Med anledning av motioner om vårjakt efter sjöfågel, m. m. (Betänkande 1975/76:JoU26 Jordbruksutskottet)

JoU 1975/76:26

Jordbruksutskottets betänkande
1975/76: 26

med anledning av motioner om vårjakt efter sjöfågel, m. m.
Motionerna

I motionen 1975:58 av herr Kronmark m. fl. (m, s, c, fp, vpk) hemställs
att riksdagen som sin mening uttalar att regeringen bör genomfora begränsad
senvinterjakt för yrkesfiskare och andra skärgårdsbor i huvudsaklig överensstämmelse
med Svenska jägareförbundets förslag härom den 12 mars
1971.

I motionen 1975:1573 av herrar Nilsson i Trobro och Komstedt (båda
m) hemställs

1. att förbudet mot jakt på sjöfågel upphävs för den bofasta kust- och
skärgårdsbefolkningen i Blekinge skärgård,

2. att säsongen för sjöfågeljakt utökas med en kortare period på våren.

Motionen 1975

Motionärerna erinrar om att bland skärgårdsborna utefter Östersjökusten
intresset för jakt efter sjöfågel, som i riklig mängd häckar i skärgården,
varit utomordentligt stort. Jakt förekommer på hösten och då huvudsakligen
efter ungfågel och har tidigare också bedrivits under våren, varvid främst
hanfågel beskattades. Vårjakten har sedan år 1955 varit förbjuden.

Alltsedan dess har intresset för att återfå en begränsad vårjakt - eller
senvinterjakt som kan vara en mera adekvat benämning - varit mycket
stort bland yrkesfiskare och andra skärgårdsbor. En begränsad jakt skulle
för dem utgöra ett värdefullt tillskott till hushållet och därtill utgöra en
trivselfaktor av stora mått. Den fågelart som är mest aktuell i sammanhanget
är ejdern. Den äldre hanfågeln - gudingen - kan ej beskattas under hösten
då endast undantagsvis några äldre hanfåglar finns kvar hos oss. Huvuddelen
flyttar söderut redan i slutet av maj och under hela sommaren. Biologiska
skäl talar alltså enligt motionärerna för en beskattning under eftervintern
eller våren. Sådan jakt bedrivs i Finland och bl. a. Åland, där en föredömlig
sjöfågelsvård allmänt anses föreligga.

I motionen anförs att framställningar till Konungen om begränsad senvinterjakt
från Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska jägareförbundet
och Svenska sydkustfiskarenas centralförbund genom beslut den
8 mars 1974 lämnats utan åtgärd av Kungl. Maj:t främst mot bakgrund
av Sveriges anslutning till konventionen för fågelskydd.

Motionärerna beklagar att Kungl. Maj:t ej medgav senvinterjakt enligt
föreliggande förslag som var mycket begränsat i avseende på vilka som

1 Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 26

JoU 1975/76: 26

skulle få utöva jakten, i fråga om fågelarter, tid för jakten, jaktplatser m. m.
och föreslår att riksdagen rekommenderar regeringen att medge den berördajakten.
I sammanhanget erinras om att konventionen om fågelskydd
visserligen kräver skydd för alla fåglar under häckningstiden och då de
återvänder till häckningsplatserna men också har försetts med ett undantag
enligt vilket i Norge, Sverige och Finland samt på Färöarna rådande särskilda
förhållanden inom näringslivet berättigar vederbörlig myndighet i dessa länder
att medge undantag samt göra vissa avvikelser i fråga om bestämmelserna
i konventionen. Det nämns vidare i motionen att man i norra Norge
i två kommuner tillåtit en begränsad form av vårjakt och att jakten i Finland
huvudsakligen bedrivs på våren. Härutöver framhålls också att beståndet
av ejder, vigg och storskrake i de svenska Östersjöskärgårdarna är utomordentligt
starkt.

Det i motionens hemställan åberopade förslaget av Svenska jägareförbundet
innebar, som framgår av bilaga till motionen, att personer som har
eller kan erhålla tillstånd till jakt på allmänt vatten och dessutom är att
hänföra till den grupp av bofast skärgårdsbefolkning eller yrkesutövare, varom
talas under punkt A 1 i de av Kungl. Maj:t den 8 december 1967 meddelade
anvisningarna angående tillämpningen av 2^3 mom. jaktlagen, meddelas
tillstånd att på angivet jaktområde och för förbrukning i eget hushåll
jaga hanfågel av vigg, ejder och storskrake. Jakttiden bör med hänsyn till
väderleksförhållandena vara rörlig och omfatta fem sammanhängande söckendagar
nämligen tisdag-lördag förlagda så tidigt som möjligt före den egentliga
häckningssäsongen i respektive kustavsnitt och inom tidsramen 15
mars-20 maj.

De personer som i första hand bör kunna få tillstånd är enligt punkten
A 1 i nyssnämnda anvisningar sådana som är fast bosatta i skärgårds-och
kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning är i väsentlig mån beroende
av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna. I enlighet härmed
bör såsom tillståndsberättigade anses, förutom fiskarebefolkningen, även
sådana kust- och skärgårdsbor, som vid sidan av annan näring hämtar ett
väsentligt tillskott till sin försörjning från havet, samt, åtminstone i allmänhet,
personalen vid lots- och fyrplatser och tullverkets bevakningspersonal.

Motionen 1975:1573

Enligt motionen har det sedan år 1951 för var och en som varit mantalsskriven
på någon av Blekinges öar lämnats ett generellt tillstånd till sjöfågelsjakt
på allmänt vatten samt på holmar, klippor och skär under den tillåtna säsongen,
dvs. från den 1 september till årets slut. Detta tillstånd har nu
dragits in och i stället gäller sedan den 1 juli 1974 att jakttillstånd skall
sökas hos och prövas av länsstyrelsen i varje särskilt fall. Vissa sjöjakts -

JoU 1975/76: 26

områden har nu förordats - dessa har för övrigt synnerligen svårtydda gränser
- och detta får till följd att personer som inte bor på öarna för tillstånd
att jaga i skärgården, medan öborna själva ges individuella tillstånd till jakt
på platser långt från hemmahamnen och bara på begränsat område.

I motionen hävdas vidare att beståndet av sjöfågel medger en kortare
jakttid även under våren. Denna tid borde helst göras flexibel, beroende
på hur vintern varit. I Danmark sträcker man ut höstjakten på sjöfågel
till februari månad, och det betyder att man har en viss form av vårjakt.
En undersökning har visat att beståndet av framför allt ejder och storskrake
ökat påtagligt. Över en miljon ejdrar drar årligen förbi Blekinges kust. En
kortare vårjaktsperiod skulle därför inte skada fågelstammen.

Gällande bestämmelser m. m.

Jaktstadgan (1938:279, omtryckt 1967:769, ändrad senast 1975:177) innehåller
bestämmelser om fridlysning, jaktmedel, hundförbud, särskild jakttid
m. m. för jakt efter älg, hjort och rådjur, särskilda bestämmelser om
vissa rovdjur, skottpengar och om kronans villebråd. Stadgan innehåller
också tillämpningsbestämmelser till vissa regler i jaktlagen och vissa bestämmelser
om handel och annan hantering med vilt som syftar till att
underlätta kontrollen av fridlysningsbestämmelsernas efterlevnad.

Enligt 1 ij jaktstadgan gäller att vilda däggdjur och fåglar som tillhör art
för vilken allmän jatkttid ej är bestämd är fridlysta under hela jaktåret.
Andra vilda däggdjur och fåglar är fridlysta under tid som ej är allmän
jakttid.

När djur är fridlyst, är jakt efter djuret förbjuden, om annat ej följer
av ifrågavarande stadga.

Regeringen bestämmer allmänna jakttider.

Jaktåret omfattar tiden den 1 juli-den 30 juni. Statens naturvårdsverk
har enligt 20 5 jaktstadgan rätt att för vetenskapligt behov, för undervisningsändamål
eller för att i visst fall tillgodose jaktvårds- eller naturvårdsintresse
eller för annat särskilt ändamål medge undantag från fridlysning.

Allmänna jakttider bestäms i en årligen ul(Är&dd iaktiids/Hrordning (senaste
förordning i ämnet 1975:543, ändrad 1975:803).

Enligt 2 S jakttidsförordningen gäller i fråga om nedan angivna fågelarter
följande jakttider.

Skäggdo/t/iing. storskar\\ gräsand, kricka, årla. bläsand, stjärt aud. skedand.
bergund, vigg. briinand. alfågel, svälla, sjöorre, knipa, småskrake, storskrake,
eider, sothöna och enkelbeekasiir. i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands och Kalmar län inom ett område som begränsas, mot norr
av gränsen mot Gävleborgs län, mot väster av en linje från norr till söder
längs följande vägar och genom följande orter, nämligen väg E 4-Älvkarleby-väg
76-Frötuna-väg 276-Rosenkälla-väg 76-Stockholm-väg 73-Ösmo-väg 225-Södertälje-väg E 4-Norrköping-väg 15-Ryssby samt mot

1* Riksdagen 1975/76. 16 sami. Nr 26

JoU 1975/76: 26

söder av en linje längs väg 592 till Revsuddens östra spets och av räta
linjer från nämnda spets över Slottsbredan och Blå Jungfrun samt vidare
i bäring 25 till territorialgränsen den 16 september-den 31 december, i
fråga om gräsand dock september-november och svärta oktober-december,
i Kalmar och Blekinge län inom ett område längs kusten som begränsas,
mot norr av nyssnämnda sydgräns, mot landets inre delar av en linje längs
väg 15 och mot väster av gränsen mot Kristianstads län samt i Gotlands
län september-december, i fråga om gräsand dock september-november,
i Kristianstads och Malmöhus län september-december, i fråga om gräsand
dock den 21 augusti-den 30 november och enkelbeckasin den 21 augusti-den
31 december,

i Hallands län väster om väg E6 november-januari, i fråga om gräsand,
kricka, årta, bläsand, stjärtand, skedand, sothöna och enkelbeckasin dock
den 21 augusti-den 15 november,
i Göteborgs och Bohus län väster om väg E 6 november-januari, i fråga
om storskarv dock oktober-januari och i fråga om gräsand, kricka, årta,
bläsand, stjärtand, skedand, sothöna och enkelbeckasin den 21 augusti-den
15 november,

i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, utom i fråga om svärta och ejder, den 25 augusti-den
15 november,

i övriga delar av riket den 21 augusti-den 15 november.

Av intresse i sammanhanget är även bestämmelsen i 2 5 3 mom. jaktlagen
(1938:274, ändrad senast 1975:175), vari stadgas att på allmänt vatten annorstädes
än i 2 mom. av samma paragraf avses ävensom på holmar, klippor
och skär som ej hör till visst hemman får, där ej regeringen för visst område
annat förordnat, jakt icke idkas utan tillstånd av länsstyrelsen. Av utfärdade
tillämpningsföreskrifter framgår bland annat att till erhållande av jakttillstånd
bör i första hand ifrågakomma personer, som är fast bosatta i skärgårdsoch
kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning är i väsentlig mån
beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna. Under vissa förutsättningar
kan föreskrivas att jakt får bedrivas av envar som är mantalsskriven
på viss ö eller plats.

Konventionen om fåjjelskydd

Den 15 mars 1963 ratificerade Sverige konventionen i Paris den 18 oktober
1950 om fågelskydd. Konventionen trädde i kraft den 17januari 1963. Enligt
artikel 2 i konventionen anser de fördragsslutande staterna allmänt sett,
såvitt nu är i fråga, att skydd bör ges beträffande alla fåglar åtminstone
under fortplantningstiden samt beträffande flyttfåglarna dessutom under
den tid då de vänder åter till sina boplatser, i synnerhet under mars-juli.
Konventionen innehåller vissa undantag från nyssnämnda bestämmelse.
Bl. a. sägs i artikel 6 tredje stycket att i Norge, Sverige och Finland samt

JoU 1975/76: 26

på Färöarna rådande särskilda förhållanden inom näringslivet berättigar vederbörlig
myndighet i dessa länder att medge undantag samt göra vissa
avvikelser i fråga om bestämmelserna i konventionen. Konventionen har
ratificerats även av Belgien, Island, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz,
Spanien och Turkiet.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion till 1965 års riksdag av herr Hedin m. fl. hemställdes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära att bestämmelser utfärdades,
innebärande att möjlighet till förlängd vinterjakt och begränsad
vårjakt på sjöfågel erbjöds skärgårdsbefolkningen vid Bottenviken och Östersjökusten.

1 anledning av motionen avgav tredje lagutskottet utlåtande (1965:28)
vari vinterjakt efter sjöfågel avstyrktes men däremot en starkt inskränkt
vårjakt längs ostkusten befanns böra kunna tillåtas. Jakten borde begränsas
till hanfågel av ejder, vigg och storskrake. Endast personliga tillstånd till
den verkligt bofasta skärgårdsbefolkningen borde komma i fråga. Utskottet
förutsatta att jaktens verkningar på fågellivet skulle följas med uppmärksamhet
och att jakten, då omständigheterna så påkallade, skulle ytterligare
inskränkas eller helt förbjudas.

När det gäller motiveringen för vårjakten efter sjöfågel avvisade utskottet
hänvisningen i motionen till den urgamla jakttraditionen. Vidare anförde
utskottet att sjöfågeljakten numera även i huvudsak spelat ut sin roll från
försörjningssynpunkt, ehuru jaktbytet åtminstone inom en del områden ansågs
kunna ha viss betydelse som tillskott till hushållet. Värdet av sjöfågeljakten
var enligt utskottet i stället främst att söka i den möjlighet till
omväxling och avkoppling som den bereder sina utövare. Utskottet pekade
härvid på de förhållanden under vilka stora delar av skärgårdsbefolkningen
lever. Av betydelse ansågs även vara att ett återinförande av vårjakten kunde
antas stimulera skärgårdsbornas intresse för att på olika sätt vårda sig om
sjöfågelbestånden och att det syntes kunna bidra till att kontrollen över
efterlevnaden av gällande fridlysningsbestämmelser förbättrades. Vad särskilt
gällde ejderhanarna talade för vårjakt den omständigheten, att de f. n.
går praktiskt taget fria från beskattning därför att de börjar sträcka mot
söder redan i maj sedan parningen skett. Då höstjakten inleds har de i
huvudsak lämnat ostkusten. Höstjakten efter ejder avser därför nästan uteslutande
honor och ungfågel vilket kan ha till följd en ogynnsam könsfördelning.
Även bland vigg och storskrakar syntes hanfågeln vara i majoritet.

Utskottet ansåg uppenbart att en vårjakt efter sjöfågel kan medges endast
i mycket begränsad omfattning. En sådan jakt, om den begränsas på lämpligt
sätt, ansågs emellertid inte behöva innebära några risker för utarmning av
fågellivet eller eljest några större olägenheter från naturvårdssynpunkt. Den

JoU 1975/76: 26

begränsade vårjakten innebar enligt utskottets mening inte något väsentligt
avsteg från gällande principiella förbud. Den fick anses falla inom ramen
för undantagsbestämmelsen i konventionen om "conditions economiques".
Hinder syntes därför ej möta på grund av bestämmelserna i konventionen.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes att motionen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid behandlingen av utlåtandet stannade kamrarna i olika beslut. Någon
sammanjämkning mellan kamrarna befanns icke vara möjlig.

I enkel fråga till dåvarande jordbruksministern, statsrådet Holmqvist, frågade
år 1968 herr Hedin om jordbruksministern övervägde att tillmötesgå
önskemålen om några dagars begränsad vårjakt på sjöfågel på ostkusten.
Jordbruksministern svarade att Kungl. Majit i föregående veckas konselj
avslagit ansökningar om sådan vårjakt. Svaret på frågan var således nej.
Vid replikväxlingen erinrade jordbruksministern om att Nordiska rådet i
februari 1968 antagit en rekommendation om skydd för djurlivet som bl. a.
innebar att fåglar skulle skyddas under häckningstiden. Inte någon delegat
hade gått emot rekommendationen.

Framställningar om återinförande av vårjakt efter sjöfåuel från Svenska jaga
reförbimdet in. fl.

i Sverige har sjöfågeln sedan flera decennier varit föremål för skyddsåtgärder
av sådant slag som anges i 1950 års Pariskonvention om fågelskydd.
Redan före tillkomsten av gällande jaktstadga (1938:279) hade all vårjakt
efter sjöfågel avlysts för västkusten. På övriga kuststräckor var viss vårjakt
efter sjöfågel tillåten in på 1950-talet. Under jaktåren 1950/51-1954/55 skärptes
skyddsåtgärderna. På våren 1955 avlystes all vårjakt efter sjöfågel. Sedan
dess har denna jakt varit förbjuden i Sverige. Även vissa andra länder,
som inte är anslutna till 1950 års Pariskonvention, upprätthåller förbud mot
vårjakt efter sjöfågel eller medger endast begränsad sådan jakt. I Norge
är vårjakten förbjuden. I Danmark får sjöfågel ej jagas senare än i februari.

1 Finland förekommer alltjämt viss begränsad vårjakt efter sjöfågel vilken
enligt inhämtade uppgifter kommer att inskränkas ytterligare.

Sedan vårjakten efter sjöfågel förbjudits i Sverige har åtskilliga förslag
lagts fram om återinförande av sådan jakt. Sålunda hemställde Svenska
jägareförbundet år 1960 om sådan ändring av då gällande fridlysningsbestämmelser
att viss vårjakt efter hanfågel av ejder och storskrake skulle
bli tillåten. I ärendet avgav 1949 års jaktutredning utlåtande vilket innebar
nytt, överarbetat förslag i ämnet. Genom beslut den 16 mars 1962 fann
Kungl. Maj:t vad i ärendet förekommit icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd. År 1968 ansökte Svenska jägareförbundets avdelning för
Stockholms stad och län samt Marsö-Nävelsö jaktvårdsområde i Gladhammars
kommun, Kalmar län, om tillstånd till viss vårjakt efter sjöfågel. Genom
beslut den 1 mars 1968 lämnade Kungl. Majit ansökningarna utan bifall.

JoU 1975:76: 26

I skrivelser den 12 mars 1969 respektive den 12 mars 1971 anhöll Svenska
ostkustfiskarenas centralförbund och Svenska jägareförbundet att yrkesfiskare
och viss annan, utefter östersjökusten bosatt kust- och skärgårdsbefolkning
skulle beviljas tillstånd att under fem dagar på våren jaga hanfågel
av vigg,ejder och storskrake. Svenska jägareförbundet förordade att jakttiden
förlädes så tidigt som möjligt före den egentliga häckningssäsongen i respektive
kustavsnitt och inom tidsramen den 15 mars-den 20 maj.

Statens naturvårdsverk avgav den 26 maj 1972 yttrande i ärendet. Vid
yttrandet var fogade yttranden av rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen,
Naturhistoriska riksmuseet, skogshögskolan, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län, Svenska
naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening.

Praktiskt taget alla av naturvårdsverket anlitade remissinstanser avstyrkte
eller ställde sig tveksamma till förslaget om återinförande av viss vårvinterjakt
på sjöfågel. För förslaget uttalade sig rikspolisstyrelsen med hänvisning
till vissa ökade möj'igheter till övervakning mot olaga jakt. Naturvårdsverket
ansåg det internationella samarbetet vara utomordentligt viktigt. Verket ville
sålunda hävda att den tid nu definitivt var förbi då enskilda länder beslutade
om jakttider på flyttande djurarter utan att ta hänsyn till den internationella
situationen. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts av bl. a. remissinstanserna
avstyrkte naturvårdsverket förslaget.

I skrivelse den 2 augusti 1972 anhöll Svenska sydkustfiskarnas centralförbund
att jakt efter sjöfågel skulle bli lovlig för den bofasta skärgårdsbefolkningen
under en treveckorsperiod på våren. I skrivelse den 25 juni
1973 föreslog förbundet vidare att personlig tillstånd lämnades i första hand
fiskare att bedriva husbehovsjakt efter hanfågel av vigg, ejder och storskrake
under tiden den 1-20 april.

I beslut den 24 november 1972 fann Kungl. Majit med hänsyn till bl. a.
1950 års Pariskonvention om fågelskydd att frågan om vårjakt efter sjöfågel
ej borde prövas utan hörande av företrädare för viltvårdsintresset i Danmark,
Finland och Norge samt övriga berörda länder. Därigenom borde aktuella
uppgifter inhämtas om bl. a. bestånden av sjöfågel i olika länder och om
jakttiderna. Kungl. Majit uppdrog åt statens naturvårdsverk att verkställa
denna utredning samt med eget yttrande inkomma därmed till Kungl. Maj:t.

Med skrivelse den 9 november 1973 överlämnade naturvårdsverket yttranden
av de centrala jaktförvaltande myndigheterna i Danmark, Finland
och Norge samt av Internationella fågelskyddsrådet och Internationella jaktrådet.
Vidare överlämnade verket skrivelse från Internationella sjöfågelsforskningsbyrån
jämte därvid fogad sammanställning över jakttider m. m.
berörande bl. a. sjöfågel i vissa länder.

Genom beslut den 8 mars 1974 lämnade Kungl. Majit ifrågavarande ansökningar
utan åtgärd. I en motivering till beslutet betonades att vården
av fågelbestånden är en internationell angelägenhet av stor vikt främst från
miljövårdssynpunkt. Ett uttryck härför är den av Sverige m. fl. länder ra -

JoU 1975/76: 26

tificerade konventionen för fågelskyddet. Allt flera länder deltar i strävandena
på detta område av viltvården genom att ej tillåta jakt under flyttfåglarnas
häckningstid. Utvecklingen är i stort sett densamma över hela
världen.

Utskottet

I föreliggande vid riksmötet 1975 väckta motioner, 1975:58 och 1975:1573,
framförs förslag om återinförande av vårjakt efter sjöfågel i viss begränsad
omfattning. I motionen 1975:1573 framläggs också ett yrkande om att den
bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen i Blekinge skärgård i enlighet med
tidigare gällande praxis ges generellt tillstånd till sjöfågeljakt på allmänt
vatten samt på holmar, klippor och skär som ej hör till visst hemman.
Sedan jaktåret 1974/75 gäller enligt länsstyrelsens föreskrifter att tillstånd
till angivna jakt skall sökas hos och prövas av länsstyrelsen i varje särskilt
fall.

Utskottet vill i anslutning till sistnämnda yrkande erinra om att det enligt
bestämmelserna i 2 3 mom. jaktlagen och därtill meddelade tillämpningsföreskrifter
sedan 1951 finns möjligheter att utfärda generella tillstånd att
på öppna havet och de s. k. ödeskären idka jakt för dem som är bosatta
på vissa öar eller platser där praktiskt taget hela befolkningen hör till de
jaktberättigades krets. Tillstånd till jakt varom här är fråga meddelas av
vederbörande länsstyrelse. Beträffande Blekinge län har länsstyrelsen tidigare
varje år meddelat sådana generella jakttillstånd som nyss nämnts. Från och
med den 1 juli 1974 tillämpar dock länsstyrelsen ett individuellt ansökningsförfarande.
Ändringen har enligt vad utskottet erfarit vidtagits sedan
erfarenheterna visat att systemet med generell tillståndsgivning fungerat
mindre väl, bl. a. från kontrollsynpunkt. Överträdelser av gällande bestämmelser
förekom i sådan omfattning att länsstyrelsen fann en ändrad ordning
nödvändig, inte minst för att skydda den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningens
intressen. Enligt länsstyrelsen har omläggningen av tillståndsförfarandet,
som vidtagits efter ett flerårigt utredningsarbete och i nära samförstånd
med bl. a. berörda läns- och sjöjakt vårdsföreningar, inte inneburit
någon försämring för den ifrågavarande befolkningen såvitt avser dess möjligheter
att idka sådan jakt som avses i förevarande motionsyrkande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet motionen 1975:1573,
yrkande 1, inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad härefter gäller de i motionerna framförda önskemålen om vår- eller
senvinterjakt efter sjöfågel för utskottet anföra följande.

Sjöfågeln har i vårt land sedan flera decennier varit föremål för skyddsåtgärder
av olika slag. Redan före tillkomsten av gällande jaktstadga
(1938:279) hade all vårjakt efter sjöfågel avlysts för västkusten. På övriga
kuststräckor var viss vårjakt efter sjöfågel tillåten in på 1950-talet. Under
jaktåren 1950/51-1954/55 skärptes skyddsåtgärderna. Anledningen till de

JoU 1975/76: 26

skärpta åtgärderna var att sjöfågelstammarna starkt decimerats. Orsakerna
härtill var främst en intensiv jakt i förening med äggplockning under andra
världskriget, de hårda isvintrarna under 1940-talets forsta år och de allt
oftare uppträdande spilloljeutsläppen. Åtgärderna innebar bl. a. att ejdern
blev helt fridlyst under våren och att all vårjakt avlystes utmed Norrlandskusten
och vid Skånekusten. I mitten av 1950-talet konstaterades, att oljeutsläppen
medfört en kraftig påfrestning för sjöfågelstammarna, varför all
vårjakt efter sjöfågel förbjöds från våren 1955. Sedan dess har denna jakt
varit förbjuden i Sverige.

Den senvinter- eller vårjakt som åsyftas i motionen 1975:58 skulle i
enlighet med Svenska jägareförbundets förslag omfatta hanfågel av vigg,
ejder och storskrake. I motionen 1975:1573 begränsas yrkandet inte till några
speciella sjöfågelarter men i motiveringen hänvisas till det ökade beståndet
av framför allt ejder och storskrake. Enligt nuvarande jakttidsförordning
(1975:543, ändrad 1975:803) gäller i fråga om nyss .särskilt nämnda fågelarter
inte någon allmän jakttid under tiden den 1 februari-den 20 augusti i någon
del av riket.

Sverige har 1963 ratificerat 1950 års Pariskonvention om fågelskydd, vari
de fördragsslutande staterna förklarar, att de allmänt sett anser att, frånsett
vissa angivna undantag, skydd bör ges beträffande alla fåglar åtminstone
under fortplantningstiden samt beträffande flyttfåglarna dessutom under
den tid då de vänder åter till sina boplatser, i synnerhet under månaderna
mars t. o. m. juli. Undantagen från konventionen innebär såvitt nu är av
intresse att inom bl. a. Sverige rådande särskilda förhållanden inom näringslivet
berättigar vederbörlig myndighet att medge undantag och göra
vissa avvikelser i fråga om bestämmelserna i konventionen.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har förbudet mot vårjakt
alltsedan det genomfördes varit föremål för en livlig debatt. Flera framställningar
om återinförande i mer eller mindre begränsad omfattning av
vårjakten har gjorts under årens lopp. Till stöd för framställningarna har
anförts bl. a. skärgårdsbefolkningens urgamla rätt att beskatta sjöfågeln även
under våren samt behovet av husbehovsjakt och den avkoppling och omväxling,
som vårjakten anses innebära. Det har vidare hävdats, att en på
olika sätt begränsad jakt ej utgör någon fara för fågelbestånden. Tvärtom
skulle sjöfågel vården troligen genom ökad medverkan från befolkningens
sida vid tillsynen över jaktutövningen förbättras. Mot vårjakten har andragits
bl. a. att den är biologiskt förkastlig och att den innebär risker för utarmning
av fågellivet. Dessutom har hänvisats till att man internationellt tagit en
klar ståndpunkt mot ett återinförande av vårjakten. Beträffande den i det
föregående omnämnda klausulen i fågelskyddskonventionen om möjlighet
till undantag från vårjaktförbudet till följd av särskilda förhållanden inom
näringslivet har rått delade meningar om dess tillämplighet i förevarande
fall. Som förut redovisats ansåg sålunda tredje lagutskottet vid behandling
år 1965 av en motion i hithörande ämne att vårjakt efter sjöfågel i viss

JoU 1975/76: 26

mycket begränsad omfattning inte innebar något väsentligt avsteg från gällande
principiella förbud och även fick anses falla inom ramen för nyssnämnda
undantagsbestämmelser i fågelskyddskonventionen.

Lagutskottet fann sålunda att en starkt inskränkt vårjakt längs ostkusten
borde kunna tillåtas. Jakten borde begränsas till hanfägel av ejder, vigg
och storskrake. Endast personliga tillstånd till den verkligt bofasta skärgårdsbefolkningen
borde komma i fråga. Utskottet förutsatte att jaktens
verkningar på fågellivet skulle följas med uppmärksamhet och att jakten,
då omständigheterna så påkallade, skulle ytterligare inskränkas eller helt
förbjudas.

När det gällde motiveringen för vårjakten efter sjöfågel avvisade utskottet
hänvisningen i motionen till den urgamla jakttraditionen. Vidare anförde
utskottet att sjöfågeljakten i huvudsak spelat ut sin roll från försörjningssynpunkt,
ehuru jaktbytet åtminstone inom en del områden ansågs kunna
ha viss betydelse som tillskott till hushållet. Värdet av sjöfågeljakten var
enligt utskottet i stället främst att söka i den möjlighet till omväxling och
avkoppling som den bereder sina utövare. Utskottet pekade härvid på de
förhållanden under vilka stora delar av skärgårdsbefolkningen lever. Av
betydelse ansågs även vara att ett återinförande av vårjakten kunde antas
stimulera skärgårdsbornas intresse för att på olika sätt vårda sig om sjöfågelbestånden
och att det syntes kunna bidra till att kontrollen över efterlevnaden
av gällande fridlysningsbestämmelserförbättrades. Vad särskilt gällde
ejderhanarna talade för vårjakt den omständigheten, att de med gällande
bestämmelser går praktiskt taget fria från beskattning därför att de börjar
sträcka mot söder redan i maj sedan parningen skett. Då höstjakten inleds
har de i huvudsak lämnat ostkusten. Höstjakten efter ejder avser därför
nästan uteslutande honor och ungfågel vilket kan ha till följd en ogynnsam
könsfördelning. Även bland vigg och storskrakar syntes hanfågeln vara i
majoritet.

Utskottet ansåg uppenbart att en vårjakt efter sjöfågel kunde medges
endast i mycket begränsad omfattning. En sådan jakt, om den begränsades
på lämpligt sätt, ansågs emellertid inte behöva innebära några risker för
utarmning av fågellivet eller eljest några större olägenheter från naturvårdssynpunkt.

I en reservation till tredje lagutskottets utlåtande föreslogs att motionen
inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd, med hänvisning till att motionärernas
förslag beträffande vårjakten bl. a. inte lät sig förena med bestämmelserna
i 1950 års konvention om fågelskydd. Vid behandlingen av
lagutskottets utlåtande stannade emellertid kamrarna i olika beslut. Då någon
sammanjämkning mellan kamrarna ej befanns möjlig föll frågan.

Även efter det riksdagen senast hade spörsmålet uppe till behandling
har ett flertal förslag om vårjaktens återinförande förts fram, bi. a. det som
åsyftas i motionen 1975:58 och som i skrivelse till Konungen den 12 mars
1971 framlades av Svenska jägareförbundet. Enligt denna framställning torde

JoU 1975/76: 26

undantag enligt artikel 6 i konventionen om fågelskydd medges för husbehovsjakt
efter hanfågel av vigg, ejder och storskrake under fem sammanhängande
söckendagar på våren, förlagda så tidigt som möjligt före
den egentliga häckningssäsongen i respektive kustavsnitt och inom tidsramen
den 15 mars-den 20 maj. Medgivandet skulle avse, förutom fiskarbefolkningen,
viss annan inom kust- och skärgårdsområdena fast bosatt befolkning.
Som framgår av det föregående lämnade Kungl. Maj:t genom
beslut den 8 mars 1974 efter en omfattande remissbehandling förenämnda
framställning och ett antal andra i samma ärende utan åtgärd under motivering
att vården av fågelbestånden är en internationell angelägenhet av stor
vikt, främst från miljövårdssynpunkt. Ett uttryck härför är den av Sverige
m. fl. länder ratificerade Pariskonventionen för fågelskydd. 1 beslutet hänvisades
till att allt flera länder deltar i strävandena på detta område av
viltvården genom att ej tillåta jakt under flyttfåglarnas häckningslid och
att utvecklingen i stort är densamma över hela världen.

Emellertid framgår av utredningen i nu förevarande ärende att skärgårdsbefolkningen
fäster stor vikt vid vårjakten och att förbudet mot den väckt
känslor av irritation och besvikelse. Att intresset är stort för att i någon
lämplig form återinföra möjligheterna till vårjakt efter sjöfågel omvittnar
även de nu väckta motionerna i ämnet, av vilka den ena undertecknats
av företrädare för samtliga fem riksdagspartier.

Utskottet finner det inte vara möjligt att utan en närmare undersökning,
lämpligen genom jordbruksdepartementets försorg, få ett säkert underlag
för en bedömning huruvida utvecklingen i populationshänseende när det
gäller antal, könsfördelning m. m. i fråga om de aktuella fågelarterna tagit
en riktning som kan minska betänkligheterna mot en vårjakt från naturvårdsoch
viltvårdssynpunkt. Vissa uppgifter tyder otvivelaktigt på att så kan vara
fallet. Att förhållandena inom skärgårdsområdena är särpräglade och kan
innebära påfrestningar för ifrågavarande befolkning av såväl ekonomisk som
social natur är vidare fullt klart. Av naturliga skäl gäller detta särskilt i
fråga om den befolkning som är bosatt på öar utan fast landförbindelse.
Från regeringens sida har också förutskickats att en proposition med förslag
till statliga stödåtgärder inom skärgårdsområden inom kort kommer att föreläggas
riksdagen. Huruvida förhållandena nu är av den art att de kan
motivera ett avsteg från huvudlinjen i gällande fågelskyddskonvention kan
givetvis diskuteras. Som tidigare nämnts fann tredje lagutskottets majoritet
år 1965 att en på visst sätt starkt inskränkt vårjakt längs ostkusten fick
anses falla inom ramen för berörd undantagsbestämmelse i konventionen.
Även om Kungl. Maj:t förra våren inte fann sig kunna mot bakgrund av
Sveriges åtaganden enligt fågelskyddskonventionen villfara framställningar
i frågan, kan självfallet nya omständigheter ha tillkommit som talar för
en annan lösning. Utvecklingen går härsom på andra områden fort. Utskottet
vill exempelvis erinra om att, som också i annat sammanhang framförts,

Joll 1975/76: 26

ett förslag till en ny internationell konvention rörande bl. a. fågelskydd f. n.
är under utarbetande på initiativ av Förbundsrepubliken Tyskland.

Enligt utskottets mening bör en närmare undersökning av den aktuella
situationen på området kunna verksamt bidra till att skapa bättre underlag
för ett beslut i förevarande fråga. Mot bakgrund av det betydande intresse
som uppenbarligen föreligger för sådan vårjakt efter sjöfågel, varom nu är
fråga, vill utskottet för sin del förorda att regeringen skyndsamt låter utreda
de möjliga formerna för en sådan jakt, förslagsvis under en försöksperiod
av fem år. Som bl. a. framgår av de motioner som här behandlas
är det uppenbart att vårjakt efter sjöfågel under alla förhållanden måste
bli av förhållandevis begränsad omfattning, såväl i vad avser områdena för
jakten som när det gäller personkretsen. Om en jakt skall komma i fråga,
bör den givetvis utformas på ett sätt, som inte innebär några risker för
utarmning av fågellivet eller eljest medför några större olägenheter från
naturvårdssynpunkt. De internationella aspekterna på problemet, inte minst
de internordiska, måste självfallet beaktas i sammanhanget. Resultatet av
en översyn torde lämpligen böra underställas riksdagen för yttrande.

Vad utskottet nu anfört torde böra ges regeringen till känna.

Utskottet hemställer därför
att riksdagen

1. med anledning av motionerna 1975:58 och 1975:1573, yrkande
2, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
angående undersökning av de möjliga formerna för att anordna
vårjakt efter sjöfågel,

2. lämnar motionen 1975:1573, yrkande 1, utan åtgärd.

Stockholm den 4 december 1975

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

V<7nämnde: herrar Larsson i Borrby (c)*. Hedström (s). Magnusson i Tanum
(s), Jonasson (c), fru Lundblad (s)*, herrar Pettersson i Lund (s), Wictorsson
(s). Johansson i Holmgården (c), Takman (vpk), Strömberg i Vretstorp (s),
fru Fredrikson (c), fru Ohlin (s), herrar Andersson i Ljung (m). Bengtsson
i Sölvesborg (m) och Norrby i Åkersberga (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 75 10440 S Slockholm 1975