Med anledning av motioner om strålskydd (Betänkande 1979/80:JoU35 Jordbruksutskottet)

JoU 1979/80:35

Jordbruksutskottets betänkande
1979/80:35

med anledning av motioner om strålskydd
Motionerna

I motionen 1978/79:281 av Sture Ericson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär snara åtgärder för att minska strålningsriskerna vid
skärmbildsundersökningar.

I motionen 1978/79:1450 av Margot Håkansson och Marianne Lundqvist
(båda fp) hemställs 1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
strålskyddslagen i syfte att åstadkomma ökad säkerhet för patienter och
personal, 2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av ansvarsfördelningen
mellan jordbruks- och socialdepartementen i vad avser verksamhet
med joniserande strålning.

Yttrande över motionerna

Utskottet har berett socialutskottet tillfälle att avge yttrande över
motionerna. Socialutskottets yttrande (1979/80:2 y) är fogat som bilaga till
detta betänkande.

Användning inom medicinen av röntgenstrålning m. m.

Allmänt om strålning

Med strålning förstås i korthet utsändning och utbredning av energi i form
av vågor. Vågorna kan vara mekaniska, elektromagnetiska eller avse
materiella partiklar. Vågrörelserna karakteriseras allmänt av sina frekvenser,
våglängder och utbredningsförmåga i olika material. Frekvensen avser
antalet hela svängningar (perioder) per tidsenhet och uttrycks i hertz
(förkortat Hz), vilket är detsamma som perioder per sekund. Våglängden
avser avståndet mellan två angränsande vågtoppar.

Mekaniska vågor alstras av främst tryckkrafter. Exempel på mekaniska
vågor är ljud, eller mera allmänt akustiska vågor. Som ljud kan strålning
inom frekvensområdet mellan 20 Hz och 20 kilohertz (kHz) uppfattas. För
frekvenser som är lägre än de hörbara begagnas vanligen beteckningen
”infraljud” och för frekvenser som är högre än de hörbara ”ultraljud”.
Växelverkan mellan mekaniska vågor och materia ger upphov till mekaniska
påkänningar och uppvärmning. Vid höga effekttätheter kan vävnad sönderslitas.

Elektromagnetiska vågor alstras av elektriska laddningar som satts i

1 Riksdagen 1979/80. 16 sami. Nr 35

JoU 1979/80:35

svängning. All elektromagnetisk strålning utbreder sig med en bestämd
hastighet i luft. I ordning efter ökande våglängd (och minskande frekvens)
indelas elektromagnetisk strålning i gammastrålning (som uppstår vid
radioaktiva processer, dvs. i atomkärnor som undergår spontana omvandlingar),
röntgenstrålning, ultraviolett strålning, ljus, infraröd strålning,
mikrovågor och radiovågor (innefattande bl. a. kortvågsområdet). Ju
kortare våglängd den elektromagnetiska strålningen har desto energirikare
är den. Områdena ultraviolett strålning, ljus och infraröd strålning brukar
sammanfattande benämnas optisk strålning. All strålning med längre
våglängder kan sammanfattas som radiofrekvent strålning. Gammastrålning,
röntgenstrålning och delvis ultraviolett strålning har förmåga att på sin
väg genom materia frigöra elektriska laddningar (jonisation), vilket i
biologisk materia medför förändringar av cellernas ämnesomsättning,
delningsförmåga och struktur. Strålning med längre våglängder än ultraviolett
är huvudsakligen icke-joniserande men har värmeverkan. Strålningen
inom vissa våglängdsområden kan även orsaka kemiska reaktioner.

Vid partikelstrålning slungas energirika partiklar ut från strålkällan med
stor hastighet. Former av sådan strålning är elektronstrålning, jonstrålning
och neutronstrålning, vilka är joniserande. En form av jonstrålning är s. k.
alfa-strålning. Elektronstrålning som uppstår vid radioaktiva processer
benämns beta-strålning.

Röntgenstrålningen och dess användning vid undersökningar inom sjuk- och
tandvården

Röntgenstrålning är en elektromagnetisk vågrörelse av samma natur som
det synliga ljuset men med avsevärt kortare våglängd. Strålningen kan alstras
i ett speciellt urladdningsrör, röntgenrör. Röntgenstrålningen har fått sitt
namn efter den tyske fysikern Wilhelm von Röntgen, som upptäckte
strålarna under experiment med urladdningsrör år 1895.

Röntgenstrålarnas mest karakteristiska egenskap är att de kan passera
genom föremål som är ogenomträngliga för vanligt ljus, alltså även
kroppsvävnaderna. Genomträngningsförmågan skiftar emellertid med vävnadernas
täthet. Således har skelettdelarna större täthet till följd av sin halt
av tyngre ämnen och de absorberar därför en relativt stor mängd strålning,
medan däremot sådana mjukdelar som muskler och fettvävnad i mindre grad
utgör hinder för strålningen.

Vid röntgenundersökning, röntgendiagnostik, registreras den skuggbild
som uppstår när strålarna passerar vävnaderna, och genom dessas avbildning
kan man sålunda avslöja sjukliga tillstånd. Avbildningen sker eventuellt med
hjälp av s. k. kontrastmedel. Genomlysning innebär att bilden fångas upp
med en platta med lysande substans, en genomlysningsskärm, fluorescensskärm.
Vid röntgenfotografering byter man ut genomlysningsskärmen mot
en kassett med fotografisk film, och på denna erhålls efter framkallningen en
bild.

JoU 1979/80:35

Kontrastmedel används vid undersökning av vissa inre organ och utgörs av
täta, strålabsorberande ämnen, t. ex. bariumsulfat och speciella jodföreningar.
Dessa tillförs på olika sätt och utfyller organen, vilka härigenom kan
avbildas.

Vid skärmbildsundersökning fotograferar man bilden på genomlysningsskärmen
med en kamera. Skärmbilderna är lätta att arkivera och förhållandevis
billiga i framställning.

Med en s. k. bildförstärkare kan man omvandla röntgenstrålarna till ett
knippe elektronstrålar, vilka via ett elektronoptiskt system ger en synlig bild
med många hundra gångers relativ ljusförstärkning. Bilden kan studeras
direkt eller tas upp med film eller TV-kamera.

Gällande bestämmelser rörande strålskydd

I strålskyddslagen (1958:110) finns bestämmelser angående skydd mot
joniserande strålning. Med sådan strålning avses i lagen strålning från
radioaktivt ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad
strålning (1 §). Genom senast vidtagna ändring (1976:245) har lagen gjorts
tillämplig också i fråga om icke-joniserande strålning.

För att bedriva radiologiskt arbete krävs enligt 2 § strålskyddslagen
tillstånd av myndighet som regeringen bestämmer (strålskyddsmyndigheten).
Strålskyddsmyndighet är statens strålskyddsinstitut. Med radiologiskt
arbete förstås i lagen arbete med radioaktivt ämne, arbete vari används
röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd att sända ut
joniserande strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi.
För innehav av sådan utrustning eller anordning krävs tillstånd av
strålskyddsmyndigheten. Inte heller får radioaktivt ämne innehas, överlåtas
eller importeras utan tillstånd av denna myndighet. Tillstånd får meddelas
för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag.

Strålskyddsmyndigheten får enligt 3 § första stycket strålskyddslagen
besiktiga lokal som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för
förvaring av radioaktivt ämne. Enligt paragrafens andra stycke får regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, strålskyddsmyndigheten föreskriva
att röntgenutrustning eller annan teknisk anordning som är avsedd att
användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt ämne skall
besiktigas hos tillverkare eller försäljare innan anordningen avlämnas för att
tas i bruk här i landet.

När tillstånd ges skall strålskyddsmyndigheten enligt 5 § första stycket
strålskyddslagen meddela de villkor och övriga föreskrifter som behövs från
strålskyddssynpunkt. Myndigheten får senare meddela nya eller ändrade
villkor eller föreskrifter.

Den som bedriver radiologiskt arbete är enligt 10 § strålskyddslagen
skyldig att, under särskilt beaktande av vad som föreskrivs i lagen och med
stöd därav meddelade bestämmelser, iaktta allt som med hänsyn till

JoU 1979/80:35

omständigheterna skäligen kan göras för att förebygga skador av strålningen.
I samma paragraf åläggs envar som är sysselsatt med radiologiskt arbete att
använda de skyddsanordningar som finns. Enligt 11 § är tillverkare och
försäljare av röntgenutrustning eller annan teknisk anordning som kan alstra
joniserande strålning skyldiga att tillse att anordningen, närden avlämnas för
att tas i bruk, är försedd med nödig strålskyddsutrustning och även i övrigt
ger betryggande säkerhet mot skada genom strålningen. Vidare föreskrivs
skyldighet att tillhandahålla de anvisningar som behövs för installation och
drift av anordningen. Den som installerar sådan anordning skall enligt 11 §
tredje stycket tillse att föreskrivna strålskyddsanordningar sätts upp.

I 12 § strålskyddslagen finns bestämmelser om läkarundersökning av den
som utför radiologiskt arbete. Om anledning förekommer att misstänka att
någon har tillfogats skada av joniserande strålning, skall den som bedriver
radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne ofördröjligen anmäla
detta till strålskyddsmyndigheten (13 §).

Tillsynen över efterlevnaden av strålskyddslagen och föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen utövas enligt 14 § av strålskyddsmyndigheten
och tillsynsmän. De sistnämndas verksamhet sker under myndighetens
överinseende och ledning.

Statens strålskyddsinstituts uppgifter

Statens strålskyddsinstitut är såsom tidigare nämnts strålskyddsmyndighet
enligt strålskyddslagen. I den egenskapen är institutet central förvaltningsmyndighet
för ärenden om skydd mot joniserande och icke-joniserande
strålning.

Enligt gällande instruktion åligger det strålskyddsinstitutet särskilt att
skaffa sig noggrann kännedom om de risker som är förenade med
joniserande strålning och med uppmärksamhet följa utvecklingen inom de
biologiska strålskyddsverkningarnas och strålningsfysikens område. Det
åligger vidare institutet att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete inom
strålskyddsområdet samt samordna olika strålskyddsintressen i landet.
Institutet skall vidare sprida upplysning om faror och olägenheter som kan
orsakas av strålning.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen behandlade under riksmötet 1977/78 en motion med krav på
åtgärder mot brister i strålskyddet på röntgen- och radioterapiavdelningarna
inom sjukvården. Det konstaterades vid riksdagsbehandlingen att frågan om
strålskydd vid röntgenverksamhet särskilt uppmärksammats av närmast
ansvariga myndigheter, nämligen socialstyrelsen och strålskyddsinstitutet. I
socialstyrelsens rapport om patientsäkerheten vid röntgenundersökningar
(Socialstyrelsen anser, 1976:4) hade lämnats synpunkter och förslag rörande

JoU 1979/80:35

organisation, tillsyn och drift av röntgenverksamhet. Styrelsen underströk
vikten av att personalen är ändamålsenligt utbildad för uppgiften och
fortlöpande informeras om centralt eller lokalt utfärdade föreskrifter eller
anvisningar. I skriften rekommenderades sjukvårdshuvudmännen att inrätta
lokala röntgenkommittéer med uppgift att övervaka den röntgendiagnostiska
verksamheten inom sjukvårdsområdet. Utskottet delade för sin del då
ifrågavarande motionärs uppfattning om säkerhetsfrågornas stora betydelse
när det gällde röntgenverksamheten inom sjukvårdsområdet. Utskottet
ansåg det självfallet angeläget att den verksamhet som i olika sammanhang
bedrevs för att förbättra säkerheten på förevarande område fullföljdes på
sådant sätt att den snarast möjligt kunde leda till praktiska resultat. Med
hänsyn till den positiva inställning i angivna frågor som visats från
regeringens och ansvariga myndigheters sida ansågs behandlad motion inte
påkalla någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Frågan om ökade
kontroll- och övervakningsmöjligheter för strålskyddsinstitutet befanns
närmast höra samman med behandlingen av institutets budgetfrågor. I
sammanhanget nämndes att institutet tillförts viss resursförstärkning, bl. a.
på personalsidan (JoU 1977/78:24).

Interpellationssvar

Frågan om bättre strålskydd inom hälso- och sjukvården har behandlats i
interpellationsdebatter såväl vid föregående som innevarande riksmöte. Det
senaste tillfället var den 18 januari 1980, då statsrådet Elisabet Holm
besvarade en interpellation av Margot Håkansson (fp) och bl. a. anförde
följande.

Enligt strålskyddslagen (1958:110) fordras tillstånd av strålskyddsmyndigheten,
statens strålskyddsinstitut, för att inneha röntgenutrustning och för att
bedriva radiologiskt arbete. Den som bedriver sådant arbete är skyldig att
vidta allt som - med hänsyn till arbetets natur och personalens yrkesvana -kan göras för att förebygga skador av strålningen. Inom sjukhusen är det i
regel klinikchefen för röntgenavdelningen eller radioterapeutisk avdelning
som har det direkta ansvaret för verksamheten.

Strålskyddsinstitutet ger fortlöpande ut föreskrifter, anvisningar och råd
om användningen av röntgenutrustning och annan teknisk utrustning som
sänder ut joniserande strålning. Särskilda tillsynsmän inom institutet
inspekterar verksamheten.

Socialstyrelsen har i egenskap av tillsynsmyndighet för sjukvården att se
till att säkerheten för patienterna är tillfredsställande. Detta sker genom
inspektion och överläggningar med huvudmän och personal. Styrelsen ger
också ut råd och anvisningar i ämnet. Jag vill här erinra om att socialstyrelsen
i en kungörelse, SOSFS (M) 1978:26, om ansvar för medicinteknisk
utrustning i sjukvården m. m. ingående behandlat sjukvårdshuvudmännens
och medicinalpersonalens ansvar i samband med sådan utrustning. Styrelsen
anför att det följer av huvudmännens ansvar för att sjukvården bedrivs
ändamålsenligt att huvudmannen tillhandahåller nödvändiga resurser.

JoU 1979/80:35

Personal med erforderlig teknisk kompetens måste anlitas för att granska och
godkänna ny utrustning samt hålla den funktionsduglig. Detta gäller
naturligtvis i hög grad radiologisk verksamhet. Huvudmannens arbetsgivaransvar
innebär också att arbetsskyddsaspekter måste beaktas. Socialstyrelsen
understryker också behovet av utbildning av personal som handhar
medicinteknisk utrustning. Styrelsen erinrar om att det ingår i det
administrativa ansvar som läkare i överordnad ställning har att ansvara för att
apparatur används rationellt och att underställd personal har erforderlig
kompetens för att handha den.

I svar på en interpellation i samma ämne av Margot Håkansson i januari
1979 lämnades en ingående redogörelse för de åtgärder som vidtagits för att
förbättra strålskyddet inom hälso- och sjukvården. Jag vill därför nu endast
redogöra för utvecklingen inom det aktuella området sedan dess.

Strävandena på centralt håll att förbättra strålskyddet har fortsatt under år
1979. Sålunda har Landstingsförbundet i en särskild cirkulärskrivelse i maj
1979 informerat sjukvårdshuvudmännen om strålskyddsproblemen och
särskilt pekat på behovet av periodisk tillsyn av röntgenapparatur och
ersättning av försliten materiel så att onödigt höga strålrisker kan undvikas
för patienter och personal. Vidare har sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) beslutat att starta ett projekt
som syftar till att förbättra strålskyddet inom sjukvården. Strålskyddsinstitutets
och socialstyrelsens samarbetsgrupp för patientstrålskydd har fortsatt
sitt arbete, och dessa myndigheter avser att snarast komma ut med ett
gemensamt nytt cirkulär i ämnet. Socialstyrelsen har också så sent som i
december 1979 i en särskild skrivelse till strålskyddsinstitutet tagit upp frågan
om kompetensen hos personal som arbetar med joniserande strålning och
därvid understrukit vikten av att det inom röntgendiagnostisk verksamhet
alltid - vid sidan av sakkunnig läkare - måste finnas assisterande personal
som är väl förtrogen med apparaturen och genomförandet av undersökningarna.

För tillstånd att bedriva radiologiskt arbete inom röntgendiagnostisk
verksamhet bör enligt socialstyrelsens uppfattning i normalfallet krävas
specialistkompetens i röntgendiagnostik. I sådana fall där detta krav skulle te
sig ovanligt - exempelvis vid mindre vårdcentraler i glesbygd med långa
avstånd - bör enligt styrelsens förslag krävas att det finns tillgång till
specialistkompetent röntgenläkare, t. ex. som konsult, och sakkunnig
personal för träning av röntgenpersonal och tillsyn av apparatur. Motsvarande
krav bör enligt styrelsens mening gälla för sjukvård som bedrivs i privat
regi. Detta innebär en betydande skärpning av kraven för radiologisk
verksamhet. Enligt vad jag har inhämtat räknar strålskyddsinstitutet med att
kunna ta ställning till socialstyrelsens förslag under de närmaste månaderna.
För egen del anser jag att vi bör avvakta resultaten av detta arbete och vad
som i övrigt görs för att förbättra strålskyddet, innan initiativ tas till andra
åtgärder av tvingande karaktär, t. ex. preciserade kompetensregler för olika
personalkategorier.

Kontrollen av röntgenutrustning har successivt förbättrats under senare
tid. Allt flera landsting har anställt sjukhusfysiker med uppgift att bl. a. svara
för teknisk tillsyn av apparatur. Ett flertal sjukvårdshuvudmän har i egen regi
börjat se över rutinerna för handläggning av strålskyddsfrågorna. I flera fall
har man planer på att införa periodiska kontrollmätningar som en del av
röntgenassistenternas arbetsuppgifter. Det är enligt min mening angeläget
att dessa strävanden fortsätter.

JoU 1979/80:35

När det gäller frågan om registrering av alla röntgenundersökningar som
en individ utsätts för är det tveksamt om en sådan särskild registrering på
individbasis har fördelar som uppväger de betydande kostnader för
huvudmännen som registreringen medför. Nuvarande patientjournaler
innehåller i regel tillräcklig information för att man vid behov skall få besked
om patientens stråldos. En registrering av stråldoser kan f. ö. lätt bli
missvisande och kommer sannolikt inte nämnvärt att förbättra noggrannheten
i dosuppskattningen.

Av stor betydelse för såväl patientstrålskyddet som personalstrålskyddet
är de nya undersökningsmetoder som vuxit fram under senare år. Här kan
erinras om ultraljudsdiagnostikens och endoskopins ökande betydelse.
Undersökningsmetoder som dessa medför avsevärt minskad belastning av
joniserande strålning. I detta sammanhang bör också datortomografin
nämnas. Den har medfört att vissa särskilt dosbelastade undersökningsmetoder
som innebär komplikationsrisker i hög grad kunnat ersättas. Den
snabba tekniskt vetenskapliga utvecklingen kan väntas ge oss ytterligare
alternativ till röntgenundersökningar.

Det bör här också nämnas att socialstyrelsens och strålskyddsinstitutets
informationsinsatser beträffande strålskyddet och strävandena under 1970-talet att begränsa den tidigare röntgenexpansionen synes ha varit mycket
framgångsrika. Den totala röntgenvolymen har minskat under senare år.
Skärpta indikationer för att använda röntgendiagnostik har börjat tillämpas,
och angelägenheten av att hålla stråldoserna vid varje undersökning låga
beaktas numera allmänt.

Jag vill här erinra om de lokala röntgenkommittéer som efter rekommendation
av socialstyrelsen och strålskyddsinstitutet har börjat inrättas inom
vissa landstingsområden med uppgift att samordna röntgenverksamheten
och bevaka strålskyddsfrågor. Dessa kommittéer bör kunna spela en viktig
roll i strävandena att förbättra strålskyddet och motverka onödig användning
av röntgenstrålning.

Ansvarsfördelningen mellan jordbruks- och socialdepartementen i vad avser
verksamhet med joniserande strålning

Denna fråga faller inom regeringens ansvarsområde.

I samband med att riksdagen år 1976 fattade beslut om vidgade uppgifter
för statens strålskyddsinstitut anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
bl. a. följande (prop. 1975/76:123):

Strålskyddsinstitutets nya uppgifter medför att frågan om samordningen
mellan institutet och vissa andra myndigheter behöver ägnas särskild
uppmärksamhet. Som expertmyndighet inom strålskyddsområdet får institutet
ta ställning till frågor som berör allmän hälsovård, arbetarskydd,
patientskydd, livsmedelskontroll och skydd för den yttre miljön. Det är
därför viktigt med ett nära samarbete mellan institutet och de myndigheter
som har det centrala förvaltningsansvaret inom nämnda områden.

För egen del anser jag att det knappast torde vara möjligt att genom
allmänna föreskrifter reglera alla de fall där samverkan behövs. För att
underlätta samverkan bör såsom jag senare ämnar föreslå regeringen
närmast berörda myndigheter, nämligen socialstyrelsen, naturvårdsverket,

JoU 1979/80:35

arbetarskyddsstyrelsen och kärnkraftinspektionen, bli företrädda i strålskyddsinstitutets
styrelse. På så sätt bör myndigheterna fortlöpande och på
grundval av gjorda erfarenheter kunna söka sig fram till de lösningar som
från strålskyddssynpunkt är lämpligast. Huvudansvaret för att ett effektivt
strålskydd upprätthålls ligger självfallet alltid hos strålskyddsinstitutet.

Utskottet

I nu behandlade motioner tas upp frågan om patienternas och sjukvårdspersonalens
säkerhet vid röntgen- och skärmbildsundersökningar. I motionen
1978/79:1450 pekas på vissa händelser vid ett sjukhus som belyser hur
bristfälligt strålskyddet tidigare har varit. Enligt motionärerna måste all
personal som arbetar med och utsätter patienter för joniserande strålning ha
erforderliga kunskaper i strålfysik och strålskydd. Det bör också övervägas
att förse patienter med ett s. k. röntgenkort på vilket alla undersökningar och
behandlingar med strålning registreras. Motionärerna begär en översyn av
strålskyddslagen i syfte att åstadkomma ökad säkerhet för patienter och
personal. I motionen 1978/79:281 uppges att lungröntgen i fullformat medför
lägre stråldoser än skärmbildsundersökning. Enligt motionärerna bör
riksdagen hos regeringen begära snara åtgärder för att minska strålningsriskerna
vid skärmbildsundersökningar.

Som redovisas i socialutskottets yttrande över motionerna har frågan om
strålskyddet inom sjukvården varit föremål för riksdagens intresse vid flera
tillfällen under senare år. Det kan här hänvisas till de av riksdagen godkända
betänkandena SoU 1975/76:3 och JoU 1977/78:24 samt till svar på
interpellationer i ämnet i januari 1979 och senast den 18 januari 1980. Av
riksdagsbehandlingen framgår att riskerna med medicinska röntgenundersökningar
rönt betydande uppmärksamhet från socialstyrelsens och strålskyddsinstitutets
sida. Enligt sjukvårdsministerns interpellationssvar i januari
i år har frågan om kompetensen hos personal som arbetar med joniserande
strålning tagits upp av socialstyrelsen i en skrivelse i december 1979 till
strålskyddsinstitutet. Socialstyrelsen understryker vikten av att det inom
röntgendiagnostisk verksamhet alltid - vid sidan av sakkunnig läkare - måste
finnas assisterande personal som är väl förtrogen med apparaturen och
genomförandet av undersökningarna. För tillstånd att bedriva radiologiskt
arbete inom röntgendiagnostisk verksamhet bör enligt socialstyrelsens
uppfattning i normalfallet krävas specialistkompetens i röntgendiagnostik. I
sådana fall där detta krav skulle te sig ovanligt - exempelvis vid mindre
vårdcentraler i glesbygd med långa avstånd - bör enligt styrelsens förslag
krävas att det finns tillgång till specialistkompetent röntgenläkare, t. ex. som
konsult, och sakkunnig personal för träning av röntgenpersonal och tillsyn av
apparatur. Motsvarande krav bör enligt styrelsen gälla för sjukvård som drivs
i privat regi.

Landstingsförbundet har i en särskild cirkulärskrivelse i maj 1979
informerat sjukvårdshuvudmännen om strålskyddsproblem och särskilt

JoU 1979/80:35

pekat på behovet av periodisk tillsyn av röntgenapparatur och ersättning för
förslitet material. Vidare har sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (SPRI) beslutat att starta ett projekt som syftar till att
förbättra strålskyddet inom sjukvården.

Socialutskottet erinrar om att frågan om registrering av alla röntgenundersökningar
som en individ utsätts för behandlades av utskottet i
betänkandet SoU 1975/76:3. Socialutskottet ansåg det inte påkallat med
någon åtgärd och hänvisade till de synpunkter socialstyrelsen anfört i
remissvar till utskottet. Socialstyrelsen ansåg bl. a. att försök med individuella
hälsokort varit föga övertygande. Information om genomgångna
röntgenundersökningar fanns dessutom i flertalet fall i patientens journaluppgifter.

Sjukvårdsministern framhöll i sitt interpellationssvar nyligen att företagna
röntgenundersökningar finns dokumenterade på varje röntgenavdelning. I
samband med begäran om ny röntgenundersökning tas sålunda fram kopior
av gamla remisser beträffande patienten. Det kan därför uppmärksammas
om patienten genomgått ett onormalt stort antal röntgenundersökningar
under viss tid.

Socialstyrelsen utfärdade år 1978 en kungörelse (SOSFS (M) 1978:5) med
allmänna råd om lungröntgen vid hälsoundersökningar i vissa fall. Socialstyrelsen
anser att skärmbildsundersökningar i samband med nyanställning
många gånger är onödiga och anger närmare i anvisningarna i vilken
utsträckning lungröntgenundersökningar bör ske. Som alternativ till skärmbild
anvisas lungröntgen i fullformat, vilket minskar stråldosen. Av
socialutskottets yttrande framgår att skärmbildsundersökningarna har
minskat i antal under samma år. Inom strålskyddsinstitutet pågår vidare ett
arbete som syftar till att föreskrifter skall utfärdas rörande maximal stråldos
vid hälsoundersökningar med skärmbild eller mammografiapparat.

Jordbruksutskottet vill erinra om att utskottet vid behandling av motionsyrkanden
i hithörande ämne tidigare gett uttryck för sin uppfattning om
säkerhetsfrågornas stora betydelse när det gäller röntgenverksamheten inom
sjukvårdsområdet. Utskottet har därvid bl. a. understrukit det angelägna i
att den verksamhet som i olika sammanhang bedrivs för att förbättra
säkerheten på förevarande område fullföljs på sådant sätt att den snarast
möjligt leder till praktiska resultat.

I det föregående lämnad redogörelse visar, som också socialutskottet
framhållit, att närmast ansvariga myndigheter och organ bedriver ett aktivt
arbete för att förbättra strålskyddet inom sjukvården. På grund härav och då
en översyn av strålskyddslagen f. n. övervägs inom jordbruksdepartementet
anser jordbruksutskottet liksom socialutskottet att det inte är påkallat med
något initiativ av riksdagen på grund av motionen 1978/79:281 och motionen
1978/79:1450 yrkandet 1.

Utskottet föreslår att riksdagen förklarar de båda motionsyrkandena
besvarade med vad utskottet här anfört.

JoU 1979/80:35

Beträffande motionärernas begäran i motionen 1978/79:1450 yrkandet 2
om en översyn av ansvarsfördelningen mellan jordbruks- och socialdepartementen
i fråga om verksamhet med joniserande strålning vill utskottet
framhålla att det ankommer på regeringen att ta ställning till hur arbetet
inom dess kansli skall organiseras för att den på ett så effektivt sätt som
möjligt skall kunna fullgöra sin uppgift. Härav följer att det i första hand
ankommer på regeringen att ta initiativ till de ändringar i ansvarsfördelningen
mellan departementen som befinns motiverade. Det anförda innebär att
utskottet i likhet med socialutskottet anser att riksdagen inte bör vidta någon
åtgärd med anledning av motionsyrkandet.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen beträffande säkerheten vid röntgen- och skärmbildsundersökningar
förklarar motionen 1978/79:281 och
motionen 1978/79:1450 yrkandet 1 besvarade med vad utskottet
anfört,

2. att riksdagen beträffande ansvarsfördelningen mellan jordbruks-
och socialdepartementen i fråga om verksamhet med
joniserande strålning avslår motionen 1978/79:1450 yrkandet
2.

Stockholm den 24 april 1980

På jordbruksutskottets vägnar
SVANTE LUNDKVIST

Närvarande: Einar Larsson (c)*, Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i
Ljung (m)*, Börje Stensson (fp)*, Grethe Lundblad (s), Sven Lindberg (s)*,
Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s)*, Sven Eric Lorentzon (m), Gunnar
Olsson (s), Håkan Strömberg (s), Esse Petersson (fp), Jens Eriksson (m),
Lennart Brunander (c) och Maja Ohlin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

Börje Stensson och Esse Petersson (båda fp) anför:

Utskottet framhåller att för strålskyddsfrågorna inom sjukvården närmast
ansvariga myndigheter och organ bedriver ett aktivt arbete för att förbättra
strålskyddet inom sjukvården. Det förtjänar också att framhållas att detta
arbete för att förbättra strålskyddet verkligen erfordras därför att det under
en följd av år varit en otillfredsställande situation, där skyddet för personal

JoU 1979/80:35

och/eller patienter alltför ofta visat sig bristfälligt.

Såsom anförts i motionen 1978/79:1450 av Margot Håkansson (fp) och
Marianne Lundqvist (fp) är en översyn av strålskyddslagen i syfte att
åstadkomma ökad säkerhet för såväl patienter som personal befogad. Mot
bakgrund av socialutskottets yttrande i ärendet delar vi utskottets uppfattning
att ett initiativ av riksdagen inte f. n. är påkallat eftersom utskottet
erfarit att en översyn av strålskyddslagen övervägs inom jordbruksdepartementet.

Vi vill dock understryka vikten av att detta arbete och övriga åtgärder för
en förbättrad säkerhet genomförs med största skyndsamhet.

JoU 1979/80:35

Socialutskottets yttrande Bilaga

1979/80:2 y

över motioner rörande strålskyddet inom hälso- och sjukvården

Till jordbruksutskottet

Jordbruksutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över
motionen 1978/79:281 av Sture Ericson m. fl. (s) om åtgärder för att minska
strålningsrisken vid skärmbildsundersökning och motionen 1978/79:1450 av
Margot Håkansson (fp) och Marianne Lundqvist (fp) om brister i strålskyddet,
m. m.

Utskottet

Motionerna gäller patienternas och sjukvårdspersonalens säkerhet vid
röntgen- och skärmbildsundersökningar. I motionen 1978/79:1450 tas upp
vissa händelser vid ett sjukhus som belyser hur bristfälligt strålskyddet
tidigare har varit. Enligt motionärerna måste all personal som arbetar med
och utsätter patienter för joniserande strålning ha erforderliga kunskaper i
strålfysik och strålskydd. Det bör också övervägas att förse patienter med ett
s. k. röntgenkort på vilket alla undersökningar och behandlingar med
strålning registreras. Motionärerna önskar en översyn av strålskyddslagen i
syfte att åstadkomma ökad säkerhet för patienter och personal. I motionen
1978/79:281 uppges att lungröntgen i fullformat medför lägre stråldoser än
skärmbildsundersökning. Enligt motionärerna bör riksdagen hos regeringen
begära snara åtgärder för att minska strålningsriskerna vid skärmbildsundersökningar.

Frågan om strålskyddet inom sjukvården har varit föremål för riksdagens
intresse vid flera tillfällen under senare år. Det kan här hänvisas till de av
riksdagen godkända betänkandena SoU 1975/76:3 och JoU 1977/78:24 samt
till svar på interpellationer i ämnet i januari 1979 och den 18 januari 1980. Av
riksdagsbehandlingen framgår att riskerna med medicinska röntgenundersökningar
rönt betydande uppmärksamhet från socialstyrelsens och strålskyddsinstitutets
sida. Enligt sjukvårdsministerns interpellationssvar i januari
i år har frågan om kompetensen hos personal som arbetar med joniserande
strålning tagits upp av socialstyrelsen i en skrivelse i december 1979 till
strålskyddsinstitutet. Socialstyrelsen understryker vikten av att det inom
röntgendiagnostisk verksamhet alltid - vid sidan av sakkunnig läkare - måste
finnas assisterande personal som är väl förtrogen med apparaturen och
genomförandet av undersökningarna. För tillstånd att bedriva radiologiskt
arbete inom röntgendiagnostisk verksamhet bör enligt socialstyrelsens
uppfattning i normalfallet krävas specialistkompetens i röntgendiagnostik. I

JoU 1979/80:35

sådana fall där detta krav skulle te sig ovanligt - exempelvis vid mindre
vårdcentraler i glesbygd med långa avstånd - bör enligt styrelsens förslag
krävas att det finns tillgång till specialistkompetent röntgenläkare, t. ex. som
konsult, och sakkunnig personal för träning av röntgenpersonal och tillsyn av
apparatur. Motsvarande krav bör enligt styrelsen gälla för sjukvård som drivs
i privat regi.

Landstingsförbundet har i en särskild cirkulärskrivelse i maj 1979
informerat sjukvårdshuvudmännen om strålskyddsproblem och särskilt
pekat på behovet av periodisk tillsyn av röntgenapparatur och ersättning av
förslitet material. Vidare har sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (SPRI) beslutat att starta ett projekt som syftar till att
förbättra strålskyddet inom sjukvården.

Frågan om registrering av alla röntgenundersökningar som en individ
utsätts för behandlades av socialutskottet i betänkandet SoU 1975/76:3.
Utskottet ansåg det inte påkallat med någon åtgärd och hänvisade till de
synpunkter socialstyrelsen anfört i remissvar till utskottet. Socialstyrelsen
ansåg bl. a. att försök med individuella hälsokort varit föga övertygande.
Information om genomgångna röntgenundersökningar fanns dessutom i
flertalet fall i patientens journaluppgifter. Sjukvårdsministern framhöll i sitt
interpellationssvar nyligen att företagna röntgenundersökningar finns dokumenterade
på varje röntgenavdelning. I samband med begäran om ny
röntgenundersökning tas sålunda fram kopior av gamla remisser beträffande
patienten. Det kan därför uppmärksammas om patienten genomgått ett
onormalt stort antal röntgenundersökningar under viss tid.

Socialstyrelsen utfärdade år 1978 en kungörelse (SOSFS (M) 1978:5) med
allmänna råd om lungröntgen vid hälsoundersökningar i vissa fall. Socialstyrelsen
anser att skärmbildsundersökningar i samband med nyanställning
många gånger är onödiga och anger närmare i anvisningarna i vilken
utsträckning lungröntgenundersökningar bör ske. Som alternativ till skärmbild
anvisas lungröntgen i fullformat, vilket minskar stråldosen. Enligt vad
utskottet har inhämtat har skärmbildsundersökningarna minskat i antal
under senare år. Inom strålskyddsinstitutet pågår enligt vad utskottet
inhämtat ett arbete som syftar till att föreskrifter skall utfärdas rörande
maximal stråldos vid hälsoundersökningar med skärmbild eller mammografiapparat.

Det anförda visar enligt utskottets mening att olika organ bedriver ett
aktivt arbete för att förbättra strålskyddet inom sjukvården. På grund härav
och då en översyn av strålskyddslagen enligt uppgift övervägs inom
jordbruksdepartementet anser utskottet att det inte är påkallat med något
initiativ av riksdagen såvitt avser motionen 1978/79:281 och motionen
1978/79:1450 yrkandet 1. Utskottet förutsätter att om en sådan översyn
kommer till stånd problemet med joniserande strålning inom sjukvården
särskilt uppmärksammas.

Beträffande motionärernas begäran i motionen 1978/79:1450 yrkandet 2

JoU 1979/80:35

om en översyn av ansvarsfördelningen mellan jordbruks- och socialdepartementen
såvitt avser verksamhet med joniserande strålning vill utskottet
anföra följande. Det ankommer på regeringen att ta ställning till hur arbetet
inom regeringens kansli skall organiseras för att regeringen på ett så effektivt
sätt som möjligt skall kunna fullgöra sin uppgift. Om regeringen anser det
motiverat att sådan ändrad ansvarsfördelning mellan departementen som
motionärerna förordar närmare undersöks, ankommer det därför i första
hand på regeringen att ta initiativ härtill. Av detta följer att utskottet anser
att riksdagen inte bör vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.

Stockholm den 27 mars 1980

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Karl Leuchovius
(m)*, Rune Gustavsson (c)*, Evert Svensson (s), Anna-Greta Skantz (s)*,
Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Ivar Nordberg (s),
Kjell Nilsson (s), Sven-Gösta Signell (s)*, Kersti Swartz (fp), Anita
Bråkenhielm (m) och Sigvard Persson (c)**.

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

** Sigvard Perssons uppdrag som ersättare för riksdagsledamot har upphört vid
yttrandets justering.