med anledning av motioner om straffrättsliga åtgärder m. m. mot narkotikabrottslighet (Betänkande 1979/80:JuU25 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1979/80: 25

med anledning av motioner om straffrättsliga åtgärder m. m. mot
narkotikabrottslighet

Motionerna

1 motionen 1978/79: 1169 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen 1978/79:1108 anförs angående skärpt åtalspraxis vid otillåtet
innehav av narkotika (yrkandet I).

I den sistnämnda motionen anförs bl. a. att åtalspraxis vid innehav av
mindre mängder narkotika har utvecklats mot ett ökat antal fall av åtalsunderlåtelser;
de senaste åren över 700 fall per år. Motionärerna uppger att
narkotikamarknaden har anpassat sig till detta och att langarna i normalfallet
inte har mer narkotika på sig än att de undgår åtal. Enligt motionärernas
uppfattning står denna åtalspraxis i strid med lagstiftningens ursprungliga
intentioner, där det bl. a. uttalades att allt otillåtet innehav av narkotika
skall vara straffbelagt.

Enligt motionärerna kan inte innehav av en viss mängd narkotika för
eget bruk anses utgöra någon lämplig grund för beslut om åtalsunderlåtelse.
Om narkotikan är avsedd att användas av innehavaren eller att
langas vidare torde enligt motionärerna i flertalet fall vara omöjligt att
avgöra; den ertappade själv uppger självfallet att innehavet är avsett för
eget bruk. Motionärerna framhåller att den pågående översynen av principerna
för åtalsunderlåtelse också bör beröra rapporteftergift.

I motionen 1978/79: 1181 av Blenda Littmarck m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
narkotikastrafflagen i enlighet med i motionen anförda riktlinjer (yrkandet
I delvis) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
domstolsärenden som rör missbrukare bör behandlas med större skyndsamhet
än som sker (yrkandet 2).

Enligt de i motionen angivna riktlinjerna bör narkotikastrafflagen ändras
så att brott som avser cannabis och andra THC-preparat får en avsevärt
restriktivare behandling än hittills, att böter utgår ur straffskalan för samtliga
former av narkotikabrott samt att straffminimum för grovt narkotikabrott
höjs.

Motionärerna anför till stöd för yrkandet om ändringarna i narkotikastrafflagen
bl. a. att narkotikamissbruket nu har blivit så omfattande att
spridandet av t. ex. i det närmaste rent heroin årligen leder till att åtminstone
några tiotal narkomaner avlider. Motionärerna uppger vidare att cannabis
och andra THC-preparat enligt nya forskningsrön ger åtskilliga allvarliga
missbruksföljder. bl. a. skador på arvsmassan. De senast vunna rönen
1 Riksdagen 1979180. 7 sami. Nr 25

JuU 1979/80:25

om THC-preparatens farlighet motiverar enligt motionärerna en omvärdering
av dem i narkotikastrafflagen.

1 motionen framhålls att åklagarna i full överensstämmelse med av
riksåklagaren utfärdade direktiv har varit generösa med åtalseftergifter,
något som är klart otillfredsställande. Det torde enligt motionärerna vara
en utbredd uppfattning att en persons missbruk i vart fall skall föranleda
någon samhällets åtgärd, som kan befria denne från missbruk.

Motionärerna framhåller att en skärpt åtalspraxis i det överväldigande
flertalet fall inte skulle medföra annat än lier bötesdomar. På grund av
narkomanernas betalningsoförmåga och betalningsovilja är emellertid
böter en meningslös påföljd, och motionärerna menar att väsentliga förbättringar
kan nås om böter utesluts ur straffskalan för alla former av
narkotikabrott. Samhället markerar då att det inte utan vidare accepterar
vare sig missbruket eller langningen. Prioriteringen hos polisen blir högre
och rapporteftergift kan lagligen inte längre meddelas. Åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken omöjliggörs också.
Villkorlig dom, skyddstillsyn eller fängelse blir de tillämpliga påföljderna.
Om behov någon gång bedöms föreligga av bötespåföljd kan sådan ådömas
jämte endera villkorlig dom eller skyddstillsyn eller jämlikt särskilda straffnedsättningsregler.
Om t. ex. nykterhetsvårdslagen ändras till att avse
även narkotika kan en föreskrift om narkomanvårdande behandling bli en
lämplig påföljd.

Motionärerna pekar också på att domstolen för att kunna döma till
villkorlig dom eller skyddstillsyn måste genom personundersökning eller
på annat sätt inhämta uppgifter om den misstänktes personliga förhållanden
och om vilka åtgärder som är lämpligast för dennes återanpassning i
samhället. I praktiken torde det enligt motionärerna bli mycket vanligt att
domstolarna inhämtar en sådan utredning, vilket i sin tur avsevärt ökar
möjligheterna att skilja den vårdbehövande missbrukaren från langaren.

Vad gäller straffminimum för grovt narkotikabrott erinras i motionen om
att detta är fängelse i ett år, medan minimistraffet för grovt spridande av
gift eller smitta är fängelse i fyra år. Motionärerna anför härvid att importörens,
tillverkarens och storlangarens intentioner är att tjäna pengar på
narkomanernas ohälsa och att vetskapen om vilka risker de utsätter narkomanerna
för ingalunda avhåller dem från den verksamhet som de bedriver.
Langarnas verksamhet riktar sig huvudsakligen mot ungdomen och medför
dessutom - till skillnad från spridande av gift eller smitta - enorma
vinster. Mot denna bakgrund kan det enligt motionärerna ifrågasättas om
inte straffminimum för grovt narkotikabrott är alldeles för lågt vid en
jämförelse med grovt spridande av gift eller smitta.

I motionen 1978/79:2106 av Esse Petersson (fp) och Nils Hörberg (fp)
hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos regeringen anhåller att
åtgärder skyndsamt vidtas i enlighet med vad som anförs i motionen
angående åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet.

JuU 1979/80:25

1 motionen anförs bl. a. att genom de föreskrifter som rättsövervakande
myndigheter har utfärdat under årens lopp har smålangningen av narkotika
i praktiken blivit legaliserad - även om det strikt formellt inte förhåller sig
så. Enligt motionärerna är denna ordning ohållbar, om man har för avsikt
att stoppa narkotikalangningen.

I motionen 1979/80: 800 av Gullan Lindblad (m) och Siri Häggmark (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till skärpta straff
för grovt narkotikabrott.

Motionärerna anför att samhället på alla legitima sätt måste skydda
människor mot den illegala narkotikahanteringen. Ett sätt att komma till
rätta med narkotikahandeln vore enligt motionärerna att skärpa straffen
för dem som har gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott.

I motionen 1979/80: 1117 av Wiggo Komstedt m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning
samt förslag syftande till att skärpa straffpåföljderna för narkotikabrott
(yrkandet I).

Motionärerna anför bl. a. att de som ägnar sig åt narkotikahandel i
yrkesmässiga former måste, genom bl. a. långa straff, oskadliggöras för så
lång tid som möjligt. Enligt motionärerna är det angeläget med en skärpning
av såväl minimistraffet som det högsta fängelsestraffet, tio år, i
narkotikastrafflagen.

I motionen 1979/80: 1118 av Inger Lindquist m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär en översyn av straffbestämmelserna
i narkotikastrafflagen och varusmugglingslagen (yrkandet
1).

Motionärerna anför att det straffhot om fängelse upp till tio år som vilar
över det grova narkotikabrottet är ett betydande instrument i kampen mot
den internationella narkotikatrafik som är inriktad på Sverige. För att
straffhotet skall bli verkningsfullt anser motionärerna emellertid att
maximistraffen bör höjas, eftersom en sådan höjning erfarenhetsmässigt
kommer att medföra att domstolarna generellt anser sig böra ådöma längre
tids fängelse än vad som nu är fallet.

Motionärerna ifrågasätter vidare om inte straffminimum för narkotikabrotten
är alldeles för lågt vid jämförelse med de verkningar narkomanin
har för såväl enskilda som samhället. Motionärerna erinrar om att minimistraffet
för grovt narkotikabrott, fängelse i ett år, inte har ändrats sedan år
1969 och att böter har utgjort minimistraffet för narkotikabrott och narkotikaförseelse
alltsedan narkotikastrafflagens tillkomst år 1968. I detta sammanhang
berör motionärerna den åtalspraxis som har utbildat sig vid
innehav av mindre mängder narkotika och konstaterar att riksåklagaren i
cirkuläret RAC 1:94 har förordat en skärpning av praxis när det gäller

Jul) 1979/80:25

åtalsunderlåtelser på ett sätt som bör innebära en förbättring på området.
Motionärerna uttalar dock att en skärpt åtalspraxis endast medför en
ökning av antalet bötesdomar och att det torde vara klart att varken
langare eller missbrukare kan avhållas genom bötesstraff. Enligt motionärernas
mening kan väsentliga förbättringar nås bara om användningen av
böter ges undantagskaraktär. Härigenom blir, framhåller motionärerna,
villkorlig dom, skyddstillsyn eller fängelse den tillämpliga påföljden, och
domstolen får då genom personutredningen i målet avsevärt ökade möjligheter
att skilja den vårdbehövande missbrukaren från langaren.

I motionen 1979/80: 1861 av Esse Petersson (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att alla former av
innehav och langning av narkotika, även av små mängder, skall beivras
och att åtalsunderlåtelse för vissa narkotikabrott i fortsättningen inte får
generellt tillämpas.

Till stöd för yrkandet hänvisar motionären till vad som anförs i motionen
1979/80: 1860. I den motionen framhålls att det i kampen mot langning och
innehav av narkotika inte räcker med minskning av de nuvarande åtalsunderlåtelserna,
"utan här måste alla former av försök till legalisering avskaffas”.

Gällande bestämmelser

Inledning

Vad som avses med narkotika definieras i narkotikaförordningen
(1962: 704). Enligt den av socialstyrelsen med stöd av förordningen upprättade
förteckningen över narkotika (SFS 1974:712) förstås med narkotika
bl. a. cannabis. Ett av de aktiva narkotiska ämnena i cannabis är tetrahydrocannabinol
(THC). THC kan framställas också på syntetisk väg. Ämnet
finns upptaget på socialstyrelsens narkotikaförteckning.

Narkotikabrott m.m.

Narkotikastrafflagen (1968:64) innehåller bestämmelser om straff för
den som uppsåtligen och utan att vara berättigad därtill tillverkar, saluhåller,
överlåter eller innehar narkotika. Brotten är indelade i tre grader:
narkotikaförseelse (2 §), narkotikabrott (I §) och grovt narkotikabrott
(3 §). Straffskalan omfattar för narkotikaförseelse endast böter, för narkotikabrott
böter eller fängelse i högst två år och för grovt narkotikabrott
fängelse i lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall enligt 3 § särskilt beaktas
om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större
omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller
eljest varit av särskilt farlig art.

JulJ 1979/80: 25

Om smuggling av narkotika ges straffbestämmelser i lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling. Även varusmugglingsbrotten är indelade i tre
grader. Straffet för varusmuggling är böter eller fängelse i högst två år. Är
varusmugglingen med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter
att anse som ringa är straffet böter, högst 500 kr. Är varusmugglingen att
anse som grov skall dömas till fängelse lägst sex månader och högst sex år
eller om gärningen gällt narkotika till fängelse, lägst ett och högst tio år.

Enligt reglerna i 26 kap. 2 § brottsbalken får vid ådömande av gemensamt
straff för flera brott det högsta straff som kan följa på något av brotten
överskridas med högst två år.

Åtalsunderlåtelse

Regler om åtalsunderlåtelse finns i 20 kap. 7 § rättegångsbalken (RB).
Av särskilt intresse är här stadgandet i första stycket punkt I som föreskriver
att åklagare får besluta att inte tala å brott om det kan antas att i
händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas
och den misstänktes lagföring inte finns påkallad ur allmän synpunkt. 1
punkt 2 ges åklagaren rätt att underlåta åtal om brottet har förövats innan
den misstänkte har dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo
har undergått straff eller annan påföljd för sådant brott och det är uppenbart
att det nya eller nyupptäckta brottet i jämförelse med det andra brottet
är utan nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden. Enligt punkt 3 -som får tillämpas endast av RÅ (de s. k. RÅ-fallen) - får åtal underlåtas,
om det i annat fall än som avses i punkterna I och 2 av särskilda skäl är
uppenbart att påföljd inte erfordras för att avhålla den misstänkte från
vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller
eljest är påkallat att åtal väcks. I punkt 4 föreskrivs möjlighet till åtalsunderlåtelse
mot bl. a. vårdbehövande narkotikamissbrukare. En förutsättning
är att vården kommer till stånd utan lagföring.

För ungdomar i åldern 15—18 år ges särskilda regler i lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Lagen ger åklagare
möjlighet att — utöver vad som följer av 20 kap. 7 § RB - underlåta åtal för
brott som har begåtts av den som fyllt 15 men inte 18 år. Sådan befogenhet
har åklagaren i två fall.

Det första är att den underårige utan lagföring blir föremål för sådan
åtgärd som med skäl kan antas vara lämpligast för hans tillrättaförande. 1
lagen nämns övervakning enligt 26 § barnavårdslagen (1960:97), omhändertagande
för samhällsvård enligt 29 § samma lag eller annan därmed
jämförlig åtgärd. Enligt bestämmelsen kan åtalsunderlåtelse ske även utan
egentliga vårdåtgärder, nämligen om den underårige blir föremål för annan
hjälp- och stödåtgärd.

Det andra fallet där befogenhet att underlåta åtal föreligger enligt 1964
års lag är att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Lagen innehåller inte någon begränsning i fråga om kretsen av brott vid
tl Riksdagen 1979180. 7 sami. Nr 25

JuU 1979/80:25

vilka åtalsunderlåtelse kan ske. Enligt sista stycket i I § skall åtal emellertid
ske, om det är påkallat ur allmän synpunkt.

Bestämmelser om särskild åtalsprövning finns också i 69 § barnavårdslagen,
57 § nykterhetsvårdslagen (1954:579) och 21 § lagen (1964:450) om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Enligt 12 § första stycket polisinstruktionen (1972:511) skall polisman
som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal rapportera saken
till vederbörande förman så snart det kan ske. I andra stycket ges det
undantaget från rapporteringsskyldigheten att polisman får underlåta att
avge rapport eller vidarebefordra rapport till åklagare beträffande brott för
vilket inte stadgas svårare straff än böter och inte heller normerade böter,
om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt.

Handläggningen av brottmål

Regler om handläggningen av brottmål finns i RB. Föreskrifter om
skyndsam behandling av vissa mål ges där i fråga om mål vari den tilltalade
är anhållen eller häktad. I sådana fall skall enligt 45 kap. 14 § andra stycket
RB som regel huvudförhandlingen hållas inom en vecka från den dag då
åtalet väcktes. I fråga om mål mot den som inte har fyllt 21 år gäller enligt
lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att målet alltid
skall behandlas skyndsamt. Om allmänt åtal väcks mot den som inte har
fyllt 18 år för brott för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år skall enligt
samma lag de tidsfrister tillämpas som enligt RB gäller för häktade, även
om den tilltalade inte är häktad: dock gäller i stället för den tid av en vecka
som i RB är föreskriven för hållande av huvudförhandling en tid av två
veckor.

Beträffande handläggningen av brottmål gäller vidare sedan den 1 september
1979 särskilda regler om viss försöksverksamhet i fråga om narkomanvård
av personer som vanemässigt missbrukar narkotika och som har
begått brott på vilket kan följa fängelse. Bestämmelser härom finns i lagen
(1979:661) med vissa bestämmelser om handläggningen av brottmål i anslutning
till försöksverksamhet på narkomanvårdens område. Enligt den
lagen, som gäller till utgången av augusti 1982, får en domstol under
rättegången i brottmål förklara målet vilande i avvaktan på resultatet av
narkomanvård som den tilltalade har förklarat sig villig att undergå. Ett
sådant mål skall tas upp på nytt bl. a. om den tilltalade har misskött
narkomanvården eller har begått nytt brott. Har målet inte återupptagits
tidigare skall det alltid tas upp så snart som möjligt efter det att ett år har
förflutit från beslutet om vilandeförklaring.

JuU 1979/80: 25

Förarbeten, rättspraxis m. m.

Inledning

Utförliga redogörelser för förarbetena till narkotikastrafflagen och
till rättegångsbalkens regler om åtalsunderlåtelse samt för domstolarnas
påföljdspraxis i narkotikamål har tagits in i utskottets betänkanden JuU
1977/78:4 och 1978/79:4. Utskottet hänvisar här i första hand till dessa
redogörelser.

I propositionen 1968:7 med förslag till narkotikastrafflag anförde departementschefen
i frågan om avgränsningen av det straffbara området vid
innehav av narkotika bl. a. följande.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1961 års allmänna narkotikakonvention,
som Sverige ratificerat, kräver att allt otillåtet innehav av
narkotika skall vara straffbelagt. Vi är därför förpliktade att kriminalisera
varje olovligt innehav av sådana narkotiska medel som omfattas av konventionen.
Någon särbehandling är alltså f. n. inte möjlig beträffande innehav
av sådana medel.

Som kommittén framhållit talar också andra skäl för kriminalisering av
innehav. Jag vill bland dessa skäl särskilt trycka på vad rikspolisstyrelsen
framhållit, nämligen att polisen för att kunna komma åt den grövsta narkotikabrottsligheten,
de olaga överlåtelserna, måste kunna göra ingripanden
mot allt olovligt innehav. Allt innehav av narkotika bör därför vara straffbelagt.
Även det förhållandet att det är svårt att göra en rimlig gränsdragning
mellan tillåtet — ringa — innehav och otillåtet innehav talar för att
ringa innehav alltjämt skall vara straffbelagt.

Jag vill ingalunda bagatellisera risken av att kriminalisering av innehav
kan få vissa negativa verkningar. Jag har förståelse för att argument kan
anföras mot kriminalisering och är angelägen att ånyo understryka, att
strafflagstiftningen inte får vara ett hinder för strävandena att bereda
missbrukare tillfredsställande vård. Som jag förut framhållit är det min
mening att de rättsvårdande myndigheterna bör tillvarata alla möjligheter
att inom ramen för gällande påföljdsbestämmelser och regler om beslut att
inte åtala för brott se till att de vårdbehövande får erforderlig vård. När det
gäller valet av påföljd bör hänsyn tas till den omständigheten att en person
innehaft medlen för eget bruk. Frågan kompliceras av det icke ovanliga
förhållandet att samma person kan inneha narkotika såväl för eget bruk
som för att överlåta den till andra, främst för att därigenom bli i stånd att
själv fortsätta sitt missbruk. I sådana fall får det ankomma på de rättsvårdande
myndigheterna att med beaktande av samtliga omständigheter bestämma
den i varje särskilt fall lämpligaste påföljden.

Liknande synpunkter anfördes i andra lagutskottets av riksdagen godkända
utlåtande över propositionen (2LU 1968: I s. 44 f.).

1 betänkandet JuU 1978/79:4 har tagits in vissa statistiska uppgifter
rörande antalet godkända strafförelägganden/domar och meddelade åtalsunderlåtelser
åren 1970-1977 för brott mot narkotikastrafflagen (huvudbrott
eller bibrott) och uppgifter om hur antalet åtalsunderlåtelser under
samma tid har fördelat sig efter tillämpat lagrum. Utskottet hänvisar till

JuU 1979/80:25

betänkandet. Av uppgifterna framgår bl. a. att antalet åtalsunderlåtelser
enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB under åren 1975-1977 varierat
mellan drygt 900 och knappt 800, vilket motsvarar omkring 20 procent av
det totala antalet godkända strafförelägganden/domar och meddelade
åtalsunderlåtelser. Tillgänglig rättsstatistik för år 1978 ger vid handen att
antalet åtalsunderlåtelser för narkotikabrott har ökat. Antalet sådana underlåtelser
enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB uppgick detta år till
omkring 1 000.

Av rättsstatistiken för åren 1975—1978 framgår att omkring 20 procent
av de personer som dömts för normalbrottet narkotikabrott dömts till
böter.

Straffsatserna för narkotikabrott

Genom införandet av narkotikastrafflagen år 1968 höjdes maximistraffet
för brott mot narkotikabestämmelserna från fängelse i ett år till fängelse i
fyra år. Minimistraffet för grovt narkotikabrott blev fängelse i sex månader.
1 fråga om brotten narkotikaförseelse och normalbrottet narkotikabrott
bestämdes de straffsatser som alltjämt gäller.

Beträffande strafflatituderna anförde departementschefen i propositionen
(prop. 1968:7) att böter införts i strafflatituden för normalbrottet
särskilt med tanke på de ungdomar i åldern närmast över 18 år som är
inblandade i narkotikabrottslighet. Vikten av att straffbestämmelserna utformades
så att samhällets ansträngningar att bereda vård åt vårdbehövande
narkotikamissbrukare inte motverkades talade enligt departementschefen
också för att böter borde ingå i straffskalan.

År 1969 beslöts att straffsatserna för grovt narkotikabrott och för grov
varusmuggling skulle höjas till fängelse i lägst ett och högst sex år (prop.
1969: 13).

I den propositionen underströk departementschefen att straffskärpningen
var avsedd att bereda domstolarna ytterligare utrymme för att döma ut
avsevärda straff främst för dem som i stor skala för egen vinning utnyttjar
andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel.

Straffmaximum för grovt narkotikabrott och varusmuggling avseende
narkotika höjdes år 1972 till tio år (prop. 1972:67). Motivet för denna
höjning var enligt uttalanden i propositionen den utveckling av straffsatserna
som skett i Norden och i Västeuropa i övrigt. Föredragande statsrådet
anförde att man vid övervägandena kring maximistraffets längd fick se
till att straffskalan för grovt narkotikabrott inte blev så vid att maximistraffet
tedde sig orimligt högt i jämförelse med straffen för andra från kriminalpolitisk
synpunkt likvärdiga brott i vårt rättssystem. Som jämförelse med
grova narkotikabrott nämndes i propositionen spridande av gift eller smitta,
mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse, för vilka brott det högsta
straffet är fängelse i tio år eller på livstid, när brottet är grovt. Föredragande
statsrådet uttalade vidare att han inte såg något behov av en allmän

JuU 1979/80:25

höjning av straffsatserna för narkotikabrott av olika grader och inte heller
fann det önskvärt med en generell skärpning av domstolarnas praxis. Den
aktuella lagändringen var avsedd att få effekt endast beträffande den
farligaste brottsligheten inom den kategori av förbrytelser som lagtekniskt
hörde hemma under rubriken grovt narkotikabrott.

Liknande synpunkter anfördes i lagstiftningsärendet av justitieutskottet
som med anledning av motioner med yrkande om högre minimistraff för
grovt narkotikabrott i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1972: 14) uttalade att det, för att lagstiftningen inte skulle få effekt för
annan än den avsedda kategorien förbrytelser, var angeläget att den undre
gränsen i straffskalan förblev oförändrad. Utskottet framhöll vidare att
straffhöjningen självfallet inte fick uppfattas som att de kriminalpolitiska
åtgärderna borde prioriteras i kampen mot narkotikan. Enligt utskottets
mening var verksamma insatser på vårdsidan oundgängligen nödvändiga
om narkotikaproblemet skulle kunna lösas; kriminalpolitiska åtgärder kunde
endast i begränsad utsträckning bidra härtill.

Åtalsunderlåtelse

1 propositionen 1971: 100 föreslogs en vidgning av åklagares möjligheter
att underlåta åtal vid mindre allvarliga brott. Lagtekniskt innebar förslaget
att man tog bort den dåvarande begränsningen i 20 kap. 7 § första stycket 1
RB, att det skulle vara uppenbart att annan påföljd än böter skulle komma
att utdömas. 1 stället skulle åklagare få rätt att underlåta åtal, om det kunde
antas att påföljden inte skulle bli annat än böter. Departementschefen
erinrade om att den föreslagna ändringen dock inte innebar något frångående
av principen att en kriminaliserad gärning regelmässigt skulle följas
av en påföljd. 1 fråga om åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet anförde
departementschefen härefter bl. a. följande.

Vid sådan brottslighet förekommer redan nu åtalsunderlåtelse i betydande
omfattning. Detta hänger samman med att det straffbara området har
gjorts mycket vidsträckt på grund av att det ansetts vara av stor betydelse
för att kunna utreda den allvarligare brottsligheten att även i och för sig
bagatellartade förfaranden omfattas av straffbudet. Som jag har framhållit
tidigare bör inte i detta sammanhang ske någon omprövning av den straffrättsliga
lagstiftningen. Från denna utgångspunkt bör det enligt min mening
finnas ökat utrymme för åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet. Det är
sålunda angeläget att inte genom ingripande med åtal spoliera möjligheterna
att ge narkotikamissbrukare nödvändig vård. Eftersom åtalsunderlåtelse
vid narkotikabrottslighet bör begränsas till rena bagatellfallen är det
enligt min mening lämpligare att utnyttja möjligheterna till åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 8 första stycket 1 RB än att införa bestämmelser om
särskild åtalsprövning i narkotikastrafflagen. När det gäller ungdomar kan
åtalsunderlåtelse för narkotikabrott dessutom komma i fråga även enligt
1964 års lag.

JuU 1979/80: 25

Som framgår av det anförda bör åtal underlåtas endast vid mindre
allvarliga narkotikabrott, t. ex. innehav av mindre mängd narkotika för
egen förbrukning eller överlåtelse av mindre mängd i samband med konsumtion.
Det missbrukarklientel som systematiskt finansierar sitt eget
missbruk genom att sälja narkotika i små portioner bör normalt inte komma
i åtnjutande av åtalsunderlåtelse. Tillämpningen får ske med beaktande
av den allmänna inställningen att överlåtelse av narkotika är att bedöma
som en mycket allvarlig och samhällsfarlig brottslighet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av propositionen
anförde justitieutskottet (JuU 1971: 11) att utrymmet för en vidgad
användning av åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket I RB i
fråga om narkotikabrottslighet måste bli mycket begränsat.

Utskottet anförde vidare bl. a. följande.

Åtalsunderlåtelse på narkotikaområdet enligt förevarande lagrum bör
som departementschefen framhåller begränsas till de mindre allvarliga
brotten, t. ex. innehav av smärre mängd narkotika för egen förbrukning
eller överlåtelse av sådan mängd i samband med konsumtion. Det missbrukarklientel
som systematiskt finansierar sitt eget missbruk genom att sälja
narkotika bör, i den mån bötesstraff över huvud taget kommer i fråga,
endast i undantagsfall komma i åtnjutande av förmånen av åtalsunderlåtelse.
Samtidigt får emellertid beaktas angelägenheten av att samhällets
ingripanden i görligaste mån anpassas så att de inte motverkar utan understöder
ansträngningarna att ge narkotikamissbrukare erforderlig vård - en
synpunkt som också understrukits i förarbetena till narkotikastrafflagstiftningen
(prop. 1968:7 s. 107, 112, 118, 2LU 1968: I s. 44). Utrymmet för
åtalsunderlåtelse bör därför vara något mindre begränsat om åtgärden
bedömes kunna bidra till att narkotikamissbrukare beredes nödvändig
vård. Detsamma synes i viss utsträckning kunna gälla då lagföring av
någon, som redan underkastat sig vård för sitt missbruk, kan antagas få
negativa effekter på vederbörandes inställning till vården. Tillämpningen
måste dock alltid ske — och det bör enligt utskottets mening kraftigt
understrykas — med beaktande av de allvarliga, inte sällan förödande
verkningar som narkotikabrottsligheten kan medföra.

Riksåklagaren har i oktober 1978 av landets länsåklagare begärt information
om handläggningen av narkotikamål med avseende på bl. a. praxis för
åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB. En rapport över
inkomna uppgifter har tagits in i en promemoria den 7 maj 1979. Rapporten
omfattar uppgifter rörande 69 åklagardistrikt. Den innehåller beträffande
praxis vid åtalsunderlåtelser enligt nyssnämnda lagrum följande.

Sådan åtalsunderlåtelse meddelas vid innehav för eget bruk av cannabis
och centralstimulantia i pulver-, kapsel- eller tablettform men inte vid
innehav av opium, morfinbas. morfin, heroin, kokain, LSD och andra
hallucinogener.

Åtalsunderlåtelse synes inte förekomma vid överlåtelse av narkotika
utom vid överlåtelse i samband med konsumtion av obetydlig mängd
därav.

Följande variationer rörande grunderna för åtalsunderlåtelse vid narkotikainnehav
påträffas i praxis.

JuU 1979/80: 25

Beträffande cannabis:

a) Undantagsvis upp till högst 15 gram cannabisharts (eller 30 gram marihuana): Stockholm,

Hallsberg, Hudiksvall, Härnösand, Kalmar. Karlskoga,
Landskrona, Linköping. Ludvika, Nacka, Norrköping, Skövde. Sundsvall,
Södertälje, Uppsala, Västervik.

b) Någon gång upp till högst 10 gram cannabis:

Göteborg. Gävle, Jönköping. Kristianstad, Lidköping, Lindesberg.
Motala, Mölndal, Oskarshamn, Sandviken, Skellefteå, Umeå, Västerås,
Växjö, Östersund.

c) Upp till högst 4—6 gram cannabis:

Helsingborg, Köping, Sollefteå, Värnamo, Örebro, Örnsköldsvik.

d) Något eller några gram cannabis:

Eskilstuna, Falun, Karlskrona, Malmö, Mora, Nyköping, Ängelholm.

e) Upplysningar från övriga distrikt indikerar ingen utbildad praxis.
Beträffande centralstimulantia:

a) Undantagsvis upp till högst 15 påsar eller 2 gram centralstimulantia eller
ibland 100 tabletter:

Stockholm, Hallsberg, Hudiksvall, Härnösand, Gävle, Kalmar, Karlskoga,
Karlskrona, Lidköping, Landskrona, Linköping, Ludvika,
Mora, Motala, Norrköping, Skövde, Sundsvall. Västervik, Växjö.

b) Upp till något gram centralstimulantia:

Helsingborg, Lindesberg, Sandviken, Västerås.

c) Upp till några påsar eller 0,5 gram centralstimulantia:

Göteborg, Falun, Jönköping, Köping, Mölndal, Oskarshamn, Värnamo.

d) Obetydlig mängd centralstimulantia t. ex. injektionsdos:

Eskilstuna, Nyköping, Örebro.

e) Upplysningarna från övriga distrikt indikerar ingen utbildad praxis.

Det kan påpekas att enligt vad som upplysts de övre gränser för sådan

åtalsunderlåtelse vid narkotikainnehav som anges tillämpade i t. ex. Stockholm
inte har den innebörden att åtalsunderlåtelse regelmässigt meddelas
för innehav av mindre mängder än så. 1 stället gäller dessa gränser undantagsvis.
De flesta i Stockholm meddelade fallen av åtalsunderlåtelse beträffande
t. ex. cannabisharts uppges gälla innehav av mindre mängder än ett
gram.

Överväganden inom regeringskansliet

Enligt vad utskottet har inhämtat övervägs f. n. inom regeringskansliet
en höjning av straffminimum för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling
avseende narkotika.

Riksåklagarens cirkulär

Riksåklagaren har åren 1968, 1969, 1971 och 1972 utfärdat cirkulär
angående tillämpningen av bestämmelserna om åtalsunderlåtelser såvitt
gäller narkotikabrott (C 43, C 56, C 67 och C 74). En redogörelse för
innehållet i cirkulären har lämnats i justitieutskottets betänkande JuU
1978/79:4.

I cirkuläret från år 1972 anförs bl. a. följande.

Jul) 1979/80:25

I cirkulär C 56 förekom, såvitt gäller avgränsningen av mindre allvarliga
narkotikabrott, en hänvisning till de mängder narkotika (2—3 gram cannabis
eller en kvantitet av vissa centralstimulantia svarande mot högst 100
tabletter) som flera åklagarmyndigheter - och riksåklagaren — bedömde
kunna föranleda åtalsunderlåtelse vid innehav. Gjorda erfarenheter talar
för att åtal bör kunna underlåtas även när det gäller något större mängder.
Då det gäller medel som innehafts för egen förbrukning har det i vissa mål
förekommit att åklagaren och domstolen gjort beräkningar på hur stora
mängder som gått åt under längre - ibland årslånga - missbruksperioder,
varefter vederbörande åtalats och dömts för innehav av dessa kvantiteter.
1 de fall innehavet avslutats genom egen förbrukning bör det i sådana fall
vara möjligt att underlåta åtal vid avsevärda mängder. 1 de fall medlen
funnits i behåll bör åklagaren, såvitt gäller hänsynstagandet till mängden
medel, kunna underlåta åtal vid en mängd som svarar mot någon veckas
förbrukning. Större försiktighet är dock motiverad vid prövningen av
denna andra situation. Särskilt gäller det i fråga om andra medel än cannabis.

Riksåklagaren har den 3 januari 1980 utfärdat ett nytt cirkulär som gäller
vissa frågor rörande handläggningen av narkotikamål (RÅC 1:94). Beträffande
åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet konstaterar riksåklagaren
i cirkuläret att erfarenheten har påvisat vissa olägenheter med den praxis
vid åtalsunderlåtelser som har utvecklats i enlighet med de riktlinjer som
har angetts i tidigare cirkulär. Sålunda har det enligt riksåklagaren visat sig
att svårigheter kan föreligga när det gäller att komma till rätta med detaljförsäljningen
av narkotika, eftersom langarna ofta vid försäljningen inte för
med sig större mängd narkotika än vad som kan uppfattas som en missbrukares
behov för eget bruk. Vidare har användandet av främst cannabispreparat
spritt sig till nya grupper. Riksåklagaren anför att det sålunda förekommer
missbruk i viss utsträckning även bland socialt etablerade, vuxna
personer som antingen tidigare har använt narkotika eller nu debuterar
som missbrukare och för vilka ett bötesstraff kan vara lämpligt från både
individualpreventiv och allmänpreventiv synpunkt. Den utveckling som
enligt det sagda har kunnat iakttas synes riksåklagaren i viss mån kunna
motverkas genom en mera restriktiv praxis för åtalsunderlåtelse.

Mot bakgrund av det anförda har riksåklagaren ansett det erforderligt att
på grundval av förarbetena till narkotikastrafflagen och 20 kap. 7 § första
stycket I RB ompröva rekommendationerna angående tillämpningen av
åtalsunderlåtelse med stöd av nämnda lagrum. Han har därvid stannat för
att förorda en begränsning av sådan åtalsunderlåtelse till fall som avser
endast innehav för eget bruk av vad som uppgår till eller svarar mot högst
en rökbit (0,75—1 gram) cannabisharts eller en dos (0,1-0,2 gram) centralstimulantia
utom kokain, dvs. en så liten mängd narkotika att den normalt
inte uppdelas ytterligare och vidareförsäljs. Med hänsyn till bl. a. svårigheterna
att i det enstaka fallet bedöma denna kvantitets storlek förordar
riksåklagaren åtal i tveksamma fall. Ger således omständigheterna skäl till

JuU 1979/80: 25

antagande att innehavet trots den ringa mängden inte är för eget bruk bör
sålunda enligt riksåklagaren åtalsunderlåtelse inte meddelas.

Riksåklagaren framhåller vidare att i konsekvens med det anförda åtal
inte heller bör underlåtas mot den missbrukare som påträffas med ett
innehav av narkotika som motsvarar en viss tids egen förbrukning. Av stor
vikt är enligt riksåklagaren vidare att åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 §
första stycket 1 RB i huvudsak begränsas till förseelser av förstagångskaraktär.
Enligt riksåklagaren är det därför angeläget att man, då fråga om
åtalsunderlåtelse kommer upp, i tillgängliga register kontrollerar huruvida
dom, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse tidigare har meddelats.

Vad gäller olovligt innehav av snabbt och kraftigt beroendeframkallande
narkotika såsom främst heroin och kokain men även opium, morfinbas och
morfin bör enligt riksåklagaren åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första
stycket I RB inte förekomma annat än i fall då det rör sig om innehav av
mängder som är närmast försumbara. Likartad bedömning bör gälla i fråga
om innehav av till sina verkningar på annat sätt särskilt farliga hallucinogener
såsom LSD och därmed jämförliga ämnen. Riksåklagaren framhåller
härtill att vid överlåtelse eller innehav i överlåtelsesyfte av nu berörda
ämnen åtalsunderlåtelse över huvud taget inte bör komma i fråga.

Riksåklagaren anför vidare i cirkuläret att det vid tillämpningen av det
sagda bör beaktas att det från rehabiliteringssynpunkt är önskvärt att
undvika att de personer som har beträtts med innehav av mindre mängd
narkotika för eget bruk onödigtvis blir stämplade som tillhörande kategorin
narkotikabrottslingar. En möjlighet härtill är enligt riksåklagaren att använda
strafföreläggande för narkotikaförseelse.

Tidigare riksdagsbehandling

Straffsatserna för narkotikabrott

Som framgår av redogörelsen ovan under rubriken Förarbeten, rättspraxis
m. m. har frågan om straffsatserna för narkotikabrott behandlats av
riksdagen vid ett flertal tillfällen tidigare. Här skall endast erinras om
justitieutskottets betänkande JuU 1972: 14 vari behandlades motionsyrkanden
om högre minimistraff för grovt narkotikabrott. I betänkandet,
som godkändes av riksdagen, avstyrkte utskottet bifall till yrkandena.

Här skall också nämnas att utskottet i betänkandet JuU 1977/78:4 behandlade
ett motionsyrkande som gällde domstols begränsade möjligheter
att efter höjningen av straffminimum för grovt narkotikabrott döma till
skyddstillsyn för sådant brott. Utskottet uttalade då att det inte fanns
anledning att överväga en sänkning av straffminimum för grovt narkotikabrott.

JuU 1979/80:25

Åtalsunderlåtelse

Justitieutskottet behandlade år 1978 en motion med ett yrkande om
ändrade regler om åtalsunderlåtelse vid narkotikabrott som låg i linje med
de tankegångar som nu förs fram i motionerna 1978/79: 1108, 1978/79: 2106
och 1979/80: 1861. I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning
av motionen (JuU 1978/79: 4) anförde utskottet att den angelägna fråga som
tagits upp i motionen skulle komma att bli föremål för ingående kartläggning
av bl. a. riksåklagaren. När denna slutförts borde det enligt utskottet
vara möjligt att med större säkerhet uttala sig om huruvida den praxis som
utbildat sig stod i överensstämmelse med de bestämmelser som gäller och
de motivuttalanden som har gjorts från statsmakternas sida till ledning för
rättstillämpningen. Om det skulle visa sig att så inte var fallet kunde enligt
utskottets mening förutsättas att riksåklagaren och rikspolischefen omprövade
innehållet i utfärdade cirkulär och anvisningar i ämnet eller, om
lagstiftning skulle bedömas erforderlig, tog initiativ härtill.

Rättegångsutredningen

Regeringen beslutade den 30 juni 1977 att ge rättegångsutredningen (Ju
1977: 06) tilläggsdirektiv (Dir. 1977: 91) att pröva bl. a. frågan om inrättande
av jourdomstolar. Bakgrunden till beslutet var riksdagens ställningstagande
till två motioner i ämnet (JuU 1976/77:25, rskr 1976/77:284). I
direktiven anförde departementschefen bl. a. följande.

I sitt år 1977 avgivna betänkande understryker justitieutskottet först
betydelsen från kriminalpolitisk synpunkt av att tiden mellan en brottslig
handling och myndigheternas slutliga ställningstagande blir så kort som
möjligt. Utskottet slår också fast att det sagda har generell giltighet och
alltså inte bara avser åtgärder mot unga lagöverträdare. Det bör enligt
utskottet vidare konstateras, att det av brottskommissionen och motionärerna
uttalade önskemålet att åstadkomma ett snabbare förfarande i brottmålsprocessen
ligger väl i linje med det uppdrag som har getts utredningen
om översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Mot den angivna
bakgrunden bör det enligt utskottets mening vara lämpligt att utredningen
under sitt arbete med att söka åstadkomma ett snabbare, enklare och mera
flexibelt brottmålsförfarande även överväger tanken på jourdomstolar.
När det gäller utredningens överväganden i denna del tillägger utskottet att
genom utvecklingen på senare år mot ökad avkriminalisering, lagföringsbegränsning
och handläggning i utomprocessuell ordning utrymmet för en
verksamhet med jourdomstolar synes ha minskat något. Bl. a. med hänsyn
härtill och till vikten av att upprätthålla de grundläggande kraven på
rättssäkerhet har utskottet inte ansett sig kunna ta ställning till frågan
huruvida en verksamhet med jourdomstolar är en lämplig väg att nå önskvärd
snabbhet i förfarandet. Utredningens överväganden bör därför ske
helt förutsättningslöst.

Vad utskottet anfört skulle enligt departementschefen beaktas vid prövningen
av frågan om inrättande av jourdomstolar.

JuU 1979/80:25

Utskottet

Inledning

1 detta betänkande behandlar utskottet yrkanden i sju motioner angående
straffrättsliga åtgärder mot narkotikabrottslighet. 1 motionerna uttrycks
oro över den tilltagande narkotikabrottsligheten, och yrkandena
innefattar önskemål om skärpta straffrättsliga åtgärder på området. Tre
motionsyrkanden avser sålunda en skärpt tillämpning av reglerna om åtalsunderlåtelse.
Skärpta straff för narkotikabrott innefattas i fyra yrkanden.
Ett yrkande går ut på att brottmål som rör missbrukare skall behandlas
med större skyndsamhet än som nu sker.

Motionsyrkandena anknyter till den bestämmelse om åtalsunderlåtelse
som finns i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken (RB) och de
tillämpningsanvisningar till denna som har utfärdats av riksåklagaren. Vidare
hänför sig motionsyrkandena till de straffbestämmelser för narkotikabrott
och smuggling av narkotika som finns i narkotikastrafflagen resp. i
lagen om straff för varusmuggling samt till de regler om handläggningen av
brottmål som finns i RB och därtill anknytande författningar.

Åtalsunderlåtelse

Utskottet behandlar först de motionsyrkanden som angår åtalsunderlåtelse
(motionerna 1978/79:1169 yrkandet I, 1978/79:2106 och 1979/
80: 1861). Yrkandena innefattar önskemål om att praxis vid åtalsunderlåtelse
för innehav av narkotika skärps så att otillåtet innehav beivras och
bestraffas i större omfattning än som f. n. sker.

Enligt den inledningsvis nämnda bestämmelsen i 20 kap. 7 § första
stycket I RB får en åklagare besluta att inte väcka åtal för brott om det kan
antas att annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den
misstänktes lagföring inte är påkallad från allmän synpunkt. Med stöd av
denna bestämmelse kan åtal underlåtas vid vissa lindriga former av narkotikabrottslighet.

Bestämmelsen fick sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1971.
Särskild uppmärksamhet ägnades då åt bestämmelsens tillämpning vid
narkotikabrottslighet. Justitieutskottet framhöll därvid liksom departementschefen
att åtalsunderlåtelse skulle få meddelas bara vid de mindre
allvarliga brotten, t. ex. innehav av smärre mängd narkotika för egen
förbrukning eller överlåtelse av sådan mängd i samband med konsumtion.
Det missbrukarklientel som systematiskt finansierar sitt eget missbruk
genom att sälja narkotika borde enligt utskottets mening, i den mån bötesstraff
över huvud taget kom i fråga, endast i undantagsfall komma i åtnjutande
av förmånen åtalsunderlåtelse; samtidigt fick emellertid beaktas
angelägenheten av att samhällets ingripanden i görligaste mån anpassas så
att de inte motverkar utan understöder ansträngningarna att ge narkotikamissbrukare
erforderlig vård. Utrymmet för åtalsunderlåtelse borde därför

JuU 1979/80: 25

enligt utskottet vara något mindre begränsat, om åtgärden bedöms kunna
bidra till att narkotikamissbrukare bereds nödvändig vård. Samtidigt underströks
att tillämpningen alltid måste ske med beaktande av de allvarliga,
inte sällan förödande verkningar som narkotikabrottsligheten kan
medföra.

Angående tillämpningen av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse såvitt
gäller narkotikabrott har riksåklagaren tid efter annan utfärdat rekommendationer
i cirkulär till landets åklagare. Nya rekommendationer i ämnet har
i början av år 1980 utfärdats i cirkuläret RÅC 1:94.

I det sistnämnda cirkuläret konstaterar riksåklagaren att vissa olägenheter
har påvisats med den praxis vid åtalsunderlåtelse beträffande narkotikabrott
som har utvecklat sig i enlighet med de riktlinjer som har angetts i
tidigare cirkulär. Sålunda har det enligt riksåklagaren visat sig att svårigheter
kan föreligga när det gäller att komma till rätta med detaljförsäljningen
av narkotika, eftersom langarna ofta vid försäljningen inte för med sig
större mängd narkotika än vad som kan uppfattas som en missbrukares
behov för eget bruk. Bl. a. mot denna bakgrund har riksåklagaren ansett
det erforderligt att ompröva tidigare rekommendationer på området.

Riksåklagaren förordar i det nya cirkuläret en begränsning av åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB, såvitt gäller cannabis och
centralstimuläntia, till fall som avser endast innehav för eget bruk av en så
liten mängd narkotika att den normalt inte delas upp ytterligare och säljs
vidare. Med hänsyn till bl. a. svårigheterna att i det enstaka fallet bedöma
denna kvantitets storlek förordar riksåklagaren åtal i tveksamma fall.
Finns det skäl att anta att innehavet trots den ringa mängden inte är avsett
för eget bruk bör sålunda enligt riksåklagaren åtalsunderlåtelse inte ske.
Riksåklagaren framhåller också att det är av stor vikt att åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB begränsas till förseelser av förstagångskaraktär.

Vad gäller olovligt innehav av snabbt och kraftigt beroendeframkallande
narkotika såsom främst heroin och kokain men också opium, morfinbas
och morfin bör enligt riksåklagaren åtalsunderlåtelse inte förekomma annat
än i fall då det rör sig om mängder som är närmast försumbara.
Detsamma bör gälla särskilt farliga hallucinogener såsom LSD och därmed
jämförliga ämnen. Riksåklagaren framhåller härtill att vid överlåtelse eller
innehav i överlåtelsesyfte av nu berörda ämnen åtalsunderlåtelse över
huvud taget inte bör komma i fråga.

Utskottet konstaterar att riksåklagarens senaste cirkulär har utformats i
riktning mot en mer skärpt tillämpning av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse
vid narkotikabrottslighet. Det kan förutsättas att den skärpta rättstillämpningen
återverkar på tillämpningen av reglerna om rapporteftergift.
Den restriktivitet i tillämpningen som riksåklagaren förordar ligger i linje
med de nu aktuella motionsyrkandena och är enligt utskottets mening väl
motiverad med hänsyn till den allvarliga utvecklingen på narkotikaområ -

JuU 1979/80: 25

det. Innan de nya riktlinjerna har tillämpats någon längre tid anser utskottet
att det inte kan bedömas om det därjämte erfordras några åtgärder från
statsmakternas sida.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda bifall till här behandlade
yrkanden i motionerna 1978/79: 1169, 1978/79: 2106 och 1979/80: 1861.

Straffsatserna för narkotikabrott

Motionsyrkandena rörande skärpta straff för narkotikabrott innefattar
bl. a. önskemål om att böter skall utgå ur straffskalan och att minimi- och
maximistraffet för grovt narkotikabrott skall höjas. Ett av yrkandena avser
också straffskärpning beträffande varusmugglingsbrotten. (Motionerna
1978/79: 1181 yrkandet I delvis, 1979/80: 800. 1979/80: 1117 yrkandet I och
1979/80:1118 yrkandet 1.)

Enligt narkotikastrafflagen är narkotikabrotten indelade i tre grader:
narkotikaförseelse, för vilket är stadgat endast böter, narkotikabrott för
vilket straffet är böter eller fängelse i högst två år och grovt narkotikabrott,
där straffet är fängelse i lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det
har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning
eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars varit
av särskilt farlig art.

Också i fråga om smuggling av narkotika är brotten enligt lagen om straff
för varusmuggling indelade i tre grader. Straffet för varusmuggling är böter
eller fängelse i högst två år. Är varusmugglingen med hänsyn till godsets
värde och övriga omständigheter att anse som ringa är straffet böter, högst
500 kr. Är varusmugglingen att anse som grov skall dömas till fängelse
lägst sex månader och högst sex år eller om gärningen har gällt narkotika
till fängelse, lägst ett och högst tio år.

Enligt reglerna i 26 kap. 2 § brottsbalken får vid ådömande av gemensamt
straff för flera brott det högsta straff som kan följa på något av brotten
överskridas med högst två år.

De nuvarande straffsatserna för narkotikaförseelse och narkotikabrott
(normalbrottet) har gällt alltsedan narkotikastrafflagen infördes år 1968.
Beträffande strafflatituderna anfördes i förarbetena till lagstiftningen bl. a.
att det var särskilt med tanke på de ungdomar i åldern närmast över 18 år,
som är inblandade i narkotikabrottslighet, som böter hade införts i strafflatituden
för narkotikabrott.

Minimistraffet för grovt narkotikabrott höjdes år 1969 från fängelse i sex
månader till fängelse i lägst ett år. Det nuvarande maximistraffet för grovt
narkotikabrott och grov varusmuggling avseende narkotika, dvs. fängelse i
högst tio år, infördes år 1972. 1 det lagstiftningsärendet anförde föredragande
statsrådet bl. a. att man vid övervägandena kring maximistraffets längd
fick se till att straffskalan för grovt narkotikabrott inte blir så vid att
maximistraffet ter sig orimligt högt i jämförelse med straffet för andra från

JuU 1979/80:25

kriminalpolitisk synpunkt likvärdiga brott i vårt rättssystem. 1 samma
lagstiftningsärende uttalade justitieutskottet att det var angeläget att den
undre gränsen i straffskalan förblev oförändrad för att undvika att lagstiftningen
fick effekt för annan än den avsedda kategorin förbrytelser, nämligen
den farligaste brottsligheten inom den kategori förbrytelser som lagtekniskt
hörde hemma under rubriken grovt narkotikabrott.

Utskottet ser med oro på utvecklingen av narkotikabrottsligheten. Detta
gäller inte minst den mot Sverige inriktade internationella narkotikatrafiken.
I kampen mot narkotikabrottsligheten är självfallet straffrättsliga
åtgärder av väsentlig betydelse och härvidlag kommer utformningen av
straffbuden i blickpunkten. Betydelsen av enbart kriminalpolitiska åtgärder
får emellertid inte överskattas. I kampen mot narkotikan erfordras inte
minst både verksamma insatser på vårdsidan och skärpta satsningar inom
polisens och tullväsendets verksamhetsområden.

Beträffande sådana åtgärder inom strafflagstiftningens ram som aktualiseras
genom föreliggande motioner vill utskottet till en början uttala sin
tveksamhet inför tanken på att genomföra en generell straffskärpning för
alla kategorier av narkotikabrottslighet. Detsamma gäller tanken på att helt
ta bort böter ur straffskalorna. Från kriminalpolitisk synpunkt kan det
ifrågasättas om det finns skäl för sådana genomgripande förändringar. Det
måste nämligen enligt utskottets mening beaktas att dessa förändringar
skulle kunna komma att motverka samhällets insatser på vårdsidan som -enligt vad utskottet nyss har anfört - krävs för att narkotikaproblemet
skall kunna bemästras. Utskottet är därför inte berett att tillstyrka bifall till
motionsyrkandena i denna del.

När det särskilt gäller maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov
varusmuggling av narkotika saknas det enligt utskottets mening från kriminalpolitisk
synpunkt skäl till en höjning. Härtill kommer att en sådan
åtgärd skulle innebära ett avsteg från den enligt brottsbalken gällande
grundsatsen om ett straffmaximum av tio resp. tolv år för tidsbestämda
frihetsstraff. Utskottet vill också peka på att frågan om strafftiderna vid
grövre brottslighet kommer att bli aktuell i samband med det förslag till
interneringspåföljdens avskaffande som förväntas bli förelagt riksdagen
senare i år. Motionsyrkandena i denna del bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vad sedan gäller önskemålen om en höjning av straffminimum för grovt
narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika pågår, som framgår
av redovisningen i det föregående, överväganden härom i regeringskansliet.
1 avvaktan på resultatet av dessa överväganden bör enligt utskottets
mening inte göras något uttalande från riksdagens sida med anledning av
de motionsyrkanden som har framställts i detta hänseende.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till de yrkanden
om ändringar av straffsatserna för narkotikabrottslighet som framställts i
motionerna 1978/79: 1181, 1979/80: 800, 1979/80: 1117 och 1979/80: 1118.

JuU 1979/80:25

Handläggningen av brottmål rörande narkotikamissbrukare

1 motionen 1978/79: 1181 (yrkandet 2) framställs yrkande om att handläggningen
i domstol av brottmål som rör narkotikamissbrukare bör ske
med större skyndsamhet än f. n.

Reglerna i RB om skyndsam handläggning av brottmål gäller mål där den
tilltalade är anhållen eller häktad. I fråga om mål mot den som inte har fyllt
21 år gäller enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
att målet alltid skall behandlas skyndsamt.

Sedan den I september 1979 gäller för handläggningen av brottmål i
domstol regler om viss försöksverksamhet i fråga om narkomanvård av
personer som vanemässigt missbrukar narkotika och som har begått vissa
grövre brott.

Frågor som har samband med det aktuella motionsspörsmålet ingår i det
arbete som f. n. bedrivs av rättegångsutredningen, som har till uppgift att
föreslå åtgärder för att åstadkomma ett snabbare förfarande i brottmålsprocessen.
Enligt tilläggsdirektiv till utredningen prövas bl. a. frågan om
inrättande av jourdomstolar.

Utskottet kan så till vida instämma i tankegångarna bakom motionsyrkandet
att utskottet finnér det vara angeläget att tiden från det ett brott har
begåtts till dess att dom meddelas blir så kort som möjligt. När det särskilt
gäller mål rörande narkotikamissbrukare vill utskottet peka på de resurser
som under senare år har tillförts rättsväsendet för utredning och handläggning
av mål rörande den narkotikabetingade brottsligheten. I sammanhanget
är också frågan om utformningen av reglerna för brottmålsprocessen
i domstol av betydelse. Denna fråga övervägs av rättegångsutredningen
och kan bli ytterligare belyst genom den nyss nämnda försöksverksamheten
i fråga om handläggningen av brottmål rörande narkotikamissbrukare.
Med beaktande av det anförda finnér utskottet inte anledning till
någon åtgärd från riksdagens sida till följd av motionsyrkandet. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen 1978/79:1181 i nu berörd del.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande åtalsunderlåtelse vid narkotikabrott
avslår motionen 1978/79:1169 i denna del (yrkandet 1) samt
motionerna 1978/79: 2106 och 1979/80: 1861,

2. att riksdagen beträffande straffsatserna för narkotikabrott avslår
motionen 1978/79:1181 i denna del (yrkandet 1 delvis), motionen
1979/80: 800, motionen 1979/80: 1117 i denna del (yrkandet 1) och
motionen 1979/80: 1118 i denna del (yrkandet 1),

JuU 1979/80:25

3. att riksdagen beträffande handläggningen av brottmål rörande
narkotikamissbrukare avslår motionen 1978/79: 1181 i denna del
(yrkandet 2).

Stockholm den 11 mars 1980

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp). Björn Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg
(s), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf
Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Arne Svensson (m), Maja Ohlin (s),
Stina Eliasson (c) och Maja Bäckström (s).

Särskilt yttrande

Straffsatserna för narkotikabrott (mom. 2)

Åke Polstam (c), Björn Körlof (m). Göte Jonsson (m). Ella Johnsson (c).
Arne Svensson (m) och Stina Eliasson (c) anför:

Utvecklingen av narkotikabrottsligheten i vårt land inger stark oro.
Införseln av narkotika i landet och dess spridning bland bl. a. ungdomar
fortsätter i en såvitt kan bedömas obegränsad omfattning. Särskilt alarmerande
är det tilltagande herionmissbruket och den på senare tid noterade
förekomsten av kokain på narkotikamarknaden. Det tilltagande narkotikamissbruket
leder till omfattande problem både för den enskilde och för
samhället i stort.

I kampen mot narkotikabrottsligheten är det nödvändigt att samhällets
insatser sätts in på bred front. Det fordras således bl. a. verksamma insatser
på vårdsidan och skärpta satsningar inom polisens och tullväsendets
verksamhetsområden. Också åtgärder inom strafflagstiftningens ram har
här sin betydelse, och även på detta område fordras aktiva åtgärder för att
möta utvecklingen, särskilt som vad hittills gjorts i detta avseende enligt
vår mening inte visat sig tillräckligt. Den preventiva effekten av strafflagstiftningen
får inte underskattas på detta område, där enligt vad som är
allmänt bekant de internationellt verksamma langarna för sin trafik gör
rent affärsmässiga kalkyler, vari som ett viktigt moment ingår en värdering
av längden av det frihetsstraff som kan påräknas vid en eventuell lagföring.

I detta sammanhang träder sålunda utformningen av straffbuden särskilt
i blickpunkten. Det gäller i synnerhet minimum av det fängelsestraff som
stadgas för de olika kategorierna av narkotikabrottslighet. Vid en internationell
jämförelse kan man konstatera att allvarlig narkotikabrottslighet i
Sverige i praktiken leder till förhållandevis korta frihetsstraff. Detta förhål -

JuU 1979/80:25

lande, som är en konsekvens av straffbudens utformning och tillämpningen
av reglerna om villkorlig frigivning, är knappast ägnat att bromsa upp den
internationella narkotikatrafiken mot Sverige.

Till komplettering av vad utskottet uttalar rörande tveksamhet till att
helt ta bort böter ur straffskalorna vill vi anmärka att det kan sättas i fråga
huruvida bötesstraffet generellt är lämpligt som påföljd för narkotikabrottslighet.
Flertalet av de dömda saknar både vilja och förmåga att betala
böter. Böter borde därför endast undantagsvis kunna ådömas vid narkotikabrottslighet.

Mot denna bakgrund noterar vi med tillfredsställelse att överväganden
om en höjning av straffminimum för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling
av narkotika pågår inom regeringskansliet. Vi utgår från att
därvid också måste övervägas straffsatserna för övriga här aktuella brott
och att då även bötesstraffets effekt och lämplighet för den kategori lagöverträdare
som det här är frågan om prövas.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980