Med anledning av motioner om skogsindustrin (Betänkande 1979/80:NU47 Näringsutskottet)

NU 1979/80:47

Näringsutskottets betänkande
1979/80:47

med anledning av motioner om skogsindustrin
Ärendet

I detta betänkande behandlas 16 motioner med förslag rörande
handlingsprogram för skogsindustrins utveckling,
strukturfrågor inom Södra Skogsägarna AB,

åtgärder för skogsindustrin i Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens
län,

utbyggnad av pappersbruk i Kramfors kommun och i Söderhamns
kommun,

utredning om en träförädlingsindustri i Sollefteå kommun,
åtgärder beträffande vissa företag i Ljusdals kommun,
inrättande av ett strukturbolag för skogsindustrin,
beredskapslagstiftning på skogsområdet,
skogsindustrins virkesförsörjning,

tillvaratagande av sjunktimmer och fiberbankar och av träavfall vid
röjning av kraftledningsgator.

Motionerna redovisas nedan.

Jordbruksutskottet har avgivit yttrande (JoU 1979/80:1 y) i ärendet
(bilaga).

Upplysningar i ärendet har inför utskottet lämnats av
direktör Mårten Bendz, Södra Skogsägarna ekonomisk förening, och
direktör Göran Ekelund, Södra Skogsägarna AB,
direktör Folke Rydbo, Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (Ncb) - som
också ingivit en skrivelse i ärendet,

företrädare för länsstyrelsen i Kalmar län,
företrädare för Tingsryds och Olofströms kommuner,
företrädare för de fackliga organisationerna vid följande bruk inom Södra
Skogsägarna AB: Emsfors, Fridafors, Göta, Lessebo och Strömsnäs.

Motionsyrkandena

De motioner som behandlas här är följande:

1979/80:172 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om skyndsamma åtgärder för att förhindra att
beslutade och planerade nedläggningar och inskränkningar inom skogsindu -

1 Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 47

NU 1979/80:47

strin verkställs innan riksdagen tagit ställning till regeringsförslag om en
helhetsplan för skogsindustrins framtid,

1979/80:312 av Nils-Olof Grönhagen m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
anhåller att regeringen snarast vidtar åtgärder för en snar utbyggnad av
Väjafabriken i Ådalen,

1979/80:319 av Olle Östrand (s), såvitt gäller hemställan att riksdagen

1. hos regeringen begär att Stora Kopparberg Bergvik erhåller tillstånd att
bygga ut ett LWC-pappersbruk inom Söderhamns kommun,

3. uttalar att den totala massaproduktionen inom Söderhamns kommun
skall behållas på nivån 450 000 årston,

1979/80:703 av Sven Henricsson (vpk), vari hemställs att riksdagen
hemställer hos regeringen att utreda frågan om en samhällsägd träförädlingsindustri
till i motionen nämnda område av Sollefteå kommun,

1979/80:710 av Bertil Måbrink m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen

1. uttalar sig för bildandet av ett bolag, bestående av staten och
skogsbolagen som medintressenter, med uppgift att omhänderta och i största
möjliga utsträckning i produktion utnyttja fiberbankarna i sjöar och
vattendrag,

2. hos regeringen hemställer om omedelbara åtgärder för bildandet av
detta bolag och att förslag föreläggs riksdagen, vari även innefattas
fördelning av kostnadsansvaret,

3. uttalar att det i motionen berörda sjunktimret i sjöar och vattendrag
utan ekonomisk ersättning bör övergå i statlig ägo och hemställer hos
regeringen om att förslag till lag därom snarast föreläggs riksdagen,

4. hemställer hos regeringen om att förslag till åtgärder för upptagning av
sjunktimret i landets älvar och sjöområden snarast föreläggs riksdagen,

1979/80:717 av Ivan Svanström (c) och Ulla Ekelund (c), vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag till lagstiftning
om effektivt tillvaratagande av träavfall i samband med röjning av
kraftledningsgator i enlighet med vad som anförts i motionen snarast
föreläggs riksdagen,

1979/80:963 av Rune Jonsson (s) och Stig Olsson (s), vari hemställs att
riksdagen bemyndigar regeringen att ta initiativ som syftar till att ingen
nedläggning av skogsindustriell verksamhet får ske i Västernorrlands län
förrän beslut om ersättningssysselsättning fattats,

1979/80:968 av Kjell Nilsson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen som sin
mening uttalar sig för att inga nedläggningar får ske vid Södra Skogsägarna
AB förrän en strukturplan för hela landets skogsnäring har utarbetats,

1979/80:1027 av Olof Palme m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen

1. hos regeringen begär att utredningen om skogsindustrins virkesförsörj -

NU 1979/80:47

ning prövar de former för styrning och finansiering för att uppnå en bättre
skogsvård, jämnare avverkning och tryggare sysselsättning som förordas i
motionen,

2. begär att regeringen snarast framlägger förslag för riksdagen till ett
handlingsprogram för massa- och pappersindustrin samt sågverksindustrin,

3. beslutar att ett program som avses i yrkande 2 baseras på de riktlinjer
som anges i motionen,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
angående ett strukturbolag för skogsindustrin,

5. begär att regeringen under våren 1980 för riksdagen redovisar riktlinjer
för statlig medverkan i branschutvecklingen i enlighet med vad som anförs i
motionen,

6. begär att regeringen under våren 1980 för riksdagen framlägger förslag
till handlingsprogram för skivindustrin i enlighet med vad som anförs i
motionen,

7. som sin mening uttalar att inga nedläggningar inom skogsindustrin bör
beslutas innan det i motionen begärda planeringsarbetet genomförts och
redovisats för riksdagen,

8. begär att regeringen snarast förelägger riksdagen ett förslag till
beredskapslagstiftning på skogsområdet i enlighet med vad som anförs i
motionen,

1979/80:1034 av Nils Erik Wååg m. fl, (s), vari - med motivering i
motionen 1979/80:1032 - hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer
om snara åtgärder för att trygga sysselsättningen vid Östanå pappersbruk,

1979/80:1400 av Sven Aspling m. fl. (s), såvitt gäller hemställan (1) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
utveckling av Värmlands basnäringar som förutsättning för långsiktigt
tryggad sysselsättning (delvis),

1979/80:1415 av Rune Gustavsson m. fl. (c, s, fp), vari hemställs att
riksdagen anhåller att regeringen omedelbart och med beaktande av vad som
anförts i denna motion tar upp förhandlingar med Södra Skogsägarna AB för
att trygga fortsatt drift vid Fridafors bruk,

1979/80:1441 av Birger Rosqvist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
anhåller att regeringen tar initiativ som möjliggör fortsatt verksamhet \id
Emsfors Bruk,

1979/80:1443 av Ingvar Svanberg m. fl. (s), såvitt gäller hemställan (1) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
utveckling av Norrbottens basnäringar som förutsättning för tryggad
sysselsättning (delvis).

NU 1979/80:47

1979/80:1542 av Bertil Måbrink (vpk), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om att [den] ta[r] initiativ till en sammanslagning av
Ljusdals trä och Östernäs såg,

1979/80:1903 av Hans Lindblad (fp) - med motivering i motionen
1979/80:1902 - såvitt gäller hemställan att riksdagen uttalar att utvecklingen i

Söderhamns kommun bör tillmätas betydande vikt inför regeringsbeslut

kring tillstånd för journalpappersbruk .

Motionen 1979/80:1027 yrkandet 1 behandlas också av jordbruksutskottet
i dess betänkande JoU 1979/80:34.

I övriga delar behandlas av näringsutskottet motionen 1979/80:319 i
betänkandet NU 1979/80:35, motionen 1979/80:1400 i betänkandena NU
1979/80:43 och NU 1979/80:48-51, motionen 1979/80:1443 i betänkandena
NU 1979/80:43 och NU 1979/80:50 samt motionen 1979/80:1903 i betänkandena
NU 1979/80:35 och NU 1979/80:51.

Handlingsprogram för massa- och pappersindustrin samt sågverksindustrin Motioner I

motionen 1979/80:1027 (s) uttalas att det krävs omedelbara insatser för
att få till stånd en samordnad planering av skogsnäringens utveckling med en
fortsatt strukturell omvandling. Denna utveckling bör enligt motionärerna
leda till en långsiktig balans mellan råvarutillgång och industrins kapacitet,
bättre utnyttjande av skogsråvaran samt en höjning av förädlingsgraden i
skogsindustrin, som internationellt sett är låg. De understryker att skogsindustrin
har goda möjligheter att utvecklas men att det kommer att krävas
stora ansträngningar och kapitalinsatser. Offensiva satsningar på expansiva
produktområden är nödvändiga. Vidare måste omfattande insatser göras för
forskning om och utveckling av ny processteknik och nya produkter. Även på
marknadsföringssidan krävs åtgärder för att skogsindustrin skall kunna
behålla sin position på de traditionella marknaderna och erövra nya. Allt
detta kräver en bättre samordning mellan företagen. Motionärerna framhåller
att utvecklingen inom skogsindustrin inte kan tillåtas ske helt på de
enskilda företagens villkor. De stora förändringar som det är fråga om berör
hela samhället och kan därför inte få avgöras av en mycket begränsad
ägarkrets. Samhället, de anställda och företagen måste gemensamt planera
förden framtida utvecklingen. Detta innebär dock inte, säger motionärerna,
en detaljplanering för de enskilda företagen. Planeringen bör även i
fortsättningen ske i företagen, men de anställda bör få ett större inflytande. I
fråga om de stora och övergripande besluten måste däremot en ökad
samordning och samverkan komma till stånd. Motionärerna vill att ett
handlingsprogram för skogsindustrin skall utarbetas och läggas fram för

NU 1979/80:47

riksdagen under våren 1980. Detta program bör omfatta hur planeringsarbetet
skall organiseras och genomföras samt hur den planerade utvecklingen
skall initieras och styras. Bland de frågor som bör tas upp nämner
motionärerna bl. a. system för fortlöpande information rörande marknadsutvecklingen,
planerade strukturförändringar, lönsamhet och kapitalbehov
samt råvaruförsörjningen. I programmet bör även ingå en precisering av
statsmakternas roll i branschutvecklingen beträffande såväl planeringsarbetet
som genomförandefasen.

I motionen erinras om de stora finansiella insatser som samhället har gjort i
skogsindustrin och slås fast att det även i fortsättningen kommer att krävas att
samhället engagerar sig ekonomiskt. Motionärerna anser att sådana insatser
måste ingå som en del i en planerad branschutveckling och ”inte som nu sker
som panikartade brandkårsutryckningar”. Det är viktigt att samhället aktivt
engagerar sig i framtidsinriktade och expansiva delar av branschen. Detta
skulle kunna ske genom ett statligt strukturbolag. I detta sammanhang
uttalas att ytterligare statliga insatser inte skall göras utan att företagen på ett
godtagbart sätt deltar i den nödvändiga samplaneringen och att ägarna tar sin
del av ansvaret för den långsiktiga utvecklingen. I avvaktan på att den av
motionärerna önskade strukturplanen för skogsindustrins utveckling har
lagts fram bör enligt motionärerna inga ytterligare beslut om att lägga ner
enskilda anläggningar fattas.

I motionerna 1979/80:1400 och 1979/80:1443 framläggs i huvudsak samma
synpunkter på och förslag för strukturomvandlingen inom skogsindustrin.

I motionen 1979/80:172 uttalar vänsterpartiet kommunisterna att inga
nedläggningar bör få ske inom skogsindustrin förrän regeringen har
presenterat ett program för branschens framtid och riksdagen har behandlat
denna fråga. Samhällsekonomiska och regionala hänsyn måste gå före
skogsägarnas kortsiktiga profitintressen, säger motionärerna.

Uppgifter om massa- och pappersindustrin samt sågverksindustrin

I promemorian (Ds I 1979:5) Skogsindustrins nuläge och utvecklingsmöjligheter
lämnas bl. a. följande uppgifter om massa-och pappersindustrin. De
hänför sig, när inte annat anges, till år 1978.

Lokaliseringen av massa- och pappersindustrin år 1977 belyses av
figurerna på nästa uppslag. Inom vardera delbranschen har flera tillverkningsenheter
sedermera lagts ned.

År 1978 omfattade massaindustrin 79 anläggningar för tillverkning av
mekanisk, halvmekanisk och kemisk massa. Pappersindustrin bestod av 66
anläggningar för produktion av olika kvaliteter av papper och papp. Härav
var 38 anläggningar tekniskt integrerade med massafabrik.

Anläggningarna inom massa- och pappersindustri ingår i ett 30-tal företag.
Av den totala produktionen av massa och papper svarar statliga företag för ca

NU 1979/80:47

i Sverige

Lerholmen]

Hörnefors.

I Ulons/C

Matfors

Lottefors

NORGE

i Sandarne

NofftufK>ef|

Hammarby'

v&s&stsr

Skoghall

Rockhomr

Gruroni

'Oppboga

raneholmQ

'Bäckhammar. . _
J&$X))thammat

COTE tO*

.bokshol'

J)]Vpafors

.Nymol1a\

201000 - 300 000

r«ELLftO»C

NU 1979/80:47

Pappers- och pappbruk i

öfiSO fa

Hor »flori

NORGE

Monica

® Oopoo^j

• Tidnioppapp**-

• Tryck - och ikrwpappar
O Kraftpapper

9 Kr^Ulner

• M|ukp*pper

• Annae papper
O Kartong

ClllfOorj d

gotik»»!

Kapacitet 1977
- 25 000 metnc ton*

26 000- SO 000

'l^h<ciir/b -

101000 - 2 C0 000

DANMARK

NU 1979/80:47

8 %, konsumentkooperativa för ca 5 %, bonde kooperativa för ca 16 % och
privata företag för ca 70 %.

Massaproduktionen har under 1970-talet visat betydande variationer. Den
högsta produktionsnivån uppnåddes år 1974 med nära 10 miljoner ton. 1978
års produktion uppgick till ca 8,6 miljoner ton. Sulfatmassan dominerar
tillverkningen och svarar för ca 60 % av totalproduktionen. Andelen
sulfitmassa har reducerats till under 15 %. För mekanisk massa är andelen ca
20 % (inkl. termomekanisk massa). Sulfatmassans dominans är ännu större i
fråga om avsalumassa.

Variationerna i produktionsvolymen har varit mindre på papperssidan. En
successiv utbyggnad har ägt rum, som hållit uppe totalproduktionen även
under lågkonjunkturen. År 1978 uppgick produktionen till 5,7 miljoner ton,
den högsta siffran hittills. Tidningspapper, kraftpapper och kraftliner svarar
tillsammans för drygt 60 % av den totala produktionsvolymen. Genom de
senaste kapacitetstillskotten har finpapper nått en andel av ca 10 %.

Den svenska massa- och pappersindustrin är starkt exportinriktad. Av
massaproduktionen går nära hälften på export och av pappersproduktionen
mer än två tredjedelar. Västeuropa, främst länderna inom den gemensamma
marknaden, EG, är det helt dominerande avsättningsområdet och har under
1970-talet stått som mottagare av ca 85 % av såväl massa- som pappersexporten.
Under de senaste åren (1977 och 1978) har dock Västeuropas andel
minskat något, främst som följd av ökade leveranser till Asien. Sveriges
viktigaste konkurrenter på Europamarknaden är Kanada, USA och Finland.

Av det totala svenska exportvärdet svarar massa- och pappersindustrin för
ca 15 %. Importen av halvfabrikat och råvaror är begränsad, varför exporten
i hög grad är nettoexport.

Inriktningen på export gör massa- och pappersindustrin konjunkturkänslig.
Variationerna i produktionsvolym och lönsamhet mellan hög- och
lågkonjunkturlägen är betydande. Exportinriktningen medför också att
branschen är starkt beroende av de handelspolitiska förhållandena och av
läget på valutaområdet.

Flera av de största svenska skogsindustrikoncernerna har för att säkra
avsättningen på viktiga exportmarknader engagerat sig i utländsk pappersoch
konverteringsindustri, främst inom EG-länderna. De utländska intressena
i svensk skogsindustri har hittills varit obetydliga.

Om sågverksindustrin innehåller den nämnda promemorian bl. a. följande
uppgifter.

Sågverksindustrin omfattade enligt 1973 års sågverksinventering ca 3 600
sågverk. Sedan dess har antalet sågverk fortsatt att minska.

Sågverkens totala kapacitet uppgick år 1978 till ca 15,9 miljoner m\
Kapacitets- och produktionsmässigt dominerar de större sågverken. Av den
totala kapaciteten år 1978 svarade sågverk med en årskapacitet på mer än

NU 1979/80:47

25 000 m3 för ca 70%. Den kapacitetsmässiga dominansen för de större
sågverken är särskilt påtaglig i södra Norrland, medan i södra delarna av
landet de mindre och medelstora sågverken har en mer framträdande plats.
Utvecklingen har inneburit en ökad kapacitetsandel för de större enheterna
dels genom nedläggning av mindre sågverk, dels genom kapacitetshöjande
investeringar.

Sågverken svarade med sina ca 26 000 sysselsatta år 1976 för ca 30 % av
den totala sysselsättningen inom skogsindustrin. Sågverkens andel av den
totala industrisysselsättningen uppgår till 2,6%. Sysselsättningsnivån i
branschen har tidigare varit relativt stabil, dock med vissa variationer
betingade av framför allt konjunkturutvecklingen. Under åren 1975 och 1976
noteras en klar nedgång.

Sågverksindustrin har stor betydelse för sysselsättningen på ett betydande
antal orter i olika delar av landet, främst i glesbygderna. I ett 20-tal
kommuner svarade sågverken år 1976 för minst 25 % av den totala
industrisysselsättningen.

Den svenska hemmamarknaden står som mottagare av 35-40 % av
sågverkens produktion och är därmed sågverksindustrins största individuella
marknad. Konsumtionen av sågade trävaror ligger mycket högt i Sverige i
förhållande till folkmängden. Främst de mindre sågverken avsätter sin
produktion på hemmamarknaden.

Exporten av sågade och hyvlade trävaror visar betydande svängningar. Av
produktionen 1970-1971 exporterades ca 60 %. Exportandelen steg därefter
1972-1973 till närmare 70 % för att 1974-1976 hastigt falla ned mot 50 %.
Andelen har under 1976-1978 åter ökat och uppgick år 1978 till 64 %.

Produktion av sågade och hyvlade barrträvaror 1972-1978, milj. m1

1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978

12,8 13,8 14,0 10,6 11,3 10.4 10,6

Tidigare behandling i riksdagen

I svar på en interpellation (1979/80:62) tog industriminister Nils Åsling i
december 1979 (RD 1979/80:55 s. 177) bl. a. upp frågan om en strukturplan
för skogsindustrin. Sven Lindberg (s) hade frågat dels om regeringen var
beredd att ta sådana initiativ att frågan om skoglig basindustri till Hissmofors
kan utredas i statlig regi, dels om regeringen var beredd att ta initiativ till en
ramplanering för den framtida strukturomvandlingen inom skogsindustrin
där statens och de enskilda skogägarnas intressen, som gemensamma
företagsägare, tas till vara.

1 sitt svar på den senare frågan anförde industriministern följande:

Den svenska skogsindustrin måste även fortsättningsvis genomgå en
successiv omstrukturering. En sådan process innebär ofrånkomligt tillväxt

NU 1979/80:47

inom vissa delar av branschen och för vissa företag och tillbakagång för
andra. Detta är helt nödvändigt för att skogsindustrin skall kunna
upprätthålla och stärka den internationella konkurrenskraft som är avgörande
för branschens långsiktiga överlevnad. Vidare måste skogsindustrins
fortsatta utveckling inriktas på ökad vidareförädling medan de direkt
råvarukrävande delarna av branschen inte kan tillåtas expandera totalt
sett.

Vad gäller de nedläggningar inom skogsindustrin som under senare tid har
aktualiserats är det min principiella uppfattning att produktionsenheter som
inte kan bedömas som långsiktigt livskraftiga måste tas ur drift. Företagens
resurser måste i stället inriktas på enheter som är lönsamma och utvecklingsbara.
Ett sådant synsätt måste vara vägledande även för framtiden. Vad
gäller NCB och Södra Skogsägarna, där staten och skogsägarna är
gemensamma ägare, måste självfallet samma principiella synsätt gälla. Dessa
två företag har genom riksdagens beslut 1979 anvisats ekonomiska ramar för
de strukturåtgärder som skall leda till en godtagbar lönsamhet.

Vad gäller den expansiva delen i strukturomvandlingen, dvs. utbyggnader,
har regeringen redan nu möjlighet att dels med regionalpolitiska medel, dels
inom ramen för 136 a § byggnadslagen påverka skogsindustrins utbyggnad.
Som jag har framhållit i andra sammanhang kan det emellertid finnas skäl att
närmare överväga de framtida formerna för statsmakternas medverkan i
denna utvecklingsprocess. Detta gäller inte minst de större utbyggnader som
kommer under 1980-talet.

F. n. arbetar vi med dessa frågor inom industridepartementet. I detta
arbete ingår som en naturlig del överläggningar med företrädare för såväl
branschen som de fackliga organisationerna.

Vid sin behandling år 1979 av förslag om att ett samlat handlingsprogram
snarast skulle föreläggas riksdagen anförde näringsutskottet (NU 1978/79:61
s. 15 f.) bl. a. följande:

Av propositionen framgår att det arbete som har påbörjats på att söka
finna strukturlösningar över ägargränserna inom skogsindustrin nu skall
fortsätta. Industriministern uttalar att regeringen kommer att aktivt delta i
detta arbete genom bl. a. den särskilda förhandlingsgrupp som har tillkallats
för detta ändamål. Underlag för en bedömning av möjliga utvecklingsalternativ
inom skogsindustrin föreligger i den ovan nämnda utredningen om
skogsindustrins utveckling och remissinstansernas yttranden. Mot denna
bakgrund avstyrker utskottet ifrågavarande motionsyrkanden.

Häremot reserverade sig det socialdemokratiska' partiets företrädare i
utskottet. Riksdagen följde utskottet.

Strukturproblem inom Södra Skogsägarna
Motioner

Södra Skogsägarnas planer på att lägga ner bl. a. sina företagsenheter i
Fridafors, Delary och Lessebo kritiseras i motionen 1979/80:968. Motionärerna
menar att om nedläggningar verkställs kommer detta att innebära att
massa- och papperstillverkningen i södra Sverige centraliseras. Vidare

NU 1979/80:47

riskerar ett antal små, väl fungerande orter att utplånas. Motionärerna säger
sig vara övertygade om att det finns sociala, ekonomiska, regionalpolitiska,
energipolitiska och miljöpolitiska skäl som motiverar att några av dessa bruk
kan leva vidare. De anser även att ett av de viktigaste av de skäl för
nedläggning som Södra Skogsägarna fört fram, nämligen bristen på råvara,
numera saknar relevans. Det har nämligen visats, säger motionärerna, att
skogsavverkningen i Kronobergs län under en lång följd av år inte motsvarat
tillväxten.

I den motivering till yrkandet i motionen 1979/80:1034 som lämnas i
motionen 1979/80:1032 påpekas att verksamheten i Östanå pappersbruk är
hotad. Motionärerna förordar att en eftersatt investering snarast bör komma
till stånd. De menar att tillverkningen i Östanå bör kunna bli lönsam.

Det aktuella läget för Fridafors Bruk redovisas i motionen 1979/80:1415.
Motionärerna erinrar om att produktutvecklingen vid företaget har resulterat
i ett nytt sortiment. De anser att mycket talar för att verksamheten vid
bruket kan bli lönsam. Motionärerna skissar olika metoder för att säkerställa
en fortsatt drift. De föreslår att ägarna. Södra Skogsägarna, inrättar en fond,
till vilken företaget och staten vardera tillskjuter 8-10 milj. kr.

I motionen 1979/80:1441 hävdas att den aviserade nedläggningen av
Emsfors Bruk betingas inte av råvarubrist utan av ekonomiska skäl.
Företagets förluster berodde enligt motionärerna till stor del på det
omfattande utvecklingsarbete som pågick vid bruket. Vid tiden för beslutet
om nedläggningen var utvecklingen positiv och orderingången ökade.
Koncernledningens beslut om nedläggningen grundades på brukets dåliga
lönsamhet under utvecklingstiden. I motionen uttalas att det vid MBLförhandling
den 27 november 1979 framkom att bruket inom ett par år skulle
kunna ge ekonomiskt överskott. Motionärerna anser att sådan verksamhet
som syftar till att vidareförädla och utveckla nya produkter bör stödjas av
regering och riksdag.

Uppgifter om koncernen Södra Skogsägarna

Koncernen består av Södra Skogsägarna ekonomisk förening och Södra
Skogsägarna AB.

Södra Skogsägarna AB ägs till 60 % av den ekonomiska föreningen och till
40 % av svenska staten. Staten inträdde som delägare vid en extra
bolagsstämma den 2 juli 1979.

Södra Skogsägarna ekonomisk förening är en sammanslutning av de
enskilda skogsägarna inom Östergötland, Småland, Blekinge och Halland
samt södra delen av Älvsborgs län.

Antalet medlemmar är närmare 43 000 och deras sammanlagda areal
produktiv skogsmark uppgår till ca 2 miljoner hektar.

Föreningens område är indelat i 12 regioner och 96 skogsbruksområden.
Inom denna ram bedrivs virkeshandel samt skoglig rådgivning och service.

NU 1979/80:47

Regionindelningen samt lokaliseringen av regionkontor och tillverkningsenheter
framgår av figuren på s. 13.

Södra Skogsägarna AB bedriver industriell verksamhet inom fyra divisioner.
Om dessa och om dotterbolaget Hultsfreds-Hus kan följande uppgifter
lämnas.

Trävarudivisionen

Trävaror: 11 sågverk varav de två största ligger i Kinda och Värö.
Sågverken producerade år 1979 totalt 499 000 m3.

Spånskivor: Fabriker i Åryd och Hultsfred med en sammanlagd produktion
av 244 000 m3.

Byggvaror: Byggvaruförsäljningar på fyra orter samt två impregneringsverk.

Enligt årsredovisningen för år 1979 blir trävarudivisionens rörelseresultat
efter avskrivningar men före räntor 41 milj. kr. Detta innebär en
resultatförbättring från år 1978 med 66 milj. kr. Försäljningen uppgick till
402 milj. kr. Antalet anställda i divisionen uppgick till 762 personer i
medeltal.

Cellulosadivisionen

De tre sulfatfabrikerna i Värö, Mörrum och Mönsterås producerade
712 000 ton cellulosa.

Vid Göta Bruk tillverkades 81 000 ton termomekanisk massa.
Cellulosadivisionens försäljning år 1979 uppgick till 1 310 milj. kr.
Rörelseresultatet efter avskrivningar men före räntor blev 179 milj. kr. Detta
innebär en resultatförbättring i förhållande till år 1978 med 215 milj. kr.
Denna förbättring förklaras i årsredovisningen bero på väsentligt högre
försäljningspriser. Antalet anställda uppgick till 1 223 personer i medeltal.

Emballagedivisionen

Vid Delary sulfatfabrik/Strömsnäs pappersbruk tillverkades 37 000 ton
cellulosa och 48 000 ton papper. Vid säckfabriken tillverkades 62 miljoner
papperssäckar. Vid Fridafors Bruk tillverkades 37 000 ton papp och 8 000 ton
slipmassa. Emsfors Bruk gjorde 19 000 ton papper.

Försäljningen uppgick till 299 milj. kr. Rörelseresultatet efter avskrivningar
men före räntor blev -30 milj. kr.

I årsredovisningen lämnas följande redogörelse för läget för de bruk som
ingår i divisionen.

Efterfrågan på divisionens produkter var god under större delen av år 1979
men mattades något under hösten.

NU 1979/80:47

Håvreström

Linköping

Långasjönäs

# Kinda

Hökerum

Jön•
köpinc

Västervik#

Borås

Unnefors

Vetlanda

Hultsfred

Stockaryd

Fagered

Oskarshamn

Värö

Hyltebruk

.msfors

Lenhovda

Ätran

Hjortsberga^

'Växjö
# Åryd

# Lessebo.

• Halmstad

Kalmar

Strömsnäsbruk

# # Delary

Fridafors

Mörrum

# östanå

• Karlshamn

# Klippan

(§) SÖDRA SKOGSÄGARNA

Massafabriker

Göta
Mörrum
Värö

Mönsterås
Delary

Pappersbruk

Strömsnäsbruk
Fridafors
Emsfors
Klippan
östanå
Lessebo
Långasjönäs
Håvreström

Regionkontor	Sågverk
1. Växjö	Lenhovda
2. Växjö	Hjortsberga
3. Karlshamn	Stockaryd
4. Kalmar	Hyltebnik
5. Oskarshamn	Hökerum
6. Linköping	Kinda
7. Linköping	Fagered
8. Vetlanda	Unnefors
9. Jönköping	Ätran
10. Borås	Värö
11. Borås	Västervik
12. Halmstad	Spénaklvefabrlker Hultsfred Aryd Husfabrik Hultsfred

NU 1979/80:47

De lönsamhetsproblem av strukturell natur, som divisionen dragits med
under en följd av år, kvarstod. Särskilt markant var detta vid Emsfors Bruk.
Det visade sig omöjligt att uppnå den resultatförbättring som emotsetts efter
den genomgripande moderniseringen av bruket. Förlusterna steg till 30
milj. kr. trots att försäljningen ökade med närmare 50 %.

För kartongbruket i Fridafors blev resultatet otillfredsställande. Pris- och
kvalitetskonkurrensen på detta område är hård, vilket inte minst drabbar
brukets största maskin, pappersmaskin 3.

Inte heller kombinatet Delary sulfatfabrik/Strömsnäs pappersbruk visade
en tillfredsställande lönsamhet, även om en viss förbättring inträdde som en
följd av rationaliseringsåtgärderna från år 1978. Säckfabriken vid bruket
visade däremot ett acceptabelt resultat.

Divisionens enhet för produktutveckling, som är placerad i Strömsnäsbruk,
inledde ett nära samarbete med ett par företag för exploatering av nya
produkter inom massa- och pappersområdet. En sådan produkt är flamfast
massa för isoleringsändamål och en annan är en kemikalie som möjliggör
bestrykning direkt i pappersmaskiner.

Mot bakgrund av divisionens dåliga resultat och de obefintliga möjligheterna
att kunna vända den negativa lönsamhetsutvecklingen beslöt bolagsstyrelsen
i december 1979 att MBL-förhandlingar skulle inledas om
nedläggning av Emsfors Bruk, Fridafors Bruk och Delary Bruk.

Sedan en kompletterande utredning gjorts om pappersbruket i Strömsnäsbruk
beslöt styrelsen i februari 1980 att också inleda förhandlingar om
nedläggning av detta bruk. Däremot berörs inte säckfabriken i Strömsnäsbruk.

Klippandivisionen

Specialpapper: Klippan och Östanå, 40 000 ton.

Finpapper: Håvreström och Lessebo, 115 000 ton.

Mjukpapper: Klippan och Långasjönäs, 23 000 ton. I divisionen ingår
också sulfitmassatillverkning i Lessebo, 27 000 ton.

Försäljningen uppgick till 822 milj. kr. Rörelseresultatet efter avskrivningar
men före räntor blev 24 milj. kr. Detta innebär en förbättring med 43 milj.
kr.

Hultsfreds-Hus

Hultsfreds-Hus är ett dotterföretag med egen styrelse, direkt underställd
verkställande direktören i bolaget. 1 150 monteringsfärdiga hus tillverkades
under år 1979.

NU 1979/80:47

Tidigare behandling i riksdagen

Då näringsutskottet våren 1979 tog ställning till regeringens förslag om
finansiell rekonstruktion av de båda skogsägarföretagen Södra Skogsägarna
AB och Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (Ncb) behandlades förslag som
berörde strukturproblem inom de båda företagen. Utskottet redovisade
därvid uttalanden av industriminister Erik Huss i en frågedebatt i maj 1979
(RD 1978/79:140 s. 63). Han framhöll bl. a. att en finansiell rekonstruktion
av företagen inte fick innebära att det strukturarbete som hade påbörjats
inom företagen avstannade. Vidare sade han att fortsatta strukturåtgärder
och rationaliseringsåtgärder måste vidtas för att man skulle åstadkomma
långsiktig konkurrenskraft, lönsamhet och konsolidering.

Utskottet anförde bl. a. följande (s. 9):

Utskottet utgår från att det blir en angelägen och brådskande uppgift för
företagsledningarna att omstrukturera och effektivisera de båda företagen.
Detta torde inte kunna ske utan en ingående planering. Utskottet anser sig
därför inte ha anledning att särskilt begära att företagen utarbetar en plan för
sitt strukturarbete.

Syftet med det statliga engagemanget är att göra det möjligt att skapa
stabilitet och framtida lönsamhet i verksamheten och härigenom trygga
sysselsättningen. Detta ställer krav på en aktiv medverkan från alla parter.
Utskottet förutsätter att man vid den strukturrationalisering som bedöms
nödvändig noga beaktar de samhällsekonomiska problemen så att den
genomförs på ett för berörda människor och orter acceptabelt sätt.

Med anledning av två yrkanden om fortsatt drift vid två anläggningar inom
Södra Skogsägarna uttalade utskottet följande (s. 10):

Det är enligt utskottets mening utomordentligt angeläget att företagsledningarna
snabbt tar itu med den strukturella och finansiella rekonstruktion
som är nödvändig för att företagen skall kunna erbjuda en trygg sysselsättning
för sina anställda. Utskottet utgår från att man i detta arbete tar med i
beräkningarna effekter som uppkommer för sysselsättning och regional
utveckling på de orter som berörs. Att företagens planeringsarbete så som
motionärerna önskar binds genom bestämda uttalanden från riksdagens sida
finner utskottet inte lämpligt. I detta sammanhang vill utskottet erinra om sitt
uttalande våren 1978 (NU 1977/78:74) att nedläggning av vissa enheter inte
kan uteslutas som nödvändiga inslag i den fortgående strukturförändringen
inom skogsindustrin.

Utskottet avstyrkte ifrågavarande motionsyrkanden. De socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet reserverade sig häremot. Riksdagen följde
utskottet.

Utvecklingen inom Södra Skogsägarna har under nu pågående riksmöte
tagits upp vid flera tillfällen genom interpellationer och frågor. Sysselsättningen
vid Böksholms bruk'debatterades i november 1979 (RD 1979/80:22
s. 78) med anledning av Thage Petersons (s) fråga (RD 1979/80:70) till
industriminister Nils Åsling om denne avsåg att infria förre industriministern
Huss åtaganden i riksdagen angående Böksholms bruk.

NU 1979/80:47

I sitt svar meddelade industriministern följande. Styrelsen för Södra
Skogsägarna AB har efter MBL-förhandlingar i somras fattat beslut om
nedläggning av verksamheten vid Böksholms bruk. Statens representanter i
bolagets styrelse deltog i beslutet. Personalen vid bruket är numera uppsagd
och driften har upphört. Såväl länsarbetsnämnden som företaget arbetar f. n.
med att försöka få till stånd annan sysselsättning i Böksholm. Enligt uppgift
från länsarbetsnämnden tycks förutsättningarna vara ganska goda för att
större delen av den uppsagda personalen relativt snart skall kunna erhålla
annan sysselsättning.

Industriministern framhöll vidare att varken regeringen eller ett enskilt
statsråd har någon formell möjlighet att ingripa mot beslut som fattas av ett
företag eller vid MBL-förhandlingar som förs mellan parterna på arbetsmarknaden.

I den följande debatten hävdade Thage Peterson att det besked som
dåvarande industriministern lämnade innebar att något beslut om Böksholms
bruks framtid inte skulle få fattas innan staten tillsammans med de
anställda vid bruket fastlagt en strukturplan. Någon sådan strukturplan har
dock inte lagts fast. Frågeställaren underströk vidare att det socialdemokratiska
partiet deltog i beslutet om finansiell rekonstruktion av Södra
Skogsägarna bl. a. emedan man ansåg att det var angeläget att staten fick ett
ökat inflytande på strukturomvandlingen inom skogsindustrin, så att denna
kunde ske i former som gjorde att människor och berörda orter inte
drabbades alltför hårt. Ytterligare ett skäl var att man ville förhindra att
besluten fattades över människornas huvuden.

Den 17 december 1979 besvarade industriminister Åsling (RD 1979/80:55
s. 113-157) tre interpellationer (1979/80:75, 1979/80:80, 1979/80:81) och tre
frågor (1979/80:140,1979/80:150,1979/80:152) vilka alla rörde verksamheten
vid olika bruk inom Södra Skogsägarna samt möjligheterna att skapa
alternativa sysselsättningar i de orter som skulle drabbas av eventuell
nedläggning. Bruk som särskilt togs upp i interpellationerna och frågorna var
Emsfors, Fridafors, Lessebo, Delary och Göta. Industriministern erinrade
därvid om näringsutskottets ovan nämnda uttalanden beträffande verksamheten
inom Södra Skogsägarna. Han anförde vidare följande:

De av styrelsen för Södra Skogsägarna AB nu framlagda planerna
avseende verksamhetsinskränkningar vid fem av företagets driftenheter bör
ses mot denna bakgrund. Låt mig emellertid först framhålla att något beslut
om nedläggning av verksamheten vid de aktuella enheterna ännu inte har
fattats. Styrelsen har endast beslutat om att inleda MBL-förhandlingar
avseende verksamhetsinskränkningar. Vid dessa MBL-förhandlingar torde
företagsledningen tillsammans med de fackliga organisationerna komma att
diskutera bl. a. alternativa möjligheter till struktureringsåtgärder inom
företaget. Vi vet sålunda i dag inte vilka strukturförändringar företaget kan
komma att genomföra. Vi vet heller inte i vilken omfattning framtida
sysselsättningsproblem kan uppstå. Det är sålunda för tidigt att nu diskutera
eventuella behov av konkreta sysselsättningsstödjande insatser. Jag vill

NU 1979/80:47

emellertid med anledning av de till mig ställda frågorna allmänt framhålla
följande.

Ett avgörande motiv för det statliga engagemanget i Södra Skogsägarna
AB var omsorgen om sysselsättningen och utvecklingen på de orter som nu är
beroende av företaget. En långsiktig sysselsättningstrygghet förutsätter
emellertid att en omstrukturering och rekonstruktion av företaget sker. Jag
bedömer det som ofrånkomligt att det härvidlag på kort sikt kan uppstå vissa
sysselsättningsproblem. Nödvändiga struktureringsåtgärder bör emellertid
inte förhindras. Uppkomna problem bör lösas på annat sätt. Här vilar ett
ansvar såväl på företaget som på samhället.

Enligt konsortialavtalet mellan delägarna i Södra Skogsägarna AB skall
avtalsparterna verka för att företagets verksamhet bedrivs efter affärsmässiga
grunder. Syftet är att åstadkomma en långsiktig konkurrenskraft,
lönsamhet och konsolidering och därmed tryggad sysselsättning. Det
ankommer på styrelsen i företaget att tillse att sådana åtgärder vidtas att
detta syfte kan uppnås. Härvidlag gäller samma förutsättningar för Södra
Skogsägarna AB som för andra företag. Bland åtgärderna kan ligga att vidta
verksamhetsinskränkningar i den omfattning och på det sätt styrelsen finner
nödvändigt. Någon formell möjlighet för mig eller regeringen att ingripa mot
styrelsens beslut finns inte. Jag utgår emellertid från att företaget liksom
andra företag i motsvarande situation aktivt medverkar till att lösa
uppkomna sysselsättningsproblem.

Vid samma tillfälle besvarade industriministern en interpellation (1979/
80:88) av Bernt Nilsson (s). Interpellanten hade frågat dels om länsplaneringens
syfte för Kalmar län, dels vilka åtgärder som avsågs vidtas för att
säkerställa skogsindustrins råvarubehov, dels vilka åtgärder som planerades
för att säkerställa sysselsättningen i Kalmar, Flygsfors, Emsfors, Västervik
och andra nedläggningsdrabbade orter i Kalmar län.

I fråga om länsplaneringens uppgifter erinrade industriministern om att
riksdagens beslut om regionalpolitiken bl. a. innebär att länsplaneringen
görs mer konkret och åtgärdsinriktad. När sysselsättningsproblem uppstår i
regioner med svåra strukturproblem inom näringslivet måste, sade han,
tyngdpunkten i arbetet med att lösa dem bygga på initiativ i länen från
företag, kommuner och länsorgan. Länsstyrelsen har därför tilldelats
särskilda medel för att vidareutveckla åtgärdsförslag som redovisats i
länsplaneringen.

På frågan om vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att säkerställa
sysselsättningen i vissa nedläggningsdrabbade orter i Kalmar län hänvisade
industriministern till det svar som han givit i interpellationsdebatten om
verksamheten inom Södra Skogsägarna. Han tilläde att självfallet alla
tillgängliga arbetsmarknadspolitiska medel skall sättas in för att underlätta
de omställningsproblem som kan uppstå.

Strukturrationaliseringen inom Södra Skogsägarna aktualiserades på nytt
den 28 februari 1980 (RD 1979/80:96 s. 7). Industriminister Åsling besvarade
då Lars Hedfors (s) fråga (1979/80:314) om han, sedan varsel om nedläggning
nu utfärdats även vid pappersbruket i Strömsnäsbruk, var beredd att

2 Riksdagen 1979/80. 17 sami Nr 47

NU 1979/80:47

ompröva sin tidigare inställning att han inte skulle blanda sig i den
strukturrationalisering som pågår inom Södra Skogsägarna.

I sitt svar anförde industriministern bl. a. följande:

Enligt vad jag erfarit från Södra Skogsägarna AB beslöt styrelsen i
företagen den 3 december förra året att inleda MBL-förhandlingar om
nedläggning av Delary Bruk i Markaryds kommun. Förhandlingarna skulle
emellertid inte avslutas förrän en lösning avseende driften vid det närbelägna
pappersbruket i Strömsnäsbruk hade presenterats. Detta hade sin bakgrund i
att Delarys hela massaproduktion levereras till Strömsnäsbruk.

Styrelsen i Södra Skogsägarna AB beslöt den 7 februari i år efter visst
utredningsarbete att inleda MBL-förhandlingar om nedläggning av en del av
verksamheten i Strömsnäsbruk. Förhandlingarna avser företagets planer på
en nedläggning av pappersbruket, vilket f. n. sysselsätter ca 300 personer.
Företagets säckfabrik i Strömsnäsbruk, vilken sysselsätter ca 170 personer,
avses enligt företaget fortsätta sin produktion.

Industriministern påminde vidare om sina uttalanden i tidigare lämnade
frågesvar om de skyldigheter som åvilar styrelsen i Södra Skogsägarna. Han
tog även upp frågan om riksdagens och regeringens möjligheter att ingripa i
MBL-förhandlingar.

Förslag rörande skogsindustrin i vissa regioner
Motioner

I motionen 1979/80:1400 behandlas situationen för skogsindustrin i
Värmlands län. Här finns det enligt motionärerna risk för att omfattande
strukturrationaliseringar kommer att genomföras. Dessa skulle komma att
föra med sig svåra sysselsättningsproblem på orter som Amotsfors, Deje,
Skoghall, Grums och Säffle. Motionärerna förordar därför att ett strukturoch
handlingsprogram för skogsindustrin skall utarbetas. De hänvisar till de
synpunkter och förslag om branschens utveckling som läggs fram i den
socialdemokratiska partimotionen 1979/80:1027. Motionärerna understryker
att det är nödvändigt att statsmakternas roll i branschutvecklingen - i
fråga om såväl planering som genomförande - preciseras i programmet.

Även i motionen 1979/80:1443 hänvisas till de riktlinjer för skogsindustrins
utveckling som dras upp i motionen 1979/80:1027 (s). Detta åtgärdsprogram
kommer, anför motionärerna, att bli av stor vikt för denna basnäring som
spelar en stor roll för Norrbottens län.

I de båda motionerna ställer sig motionärerna bakom förslagen om en
strukturplan för skogsindustrin och om inrättande av ett strukturbolag.
Vidare uttalas att inga ytterligare beslut om nedläggningar av enskilda
anläggningar bör fattas innan en strukturplan har utarbetats.

I motionen 1979/80:963 hävdas att det län som har drabbats hårdast av
nedläggningar av företagsenheter inom skogsindustrin är Västernorrlands
län. De strukturförändringar som nu diskuteras skulle komma att medföra

NU 1979/80:47

stora svårigheter. I Örnsköldsviks och Timrå kommuner skulle ca 1 000
personer mista sina anställningar. Motionärerna medger att det är oundvikligt
att vissa strukturförändringar måste ske men säger sig inte kunna
acceptera en planlös utslagning av fabriker. Olika alternativ för att behålla
sysselsättningen måste prövas, betonar de. I detta arbete bör förutom
företaget och de anställda även samhället delta. Motionärerna anser att en
aktiv medverkan från samhällets sida är nödvändig för att de samhällsekonomiska
synpunkterna skall bli beaktade och för att eventuella ekonomiska
åtaganden från samhällets sida skall kunna göras i ett skede då industrins alla
möjligheter tili överlevnad inte är uttömda.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Förslag om åtgärder för att utveckla skogsnäringen i Värmland och
Bergslagen i övrigt avstyrktes av utskottet våren 1979 (NU 1978/79:61).
Utskottet erinrade om att regeringen hade beviljat Vänerskog statliga
garantier för lån på totalt 120 milj. kr. Vidare hänvisades till den särskilda
förhandlingsgrupp som regeringen hade tillkallat för att söka finna strukturlösningar
över ägargränserna. Utskottet utgick från att regeringen noga
skulle följa utvecklingen inom skogsnäringen i dess helhet. Riksdagen följde
utskottet och avslog motionen.

Sysselsättningen i Värmlands län behandlades i riksdagen den 12
november 1979 (RD 1979/80:26 s. 117). Med anledning av två interpellationer,
1979/80:24 av Gunnar Olsson (s) och 1979/80:33 av Bertil Jonasson (c),
samt en fråga, 1979/80:68 av Lena Johansson (s), berörde industriminister
Nils Åsling bl. a. läget inom skogsindustrin. Han anförde därvid följande:

Den successiva omstrukturering och förnyelse av industrin som måste ske.
om vi skall kunna upprätthålla och stärka vår internationella konkurrenskraft
gäller i mycket hög grad skogsindustrin. Denna industrisektor är starkt
exportinriktad och har på flera produktområden att möta en mycket hård
konkurrens från andra producentländer. Den omvandling som skogsindustrin
ständigt måste genomgå betyder tillväxt inom vissa delar av branschen
och för vissa företag och tillbakagång för andra. Det är härvid ofrånkomligt
att det uppstår sysselsättningsproblem som måste lösas på något sätt.

Vad gäller den värmländska skogsindustrin är jag medveten om att vissa
förändringar kan komma att aktualiseras. Såväl Billerud-Uddeholm som
Vänerskog har redovisat omfattande förluster under de senaste åren. Även
för år 1979, som för skogsindustrin är ett högkonjunkturår, kommer
resultaten att bli kraftigt negativa. Inom båda företagen pågår analysarbete
för att finna vägar till ökad lönsamhet. Resultatet av det arbete som nu pågår
inom företagen föreligger inte ännu, och de produktions- och sysselsättningsmässiga
konsekvenserna kan därför varken överblickas eller kommenteras
f. n.

I betänkandet NU 1978/79:61 behandlade näringsutskottet en motion vari
föreslogs en allsidig utredning om möjligheterna för en framtida utveckling

NU 1979/80:47

av Ncb:s sulfitfabrik i Hörnefors. Utskottet ansåg att frågan om det finns
behov av en särskild utredning om Hörneforsfabriken borde avgöras av
ledningen för Ncb. De socialdemokratiska ledamöterna reserverade sig till
förmån för motionen. Riksdagen biföll reservationen.

Skogsindustrin i Västerbottens län skall utredas av en särskild utredare,
f. d. landshövding Bengt Lyberg. 1 ett pressmeddelande från industridepartementet
den 18 januari år 1980 anförs följande om utredningsuppdraget.
Bakgrunden är den strukturomvandling inom länets skogsindustri - och då
framför allt inom massa- och pappersindustrin - som kan förutses under de
närmast kommande åren. Utredaren skall i första hand kartlägga tänkbara
konsekvenser ur råvaru- och sysselsättningssynpunkt av olika tänkbara
strukturförlopp. Vidare ingår i uppdraget att närmare belysa de möjligheter
som kan föreligga till samverkan mellan de företag som har produktionsanläggningar
i länet. Vad gäller massa- och pappersindustrin är det härvid av
stor vikt att ta med i bilden de strukturförändringar av olika karaktär som kan
aktualiseras i Västernorrlands län. Uppdraget skall avse hela den västerbottniska
skogsindustrin. Dock skall med förtur analyseras strukturfrågor och
råvaruförsörjningen för massa- och pappersindustrin och då med utblick mot
Västernorrland.

Utbyggnader inom skogsindustrin
Motioner

Olika planer på utbyggnad av skogsindustriella anläggningar tas upp i tre
motioner. Ncb:s planer på att bygga ut anläggningen i Väja får stöd i
motionen 1979/80:312. Motionärerna menar att det är ytterst väsentligt för
Ådalen att ett intensivt projektarbete för att skapa en långsiktigt positiv
lösning för Väja kommer till stånd. De anför att det virkesflöde som bör
komma ner i Ådalens mynningsvik stämmer väl överens med det virkesbehov
som två förädlingsfabriker i Väja och Utansjö kräver. En utbyggnad i Väja
skulle därför inte försvåra en eventuell investering i Utansjö. Det är givetvis
angeläget, säger motionärerna, att produktinriktningen blir sådan att
enheterna kompletterar varandra.

Motionerna 1979/80:319 och 1979/80:1903 pläderar för en utbyggnad av
massa- och pappersindustrin i Söderhamns kommun. I båda motionerna
nämns särskilt att Bergvik & Ala AB har ansökt hos regeringen om tillstånd
enligt 136 a § byggnadslagen att bygga en anläggning för journalpapper, s. k.
LWC-papper, i Söderhamns kommun. I motionen 1979/80:319 anförs vidare
att utvecklingen i Söderhamns kommun kan komma att innebära att
massaproduktionen kan komma att minska från 450 000 ton till ca 175 000
ton. I den motivering till yrkandet i motionen 1979/80:1903 som lämnas i
motionen 1979/80:1902 framförs vissa synpunkter på förläggningen av det
journalpappersbruk som Bergvik & Ala planerar. Motionären anser att den

NU 1979/80:47

samhällsekonomiskt bästa lösningen vore att förlägga pappersbruket till
Vallvik. Även miljöskäl talar härför. Staten bör, säger han, möjliggöra
projektet genom att söka ett samarbete med Bergvik & Ala så att Vallvik som
ägs av Ncb kan ingå i projektet.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Ncb ansökte i december 1974 hos regeringen om tillstånd enligt 136 a §
byggnadslagen att utöka tillverkningen av massa och papper vid Dynäs
fabriker i Väja i Kramfors kommun. Sådant tillstånd lämnades i november
1977, innebärande att verksamheten vid Dynäs fabriker fick utvidgas från en
sammanlagd högsta årlig produktionskapacitet av 165 000 ton papper till
305 000 ton papper samt att härför erforderlig mängd cellulosamassa fick
tillverkas. Tillståndet gällde bl. a. under förutsättning att Ncb åtog sig att
lägga ned verksamheten vid Sandvikens sulfatfabrik.

I en skrivelse till regeringen i april 1978 angav Ncb att en utbyggnad av
kraftpappersproduktionen alltmer hade kommit att framstå som diskutabel
beroende både på avsättningsförhållandena och på avsevärda kapacitetstillskott
under den allra senaste tiden. Den produkt som i stället borde komma i
fråga var ett journalpapper där mekanisk massa ingår som huvuddel.
Bolagets förslag om tillverkning av sådant papper i Dynäs gick ut på en
utbyggnad i två etapper avseende ca 160 000 ton vardera, alltså tillsammans
drygt 300 000 ton per år. Mot bakgrund av att det gällde inte bara en
utvidgning av massa- och papperstillverkningen till mer än det dubbla utan
tillverkning av en annan produkt och delvis ett annat förfarande än tidigare
ansåg bolaget sig ha anledning att på nytt vända sig till regeringen i
frågan.

I en skrivelse till regeringen i november 1979 har bolaget hemställt om
anstånd med slutligt yttrande till utgången av maj 1980. I skrivelsen anges
också att förslag till strukturplan för Ncb-koncernen håller på att utarbetas.

Förslag som syftade till att ett pappersbruk skulle uppföras i Kramfors har
behandlats av näringsutskottet åren 1978 och 1979 (NU 1977/78:74,
1978/79:61). Vid det senare tillfället anförde utskottet bl. a. följande:

Utskottet finner motionärens uppslag intressant. Företagens nuvarande
svåra situation får inte föra med sig att arbetet på att utveckla vissa enheter
avstannar. Tvärtom är det viktigt med framåtsyftande insatser. Utskottet
(NU 1977/78:74) uttalade sig förra året enhälligt för att den planerade
utbyggnaden av Ncb:s fabrik i Väja skulle komma till stånd så snart som
möjligt. I propositionen 1978/79:207 anförs också att en fortsatt utveckling
bör ske bl. a. av Ncb:s anläggningar i Väja och Vallvik. Utskottet utgår från
att utbyggnaden i Väja kommer att prioriteras i den fortsatta planeringen av
företagets verksamhet. Härvid bör möjligheterna till samarbete över
ägargränserna snarast undersökas. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna som sin mening.

Riksdagen följde utskottet.

NU 1979/80:47

Skivindustrin

Motioner

I motionen 1979/80:1027 (s) erinras om att skivindustrin har varit föremål
för ett omfattande utredningsarbete. Materialet från detta finns nu
tillgängligt men, säger motionärerna, regeringen är fortfarande overksam.
Under tiden går utvecklingen okontrollerat vidare, anför de. Flera anläggningar
hotas nu av nedläggning. I motionen nämns särskilt ASSI:s fabrik i
Piteå och företaget AB Scharins Söner i Klemensnäs. Motionärerna uttalar
att ”regeringen nu måste samla sig och vidta konkreta åtgärder som tryggar
sysselsättningen för de anställda vid företaget”. De framför följande krav.
Regeringen bör snarast lägga fram förslag till planmässiga åtgärder för att
främja utvecklingen inom skivindustrin och för att nödvändiga strukturförändringar
skall kunna genomföras i socialt acceptabla former. Frågor som rör
forskning och utveckling inom branschen bör särskilt uppmärksammas.
Beslut om nedläggningar bör inte fattas innan riksdagen har behandlat
regeringens förslag.

I allt väsentligt samma synpunkter och förslag läggs fram i motionerna
1979/80:1400 och 1979/80:1443.

Mot bakgrund av befolkningsutvecklingen i Norrlands inland uttalas i
motionen 1979/80:703 att det är nödvändigt att satsa på ett mer differentierat
näringsliv. Motionären tänker då i första hand på vissa delar av Sollefteå
kommun - Ramsele, Junsele och Edsele. Han hänvisar till att det finns
moderna sågverk i området och att det därför är naturligt med en industri för
vidareförädling av trä.

I motionen 1979/80:1542 erinras om den besvärliga arbetsmarknadssituationen
i Ljusdals kommun. Motionären uttalar viss oro för utvecklingen inom
kommunens största företag, Ljusdals Träprodukter AB. Detta företag ingår i
ASSI-koncernen. Det är välbekant, säger motionären, att ASSI har en viss
benägenhet att kapa bort icke lönsamma företag. Han anser att det borde
finnas goda möjligheter att åstadkomma en utveckling av Ljusdals Träprodukter.
Detta skulle kunna ske genom ett samgående mellan detta företag
och ett annat träföretag i kommunen, Östernäs Såg.

Uppgifter i anslutning till motionerna

I den tidigare nämnda promemorian om skogsindustrin lämnas följande
uppgifter beträffande skivindustrin.

Till skivindustrin räknas i detta sammanhang företag som producerar
plywood och lamellträ, spånskivor och träfiberskivor (wallboard).

Bland de tre delbranscherna inom skivindustrin är plywoodindustrin minst
med ca 800 anställda. Produktionen uppgick år 1978 till 90 000 nr' och
exportandelen till ca 36 %. Motsvarande siffror för spånskiveindustrin är ca
1 800 anställda, en produktion på 1 260 000 m3 och en exportandel på drygt

NU 1979/80:47

40%. För träfiberskivor gäller att antalet anställda är ca 2 600, att
produktionen uppgår till ca 480 000 ton och att exportandelen ligger något
över 50 %.

Spånskiveindustrins produktion och export har ökat under hela 1970-talet,
med undantag för en viss försvagning år 1975. För träfiberskivor har såväl
produktion som export visat fallande trender sedan mitten av 1960-talet.
Plywoodproduktionen ökade under åren 1970-1973 men har sedan dess varit
sjunkande. Exporten har visat en fallande tendens under senare år.

Produktionsenheterna inom spånskiveindustrin är i flertalet fall moderna
och relativt stora. Produktionskapaciteten har i huvudsak tillkommit under
1960- och 1970-talen. Träfiberskiveindustrin kännetecknas av att enheterna
med ett par undantag är små och ganska gamla. Den senaste fabriken tillkom
år 1952. Plywoodindustrin består av ett antal äldre och mindre enheter samt
av en stor enhet som tillkom år 1970 och som svarar för 1/3 av
totalkapaciteten.

Sammanfattningsvis görs följande bedömning av delbranschernas situation.

En analys av spånskiveindustrins ekonomiska situation visar att allvarliga
lönsamhetsproblem förekommer i denna delbransch. Betydande förluster
noterades åren 1977 och 1978. Variationerna mellan olika företag var dock
relativt stora. Förlusterna var en följd av bl. a. allmän överkapacitet i
Västeuropa och pressade priser, relativt höga kapitalkostnader, lågt
kapacitetsutnyttjande och i några fall låg produktivitet.

De flesta enheterna ingår i större företag som på kort sikt kan väntas klara
förlusterna. Några enheter är självständiga och har fått eller kan väntas få
soliditets- och likviditetsproblem.

Strävandena bör framför allt inriktas på att underlätta anpassningen av
kapaciteten till marknadsförutsättningarna i syfte att uppnå resultatförbättringar
genom ett högre kapacitetsutnyttjande. Härigenom skapas också
förutsättningar för ett gynnsammare prisläge.

Inom träfiberskiveindustrin framstår lönsamhetssituationen som besvärlig.
Det totala resultatet för delbranschen före räntor och avskrivningar har
sedan år 1975 varit negativt. Det framtida marknadsläget bedöms såsom
ogynnsamt. Utvecklingen är bl. a. beroende av konkurrensen från spånskiveindustrin.
Produktion och export har under senare år varit fallande.
Medan spånskiveindustrin har en i huvudsak modern produktionsapparat är
de flesta enheterna inom träfiberskiveindustrin relativt gamla och av
begränsad storlek.

Även plywoodindustrins lönsamhet har varit mindre god under senare år.
Under år 1978 förbättrades dock resultatet. Prisutvecklingen för plywood var
svag under början av 1970-talet men har de senaste åren varit gynnsammare.
Plywoodindustrins struktur kan eventuellt förbättras genom att några av de
mindre fabrikerna ersätts med en ny anläggning för högkvalitativ plywood
för snickeriändamål.

NU 1979/80:47

Företaget Ljusdals Träprodukter AB, som nämns i motionen 1979/
80:1542, ingår sedan hösten 1978 i ASSI-koncernens trädivision. Företaget
har anläggningar i Ljusdal och Ytterhogdal. Det tillverkar bl. a. trappor och
lamellgolv i furu. Antalet anställda är 204, varav 183 i Ljusdal. Omsättningen
uppgick år 1979 till 33,2 milj. kr., vilket var en ökning från år 1978 med ca
15 %. 1979 års resultat före bokslutsdispositioner och skatter har positivt
påverkats av ett aktieägartillskott om 7,6 milj. kr. och uppgår därefter till
-8,3 milj. kr. Företaget är enligt sin senaste verksamhetsberättelse i ett
mycket svårt läge, och en rationaliseringsplan är under genomförande.
Planen innebär bl. a. neddragning av antalet produktionsenheter från tre till
två samt i övrigt rationaliseringar inom samtliga områden.

Det andra företaget som berörs i denna motion, Östernäs Sågverk i
Ljusdal, drivs av AB Jon Jonsson & Co, vars största ägare är Ljusdals
kommun (50 %) och Bergvik & Ala AB (ca 18 %). Produktionen i detta
kvalitetssågverk består av sågade trävaror. Ca 70 % av leveranserna går på
export. Antalet anställda är 117. Den fakturerade försäljningen var 58,9 milj.
kr. år 1979 mot 50,4 milj. kr. året innan. Efter ett antal mindre goda år kan
bolaget för senaste verksamhetsåret visa på ett mindre överskott före
bokslutsdispositioner och skatt. Efterfrågan på trävaror av snickerikvalitet är
enligt bolaget mycket god, och ytterligare uppjusteringar av försäljningspriserna
har genomförts för första halvåret 1980. Råvarubehovet är emellertid
endast täckt till 75 %. För ett positivt resultat år 1980 krävs att produktionsapparaten
kan utnyttjas i full utsträckning.

Tidigare behandling i riksdagen

Frågor rörande skivindustrin behandlades av näringsutskottet vid två
tillfällen under våren 1979 (NU 1978/79:34, 1978/79:61).

Med anledning av förslag till åtgärder för att främja denna branschs
utveckling uttalade utskottet att det är viktigt att regeringen noga följer
utvecklingen inom skivindustrin. Åtgärder för att stärka de olika delbranschernas
konkurrenskraft torde komma att erfordras. Utskottet avstyrkte dock
de ifrågavarande motionsyrkandena med hänvisning till att remissinstansernas
synpunkter och förslag beträffande industridepartementets promemoria
om skogsindustrin borde avvaktas. Häremot reserverade sig det socialdemokratiska
partiets företrädare i utskottet. Riksdagen följde utskottet.

Läget inom en del av skivindustrin - boardindustrin - behandlades i
riksdagen den 6 november 1979 (RD 1979/80:22 s. 70). I svar på en fråga
(1979/80:56) av Curt Boström (s) anförde industriminister Nils Åsling
följande:

Inom industridepartementet har nyligen genomförts en översyn av läget
inom boardindustrin. Slutsatsen av denna undersökning är att behovet av en
kapacitetsreduktion kvarstår. Inom branschen finns också uttalade strävan -

NU 1979/80:47

den i denna riktning. En minskning av produktionskapaciteten underlättas,
om man kan ersätta boardtillverknmgen med annan produktion på de orter
som berörs. Flera företag lägger ner ett omfattande arbete på att finna nya
produkter. Sålunda försöker t. ex. KF Industri AB finna annan, mer
livskraftig industri till Karlholms bruk. En minskning av överkapaciteten i
branschen skulle kunna medföra att AB Statens Skogsindustriers boardfabriker
får ett ökat utrymme på den svenska marknaden.

På förslag av näringsutskottet (NU 1975/76:39) avslog riksdagen våren
1976 en motion med krav på bl. a. samgående mellan Östernäs Såg och det
statsägda företaget Edströms Industrier AB - numera Ljusdals Träprodukter
AB. Utskottet fann det uppenbart att riksdagen inte borde ingripa med
anvisningar om konkreta projekt inom den statliga företagssektorn av den
typ som motionärerna aktualiserade. Det borde ankomma på företagen
själva att ta initiativ till samarbete om de fann skäl för detta.

Verksamheten vid Ljusdals Träprodukter AB diskuterades i riksdagen
den 8 februari 1980 (RD 1979/80:81 s. 107). Industriministern svarade dä på
en fråga (1979/80:115) av Bertil Måbrink (vpk) om vilka åtgärder han avsåg
att vidta för att trygga och utvidga verksamheten vid Ljusdals Trä.
Industriministern framhöll att Ljusdals Träprodukter har svåra ekonomiska
problem. Marknadsutvecklingen för företagets produkter har varit svag.
Vidare anförde industriministern följande. Statsföretag har åtagit sig att
täcka förlusterna t. o. m. år 1979. Företagsledningen inom Ljusdals Träprodukter
håller f. n. på att utarbeta en ny långtidsplan i samråd med de
anställda och moderbolaget ASSI för att komma till rätta med problemen.
För att konkurrenskraft skall uppnås anser man att en koncentration och en
effektivisering av verksamheten kommer att bli nödvändiga. Intensiva
insatser kommer att göras vid marknadsföringen, även på exportsidan, och
med produktutveckling för att bättre utnyttja den investering som gjorts och
förbättra lönsamheten.

Avslutningsvis påpekade industriministern att företaget är verksamt i en
bransch som kännetecknas av intensiv konkurrens och där det f. n. råder en
viss överproduktion. Företaget måste lösa sina nuvarande problem innan en
expansion av verksamheten kan väntas.

Strukturbolag

Motion

Det kommer att krävas finansiella insatser från samhällets sida för att
trygga en positiv utveckling inom skogsindustrin, sägs i motionen 1979/
80:1027 (s). Motionärerna menar att dessa insatser måste ingå som ett led i en
planerad branschutveckling. Detta betyder, anför de. att samhällets engagemang
inte som hittills skall koncentreras till de mindre livskraftiga, redan
krisdrabbade företagen. För den långsiktiga utvecklingen är det minst lika
viktigt att samhället aktivt engagerar sig i framtidsinriktade och expansiva

NU 1979/80:47

delar av branschen. Motionärerna anser att detta kan ske genom ett statligt
strukturbolag.

Tidigare behandling i riksdagen

Näringsutskottet (NU 1978/79:61) behandlade våren 1979 förslag i tre
motioner om inrättande av ett strukturbolag. Motionerna var väckta av
företrädare för resp. det socialdemokratiska partiet och centerpartiet.
Gemensamt för de tre motionerna var uppfattningen att det fanns behov av
ett strukturbolag för att förvalta statens aktier i Ncb och Södra Skogsägarna
samt för att följa upp de statliga insatserna i dessa företag. Däremot förelåg
det stora skillnader mellan motionerna i fråga om strukturbolagets uppgifter.

Inrättande av ett strukturbolag såsom förvaltningsorgan direkt under
regeringen tillstyrktes av utskottet, vars ställningstagande dikterades av de
socialdemokratiska ledamöterna, och i en reservation av centerpartiets
representanter. Enligt utskottsmajoriteten skulle en primär uppgift för
bolaget vara att utarbeta en strukturplan. Centerpartiets uppfattning var att
bolaget skulle förvalta statens aktier i kooperativa företag oavsett branschinriktning
och att det inte skulle spela någon aktiv roll i utformningen av
statens insatser på det skogsindustriella området. Riksdagen beslöt i enlighet
med en reservation av moderata samlingspartiets och folkpartiets representanter
att avvisa förslagen om strukturbolag.

Virkesförsörjning

Motioner

Skogsindustrins försörjning med skogsråvara behandlas ingående i motionerna
1979/80:1027 och 1979/80:1443. Resonemangen är i allt väsentligt lika i
de båda motionerna men presenteras mest utförligt i den förra, som är en
socialdemokratisk partimotion. Motionärerna anser att råvarusituationen är
alarmerande. Bristen på råvara medför att företagen inte fullt ut kan utnyttja
den stora efterfrågan på skogsindustriprodukter som nu föreligger. Särskilt
allvarlig är enligt motionärerna situationen för Södra Skogsägarna och Ncb.
De båda företagen har brist på råvara och avser bl. a. av den anledningen att
lägga ner eller inskränka driften vid olika anläggningar.

Motionärerna hävdar att skogsavverkningarna har minskat. De anför
bl. a. följande.

Man kan med fog fråga sig vad de skogsägare som i dag inte avverkar
väntar på. Som redan nämnts har virkespriserna stigit påtagligt. Den svenska
prisnivån för vedråvara är som bekant internationellt sett mycket hög.
Försök att genom utbudsbegränsningar driva fram kraftiga prisstegringar på
virke är därför ett hot mot den svenska skogsindustrins konkurrensförmåga

NU 1979/80:47

och utvecklingsmöjligheter. En sådan försvagning av vår skogsindustri är i
sin tur inte något som långsiktigt gagnar virkesleverantörerna.

För att man skall komma till råtta med problemen kräver motionärerna att
följande åtgärder vidtas. Regeringen måste på ett helt annat sätt än vad som
nu sker övervaka utvecklingen på råvarumarknaden. Fortlöpande bedömningar
av industrins behov och därav följande avverkningskrav måste göras
och redovisas för riksdagen. I denna redovisning bör också ingå regeringens
bedömning av behovet av åtgärder för att rätta till eventuella obalanser.

Motionärerna erinrar om att regeringen har tillsatt en utredning om
skogsindustrins virkesförsörjning. Utredningen skall även bedöma skogsbeskattningens
inverkan på virkesutbudet. De anför bl. a. att en eventuell
omläggning av skogsbeskattningen självfallet kan komma att påverka
formerna för finansieringen. Omvänt kan olika avgifter och stödformer
påverka utformningen av skattesystemet. Dessa frågor bör enligt motionärernas
mening utredas i ett sammanhang. Utredningen bör därför ges sådana
tilläggsdirektiv att den också prövar möjligheterna att använda skogsvårdsavgiften
som ett styrinstrument för bättre skogsvård, jämnare avverkning
och tryggare sysselsättning.

I motionerna föreslås även en beredskapslagstiftning på skogsområdet.
Denna bör enligt motionärerna ge de skogliga myndigheterna möjlighet att
under vissa förutsättningar rikta förelägganden om avverkning mot ägare av
en skogsfastighet. Lagen bör utformas så, att den kan användas av
skogsvårdsstyrelserna i sådana enskilda fall där uppenbara försummelser
föreligger. Lagen skall sålunda inte verka automatiskt, och den skall över
huvud taget aldrig användas mot den skogsägare som sköter sin skog och tar
sitt ansvar för virkesförsörjningen. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt
fastigheter som ägs av juridiska personer, i första hand dödsbon, eller av
fysiska personer för vilka skogsbruket inte ger huvuddelen av inkomst eller
sysselsättning. Regeringen bör kunna sätta lagen i kraft för enstaka
virkesförsörjningsområden eller för hela landet, om industrins virkesförsörjning
eller sysselsättningen allvarligt hotas.

I motionen 1979/80:710 erinras om att skogsindustrin har släppt ut
cellulosafiber i stora mängder i de vattendrag som är anslutna till
massafabrikerna. Motionärerna anser att det är viktigt ur både miljö- och
råvarusynpunkt att vattendrag och sjöar befrias från dessa fibermassor. De
åberopar uppgifter om att en ny teknik - "Tengqvists kelatteknik” -utarbetats som gör det möjligt att ta hand om fiberresterna. Detta borde då
ske i ett särskilt bolag med staten och skogsbolagen som delägare.

Motionärerna anser även att det timmer som finns i vattendragen bör tas
till vara. De menar att de många miljoner timmerstockar som ligger på sjöoch
älvbottnar skulle betyda ett väsentligt tillskott till råvaruförsörjningen.
Staten borde svara för upptagningen av timret. Säkerligen skulle det bli en
lönande affär för staten, säger motionärerna.

NU 1979/80:47

I motionen 1979/80:717 hävdas att då kraftledningsgatorna rensas, vilket
sker med jämna mellanrum, avfallet inte tas till vara utan lämnas att ruttna på
marken. Motionärerna anser att röjningen borde ske med en terränggående
specialmaskin som kunde omvandla buskar och småträd till grönflis och
samla upp denna flis i säckar. Dessa skulle sedan lastas av på lämpliga platser
för torkning åt varje markägare eller för försäljning till storförbrukare.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Utredningen (I 1979:18) om industrins virkesförsörjning (ordförande:
generaldirektör Bo Hedström) tillsattes i september 1979.

I direktiven lämnas bl. a. följande riktlinjer för utredningsarbetet.
Kommitténs arbete skall bedrivas med beaktande av de riktlinjer för
skogspolitiken som har antagits av riksdagen. Arbetet skall helt inriktas på
avverkningsfrågor. Den ambitionsnivå vad gäller produktionen inom skogsbruket
som har lagts fast av riksdagen skall således betraktas som given. En
första uppgift för kommittén är att utröna virkesutbudets karaktär, dvs. i hur
hög grad det är strukturellt resp. konjunkturellt betingat. I den mån det
bedöms nödvändigt bör kommittén därefter lägga fram förslag till åtgärder i
syfte att möjliggöra en ökning av bruttoavverkningen till den nivå som är
förenlig med ett uthålligt skogsbruk. Speciell uppmärksamhet bör ägnas åt
att försöka klarlägga kostnaderna för att ta till vara de marginalkvantiteter
som blir aktuella vid en avverkning som i genomsnitt motsvarar skogens
tillväxt. Dessa kostnader måste ställas mot skogsindustrins betalningsförmåga I

direktiven påpekas att den nuvarande situationen på virkesmarknaden
till viss del är betingad av rådande konjunkturläge. De eventuella förslag till
statliga åtgärder som kommittén lägger fram kan därför inte bidra till att på
kort sikt öka utbudet av virke. Avsikten är i stället att kommittén skall lämna
förslag till medel som gör det möjligt att i framtiden påverka avverkningsnivån
inom ramen för den årliga skogstillväxten.

Vidare uttalas att kommittén bör söka få fram ett bättre underlag för att
bedöma den rodi som den skattemässiga behandlingen av skogsinkomster
(avdragsreglerna, skogskontoreglerna etc.) spelar för virkesutbudet från
främst olika kategorier av enskilda skogsägare. I det sammanhanget bör
vidare skattereglernas effekter för det kommunala skatteunderlaget belysas.

Med stöd av de uppgifter som kommer fram i utredningsarbetet bör
kommittén analysera hur den nyligen genomförda lagstiftningen kan komma
att påverka avverkningsbenägenheten. Om denna analys ger vid handen att
skattereglerna kan bidra till att avverkningar skjuts upp eller tidigareläggs på
ett sätt som är olämpligt från skogspolitisk synpunkt, bör kommittén lägga
fram förslag i syfte att motverka detta.

NU 1979/80:47

I en frågedebatt den 22 november 1979 (RD 1979/80:35 s. 9) diskuterades
skogsindustrins råvaruproblem. Thage Peterson (s) hade frågat (1979/80:85)
industriministern om denne var beredd att dels vidta effektiva åtgärder för att
komma till rätta med den allmänt sett otillfredsställande avverkningssituationen.
dels utan dröjsmål säkerställa att virkesavtalens regler följs.

I sitt svar anförde industriminister Nils Åsling bl. a. följande:

Den starka konjunkturkänslighet som karaktäriserar skogsindustrin
innebär bl. a. att behovet av skogsråvara varierar kraftigt från tid till annan.
Stora krav ställs härigenom på såväl skogsbruk som skogsindustri för att
virkesutbud och virkesbehov skall komma att överensstämma. Under den
konjunkturuppgång som kännetecknat skogsindustrin under det senaste året
har utbudet av virke inte ökat i den takt och omfattning som vore önskvärt.
Jag är medveten om att virkesförsörjningsläget alltjämt är besvärande för
flera skogsföretag.

Industriministern erinrade om riksdagens beslut våren 1979 om särskilt
gallringsbidrag samt om den omläggning av skogsbeskattningen som skulle
genomföras vid årsskiftet 1979-1980.

I svaret berördes även virkessituationen vid Ncb. I det sammanhanget
uttalade industriministern följande:

Vad gäller virkesförsörjningsläget för NCB vill jag framhålla att den
situation som nu har uppstått inte kan hänföras till att ingångna virkesförsörjningsavtal
mellan NCB och skogsägarföreningarna i norra Sverige inte
skulle följas. Några avsteg från ingångna avtal har inte skett, såvitt jag har
kunnat erfara. NCB behöver emellertid vissa tilläggskvantiteter virkesråvara
för att fullt kunna utnyttja den samlade industrikapaciteten vid företaget.
Enligt vad jag erfarit föreligger vissa svårigheter att erhålla sådana
kvantiteter.

Industriministern besvarade den 17 december 1979 (RD 1979/80:55 s. 157)
en interpellation (1979/80:88) av Bernt Nilsson (s). vari bl. a. frågades vilka
åtgärder industriministern avsåg att vidta för att säkerställa skogsindustrins
råvarubehov. Han påpekade i sitt svar bl. a. att bristen på råvara beror på att
det i vissa delar av landet råder en överetablering av skogsindustrin i
förhållande till den årliga skogstillväxten. Virkesförsörjningen har dessutom
försvårats genom att avverkningarna de senaste åren har legat klart under
den årliga skogstillväxten. Virkespriserna spelar en avgörande roll för
virkesutbudets storlek, framhöll industriministern. Den uppgång i priserna
som har skett under innevarande virkessäsong torde därför bidra till att öka
virkesutbudet till skogsindustrin. Några ytterligare åtgärder för att öka
virkesutbudet var inte aktuella vid denna tidpunkt, meddelade industriministern.
Han erinrade vidare om det tillfälliga gallringsbidrag som riksdagen
hade beslutat om våren 1979 samt om utredningen om skogsindustrins
virkesförsörjning.

Näringsutskottet konstaterade i betänkandet NU 1978/79:61 att tillgången
på skogsråvara generellt är ett stort problem för skogsindustrin. Med

NU 1979/80:47

anledning av förslag och synpunkter om ett handlingsprogram för skogsindustrin
med bl. a. krav på en beredskapslagstiftning för skogsområdet
erinrade utskottet om att det viktigaste kortsiktiga problemet på råvarusidan
synes vara det otillräckliga utbudet av virke. Avverkningarna inom
privatskogsbruket ligger f. n. på en nivå som medför risk för allvarlig
virkesbrist inom industrin i en uppåtgående konjunktur, sade utskottet och
framhöll att det låga utbudet ansågs bero på en rad faktorer. Hit hörde bl. a.
ökat passivt ägande inom privatskogsbruket, marginalskatteeffekterna, det
höga kostnadsläget i skogsbruket, särskilt vid gallringar, miljövårdsrestriktioner
av olika slag samt förväntningar om stigande priser. Utskottet
noterade också att en rad åtgärder för att stimulera till ökad avverkning hade
vidtagits under våren 1979. På grundval av propositionen 1978/79:199 om
tillfällig stimulans av skogsavverkningarna m. m. hade riksdagen beslutat om
bl. a. införande av gallringsbidrag, vissa skattelättnader och förhöjd
skogsvårdsavgift.

Förslaget om beredskapslagstiftning avvisade utskottet. Socialdemokraterna
i utskottet reserverade sig till förmån för motionsyrkande i ämnet.
Riksdagen följde utskottet.

Förslag som rör frågan om tillvaratagande av fiberbankar och sjunktimmer
behandlades utförligt i betänkandet NU 1978/79:34. Beträffande tillvaratagande
av fiberbankarna påpekade utskottet att Institutet för vatten- och
luftvårdsforskning nyligen hade slutfört en kartläggning av fibersediment i
vattendragen. Vidare hänvisades till att viss verksamhet med att omhänderta
fiberhaltigt material och återanvända det i produktionen pågår.

I fråga om tillvaratagande av sjunktimmer erinrade utskottet om att de
rättsliga förutsättningarna härför var föremål för utredning. Utskottet
anförde vidare att åtgärder för att åstadkomma en förbättrad virkesbärgning
vid kusten i Västernorrlands län hade övervägts av en inom länet tillsatt
utredningsgrupp. Skog 80.

Motionerna avstyrktes av utskottet och avslogs av riksdagen.

Riksdagen (prop. 1978/79:110, JoU 1978/79:30) beslutade i maj 1979 om
riktlinjer för skogspolitiken, innefattande en ny skogsvårdslag (1979:429).
Lagen och skogsstyrelsens tillämpningsbestämmelser anger vad som skall
gälla beträffande tillvaratagande av virke vid avverkning för att motverka
uppkomsten av skogsskadeinsekter. Exempel på mark där skogsskyddsåtgärder
kan bli aktuella är bl. a. ledningsgator. Enligt föreskrifterna får under
tio månader av året (tidsgränserna varierar från fall till fall) endast en mycket
obetydlig barrvirkesmängd grövre än 5 cm på bark i tjockändan kvarlämnas i
skog. Om beståndet passerat 5 crmgränsen bör röjning ske under de
tidsperioder då insektsskaderisken är minst, dvs. de perioder då inga
skyddsåtgärder krävs. Ansvaret för att föreskrifterna följs åvilar den som
äger förfoga över skog eller virke.

Statens vattenfallsverk har i en förstudie undersökt förutsättningarna för

NU 1979/80:47

att man på ett bättre sätt skulle röja och tillvarata röjningsvirke i verkets
ledningsgator. Resultaten av studien redovisades i en skrivelse i januari 1979.
Då problemområdet ansetts vara av intresse har det därefter beslutats att
arbetet skall fortsätta med försök och utvärdering i större skala.

Återstoden av detta avsnitt utgörs av en kortfattad redogörelse för
arbetsgruppens studie och de slutsatser som gruppen har dragit av denna.

Vid röjning inom kraftledningsgata (skogsgata) tas de högväxande
trädarterna bort helt, medan de lågväxande och buskbildande kvarlämnas.
Avsikten är att erhålla en sådan vegetation att de högväxande trädslagen
undertrycks. Som biprodukt har ett gott viltbete erhållits. Inom sidoområdena
röjs, oberoende av beståndets karaktär, alla träd som kan vara farliga
för ledningens säkerhet. I dag är röjningsintervallen ca 8 år i södra Sverige,
längre i norra Sverige. Motormanuell metod används.

Mot bakgrund av ökad energiknapphet inom landet har möjligheterna till
ökad virkesproduktion i ledningsgatorna analyserats. Utöver ökad virkesproduktion
skulle redovisade metoder medge ökad mekanisering av
röjningsarbetet.

Tillvaratagande av timmer torde i dag ske någorlunda fullständigt.
Kvarvarande virke kan emellertid vålla besvär med hänsyn till insektsangrepp.
Massaved tillvaratas emellertid endast i begränsad omfattning och
avfallsved knappast alls. För avfallsvedens del beror detta närmast på
transport- och avsättningssvårigheter. Mest effektiv utvinning nås om veden
huggs till flis på växtplatsen. Gjorda beräkningar tyder emellertid på
otillräcklig ekonomi på nuvarande skogsgator.

Beträffande avsättningen för timmer och massaved sägs inga problem vara
att vänta i en normai skogsindustrikonjunktur. Flisen torde i huvudsak
enbart kunna användas som bränsle.

Tekniska och personella skäl talar för en ökad mekanisering av den nu
motormanuella röjningen. I sammanhanget ges dock en relativt negativ bild
av de tekniska förutsättningarna för en sådan utveckling.

Ur företagsekonomisk synvinkel sägs röjningsverksamheten aldrig kunna
ge någon vinst. Virket förblir marknadsupplåtarens egendom.

Som sammanfattning finner arbetsgruppen att virkesutbytet från skogsgatorna
är mycket obetydligt jämfört med vad skogsbruket totalt sett ger. Ett
bättre utnyttjande av skogsgatorna kan knappast lämna något märkbart
bidrag till landets energiförsörjning. Det är vidare knappast möjligt att sänka
kostnaderna för röjningsverksamheten. Inte heller anses några större
nationalekonomiska vinster kunna göras inom röjningsområdet. På läng sikt.
sedan oljepriserna presumtivt ökat, borde emellertid röjning enligt nya
principer i förening med ökad mekanisering kunna bli ekonomiskt fördelaktig.

NU 1979/80:47

Utskottet

Skogsindustrin står inför en rad problem både av kortsiktig och av
långsiktig natur. Till de kortsiktiga hör lönsamhetsproblemen, sysselsättningsfrågorna
i anslutning till nu aktuella strukturförändringar samt industrins
råvaruförsörjning under den närmaste tiden. Till de långsiktiga
problemen hör bl. a. den framtida balansen mellan industrikapacitet och
råvarutillgång, produktionsinriktningen och utvecklingen av förädlingsgraden.
Möjligheterna att finna lösningar och säkra branschens utveckling är av
vital betydelse för den svenska ekonomin. I de motioner som utskottet här
behandlar aktualiseras dessa frågor.

Begreppet skogsindustri omfattar följande delbranscher: massa- och
pappersindustri, sågverksindustri och skivindustri. Totalt ca 87 000 personer
är sysselsatta inom denna industrigren. På många orter är ett skogsindustriföretag
den helt dominerande arbetsplatsen. Större delen av skogsindustrins
produktion exporteras. Skogsindustriprodukter svarar för ca 20 % av den
totala exporten. Skogsindustrin är i hög grad beroende av den internationella
ekonomiska utvecklingen. De senaste årens kraftiga konjunktursvängningar
har också inneburit mycket stora påfrestningar på många skogsindustriföretag.
Branschen har under åren 1976-1978 genomgått en lågkonjunktur som i
omfattning och varaktighet saknar motsvarighet under efterkrigstiden.

Förlusterna 1976-1978 medförde för vissa företag och företagsgrupper,
speciellt inom skogsägarrörelsen, en akut kris. För att lösa likviditetsproblemen
har samhället aktivt medverkat genom betydande ekonomiska insatser.
Våren 1978 beslöt riksdagen (prop. 1977/78:128, NU 1977/78:74. rskr
1977/78:360) om statliga garantier inom en medelsram om totalt 900 milj. kr.
för lån till skogsindustrin. Våren 1979 beslöt riksdagen (prop. 1978/79:207,
NU 1978/79:61, rskr 1978/79:451) om statligt engagemang i de båda största
skogsägarföretagen - Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (Ncb) och Södra
Skogsägarna AB. Beslutet innebar att staten tillsköt sammanlagt 1 100 milj.
kr. och blev majoritetsägare i Ncb med 74 % av aktierna och minoritetsägare
i Södra Skogsägarna med 40 % av aktierna.

Skogsindustrins utveckling

Synpunkter och förslag rörande utvecklingen inom skogsindustrin generellt
eller inom speciella företag läggs fram i nio motioner.

I den socialdemokratiska partimotionen 1979/80:1027 begärs förslag till ett
handlingsprogram för massa- och pappersindustrin och sågverksindustrin.
Detta program skall, yrkar motionärerna, baseras på vissa i motionen
angivna riktlinjer. Dessa omfattar bl. a. krav på ökad samordning och
samverkan inom branschen samt initiering och styrning av den planerade
utvecklingen. Vidare bör ett system utformas för fortlöpande information
om marknadsutveckling, strukturförändringar, kapitalbehov och råvaruför -

NU 1979/80:47

sörjning. I avvaktan på ett förslag till detta omfattande handlingsprogram
bör, enligt ett annat yrkande i motionen, regeringen under våren 1980 för
riksdagen redovisa riktlinjer för statlig medverkan i branschutvecklingen.
Motionärerna önskar vidare att riksdagen skall uttala att inga nedläggningar
inom skogsindustrin bör beslutas innan det i motionen begärda planeringsarbetet
har genomförts och redovisats för riksdagen.

Vänsterpartiet kommunisterna förordar i motionen 1979/80:172 skyndsamma
åtgärder för att förhindra att beslutade och planerade nedläggningar
och inskränkningar inom skogsindustrin verkställs innan riksdagen har tagit
ställning till regeringsförslag om en helhetsplan för skogsindustrins framtid.
Motionärerna föreslår att riksdagen skall göra en framställning till regeringen
av denna innebörd.

I tre motioner utgår man från sysselsättningsproblemen inom resp.
Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län. Inga ytterligare beslut om
nedläggning av enskilda skogsindustrianläggningar bör fattas innan en
strukturplan för branschen har lagts fram, hävdas i motionerna 1979/80:1400,
1979/80:963 och 1979/80:1443. Motionärerna vill att riksdagen skall uttala sig
i denna riktning.

Situationen inom Södra Skogsägarna AB har föranlett fyra motioner.
Enligt motionen 1979/80:968 bör riksdagen uttala att inga nedläggningar får
ske vid Södra Skogsägarna förrän en strukturplan för hela landets
skogsnäring har utarbetats. För att trygga sysselsättningen vid Östanå
pappersbruk krävs snara åtgärder, uttalas i motionen 1979/80:1034. Motionärerna
hemställer att riksdagen skall göra en framställning till regeringen
härom. I motionen 1979/80:1415 yrkas att regeringen omedelbart skall ta upp
förhandlingar med Södra Skogsägarna för att trygga fortsatt drift vid
Fridafors Bruk. Motionärerna föreslår att man i dessa förhandlingar beaktar
vissa synpunkter som de för fram. Dessa är bl. a. att en särskild fond skall
inrättas till vilken både staten och Södra Skogsägarna tillskjuter medel, och
att en ökad satsning skall ske på den produktutveckling som nu pågår vid
bruket. I motionen 1979/80:1441 begärs att regeringen skall ta initiativ som
möjliggör fortsatt verksamhet vid Emsfors bruk. Problemen inom Södra
Skogsägarna berörs även i motionen 1979/80:172 (vpk).

Utskottet tar i det följande först upp de förslag som speciellt avser
strukturproblemen inom Södra Skogsägarna för att därefter behandla kraven
på ett handlingsprogram för hela skogsindustrin. Efter riksdagens beslut
våren 1979 har en rad strukturåtgärder vidtagits inom företaget. Förslag till
åtgärder på såväl kort som lång sikt utarbetades under hösten 1979. Detta
”åtgärdspaket” låg till grund för styrelsens beslut i december 1979 att
MBL-förhandlingar om nedläggning av fem enheter skulle inledas. Beslutet
omfattade Emsfors. Fridafors, Göta och Delary bruk samt sulfittillverkningen
vid Lessebo Bruk. 1 februari 1980 beslöt styrelsen att MBL-förhandlingar
även skulle inledas om nedläggning av papperstillverkningen vid Strömsnäs
Bruk. Sammanlagt berörs 1 135 anställda av dessa MBL-förhandlingar. I

3 Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 47

NU 1979/80:47

mitten av mars i år har Södra Skogsägarnas styrelse fattat beslut om
nedläggning av Emsfors Bruk och Göta Bruk.

Syftet med åtgärdspaketet är att förbättra Södra Skogsägarnas ställning
ekonomiskt. Enligt företagets analys beror den dåliga lönsamheten inom
Södra Skogsägarna i huvudsak på att företaget dels har vissa enheter som är
förlustbringande, dels har en industrikapacitet som är för stor i förhållande
till tillgången på virkesråvara. Styrelsens beslut grundas på rent företagsekonomiska
bedömningar. Dessa har kritiserats av bl. a. de fackliga
organisationerna. I vissa fall, t. ex. när det gäller Fridafors Bruk. har
organisationerna tillsammans med den lokala företagsledningen utarbetat
förslag till förändrad produktionsinriktning som skulle möjliggöra fortsatt
drift.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om sitt uttalande våren 1979 vid
behandlingen av frågor som berörde strukturproblem inom Södra Skogsägarna
och Ncb. Utskottet anförde bl. a. följande:

Strukturförändringarna inom Södra Skogsägarna behandlades i en interpellatiorisdebatt
i december 1979 (se s. 16). Industriministern erinrade därvid
om att ett avgörande motiv för det statliga engagemanget i Södra
Skogsägarna var omsorgen om sysselsättningen och utvecklingen på de orter
som nu är beroende av företaget. Han anförde vidare bl. a. följande. En
långsiktig sysselsättningstrygghet förutsätter att en omstrukturering och
rekonstruktion av företaget sker. På kort sikt kan detta medföra vissa
sysselsättningsproblem. Nödvändiga struktureringsåtgärder bör emellertid
inte förhindras. Uppkomna problem bör lösas på annat sätt. Här vilar ett
ansvar såväl på företaget som på samhället. De åtgärder som Södra
Skogsägarna redan har vidtagit och planerar att genomföra innebär svåra
påfrestningar för berörda anställda och orter. Företaget har sedan sommaren
1979 lagt ner sågverken i Lessebo. Strömsrum och Vilshult samt Böksholms
sulfitfabrik. Dessa beslut har drabbat ca 230 anställda. Avvecklingen av
Emsfors Bruk och Göta Bruk berör ca 370 anställda. Om bolagets
åtgärdspaket genomförs fullt ut kommer det att medföra svåra sysselsättningsproblem
i vissa orter. t. ex. Tingsryds kommun med Fridafors Bruk.

Södra Skogsägarnas ledning har aviserat en fortsatt omstrukturering av
företaget, vilken tvingas fram bl. a. av utvecklingen på marknaden.
Utskottet vill understryka att företaget i samråd med de anställda bör göra en
översyn av nu gällande planer och undersöka möjligheterna till fortsatt drift
vid hotade enheter. Resultatet av detta arbete bör ligga till grund för fortsatta
beslut i frågan. Beslut om oundgängliga omställningar och nedläggningar

NU 1979/80:47

måste ske med hänsynstagande till verkningarna för de anställda och för
berörda kommuner. Utskottet vill med hänvisning till sitt uttalande i
betänkandet 1978/79:61 understryka det stora ansvar att lösa uppkomna
sysselsättningsproblem som vilar såväl på företaget - Södra Skogsägarna -som på samhället.

Möjligheterna att få till stånd alternativ sysselsättning måste noga
undersökas i samverkan mellan bolaget, berörda kommuner, arbetsmarknadsmyndigheterna
i länet och de fackliga organisationerna. 1 detta
sammanhang är det viktigt att den erfarenhet och sakkunskap som finns hos
de anställda tas till vara för konstruktiva lösningar. Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för utbildning och arbetsförmedling bör effektivt utnyttjas för att
komplettera Södra Skogsägarnas egna insatser. Stora krav på aktiva insatser
för att lösa uppkommande problem kommer alltså att ställas på ansvariga
myndigheter och i sista hand på regeringen. Utskottet förutsätter att
regeringen med stor uppmärksamhet följer utvecklingen.

Det är enligt utskottets mening angeläget att Södra Skogsägarna inte
ställer sig främmande för att temporärt kvarstå som delägare om en enhet
inom koncernen överlåts till annan ägare.

Södra Skogsägarnas aktuella svårigheter beror tili en del på en otillräcklig
tillgång på vedråvaror. Råvarusituationen har stor betydelse för företagets
möjligheter att bibehålla sina produktionsenheter. Skogsägarna har via sin
skogsägareförening ägarmajoriteten i Södra Skogsägarna AB. Det bör ligga i
deras intresse att göra ytterligare ansträngningar att medverka till erforderlig
tillförsel av skogsråvara. Utskottet vill erinra om att i de avtal som låg till
grund för statens engagemang i skogsägarföretagen bl. a. ingick att parterna
skulle tillse att långsiktiga avtal med skogsägarna träffades om virkesförsörjning
för Södra Skogsägarna och Ncb. Sådana avtal ingicks i maj 1979.

Utskottet föreslår att riksdagen ansluter sig till vad utskottet här har anfört
med anledning av motionerna 1979/80:968. 1979/80:1034. 1979/80:1415 och
1979/80:1441.

Förslag om att ett handlingsprogram skall upprättas för massa- och
pappersindustrin och sågverksindustrin med riktlinjer för statens medverkan
i branschutvecklingen har, som ovan anförts, lagts fram i flera motioner.
Dessa innefattar även önskemål om att inga beslut om nedläggningar skall
fattas innan en strukturplan för branschen föreligger.

Yrkanden som i allt väsentligt överensstämmer med det nu föreliggande
avslogs av riksdagen våren 1979. De hade avstyrkts av näringsutskottet med
hänvisning bl. a. till pågående arbete på att finna strukturlösningar över
ägargränserna genom en särskild arbetsgrupp som regeringen hade tillsatt för
detta ändamål.

Industriministern besvarade i december 1979 (se s. 9) en interpellation som
bl. a. gällde om regeringen var beredd att ta initiativ till en ramplanering för
den framtida strukturomvandlingen inom skogsindustrin där statens och de

NU 1979/80:47

enskilda skogsägarnas intressen, som gemensamma ägare till företagen, tas
till vara. I sitt svar anförde industriministern att den svenska skogsindustrin
även fortsättningsvis måste genomgå en successiv omstrukturering. En sådan
process innebär ofrånkomligen tillväxt inom vissa delar av branschen och för
vissa företag och tillbakagång för andra. Vidare måste, sade han, skogsindustrins
fortsatta utveckling inriktas på ökad vidareförädling, medan de
direkt råvarukrävande delarna av branschen inte kan tillåtas expandera totalt
sett. Industriministern underströk att företagens resurser i första hand måste
satsas på enheter som är lönsamma och utvecklingsbara. Han erinrade om att
regeringen redan nu har möjlighet att dels med regionalpolitiska medel, dels
inom ramen för prövning enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) påverka
skogsindustrins utbyggnad. I detta sammanhang anförde han bl. a. att det
kan finnas skäl att närmare överväga de framtida formerna för statsmakternas
medverkan i denna utvecklingsprocess. Detta gällde inte minst de
större utbyggnader som kommer under 1980-talet. Industriministern meddelade
att man inom regeringskansliet har uppmärksamheten riktad på dessa
frågor.

Utvecklingen inom skogsindustrin i olika regioner har aktualiserats i
riksdagen vid flera tillfällen under det senaste halvåret. Läget för skogsindustrin
i Värmlands län togs senast upp i en interpellationsdebatt den 10 mars
1980 (RD 1979/80:98 s. 18). Interpellationen (1979/80:147) gällde möjligheterna
att rädda driften vid Deje Bruk AB, som ägs av Vänerskog AB.
Industriministern redovisade i sitt svar situationen för Deje Bruk och
förklarade sig beredd att pröva olika vägar för att klara problemen inom
Vänerskog.

Med anledning av samtliga nu aktuella motionsyrkanden vill utskottet
anföra följande.

Det är uppenbart att skogsindustrin nu står inför en besvärlig omställningsperiod.
En omstrukturering av branschen är påkallad för att skogsindustrin
skall kunna upprätthålla och stärka sin konkurrenskraft internationellt.
Att så kan ske är nödvändigt om branschens förmåga att överleva på
lång sikt skall kunna tryggas. En konsekvens kan därvid bli att sådana
produktionsenheter som inte bedöms vara livskraftiga successivt måste
avvecklas. Utskottet vill emellertid understryka att omställningsprocessen
inte bör uppfattas negativt. Den innebär att man syftar framåt och inriktar
produktionen på lönsamma och utvecklingsbara områden. Ökad vidareförädling
av skogsråvaran är ett viktigt inslag.

Av redogörelsen i det föregående (s. 21) framgår att flera skogsindustriföretag
har planer på en utbyggnad av vissa anläggningar. De råvarukrävande
delarna av branschen kan emellertid inte tillåtas att expandera totalt sett.
För att tillgängliga resurser skall användas optimalt bör förändringar inom
branschen naturligen komma till stånd i nära samarbete mellan företagen, de
fackliga organisationerna och samhället. Ett sådant samarbete pågår också
inom det särskilda branschråd för skogsindustrin som är knutet till

NU 1979/80:47

industridepartementet. Mot bakgrund av industriministerns nyss refererade
interpellationssvar konstaterar utskottet att frågor som rör skogsindustrins
utveckling noga följs inom regeringskansliet. Utskottet delar industriministerns
uppfattning att det kan finnas skäl att närmare överväga formerna för
statsmakternas roll i branschens strukturförändring. Ett övergripande
handlingsprogram av det slag som motionärerna förespråkar synes dock inte
vara påkallat.

Vad beträffar förslagen om ett handlingsprogram för sågverksindustrin vill
utskottet erinra om att statens industriverk har i uppdrag att studera behovet
och den konkreta utformningen av eventuella statliga åtgärder för att
underlätta sågverksindustrins framtida omställning och fortsatta utveckling.
Vid denna utredning skall man särskilt beakta branschens överkapacitet med
hänsyn till tillgänglig råvara. Industriverket avser att presentera en del av
detta utredningsarbete under hösten 1980. Underlag för en bedömning av
möjliga åtgärder för att stärka sågverksindustrin kommer alltså att föreligga
inom kort.

Motionärernas förslag att riksdagen skall uttala att inga nedläggningar
inom skogsindustrin bör beslutas innan detta handlingsprogram - en
strukturplan för branschen - har presenterats kan utskottet inte ansluta sig
till. En strukturomvandling inom skogsindustrin med nedläggning av vissa
enheter torde vara ofrånkomlig bl. a. med hänsyn till den tendens till
överkapacitet i förhållande till tillgången på skogsråvara som f. n. föreligger
på vissa områden. En neddragning bör - som utskottet tidigare anfört - ske
successivt och med hänsynstagande till de regionalpolitiska och samhällspolitiska
följderna av olika beslut.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet motionerna
1979/80:1027 (s). 1979/80:1400 och 1979/80:1443 såvitt nu är i fråga samt
motionerna 1979/80:172 (vpk) och 1979/80:963.

Olika projekt för utbyggnad av skogsindustriell verksamhet behandlas i tre
motioner. I motionen 1979/80:312 yrkas att regeringen skall vidta åtgärder
för en snar utbyggnad av Väjafabriken i Ådalen. Planerna på att bygga ett
journalpappersbruk i Söderhamns kommun får stöd i motionerna 1979/
80:319 och 1979/80:1903. Enligt den förra motionen bör riksdagen begära att
Stora Kopparberg Bergvik får tillstånd att bygga ut ett LWC-pappersbruk
inom Söderhamns kommun. Riksdagen skulle vidare uttala att den totala
massaproduktionen inom Söderhamns kommun skall behållas på nivån
450 000 årston. I den senare motionen önskas ett uttalande av riksdagen att
utvecklingen i Söderhamns kommun bör tillmätas betydande vikt inför
regeringens beslut om tillstånd för bl. a. uppförande av journalpappersbruk.

I fråga om Ncb:s planer på en utbyggnad av Dynäs fabriker i Väja vill
utskottet erinra om att regeringen år 1977 har lämnat tillstånd enligt 136 a §
byggnadslagen. Näringsutskottet har år 1979 uttalat sig för att denna

4 Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 47

NU 1979/80:47

utbyggnad prioriteras i den fortsatta planeringen av företagets verksamhet.

Ytterligare ansökningar om utbyggnad av massa- och pappersindustrin har
aktualiserats hos regeringen. Bland dessa ingår Bergvik & Ala AB:s ansökan
att få bygga ut i Sandarne, Söderhamns kommun.

Enligt vad utskottet inhämtat avser regeringen att under sommaren 1980 ta
ställning till de ansökningar om utbyggnad som föreligger. Ett viktigt led i
bedömningen är den strukturplan som Ncb:s ledning f. n. utarbetar.
Avsikten är att denna skall kunna färdigställas i juni 1980.

Skogsindustrin i Västerbottens län utreds f. n. av en utredare som
tillkallades i februari 1980. Denne skall i första hand kartlägga tänkbara
konsekvenser från råvaru- och sysselsättningssynpunkt av olika tänkbara
strukturförlopp. Vidare ingår i uppdraget att närmare belysa samverkan
mellan de företag som har produktionsanläggningar i länet. Beträffande
massa- och pappersindustrin skall utredaren beakta de strukturförändringar
av olika karaktär som kan aktualiseras i Västernorrlands län.

Mot här angiven bakgrund konstaterar utskottet att de olika utbyggnadsplaner
som motionärerna anser böra genomföras f. n. övervägs inom
regeringskansliet. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet de nu berörda
motionsyrkandena.

Skivindustrin

I motionerna 1979/80:1027 (s), 1979/80:1400 och 1979/80:1443 efterlyses
planmässiga åtgärder för att utvecklingen inom skivindustrin skall främjas
och för att nödvändiga strukturförändringar skall kunna genomföras i socialt
acceptabla former. Motionärerna anser att forskning och utveckling inom
branschen särskilt måste uppmärksammas. De menar att inga beslut om
nedläggningar bör fattas innan riksdagen har behandlat regeringens förslag
om strukturförändringar inom skivindustrin. I motionerna hemställs att
riksdagen skall begära att regeringen under våren 1980 lägger fram förslag till
handlingsprogram för skivindustrin. Detta program bör då utformas enligt de
synpunkter och förslag som förs fram i motionerna.

Förhållandena inom skivindustrin i dess helhet och dess delbranscher -plywood-, spånskive- och träfiberskiveindustrin - har belysts i olika
utredningar under de senaste åren. Många företag inom denna bransch har
besvärliga lönsamhetsproblem. Boardindustrins svårigheter berördes i en
frågedebatt i november 1979 (se s. 24). Med anledning av en fråga om
möjligheterna för fortsatt drift vid Lövholmens boardfabrik i Piteå meddelade
industriministern att en översyn av läget inom boardindustrin nyligen
genomförts inom industridepartementet. Slutsatsen av denna undersökning
var att behovet av en kapacitetsreduktion kvarstår. I svaret framhölls vidare
att det finns uttalade strävanden i denna riktning. En minskning av
produktionskapaciteten underlättas om man kan ersätta boardtillverkningen

NU 1979/80:47

med annan produktion på de orter som berörs. Industriministern nämnde
vidare att industridepartementet tillsammans med Kooperativa förbundet
har bildat en arbetsgrupp för att skaffa alternativ sysselsättning till Karlholms
bruk. Han uttalade att det är på det sättet som samhällets medverkan får ske i
den nödvändiga strukturomvandlingen i branschen.

Utskottet konstaterar att utvecklingen inom skivindustrin aktivt följs inom
regeringskansliet. Detta strukturarbete bör lämpligen, som industriministern
angav i frågedebatten, ske i nära samverkan mellan staten och
företagen. Utskottet utgår från att man därvid beaktar möjligheterna till en
samordning och rationalisering inom branschen. I det föregående har
utskottet understrukit vikten av att man vid den fortsatta omställningen inom
skogsindustrin tar hänsyn till de regionalpolitiska och samhällsekonomiska
följderna av olika beslut. Så bör även bli fallet beträffande omstruktureringen
av skivindustrin. När det gäller forskning och utveckling på det
trätekniska området vill utskottet erinra om att regeringen nyligen har lagt
fram förslag (prop. 1979/80:110) om att en träteknisk forsknings- och
utvecklingsenhet skall byggas upp i Skellefteå. Detta förslag behandlar
utskottet i betänkandet NU 1979/80:48. En särskild framställning till
regeringen om skivindustrin finner utskottet inte befogad. De tre nämnda
motionerna avstyrks alltså i vad gäller denna bransch.

I motionen 1979/80:1542 förordas att regeringen skall ta initiativ till en
sammanslagning av de båda företagen Ljusdals Träprodukter AB och
Östernäs Sågverk. Riksdagen avslog våren 1976 ett motionsyrkande om
samgående mellan Östernäs Såg och det statsägda företaget Edströms
Industrier AB - numera Ljusdals Träprodukter AB. Utskottet motiverade
sitt avstyrkande med att riksdagen inte borde ingripa med anvisningar om
konkreta projekt inom den statliga företagssektorn. Det borde, menade
utskottet, ankomma på företagen själva att ta initiativ till samarbete om de
fann skäl till detta. Utskottet finner inte anledning att ändra sitt tidigare
ställningstagande. Motionen avstyrks sålunda.

I motionen 1979/80:703 hemställs om en utredning av möjligheterna att
förlägga en samhällsägd träförädlingsindustri till vissa delar av Sollefteå
kommun.

Det bör i första hand vara en uppgift för ansvariga myndigheter i länet i
samarbete med utvecklingsfonden att pröva motionärens önskemål. Riksdagen
bör enligt utskottets mening lämna motionen utan åtgärd.

Strukturbolag för skogsindustrin

För den långsiktiga utvecklingen inom skogsindustrin är det enligt
motionen 1979/80:1027 (s) viktigt att samhället aktivt engagerar sig i de delar
av denna industrigren som är framtidsinriktade och expansiva. Motionärerna
anser att inrättande av ett strukturbolag bör utgöra ett väsentligt inslag i det
förslag om statlig medverkan i skogsindustrins strukturutveckling som
regeringen bör lägga fram.

NU 1979/80:47

Ett motsvarande motionsyrkande avslogs av riksdagen år 1979.

Omstruktureringen av branschen har inneburit stora statliga insatser.
Ytterligare åtgärder från samhällets sida torde bli nödvändiga bl. a. för att
underlätta successiva och för berörda parter acceptabla omställningar. Det
kan, som i det föregående har framhållits, finnas skäl att närmare överväga
formerna för statsmakternas roll i olika branschers strukturförändring.
Inrättandet av ett strukturbolag, enligt motionärernas förslag, skulle
medföra att staten på ett genomgripande sätt skulle styra branschens
utveckling. Utskottet anser inte att detta är motiverat och avstyrker alltså
motionen i denna del.

Virkesförsörjningen

De svårigheter med råvaruförsörjningen som skogsindustrin f. n. har utgör
utgångspunkten för förslag i motionerna 1979/80:1027 (s). 1979/80:1400 och
1979/80:1443.

I den förstnämnda motionen yrkas att utredningen (I 1979:18) om
industrins virkesförsörjning skall få tilläggsdirektiv. Motionärerna anser att
utredningen bör pröva möjligheterna att använda skogsvårdsavgiften som ett
styrinstrument för en bättre skogsvård, jämnare avveckling och tryggare
sysselsättning. Vidare borde utredningen i ett sammanhang bedöma
skogsbeskattningens inverkan på virkesutbudet och hur olika avgifter och
stödformer påverkar utformningen av skattesystemet. Motionärerna hävdar
även att regeringen på ett helt annat sätt än vad som nu sker måste övervaka
utvecklingen på råvarumarknaden.

För att säkra industrins virkesförsörjning bör enligt motionen 1979/
80:1443 regeringen ta initiativ till långsiktiga virkesavtal. Vidare borde en
utredning tillsättas med uppgift att snabbt undersöka hur samhället skall få
tillgång till effektiva styrinstrument för att påverka avverkningen. Även i
motionen 1979/80:1400 framförs dessa krav.

Utskottet vill först erinra om att den ovan nämnda utredningen har till
uppgift bl. a. att göra en genomgripande översyn av skogsbeskattningens
samhällsekonomiska effekter. Avverkningsfrågorna är alltså ett centralt
tema i utredningsarbetet. Enligt direktiven bör arbetet bedrivas skyndsamt.

Under det senaste året har regeringen tagit initiativ till en rad åtgärder för
att stimulera skogsägare att tillfälligt öka sina avverkningar. Ett tillfälligt
bidrag till gallringar har införts. Till att börja med gällde detta för arbeten
som utfördes under år 1979 (prop. 1978/79:119, JoU 1978/79:38, rskr
1978/79:427). Giltighetstiden för detta bidrag har sedermera förlängts och
omfattar nu även första halvåret 1980 (prop. 1979/80:101. bil. 4, JoU
1979/80:28, rskr 1979/80:166). En förutsättning för att bidrag skall erhållas är
att gallringsvirket tillförs skogsindustrin.

Vidare beslöt riksdagen våren 1979 om genomgripande ändringar av

NU 1979/80:47

reglerna för beskattning av skogsinkomster (prop. 1978/79:204, SkU
1978/79:54, rskr 1978/79:392). Ändringarna, som i huvudsak skall tillämpas
fr. o. m. 1981 års taxering, hänför sig bl. a. till beräkningen av avdrag på
grund av skogsavverkning.

I en nyligen framlagd proposition (prop. 1979/80:173) föreslår regeringen
att privata skogsägare får ökade möjligheter till avsättning på s. k.
skogskonto vid avverkning och försäljning av rotposter.

Vissa av motionärernas förslag i syfte att öka tillgången på skogsråvara har
behandlats av jordbruksutskottet. I dess betänkande i ämnet (JoU 1979/
80:34) erinras om de åtgärder som regeringen har vidtagit. Med hänvisning
till detta avstyrker jordbruksutskottets majoritet motionen 1979/80:1027 (s) i
de delar som kan anses beröra utskottets beredningsområde.

Frågor som rör virkestillgången har tagits upp i riksdagen vid flera tillfällen
under det senaste halvåret. I sitt svar den 24 mars 1980 på en interpellation
om skogsindustrins virkesförsörjning underströk industriministern att det
finns anledning att befara att virkesförsörjningen till skogsindustrin förblir
otillräcklig under den högkonjunktur som branschen nu upplever. Man
borde därför överväga ytterligare åtgärder för att snabbt åstadkomma ett
ökat virkesflöde till såväl massaindustrin som sågverken och övriga delar av
skogsindustrin. Industriministern meddelade att regeringen avsåg att inom
kort återkomma med konkreta förslag i dessa frågor. Vidare skulle
regeringen ta upp överläggningar med företrädare för virkesmarknadens
parter i syfte att få till stånd en effektiv information till skogsägarna om
innebörden av de nya reglerna för skogsbeskattningen.

För skogsindustrin är den situation som nu föreligger på virkesmarknaden
mycket besvärande. Utbudet av skogsråvara är begränsat bl. a. på grund av
att avverkningsvolymen i skogsbruket inte ökat i önskvärd utsträckning trots
höjda virkespriser. Detta har fört med sig svårigheter för vissa företag, i
första hand då några enheter inom Södra Skogsägarna och Ncb. Dagsläget är
sådant att det finns risk för att vissa enheter inom Ncb kan komma att
avvecklas.

En säker och jämn tillförsel av råvara är av vital betydelse för
skogsindustrin. Olika åtgärder har - som framgår av vad nyss sagts - vidtagits
för att både på kort och på lång sikt förbättra skogsindustrins virkesförsörjning.
Utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen och aktivt
medverkar för att förbättra situationen. Vad avser förslaget att utredningen
om skogsindustrins virkesförsörjning skall få tilläggsdirektiv vill utskottet
erinra om att en av kommitténs huvuduppgifter är att bedöma den roll som
den skattemässiga behandlingen av skogsinkomster spelar för virkesutbudet
från främst olika kategorier av enskilda skogsägare. Den fråga som
motionärerna berör synes alltså redan vara täckt av utredningens direktiv.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet motionerna
1979/80:1027 (s), 1979/80:1400 och 1979/80:1443 i nu berörda delar.

NU 1979/80:47

I motionen 1979/80:1027 (s) hemställs om förslag till beredskapslagstiftning
på skogsområdet. Denna lagstiftning skulle utformas enligt vissa av
motionärerna angivna riktlinjer. Dessa innebär i huvudsak att de skogliga
myndigheterna skall få möjlighet att under vissa förutsättningar rikta
förelägganden om avverkning mot ägare av en skogsfastighet. Särskild
uppmärksamhet skulle ägnas åt fastigheter som ägs av t. ex. dödsbon eller
fysiska personer för vilka skogsbruket inte utgör den huvudsakliga sysselsättningen
eller inkomstkällan. Regeringen skulle få fullmakt att sätta lagen i
kraft för enstaka virkesförsörjningsområden eller för hela landet, om
industrins virkesförsörjning eller sysselsättningen allvarligt hotas.

Jordbruksutskottet hänvisar i sitt yttrande (JoU 1979/80:1 y) över motionen
till sina ställningstaganden i betänkandet JoU 1979/80:34 med anledning
av motioner om skogspolitiken, m. m. I detta betänkande behandlar
jordbruksutskottet bl. a. denna motion i den del som berör jordbruksutskottets
beredningsområde. Motionen avstyrks av jordbruksutskottets majoritet
med hänvisning till de åtgärder av skogspolitisk, näringspolitisk och
skattepolitisk karaktär som regeringen har vidtagit i syfte bl. a. att stimulera
avverkningar inom det enskilda skogsbruket. Minoriteten inom jordbruksutskottet
har avvikande mening och anser att motionen bör tillstyrkas.

Med hänsyn till vad jordbruksutskottet anför i sitt yttrande anser sig
näringsutskottet inte ha skäl att föreslå riksdagen att göra en sådan
framställning om beredskapslagstiftning sorn begärs i motionen 1979/80:1027
(s).

Olika åtgärder för att öka tillgängen på skogsråvara föreslås i två motioner.
I motionen 1979/80:710 yrkas att riksdagen skall uttala sig för att ett bolag
med staten och skogsbolagen som delägare bildas med uppgift att ta hand om
och utnyttja fiberbankarna i sjöar och vattendrag. Enligt ett annat yrkande
bör riksdagen begära förslag till en lag enligt vilken sjunktimret i sjöar och
vattendrag utan ekonomisk ersättning övergår i statlig ägo. Vidare begärs att
regeringen skall lägga fram förslag till åtgärder för upptagning av sjunktimret
i landets älvar och sjöar.

Näringsutskottet behandlade år 1979 (NU 1978/79:34) utförligt de båda
frågor som motionärerna har tagit upp (se s. 30). I fråga om tillvaratagande
av såväl sjunktimmer som de s. k. fiberberg som har samlats i vattendrag i
anslutning till massafabriker hänvisade utskottet till pågående verksamhet
och avstyrkte därmed motionerna. Utskottet finner inte skäl att ändra detta
ställningstagande och avstyrker alltså motionen.

I motionen 1979/80:717 önskas ett förslag till lagstiftning om effektivt
tillvaratagande av träavfall i samband med röjning av kraftledningsgator.
Motionärerna ger vissa allmänna synpunkter på hur arbetet med att samla
ihop träråvara bör tillgå. De anser att varje kraftproducent med ledningar
skulle åläggas att på detta sätt ta till vara träavfallet.

Av redogörelsen i det föregående (s. 30 f.) framgår att statens vattenfalls -

NU 1979/80:47

verk har uppmärksammat denna fråga. En arbetsgrupp inom verket har i
januari 1979 redovisat en studie av förutsättningarna för att på ett bättre sätt
röja och ta till vara röjningsvirke i verkets ledningsgator. Gruppen skall
fortsätta sitt arbete med försök och utvärdering i större skala.

Utskottet finner att resultatet av nu pågående utredningsarbete bör
avvaktas och att riksdagen därför inte har anledning att nu göra något
uttalande i denna fråga.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande strukturförändringar inom Södra Skogsägarna
att riksdagen med anledning av motionen 1979/80:968, motionen
1979/80:1034 (Östanå), motionen 1979/80:1415 (Fridafors)
och motionen 1979/80:1441 (Emsfors) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande handlingsprogram för massa- och pappersindustrin
samt sågverksindustrin

att riksdagen avslår motionen 1979/80:172 i ifrågavarande del,
motionen 1979/80:963. motionen 1979/80:1027 yrkandena 2, 3.
5 och 7, det sistnämnda i ifrågavarande del. motionen
1979/80:1400 yrkandet 1 i ifrågavarande del och motionen
1979/80:1443 yrkandet 1 i ifrågavarande del,

3. beträffande utbyggnad inom skogsindustrin
att riksdagen avslår

a) motionen 1979/80:312 (Väja),

b) motionen 1979/80:319 och motionen 1979/80:1903 i ifrågavarande
del (Söderhamn),

4. beträffande utveckling av skivindustrin

att riksdagen avslår motionen 1979/80:172 i ifrågavarande del,
motionen 1979/80:1027 yrkandetö och yrkandet 7 i ifrågavarande
del, motionen 1979/80:1400 yrkandet 1 i ifrågavarande
del och motionen 1979/80:1443 yrkandet 1 i ifrågavarande
del,

5. beträffande samgående mellan företag

att riksdagen avslår motionen 1979/80:1542,

6. beträffande träförädlingsindustri i Sollefteå
att riksdagen avslår motionen 1979/80:703,

7. beträffande strukturbolag för skogsindustrin

att riksdagen avslår motionen 1979/80:1027 yrkandet 4,

8. beträffande skogsindustrins virkesförsörjning

att riksdagen avslår motionen 1979/80:1027 yrkandet 1, motionen
1979/80:1400 yrkandet 1 i ifrågavarande del och motionen
1979/80:1443 yrkandet 1 i ifrågavarande del.

NU 1979/80:47

9. beträffande beredskapsåtgärder för att säkerställa virkesförsörjningen att

riksdagen avslår motionen 1979/80:1027 yrkandet 8,

10. beträffande tillvaratagande av fiberavfall och sjunktimmer
att riksdagen avslår motionen 1979/80:710,

11. beträffande tillvaratagande av träråvara i kraftledningsgator
att riksdagen avslår motionen 1979/80:717.

Stockholm den 30 april 1980

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s), Sven Andersson (fp). Nils Erik Wååg (s) (mom. 1),
Margaretha af Ugglas (m) (mom. 2-11), Lilly Hansson (s), Tage Adolfsson
(m) (mom. 1), Thage Peterson (s). Bengt Sjönell (c), Lennart Pettersson (s),
Karl Björzén (m) (mom. 2-11), Rune Jonsson (s). Ingegärd Oskarsson (c),
Wivi-Anne Radesjö (s) (mom. 2-11), Sven Munke (m) (mom. 1) och
Christer Eirefelt (fp).

Reservationer

1. Strukturförändringar inom Södra Skogsägarna (mom. 1)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson, Thage
Peterson, Lennart Pettersson och Rune Jonsson (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar på s. 34 med ”Södra Skogsägarnas” och slutar
på s. 35 med ”på samhället” bort ha följande lydelse:

Södra Skogsägarnas ledning har aviserat en fortsatt omstrukturering av
företaget. Utskottet finner det angeläget att en översyn nu görs av gällande
planer med sikte på att presentera en helhetssyn på utvecklingen framöver.
Resultatet av detta arbete bör avvaktas innan ytterligare beslut om
nedläggningar fattas. I avvaktan på denna översyn bör inte heller de redan
beslutade nedläggningarna av Emsfors, Göta, Strömsnäs, Delary och
Fridafors bruk samt Lessebo Bruks sulfitfabrik verkställas. Det är viktigt att
de anställda får delta i arbetet med översyn av Södra Skogsägarnas framtida
struktur och utveckling.

Beslut om nedläggningar och omställningar måste ske med största
hänsynstagande till de samhällsekonomiska följderna och till följderna för de
anställda och berörda kommuner. Företaget måste noga pröva möjligheten
till fortsatt drift vid hotade enheter. Utskottet vill understryka det stora
ansvar för att lösa uppkomna sysselsättningsproblem som vilar såväl på
företaget - Södra Skogsägarna - som på samhället.

NU 1979/80:47

2. Handlingsprogram för massa- och pappersindustrin samt sågverksindustrin
(mom. 2)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 36 med ”Det är” och
slutar på s. 37 med ”och 1979/80:963” bort ha följande lydelse:

En positiv utveckling inom skogsindustrin torde inte kunna säkras utan en
fortsatt strukturomvandling av branschen. Förändringarna måste syfta till att
åstadkomma en långsiktig balans mellan råvarutillgång och industrikapacitet
och ett bättre utnyttjande av skogsråvaran. Förädlingsgraden i skogsindustrin
måste höjas. Detta kommer att kräva betydande insatser av kapital. En
omställning enligt dessa riktlinjer kan i vissa fall komma att medföra
svårigheter för de anställda liksom för berörda orter och regioner. Men det är
viktigt att påpeka att en strukturomvandling också - och kanske framför allt -måste betyda utveckling och satsningar på framtiden. Det är därför viktigt att
samhället, de anställda och företagen gemensamt planerar för den framtida
utvecklingen.

Regeringens åtgärder för skogsindustrin har i huvudsak varit av kortsiktig
natur. En samordnad planering av åtgärderna saknas. Branschens problem -inte minst de långsiktiga - är nu sådana att ett näringspolitiskt program för
skogsindustrin snarast måste utformas. Detta innebär inte en detaljplanering
för de enskilda företagen. Däremot bör en ökad samordning och samverkan
rörande de övergripande besluten komma till stånd. Detta handlingsprogram
kommer naturligen även att omfatta sågverksindustrin. Resultatet av
industriverkets utredning av denna branschs framtida omställning och
fortsatta utveckling kommer naturligen att ingå som en viktig del i
utformningen av programmet för denna industri.

Motionärerna föreslår att riksdagen skall uttala att inga ytterligare beslut
om nedläggningar av enskilda anläggningar skall fattas innan en samlad
strukturplan har lagts fram. Utskottet är av samma mening. Varje beslut om
nedläggning skulle föregripa utformningen av en sådan strukturplan. Varje
beslut om nedläggning skulle också omöjliggöra de anställdas och samhällets
deltagande i arbetet att positivt omstrukturera och utveckla skogsindustrin.

Vad utskottet här anfört om utarbetande av ett handlingsprogram för
massa- och pappersindustrin och sågverksindustrin samt om nedläggningar
inom dessa branscher bör ges regeringen till känna som riksdagens
mening.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande handlingsprogram för massa- och pappersindustrin
samt sågverksindustrin

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:172 i ifrågavaran -

NU 1979/80:47

de del. motionen 1979/80:963, motionen 1979/80:1027 yrkandena
2, 3, 5 och 7, det sistnämnda i ifrågavarande del. motionen
1979/80:1400 yrkandet 1 i ifrågavarande del och motionen
1979/80:1443 yrkandet 1 i ifrågavarande del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Utveckling av skivindustrin (mom. 4)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson. Lilly Hansson. Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med "Utskottet
konstaterar” och slutar med "denna bransch" bort ha följande lydelse:

Utskottet finner motionärernas förslag välmotiverade. Skivindustrins
olika delbranscher har analyserats i flera utredningar. Spånskive- och
träfiberskiveindustrin har allvarliga lönsamhetsproblem. Regeringen bör
därför snarast låta utarbeta förslag till planmässiga åtgärder för att
säkerställa skivindustrins fortlevnad och utveckling på längre sikt. Några
beslut om nedläggningar bör inte fattas innan riksdagen har behandlat
regeringens förslag.

Det är viktigt att frågan om forsknings- och utvecklingsverksamheten
uppmärksammas i detta förslag. Det planerade inrättandet av en träteknisk
forsknings- och utvecklingsenhet i Skellefteå (prop. 1979/80:110, NU
1979/80:48) är ett steg i rätt riktning. Det är dock befogat med ytterligare
åtgärder på detta område.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande utveckling av skivindustrin

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:172 i ifrågavarande
del, motionen 1979/80:1027 yrkandet 6 och yrkandet 7 i
ifrågavarande del. motionen 1979/80:1400 yrkandet 1 i ifrågavarande
del och motionen 1979/80:1443 yrkandet 1 i ifrågavarande
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

4. Strukturbolag för skogsindustrin (mom. 7)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar med
"Omstruktureringen av” och slutar med "denna del" bort ha följande
lydelse:

Det är enligt utskottets mening viktigt att ett strukturbolag för skogsindustrin
inrättas. För att en positiv utveckling inom denna industrigren skall
tryggas kommer det även framdeles att krävas finansiella insatser från

NU 1979/80:47

samhällets sida. Dessa måste ingå som led i en planerad utveckling. Härvid
skulle ett sådant strukturbolag som motionärerna förespråkar kunna spela en
viktig roll genom att kanalisera tillgängliga resurser till de delar av branschen
som är framtidsinriktade och expansiva. Det ifrågavarande förslaget i
motionen 1979/80:1027 (s) bör alltså tillgodoses.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. beträffande strukturbolag för skogsindustrin

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:1027 yrkandet 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

5. Skogsindustrins virkesförsörjning (mom. 8)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med ”En säker”
och slutar med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Råvarusituationen är f. n. mycket alarmerande. Svårigheterna att få fram
tillräckligt med virke har medfört att vissa företag överväger att lägga ner
eller inskränka driften vid olika anläggningar. Det har också förekommit
beslut i sådan riktning. Särskilt hårt drabbat av virkeskrisen synes Ncb vara,
men även Södra Skogsägarna har stora problem. Till en del beror den
bristande virkesförsörjningen på att avverkningarna har släpat efter. Detta
gäller främst för det privata skogsbruket. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att det behövs övergripande ekonomiska styrmedel och långsiktiga
virkesavtal för att det skall bli möjligt att komma till rätta med de
aktuella problemen. Regeringen måste fortlöpande övervaka utvecklingen
på råvarumarknaden. Bedömningar av industrins behov och de avverkningar
som detta kräver måste göras och redovisas för riksdagen.

Med hänsyn till den svåra råvarusituationen anser utskottet att utredningen
om industrins virkesförsörjning bör ges i uppdrag att med förtur utarbeta
förslag till åtgärder.

Skogsbeskattningens utformning är av betydelse för virkesutbudet.
Utskottet anser att utredningen om industrins virkesförsörjning bör få i
uppdrag att även pröva möjligheterna att använda skogsvårdsavgifter som ett
styrmedel för skogspolitiken.

Genom de åtgärder som utskottet här har föreslagit tillgodoses de tre
nämnda motionerna i nu berörda delar.

dels att utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande skogsindustrins virkesförsörjning

att riksdagen med bifall till motionen 1979/80:1027 yrkandet 1,
motionen 1979/80:1400 yrkandet 1 i ifrågavarande del och
motionen 1979/80:1443 yrkandet 1 i ifrågavarande del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

NU 1979/80:47

6. Beredskapsåtgärder för att säkerställa virkesförsörjningen (mom. 9)

Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Thage Peterson,
Lennart Pettersson, Rune Jonsson och Wivi-Anne Radesjö (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 42 som börjar med ”Med
hänsyn” och slutar med ”motionen 1979/80:1027 (s)” bort ha följande
lydelse:

Näringsutskottet ansluter sig till de synpunkter som den socialdemokratiska
minoriteten i jordbruksutskottet lägger fram. Regeringen bör utarbeta
förslag till beredskapslagstiftning om skyldighet för skogsägare att avverka.
Reglerna bör utformas som en beredskapslagstiftning.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. beträffande beredskapsåtgärder för att säkerställa virkesförsörjningen att

riksdagen med bifall till motionen 1979/80:1027 yrkandet 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Särskilt yttrande

Strukturförändringar inom Södra Skogsägarna (mom. 1)

Erik Hovhammar, Tage Adolfsson och Sven Munke (alla m) anför:

De nödvändiga åtgärder som Södra Skogsägarna redan har vidtagit och
planerar att genomföra innebär svåra omställningsproblem för många
anställda och många orter. Syftet med nu pågående omstrukturering av
koncernen är att, som ett led i den av riksdagen 1979 beslutade finansiella
rekonstruktionen av företaget, på sikt säkerställa driften och utvecklingen av
de företagsenheter som bedömts som livskraftiga. Beslut om och genomförande
av nödvändiga nedläggningar av enskilda enheter måste ske med stort
hänsynstagande till de samhällsekonomiska följderna. Likaså måste ansvaret
- såväl för Södra Skogsägarna som för samhället - särskilt understrykas när
det gäller att söka lösa uppkommande sysselsättningsproblem. Härvid
kommer stora krav att ställas på att berörda myndigheter aktivt arbetar för
att få till stånd sådan företagsetablering som ger nya sysselsättningstillfällen.

Särskild vikt måste också läggas vid bedömningar av vilka negativa
konsekvenser som uppkommer för hela koncernen och därmed för
sysselsättningen i hela den region inom vilken denna har sin verksamhet, om
nu pågående strukturomvandling inte konsekvent och skyndsamt kan
genomföras.

Södra Skogsägarnas svårigheter har tidigare redovisats vid riksdagens
behandling av frågan om statligt delägarskap och finansiell rekonstruktion av

NU 1979/80:47

koncernen våren 1979. Härefter har betydande positiva förändringar av
bl. a. avsättningsmöjligheterna för massa och papper skett, medan valutakurser
och råvarutillförsel alltjämt är problem. Råvarusituationen liksom ett
skyndsamt genomförande av den nödvändiga strukturomvandlingen har stor
betydelse för företagets möjligheter att på sikt bibehålla sina livskraftiga
produktionsenheter. Under förutsättning av att företagets beslut om och
genomförande av strukturförändringar kan ske på sådant sätt att skogsägarna,
som innehar ägarmajoriteten i bolaget, får en god framtidstro beträffande
bolagets positiva utveckling bör det också ligga i deras intresse att göra
ytterligare ansträngningar att medverka till erforderlig tillförsel av råvara.

NU 1979/80:47

Bilaga

Jordbruksutskottets yttrande
1979/80:1 y

över motion om åtgärder för skogsnäringen

Till näringsutskottet

Genom beslut den 13 mars 1980 har näringsutskottet berett jordbruksutskottet
tillfälle att avge yttrande över motionen 1979/80:1027 av Olof Palme
m. fl. (s), såvitt avser yrkandet 8.

Motionen

I motionen 1979/80:1027 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandet 8), att riksdagen beslutar att begära att regeringen snarast
förelägger riksdagen ett förslag till beredskapslagstiftning på skogsområdet i
enlighet med vad som anförs i motionen.

Motionärerna redovisar i motionen 1027 sin syn på skogsnäringens
problem och utvecklingsvägar och presenterar ett program för att stödja
branschen och styra utvecklingen på detta område. Särskild uppmärksamhet
ägnas åt bristen på råvara och de olägenheter som skogsindustrin härigenom
drabbas av i form av minskat kapacitetsutnyttjande och ojämn sysselsättning
m. m. Den föreslagna beredskapslagstiftningen skulle enligt motionen ge de
skogliga myndigheterna möjlighet att under vissa närmare angivna förutsättningar
rikta förelägganden om avverkning mot ägare av en skogsfastighet.
Därvid bör särskild uppmärksamhet ägnas åt fastigheter som ägs av t. ex.
dödsbon eller fysiska personer för vilka skogsbruket inte utgör den
huvudsakliga sysselsättningen eller inkomstkällan. Regeringen bör få
fullmakt att sätta lagen i kraft för enstaka virkesförsörjningsområden eller
för hela landet, om industrins virkesförsörjning eller sysselsättningen
allvarligt hotas.

Utskottet

Utskottet har denna dag i betänkandet 1979/80:34 behandlat bl. a.
motionen 1027 yrkandet 1 i den del motionsyrkandet berör utskottets
beredningsområde. Motionen innehåller i denna del förslag till olika
skogspolitiska åtgärder m. m. som syftar till att åstadkomma en bättre
skogsvård, jämnare avverkning och tryggare sysselsättning. Utskottet har
därvid avstyrkt motionen i förevarande del med hänvisning till de åtgärder av
skogspolitisk, näringspolitisk och skattepolitisk karaktär som redan vidtagits
i syfte bl. a. att öka avverkningarna inom det enskilda skogsbruket. Vidare
har utskottet hänvisat till dep utredningsverksamhet rörande skogsnäringen

NU 1979/80:47 (JoU 1979/80:1 y)

som f. n. pågår. Skälen för ett avstyrkande av motionen 1027 i nyss berörda
delar är giltiga också i fråga om det i samma motion framförda yrkandet om
en beredskapslagstiftning på skogsområdet. Utskottet avstyrker därför detta
motionsyrkande.

Stockholm den 8 april 1980

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c). Svante Lundkvist (s). Arne Andersson i
Ljung (m). Börje Stensson (fp). Hans Wachtmeister (m). Sven Lindberg (s).
Sven Eric Lorentzon (m). Gunnar Olsson (s). Märta Fredrikson (c). Esse
Petersson (fp). Stig Alftin (s)*. Lennart Brunander (c), Wivi-Anne Radesjö
(s)*, Jan Fransson (s) och Stig Gustafsson (s)*.

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Avvikande mening

av Svante Lundkvist, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Stig Alftin. Wivi-Anne
Radesjö, Jan Fransson och Stig Gustafsson (alla s) som anser att utskottet -med hänvisning till de skäl som anförts i motionen 1027 i förevarande del - i
sitt yttrande till näringsutskottet bort tillstyrka bifall till motionsyrkandet.

NU 1979/80:47 52

Innehållsförteckning

Ärendei 1

Motionsyrkandena 1

Handlingsprogram för massa- och pappersindustrin samt sågverksindustrin Motioner

Uppgifter om massa- och pappersindustrin samt sågverksindustrin 5

Tidigare behandling i riksdagen 9

Strukturproblem inom Södra Skogsägarna

Motioner 10

Uppgifter om koncernen Södra Skogsägarna 11

Tidigare behandling i riksdagen 15

Förslag rörande skogsindustrin i vissa regioner

Motioner 18

Uppgifter i anslutning till motionerna 19

Utbyggnader inom skogsindustrin

Motioner 20

Uppgifter i anslutning till motionerna 21

Skivindustrin

Motioner 22

Uppgifter i anslutning till motionerna 22

Tidigare behandling i riksdagen 24

Strukturbolag

Motion 25

Tidigare behandling i riksdagen 26

Virkesförsörjning

Motioner 26

Uppgifter i anslutning till motionerna 28

Utskottet 32

Skogsindustrins utveckling 32

Skivindustrin 38

Strukturbolag för skogsindustrin 39

Virkesförsörjningen 40

Hemställan 43

Reservationer

1. Strukturförändringar inom Södra Skogsägarna (s) 44

2. Handlingsprogram för massa- och pappersindustrin samt sågverksindustrin
(s) 45

3. Utveckling av skivindustrin (s) 46

4. Strukturbolag för skogsindustrin (s) 46

5. Skogsindustrins virkesförsörjning (s) 47

6. Beredskapsåtgärder för att säkerställa virkesförsörjningen (s) .. 48

Särskilt yttrande

Strukturförändringar inom Södra Skogsägarna (m) 48

Bilaga

Jordbruksutskottets yttrande 1979/80:1 y över motion om åtgärder för
skogsnäringen 50

GOTAB 65037 Stockholm 1980