Med anledning av motioner om vatten- och luftvård, m. m. (Betänkande 1976/77:JoU26 Jordbruksutskottet)

JoU 1976/77:26

Jordbruksutskottets betänkande
1976/77:26

med anledning av motioner om vatten- och luftvård, m. m.
Motionerna

I motionen 1976/77:121 av herr Persson i Karlstad m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller att en utredning tillsätts angående
förutsättningarna för ändrad reglering av vattenavrinningen ur Vänern.

1 motionen 1976/77:391 av herr Johnsson i Mölndal och fru Fredrikson
(båda c) föreslås att riksdagen hemställer hos regeringen om att Sverige på alla
sätt internationellt verkar för att nedsmutsningen av havet minskas inom alla
de områden där detta är möjligt.

I motionen 1976/77:519 av fru Lundblad och herr Silfverstrand (båda s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att snabba åtgärder vidtas mot
vattenföroreningar i enlighet med vad som i motionen anförts.

1 motionen 1976/77:521 av herr Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7), att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen begära att ett åtgärdsprogram för begränsning av
luftföroreningar från motorfordon i enlighet med vad som anförts i motionen
skyndsamt utarbetas,

2. att hos regeringen begära en kartläggning av de utsläpp som kan påverka
ozonskiktet och klimatet samt anhålla att regeringen i olika internationella
sammanhang aktualiserar en begränsning av dessa utsläpp,

3. att hos regeringen begära fortsatta åtgärder på det internationella planet
för överenskommelser om begränsning av svavelutsläpp,

4. att, mot bakgrund av i motionen redovisade fakta, hos regeringen begära
att en utredning tillsätts med uppgift att framlägga förslag om metoder att
begränsa användningen av handelsgödsel inom jord- och skogsbruket,

7. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts angående
åtgärder i sjön Åsnen.

I motionen 1976/77:838 av fröken Eliasson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär ett åtgärdsprogram till skydd för Östersjöns marina
miljö.

I motionen 1976/77:849 av herr Sandberg m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att olika åtgärder prövas i syfte att erhålla en blyfri
bensin.

1 Riksdagen 1976/77. 16 sam!. Nr 26

JoU 1976/77:26

Vattenvård m. m.

Motionerna

I motionerna 391 och 838 hemställs om vissa åtgärder till skydd för havet,
respektive Östersjöns marina miljö. Enligt motionen 391 är oljan det största
och mest omedelbara hotet mot många marina miljöer. Särskilt fisket har
påverkats negativt av de med oljeutsläppen förenade miljöproblemen. Men
också dumpningar och utsläpp i havet av gifter och avfall från kemisk industri
bidrar till ekologisk obalans och försämrade möjligheter till reproduktion hos
många av de biologiska arter som finns i havet. Ett exempel på avfallsdestruktion
med avsevärda skadeverkningar är den metod som går ut på att på
internationellt vatten bränna avfall från kemisk industri, en verksamhet som
av naturliga skäl är mycket svår att kontrollera. Enligt motionärerna är det
synnerligen angeläget att verksamhet av detta slag inte får fortsätta om havets
livskraft skall kunna bibehållas.

I motionen 838 hemställs om ett åtgärdsprogram såvitt avser Östersjöns
marina miljö. Hittills gjorda insatser till skydd för Östersjön i form av bl. a.
internationella konventioner är enligt motionärerna långt ifrån tillräckliga.
Ett nödvändigt led i miljövårdsarbetet måste vara att så långt som möjligt
förhindra oljeskador och andra miljöstörningar som fartyg ger upphov till.
Men motionärerna anser det också angeläget att föroreningar från industri
och bebyggelse hålls efter och bekämpas. De av motionärerna åsyftade
insatserna bör bygga på en bred analys av det marinbiologiska läget och de
aktuella utvecklingstendenserna.

I motionerna 121 och 521, yrkande 7, hemställs om vissa åtgärdertill skydd
för sjöarna Vänern respektive Åsnen. Enligt motionen 121 skapar det
rådande låga vattenståndet i Vänern en rad problem för såväl sjöfarten som
fritidsintressena. Motionärerna anser att en utredning bör tillsättas angående
regleringsförhållandena med uppgift att så snabbt som möjligt föreslå
åtgärder som syftar till en förbättring av vattensituationen i Vänern. I
motionen 521 erinras om att vattenöverdomstolen i december 1968 gav Södra
Skogsägarnas AB tillstånd att reglera vattenavrinningen från sjön Åsnen.
Tappningen av vatten, som skett enligt en upprättad tappningsplan,
benämnd F 66, har enligt motionärerna lett till svåra skadeverkningar för
sjön. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte därför en arbetsgrupp som
år 1975 lade fram ett förslag till jämkning av vattendomen. Genom beslut av
vattendomstolen har jämkningsförslaget genomförts med verkan fr. o. m.
juni 1976. Enligt av arbetsgruppen utförda vetenskapliga undersökningar
behövs dock långtgående förändringar i nu gällande vattenregleringsbestämmelser
om bl. a. skador på sjöns ekosystem skall kunna undvikas. Enligt
motionärerna är det därför viktigt att de åtgärder som initierades av den
socialdemokratiska regeringen för att komma till rätta med förhållandena i
sjön Åsnen snarast möjligt genomförs.

I motionerna 519 och 521, yrkande 4, berörs de problem från hälso- och

JoU 1976/77:26

miljösynpunkt som förorsakas av den ökade användningen av handelsgödsel
inom jordbruket. Enligt motionärerna kan oförsiktig användning av kvävegödselmedel
medföra störningar på miljön genom ökad utlakning av
växtnäringsämnen till vattendragen och ökade risker för höga nitrathalter i
vattentäkter. En ökad nitrat/nitrithalt i dricksvatten kan, framhåller man, få
menlig inverkan på människor och djur. Bl. a. sägs risk föreligga att nitrat och
nitrit ombildas till cancerogena föreningar. I motionen 521 föreslås en
utredning av de mera långsiktiga skadeverkningar som kan uppstå genom
den allt intensivare användningen av kvävegödselmedel. Enligt motionen
519 är problemen i fråga särskilt markanta i vissa delar av landet. Där fordras,
framhåller motionärerna, särskilt skyndsamma åtgärder för att bevara och
förbättra vattenkvaliteten.

Vissa bakgrundstippgifter

Förorening av havsvatten genom olja, kemikalier etc. medför i flera
hänseenden betydande skador och avsevärda olägenheter. Skadeverkningarna
på växt- och djurvärld är välkända. Skador och olägenheter förorsakas
också fisket, bl. a. genom att redskap smutsas ned och förstörs av oljeföroreningar.
Olja som driver in mot kusterna kan göra stränder otjänliga för bad
och annat friluftsliv.

Sedan länge pågår ett internationellt samarbete för att söka hindra
förorening av havsvattnet. Beträffande utsläpp av olja från fartyg har
samarbetet tidigare resulterat i bl. a. konventionen den 12 maj 1954 till
förhindrande av havsvattnets förorening genom olja (oljeskyddskonventionen).
Grundtanken i konventionen är att varje fördragsslutande stat skall
tillse att dess fartyg, oavsett var i världen de uppehåller sig, iakttar i
konventionen angivna regler för att motverka att havsvattnet förorenas.

Vidare antogs 1969 en internationell konvention om ingripande på det fria
havet vid olyckor som är ägnade att leda till föroreningar genom olja (1969 års
ingreppskonvention). Konventionen syftar till att precisera kuststaternas
befogenhet att på det fria havet ingripa mot utländskt fartyg för att förebygga
förorening genom olja vid sjöolycka och för att begränsa skadeverkningar av
sådan förorening. Sverige har tillträtt ingreppskonventionen, som trädde i
kraft den 6 maj 1975.

Vid en internationell havsföroreningskonferens i London hösten 1973
antogs en internationell konvention till förhindrande av förorening från
fartyg (havsföroreningskonventionen) och ett protokoll om ingripande på det
fria havet vid havsförorening genom andra ämnen än olja (ingreppsprotokollet).
Till skillnad från oljeskyddskonventionen innehåller havsföroreningskonventionen
bestämmelser om utsläpp inte bara av olja utan även av andra
skadliga ämnen- i huvudsak kemikalier-toalettavfall och fast avfall. Genom
ingreppsprotokollet utvidgas 1969 års ingreppskonvention så att det blir
möjligt att vidta åtgärder även när allvarlig och överhängande fara föreligger

JoU 1976/77:26

för förorening genom kemikalier m. m.

Parallellt med arbetet på havsföroreningskonventionen förbereddes en
särskild konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö (Östersjökonventionen).
Arbetet med konventionen avslutades vid en miljövårdskonferens
i Helsingfors i mars 1974. Konventionen har till syfte att minska den
förorening som orsakas av ämnen som härrör från områdena kring Östersjön
och från sjöfarten där. Den innehåller i likhet med havsföroreningskonventionen
regler om utsläpp av olika slag (olja, kemikalier, toalettavfall och fast
avfall) från fartyg. De fördragsslutande staterna åtar sig att kontrollera att så
långt möjligt minska förorening från land av åtskilliga ämnen. En särskild
kommission har bildats för att övervaka tillämpningen av konventionen och
verka för att ytterligare konkreta åtgärder vidtas.

För Sveriges del finns bestämmelser till skydd för den marina miljön bl. a. i
lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. I anslutning
till godkännandet av bl. a. Östersjökonventionen(prop. 1975/76:5, JoU 1975/
76:16, rskr 1975/76:58) har riksdagen antagit en lag (1976:6) om åtgärder mot
vattenförorening inom Östersjöområdet.

De svenska bestämmelserna innebär i korthet att förbud - med vissa
undantag - införs mot utsläpp från fartyg av olja och oljerester inom
Östersjöområdet. Toalettavfall och fast avfall får släppas ut endast i
undantagsfall eller på särskilda villkor. För mottagning och behandling av
oljehaltigt barlastvatten o. d. skall särskilda mottagningsanordningar finnas i
hamnar där olja lastas eller oljetankfartyg repareras. Annat avfall - således
bl. a. toalettavfall -avses bli omhändertaget inom ramen för det kommunala
renhållningsmonopolet. Den som bryter mot förbud mot utsläpp av olja eller
annat avfall kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad särskilt beträffar problemen med avfallsdestruktion till havs kan
nämnas att lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten
stadgar förbud att inom svenskt sjöterritorium från fartyg, luftfartyg eller
annat transportmedel släppa ut (dumpa) avfall, vare sig det är fast ämne,
vätska eller gas. Dumpning får inte heller ske från svenskt fartyg eller
luftfartyg i det fria havet. Vidare föreskrivs i lagen att avfall som är avsett att
dumpas i det fria havet inte får föras ut ur landet.

Såvitt gäller förhållanden utanför svenskt jurisdiktionsområde regleras
hithörande frågor bl. a. i Östersjökonventionen och i en konvention om
förhindrande av havsföroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg,
vilken öppnades för undertecknande i Oslo den 15 februari 1972
(Oslokonventionen). Enligt Östersjökonventionen är i princip all dumpning
av avfall förbjuden inom det område som konventionen omfattar. Oslokonventionen
omfattar samma havsområde som Nordostatlantiska fiskerikonventionen,
nämligen Nordostatlanten ned till en linje i höjd med Kattegatt
och Skagerack. Enligt denna konvention gäller bl. a. ett absolut förbud mot
dumpningar av vissa, särskilt miljöfarliga ämnen. För andra ämnen gäller
vissa krav på tillståndsprövning. Den 29 december 1972 öppnades för

JoU 1976/77:26

undertecknande Londonkonventionen om förhindrande av havsföroreningar
genom dumpning från fartyg och luftfartyg. Den följer i sin
huvudsakliga uppläggning Oslokonventionen och omfattar alla delar av det
fria havet och kuststaternas territorialhav men däremot ej staternas inre
vatten.

I motionen 391 nämns särskilt en på senare tid tillämpad metod för
avfallsdestruktion till havs, vilken innebär att man på internationellt vatten
bränner bl. a. avfall från kemisk industri. För Sveriges vidkommande ger
förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall möjlighet att kontrollera
avfallsbehandling av här åsyftat slag. Tillståndsgivningen på detta område
handhas av statens naturvårdsverk. I övrigt kan nämnas att det åsyftade
problemet uppmärksammats i vissa internationella sammanhang. Inom
Oslokonventionen har tillsatts en särskild arbetsgrupp för förbränningsfrågor.
Inom Londonkonventionens och Oslokonventionens sekretariat arbetar
man på att utforma nya bestämmelser för att hindra föroreningar genom
förbränning av avfall till havs.

Frågor av det slag som aktualiseras i motionerna 391 och 838 behandlades
av jordbruksutskottet senast i betänkandet 1976/77:10 med anledning av
motioner om de miljöstörningar som trafiken med oljetankfartyg och
fritidsfartyg medför. Utskottet framhöll därvid bl. a. att förorening av
havsvatten genom olja, kemikalier etc. medför betydande miljöskador och
avsevärda olägenheter i övrigt. Vidare hänvisade utskottet till att det sedan
länge pågår ett omfattande internationellt samarbete för att motverka
föroreningar av angivet slag. Dessutom erinrades om att den nya regeringen i
sin den 8 oktober 1976 avgivna regeringsdeklaration bl. a. uttalat att våra hav
och kuster skall ges ett bättre skydd mot oljeutsläpp och annan nedsmutsning
samt att skärpta åtgärder mot supertankbåtar i Östersjön är nödvändiga.
Utskottet ansåg det för sin del angeläget att strävandena mot ytterligare
förbättring av formerna för att hindra havsföroreningar på grund av utsläpp
av olja och andra miljöskadliga ämnen fortsatte. På förslag av utskottet
föranledde då behandlade motioner ingen särskild åtgärd från riksdagens
sida.

Den 11 november 1976 besvarade kommunikationsministern en fråga om
åtgärder med anledning av det låga vattenståndet i Vänern. Därvid framhölls
bl. a. att olika åtgärder vidtagits för att hindra en fortsatt sänkning av
vattennivån. Avtappningen från Vänern hade under det senaste året
begränsats till vad som är absolut nödvändigt för att hålla det lägsta
vattenstånd vid Lilla Edet och den minsta vattenföring i nedre delen av Göta
älv som anges i gällande vattendom. Vidare hade regeringen samma dag som
svaret gavs beslutat om avlysning till den 30 april 1977 av den allmänna
farleden vid Nordre älvs damm. Enligt kommunikationsministern följde
berörda myndigheter noggrant utvecklingen för att vid behov vidta ytterligare
åtgärder.

I sammanhanget bör nämnas att SMHI år 1971 påbörjade en hydrologisk

JoU 1976/77:26

undersökning av Vänern, vilken samordnats med kemisk och biologisk
undersökningsverksamhet som bedrivs av naturvårdsverket och fiskeristyrelsen.
Senare har länsstyrelserna i Värmlands, Skaraborgs och Älvsborgs län,
fiskeristyrelsen, naturvårdsverket och SMHI bildat den s. k. Vänernvattenkommittén,
som har till uppgift att samordna och rapportera resultaten från
undersökningsverksamheten i Vänern. Kommittén och de engagerade
forskarna arbetar f. n. med en sammanfattande redovisning av resultaten av
de fem årens undersökningar m. m., vilken beräknas bli färdig under år
1977.

Också vad beträffar sjön Åsnen har frågor framställts och besvarats under
1976/77 års riksmöte. Den 1 februari 1977 erinrade jordbruksministern
sålunda om att den förutvarande regeringen den 19 augusti 1976 gav
kammarkollegiet i uppdrag att ansöka om omprövning av vattendomen
rörande sjön samt framhöll att den nya regeringen var beredd att fullfölja
detta beslut. För att fä fram alternativa tappningsplaner krävdes enligt
jordbruksministern bl. a. ett omfattande beräkningsarbete. Inom en tämligen
snar framtid beräknades dock regeringen kunna överlämna underlag till
kammarkollegiet för en omprövning av vattendomen. Jordbruksministern
ansåg det vara mycket angeläget att åtgärder så snabbt som möjligt vidtogs för
att förhindra och motverka skador på sjöns ekosystem. Den politiska
bedömningen var således att sjön Åsnen skulle räddas.

En fråga som berör skyddet för såväl grundvatten som ytvatten är
användningen av handelsgödsel inom jordbruket. Den väsentligt ökade intensiteten
i jordbruksproduktionen under de senaste 20-30 åren har bl. a.
medfört en ökad användning av handelsgödselmedel. Med skördeprodukterna
förs näringsämnen bort från jorden. Dessa måste ersättas om inte
avkastningen skall sjunka. Den nödvändiga växtnäringen tillförs dels med
stallgödsel, dels med handelsgödsel. Efter andra världskriget har tillgången på
stallgödsel blivit mindre, eftersom antalet nötkreatur minskat mycket starkt.
Användningen av handelsgödsel liksom av naturlig gödsel kan under vissa
förutsättningar medföra störningar av miljön genom bl. a. ökad utlakning av
växtnäringsämnen till vattendragen och höga nitrathalter i vattentäkter. Ett
nitrathaltigt dricksvatten kan ha menlig inverkan på människor och djur.
Socialstyrelsen har därför fastställt vissa gränsvärden för bedömning av ett
vattens lämplighet som dricksvatten. Vatten med en nitrathalt av mera än
50 mg/l skall enligt socialstyrelsen inte ges till barn under ett år.

Möjlighet saknas inte att med stöd av nu gällande bestämmelser ingripa
mot vattenföroreningar av här åsyftat slag. Skyddet för grundvattnet
behandlas sålunda i vattenlagen (1918:523). Enligt den allmänna aktsamhetsregeln
(2 kap. 63 fj) är den som vill vidta åtgärd, som kan befaras medföra
menlig inverkan å grundvattentillgång, vilken tillgodogörs eller kan antas
komma att framdeles tillgodogöras, skyldig att till skydd för grundvattnet
vidta de anordningar och tåla den begränsning av verksamheten ävensom i
övrigt iaktta de försiktighetsmått som skäligen föranleds av omständighe -

JoU 1976/77:26

terna. Gödsling är en sådan åtgärd som kan anses omfattad av den allmänna
aktsamhetsregeln. I allmänhet har det överlåtits på den som bedriver den
skadehotande verksamheten att själv se till att erforderliga försiktighetsmått
vidtas. Om aktsamhetsregeln åsidosätts kan länsstyrelsen besluta om rättelse
på den försumliges bekostnad (2 kap. 65 §). Lokala föreskrifter om skyddszoner
för vattentäkter utfärdas av länsstyrelsen.

Också hälsovårdsstadgan (1958:663) är i viss utsträckning tillämplig när det
gäller skyddet av grundvatten och ytvatten.

Ytvattenskyddet behandlas i övrigt i miljöskyddslagen (1969:387). I 1 §
denna lag anges att användande av mark på sätt som kan medföra förorening
av vattendrag, sjö eller annat vattenområde utgör miljöfarlig verksamhet.
Enligt 5 S samma lag skall den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten
och iaktta de försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att förebygga eller
avhjälpa olägenhet.

Analogt med vattenlagen är det den som bedriver den miljöfarliga
verksamheten som själv skall se till att erforderliga försiktighetsmått vidtas.
Uppkommer eller kan olägenhet av betydelse från allmän synpunkt
uppkomma genom den miljöfarliga verksamheten kan tillsynsmyndigheten
enligt miljöskyddslagen (länsstyrelsen och statens naturvårdsverk) meddela
råd och anvisningar om lämplig åtgärd. Länsstyrelsen kan även meddela
föreläggande om försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt
för att lagens bestämmelser skall efterlevas.

Om skada på människor eller i miljön kan befaras med hänsyn till kemiska
eller fysikalisk-kemiska egenskaper hos handelsgödselmedel i förening med
deras hantering, faller sådana varor under lagen om hälso- och miljöfarliga
varor (1973:329).

1 anslutning till det sist sagda kan nämnas att utredningen om spridning av
kemiska medel (SOU 1974:35) inte ansåg det befogat att införa registreringstvång
för handelsgödselmedel. I stället förordades att informationen om
gödselmedlens inverkan på miljön utvidgades.

Problemen kring användningen av handelsgödsel samt lantbrukets miljöekonomiska
problem över huvud taget har blivit föremål för en omfattande
forsknings- och utredningsverksamhet. Bl. a. kan nämnas en vid lantbrukshögskolans
institution för ekonomi och statistik utarbetad rapport med titeln
Vattenförorening från jordbruket. Orsaker, kostnader och åtgärder. Vidare
har statens naturvårdsverk i augusti 1976 framlagt en utredning angående
användningen av gödselmedel i jordbruket (SNV:s publikation 1976:10,
Gödselmedlen och miljöskyddet). Denna innehållerbl. a. rekommendationer
om olika åtgärder för att minska miljöstörningarna till följd av gödslingsåtgärder.
Man understryker det angelägna i att rådgivningsverksamheten i
jordbruket utnyttjas i frågor av förevarande slag. Enligt verket medför den
intensivare brukningen av jorden ett ökat behov av information om
miljöpåverkan av odlingsåtgärderna. Olika rådgivningsorgan inom jord -

JoU 1976/77:26

brukssektorn sägs här ha en väsentlig uppgift att fylla.

I socialstyrelsens regi har genomförts vissa undersökningar av allmänna
dricksvattentäkter i Kristianstads och Gotlands län. Verksamheten i Kristianstads
län har fullföljts av länsläkarorganisationen i länet med undersökningar
av sammanlagt lil vattentäkter i sex olika områden i länet. Enligt
uppgift har man endast i ett av dessa områden kunnat påvisa ett klart
samband mellan nitrathalt och åtgärder inom jordbruket. Den konstaterade
påverkan på dricksvattnet härrörde i detta fall från kraftig gödsling i samband
med bevattning.

En begränsad studie av cancerfrekvensen i Kristianstads län som också
genomförts i socialstyrelsens regi har enligt uppgift inte påvisat något klart
samband mellan dricksvattnets beskaffenhet och de undersökta sjukdomsfallen.

Inom socialstyrelsen arbetar man f. n. - med stöd av bl. a. de erfarenheter
som nyssnämnda utredning gett - med att utarbeta en informationsskrift till
hälsovårdsnämnderna angående lämpliga åtgärder såvitt avser närskyddet
för vattentäkterna.

Beträffande informationen från jordbrukets rådgivningsorganisation kan
nämnas att statens lantbruksinformation i samarbete med naturvårdsverket
och lantbruksstyrelsen utarbetat en informationsskrift med råd och rekommendationer
angående användningen av handelsgödsel.

Svenska vetenskapsakademien arrangerade i samarbete med FN:s miljöorgan
UNEP ett symposium under tiden 30 augusti-3 september 1976 med
temat ”Kväve-väsentlig livsfaktor och växande miljöhot”. Symposiet
kommer att publiceras i Vetenskapsakademiens tidskrift Ambio.

Jordbruksministern har den 28 oktober 1976 besvarat en fråga angående
åtgärder mot ökad användning av handelsgödsel med anledning av naturvårdsverkets
nyss nämnda rapport. I svaret anfördes bl. a. följande:

Användningen av handelsgödselmedel har ökat kraftigt under senare år
och är i dag en förutsättning för bedrivande att ett rationellt jordbruk.
Samtidigt får handelsgödsel naturligtvis inte användas på ett sådant sätt att
hälso- eller miljöproblem uppstår. Det är därför viktigt att berörda myndigheter
följer utvecklingen med uppmärksamhet. Naturvårdsverkets nu framlagda
rapport är ett exempel på att så också sker. Jag utgår från att de
rekommendationer som finns i rapporten utnyttjas i den utbildnings-,
rådgivnings- och upplysningsverksamhet som bedrivs på lantbrukets
område.

Som framgår av rapporten har inom vissa områden höga nitrathalter
uppmätts i dricksvattnet. Inom sådana områden bör självfallet särskild
försiktighet med användningen av handelsgödsel iakttas. Genom undersökningar
av bl. a. hälsovårdsnämnderna förbättras också fortlöpande dricksvattenkontrollen
inom de utsatta områdena. I de fall då dricksvattenförsörjningen
kan hotas ger gällande lagstiftning möjligheter till ingripande. Enligt
vad jag erfarit behandlar vidare vattenlagsutredningen frågan om effektivare
bestämmelser för att skydda vattentillgångarna.

JoU 1976/77:26

Några direkta åtgärder från min sida med anledning av rapporten anser jag
därför inte nödvändiga f. n.

1 svaret åsyftas 1969 års vattenlagsutredning, vilken väntas inom kort
framlägga ett betänkande med förslag som i vissa avseenden berör skyddet
förgrund- och ytvattentäkter. Den år 1976 tillsatta miljöskyddsutredningen
skall enligt direktiven undersöka de samordningsproblem som kan uppstå
mellan miljöskyddslagen och annan lagstiftning, t. ex. vattenlagstiftningen.
Miljöskyddsutredningen sägs därvid böra samråda med vattenlagsutredningen.

Luftvård m. m.

Motionerna

1 motionen 521, yrkande 1, påtalas de hälso- och miljöproblem som det
ökande fordonsbeståndet medför, i synnerhet i tätorterna. Motionärerna
framhåller att åtgärder måste vidtas för att minska luftföroreningarna från
fordonstrafiken samt föreslår ett åtgärdsprogram för angivna syfte. Ett sådant
program bör innehålla bl. a. förslag om skärpt avgaskontroll av såväl nya som
äldre bilar, gränsvärden för avgasföroreningar i luften, åtgärder på trafikplaneringens
område, ökad satsning på kollektivtrafiken samt sänkt blyhalt i
bensinen. Enligt motionärerna bör en särskild utredning ges i uppdrag att
utforma programmet.

Frågor med anknytning till blyhalten i bensinen berörs också i motionen
849. Enligt motionärerna har förekomsten av bly nu nått en sådan
storleksordning att den absorberade blyhalten hos människor närmar sig en
nivå där skadliga effekter uppkommer och i flera fall anses ha uppkommit.
Motionärerna erinrar om att högsta tillåtna blyhalten i bensin sänktes från 0,7
till 0,4 gram per liter år 1973. Man framhåller att det nu är hög tid att ta nästa
steg med sikte på att fullständigt eliminera blyet i bensinen.

I motionen 521, yrkande 2, hemställs om vissa åtgärder till skydd för
ozonskiktet i jordatmosfären. Motionärerna anför att ozongasen, som finns
på en höjd av mellan 15 och 50 km, fungerar som ett skydd mot den
ultravioletta strålningen från solen. Utan det skyddande ozonskiktet är inget
biologiskt liv på jorden möjligt. Ozonhalten bestäms av en balans mellan
ozonbildande och ozonförstörande kemiska processer i luften. Kväveoxider
och klorgaser är ämnen som påskyndar de ozonförstörande reaktionerna och
bidrar därmed till att minska ozonhalten.

1* Riksdagen 1976/77. 16 sami. Nr 26

JoU 1976/77:26

av att man från svensk sida fortsätter strävandena att få till stånd internationella
åtgärder för att motverka ozonförstörande föroreningsutsläpp. Enligt
motionärerna bör en särskild utredning tillsättas med uppgift att göra en
samlad redovisning av de ozonförstörande utsläppen och av vilka åtgärder
som vidtagits för att begränsa dessa utsläpp. Med ett sådant utredningsmaterial
som grund bör Sverige aktualisera frågan om en internationell konvention
till skydd för ozonskiktet.

I motionen 521, yrkande 3, hemställs om fortsatta åtgärder på det
internationella planet för att uppnå överenskommelser om begränsning av
svavelutsläpp. Motionärerna erinrar om att högsta tillåtna svavelhalt i
eldningsolja fr. o. m. den 1 oktober 1977 blir en procent i hela södra Sverige
upp till Mälardalen och Värmland. För att komma till rätta med de problem
som svaveldioxidutsläppen medför räcker det emellertid inte med inhemska
åtgärder. Enligt motionärerna kommer ungefär hälften av svavelnedfallet i
Sverige från andra länder. Det är därför, anser man, viktigt att Sverige
fortsätter med kraftfulla åtgärder i internationella sammanhang för en
begränsning av svavelutsläppen.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Frågor med anknytning till luftföroreningar från motorfordon behandlades
av riksdagen senast hösten 1976.1 detta sammanhang anförde jordbruksut•
skottet bl. a. (JoU 1976/77:10):

Utskottet vill erinra om att luftföroreningsproblemen i olika avseenden
under senare tid blivit föremål för uppmärksamhet från ansvariga myndigheters
sida. Därvid har konstaterats att den ökande användningen av fossila
bränslen för uppvärmning av bostäder, för industriella ändamål och inom
fordonstrafiken m. m. medfört negativa miljöeffekter. Såvitt avser motorbränslen
har motåtgärder vidtagits i form av skärpta krav på avgasrening hos
bilar, eller m. a. o. i form av emissionsnormer. Bestämmelser härom finns i
bilavgaskungörelsen (1972:596, ändringar bl. a. 1975:59). Vad beträffar
användningen av fossila bränslen för andra ändamål finns vissa regler om
begränsning av svavelhalten i eldningsolja. I en av utskottet tillstyrkt
proposition (prop. 1976/77:3, JoU 1976/77:4, rskr 1976/77:24) har framlagts
förslag om ytterligare åtgärder för att motverka negativa effekter av
svavelutsläpp. Vidare har statens naturvårdsverk fastställt svenska riktvärden
för luftkvalitet som nära ansluter sig till rekommendationer från
Världshälsoorganisationen (WHO) angående från hälsosynpunkt högsta
acceptabla koncentrationer av svaveldioxid, sot och partiklar i luften. Vid
naturvårdsverkets omgivningshygieniska avdelning arbetar man f. n. enligt
uppgift på att få fram underlag för motsvarande riktvärden när det gäller
föroreningar av det slag som åsyftas i motionen 1975/76:1634, dvs. koloxid,
kväveoxider och andra med fordonsavgaser förknippade ämnen. Verksamheten
i fråga syftar till att ge underlag för åtgärder som ligger helt i linje med
motionärens önskemål om bl. a. immissionsnormer för föroreningar av
åsyftat slag. Utskottet, som även vill hänvisa till uttalandet i regeringsförklaringen
den 8 oktober 1976 att utsläppen av svavel och andra luftföroreningar
skall nedbringas, finner med hänsyn till det anförda att motionen

JoU 1976/77:26

1975/76:1634 ej behöver föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens
sida.

Som anförs i motionen 849 är högsta tillåtna blyhalt i bensinen f. n. 0,4
gram per liter. Det ankommer på produktkontrollnämnden att med stöd av
lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor besluta i frågor av
förevarande slag.

Vissa undersökningar har visat att en betydande andel av de nytillverkade
bilarna har föroreningshalter i avgaserna som ligger högre än vad som är
tillåtet enligt gällande föreskrifter. Mot denna bakgrund har regeringen på
förslag av kommunikationsministern nyligen tillsatt en utredning som skall
överväga och föreslå förbättringar i typbesiktningssystemet m. m. Avsikten
med utredningen är bl. a. att skapa bättre garantier för att de fordon som säljs
överensstämmer med de s. k. typfordon som har provats och godkänts.

Inom jordbruksdepartementet överväger man enligt uppgift att föreslå en
utredning angående de luftvårdsproblem i allmänhet som sammanhänger
med den ökande fordonstrafiken.

Frågan om de s. k. freonernas eller klorfluorkolens inverkan på miljön har
behandlats av riksdagen såväl vid 1975/76 som vid 1976/77 års riksmöten.
Med anledning av en motion om förbud mot freongas som drivmedel i
sprayförpackningar anförde jordbruksutskottet (JoU 1975/76:15) bl. a.:

Som bl. a. redovisas i naturvårdsverkets tidning Miljöaktuellt nr 8/1975 är
freoner handelsnamnet på vissa ämnen inom gruppen fluorkolväten som
bl. a. används mycket som drivgas i sprayförpackningar. De har hittills
ansetts väl utprövade och relativt ofarliga. Ändå har freonerna vid ett flertal
tillfällen varit föremål för debatt både i massmedia och bland forskare och
producenter. Nu är de åter aktuella på grund av sin påstådda förmåga att
påverka ozonet i jordatmosfären. En amerikansk forskningskommission,
IMOS, har sålunda visat att freoner som används som drivgas i många av våra
sprayförpackningar kan påverka det skyddande ozonskikt som omger jorden.
Än så länge rör det sig om en hypotes; belägg genom direkta mätningar finns
inte. Kommissionen föreslår därför inga direkta åtgärder nu, utan avvaktar
resultatet av en mer ingående undersökning som den amerikanska National
Academy of Science håller på med och som väntas bli klar under våren
1976.

Att ämnen, som t. ex. freonerna, kan misstänkas åstadkom ma permanenta
förändringar i atmosfärens sammansättning måste enligt naturvårdsverket
ses som mycket allvarligt. Verket följer emellertid utvecklingen på området
och avvaktar bl. a. ytterligare resultat av forskningen. Från OECD-organet
Sector Group of Unintended Occurrence of Chemicals in the Environment
får naturvårdsverket också löpande information om forskning på området.

Som i det föregående anförts kan regeringen eller produktkontrollnämnden,
om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt,
förbjuda hantering eller import av hälso- och miljöfarlig vara av visst slag.
Utskottet utgår från att den i motionen väckta frågan följs mycket noga av
regering och berörda kontrollorgan och förutsätter att man kommer att
reagera snabbt om misstankarna om freonernas miljöfarlighet verifieras och,
om så skulle visa sig erforderligt, förelägger riksdagen förslag om åtgärder i

Joll 1976/77:26

ämnet. Den under kommande vår väntade forskningsrapporten i ämnet bör
ge bättre grund för ställningstaganden härvidlag. I sammanhanget kan
kanske tilläggas att skyddet mot eventuella skadeverkningar i nu förevarande
avseende som på så många andra håll inom miljövårdsområdet kräver en
internationell samordning för att en tillfredsställande lösning skall kunna
uppnås. Det är därför inte tillräckligt att problemen angrips nationellt.

Frågan aktualiserades på nytt vid 1976/77 års riksmöte med anledning av
motioner syftande till förbud mot eller minskad användning av vissa
drivgaser i sprayförpackningar av olika slag. Jordbruksutskottet anförde
därvid bl. a. (JoU 1976/77:10):

Den väntade rapporten från National Academy of Science i USA (NAS) har
numera, i september 1976, publicerats. Rapporten, som dels behandlar
effekterna på det stratosfäriska ozonskiktet, dels miljöeffekterna av utsläpp
av klorfluorkolen, bekräftar att problemet är viktigt. Bland nya fakta av
betydelse som framkommit kan nämnas att klorfluorkolen i atmosfären
absorberar och emitterar värmestrålning och därigenom på samma sätt som
koldioxiden bidrar till att höja temperaturen vid jordytan. I NAS-rapporten
redovisas viss osäkerhet i bedömningarna. De närmaste årens mätningar och
laboratorieförsök väntas dock avsevärt reducera denna osäkerhet. På
grundval av denna bedömning samt det faktum att ett uppskov på några år
med beslut om förbud eller restriktioner bara väntas medföra en marginell
försämring på lång sikt, vill NAS-rapporten inte rekommendera ett omedelbart
förbud. Samtidigt säger man dock att avgörandet om eventuella åtgärder
måste göras på grundval av ett politiskt ställningstagande och att någon form
av begränsning av utsläppen med största sannolikhet måste göras ”at some
time and to some degree”.

Det kan nämnas att några delstater i USA, Oregon och New York, redan
fattat beslut om förbud mot användandet av klorfluorkol. Helt nyligen har
också Food and Drug Administration i USA meddelat att man ämnar verka
för införandet av restriktioner i fråga om klorfluorkolanvändningen.

Den svenska vetenskapsakademiens miljövårdskommitté har i november
1976 anordnat en konferens om hithörande problem och därvid bl. a.
behandlat den nya NAS-rapporten. Den svenska akademien har inte funnit
någon anledning att ifrågasätta de underliggande naturvetenskapliga undersökningsresultaten
som presenterats i NAS-rapporten. Däremot gör akademien
den bedömningen att detta bakgrundsmaterial nu är tillräckligt för att
motivera att motåtgärder bör sättas in i Sverige. Ett av huvudskälen till att
denna bedömning något avviker från den som presenteras i den amerikanska
rapportens slutsatser är ett tvivel på att de närmaste årens forskningar kan
förväntas undanröja osäkerheten i uppskattningen av ozonreduktionseffekten.
Ett ytterligare starkt skäl för denna bedömning är det allvar med vilket
akademien ser på möjligheten av en direkt klimatpåverkan genom klorfluorkolens
växthuseffekt.

Utan att ha kunnat göra en total ekonomisk värdering av kostnader och
vinster förknippade med någon form av restriktioner av klorfluorkolanvändningen
gör akademien den allmänna bedömningen att åtgärder nu är mycket
väl motiverade.

Eftersom det här gäller ett globalt miljöproblem krävs en stor internationell
uppslutning kring en begränsning av användningen av klorfluorkol. Vetenskapsakademien
anser att Sverige bör finnas med i täten forén sådan aktion.
Mot denna bakgrund föreslår vetenskapsakademien i skrivelse till regeringen

JoU 1976/77:26

att, som ett forsta steg i begränsningen av klorfluorkolutsläppen, ett förbud
införs mot användningen av klorfluorkol i spray flaskor. Undantag anses dock
under en övergångstid böra medges för vissa medicinska och andra viktiga
användningsområden. Vidare förordas att regeringen tar upp frågan i
internationella organisationer och verkar för att restriktioner i klorfluorkolutsläppen
införs i andra länder.

Enligt utskottets mening innebär de nya rönen beträffande klorfluorkolens
miljöpåverkan en bekräftelse på att utsläppen av klorfluorkolen utgör en
betydande källa till oro. Utskottet vill därför allvarligt understryka vikten av
att regeringen och berörda kontrollorgan, närmast produktkontrollnämnden,
med skärpt uppmärksamhet följer utvecklingen och snarast vidtar åtgärder i
syfte att medverka till en minskad användning av berörda ämnen så snabbt
som möjligt. Utskottet utgår i detta sammanhang från att en prövning av
vilka insatser som kan göras i syfte att få fram ändamålsenliga alternativa
anordningar av för människor och miljö oskadlig natur bör ingå som ett
väsentligt led i de fortsatta övervägandena såväl från samhällsorganens som
från berörd industris sida. Som vetenskapsakademien framhållit och som
utskottet tidigare understrukit är det vidare inte tillräckligt att hithörande
problem angrips nationellt. Utskottet förutsätter därför att man från regeringens
sida i kontakt med andra länder och internationella organisationer gör
betydande ansträngningar i syfte att åstadkomma en internationell samordning
av insatserna på förevarande miljövårdsområde.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Riksdagen följde utskottet (rskr 1976/77:48).

Efter riksdagens senaste beslut i frågan har produktkontrollnämnden den
15 december 1976 avgett yttrande över framställningar från Vetenskapsakademien
och Svenska naturskyddsföreningen till regeringen om bl. a. förbud
mot viss användning av freongaser i sprayflaskor. Nämnden har gjort den
bedömningen att ytterligare ställningstaganden på det internationella planet
och eventuella åtgärder i USA bör avvaktas innan några särskilda åtgärder
vidtas i Sverige. Man anför att olika amerikanska myndigheter förbereder
åtgärder av olika slag. Sålunda har Food and Drug Administration (FDA),
Environmental Protection Agency (EPA) och Consumer Product Safety
Commission (CPSC) påbörjat arbete inom respektive myndighets ansvarsområde
med förslag till åtgärder mot användning av klorfluorkol. Bl. a.
övervägs föreskrifter om obligatorisk varningstext på aerosolprodukter.
Sammanfattningsvis anför nämnden följande.

Enligt produktkontrollnämndens mening finns anledning att avvakta de
slutliga amerikanska ställningstagandena, innan några särskilda åtgärder
vidtas i Sverige. Under tiden fram till dess är det givetvis angeläget att berörda
branscher i snabbast möjliga takt bringar ned användningen av klorfluorkol.
En sådan utveckling är redan på gång och är att hälsa med tillfredsställelse. På
så sätt kan bl. a. ev. omställningssvårigheter av skilda slag mildras när
svenska åtgärder beslutas. Att sådana bör vidtas - i första hand mot
användningen av vissa produkter - förefaller uppenbart. Produktkontrollnämnden
kommer att även i fortsättningen med stor uppmärksamhet följa
frågan och vidta eller föreslå de åtgärder som utvecklingen kan motivera. 1
avvaktan därpå bör ifrågavarande framställningar inte föranleda någon
regeringens vidare åtgärd.

JoU 1976/77:26

Inom FN:s miljövårdsprogram UNEP har utarbetats en global aktionsplan
rörande ozonskiktet (World Plan of Action on the Ozone Layer). På initiativ
av UNEP hölls i mars 1977 en vetenskaplig konferens i Washington med
representanter för ett flertal nationer, däribland Sverige. Konferensen
utmynnade i en rekommendation att man inom UNEP bl. a. skulle
sammanställa underlag till och planer för forskning rörande ozonskiktet och
människans inverkan på detta genom olika åtgärder. En ny internationell
konferens på initiativ av USA:s naturvårdsorgan EPA kommer att äga rum i
Washington i slutet av april 1977. Denna konferens är enligt uppgift inriktad
på diskussioner om reglering av användningen av freoner samt om de sociala
och ekonomiska följderna av en sådan reglering. Bl. a. kommer företrädare
för statens naturvårdsverk att närvara vid överläggningarna.

De i motionen 521 åsyftade reglerna om begränsning av svavelutsläpp finns i
lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle och därtill hörande förordning
(1976:1055). Dessa bestämmelser, som träder i kraft den 1 oktober 1977, syftar
enligt prop. 1976/77:3 till en kraftig begränsning av svavelutsläppen. Målet
bör vara att svavelutsläppen till år 1985 skall ha minskat till den nivå som
gällde i början av 1950-talet.

I samband med behandlingen av nyssnämnda proposition anförde jordbruksutskottet,
med anledning av motioner med krav på insatser i internationella
sammanhang, bl. a. följande (JoU 1976/77:4):

Eftersom drygt hälften av de sura svavelföreningar som faller ned i vårt
land kommer från andra länder krävs, som även framhållits i propositionen
1976/77:3, fortsatta aktiva insatser på det internationella planet. Föredraganden
pekar i detta sammanhang på att Sverige sedan slutet av 1960-talet
aktivt har drivit dessa frågor såväl i olika internationella organisationer,
främst OECD, FN:s Europakommission (ECE) och FN:s miljöprogram
(UNEP) som vid bilaterala kontakter. Så har t. ex. en av OECD genomförd
studie om långväga transporter av luftföroreningar och de miljöeffekter dessa
åstadkommer tillkommit på svenskt initiativ. Föredraganden nämner också
att regeringen har inlett samarbete med Norge för att i olika internationella
sammanhang aktivt driva frågan om begränsning av svavelutsläppen.
Framställning i denna fråga har bl. a. gjorts till EG. Vidare har Sverige och
Tyska demokratiska republiken nyligen slutit avtal som bl. a. omfattar
åtgärder för begränsning av svavelutsläppen. De bägge länderna har vidare
förbundit sig att internationellt verka för begränsningar av sådana utsläpp.

Utskottet, som för sin del välkomnar de gjorda initiativen, förutsätter att
regeringen med kraft fortsätter strävandena att ytterligare utvidga samarbetet
olika länder emellan när det gäller att reglera svavelutsläppen och komma till
rätta med problemen med de negativa effekterna av desamma. Härigenom
tillgodoses också syftet med motionen 1975/76:1659 i förevarande del.

Utskottet

I detta betänkande tar utskottet i ett sammanhang upp till behandling ett
antal under innevarande riksmöte väckta motioner eller motionsyrkanden
rörande vattenvård och luftvård m. m.

JoU 1976/77:26

Vattenvård m. m. I motionerna 391 och 838 hemställs om vissa åtgärder till
skydd för havet, respektive Östersjöns marina miljö. Enligt motionen 391 är
oljan det största och mest omedelbara hotet mot många marina miljöer.
Särskilt fisket har påverkats negativt av de med oljeutsläppen förenade
miljöproblemen. Men också dumpning och utsläpp i havet av gifter och avfall
från kemisk industri sägs bidra till ekologisk obalans och försämrade
möjligheter till reproduktion hos många av de biologiska arter som finns i
havet. Ett exempel på avfallsdestruktion med avsevärda skadeverkningar är
enligt motionärerna en metod som innebär att man på internationellt vatten
bränner avfall från kemisk industri, en verksamhet som uppges vara mycket
svår att kontrollera. Motionärerna anser det synnerligen angeläget att
verksamhet av detta slag inte får fortsätta om havets livskraft skall kunna
bibehållas.

Utskottet vill för sin del framhålla att förorening av havsvatten genom olja,
kemikalier etc. medför betydande miljöskador och avsevärda olägenheter i
övrigt. Som framgår av den föregående redogörelsen pågår emellertid sedan
länge ett omfattande internationellt samarbete för att motverka föroreningar
av angivet slag. Samarbetet har resulterat i ett flertal konventioner på
området. Särskilt förtjänar nämnas 1973 års konvention till förhindrande av
föroreningar från fartyg (havsföroreningskonventionen) och 1974 års
konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö (Östersjökonventionen).
För Sveriges vidkommande har bestämmelserna om oljeutsläpp
m. m. fortlöpande skärpts. I samband med godkännandet av Östersjökonventionen
(prop. 1975/76:5, JoU 1975/76:16, rskr 1975/76:58) har riksdagen
antagit en lag (1976:6) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom
Östersjöområdet. Denna innebär i princip totalförbud mot utsläpp av olja i
Östersjön. Olja och oljerester m. m. skall behållas ombord och avlämnas i
särskilda mottagningsanordningar i vissa hamnar.

Inom den särskilda kommission som bildats för att övervaka tillämpningen
av Östersjökonventionen arbetar man från svensk sida aktivt för att
åstadkomma en bättre miljö i Östersjön. En betydande del av det anslag för
marin forskning som statens naturvårdsverk disponerar går till forskning
rörande Östersjön. I en av regeringen nyligen framlagd proposition (prop.
1976/77:95, bil 1) föreslås att riksdagen på tilläggsbudget lil för budgetåret
1976/77 anvisar ett reservationsanslag av 50 milj. kr., avsett för tillfälliga
bidrag till sådana anordningar för mottagning och behandling av olja m. m.
som till följd av bestämmelserna i Östersjökonventionen skall finnas i bl. a.
hamnar samt vid raffinaderier och varv.

JoU 1976/77:26

Utskottet vill med anledning av motionen 838 understryka det angelägna i
att man från berörda svenska myndigheters sida i olika sammanhang
verksamt fullföljer strävandena att säkra den värdefulla naturresurs som
Östersjön utgör. Med hänsyn till den verksamhet som bedrivs på förevarande
område anser sig utskottet emellertid kunna utgå från att det huvudsakliga
syftet med motionen kommer att tillgodoses utan någon särskild åtgärd från
riksdagens sida.

Vad beträffar de i motionen 391 åsyftade problemen med avfallsdestruktion
till havs vill utskottet nämna att lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten stadgar förbud att inom svenskt sjöterritorium
från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel släppa ut (dumpa) avfall,
vare sig det är fast ämne, vätska eller gas. Dumpning får inte heller ske från
svenskt fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Vidare föreskrivs i lagen att
avfall som är avsett att dumpas i det fria havet inte får föras ut ur landet.

Såvitt gäller förhållanden utanför svenskt jurisdiktionsområde regleras
hithörande frågor bl. a. i Östersjökonventionen och i en konvention om
förhindrande av havsföroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg,
vilken öppnades för undertecknande i Oslo den 15 februari 1972
(Oslokonventionen). Enligt Östersjökonventionen är i princip all dumpning
av avfall förbjuden inom det område som konventionen omfattar. Oslokonventionen
omfattar samma havsområde som Nordostatlantiska fiskerikonventionen,
nämligen Nordostatlanten ned till en linje i höjd med Kattegatt
och Skagerack. Enligt denna konvention gäller bl. a. ett absolut förbud mot
dumpning av vissa, särskilt miljöfarliga ämnen. För andra ämnen gäller vissa
krav på tillståndsprövning. Den 29 december 1972 öppnades för undertecknande
Londonkonventionen om förhindrande av havsföroreningar genom
dumpning från fartyg och luftfartyg. Den följer i sin huvudsakliga uppläggning
Oslokonventionen och omfattar alla delar av det fria havet och
kuststaternas territorialhav men däremot ej staternas inre vatten.

I motionen 391 nämns särskilt en på senare tid tillämpad metod för
avfallsdestruktion till havs, vilken innebär att man på internationellt vatten
bränner t. ex. avfall från kemisk industri. För Sveriges vidkommande ger
förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall möjlighet att kontrollera
avfallsbehandling av här åsyftat slag. Tillståndsgivningen på detta område
handhas av statens naturvårdsverk. Enligt vad utskottet erfarit har avfallsbränningen
uppmärksammats också i internationella sammanhang. Bl. a. har
man inom ramen för Londonkonventionen och Oslokonventionen förberett
vissa åtgärder i syfte att förhindra föroreningar genom förbränning av avfall
till havs.

Utskottet vill i detta hänseende framhålla det angelägna i att strävandena
mot ytterligare förbättring av formerna för att hindra havsföroreningar på
grund av utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen fortsätter. Enligt
utskottets uppfattning synes de i motionen åsyftade frågorna rörande
avfallsdestruktion till havs förtjäna särskild uppmärksamhet, inte minst med

JoU 1976/77:26

hänsyn till svårigheterna att åstadkomma ett effektivt bevaknings- och
kontrollsystem i anslutning till internationella överenskommelser på förevarande
område. Utskottet förutsätter dock att man från svenska myndigheters
sida utan särskilt påpekande härom av riksdagen även i fortsättningen inom
ramen för det internationella samarbetet driver en handlingslinje som är
ägnad att motverka föroreningar av här angivet slag. Någon särskild
riksdagens åtgärd med anledning av motionen 391 synes därför inte
påkallad.

1 motionerna 121 och 521, yrkande 7, hemställs om vissa åtgärder till skydd
för sjöarna Vänern respektive Åsnen. Enligt motionen 121 skapar det rådande
låga vattenståndet i Vänern en rad problem för såväl sjöfarten som
fritidsintressena. Motionärerna anser att en utredning bör tillsättas angående
regleringsförhållandena med uppgift att så snabbt som möjligt föreslå
åtgärder som syftar till en förbättring av vattensituationen i Vänern.

I motionen 521 erinras om att vattenöverdomstolen i december 1968 gav
Södra Skogsägarnas AB tillstånd att reglera vattenavrinningen från sjön
Åsnen. Tappningen av vatten har enligt motionärerna lett till svåra
skadeverkningar för sjön. Man framhåller vikten av att de åtgärder som
initierades av den dåvarande regeringen för att komma till rätta med
förhållandena i sjön Åsnen snarast möjligt genomförs.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att vid några tillfällen under
1976/77 års riksmöte från regeringens sida besvarats frågor angående de
aktuella sjöarna. Den 11 november 1976 besvarade sålunda kommunikationsministern
en fråga om åtgärder med anledning av det låga vattenståndet
i Vänern. Därvid framhölls bl. a. att olika åtgärder vidtagits för att hindra en
fortsatt sänkning av vattennivån. Avtappningen från Vänern hade under det
senaste året begränsats till vad som är absolut nödvändigt för att hålla det
lägsta vattenstånd vid Lilla Edet och den minsta vattenföring i nedre delen av
Göta älv som anges i gällande vattendom. Vidare hade regeringen samma dag
som svaret gavs beslutat om avlysning till den 30 april 1977 av den allmänna
farleden vid Nordre älvs damm. Enligt kommunikationsministern följde
berörda myndigheter noggrant utvecklingen för att vid behov vidta ytterligare
åtgärder.

1 svar på fråga rörande sjön Åsnen den 1 februari 1977 erinrade
jordbruksministern om att den förra regeringen den 19 augusti 1976 gav
kammarkollegiet i uppdrag att ansöka om omprövning av vattendomen
rörande sjön samt framhöll att den nya regeringen var beredd att fullfölja
detta beslut. För att få fram alternativa tappningsplaner krävdes enligt
jordbruksministern bl. a. ett omfattande beräkningsarbete. Inom en tämligen
snar framtid beräknades dock regeringen kunna överlämna underlag till
kammarkollegiet för en omprövning av vattendomen. Jordbruksministern
ansåg det vara mycket angeläget att åtgärder så snabbt som möjligt vidtogs för
att förhindra och motverka skador på sjöns ekosystem. Den politiska
bedömningen var således att sjön Åsnen skulle räddas.

JoU 1976/77:26

I sammanhanget bör vidare nämnas att SMHI år 1971 påbörjade en
hydrologisk undersökning av Vänern, vilken samordnats med kemisk och
biologisk undersökningsverksamhet som bedrivs av naturvårdsverket och
fiskeristyrelsen. Senare har länsstyrelserna i Värmlands, Skaraborgs och
Älvsborgs län, fiskeristyrelsen, naturvårdsverket och SMHI bildat den s. k.
Vänernvattenkommittén, som har till uppgift att samordna och rapportera
resultaten från undersökningsverksamheten i Vänern. Kommittén och de
engagerade forskarna arbetar f. n. med en sammanfattande redovisning av
resultaten av de fem årens undersökningar m. m., vilken beräknas bli färdig
under år 1977.

Vad forst beträffar sjön Vänern får utskottet för sin del framhålla att de
senaste årens onormalt låga vattentillförsel kan inge betänkligheter från
många synpunkter. Ett alltför lågt vattenstånd torde, som anförs i motionen
121, kunna medföra problem för såväl sjöfarten som yrkesfisket. Också sjöns
värde från rekreationssynpunkt och som naturresurs över huvud taget berörs
av de i motionen åsyftade olägenheterna. Ett vattenstånd som till alla delar
tillgodoser sjöfartens intressen kan å andra sidan - om än temporärt -innebära risk för översvämningar med åtföljande skador på näraliggande
jordbruksområden m. m. Det får förutsättas att de här antydda synpunkterna
kommer att beaktas bl. a. av Vänernvattenkommittén. I avvaktan på
redovisningen av kommitténs arbete synes någon särskild åtgärd från
riksdagens sida i ämnet ej vara påkallad. Utskottet vill emellertid i
sammanhanget erinra om att gällande vattendom rörande regleringen av
Vänern meddelades för relativt lång tid sedan eller den 19 juni 1937, med viss
ändring den 25 mars 1955. Enligt utskottets mening är det naturligt att
behovet av omprövning av vattendomarna beaktas i samband med de
överväganden och ställningstaganden som Vänernvattenkommitténs verksamhet
kan ge anledning till. Utskottet anser sig - med hänsyn bl. a. till vad
kommunikationsministern enligt det nyss redovisade anfört i ämnet - kunna
förutsätta att regeringen noggrant följer utvecklingen och vid behov vidtar de
åtgärder som behövs för att säkerställa den värdefulla tillgång som sjön utgör
för samtliga berörda intressen. Med vad utskottet nu anfört bör motionen 121
kunna anses besvarad.

När det gäller sjön Åsnen vill utskottet för sin del framhålla det nödvändiga
i att åtgärder snarast möjligt vidtas för att motverka bestående skador på sjöns
ekosystem. Som framgår av jordbruksministerns svar den 1 februari 1977 är
man beredd att fullfölja de initiativ härvidlag som togs av den förutvarande
regeringen. Syftet med motionen 521 i förevarande del får härigenom anses
tillgodosett. Utskottet får i sammanhanget erinra om att reglerna i 4 kap. 17 §
vattenlagen ger regeringen möjlighet att förbehålla sig prövningsrätten
beträffande vissa slag av företag. Denna möjlighet tillkom genom ett tillägg
till vattenlagen, vilket i huvudsak trätt i kraft den 1 januari 1972. Iförarbetena
till ifrågavarande regler (jfr. prop. 1971:106 s. 106 IT.) framhölls bl. a. att med
större företag i vatten i allmänhet följer betydelsefulla långsiktiga verkningar

JoU 1976/77:26

av olika slag. Med hänsyn till de många viktiga men inbördes motstridiga
intressen som kräver beaktande när det gäller användningen av våra
vattenresurser ansågs det av stor betydelse att dessa företag blev inpassade i
samhällsplaneringen i stort. Det alltmer trängande behovet av ett samlat
grepp över fördelningen av vattenresurserna ansågs motivera att prövningen i
viktigare vattenmål anförtroddes Kungl. Maj:t, numera regeringen. Ett
avgörande skäl för detta ställningstagande var att ingen annan än Kungl.
Maj:t ansågs ha möjlighet att grunda en allsidig bedömning av tillståndsfrågor
på det material som växte fram vid arbetet på den fysiska riksplaneringen.
Utskottet anser för sin del att de här redovisade synpunkterna äger sin fulla
giltighet även såvitt avser frågan om omprövning av gällande vattendom för
sjön Åsnen och att regeringen därför bör förbehålla sig rätten till den slutliga
prövningen av ärendet. Vad utskottet i detta hänseende anfört med anledning
av motionen 521, yrkande 7, bör av riksdagen ges regeringen till känna.

I motionerna 519 och 521, yrkande 4, berörs de problem från hälso- och
miljösynpunkt som förorsakas av den ökade användningen av handelsgödsel
inom jordbruket. Enligt motionärerna kan oförsiktig användning av kvävegödselmedel
medföra störningar på miljön genom ökad utlakning av
växtnäringsämnen till vattendragen och ökade risker för höga nitrathalter i
vattentäkter. En ökad nitrat/nitrithalt i dricksvatten kan, framhåller man, få
menlig inverkan på människor och djur. Bl. a. sägs risk föreligga att nitratoch
nitrit ombildas till cancerogena föreningar. 1 motionen 521 föreslås en
utredning av de mera långsiktiga skadeverkningar som kan uppstå genom
den allt intensivare användningen av kvävegödselmedel. Enligt motionen
519 är problemen i fråga särskilt markanta i vissa delar av landet. Där fordras,
framhåller motionärerna, skyndsamma åtgärder för att bevara och förbättra
vattenkvaliteten.

Utskottet får erinra om att den ökade användningen av handelsgödselmedel
står i samband med kraven på en väsentligt ökad intensitet i
jordbruksproduktionen under de senaste 20-30 åren. Med skördeprodukterna
förs näringsämnen bort från jorden. Dessa måste ersättas om inte
avkastningen skall sjunka. Den nödvändiga växtnäringen tillförs dels med
stallgödsel,dels med handelsgödsel. Efterandra världskriget hartillgången på
stallgödsel blivit mindre, eftersom antalet nötkreatur minskat mycket
starkt.

Som framgår av den föregående redogörelsen ger nu gällande bestämmelser
möjlighet till ingripanden mot vattenföroreningar av angivet slag.
Härvid avses bl. a. vattenlagen (1918:523), miljöskyddslagen (1969:387) och
hälsovårdsstadgan (1958:663). Problemen kring användningen av handelsgödsel
samt lantbrukets miljöekonomiska problem över huvud taget har
blivit föremål för en omfattande forsknings- och utredningsverksamhet. I det
föregående har nämnts bl. a. en av statens naturvårdsverk framlagd rapport
angående gödselmedel i jordbruket (SNV:s publikation 1976:10, Gödselmedlen
och miljöskyddet). Denna innehåller rekommendationer om olika

Joll 1976/77:26

åtgärder för att minska miljöstörningarna till följd av gödslingsåtgärder. Man
understryker det angelägna i att rådgivningsverksamheten i jordbruket
utnyttjas i frågor av förevarande slag. Enligt verket medför den intensivare
brukningen av jorden ett ökat behov av information om miljöpåverkan av
odlingsåtgärderna. Olika rådgivningsorgan inom jordbrukssektorn sägs här
ha en väsentlig uppgift att fylla.

Statens lantbruksinformation har i samråd med naturvårdsverket och
lantbruksstyrelsen utarbetat en informationsskrift angående användningen
av handelsgödsel.

I socialstyrelsens regi har genomförts vissa undersökningar av dricksvattentäkter
i Gotlands och Kristianstads län och i anslutning härtill vissa
hälsoundersökningar i sistnämnda län.

Utskottet vill framhålla att användningen av handelsgödsel är en förutsättning
för bedrivande av ett rationellt jordbruk som tillgodoser kraven på en
från privatekonomisk och samhällsekonomisk synpunkt godtagbar avkastning.
Gödselmedlen får-som jordbruksministern anförde i svar på fråga den
28 oktober 1976 - givetvis inte användas på ett sådant sätt att hälso- och
miljöproblem uppstår. Utskottet vill för sin del inte bestrida att enstaka fall av
övergödsling kan förekomma. Något stöd för antagandet att man inom det
svenska jordbruket allmänt använder för höga gödselgivor synes emellertid
inte föreligga. I några delar av landet har uppmätts höga nitrathalter i
dricksvattnet. Inom sådana områden bör självfallet - oavsett om det påvisats
ett klart samband mellan gödslingsåtgärder och hög nitrathalt eller ej -särskild försiktighet med användningen av handelsgödsel iakttas. Det är
vidare enligt utskottets mening viktigt att berörda myndigheter med stor
uppmärksamhet följer utvecklingen på hithörande område. Naturvårdsverkets
förut omnämnda rapport och av socialstyrelsen vidtagna och planerade
åtgärder är exempel på att så sker. Utskottet utgår från att bl. a. socialstyrelsens
och naturvårdsverkets rekommendationer i ämnet utnyttjas i den
utbildnings-, rådgivnings- och upplysningsverksamhet som bedrivs på
lantbrukets område. För den händelse här åsyftade åtgärder i ett längre
perspektiv visar sig otillräckliga finns möjlighet för berörda myndigheter att
med stöd av lagen (1973:239) om hälso- och miljöfarliga varor mera generellt
reglera användningen av handelsgödsel. Sammanfattningsvis anser utskottet
således att situationen f. n. inte påkallar några ytterligare åtgärder av det slag
som åsyftas i motionerna 519 och 521. Förevarande motionsyrkanden
avstyrks således.

Luftvård m. m. I motionen 521, yrkande 1, hemställs om ett åtgärdsprogram
i syfte att minska luftföroreningarna från fordonstrafiken. Motionärerna
föreslår att en särskild utredning tillsätts med uppgift att utforma ett sådant
program, vilket bör innehålla bl. a. förslag om skärpt avgaskontroll av såväl
nya som äldre bilar, gränsvärden för avgasföroreningar i luften, åtgärder på
trafikplaneringens område, ökad satsning på kollektivtrafiken samt sänkt
blyhalt i bensinen.

Joli 1976/77:26

Blyhalten i bensin berörs också i motionen 849. Enligt motionärerna har
förekomsten av bly nu nått en sådan storleksordning att den absorberade
blyhalten hos människor närmar sig en nivå där skadliga effekter kan
uppkomma och i flera fall också anses ha uppkommit.

Utskottet får erinra om att luftföroreningsproblemen i olika avseenden
under senare tid blivit föremål för uppmärksamhet från ansvariga myndigheters
sida. Därvid har konstaterats att den ökande användningen av fossila
bränslen för uppvärmning av bostäder, för industriella ändamål och inom
fordonstrafiken m. m. medfört negativa miljöeffekter. Såvitt avser motorbränslen
har motåtgärder vidtagits i form av skärpta krav på avgasrening hos
bilar, eller m. a. o. i form av emissionsnormer. Bestämmelser härom finns i
bilavgaskungörelsen (1972:596, ändringar bl. a. 1975:59). Vad beträffar
användningen av fossila bränslen för andra ändamål finns regler om
begränsning av svavelhalten i eldningsolja. Vidare har statens naturvårdsverk
fastställt svenska riktvärden för luftkvalitet som nära ansluter sig till
rekommendationer för Världshälsoorganisationen (WHO) angående från
hälsosynpunkt högsta acceptabla koncentrationer av svaveldioxid, sot och
partiklar i luften. Vid naturvårdsverkets omgivningshygieniska avdelning
arbetar man f. n. enligt uppgift på att få fram underlag för motsvarande
riktvärden när det gäller koloxid, kväveoxider och andra med fordonsavgaser
förknippade ämnen.

Som anförs i motionen 849 är högsta tillåtna blyhalt i bensinen f. n. 0,4
gram per liter. Det ankommer närmast på produktkontrollnämnden att med
stöd av lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor besluta i frågor av
förevarande slag.

Utskottet vill i anslutning till nu behandlade motionsyrkanden fästa
uppmärksamheten på att en betydande andel av de nytillverkade bilarna
enligt vissa undersökningar har föroreningshalter i avgaserna som ligger
högre än vad som är tillåtet enligt gällande föreskrifter. Det kan i sammanhanget
också nämnas att man vid mätningar som nyligen företagits av
Stockholms miljö- och hälsovårdsförvaltning i samarbete med statens
naturvårdsverk och SMHI konstaterat oroväckande höga luftföroreningshalter
i Stockholms innerstad, vilka visats ha ett klart samband med
trafikintensiteten. Erfarenheter av detta och liknande slag visar enligt
utskottets mening att föroreningarna från motorfordon är ett växande
miljöproblem som kräver samordnade och kraftfulla motåtgärder. Utskottet
anser med hänsyn till det anförda naturligt att de i motionerna aktualiserade
frågorna ägnas ingående uppmärksamhet från ansvariga myndigheters sida.
Utöver den mätnings- och forskningsverksamhet som pågår på området har
också vidtagits vissa åtgärder varav framgår att man från regeringens sida ser
med allvar på problemen med den ökande fordonstrafiken. På förslag av
kommunikationsdepartementet har regeringen sålunda tillsatt en utredning
som skall överväga och föreslå förbättringar i typbesiktningssystemet m. m.
Avsikten med utredningen är bl. a. att skapa bättre garantier för att de fordon

JoU 1976/77:26

som säljs överensstämmer med de s. k. typfordon som har provats och
godkänts. Vidare arbetar man inom jordbruksdepartementet på att utforma
direktiv till en utredning angående de luftvårdsproblem i allmänhet som
sammanhänger med den ökande fordonstrafiken. När det gäller blyhalten i
fordonsbränsle vill utskottet nämna att produktkontrollnämnden den 1 april
1977 fastställt en arbetsplan avseende åtgärder med syfte att ytterligare
minska blyhalten. Nämndens målsättning är, som i olika sammanhang
framhållits, att så småningom helt eliminera blyet i bensinen. Utskottet anser
sig mot angiven bakgrund inte ha anledning att nu förorda några ytterligare
åtgärder på förevarande område. Med vad utskottet här anfört bör motionerna
521, yrkande 1, och 849 kunna anses besvarade.

I motionen 521, yrkande 2, hemställs om vissa åtgärder till skydd för
ozonskiktet i jordatmosfären. Motionärerna anför att ozongasen, som finns på
en höjd av mellan 15 och 50 km över jordytan, fungerar som ett skydd mot
den ultravioletta strålningen från solen. Utan det skyddande ozonskiktet är
inget biologiskt liv på jorden möjligt. Ozonhalten bestäms av en balans
mellan ozonbildande och ozonförstörande kemiska processer i luften.
Kväveoxider och klorgaser är ämnen som påskyndar de ozonförstörande
reaktionerna och bidrar därmed till att minska ozonhalten.

Enligt motionärerna kommer kväveoxider ut i luften bl. a. från överljudsplanens
avgaser, från atombombsexplosioner, från förbränningen av olja och
kol och i samband med användningen av handelsgödsel. Klorgaser härrör
enligt motionen från bl. a. användningen av klorfluorkol(freon)som drivgas i
sprayflaskor. Motionärerna, som hänvisar såväl till vissa amerikanska
forskningsrapporter som till uttalanden från svenska Vetenskapsakademien,
understryker vikten av att man från svensk sida fortsätter strävandena att få
till stånd internationella åtgärder för att motverka ozonförstörande föroreningsutsläpp.
Enligt motionärerna bör en särskild utredning tillsättas med
uppgift att göra en samlad redovisning av de ozonförstörande utsläppen och
av vilka åtgärder som vidtagits för att begränsa dessa utsläpp. Med ett sådant
utredningsmaterial som grund bör Sverige aktualisera frågan om en internationell
konvention till skydd för ozonskiktet.

Utskottet vill erinra om att frågan om skyddet av ozonskiktet ursprungligen
aktualiserades i riksdagen med anledning av motionskrav på förbud mot
freongas som drivmedel i sprayflaskor (JoU 1975/76:15). Bland det vetenskapliga
bakgrundsmaterial som då redovisades fanns en rapport från en
amerikansk forskningskommission, IMOS, enligt vilken freoner kunde
påverka det skyddande ozonskikt som omger jorden. Det rörde sig dock än så
länge om en hypotes; belägg genom direkta mätningar fanns inte. Utskottet
utgick emellertid från att den i motionen väckta frågan följdes mycket noga
av regeringen och berörda kontrollorgan och att man snabbt skulle vidta
åtgärder om misstankarna rörande freonernas miljöfarlighet verifierades. I
sammanhanget underströks från utskottets sida att skyddet mot eventuella
skadeverkningar i förevarande avseende krävde en internationell samord -

JoU 1976/77:26

ning för att en tillfredsställande lösning skulle kunna uppnås. Någon
ytterligare riksdagens åtgärd ansåg sig utskottet i dåvarande läge inte böra
föreslå.

Frågan behandlades på nytt vid 1976/77 års riksmöte med anledning av
motioner syftande till förbud mot eller minskad användning av vissa
drivgaser i sprayförpackningar av olika slag. Utskottet redogjorde därvid för
en i september 1976 publicerad rapport från National Academy of Science
(NAS) i USA. Rapporten, som dels behandlade effekterna på det stratosfäriska
ozonskiktet, dels miljöeffekterna av utsläpp av klorfluorkolen, bekräftade
att problemet var viktigt. Bland nya fakta av betydelse som framkommit
nämndes att klorfluorkolen i atmosfären absorberar och emitterar värmestrålning
och därigenom på samma sätt som koldioxiden bidrar till att höja
temperaturen vid jordytan. I NAS-rapporten redovisades viss osäkerhet i
bedömningarna. De närmaste årens mätningar och laboratorieförsök
väntades dock avsevärt reducera denna osäkerhet. På grundval av denna
bedömning samt det faktum att ett uppskov på några år med beslut om förbud
eller restriktioner bara antogs medföra en marginell försämring på lång sikt,
ville NAS-rapporten inte rekommendera ett omedelbart förbud. Samtidigt
framhölls dock att avgörandet om eventuella åtgärder måste göras på
grundval av ett politiskt ställningstagande och att någon form av begränsning
av utsläppen med största sannolikhet måste göras ”någon gång och i någon
utsträckning”.

I sammanhanget upplystes vidare att den svenska Vetenskapsakademien i
skrivelse till regeringen föreslagit ett förbud mot användningen av klorfluorkol
i sprayflaskor.

Sammanfattningsvis anförde utskottet att de nya rönen beträffande
klorfluorkolens miljöpåverkan innebar en bekräftelse på att utsläppen av
klorfluorkolen utgjorde en betydande källa till oro. Utskottet ville därför
allvarligt understryka vikten av att regeringen och berörda kontrollorgan,
närmast produktkontrollnämnden, med skärpt uppmärksamhet följde
utvecklingen och snarast vidtog åtgärder i syfte att medverka till en minskad
användning av berörda ämnen så snabbt som möjligt. Utskottet sade sig utgå
från att en prövning av vilka insatser som kunde göras i syfte att få fram
ändamålsenliga alternativa anordningar av för människor och miljö oskadlig
natur borde ingå som ett väsentligt led i de fortsatta övervägandena såväl från
samhällsorganens som från berörd industris sida. Det var enligt utskottet inte
tillräckligt att hithörande problem angreps nationellt. Utskottet förutsatte
därför att man från regeringens sida i kontakt med andra länder och
internationella organisationer skulle göra betydande ansträngningar i syfte att
åstadkomma en internationell samordning av insatserna på förevarande
miljövårdsområde.

På förslag av utskottet beslöt riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna vad utskottet anfört (JoU 1976/77:10, rskr 1976/77:48).

Efter riksdagens senaste beslut i frågan har produktkontrollnämnden den

JoU 1976/77:26

15 december 1976 avgett yttrande över framställningar från Vetenskapsakademien
och Svenska naturskyddsföreningen till regeringen med hemställan
om förbud mot viss användning av freongaser. Nämnden har därvid gjort den
bedömningen att ytterligare ställningstaganden på det internationella planet
och eventuella åtgärder i USA bör avvaktas innan några särskilda åtgärder
vidtas i Sverige. Man påpekar att olika amerikanska myndigheter förbereder
åtgärder av olika slag. Sålunda har Food and Drng Administration (FDA),
Environmental Protection Agency (EPA) och Consumer Product Safety
Commission (CPSC) påbörjat arbete inom respektive myndighets ansvarsområde
med förslag till åtgärder mot användning av klorfluorkol. Bl. a.
övervägs föreskrifter om obligatorisk varningstext på aerosolprodukter.
Sammanfattningsvis framhåller nämnden att det finns anledning att avvakta
de slutliga amerikanska ställningstagandena, innan några särskilda åtgärder
vidtas i Sverige. Under tiden fram till dess sägs det vara angeläget att berörda
branscher i snabbaste möjliga takt bringar ned användningen av klorfluorkol.
Från produktkontrollnämndens sida avser man att även i fortsättningen med
stor uppmärksamhet följa frågan och att vidta eller föreslå de åtgärder som
utvecklingen kan motivera.

Tilläggas bör att ozonfrågan uppmärksammats bl. a. inom FN:s miljövårdsprogram
UNEP där man tagit initiativet till en vetenskaplig konferens i
Washington i mars 1977 med representanter för ett flertal nationer, däribland
Sverige. En ny internationell konferens på initiativ av USA:s miljövårdsmyndighet
EPA kommer att äga rum i Washington i slutet av april 1977.
Konferensen är främst inriktad på diskussioner om reglering av användningen
av freoner i olika sammanhang samt om de sociala och ekonomiska
verkningarna av åtgärder i detta hänseende. Vid överläggningarna kommer
bl. a. företrädare för statens naturvårdsverk att närvara.

Utskottet vill med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet återigen
understryka det angelägna i att regeringen och berörda kontrollorgan i
enlighet med tidigare riksdagsbeslut i frågan ytterst noggrant följer utvecklingen
och snarast möjligt föreslår eller vidtar åtgärder som är ägnade att
medverka till en minskad användning av ämnen som kan påverka ozonskiktet.
Den verksamhet på det internationella planet som berörts i det nyss
anförda bör självfallet från svenska myndigheters sida följas med den allra
största uppmärksamhet. Utskottet utgår från att berörda svenska myndigheter
mot bakgrund av de erfarenheter som det internationella samarbetet ger
särskilt beaktar möjligheterna att reglera användningen av klorfluorkol som
drivmedel i sprayförpackningar m. m. Utskottet förutsätter också att man
från regeringens sida i kontakt med andra nationer och internationella
organisationer även i fortsättningen verkar för en internationell samordning
av insatserna till skydd för ozonskiktet.

Med vad utskottet här anfört bör motionen 521, yrkande 2, kunna anses
besvarad.

1 motionen 521, yrkande 3, hemställs om fortsatta åtgärder på det

JoU 1976/77:26

internationella planet för att uppnå överenskommelser om begränsning av
svaveluisläpp. Motionärerna erinrar om att högsta tillåtna svavelhalt i
eldningsolja fr. o. m. den 1 oktober 1977 blir en procent i hela södra Sverige
upp till Mälardalen och Värmland. För att komma till rätta med de problem
som svaveldioxidutsläppen medför räcker det emellertid inte med inhemska
åtgärder. Enligt motionärerna kommer ungefär hälften av svavelnedfallet i
Sverige från andra länder. Det är därför, anser man, viktigt att Sverige
fortsätter med kraftfulla åtgärder i internationella sammanhang för en
begränsning av svavelutsläppen.

Utskottet vill nämna att de åsyftade reglerna om begränsning av svavelutsläpp
finns i lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle och därtill hörande
förordning (1976:1055). Bestämmelserna syftar enligt propositionen 1976/
77:3 till en kraftig begränsning av svavelutsläppen. Målet bör vara att
svavelutsläppen till år 1985 skall ha minskat till den nivå som gällde i början
av 1950-talet. I samband med behandlingen av nyssnämnda prop. underströk
utskottet (JoU 1976/77:4) att drygt hälften av de sura svavelföreningarna som
faller ned i vårt land härrör från föroreningskällor i andra länder. Därför
krävdes fortsatta aktiva insatser på det internationella planet. Det påpekades
att Sverige sedan slutet av 1960-talet aktivt drivit dessa frågor såväl i olika
internationella organisationer, främst OECD, FN:s Europakommission
(ECE) och FN:s miljövårdsprogram (UNEP) som vid bilaterala kontakter.
Vidare nämndes att regeringen inlett samarbete med Norge för att i olika
internationella sammanhang aktivt driva frågan om begränsning av svavelutsläppen.
Bl. a. hade framställning i denna fråga gjorts till EG. Som exempel
på bilateralt avtal nämndes att Sverige och Tyska demokratiska republiken
slutit avtal angående åtgärder för begränsning av svavelutsläppen. De båda
länderna hade vidare förbundit sig att internationellt verka för begränsningar
av sådana utsläpp.

Utskottet vill med anledning av motionen 521 i nu förevarande del ånyo
framhålla att endast en del av de svavelföroreningar som drabbar landet kan
motverkas genom direkta åtgärder på det nationella planet. Det är därför
enligt utskottets uppfattning utomordentligt viktigt att det även i internationella
sammanhang skapas förståelse för behovet av en begränsning av
svavelutsläppen. Mot denna bakgrund vill utskottet understryka det angelägna
i att regeringen med kraft fullföljer de inledda strävandena att i sådana
sammanhang, med tyngdpunkten på fortsatta bilaterala kontakter, uppnå
överenskommelser om begränsning av svavelutsläppen och att komma till
rätta med de negativa effekterna av dessa. Utskottet föreslår att riksdagen
med anledning av motionen 521, yrkande 3, som sin mening ger regeringen
till känna vad här anförts.

Hemställan

Under åberopande av vad utskottet i det föregående anfört hemställer
utskottet

JoU 1976/77:26

att riksdagen

beträffande skyddet av havsmiljön m. m.

1. lämnar motionen 1976/77:391 utan åtgärd,

2. lämnar motionen 1976/77:838 utan åtgärd,

beträffande skyddet av vissa insjöar

3. anser motionen 1976/77:121 besvarad med vad utskottet
anfört,

4. med anledning av motionen 1976/77:521, yrkandet 7, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i fråga om
prövningen i ärende rörande sjön Åsnens reglering,

beträffande användningen av handelsgödsel inom jordbruket

5. lämnar motionerna 1976/77:519 och 1976/77:521, yrkandet 4,
utan åtgärd,

beträffande vissa luftföroreningsfrågor

6. anser motionen 1976/77:521, yrkandet 1, besvarad med vad
utskottet anfört,

7. anser motionen 1976/77:849 besvarad med vad utskottet
anfört,

8. anser motionen 1976/77:521, yrkandet 2, besvarad med vad
utskottet anfört,

9. med anledning av motionen 1976/77:521, yrkandet 3, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
behovet av fortsatta insatser i internationella sammanhang i
syfte att åstadkomma överenskommelser om begränsning av
svavelutsläpp.

Stockholm den 19 april 1977
På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande:

vid punkterna 1-5: herr Lundkvist (s), fru Theorin (s), herrar Jonasson (c),
Lindberg (s), Andersson i Ljung (m), Olsson i Edane (s), fru Fredrikson (c),
herrar Strömberg i Vretstorp (s), Hallenius (c), Alftin (s), Johnsson i Mölndal
(c), fru Anér (fp), herr Lorentzon i Ätran (m)*, fru Radesjö (s)* och fru
Andersson i Hultsfred (m)*,

vid punkterna 6-9: herrar Lareson i Borrby (c), Lundkvist (s), Wachtmeister
i Johannishus (m), fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), herrar
Enlund (fp). Lindberg (s), Wictorsson (s), Andersson i Ljung (m), Olsson i
Edane (s), fru Fredrikson (c), herrar Strömberg i Vretstorp (s). Adolfsson (m)
och Johnsson i Mölndal (c).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1976/77:26

Reservationer

1. Beträffande användningen av handelsgödsel inom jordbruket

av herr Lundkvist, fru Theorin, herrar Lindberg, Olsson i Edane, Strömberg i
Vretstorp, Alftin och fru Radesjö (samtliga s) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Utskottet får”
och slutar med ”mycket starkt” bort utgå,

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening gerdén kraftigt ökade användningen av handelsgödsel
inom jordbruket och den alltmer omfattande användningen inom
skogsbruket anledning till oro. De effekter på hälsa och miljö som i vissa delar
av landet tycks bli en följd av användningen av handelsgödsel gör det
nödvändigt att noggrant undersöka frågan. En särskild utredning bör
tillsättas med uppgift att sammanställa dels det material som redovisats, dels
det som framkommer ur undersökningar som pågår bl. a. vid naturvårdsverket,
socialstyrelsen, lantbrukshögskolan och skogshögskolan. Utredningen
bör vidare på grundval av materialet bedöma de hälso- och miljömässiga
konsekvenser som en ökad användning av handelsgödsel får. Utredningen
bör också framlägga förslag om lämpliga metoder för att minska handelsgödselanvändningen.
Det kan ske genom t. ex. lagstiftning, rådgivning och
avgifter. Även de produktionsmässiga och ekonomiska följderna för jord- och
skogsbruket av en minskad användning bör redovisas. I utredningsarbetet
bör frågan om den försöksverksamhet som föreslås i motionen 519 prövas.
Förslag bör vidare framläggas om ett registreringstvång för handelsgödselmedel.
Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Vad utskottet med
anledning av förevarande yrkanden i motionerna 519 och 521 här anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionen 1976/77:519 och motionen 1976/
77:521, yrkandet 4,

2. Beträffande luftföroreningarna från fordonstrafiken

av herr Lundkvist, fru Theorin, fru Lundblad, herrar Lindberg, Wictorsson,
Olsson i Edane och Strömberg i Vretstorp (samtliga s) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet vill”
och på s. 22 slutar med ”anses besvarade” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill (lika med utskottet) myndigheters sida. De

åtgärder som hittills vidtagits i syfte att komma till rätta med hithörande
problem har otvivelaktigt medfört vissa förbättringar. Den allvarliga situation
som inte minst demonstrerats i den nyssnämnda rapporten om förhållandena

JoU 1976/77:26

i Stockholms innerstadsregion talar dock för att ännu kraftfullare åtgärder
måste sättas in än som hittills skett. Det är absolut nödvändigt att fl ett mera
samlat grepp över problemen för att åstadkomma en samordning av
insatserna. Enligt utskottets mening bör upprättandet och genomförandet av
ett program av det slag som skisserats i motionen 521 verksamt tjäna ett
sådant syfte. Utskottet föreslår därför att ett åtgärdsprogram upprättas i
enlighet med de i nyssnämnda motion redovisade förslagen. Som sägs i
motionen bör en särskild utredning ges i uppdrag att utforma programmet,
som bör kunna leda till konkreta åtgärder inom det närmaste året. Härvid
skulle även syftet med det i motionen 849 framförda yrkandet bli tillgodosett.

Vad utskottet sålunda med anledning av motionen 521, yrkandet 1, och
motionen 849 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels utskottets hemställan under 6 och 7 bort ha följande lydelse:

6. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionen 1976/77:521, yrkandet 1,

7. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionen 1976/77:849,

3. Beträffande ozonskiktet i jordatmosfären

av herr Lundkvist, fru Theorin, fru Lundblad, herrar Lindberg, Wictorsson,
Olsson i Edane och Strömberg i Vretstorp (samtliga s) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med ”anses besvarad” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill (lika med utskottet) största uppmärksamhet.

Utskottet vill understryka vikten av att man från svensk sida fortsätter
strävandena att få till stånd internationella åtgärder för att motverka
ozonförstörande föroreningsutsläpp. Som ett led i detta arbete bör dock en
samlad redovisning av utsläppen göras. En särskild utredning bör tillsättas
med uppgift att redovisa de utsläpp som sker i vårt land och som kan påverka
ozonskiktet och klimatet. Därvid bör bl. a. behandlas de föroreningar som är
en följd av förbränningen av olja och kol, utsläppen från överljudsflyget,
påverkan från användningen av handelsgödsel samt utsläpp av klorfluorkol.
Utredningen bör också redovisa om och i så fall vilka åtgärder som vidtagits
för att begränsa dessa utsläpp. Med ett sådant material som grund bör Sverige
aktualisera frågan om en internationell konvention till skydd av ozonskiktet.
Vad här anförts innebär att utskottet ansluter sig till de synpunkter som
framförts i motionen 521 på nu ifrågavarande punkt.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet
sålunda anfört.

JoU 1976/77:26

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionen 1976/77:521, yrkandet 2,

Särskilt yttrande

av fru Anér (fp).

Handelsgödsel är utan tvivel nödvändigt - om också inte alltid i den
utsträckning den i dag används - för ett rationellt jordbruk enligt de
ekonomiska och vetenskapliga normer som är allmänt godkända i dag. Detta
betyder emellertid inte att dagens jordbruk är den enda tänkbara formen och
att utvecklingen har kommit till ett slut. Det finns i Sverige och i andra länder
framgångsrika försök med helt andra typer av jordbruk, där konstgödsel och
kemiska bekämpningsmedel inte används och där avkastningen i varje fall på
vissa grödor blir tillräcklig ändå. Dessa metoder fordrar en omläggning av
jordbruket från grunden och är alltså inte likabetydande med att man enbart
avstår från konstgödsel utan att några andra åtgärder vidtas.

För att komma vidare med dessa försök behövs mera stöd från samhället
till dem som vill åta sig detta arbete, vilket utskottet kommer att få behandla
senare i år. Jag markerar alltså på denna punkt att jag anser att det är från detta
håll som problemet med handelsgödseln måste angripas, om man vill gå till
roten med det.

GOTAB 53784 Stockholm 1977