med anledning av motioner om tillvaratagande av bär och svamp, m. m. (Betänkande 1978/79:JoU3 Jordbruksutskottet)

JoU 1978/79:3

Jordbruksutskottets betänkande
1978/79:3

med anledning av motioner om tillvaratagande av bär och svamp,
m. m.

Motionerna

Yrkandena

I motionen 1977/78:597 av Jörgen Ullenhag och tredje vice talmannen Karl
Erik Eriksson (båda fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en
utredning med uppgift att utvärdera erfarenheterna av det finländska bär- och
svampplockningssystemet samt att överväga införandet av ett liknande
system i Sverige.

I motionen 1977/78:1617 av Göthe Knutson (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om åtgärder i syfte att ge allmänheten rådgivning om
svamp under viss tid på året.

Motivering

I motionen 1977/78:597 hänvisas till att man i Finland för att i större
omfattning ta till vara sådana naturtillgångar som vilda bär och svamp år 1969
började att utbilda plockare och konsulenter. Huvudvikten har varit lagd på
utbildning av svampplockare, men de utbildade plockarna görs också
förtrogna med plockning och hantering av vilda bär. Enligt motionärernas
mening talar starka skäl för att erfarenheterna av det finländska bär- och
svampplockningssystemet utvärderas och att ett liknande system övervägs
även för Sveriges del. Under goda svamp- och bärår har i vårt land väldiga
mängder bär och svamp förstörts utan att komma till någon nytta. Samtidigt
har ett stort antal ungdomar gått utan sysselsättning. För många av dessa har
det säkerligen, liksom i Finland, varit mera meningsfullt med några veckors
samhällsnyttig insats som bär- och svampplockare. Det är naturligtvis viktigt
att ett system i Sverige utformas så, att inte de som i dag plockar bär och
svamp på sin fritid drabbas. I motionen påpekas att det redan nu finns
uppköpare av bär på flera orter i mellersta och norra Sverige.

I motionen 1977/78:1617 erinras om att intresset för att plocka svamp och
utnyttja dessa som livsmedel har ökat enormt i vårt land under de senaste
åren. Under goda svampsäsonger har svampplockningen blivit något av ett
folknöje som är väl förenat med nyttan av att vistas i skog och mark och som
dessutom ger ett njutbart tillskott i hushållet.

Men de flesta svampplockare besitter endast ett begränsat kunnande om
olika svamparter och deras användbarhet som föda. Följaktligen är behovet
av rådgivning mycket stort under säsongen.

1 Riksdagen 1978/79. 16 sami. Nr 3

JoU 1978/79:3

I Sverige finns inte någon utbyggd rådgivnings- eller upplysningsverksamhet
avseende identifiering av svamp. Naturhistoriska riksmuseet i
Stockholm brukar emellertid ställa upp med personal som kan hjälpa
allmänheten på höstarna med att besvara frågor om svamp. Förutom
riksmuseet brukar även ett fåtal kommunala hälsovårdsnämnder hjälpa
allmänheten med dess svampfrågor. I flera kommuner finns emellertid ingen
sådan service att tillgå för allmänheten. Motionärerna framhåller att det
naturligtvis kan diskuteras om det skall vara en samhällets uppgift att
upprätta en rådgivande servicefunktion på detta speciella område. Svampplockningen
är emellertid ett nog så omfattande inslag i folkhushållet. Men
mycket mera svamp skulle plockas och tillvaratas i hushållen, om man säkert
kunde identifiera de olika arter man stöter på i skog och mark. De flesta
svampplockare begränsar sig av osäkerhet till några få arter. I motionen
erinras vidare om att det varje år inträffar många svampförgiftningar runt om
i landet. Det har också hänt att mer eller mindre giftig svamp saluhållits på
torget. I motionen nämns att statens livsmedelsverk i januari 1978 sänt ut en
skrivelse till kommunernas hälsovårdsnämnder för att utröna behovet av
information och anvisningar för livsmedelskontrollen av svamp och
kontrollen av svamp och svampprodukter.

Uppgifter angående utbildningen av svamp- och bärplockare i Finland

Totalskörden

61 % av den totala arealen i Finland består av skogsmark, som täcker en yta
om 18 milj. ha. Skogarna ligger främst i östra och norra Finland och i det s. k.
”Bär-Finland”. De bästa plockningsområdena för bär och svamp vidtar norr
om linjen mellan Björneborg och Villmanstrand. Också de myrar som ännu
befinner sig i naturtillstånd ger ansenliga skördar av hjortron, tranbär och
svamp, i tillägg till de egentliga skogsområdena. Man har uppskattat att den
totala skörden av Finlands förnämsta skogsbär (lingon, blåbär, hjortron,
tranbär) uppgår till mellan 1000 och 2000 milj. kg. årligen. Under de bästa
bäråren har man kunnat tillvarata mellan 40 och 50 milj. kg., det vill säga
4-5 %. Vadsvamparna beträffar är tillvaratagandet ännu mer bristfälligt. Om
man uppskattar den totala skörden av ätliga svampar till 700-1000 milj. kg.
årligen, insamlas bara en procent härav för konsumtion.

För att i god tid kunna informera affärslivets representanter om hurdan
bär- och svampskörden förväntas bli, har man i Finland börjat utveckla
metoder för att kunna ge pålitliga skördeprognoser. Pellervo-Sällskapets
marknadsforskningsinstitut handhar uppgörandet av dessa prognoser i
samarbete med avdelningen för forstundervisning vid yrkesutbildningsstyrelsen.

JoU 1978/79:3

Utbildningen av konsulenter och plockare

För att effektivera tillvaratagandet av svamp och bär och för att öka
användningen av dem och kunna leverera svamp och bär för handel och
export, började man år 1969 med en regelbundet återkommande utbildning
av kommersiella svampkonsulenter. F. n. svarar yrkesutbildningsstyrelsens
avdelning för forstundervisning för denna verksamhet. Utbildningen är
förlagd till fyra olika forstläroanstalter i olika delar av landet, av vilka envar
har sitt distrikt. Den svenskspråkiga undervisningen äger rum i Ekenäs
forstinstitut. Grundkursen för svampkonsulenter räcker en vecka, och under
den koncentrerade kursen undervisas konsulenterna i hur man identifierar,
klassificerar och behandlar de viktigaste handelssvamparna (ca 30 arter).
Konsulenterna får också lära sig att särskilja de ätliga svamparna från
likartade imitatörer eller härmningssvampar. Man faster dessutom speciell
uppmärksamhet vid identifiering av och undervisning om giftiga svampar.
Som lärare vid kurserna har man 19 svampinspektörer, som har akademisk
utbildning.

Svampkonsulenterna utbildar i sin tur kommersiella plockare på sina
hemorter under endagskurser. Under plockarkurserna berör undervisningen
högst 3 svamparter per kurs. Islutet på kursen får plockaren ett kort, där man
antecknar den eller de svampar vederbörande är berättigad att plocka och
saluföra. Centraluppköparnas matlagningsstationer anser detta kort garantera
kvalitativt god svamp. Yrkesutbildningsstyreisen betalar ersättning till
konsulenterna för denna utbildning. I övrigt bedriver svampkonsulenterna
detta arbete som en binäring och sysslar med rådgivning om svampar
jämsides med sitt ordinarie arbete eller som fritidssysselsättning.

Man har också tre dagars fortsättningskurser för svampkonsulenterna där
de kan fördjupa sina kunskaper och färdigheter och inhämta nya rön. Under .
fortsättningskurserna går man också mer in på frågor som har att göra med
bärplockning.

Fram till år 1978 har 1 168 kommersiella svampkonsulenter utbildats för
olika delar av landet, och dessa har å sin sida utbildat ca 35 000 plockare. I år
utbildas 66 nya konsulenter, huvudsakligen för sådana områden där ett
vakuum existerar.

Remissyttrandena m. m.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från arbetsmarknadsstyrelsen,
giftinformationscentralen, naturhistoriska riksmuseet, skogsstyrelsen,
statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, Studieförbundet
Folkuniversitetet, Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen.

Till utskottet har även inkommit en skrivelse i ämnet från länsstyrelsen i
Västernorrlands län.

1* Riksdagen 1978/79. 16 sami. Nr 3

JoU 1978/79:3

Statens naturvårdsverk anser det angeläget med hänsyn till bl. a. friluftslivet
och människors umgänge med och kännedom om naturen att intresset
för i synnerhet svamp stimuleras. Svamp och i viss mån vilda bär är en
naturresurs, som f. n. utnyttjas alltför litet. Verket finner det rimligt att
samhället stödjer upplysning och utökad undervisning om svamp via
massmedia, genom informationsskrifter och via befintliga kanaler till
utbildningsförbund, föreningar och skolan. Ett viktigt led i verksamheten är
svamprådgivning, som bör tillhandahållas under säsongen. Därvid bär i
första hand befintlig kunskap hos bildningsförbund, föreningar och enskilda
utnyttjas och stödjas ekonomiskt. Om konsumtionen av inhemska vilda bär
och svampar ökar torde privata kommersiella intressen se till att plocknings-,
hämtnings- och uppköpssystem ytterligare byggs ut. Naturvårdsverket finner
det därför inte vara nödvändigt att samhället går in på detta område med
stödåtgärder.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen är kunskaperna om omfattningen av bäroch
svampplockning i Sverige f. n. mycket begränsade, inte minst vad gäller
den betydelse denna verksamhet har från sysselsättningspolitisk synpunkt. I
vissa delar av landet kan dock denna verksamhet bedömas ha icke oväsentlig
betydelse som komplettering till andra sysselsättningstillfällen. Vid en
utredning av det slag som begärs i en av motionerna är det enligt
arbetsmarknadsstyrelsens mening väsentligt att man studerar vilka sysselsättningsmässiga
konsekvenser en utökning av denna verksamhet får för
personer som redan i dag är engagerade i bär- och svampplockning.

Enligt skogsstyrelsens uppfattning kan den svenska skogsmarken utnyttjas i
betydligt större omfattning såväl för allmän rekreation som för svamp- och
bärplockning. Gjorda bedömningar vid Sveriges Lantbruksuniversitet tyder
på att enbart ca 10 % av skogens bärproduktion f. n. tillvaratas. Det bör
således enligt styrelsens uppfattning vara ett allmänt intresse att bättre
tillgodogöra sig denna produktion. Detta skulle ge bidrag till folkhushållet, en
viss sysselsättningseffekt lokalt samt möjligheter till viss export. Skogsstyrelsen
är dock tveksam till om frågan är av sådan art att den kräver en särskild
utredning. Befintliga statliga och kommunala organ borde kunna engageras
för utbildning, organisation m. m. rörande svamp- och bärplockning.

Med stöd av livsmedelskungörelsen (SFS 1971:807) har statens livsmedelsverk
i en särskild kungörelse angivit vissa krav på hanteringen av bär,
rotfrukter, grönsaker och svamp. Kungörelsen har i år reviderats. Den upptar
i två bilagor förteckningar över dels de svampar som livsmedelsverket
rekommenderar för avsalu som färsk svamp, dels svamp som får ingå i s. k.
blandsvampprodukter. Vid saluhållandet ställs krav på att svampen är rätt
identifierad. Genom kungörelsen finns enligt livsmedelsverkets mening en
lämplig reglering när det gäller urvalet av ätlig svamp för en sådan organiserad
svampplockning som motionen 1977/78:597 avser. Utbildningen av svampplockare
blir enligt verket en mycket viktig fråga, liksom frågan om vem som
har ansvaret förden svampsom avses försäljas som livsmedel. Skall ungdom

JoU 1978/79:3

engageras som plockare förutsätter livsmedelsverket att arbetsmarknadsstyrelsen
eller annan myndighet svarar för att dessa får den nödvändiga
utbildningen. Ansvaret för svampidentitet och ätlighet kommer att åvila den
som skall betraktas som förpackare eller motsvarande.

Livsmedelsverket påpekar att svampplockning för eget bruk faller utanför
livsmedelsverkets egentliga ansvarsområde. Ur allmänna kost- och näringssynpunkter
ser verket emellertid gärna att förbrukningen av bra svamp ökar
och att förgiftningsriskerna blir så små som möjligt.

Den i motionen 1977/78:1617 nämnda enkäten till hälsovårdsnämnderna
avsåg bl. a. att utröna behovet av ökad utbildning för offentlig kontroll av
saluhållen svamp. Behovet av upplysningsverksamhet till allmänheten
skulle emellertid också belysas. Ca 80 % av landets kommuner har svarat på
verkets enkät. Av dessa uttryckte 3/4 (60 % av landets kommuner) ett klart
behov av utbildning och information. Flertalet tillfrågade hälsovårdsnämnder
ansåg att ett bättre informationsmaterial riktat till allmänheten var
behövligt. I samråd med riksmuseet m. fl. har livsmedelsverket utrett om
detta informationsbehov kan tillgodoses genom att utge en auktoritativ och
moderniserad svampkarta. Ansvaret för informationen i övrigt till allmänheten
om svampar samt service i form av sortering av innehållet i
svampkorgar etc. bör enligt verkets mening - i de fall hälsovårdsnämnderna
inte har intresse och resurser för verksamheten - kunna läggas på hemkonsulentorganisationen.
Möjligen är detta också en aktivitet för fritidsnämnderna.

Om Sverige i likhet med Finland vill bygga ut en särskild organisation av
svampplockare för kommersiell hantering av svamp blir behovet av utbildning
av sådan personal en nödvändighet med hänsyn till förgiftningsrisker
och livsmedelslagstiftningens bestämmelser. Sådan utbildning skulle emellertid
enligt livsmedelsverket sannolikt kunna begränsas til! glesbygdsdistrikt.

Giftinformationscentralen vid karolinska sjukhuset i Stockholm anser
sammanfattningsvis att man i första hand bör inrikta sig på att via olika
kanaler informera allmänheten om faror och förväxlingsrisker med svamp
och samtidigt erbjuda utbildning med möjlighet till personlig handledning för
den intresserade. Möjligheterna till kommersiellt tillvaratagande av svamp
bör utredas och övervägas.

Naturhistoriska riksmuseet anför att det finländska systemet för plockning
och tillvaratagande av svamp bygger på en tradition där man utnyttjar en hel
del svampar, t. ex. riskor, som ej är uppskattade matsvampar i Sverige och
som dessutom måste konserveras genom insaltning för att deras beska eller
skarpa smak skall försvinna. Det är en behandlingsmetod som inte är vanlig i
Sverige, åtminstone inte i dagens hushåll, där djupfrysning och torkning av
svamp är viktigast. Dessutom föredrar vi svampsorter som kantareller,
champinjoner, soppar, kremlor m. m. som vanligen kan anrättas direkt utan
förvällning eller annan förpreparering. Anledningen till att en del av dessa

JoU 1978/79:3

svampar ej utnyttjas i det kommersiella finländska systemet är risken för
förväxling med giftsvampar. Vidare är svamp- och bärplockning arbetsmark -nadsmässigt mer betydelsefullt i Finland än det kan tänkas bli här. Därför
torde ett system liknande det finländska f. n. knappast vara tillämpbart i
Sverige.

I vårt land bör man i stället inrikta sig på fritidsplockare, även om det i vissa
områden, där bärplockning redan nu ger en biinkomst, kan tänkas att
svampplockning kan ge en viss ekonomisk avkastning. Det fordras dock att
man kan få svampen kontrollerad och den måste dessutom snabbt tas om
hand, då svamp som färskvara är långt mindre hållbar än t. ex. bär. Eventuellt
skulle småindustrier kunna ta hand om färsk svamp från närmaste omgivning.

Det affärsmässiga utnyttjandet av den icke odlade svampen är i högre grad
beroende av industrier för konservering. En svårighet för sådan industri är
den starkt säsongbetonade och under olika år mycket olikformiga tillgången
till råvara.

För tillvaratagande av de vildväxande bären torde det redan finnas privata
företagare som på ett tillfredsställande sätt sköter uppköp och distribution.

Behovet av rådgivning åt allmänheten i svampfrågor är enligt riksmuseet
omfattande i hela landet. Blott på ett mycket begränsat antal orter finns
provisoriska lösningar. Enligt museet har behovet av en central, samordnande
organisation samt talrika spridda lokala mykologiska informationsavdelningar
poängterats från olika håll. Redan befintliga kunskapsresurser bör
kunna utnyttjas i större utsträckning för den informatoriska verksamheten
om visst ekonomiskt stöd finns och om hjälp erhålls från en central
organisation. Det betonas dock att, med tanke på riskerna med giftsvampar,
det fordras en seriös satsning på en eventuellt kommande svampservice.

Riksmuseet anför att de kommuner som framställt önskemål om hjälp med
information etc. på något sätt måste bistås. Med den nu tillgängliga
personalen i olika verk o. dyl. och med nuvarande ekonomiska resurser är det
dock enligt museets uppfattning ej möjligt att klara detta. Museet rekommenderar
inrättandet av ett centralt mykologiskt informationsorgan med en
svampspecialist som föreståndare. Genom anknytning till något redan
existerande verk med mykologisk inriktning kan ett sådant organ göras
effektivt och samtidigt föga kostnadskrävande.

Studieförbundet Folkuniversitetet anför att Kursverksamheten vid Stockholms
universitet (SKV) alltsedan år 1973 inom ramen för sin sagda år bildade
natur- och miljösektion anordnat svampkurser, föreläsningar och utflykter.
Fram till hösten 1977 har ca 1 000 personer deltagit i denna verksamhet. Då
det gäller SKV:s svampkurser förekommer ett nära samarbete med Naturhistoriska
riksmuseet och länsförbundet av Svenska naturskyddsföreningen.
Inom Folkuniversitetet har även andra kursverksamheter haft svampkurser
på sitt program t. ex. Kursverksamheten i Uppsala, Karlstad, Göteborg och

JoU 1978/79:3

Lund.

Av de bägge motionerna anser Folkuniversitetet motionen 1977/78:1617
som den för svenska förhållanden mest angelägna att stödja. För att
allmänhetens och fritidsplockarnas informationsbehov skall kunna tillfredsställas
måste en utbildning av ”svampkonsulenter” starta som ett första led.
Önskvärt är enligt förbundet att staten beviljar anslag som möjliggör
åtminstone en försöksverksamhet inom en snar framtid.

Svenska jägareförbundet framhåller att de förhållanden som berörs i
motionen 1977/78:597 inte direkt faller inom förbundets intresseområde.
Förbundet Finnér emellertid ett ökat tillgodogörande av förnyelsebara
naturresurser positivt och linner inte anledning motsätta sig ett bifall till
motionen. Vad gäller motionen 1977/78:1617 instämmer förbundet i motionens
syfte och finner det önskvärt att sådan upplysningsverksamhet bedrivs,
i vart fall på några platser inom varje kommun.

Svenska naturskyddsföreningen anför att Föreningens länsförbund och
lokalkretsar under senare år har genomfört kurser och utställningar för att
informera såväl medlemmar som allmänhet om svamp och svampplockning.
Föreningen påpekar att det vid framför allt lantbruksuniversitetet Förekommer
viss forskning om möjligheterna att tillvarata bär och svamp.
Resultaten från denna forskning liksom erfarenheterna från Finland bör
enligt föreningen utnyttjas i framtida utrednings- och utbildningsverksamhet,
som bör ske i nära samarbete med riksmuseet, studieförbunden och
föreningen.

Sammanfattningsvis anser föreningen att möjligheterna att kommersiellt
ta hand om bär och svamp i våra skogar snarast bör bli föremål för utredning,
varvid utbildning av svampplockare och svampkonsulenter samt svamprådgivning
till allmänheten via centrala mottagningar särskilt bör uppmärksammas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att det sedan drygt två år tillbaka
funnits en särskild kommitté - Inland Y - vars främsta syfte har varit att
åstadkomma flera arbetstillfällen i länets inland. I kommittén sitter representanter
för länsstyrelsen, landstinget, kommunerna, länsarbetsnämnden,
utvecklingsfonden, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen. En speciell
projektgrupp har tillsatts inom Inland Y för att närmare se över möjligheterna
att bättre ta till vara produkter från naturen och undersöka vad dessa kan ge i
sysselsättningseffekt för inlandet. Länsstyrelsen nämner att i Ramsele i
nordvästra Ångermanland - en typisk glesbygd med hög arbetslöshet -Inland Y har haft kontakt med personer som startat verksamhet med
naturprodukter och med huvudsaklig inriktning på tillvaratagande och
förädling av svamp, bär och örter. Ett särskilt företag bildades förra året i syfte
att bereda så många arbetstillfällen som möjligt åt bygdens befolkning. Som
ett led i satsningen på svamp har företaget i höst anordnat en utbildning av
svampplockare, och som förebild har det Finska systemet med utbildade
svamp- och bärplockare stått. Denna utbildning är tänkt att kunna bedrivas

JoU 1978/79:3

kontinuerligt och bör ge idéer och uppslag till en mer reguljär satsning på en
sådan utbildning i en vidare omfattning. Inland Y:s uppgift i samband med
denna har varit att informera om de ekonomiska möjligheter som finns och
stödja vissa delprojekt ekonomiskt, typ svamputbildning, och att underlätta
kontakterna med de lokala, regionala och statliga myndigheter som företaget
har kommit i kontakt med.

Trots den ringa omfattning som verksamheten ännu så länge antagit har
den enligt Inland Y inneburit en inte obetydlig sysselsättningseffekt för
Ramselebygden, alltifrån plockare, rensare, tillverkare av olika former av
emballage, förädlare m. m.

Utskottet

Frågan om ökat utnyttjande av den naturresurs som de vildväxande bären
och svamparna utgör behandlas i ett par under allmänna motionstiden i år
väckta motioner, 1977/78:597 och 1977/78:1617. Med hänvisning till ett
system för utbildning av svampkonsulenter och svampplockare som sedan
ett antal år tillämpas i Finland begär man i den förstnämnda motionen att en
utredning görs om erfarenheterna av detta system och möjligheterna att
införa ett liknande i Sverige. I den andra motionen hemställs om åtgärder i
syfte att förbättra rådgivningen till allmänheten rörande svamp. Skälen till
motionsyrkandena är av såväl social som ekonomisk natur och arbetsmark -nadsmässigt betingade. En särskild omständighet som framhålls är behovet
att förebygga förgiftningar förorsakade av felaktig hantering av svampar.

Utskottet har berett ett antal myndigheter och organisationer, som från
skilda utgångspunkter har beröring med och intresse för hithörande frågor,
tillfälle att yttra sig över motionerna. Remissinstanserna ställer sig genomgående
positiva till motionernas syfte och förordar olika åtgärder för att
främja tillvaratagandet av bär och svamp inte minst utifrån allmänna
rekreationssynpunkter. Framför allt trycker man på behovet av ökad
information till allmänheten rörande svamp.

Naturvårdsverket anser det sålunda angeläget, med hänsyn till bl. a.
friluftslivet och människors umgänge med och kännedom om naturen, att
intresset för i synnerhet svamp stimuleras. Svamp och i viss mån vilda bär är
en naturresurs som f. n. utnyttjas alltför litet. Ämbetsverket finner det rimligt
att samhället stödjer upplysning och utökad undervisning om svamp via
massmedia, genom informationsskrifter och via befintliga kanaler till
bildningsförbund, föreningar och skolan. Ett viktigt led i verksamheten är
enligt verket svamprådgivning, som bör tillhandahållas under säsongen.
Därvid anses i första hand befintlig kunskap hos bildningsförbund,
föreningar och enskilda böra utnyttjas och stödjas ekonomiskt. Däremot
anser naturvårdsverket det inte vara nödvändigt att samhället går in med
stödåtgärder till en ytterligare utbyggnad av ett plocknings-, hämtnings- och
uppköpssystem för bär och svamp.

JoU 1978/79:3

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att kunskaperna om omfattningen av
bär- och svampplockning i Sverige f. n. är mycket begränsade, inte minst vad
gäller den betydelse denna verksamhet har från sysselsättningspolitisk
synpunkt. I vissa delar av landet kan dock denna verksamhet bedömas ha
icke oväsentlig betydelse som komplettering till andra sysselsättningstillfällen.
Enligt skogsstyrelsen är det önskvärt att länsstyrelserna ägnar hithörande
frågor ökat intresse på det regionala planet, eftersom ökat tillvaratagande av
bär och svamp kan ha viss regionalpolitisk betydelse. Länsstyrelsens
hemkonsulenter borde kunna organisera utbildning m. m. inom området
bl. a. genom att mer systematiskt utnyttja den kompetens som finns väl
spridd över landet. På samma sätt borde kommunerna på det lokala planet
öka insatserna för att väcka intresse för tillvaratagande av skogens biprodukter.
Livsmedelsverket erinrar om att svampplockning för eget bruk faller
utanför livsmedelsverkets egentliga ansvarsområde. Från allmänna kost- och
näringssynpunkter ser verket emellertid gärna att förbrukningen av bra
svamp ökar och att förgiftningsriskerna blir så små som möjligt. Giftinformationscentralen
vid karolinska sjukhuset, som under svampsäsongen 1977
hade ett tusental förfrågningar rörande förgiftningstillbud med svamp,
understryker att den målgrupp man i första hand bör ägna sig åt är
allmänheten, där tradition och växande intresse finns - många gånger dock i
kombination med bristfällig kunskap. Förekomsten av ett mindre antal starkt
giftiga svampar bör inte leda till att man avråder från svampplockning, utan
detta skall i stället bemötas med utökade kunskaper. Varje strävan att
organisera en utbildning för allmänheten på detta område är enligt informationscentralens
mening värd allt stöd. Naturhistoriska riksmuseet, som
instruktionsenligt härtill uppgift att bl. a. främja intresset för, kunskapen om
samt forskningen rörande växt- och djurvärlden, är genom sin sektion för
botanik sedan länge ett centrum för rådgivning om matsvampar. Institutionens
svampherbarium anlitas av forskare från hela världen. Museets
svampexpertis utnyttjas bl. a. av giftinformationscentralen för konsultation i
aktuella fall. Enligt riksmuseet bygger det finländska systemet för plockning
och tillvaratagande av svamp på en tradition där man utnyttjar en hel del
svampar, t. ex. riskor, som ej är uppskattade matsvampar i Sverige och som
dessutom måste konserveras genom insaltning för att deras beska eller skarpa
smak skall försvinna. I Sverige föredrar vi svampsorter som kantareller,
champinjoner, soppar, kremlor m. m. som vanligen kan anrättas direkt utan
förvällning eller annan förpreparering. Anledningen till att en del av dessa
svampar ej utnyttjas i det kommersiella finländska systemet är risken för
förväxling med giftsvampar. Vidare är svamp- och bärplockning arbetsmarknadsmässigt
mer betydelsefullt i Finland än det kan tänkas bli här. Därför
anser riksmuseet att ett system liknande det finländska f. n. knappast är
tillämpbart i Sverige. Vad gäller tillvaratagandet av de vilda bären torde det
enligt museets uppfattning redan finnas privata företagare som på ett
tillfredsställande sätt sköter uppköp och distribution. Enligt riksmuseets egen

JoU 1978/79:3

erfarenhet av informationsbehovet rörande svamp är en utbyggnad av
svampservicen i Stockholm högst önskvärd. Även för den mer regionala
servicen samt för förfrågningar om svampförgiftningar, växtskydd o. d. är
resurserna otillräckliga. Enligt museet bör befintliga kunskapsresurser kunna
utnyttjas i större utsträckning för den informatoriska verksamheten om visst
ekonomiskt stöd finns och om hjälp erhålls från en central organisation.
Museet rekommenderar inrättandet av ett centralt mykologiskt informationsorgan
med en svampspecialist som föreståndare. Enligt riksmuseets
uppfattning har detsamma en ställning i landet som gör det lämpat att svara
för en överordnad svampservice, vilket det i praktiken redan gör. Svenska
naturskyddsföreningen erinrar om att det framför allt vid lantbruksuniversitetet
förekommer viss forskning om möjligheterna att tillvarata bär och
svamp. Resultaten från denna forskning liksom erfarenheterna från Finland
bör enligt föreningen utnyttjas i framtida utrednings- och utbildningsverksamhet,
som bör ske i nära samarbete med riksmuseet, studieförbunden och
föreningen.

Utskottet finner det för sin del värdefullt att uppmärksamheten på sätt som
skett i nu förevarande motioner riktas på önskvärdheten av att de naturresurser
som de vildväxande bären och svamparna i våra skogar representerar
bättre tas till vara. Som naturvårdsverket framhåller är svamp och i viss mån
vilda bär en naturresurs som f. n. utnyttjas alltför litet.

Som bl. a. belyses i inhämtade yttranden över motionerna pågår genom
olika myndigheters och organisationers försorg åtskillig verksamhet i syfte att
öka allmänhetens kunskaper på förevarande område, framför allt i fråga om
svamp. Naturhistoriska riksmuseet anordnar således sedan lång tid årligen en
höstutställning med omfattande informations- och rådgivningsverksamhet i
ämnet. Ett antal kommuner är också engagerade i liknande verksamhet. I
sammanhanget kan vidare erinras om den enkät som livsmedelsverket i
början av innevarande år tillställde landets hälsovårdsnämnder för att utröna
behovet av information och anvisningar för livsmedelskontrollen av svamp
och svampprodukter. På grundval av inkomna svar har livsmedelsverket i
samråd med experter från riksmuseet, naturvårdsverket, giftinformationscentralen
och Svenska naturskyddsföreningen låtit utarbeta en plansch över
ett 25-tal matsvampar som är lätta att känna igen. Förutom bilder och
beskrivningar av matsvamparna innehåller planschen illustrationer av de
farligaste förväxlingssvamparna. Dessutom lämnas en kortfattad information
om hur man skall bete sig och vart man skall vända sig om man
misstänker svampförgiftning. Planschen som utkommit lagom till höstens
svampsäsong finns att köpa i allmänna handeln.

Parallellt med nyssnämnda enkät och delvis med ledning av svaren på
denna har statens livsmedelsverk låtit omarbeta verkets kungörelse om bär,
frukt, grönsaker, rotfrukter och svamp. Omarbetningen har gällt svampdelen
och har förutom förtydligande av författningstexten lett till att två bilagor
fogats till kungörelsen. Den ena, som är helt ny, upptar en förteckning över

JoU 1978/79:3

sådana svamparter som kan rekommenderas för saluhållande i farskt
tillstånd, med krav på att svampen skall vara i sådant skick att den lätt kan
identifieras. Den andra bilagan innehåller en reviderad förteckning över de
svamparter som är tillåtna i konserverade eller på annat sätt beredda
blandsvampprodukter.

I fråga om aktuella insatser på förevarande område kan vidare nämnas att
livsmedelsverket i samarbete med hälsovårdsnämnden i Uppsala kommun i
september i år arrangerade en utställning om hälsovårdsnämndens arbete
med livsmedelskontrollen, med tonvikt lagd på de vildväxande svamparna.
Tanken var att utställningen skulle kunna tjäna som modell för liknande
aktiviteter ute i landet. 1 anslutning till Uppsalautställningen anordnades en
diskussion mellan företrädare för olika berörda myndigheter och organisationer
och med deltagande av landets ledande svampexpertis rörande
behovet av fortsatta insatser i syfte att främja ett bättre tillvaratagande av våra
svampar. I sammanhanget redovisades bl. a. vissa erfarenheter från det inom
ramen för länsstyrelsens i Västernorrlands län projekt Inland Y stödda
företaget i Ramsele, som nyligen startat en verksamhet inriktad på tillvaratagande
och förädling av bär, svamp och örter i syfte att bl. a. bereda ökade
sysselsättningstillfällen i ifrågavarande glesbygdsområde.

Utskottet hälsar för sin del med tillfredsställelse det intresse och de
ansträngningar som man från olika myndigheters och organisationers sida
ägnar hithörande frågor. Det synes dock klart att ytterligare insatser från bl. a.
samhällets sida behövs, särskilt när det gäller att effektivisera rådgivning och
annan upplysningsverksamhet till allmänheten i fråga om möjligheterna att
tillvarata svamp. Den verksamhet som nu bedrivs torde i stor utsträckning
vara koncentrerad till våra större tätortsområden och liknande. För att få
verksamheten mera rikstäckande torde ökade insatser på såväl central som
regional nivå vara motiverade.

Problemen synes vad gäller tillvaratagande av de vildväxande bären inte
vara av den arten att de kräver några särskilda åtgärder härvidlag. Som anförs
i remissyttrandena torde det redan finnas företagare som på ett tillfredsställande
sätt sköter uppköp och distribution. Om konsumtionen av inhemska
vilda bär och svampar ökar torde, som bl. a. naturvårdsverket framhåller,
kommersiella intressen se till att plocknings-, hämtnings- och uppköpssystem
ytterligare byggs ut. Det synes därför inte vara nödvändigt att
samhället går in på detta område med stödåtgärder. En utredning av det slag
som förordas i motionen 1977/78:597 finner utskottet i enlighet härmed inte
påkallad.

När det gäller svamprådgivningen delar utskottet naturvårdsverkets
uppfattning att i första hand befintlig kunskap bör utnyttjas och stödjas
ekonomiskt. Det framstår också naturligt att, som på vissa håll redan sker,
länsstyrelserna ägnar särskilt intresse åt hithörande frågor. I remissyttrandena
har bl. a. pekats på möjligheten att länsstyrelsernas hemkonsulenter
organiserar utbildning m. m. inom området. Även hushållningssällskapen

JoU 1978/79:3

synes här kunna ha en uppgift. På det lokala planet borde det på samma sätt
vara möjligt att genom kommunernas och organisationernas försorg öka
insatserna för att främja information och rådgivning rörande tillvaratagandet
av skogens biprodukter.

Studieförbundet Folkuniversitetet, som inom ramen för kursverksamheten
vid landets universitet sedan ett antal år bedriver utbildningsverksamhet
på förevarande område, har i sitt yttrande över motionerna framhållit
önskvärdheten av att staten inom en snar framtid beviljar förbundet anslag
till försöksverksamhet med utbildning av svampkonsulenter. Utskottet vill i
anslutning härtill erinra om att en särskild utredning hösten 1975 tillkallades
för att utreda vissa folkbildningsfrågor m. m. Folkbildningsutredningen (U
1975:19) har bl. a. att överväga formerna för statsbidrag till studiecirkelverksamheten
och till studieförbundens centrala verksamhet m. m. Utredningen
skall vidare bl. a. pröva om det verksamhetsområde som enligt gällande
praxis är statsbidragsberättigat bör utvidgas resp. begränsas. I direktiven för
utredningsarbetet har i sammanhanget erinrats om att naturvetenskaplig
orientering av tradition ansetts höra till folkbildningsarbetet.

Utskottet finner det naturligt att behovet av samhällets stöd till den
utbildnings- och rådgivningsverksamhet som berör tillvaratagande av
skogens vildväxande bär och svampar bl. a. ägnas beaktande också i nu
angivet sammanhang.

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1977/78:597 och 1977/
78:1617 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet i
det föregående anfört.

Stockholm den 10 oktober 1978

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Hans Wachtmeister (m),
Maj Britt Theorin (s), Bertil Jonasson (c), Grethe Lundblad (s), Eric Enlund
(fp), Sven Lindberg (s). Arne Andersson i Ljung (m), Gunnar Olsson (s), Märta
Fredrikson (c), Håkan Strömberg (s), Ingemar Hallenius (c), Ove Karlsson (s)
och Sven Eric Lorentzon (m).

GOTAB 58544 Stockholm 1978