhet
typiskt sett erbjuder specifika skaderisker bör omfattas av en särreglering.

LU 1975/76:17

I direktiven uttalas vidare att det uppenbarligen ligger närmare till hands
att den ekonomiska bördan läggs på produkternas tillverkare eller importörer
än på grossist- eller detaljhandelsledet. I fråga om ersättningssystemets utformning
diskuteras i direktiven två alternativ, nämligen ett som bygger
på ett skadeståndsrättsligt system som ålägger tillverkare och importörer
ett objektivt ansvar eventuellt i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring
och ett som bygger på ett fristående försäkringssystem.

Med hänsyn till att frågan om ersättning för produktskador således är
föremål för en särskild översyn bör den av utskottet förordade utredningen
inte ta upp detta spörsmål.

Det bör ankomma på regeringen att närmare bestämma formerna för
utredningsarbetet. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975/76:1100
och motionen 1975/76:1112 yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

Vad slutligen gäller det i sistnämnda motion uttalade önskemålet om
att tandläkarhögskolorna skall ingå i patientförsäkringen vill utskottet erinra
om att som närmare framgår av redogörelsen på s. 2 sjukvårdshuvudmännens
avtal med försäkringskonsortiet omfattar den tandvård som bedrivs
vid dessa högskolor. Självfallet bör tandläkarhögskolorna även ingå i det
nya ersättningssystemet som utskottet förordat. Något särskilt uttalande
härom är inte erforderligt. Utskottet avstyrker således motionen 1975/76:1112
yrkande 2 a.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande obligatorisk patientförsäkring att riksdagen dels
med anledning av motionen 1975/76:1100 och motionen
1975/76:1112 yrkande 1 ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om utredning angående objektivt skadeståndsansvar
inom sjuk- och hälsovården, dels avslår motionen 1975/76:1112
yrkande 2 a.

Särskilt yttrande

beträffande ersättning för äldre behandlingsskador (punkt 2 i hemställan) av
herr Börjesson i Falköping (c):

Patientförsäkringen omfattar endast de behandlingsskador som inträffat
efter det att försäkringen trätt i kraft den 1 januari 1975. För den enskilde,
som drabbats av behandlingsskador före ikraftträdandet och som skulle vara
berättigad att erhålla ersättning om skadan uppkommit efter ovannämnda
datum, ter det sig grymt och omänskligt att vederbörande ej erhåller någon
ekonomisk ersättning för den uppkomna skadan. Enligt min mening är det
i sådana fall angeläget att patienterna får en fullgod ersättning. Genom ett
dylikt förfarande skulle man undvika att enskilda människor drabbas av
de tröskeleffekter som annars uppkommer och som upplevs som en mycket

LU 1975/76:17

stor orättvisa. Det hade varit önskvärt om en sådan ordning kunnat
åstadkommas att sjukvårdshuvudmännen ålagts att betala rimliga ersättningsanspråk
i fråga om äldre behandlingsskador. Med hänsyn till att nuvarande
ersättningssystem bygger på rörsäkringsmässiga grundvalar är det
dock ej möjligt att tillämpa systemet retroaktivt och därigenom undvika
tröskeleffekter. På grund härav har jag ej ansett mig böra anföra reservation
mot utskottets ställningstagande.

GOTA B 51418 Stockholm 1976