med anledning av motioner om skadeståndsansvar m.m. (Betänkande 1980/81:LU26 Lagutskottet)

LU 1980/81:26

Lagutskottets betänkande
1980/81:26

med anledning av motioner om skadeståndsansvar m.m.

Ärendet

I betänkandet behandlas åtta motioner, i vilka tas upp olika frågor som har
skadeståndsrättslig anknytning, nämligen

A. de under allmänna motionstiden 1980 väckta motionerna

1979180:615 av Knut Wachtmeister (m), vari yrkas att riksdagen beslutar
om ändring i skadeståndslagen vid utövande av brottslig handling i enlighet
med vad som anförts i motionen,

1979/80:1124 av Karin Ahrland (fp), vari yrkas att riksdagen beslutar att
omedelbart upphäva 11 kap. 2 § byggningabalken,

1979/80:1532 av Margit Odelsparr m. fl. (c), vari yrkas att riksdagen
beslutar om obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar som registreras,

1979/80:1611 av Hans Nyhage (m), vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär lämpliga åtgärder, syftande till att öka möjligheterna till ersättning för
behandlingsskador i sjukvården, vilka inträffat någon tid före den 1 januari
1975,

1979180:1896 av Göthe Knutson m. fl. (m), vari yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om ett åtgärdsprogram som innebär att den svenska
lagstiftningen om ekonomisk ersättning vid oljeskador skärps.

B. de under allmänna motionstiden 1981 väckta motionerna

1980/81:846 av Sven Johansson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar begära
att regeringen vidtar åtgärder för att utreda frågan om alkohol då det gäller
försäkringsväsendet och ansvarighet vid olycka,

1980/81:905 av Ingrid Sundberg och Per Stenmarck (båda m), vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen utfärdar riktlinjer för i vilka fall ersättningsanspråk
enligt skadeståndslagen kan riktas mot en skolungdom för av honom
eller henne medvetet åstadkommen skada på allmän egendom,

1980/81:1898 av Tore Nilsson (m), vari yrkas att riksdagen måtte besluta
om åtgärder för stärkande av den enskildes rättsskydd avseende reglerna för
skadestånd i samband med brott.

1 Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 26

LU 1980/81:26

Barns skadeståndsskyldighet

Gällande bestämmelser

Den grundläggande huvudregeln om skadeståndsansvar återfinns i 2 kap.
1 § skadeståndslagen (SKL). Där heter det att var och en som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan såvida
annat inte följer av SKL.

Från detta fulla skadeståndsansvar gör SKL vissa undantag för barn och
ungdom. Enligt 2 kap. 2 § skall den som vållat person- och sakskada och som
ej fyllt 18 år ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder
och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring
och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Möjligheten att sätta ned ett barns skadeståndsansvar eller helt befria
barnet från ansvar fanns redan före tillkomsten av SKL. De viktigaste
nyheterna som SKL förde med sig var att åldersgränsen höjdes från 15 till 18
år och att man i högre grad än tidigare skulle ta hänsyn till om barnet skyddas
av ansvarsförsäkring.

Barnets skadeståndsansvar bärs av barnet självt och inte av föräldrarna.
En förälder kan bli skadeståndsskyldig endast om han eller hon själv varit
vårdslös. Försummelse när det gäller vård och tillsyn av ett barn kan leda till
att föräldrarna åläggs skadeståndsskyldighet. Rena brister i uppfostran
brukar däremot inte grunda någon skadeståndsskyldighet för föräldrarna.
Inget hindrar att både barnet och föräldrarna kan göras ansvariga för en
skada. I sådant fall tillämpas reglerna om solidariskt ansvar.

Motion 1980181:905

Motionärerna hänvisar inledningsvis till en undersökning, som statens
ungdomsråd har låtit utföra om ungdomens konsumtionsvanor och som
enligt motionärerna utvisar att ungdomen har en mycket hög konsumtionsstandard.
Enligt motionärerna finns det skäl att sätta de framkomna siffrorna
i relation till samhällets kostnader för vandalisering i skolor och fritidslokaler,
vilka kostnader uppgår till flera milj. kr. per år.

Motionärerna framhåller vidare att det är ytterst sällan som myndigheter
reser ersättningsanspråk på ungdomar eller deras föräldrar. Detta förhållande
beror enligt motionärerna på osäkerhet om hur skälighetsbedömningen
enligt 2 kap. 2 § SKL skall ske och vilka kriterier som skall anses behöva vara
uppfyllda för att ersättningskrav skall kunna bifallas.

I motionen stryks under att ungdomars vandalisering åsamkar kommunen
stora kostnader för att ersätta förstörd materiel. Motionärerna hänvisar till
att såväl normgruppen som kampanjen mot våld i skolan har gjort stora
ansträngningar att komma till rätta med förstörelse och vandalisering, något
som är av största betydelse. När det gäller frågan om ungdomars
ersättningsskyldighet råder det dock enligt motionärerna stora brister.

LU 1980/81:26

Ersättningsfrågorna bedöms också olika i olika kommuner och några klara
riktlinjer för i vilka fall ersättning skall krävas finns inte. Regeringen bör
därför ge ut riktlinjer för bedömningen av i vilka fall 2 kap. 2 § medger att
ersättning kan krävas av ungdomar som uppsåtligen orsakat skador på
allmän egendom.

Ur förarbetena till 2 kap. 2 § SKL

Av förarbetena till lagrummet framgår att motivet för att vidga möjligheten
till jämkning av skadeståndet för 15-18-åringarna främst var de
ekonomiska förhållandena. Ett skadestånd kunde lätt bli oskäligt betungande
för den som befann sig under utbildning eller ännu inte hade nått upp till
några högre inkomster.

När det gällde lagrummets tillämpning på denna ålderskategori anförde
departementschefen bl. a. följande synpunkter.

Utgångspunkten bör som jag tidigare har nämnt vara, att en person över 15
år i princip bär fullt skadeståndsansvar enligt den allmänna culparegeln.
Bedömningen av den unges beteende skall alltså normalt ske med
utgångspunkt i de handlingsnormer som ligger till grund för vållandebedömningen
enligt culparegeln. I undantagsfall kan emellertid en nedsättning av
skadeståndsansvaret med hänsyn enbart till skadevållarens ålder och
utveckling eller handlingens beskaffenhet eller i övrigt andra omständigheter
än de ekonomiska förhållandena bli aktuell. En jämkning av skadeståndet på
sådana grunder kan tänkas i fall av uppenbara utvecklingsstörningar eller när
den unge utan egen förskyllan har försatts i en situation, som han inte
rimligen kan väntas ha fysiska förutsättningar eller tillräcklig psykisk mognad
för att kunna bemästra på samma sätt som en vuxen person, utan att han på
sådana grunder kan helt undgå ansvarighet.

Allmänt sett åsyftas emellertid en restriktiv användning av de möjligheter
att sätta ned skadeståndet som bestämmelsen ger för dessa skadevållare. Det
är framför allt de ekonomiska följderna av fullt skadeståndsansvar som skall
beaktas vid skälighetsbedömningen. Härvid bör väsentligen följande principer
vara vägledande.

Till en början är det uppenbart, att en nedsättning av skadeståndet aldrig
kan komma i fråga inom ramen för en föreliggande ansvarsförsäkring. I
andra fall, dvs. när försäkring saknas eller är otillräcklig, bör skadeståndet
jämkas endast om det annars skulle bli oskäligt betungande. Men frågan om
skadans absoluta storlek kan inte tillmätas avgörande betydelse vid den
prövningen. För att kunna avgöra om skadeståndet skulle bli «oskäligt»
betungande måste man inte bara ställa skadeståndets storlek i relation till
skadevållarens ekonomi utan också ta hänsyn till omständigheterna kring
skadefallet. När det gäller ungdomar i dessa åldersgrupper torde sålunda en
lindring av skadeståndsansvaret bli aktuell bara när dessa omständigheter i
förening med att skadan från skadevållarens synpunkt är omfattande gör det
oskäligt att han belastas med full ersättningsskyldighet. Detta innebär å ena
sidan, att ett skadestånd som i och för sig inte är av särskilt stor omfattning
kan nedsättas, om detta framstår som skäligt med hänsyn till speciellt
ömmande omständigheter i övrigt, t. ex. att skadevållaren är utvecklingshämmad.
Det är å andra sidan inte ett tillräckligt skäl för nedsättning av

LU 1980/81:26

skadeståndet, att skadan är stor i förhållande till skadevållarens ekonomiska
bärkraft. En sådan omständighet kan neutraliseras av andra faktorer, som
gör det rimligt att skadevållaren trots allt får utge full ersättning. Man måste
framför allt beakta den skadevållande handlingens beskaffenhet. Detta
innebär bl. a., att möjligheten att sätta ned skadeståndet bör användas med
betydligt större återhållsamhet vid uppsåtliga handlingar än vid alldagliga
försummelser av lindrig art.

Tillbörlig hänsyn måste emellertid tas också till den skadelidandes
intresse. En nedsättning av skadeståndet, som skulle verka obillig mot
honom, bör inte komma i fråga. Om den skadelidande befinner sig i små
ekonomiska omständigheter och saknar försäkring, kan detta utgöra ett skäl
att ålägga fullt skadeståndsansvar, även om skadan är omfattande. Att den
skadelidande är förmögen eller är skyddad av försäkring utgör däremot inte
ett självständigt skäl för nedsättning av skadeståndet. Man får hålla i minnet
att den särskilda skadeståndsregel som det här gäller är betingad av hänsyn
till den skadevållandes situation.

Skadestånd till skadelidande brottsling

Motion 1979180:615

I motionen framhålls att en målsägande kan bli skadeståndsskyldig
gentemot en brottsling om den senare under utövande av sin brottsliga
handling drabbas av något som han inte behövt ha anledning att räkna med
under utövande av sitt ”arbete”. Som exempel nämner motionären att en
villaägare som reparerar sin fastighet och därvid tagit upp ett hål i golvet kan
bli skadeståndsskyldig till en inbrottstjuv som ramlar ned i hålet och bryter
benet. Att skadestånd skall utgå i sådana fall torde enligt motionären vara
ytterst stötande för den allmänna rättskänslan. Motionären anser att
skadeståndslagen bör kompletteras med en paragraf av innebörd att
skadeståndslagens regler inte skall bli tillämpliga på skada som tillfogats den
som utövat brottslig handling, eller ev. grovt brottslig handling.

Gällande ordning

Skadeståndslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om skadestånd
för den som skadats vid utövandet av brottslig eller annan otillåten handling.
I sådana fall blir vanliga skadeståndsrättsliga principer tillämpliga. Den som
t. ex. är ansvarig för säkerheten i en fastighet, vid ett bygge e. d. kan sålunda
bli skadeståndsskyldig inte endast mot den som är behörig att komma dit utan
även mot andra. Är risken för skada stor för behöriga besökare kan således
även en obehörig besökare erhålla skadestånd om han skadas. Som exempel
härpå kan nämnas följande rättsfall.

NJA 1973 s. 141. En person begav sig in på en i mörker försänkt
byggnadsplats för att kasta vatten och föll därvid ned i ett öppet hisschakt och
skadades. De anordningar som avskilde byggnadsplatsen från gatan var
otillräckliga och hisschaktet hade lämnats öppet vid arbetets slut. Den

LU 1980/81:26

skadade erhöll skadestånd från byggnadsentreprenören. Trots att han
obehörigen begett sig in på byggnadsplatsen ansågs hans handlande ej ”ha
innefattat en sådan kränkning av bolaget eller dess rätt som skulle ha kunnat
fria bolaget från vårdslösheten”. Att den skadade under angivna omständigheter
begett sig in på den i mörker försänkta byggnadsplatsen var
emellertid att anse som medvållande till skadan. Entreprenören fick därför
svara för två tredjedelar av skadan.

Av det refererade rättsfallet kan dras slutsatsen att hade den skadelidandes
handling inneburit en verklig kränkning av bolaget eller dess rätt, t. ex. i
form av inbrottsförsök, hade entreprenören med all sannolikhet befriats från
skadeståndsskyldighet. Det torde således i princip inte finnas någon
skyldighet för t. ex. en fastighetsägare att vidta åtgärder så att en inbrottstjuv
ej kommer till skada (se även Jan Hellner: Skadeståndsansvar, tredje uppl.
1976 s. 89). Hellner nämner som exempel att även om en lovlig besökare kan
få skadestånd om han snavar i ett hål i en matta får inte inbrottstjuven
skadestånd därför att han snavar och bryter benet. En inbrottstjuv torde
dock kunna få skadestånd i sådana fall där han skadats till följd av att
fastighetsägaren satt farliga fällor för honom.

Skadestånd i samband med brott

Motion 1980/81:1898

Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i motion 1980/81:1897, som i
övrigt behandlar frågan om tillämpningen av brottsbalkens preskriptionsregler.
Motionären framhåller att den som drabbas av inbrott endast kan yrka
skadestånd för materiella förluster men inte för förlorad arbetsförtjänst eller
psykiskt lidande. Enligt motionären är det förenat med åtskilligt besvär för
den enskilde att ordna upp efter ett inbrott, som vänt upp och ned på allt han
har. Den enskildes rättsskydd bör därför stärkas på detta område.

Gällande rätt m. m.

Huvudregeln om skadeståndsansvar för den som uppsåtligen eller av
vårdslöshet vållar person- eller sakskada gäller även vid skador orsakade i
samband med brott. När det gäller sakskada omfattar skadeståndet enligt 5
kap. 7 § SKL sakens värde eller reparationskostnader och värdeminskning,
annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust eller intrång i
näringsverksamhet. Som exempel på annan kostnad till följd av skadan
anförs i förarbetena utgift för transport av det skadade föremålet, kostnad för
besiktning och värdering av detta samt utgifter som har varit nödvändiga för
att begränsa skadeverkningarna. En viktig och ganska vanlig ersättningspost
är stilleståndsersättning vid skada på bilar.

Skulle vid ett inbrott personskada uppkomma kan enligt 5 kap. 1 § SKL

1* Riksdagen 1980181. 8 sami. Nr 26

LU 1980/81:26

ersättning utgå för dels sjukvårdskostnad och andra utgifter, dels inkomstförlust,
dels ock sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt
olägenhet i övrigt till följd av skadan. Vid personskada kan således ersättning
utgå även för ideell skada.

Huruvida det fallet att en person drabbas av en psykisk chock utan att han i
övrigt lider men skall anses som en personskada kan i viss mån vara tveksamt.
En depression, som framkallats genom chocken vid en trafikolycka och
medfört arbetsoförmåga redan från olycksdagen, har i ett fall ersatts som
personskada (NJA 1971 s. 78). Till personskada kan man däremot inte räkna
lidande eller obehag som inte framkallat något fysiskt eller psykiskt
sjukdomstillstånd.

Skadestånd och försäkring vid skada i samband med alkoholpåverkan

Gällande rätt

Skadestånd utgår i princip även om den skadelidande varit alkoholpåverkad.
Skadeståndet kan dock jämkas om den skadelidande varit medvåliande.
När det gäller personskada skall enligt 6 kap. 1 § första stycket SKL jämkning
ske endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet
fordon som gjort sig skyldig till rattfylleri och rattonykterhet kan också
jämkas, om föraren genom vårdslöshet har medverkat till skadan.

Sistnämnda regel infördes i SKL av riksdagen 1975 i samband med att
riksdagen antog en ny trafikskadelag. En motsvarande bestämmelse
återfinns i 12 § trafikskadelagen (1975:1410).

Trafikskadelagen medger trafikförsäkringsgivare återkravsrätt mot skadevållare
när skadan vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet (20 §).
Sådan rätt tillkommer även försäkringsgivare om skadevållare gjort sig
skyldig till enkel vårdslöshet och därvid varit straffbart påverkad av alkohol
eller annat berusningsmedel.

SKL saknar regressregler.

Motion 1980181:846

Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i motion 1980/81:845, som i
övrigt tar upp frågor som rör information om alkoholens skadeverkningar.
Motionären framhåller att det är en intressant fråga om den som åstadkommer
skada under alkoholpåverkan bör få svara för skadan själv genom
lämpliga anordningar på försäkringssidan. Motionären hänvisar till att
alkoholpåverkan enligt nuvarande lagstiftning - framför allt trafikskadelagen
- under vissa förhållanden inverkar på såväl rätten till ersättning för egen
skada som betalningsskyldigheten för skada som vållas annan. Det kan enligt
motionären behöva undesökas om mera allmänna principer bör införas,

LU 1980/81:26

innebärande att en person som är påverkad av alkohol eller annat
berusningsmedel får finna sig i att bära de skador han åstadkommer.
Möjligheten att införa en mera generell försäkringsanordning täckande
skador på det aktuella området bör utredas.

Ur förarbetena

Reglerna i SKL och trafikskadelagen om medvållande av alkoholpåverkad
förare samt regeln i trafikskadelagen om regressrätt mot alkoholpåverkad
förare infördes av riksdagen med anledning av motionsyrkanden väckta i
anslutning till förslaget till trafikskadelag.

Lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1975/76:3 bl. a. följande.

Frågan är då huruvida en förares brottsliga förfarande i samband med
förande av motorfordon och särskilt det förhållandet att föraren har gjort sig
skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet skall påverka hans rätt till
trafikskadeersättning för den händelse han skadas under körningen. De brott
det här är fråga om väcker, såsom trafikskadeutredningen påpekar, i regel
stark indignation hos allmänheten, och tanken att rattfylleristen eller
biltjuven skall kunna uppbära full gottgörelse för skador, som tillfogats
honom under färd med fordonet, torde för många te sig stötande.

Utskottet vill för sin del kraftigt stryka under att förtäring av alkohol eller
andra berusningsmedel och förande av motorfordon inte hör samman. Även
om det råder delade meningar om i vilken utsträckning trafikskadorna vållas
av alkoholpåverkade förare, råder det inget tvivel om att sådana förare är
betydligt mer olycksbenägna än nyktra förare. Det måste därför enligt
utskottets mening vara en viktig uppgift för lagstiftaren att i möjligaste mån
motverka att alkoholpåverkade pesoner framför motorfordon. I syfte att
främja trafiksäkerheten bör man vidta alla åtgärder, som har någon reell
preventiv verkan. Dessa kan självfallet vara av olika slag. Särskild betydelse
torde emellertid sådana åtgärder ha som ökar riskerna för upptäckt.

Efter en redogörelse för den då pågående försöksverksamheten med
rutinmässiga alkoholutandningsprov anförde utskottet vidare.

Att utandningsproven har haft en preventiv effekt torde vara ostridigt. Det
är självfallet svårare att göra några bestämda uttalanden om vilken
brottsförebyggande effekt en bestämmelse som utesluter eller i väsentlig mån
inskränker rätten till trafikskadeersättning för tidigare angivna kategorier av
förare skulle få. Enligt utskottets mening kan man emellertid inte utan vidare
frånkänna ett sådant ingrepp i ersättningsreglerna en preventiv verkan. Det
kan inte heller uteslutas att en underlåtenhet att införa särbestämmelser för
alkoholpåverkade förare kan - med tanke på att sådana bestämmelser finns i
dag - komma att uppfattas som en del i en allmän nedtoning av
samhällsåtgärderna mot trafikonykterhet. Genom det sätt på vilket förslaget
har kommenterats i skilda sammanhang har för övrigt risken för en sådan
negativ effekt blivit större.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte ansluta sig till statsrådets
ståndpunkt att behovet av sanktioner för att motverka trafiknykterhetsbrott
skall tillgodoses endast inom ramen för samhällets kriminalpolitik. Utskottet

LU 1980/81:26

delar justitiekanslerns uppfattning att man i kampen mot denna brottslighet
inte bör ”låsa in sig” i olika rum, där man ena dagen behandlar straffrättsliga
sanktioner och en annan dag behandlar ekonomiska påföljder i ett
försäkringssystem. I stället måste man enligt utskottets mening ta alla
lämpliga medel i anspråk för att tjäna trafiknykterhetens intressen, oavsett
om de faller inom straffrättens, skadeståndsrättens eller försäkringsrättens
områden. Utskottet har därför kommit till den uppfattningen att i varje fall
straffbart alkoholpåverkade förare bör i någon form särbehandlas när det
gäller rätten till esättning vid personskada.

Efter en diskussion om olika alternativ till hur en sådan särbehandling
skulle kunna komma till stånd anförde utskottet.

Enligt utskottets mening återstår således endast möjligheten att, såsom
yrkas i motionen 1975/76:8, införa en särskild jämkningsregel i 12 § förslaget
till trafikskadelag. Vid övervägandet av vad en sådan regel skall innehålla har
utskottet stannat för att jämkning bör tillåtas även vid ”enkel” vårdslöshet i
förening med rattfylleri och rattonykterhet. En jämkning av en straffbart
alkoholpåverkad förares trafikskadeersättning kan följaktligen ske, om han
genom oaktsamhet medverkat till den egna skadan. Däremot får jämkning
icke ske av hans ersättning, om skadan är en följd enbart av annan förares
vållande. Att tillåta jämkning endast av det skälet att den skadelidande
föraren gjort sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott anser utskottet inte böra
komma i fråga. Den trafikfara som en alkoholpåverkad förare utgör bör i det
enskilda fallet ha manifesterats genom en vårdslös körning av denne. I
övervägande antalet fall, när en straffbart alkoholpåverkad förare skadas vid
en trafikolycka, torde också den skadelidande genom oaktsam körning ha i
vart fall medverkat till skadan.

Den av utskottet förordade jämkningsregeln har enligt utskottets mening
betydande fördelar. Sålunda kommer de trafiknykterhetsbrott, vilka begåtts
i samband med vårdslös körning, att i jämkningshänseende bli jämställda
med grov vårdslöshet i trafik. Samma skäl som föredragande statsrådet
åberopar för att tillåta jämkning vid grov vårdslöshet, nämligen att det skulle
kunna leda till stötande resultat om full ersättning under alla förhållanden
skall utgå till den som framfört fordon vårdslöst, kan nämligen enligt
utskottets mening åberopas för en jämkning vid trafiknykterhetsbrott som
skett i samband med vårdslös körning. En jämkningsregel av det slag som
utskottet förordar ger vidare utrymme för ett hänsynstagande till de sociala
trygghetssynpunkter som vid lagförslagets utarbetande varit vägledande i
fråga om rätten till ersättning för personskada och som statsrådet åberopat
som skäl mot en särbehandling i ersättningshänseende av alkoholpåverkade
förare. Utskottet vill understryka att utskottets förslag i och för sig innebär
att den alkoholpåverkade förarens möjligheter till trafikskadeersättning
väsentligt förbättras i förhållande till gällande rätt, därigenom att förutsättningar
nu öppnas för ersättning även i de fall där den alkoholpåverkade
ensam varit vållande till skadan. Genom att den föreslagna jämkningsregeln
är fakultativ ger den vidare domstolarna möjlighet att ta hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet. Utskottet hävdar därför att utskottets
förslag i förevarande del inte kan anses innebära att den alkoholpåverkade
förarens sociala trygghet eftersätts. Utskottet vill för övrigt anmärka att vad
statsrådet i förevarande hänseende åberopat till stöd för att inte tillåta
jämkning vid trafikonykterhet med samma styrka kan åberopas mot att
tillåta jämkning vid grov vårdslöshet.

LU 1980/81:26

På grund av det ovan anförda föreslår utskottet riksdagen att med
anledning av motionerna, såvitt nu är i fråga, till 12 § första stycket förslaget
till trafikskadelag foga en bestämmelse av innebörd att jämkning kan ske
även när skadelidande förare själv genom vårdslöshet har medvekat till
skadan och i samband därmed har gjort sig skyldig till brott mot 4 §
trafikbrottslagen.

Med hänsyn till sambandet mellan trafikskadelagen och SKL föreslog
utskottet att en motsvarande bestämmelse skulle införas i 6 kap. 1 §
SKL.

Ersättning för behandlingsskador i sjukvården

Gällande ordning

Skador, som uppstått genom felaktig medicinsk behandling, är ej
underkastade någon rättslig särbehandling i gällande rätt. Detta innebär att
sjukvårdshuvudmans skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i
övrigt inom sjukvårdens område - skall bedömas enligt bestämmelserna i
skadeståndslagen.

Enligt 3 kap. 1 § SKL åligger det arbetsgivare att svara för bl. a.
personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar (s. k.
principalansvar). Ansvaret är ej begränsat till privata arbetsgivare utan
omfattar även statliga och kommunala myndigheter. Bestämmelsen är
således tillämplig t. ex. när en landstingskommun driver ett sjukhus.

Det är den skadelidandes sak att bevisa att fel eller försummelse
förekommit från någon arbetstagares sida. Han behöver dock inte peka ut
någon bestämd person, som bevisligen varit vårdslös. Det räcker med att det
kan konstateras att den vållande måste ha varit någon för vilken arbetsgivaren
ansvarar. Arbetsgivaren svarar nämligen också för ”anonyma” fel.
Likaså omfattar principalansvaret ”kumulerade” fel, dvs. när var och en av
flera befattningshavare gjort sig skyldig till en mindre vårdslöshet, som inte
för någon av dem skulle vara tillräcklig att leda till skadeståndsskyldighet för
arbetsgivaren men som tillsammans innebär en avsevärd brist i aktsamheten.

Vid personskada till följd av sjukvårdsbehandling gäller liksom vid andra
skadefall att den skadelidande kan få ersättning genom socialförsäkringen.

Socialförsäkringen omfattar den allmänna försäkringen (sjukförsäkringen,
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen) samt arbetsskadeförsäkringen.
Socialförsäkringen ger ett ekonomiskt grundskydd vid sjukdom och
skadefall. Ideell skada (sveda och värk, lyte eller annat men) ersätts inte.
Under akut sjukdomstid efter en skada utgår sjukpenning som ersättning för
inkomstförlust. Vidare ersätts helt eller delvis all läkarvård, tandvård och
sjukhusvård samt mediciner etc. Vid långvarig arbetsoförmåga kan en

LU 1980/81:26

skadad få förtidspension eller sjukbidrag från den allmänna försäkringen och
- vid yrkesskada - livränta från arbetsskadeförsäkringen. Pension eller
sjukbidrag förutsätter nedsättning av arbetsförmågan med minst 50%,
livränta nedsättning med minst en femtondel. Till efterlevande utgår
familjepension från den allmänna försäkringen och - vid yrkesskada -efterlevandelivränta från arbetsskadeförsäkringen. Invaliditets- och efterlevandeförmånerna
kan kompletteras med vissa tillägg. Om en skadad
person får ersättning från socialförsäkringen och samtidigt har rätt till
skadestånd enligt skadeståndsreglerna skall försäkringsersättningen reducera
skadeståndet.

Det finns dessutom ett stort antal försäkringstyper som ger skydd mot
förluster i samband med personskada. I första hand kan nämnas liv-,
olycksfalls- och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar gäller kollektivt -gruppförsäkringar - eller enskild. Tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) är
exempel på ett skydd av detta slag som arbetsgivaren bekostar. Ett annat
exempel är den allmänna gruppsjukförsäkringen (AGS), som infördes på
arbetsmarknaden år 1972. Pensionsförsäkringar inom denna kategori är för
det mesta s. k. summaförsäkringar. Därmed menades ursprungligen att ett
visst på förhand överenskommet belopp utbetalas (på en gång eller i
periodiska poster) då skadefallet inträffar. Men en försäkring av detta slag
kan också vara anpassad till den konkreta skadan (t. ex. inkomstförlust till en
viss nivå). Försäkringsersättningar av de former som nu har angetts räknas
normalt inte av på skadestånd som utgår samtidigt.

Sedan den 1 januari 1975 finns ett särskilt försäkringssystem för
sjukvården, kallat Patientförsäkring vid behandlingsskada. Försäkringen
meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga kommuner
och landstingskommuner har avtal om sådan försäkring. Även huvuddelen
av de privatpraktiserande tandläkarna samt alla privatpraktiserande läkare
har försäkringar med i allt väsentligt samma villkor. När det gäller skador på
grund av läkemedel har en försäkring liknande patientförsäkringen kommit
till stånd år 1978. I samband därmed har villkoren för patientförsäkringen
justerats i olika avseenden. Bl. a. har skador på grund av produktfel hos
sjukvårdsmateriel förts in under försäkringen. Vidare har preskriptionstiden
förlängts från två till tre år.

Patientförsäkringen gäller endast skador som inträffat efter den 1 januari
1975. Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att
förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan har vållats
genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning. Den
gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från sjukvårdens sida.
Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste fortfarande
bäras av patienten. I enlighet härmed gäller försäkringen vid oförutsedda
skador i direkt samband med hälso- och sjukvård, om skadan orsakats vid
undersökning, medicinering eller behandling, dock inte om skadan är en
naturlig eller sannolik följd av åtgärden, eller om skadan orsakats vid

LU 1980/81:26

olycksfall, dock endast inom lokal eller område där hälso- eller sjukvård
bedrivs, eller i samband med sjuktransport.

Vissa undantag finns. Försäkringen gäller inte vid skador som har orsakats
av läkemedel eller orsakats av smitta eller infektion som överförts utan direkt
samband med ingrepp eller annan behandling.

Ersättning utgår för inkomstförlust, läkar- och sjukhusvård, sveda och
värk, lyte och men samt rehabilitering. Vid dödsfall ersätts begravningskostnader
samt förlust av underhåll.

Försäkringen är samordnad med andra förmåner vid personskada på så
sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till andra förmåner,
som kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av försäkringsavtal
m. m.

Ett särskilt samarbetsorgan, Patientförsäkringens samrådsgrupp, har
bildats med uppgift att följa utvecklingen och föreslå justeringar av
försäkringsbestämmelserna.

För att pröva svårbedömda eller tvistiga fall av behandlingsskador har
inrättats en skadenämnd, som består av sex ledamöter. Nämnden har att
pröva de skadefall som hänskjuts dit. Skadelidande, försäkringstagare eller
försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till prövning av nämnden.
Om nämndens beslut inte godtas kan ärendet hänskjutås till skiljemän.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om ersättning till personer som skadats i samband med sjukvård har
behandlats av riksdagen ettvart av åren 1972-1978 med anledning av
motioner (LU 1972:10, 1973:9, 1974:10, 1975:16, 1975/76:17, 1976/77:21,
1977/78:19 och 1978/79:13). De åren 1975, 1976, 1978 och 1979 aktuella
motionerna innehöll bl. a. yrkanden om ersättning för behandlingsskador
som inträffat före patientförsäkringens tillkomst. I sina av riksdagen
godkända betänkanden avstyrkte utskottet bifall till förslagen om retroaktiv
ersättning. Beträffande de närmare skälen för utskottets ställningstaganden
hänvisas till betänkandena.

Motion 1979180:1611

I motionen framhålls att det vid upprepade tillfällen alltsedan patientskadeförsäkringen
infördes 1975 har gjorts åtskilliga framställningar i riksdagen
för att även de människor, som oförskyllt drabbats av behandlingsskador i
sjukvården före försäkringens ikraftträdande, skall kunna erhålla någon
form av ersättning. Flittills har dessa framställningar varit förgäves. Det är
enligt motionären uppenbart att någon ersättning till dessa människor inte
kan utgå inom den nu gällande försäkringens ram. Men det förhållandet bör,
anser motionären, inte lägga hinder i vägen för att man försöker finna andra
former för avsättning.

LU 1980/81:26

Motionären hänvisar till att utskottet 1979 uttalade sig positivt i frågan men
ändå avslog det då aktuella motionsyrkandet. Enligt motionärens mening är
det mycket angeläget att frågan nu blir föremål för en omfattande utredning
för att klarlägga vilka möjligheter som finns att skapa rättvisa för de
ifrågavarande hårt drabbade människorna. Ett sådant klarläggande kan inte
ske inom ett utskott, utan måste genomföras genom regeringens försorg.

Ekonomisk ersättning vid oljeskador

Gällande rätt

Den grundläggande ansvarighetsregeln finns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen
(1972:207). Detta lagrum innehåller som tidigare nämnts den i Sverige sedan
länge gällande culparegeln, som innebär att var och en som uppsåtligen eller
av vårdslöshet vållar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan.
Skadeståndslagen innehåller också regler om arbetsgivares principalansvar.
Enligt 3 kap. 1 § är arbetsgivare ansvarig för skada som vållas av hans
arbetstagare genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetstagaren är
ansvarig för sådan skada endast i den mån synnerliga skäl föreligger (4 kap.
1 §)-

Miljöskyddslagen (1969:387) innehåller vissa skadeståndsbestämmelser.
Enligt 30 § miljöskyddslagen är den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig
verksamhet i princip skyldig att utge ersättning oberoende av vållande.
Har olägenheten inte förorsakats genom försumlighet, skall ersättning dock
utgå endast om olägenheten är av någon betydelse och bara i den mån den
inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess
allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Oljeutvinning till havs
måste betraktas som miljöfarlig verksamhet. Skada som uppkommer till
följd av sådan verksamhet omfattas därför i princip av miljöskyddslagens
skadeståndsbestämmelser. Miljöskyddslagen torde dock vara tillämplig
endast på verksamhet som bedrivs inom svenskt område. Lagens skadeståndsbestämmelser
synes därför inte kunna göras gällande i fråga om
verksamhet utanför svenskt territorialvatten. Viss skadeståndsrättslig reglering
finns i 1974 års miljöskyddskonvention mellan Danmark, Finland, Norge
och Sverige. Enligt konventionen får den som tillskyndas skada orsakad av
miljöskadlig verksamhet i annat nordiskt land föra talan om ersättning vid
domstol i det land där verksamheten bedrivs. Fråga om ersättning får då inte
bedömas efter regler som är oförmånligare för den skadelidande än
verksamhetslandets ersättningsregler. Konventionens bestämmelser har
införlivats med svensk rätt genom lagen (1974:268) med anledning av
miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige (jfr prop. 1974:59). Motsvarande lagstiftning har
genomförts i de övriga nordiska länderna.

Av intresse i detta sammanhang är också den lagstiftning som gäller

LU 1980/81:26

beträffande ansvarighet för oljeutsläpp från fartyg. Bestämmelser härom
finns i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Enligt denna
lag är ägare av fartyg som för last av beständig olja skyldig att ersätta skada
genom förorening som orsakats av utsläpp av olja från fartyget, oberoende av
om det å fartygets sida har begåtts något fel eller någon försummelse (s. k.
objektivt ansvar). Ansvarigheten omfattar enligt uttrycklig föreskift även
kostnader för sådana åtgärder för att förhindra eller begränsa skada genom
förorening som vidtas efter det att en olycka inträffat, t. ex. åtgärder för att
bekämpa olja som läckt ut från ett fartyg. Fartygsägarens ansvarighet
begränsas till vissa i lagen närmare angivna belopp. I fråga om fartyg som
befordrar mer än 2 000 ton olja som bulklast är ägaren skyldig att ha
försäkring eller ställa säkerhet för sin ansvarighet upp till det för fartyget
gällande begränsningsbeloppet. Oljeansvarighetslagen bygger på 1969 års
konvention om ansvarighet för oljeskada tillsjöss. När det gäller skada genom
förorening orsakad av oljeutsläpp från fartyg har vidare genom en särskild
konvention tillskapats en internationell ersättningsfond, 1971 års konvention
om upprättande av en internationell fond för ersättning av oljeskada till sjöss,
som har trätt i kraft under 1978. Fonden skall bereda ersättning i vissa fall när
1969 års ansvarighetskonvention inte är tillämplig eller bereder de skadelidande
ett otillräckligt skydd. Vidare skall fonden stå som garant för
fartygsägarens och försäkringsgivarens solvens. Fondens ersättningsskyldighet
är begränsad så att de totala ersättningsbelopp som kan utgå i anledning
av en och samma händelse maximeras till ett belopp motsvarande drygt 150
milj. kr. Beloppet kan dock genom beslut av fondens högsta organ höjas till
det dubbla. Ersättningarna från fonden skall finansieras genom avgifter från
dem som tar emot sjötransporterad olja i de fördragsslutande staterna.

När det uppkommer skador i samband med oljeutvinning från havsbottnen
saknas f. n. särskild lagstiftning. Ansvarigheten för sådana skador bestäms
därför enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Utskottet vill emellertid i
detta sammanhang även redovisa att de företag som bedriver verksamhet på
kontinentalsockeln i Nordsjön genom frivillig överenskommelse upprättat
ett särskilt system för ersättning av skador orsakade av förorening genom olja
till följd av utvinning från havsbottnen, the Offshore Pollution Liability
Agreement (OPOL). Överenskommelsen innebär att de företag som har
anslutit sig till denna åtar sig att ersätta skador till följd av oljeutsläpp i
samband med oljeutvinning på havsbottnen samt kostnader som det
allmänna åsamkas för bekämpning av olja som härrör från sådana utsläpp.
Ansvarigheten enligt avtalet är i princip objektiv, dvs. oberoende av
vållande. Ansvarigheten är begränsad till 16 miljoner dollar (ca 72 milj. kr.)
per olycka. Överenskommelsen trädde i kraft den 1 maj 1975. Sexton större
oljebolag som utövar verksamhet på kontinentalsockeln inom Nordsjöområdet
omfattas av överenskommelsen.

LU 1980/81:26

1976 års konvention om ansvarighet för skada till följd av oljeutvinning från
havsbottnen

Frågan om utarbetandet av en regional konvention för Nordsjöområdet
om skadestånd för oljeskada som uppkommer till följd av oljeborrning på
havsbottnen togs upp vid en konferens i London år 1973. Vid konferensen
tillsattes en arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta ett utkast till en sådan
konvention. Arbetsgruppen slutförde sitt arbete under år 1974. Det av
arbetsgruppen utarbetade konventionsutkastet behandlades slutligt vid en
diplomatisk konferens i London den 13-17 december 1976. Vid konferensen
antogs en konvention om ansvarighet för skada orsakad av sådan förorening
genom olja som uppkommer till följd av utforskning på havsbottnen eller
utvinning av mineraltillgångar från denna (Convention on Civil Liability for
Oil Pollution Damage resulting from Exploration for and Exploitation of
Seabed Mineral Resources). Konventionen, som öppnades för undertecknande
den 1 maj 1977, har hittills undertecknats av Nederländerna, Norge,
Storbritannien och Sverige. Den har inte tillträtts av någon stat. Frågan om
Sveriges tillträde till konventionen är f. n. föremål för överväganden inom
regeringens kansli. En närmare redogörelse för konventionen finns intagen i
utskottets betänkande LU 1977/78:17.

Motion 1979180:1896

Motiveringen till motionen återfinns i motion 1979/80:1895, vilken
hänvisats till jordbruksutskottet. Motionärerna lämnar i den motionen en
omfattande redogörelse för uppkomna oljeskador vid utsläpp från fartyg och
vid utvinning från havsbottnen samt för den debatt och de förslag till åtgärder
hittills som tagits fram, varefter motionärerna begär ett förslag till ett
program för fortsatt arbete på oljeskyddets område. När det gäller
ersättningsanspråk till följd av oljeutsläpp är det enligt motionärerna svårt
att ange de ekonomiska konsekvenserna för bl. a. fisket och turistnäringen.
Även grova uppskattningar måste enligt motionärerna emellertid kunna
ligga till grund för ersättningskrav mot det skyldiga fartyget och dess redare.
Givetvis bör den skadeståndsskyldige därvid svara för de till följd av
oljeutsläppet uppkomna sanerings- och bekämpningskostnaderna.

Obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar

Frågans tidigare behandling

År 1970 tillsattes fritidsbåtsutredningen för att utreda de frågor som hör
samman med fritidsbåtstrafiken. Utredningen avgav år 1974 betänkandet
(SOU 1974:95) Båtliv, Samhället och fritidsbåtarna. I betänkandet föreslog
utredningen en obligatorisk registrering av alla motordrivna båtar och
segelbåtar inom svenskt sjöterritorium om dess ägare hade hemvist i Sverige

LU 1980/81:26

eller båten hade hemmahamn i riket. Registret borde samordnas med
båtregistret och samma registermyndighet borde sköta de båda registren.
Vissa detaljfrågor avseende fritidsbåtregistrets utformning etc. föreslog
utredningen böra överlämnas till en särskild arbetsgrupp. Utredningen
behandlade även frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring och konstaterade
att antalet båtolyckor med efterföljande skadeansvar var mycket litet och ej
motiverade införandet av en obligatorisk ansvarsförsäkring. Båtregistret
borde dock användas för information till båtägarna om den allmänna
båtförsäkringen, vilken i sig även inrymmer ansvarsförsäkring.

Flertalet remissinstanser tillstyrkte i princip en registrering, men de flesta
gjorde erinringar beträffande utredningens förslag.

Mot bakgrund av vad som anförts i remissvaren tillkallades i december
1975 en särskild sakkunnig för att ytterligare pröva registreringsfrågan.
Utredningsmannen avgav år 1977 betänkandet (SOU 1977:25) Båtliv 2,
Registerfrågan. I betänkandet har utformats tre alternativ till registrering av
fritidsbåtar. Alternativ 1, som är ett grundalternativ, utgör inte något register
över fritidsbåtar utan endast ett enkelt adressregister för avgiftsavisering, om
båtavgift skall erläggas. I alternativ 2 tillkommer ett enkelt datorbaserat
fritidsbåtregister, som ger möjlighet att i begränsad utsträckning ta fram
statistik beträffande de båtar och båtägare som registreras. I alternativ 3
används ett avancerat datorsystem. Funktionerna ingår i eller har sina
direkta motsvarigheter i bilregistersystemet.

Aven över detta betänkande blev remisskritiken mycket splittrad.

Frågan om en registrering av fritidsbåtar och om obligatorisk ansvarsförsäkring
av registrerade båtar prövades av riksdagen våren 1979 med
anledning av en motion. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1978/79:20) anförde utskottet att det fanns skäl som talade för någon form av
registrering av fritidsbåtar. Med hänsyn till att utskottet inhämtat att en
proposition i ämnet kunde förväntas bli förelagd riksdagen under hösten
1979 ansåg utskottet att något initiativ av riksdagen inte var erforderligt. När
det gällde frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring hade denna enligt
utskottets mening ett nära samband med registerfrågan. Något uttalande av
riksdagen om sådan försäkring ansåg utskottet därför inte böra göras då.

I en under den allmänna motionstiden 1980 väckt motion 1979/80:1531 har
frågan om en obligatorisk registrering av fritidsbåtar ånyo tagits upp till
behandling. Kulturutskottet har i betänkandet KrU 1980/81:16 - med
hänvisning bl. a. till att frågan bereddes inom jordbruksdepartementet -avstyrkt bifall till motionen.

Motion 1979180:1532

Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i den ovannämnda motionen
1979/80:1531. Motionärerna erinrar om riksdagens uttalande 1979 och

LU 1980/81:26

konstaterar att det under hösten 1979 aldrig lades fram någon proposition om
fritidsbåtar. Enligt motionärerna är det angeläget att en obligatorisk
registrering av fritidsbåtar och en obligatorisk ansvarsförsäkring för registrerade
båtar införs fr. o. m. den 1 januari 1981.

Vissa skadeståndsbestämmelser i byggningabalk^!!

Gällande ordning

11 kap. byggningabalken (BB) innehåller bestämmelser om mulbete,
hjordavård och vallgång, vilka i dag torde sakna aktualitet. Bland
bestämmelserna finns två som innehåller en skadeståndsreglering, nämligen
2 och 3 §§. Bestämmelserna har följande lydelse.

2 §. Hava de, som bo samman i en by eller flera, förent sig om boskapens
vård och hjordahåll, och försummar någon det att uppehålla; gälde den
skada, som fä av hans vållande eller försummelse gör, eller får. Till vallgång
skola kvinnfolk brukas, där det ske kan, och ej gossar, vid tio dalers bot.

3 §. Tappar vallhjon bort fä eller gör vilddjur skada, där vallhjonet prövas
det hindra kunnat; umgälle det med sin lön, [eller arbete].

Motion 1979/80:1124

I motionen framhålls att bestämmelsen i 11 kap. 2 § BB diskriminerar unga
pojkar och därför är grundlagsstridig. Enligt motionären behandlar den en
fråga som inte behöver regleras i våra dagar och den har säkert inte heller
åberopats i kvinnominne. Motionären anser därför att 11 kap. 2 § BB bör
upphävas.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet åtta motioner vari tas upp frågor med
skadeståndsrättslig anknytning.

Barns skadeståndsskyldighet

Skadeståndslagen (SKL) ger möjlighet att ålägga även barn skadeståndsskyldighet.
Enligt 2 kap. 2 § SKL skall emellertid den som är under 18 år
ersätta person- och sakskador endast i den mån det är skäligt med hänsyn till
hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring
och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

I motion 1980/81:905 framhålls att ungdomars vandalisering i skolor och
fritidslokaler åsamkar kommunerna stora kostnader. Det är dock enligt
motionärerna ytterst sällan ersättningsanspråk reses mot dem som vållat

LU 1980/81:26

skadorna. Motionärerna anser att detta förhållande beror på att de
kommunala myndigheterna är osäkra om hur skälighetsbedömningen enligt
2 kap. 2 § SKL skall ske och vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att
ersättningskrav skall kunna bifallas. Motionärerna yrkar med stöd av det
anförda att riksdagen skall begära att regeringen utfärdar riktlinjer för i vilka
fall ersättningsanspråk enligt SKL kan riktas mot en skolungdom för av
honom eller henne medvetet åstadkommen skada på allmän egendom.

Utskottet konstaterar att SKL ger möjlighet att i vissa fall ålägga
vandaliserande ungdomar skadeståndsskyldighet. Av redogörelsen ovan för
förarbetena till SKL (s. 3-4) framgår att den i 2 kap. 2 § SKL angivna
möjligheten att sätta ned skadeståndet bör i fråga om skadevållande
ungdomar över 15 år användas med betydligt större återhållsamhet vid
uppsåtliga handlingar än vid alldagliga försummelser av lindrig art.

När det gäller yrkandet i motionen vill utskottet erinra om att regeringen
inte grundlagsenlig! kan utfärda anvisningar för hur gällande lagar skall
tillämpas i det enskilda fallet. Redan på grund härav finner sig utskottet böra
avstyrka bifall till motionsyrkandet. Utskottet vill tillägga att det självfallet
ankommer på vederbörande kommun att bedöma i vilka fall ersättningsanspråk
bör riktas mot ungdomar som vållat kommunen skada.

Skadestånd i samband med brott

I motion 1979/80:615 hävdas att en person, som utsätts för brott, kan bli
skadeståndsskyldig för skada som orsakas brottslingen vid brottets utövande.
Som exempel härpå nämns i motionen att en villaägare, som reparerar sin
fastighet och därvid tagit upp ett hål i golvet, kan bli skadeståndsskyldig
gentemot en inbrottstjuv, som ramlar ned i hålet och bryter benet.
Motionären anser detta förhållande stötande och yrkar att riksdagen
kompletterar SKL med en regel av innebörd att ersättning inte skall utgå till
den som skadas i samband med utövandet av brottslig handling.

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt (s. 4-5) innehåller SKL inte
några särskilda bestämmelser för sådana fall då en person skadas vid
utövande av brottslig handling. Vanliga skadeståndsmässiga principer är
således tillämpliga, vilket innebär att även den som t. ex. obehörigen
uppehåller sig på en plats och därvid skadas kan erhålla fullt skadestånd. Av
rättspraxis framgår emellertid att skadestånd inte utdöms om det obehöriga
inträngandet innebär en verklig kränkning av ägaren eller hans rätt. I det av
motionären anförda exemplet med den skadade inbrottstjuven torde därför
med all sannolikhet inbrottstjuven inte bli berättigad till skadestånd. Med
hänsyn till det anförda finns enligt utskottets mening inte något behov av att i
SKL införa en bestämmelse med det innehåll som motionären föreslagit.
Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion 615.

I motion 1980/81:1898 yrkas att riksdagen måtte besluta om åtgärder för
stärkande av den enskildes rättsskydd i fråga om möjligheten att få

LU 1980/81:26

skadestånd i samband med brott. Till stöd för yrkandet åberopar motionären
att den som drabbas av inbrott endast kan få ersättning för materiella
förluster och inte för förlorad arbetsförtjänst eller psykiskt lidande trots att
det kan vara förenat med betydande besvär att ordna upp allt efter
inbrottet.

Utskottet erinrar om att enligt 5 kap. 7 § SKL utgår ersättning för
inkomstförlust även vid sakskada. Den som drabbas av inbrottsskada har
följaktligen - i motsats till vad motionären påstått - rätt till ersättning för
förlorad arbetsförtjänst. Ersättning för psykiskt lidande däremot kan utgå
endast vid personskada. Tillräckligt skäl att införa rätt till sådan ersättning
även vid sakskada kan utskottet inte finna. Utskottet avstyrker därför bifall
till motion 1898.

Skadestånd i samband med alkoholpåverkan

Skadestånd utgår i princip även till en skadelidande som vid skadetillfället
varit alkoholpåverkad. Det förhållandet att den skadelidande varit påverkad
av alkohol kan naturligtvis ha bidragit till att skada uppkommit. I sådana fall
kan skadestånd jämkas på grund av att den skadelidande anses ha varit
medvållande till skadan. När det gäller personskada får dock enligt 6 kap. 1 §
första stycket SKL jämkning ske endast om den skadelidande själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
Skadestånd till förare av motordrivet fordon vilken gjort sig skyldig till
rattfylleri och rattonykterhet kan också jämkas, om föraren genom
vårdslöshet har medverkat till skadan. En motsvarande regel finns i 12 §
trafikskadelagen.

I motion 1980/81:846 yrkas att riksdagen skall begära att regeringen vidtar
åtgärder för att utreda frågan om alkohol då det gäller försäkring och
ansvarighet vid olycka. Motionären hänvisar till att alkoholpåverkan under
vissa förhållanden inverkar på såväl rätten till ersättning för egen skada som
betalningsskyldigheten för skada som vållas annan. Det kan enligt motionären
behöva undersökas om man bör införa mera allmänna principer om att en
person som är påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel får finna sig i
att bära de skador som han vållar sig själv eller annan.

Som framgår av redogörelsen ovan för förarbetena till trafikskadelagen (s.
7-9) prövades i samband med antagandet av denna lag ingående frågan
vilken inverkan på en bilförares rätt till skadestånd det förhållandet skulle ha
att bilföraren varit alkoholpåverkad vid skadetillfället. Lagutskottet fann
därvid att i varje fall en straffbart alkoholpåverkad förare borde i någon form
särbehandlas när det gällde rätten till ersättning vid personskada. Någon
jämkning av den skadelidandes ersättning borde dock inte få ske, om skadan
var en följd enbart av en annan förares vållande. Att tillåta jämkning endast
av det skälet att den skadelidande föraren gjort sig skyldig till ett
trafiknykterhetsbrott borde inte komma i fråga. Den trafikfara som en

LU 1980/81:26

alkoholpåverkad förare utgjorde borde i det enskilda fallet ha manifesterats
genom en vårdslös körning av denne.

Utskottet har alltjämt den uppfattningen att en skadelidandes rätt till
ersättning inte bör begränsas enbart av den omständigheten att den
skadelidande varit påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Några
sådana generella principer om jämkning av skadestånd vid alkoholpåverkan
som motionären föreslagit finner sig utskottet därför inte kunna förorda.
Utskottet avstyrker bifall till motion 1980/81:846.

Ersättning för behandlingsskador inom sjukvården

Frågor om ersättning till patienter för skador, som uppstått genom felaktig
medicinsk behandling, har prövats av riksdagen under en lång följd av år.
Genom införandet av ett särskilt försäkringssystem, patientförsäkring vid
behandlingsskador, har frågan om ersättning för sådana skador som inträffat
efter den 1 januari 1975 fått sin lösning. Ersättning utgår utan att den
skadelidande behöver bevisa att skadan har vållats genom fel eller
försummelse. Från försäkringen ersätts oförutsedda skador som har direkt
samband med hälso- och sjukvård och som orsakats vid undersökning,
medicinering, behandling eller olycksfall. Patient, som drabbas av skada,
eller efterlevande till sådan patient, har rätt till ersättning beräknad enligt
skadeståndsrättsliga principer. Detta innebär att ersättning utgår för såväl
kostnader som förlorad arbetsförtjänst och ideell skada.

I motion 1979/80:1611 vänder sig motionären mot det förhållandet att det i
princip inte finns möjlighet att få ersättning för behandlingsskador, som
inträffat före 1975. Motionären konstaterar att rätt till ersättning för sådana
skador uppenbarligen inte kan införas inom den nu gällande försäkringens
ram. Man bör därför enligt motionären söka finna andra former för att
tillgodose ersättningsanspråken. Motionären hänvisar till att lagutskottet
1979 uttalade sig positivt i frågan men ändå avstyrkt ett motionsyrkande om
lämpliga åtgärder för att öka möjligheten till ersättning. På anförda skäl
yrkar motionären att riksdagen nu hos regeringen begär lämpliga åtgärder
för att öka möjligheten till ersättning för behandlingsskador, som inträffat
någon tid före den 1 januari 1975.

Alltsedan patientförsäkringen infördes har riksdagen varje år haft att ta
ställning till yrkanden om ersättning till patienter som skadats vid behandling
före 1975. Utskottet har därvid framhållit att patientförsäkringen inte kan
tillämpas retroaktivt. Utskottet har vidare konstaterat att ersättningsskyldighet
för skador i vidare mån än som följer av SKL kan åläggas
sjukvårdshuvudmännen endast genom särskild lag och att en sådan
lagstiftning kan medföra svårigheter för dem och därigenom påverka de
redan hårt ansträngda resurserna för sjuk- och hälsovård. Utskottet har
också understrukit att det får ankomma på sjukvårdshuvudmännen att själva
bedöma om och i vad mån ersättning för äldre behandlingsskador skall
utgå.

LU 1980/81:26

Sedan utskottet senast prövade frågan har några nya omständigheter, som
kan föranleda till andra ställningstaganden, inte framkommit. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion 1611. Utskottet vill emellertid - i likhet med
vad utskottet tidigare gjort - stryka under angelägenheten av att de drabbade
patienterna kan få någon kompensation för sina skador. Regeringen har
också i flera fall betalat ut ersättning ex gratia till personer som skadats vid
behandling på sjukvårdsinrättning under statens huvudmannaskap. Utskottet
förutsätter att uppkommande ersättningsanspråk för behandlingsskador,
som inte ersätts av patientförsäkringen, också framdeles kommer att
behandlas välvilligt av resp. sjukvårdshuvudmän.

Ekonomisk ersättning vid oljeskador

Rätten till ersättning för skador orsakade av oljeutsläpp från fartyg
regleras i lagen om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Enligt denna lag är
ägare av fartyg som för last av beständig olja skyldig att ersätta skada genom
förorening som orsakats av utsläpp av olja från fartyget, oberoende av om det
å fartygets sida har begåtts något fel eller någon försummelse (s. k. objektivt
ansvar). Ansvarigheten omfattar enligt uttrycklig föreskrift även kostnader
för sådana åtgärder för att förhindra eller begränsa skada genom förorening
som vidtas efter det att en olycka inträffat, t. ex. åtgärder för att bekämpa
olja som läckt ut från ett fartyg. Fartygsägarens ansvarighet begränsas till
vissa i lagen närmare angivna belopp. I fråga om fartyg som befordrar mer än
2 000 ton olja som bulklast är ägaren skyldig att ha försäkring eller ställa
säkerhet för sin ansvarighet upp till det för fartyget gällande begränsningsbeloppet.
Oljeansvarighetslagen bygger på 1969 års konvention om ansvarighet
för oljeskada till sjöss. När det gäller skada genom förorening orsakad
av oljeutsläpp från fartyg har vidare genom en särskild konvention tillskapats
en internationell ersättningsfond, 1971 års konvention om upprättande av en
internationell fond för ersättning av oljeskada till sjöss. Från fonden, som har
inrättats under 1978, skall betalas ersättning i vissa fall när 1969 års
ansvarighetskonvention inte är tillämplig eller bereder de skadelidande ett
otillräckligt skydd. Vidare skall fonden stå som garant för fartygsägarens och
försäkringsgivarens solvens.

När det gäller skador som uppkommer i samband med oljeutvinning från
havsbottnen saknas f. n. lagstiftning.

1 motion 1979/80:1896 yrkas att riksdagen hos regeringen begär åtgärder
som innebär att lagstiftningen om ersättning vid oljeskador skärps.
Motionärerna framhåller att det ofta är svårt att ange de ekonomiska
konsekvenserna för bl. a. fisket och turistnäringen av ett oljeutsläpp. Även
grova uppskattningar av skadan måste därför kunna ligga till grund för
skadeståndsanspråk mot det skyldiga fartyget och dess redare. Enligt
motionärerna bör de skadeståndsskyldiga svara för de till följd av oljeutsläppet
uppkomna sanerings- och bekämpningskostnaderna.

LU 1980/81:26

Utskottet konstaterar att möjligheterna att få ersättning för skada till följd
av oljeutsläpp från fartyg är goda sedan konventionen om internationella
oljeskadefonden numera trätt i kraft. Som exempel kan nämnas att i princip
full ersättning erhållits för de kostnader, ca 100 milj. kr., som orsakades av
utsläppen från det utanför Ventspils havererade ryska tankfartyget Antonio
Gramsci. Ett annat exempel är den ersättning, ca 3,5 milj. kr., som erhållits
för de oljeskador som orsakades av tankfartyget Furunäs kollision i Öresund.
En förutsättning för att ersättning skall kunna erhållas från redaren enligt
oljeansvarighetslagen och från internationella oljeskadefonden är dock
självfallet att skada kan styrkas. Med anledning av vad som anförs i motionen
vill utskottet stryka under att även sanerings- och behandlingskostnader är
ersättningsgilla kostnader.

När det gäller oljeutsläpp som uppkommer i samband med oljeutvinning
från havsbottnen är ersättningsmöjligheterna mindre. Som framgår av
redogörelsen ovan s. 13 finns en frivillig överenskommelse om ett ersättningssystem,
vilken överenskommelse träffats mellan vissa oljebolag som
utövar verksamhet på kontinentalsockeln. Någon konvention eller lagstiftning
på området finns inte. En ansvarighetskonvention antogs visserligen
1976 av vissa Nordsjöstater. Konventionen har dock ännu inte trätt i kraft.
Enligt vad utskottet inhämtat pågår förhandlingar för att få till stånd en
ratificering av konventionen av berörda stater och man är från svensk sida
beredd att ta de ytterligare initiativ som kan bli erforderliga.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet det inte erforderligt med
någon framställning till regeringen i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall
till motion 1896.

Obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar

Frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar behandlades
av utskottet våren 1979. Som framgår av redogörelsen ovan (s. 15) ansåg
utskottet att denna fråga hade ett nära samband med frågan om ett inrättande
av ett register för fritidsbåtar. Eftersom en proposition i ämnet kunde
förväntas bli förelagd riksdagen under hösten 1979, ansåg utskottet att något
uttalande om en obligatorisk försäkring inte borde göras dessförinnan.

I motion 1979/80:1532 hänvisas till 1979 års uttalanden, och motionärerna
påpekar att någon proposition aldrig förelädes riksdagen. Med hänsyn till att
det är angeläget att fritidsbåtar registreras och försäkras, yrkar motionärerna
att riksdagen beslutar om obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar som
registreras.

Som utskottet tidigare framhållit torde ett system med obligatorisk
ansvarsförsäkring för fritidsbåtar inte kunna genomföras förrän ett obligatoriskt
register upprättas för sådana båtar. Kulturutskottet, som har haft att
ta ställning till frågan om obligatorisk registrering av fritidsbåtar, har i sitt av
riksdagen godkända betänkande (KrU 1980/81:16) hänvisat till att bered -

LU 1980/81:26

ningen av denna fråga intensifierats i regeringens kansli. Kulturutskottet har
förutsatt att regeringen påskyndar sitt arbete utan någon särskild hänvändelse
härom från riksdagen.

Med hänsyn till att något förslag till obligatoriskt båtregister ännu inte
förelagts riksdagen, bör något ställningstagande inte nu göras till frågan om
obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar. Lagutskottet avstyrker följaktligen
bifall till motion 1532.

Vissa bestämmelser i byggningabalken

111 kap. 2 § byggningabalken (BB) stadgas ”Hava de, som bo samman i by
eller flera, förent sig om boskapens vård och hjordahåll, och försummar
någon det att uppehålla; gälde den skada, som fä av hans vållande eller
försummelse gör, eller får. Till vallgång skola kvinnfolk brukas, där det ske
kan, och ej gossar, vid tio dalers bot”.

I motion 1979/80:1124 framhålls att bestämmelsen i 11 kap. 2§ BB
diskriminerar unga pojkar och därför är grundlagsstridig. Motionären yrkar
att riksdagen beslutar att upphäva 11 kap. 2 § BB.

Utskottet delar motionärens uppfattning att bestämmelsen i paragrafens
andra mening om vallgång bör upphävas. När det gäller första meningen har
motionären inte anfört några skäl för dess upphävande. Den i meningen
intagna skadeståndsbestämmelsen har, såvitt utskottet kunnat finna, inte
tillämpats på många år. Något underlag för en bedömning av huruvida
bestämmelsen kan slopas saknas emellertid. Utskottet anser sig därför f. n.
inte kunna tillstyrka att bestämmelsen upphävs.

På anförda skäl föreslår utskottet att riksdagen med anledning av motion
1124 upphäver andra meningen i 11 kap. 2 § BB. Lagändringen bör träda i
kraft den 1 juli 1981. Utskottet vill tillägga att det i BB förekommer även
andra bestämmelser som är ålderdomliga och som inte tillämpats sedan lång
tid tillbaka. Utskottet förutsätter att regeringen i lämpligt sammanhang,
t. ex. i samband med införande av en ny bygglag, prövar möjligheten av att
slopa bestämmelserna.

Utskottet

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande barns skadeståndsskyldighet avslår motion 1980/
81:905,

2. beträffande skadestånd till skadelidande brottsling avslår
motion 1979/80:615,

3. beträffande skadestånd på grund av inbrott avslår motion
1980/81:1898,

LU 1980/81:26

4. beträffande skadestånd i samband med alkoholpåverkan avslår
motion 1980/81:846,

5. beträffande ersättning för behandlingsskador inom sjukvården
avslår motion 1979/80:1611,

6. beträffande ersättning för oljeskada avslår motion 1979/
80:1896,

7. beträffande obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar
avslår motion 1979/80:1532,

8. beträffande viss bestämmelse i byggningabalken med anledning
av motion 1979/80:1124 antar följande av utskottet upprättat
förslag till

Lag om ändring i byggningabalken

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 2§ byggningabalken skall ha nedan
angivna lydelse.

11 kap.
2 §

Nuvarande lydelse

Hava de, som bo samman i en by
eller flera, förent sig om boskapens
vård och hjordahåll, och försummar
någon det att uppehålla; gälde den
skada, som fä av hans vållande eller
försummelse gör, eller får. Till vallgång
skola kvinnfolk brukas, där det
ske kan, och ej gossar, vid tio dalers
bot.

Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Stockholm den 12 maj 1981

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

LU 1980/81:26

Närvarande: Lennart Andersson (s), Bernt Ekinge (fp), Ivan Svanström (c),
Stig Olsson (s), Elvy Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i
Gamleby (s), Martin Olsson (c), Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s),
Marianne Karlsson (c), Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Lars
Hedfors (s) och Per Stenmarck (m).

GOTAB Stockholm 1981