Med anledning av motioner om samordnad förvaltning av statliga och kyrkliga skogar, om medinflytande för vissa arrendatorer och om ändrade villkor för förvärv av kronotorp, m. m. (Betänkande 1976/77:NU48 Näringsutskottet)

NU 1976/77:48

Näringsutskottets betänkande
1976/77:48

med anledning av motioner om samordnad förvaltning av statliga och
kyrkliga skogar, om medinflytande för vissa arrendatorer och om
ändrade villkor för förvärv av kronotorp, m. m.

Ärendet

I detta betänkande behandlas sju motioner rörande
samordnad förvaltning av statliga och kyrkliga skogar,
medinflytande för arrendatorer av statlig och kyrklig jord,
gynnsammare villkor för kronoarrendatorers förvärv av kronotorp,
överlåtelse av statlig skog till jordbrukare och skogsarbetare i Ljusdals
kommun,

subvention av elkraftsproduktion genom enskilt installerade oljeaggregat
vid statliga arrendefastigheter i Norrland.

Motionerna redovisas nedan. De har remissbehandlats i enlighet med
vad som anges i de följande avsnitten om de skilda ämnena.

Motionsyrkanden

De motioner som behandlas är följande:

1975/76:376 av herr Wikner m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder som syftar till att minska kostnaderna för den
el-ström som framställs från enskilt installerade oljeaggregat vid norrländska
fjällägenheter och jämtländska arrendelägenheter som ägs av staten,

1975/76:646 av herr Karlsson i Malung m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär åtgärder som syftar till en samordning av förvaltningen
av statligt och kyrkligt ägda skogar för att främja ett effektivare
utnyttjande av resurserna,

1975/76:1773 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om att åtgärder vidtas i syfte att garantera kronotorparna
rätten att få friköpa tidigare arrenderad kronolägenhet för en
symbolisk summa,

1975/76:1777 av herrar Håkansson i Rönneberga (c) och Gustavsson i
Alvesta (c), vari hemställs att riksdagen uttalar att arrendatorerna bör ges
medinflytande vid behandlingen av frågor som berör deras intresseområde
i stiftsnämnder och i domänverkets nyttjanderättssektion, i enlighet med
vad som anförs i motionen.

1 Riksdagen 1976/77. 17 sam!. Nr 48

NU 1976/77:48

1975/76:1789 av fru Jonäng m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en parlamentarisk utredning för skyndsamt förslag om
överförande av statlig skog till jordbrukare och skogsarbetare i Ljusdals
kommun i enlighet med vad i motionen anförs,

1975/76:1817 av herrar Stjernström (c) och Åsling (c), vari hemställs att
riksdagen hos regeringen anhåller om översyn av kronoarrendatorernas situation
i enlighet med vad i motionen anförts,

1975/76:1820 av herr Svanström (c), vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär utredning angående kronotorpen och deras framtida äganderättsförhållanden.

Samordnad förvaltning av statliga och kyrkliga skogar

Motionen 1975/76:646

I motionen erinras först om skogsnäringens betydelse för den svenska
samhällsekonomin och om de problem som den aktuella bristen på skogsråvara
för med sig. En fortsatt mekanisering och effektivisering av skogsbruket
är nödvändig, säger motionärerna. De tillägger att kraven på strukturförändringar
av olika ägares markinnehav genom koncentration och samordning
framstår som särskilt angelägna. Exempel ges på sådana åtgärder
inom skogsnäringens privata sektor. Motionärerna lämnar uppgifter om de
allmänna skogarnas fördelning på olika kategorier. De refererar synpunkter
av dåvarande utbildningsministern Palme i propositionen 1970:168 med förslag
till lag om förvaltning av kyrklig jord, m. m. samt direktiven för den
pågående utredningen (Fi 1959:37) om universitetens egendomsförvaltning.
Avslutningsvis sägs att samordningsvinster borde kunna nås även när det
gäller de skogar under försvarets fastighetsfond som förvaltas av fortifikationsförvaltningen.

Uppgifter om de allmänna skogarna

Skogsmarken brukar med hänsyn till äganderätten indelas i två huvudgrupper:
allmänna skogar och enskilda skogar. Allmänna skogar delas upp
i undergrupperna kronoskogar och övriga allmänna skogar, enskilda skogar
i undergrupperna aktiebolagsskogar och privatskogar. De allmänna skogarna
och bolagsskogarna omfattar vardera ca en fjärdedel av den totala skogsmarksarealen.
Fördelningen av skogsmarksarealen på olika ägarkategorier
varierar kraftigt mellan skilda delar av landet.

Utgångspunkt för resonemanget i motionen 1975/76:646 är följande tabell
över viktigare kategorier av allmänna skogar (skogsinnehav i 1 000 ha).

NU 1976/77:48

	Domän- fonden	Ren- betes- fjäll	Försva-rets fastig-hetsfond	Uppsala univer- sitet	Jord- fonden	Kyrkli-ga sko-gar
Norrland	3 249,3	114,9	16,2	0,7	61,8	118,1
Svealand	481,1		14,8	33,2	37,4	102,9
Götaland	331,2		18,7	2,9	8,0	116,6
Riket	4 061,6	114,9	49,7	36,8	107,2	337,6

Uppgifterna (här återgivna med en rättelse) avser 1973 års slut. Därefter
har marginella förändringar ägt rum.

Domänverket förvaltar utom domänfondens skogar vissa andra allmänna
skogar, bl. a. renbetesfjällens skogar vilka tillhör samefonden. Andra myndigheter
som övar tillsyn över statliga skogar är fortifikationsförvaltningen
(försvarets fastighetsfonds skogar), lantbruksstyrelsen (jordfondens skogar),
vattenfallsverket och sjöfartsverket. De ecklesiastika boställsskogarna sorterar
under stiftsnämnderna. Samtliga övriga skogar - såväl allmänna (däribland
Uppsala universitets skogar) som bolagsskogar och privatägda skogar
- lyder under skogsvårdslagen (1948:237). Tillsynsmyndighet är för dessa
skogar skogsvårdsstyrelsen i resp. län med skogsstyrelsen som central myndighet.

Skötseln av försvarets skogar måste underordnas den militära verksamheten.
Fortifikationsförvaltningen gör själv upp skogsvårdsplaner. Myndigheten
har i begränsad utsträckning egna skogsarbetare och annan skoglig
personal. Den har inte egna maskiner utan hyr maskiner av andra större
skogsägare, såsom domänverket och privata skogsbolag. Vissa skogsområden,
t. ex. mark inom Villingsbergs och Älvdalens skjutfält som ej utgör
målområde, förvaltas av domänverket.

Lantbruksnämnderna bedriver verksamhet i syfte att främja den yttre
rationaliseringen även i skogsbruket genom förvärv och försäljning av fastigheter
eller delar därav. Jordfonden innefattar de fastigheter som har förvärvats
av lantbruksnämnderna för rationaliseringsändamål. Före år 1963
var lantbruksnämndernas skogsinnehav mindre än 100 000 ha, år 1969 ca
133 000 ha. Grovt räknat en tredjedel av skogsinnehavet omsätts varje år.
För lantbruksnämndernas skogsförvaltning gäller särskilda anvisningar som
lantbruksstyrelsen har utfärdat. Enligt dessa skall skogsmark som någon
tid stannar i nämndens ägo förvaltas så, att avkastningen främjas och tillvaratas.
Förvaltning och skogsskötsel skall ske i samråd med skogsvårdsstyrelsen,
om ej särskilda skäl däremot föreligger. När större skogskomplex
innehas under längre tid kan det enligt anvisningarna vara lämpligt att
sakkunnig förvaltningsentreprenör anlitas med viss överenskommen handlingsfrihet.
Lantbruksnämnden skall inrikta sig på att bedriva skogsvård
på sina fastigheter om innehavet varar mer än ett år och inte huvudsakligen
har förmedlingskaraktär. Vid skogsförvaltning bör lantbruksnämnden efter -

NU 1976/77:48

sträva att antingen begränsa sina åtgärder så att mesta möjliga skogsarbete
överlåts på den blivande ägaren eller låta utföra åtgärderna i ett sammanhang
på ett driftstekniskt rationellt sätt. Där nämndens fastigheter ligger i anslutning
till område där organiserad samverkan bedrivs, bör de skogliga
åtgärderna samordnas med verksamheten inom området.

Utredning om universitetens egendomsförvaltning

Utredningen (Fi 1959:37) om universitetens egendomsförvaltning (ordförande:
landshövding Nils Hörjel) skall enligt sina direktiv allsidigt utreda
frågor inom ämnesområdet. Riktpunkten skall därvid vara att söka uppnå
den för statsverket i dess helhet mest rationella förvaltningsformen. Särskilt
skall prövas om en samförvaltning av universitetens egendomar med de
egendomar som står under domänverkets vård kan innebära en rationellare
förvaltning än den hittillsvarande. Konsekvenserna härav både för universitetens
och för domänverkets del skall undersökas.

Förvaltningen av kyrkliga skogar

Lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord innehåller grundläggande
bestämmelser om bl. a. förvaltningen av kyrkligt ägda skogar. Bland de
kategorier av kyrklig jord som nämns i lagen är löneboställe (dvs. kyrklig
jord vars avkastning är avsedd till avlöning åt församlingspräst i visst pastorat),
prästlönefondsfastighet (dvs. kyrklig jord som förvärvats för medel
ur prästlönefonder från flera pastorat och vars avkastning är avsedd till
avlöning åt församlingspräster i dessa pastorat) och kyrkofondsfastighet (dvs.
kyrklig jord vars avkastning tillförs kyrkofonden). Löneboställes skog, prästlönefondsfastighet
och kyrkofondsfastighet förvaltas av stiftsnämnden. Förvaltningen
skall inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs
på ekonomiskt bästa sätt. Regeringen eller, efter dess bemyndigande,
kammarkollegiet eller stiftsnämnden får lämna tillstånd till försäljning eller
byte av kyrklig jord bl. a. för att tillgodose bildandet av lämpliga enheter
för jordbruk eller skogsbruk.

Stiftsnämnd finns i varje stift utom Stockholms stift, där motsvarande
åligganden fullgörs av stiftsnämnderna i Uppsala och Strängnäs stift. Stiftsnämnd
består av biskopen såsom ordförande eller annan, som regeringen
därtill förordnar, samt fyra andra ledamöter som utses av regeringen. Annan
ledamot än ordföranden skall ha insikt i jordbruk och skogsbruk eller eljest
vara förfaren i allmänna värv. Två ledamöter utses efter förslag av sammanslutning
som företräder pastoraten i stiftet. Ersättare finns, för vilka
gäller motsvarande regler.

Omfattande kompletterande bestämmelser till den nämnda lagen finns
i förordningen(1971:860)om förvaltning av kyrklig jord (omtryckt 1976:151).

NU 1976/77:48

En historisk återblick visar följande. Före 1910 års reform av avlöningssystemet
för prästerna förvaltades huvudparten av prästboställena väsentligen
av prästerna själva, vilka också i förekommande fall svarade för utarrenderingen.
Genom 1910 års lagstiftning avskildes prästgårdar till boställen
åt prästerskapet, medan boställena i övrigt, löneboställena, lades
under olika statliga myndigheters förvaltning. Samtliga boställsskogar ställdes
under skogsstatens (domänverkets) förvaltning. År 1932 beslöts en ny
reform av boställsförvaltningen. Man ville samla förvaltningsbefogenheterna
hos en förvaltare, som var direkt intresserad i det ekonomiska resultatet.
Förvaltningen av löneboställe uppdrogs sålunda åt pastoratet. För skötseln
av löneboställes skog anställdes ett pastoratets skogsbiträde.

Den nuvarande ordningen tillkom genom beslut år 1970 och gäller fr. o. m.
år 1972. Utgångspunkten var att det kyrkliga jord- och skogsbruket borde
bli föremål för en genomgripande strukturrationalisering, anpassad till de
allmänna rationaliseringssträvandena inom jord- och skogsbruket. I propositionen
uttalades bl. a. följande. För att åstadkomma en effektiv strukturrationalisering
krävdes en omsorgsfull planläggning av verksamheten.
Däri ingick sådana åtgärder som att inventera det kyrkliga fastighetsbeståndet,
att bedöma dess framtida användning, att planera markbyten för
s. k. intressearrondering och att angelägenhetsgradera rationaliseringsinsatserna.
Att förändra det kyrkliga jord- och skogsbruket skulle med nödvändighet
ta lång tid i anspråk. Det var angeläget att under omställningsskedet
genom olika former av samverkan över ägogränser motverka de
olägenheter som berodde på att brukningsenheterna inte var tillräckligt stora
och att arronderingen av driftsenheterna var bristfällig. Det borde inte komma
i fråga att inom den kyrkliga förvaltningens ram anskaffa maskiner
eller anställa arbetskraft i annat fall än då förutsättningar fanns för en på
lång sikt rationell skogsproduktion. Olika former av teknisk samverkan med
andra kategorier av skogsägare borde t. v. vara den från driftssynpunkt lämpligaste
lösningen för det kyrkliga skogsbruket. 1 bl. a. Luleå stift kunde
samverkan med domänverket på många håll te sig naturlig.

Skogssällskapet är en ideell stiftelse med allmännyttiga syften. Det har
sitt säte i Göteborg. Skogssällskapet förvaltar dels egna skogar, dels framför
allt skogar som tillhör allmänna inrättningar, kommuner m. 11. År 1975
hörde fyra stiftsnämnder till Skogssällskapets uppdragsgivare. För deras räkning
förvaltades ca 24 000 ha produktiv skogsmark. Totalt omfattar sällskapets
förvaltning i dag ca 283 000 ha skog. Stiftsnämnderna i Göteborg
och Strängnäs har utökat sitt samarbete med Skogssällskapet till att avse
80% resp. 100% av skogsinnehavet.

R emissyttranden

Över motionen 1975/76:646 har remissyttrande först inhämtats från domänverket.
Därefter har stiftsnämnderna i Uppsala, Växjö, Lunds, Karlstads

1* Riksdagen 1976/77. 17 sami. Nr 48

NU 1976/77:48

och Härnösands stift anmodats att yttra sig och övriga stiftsnämnder beretts
tillfälle därtill. Yttranden har till följd härav inkommit från de fem uppräknade
stiftsnämnderna och dessutom från stiftsnämnderna i Linköpings,
Strängnäs, Västerås, Göteborgs, Visby och Luleå stift. Dessutom har Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund inkommit med ett yttrande. Från
fortifikationsförvaltningen och lantbruksstyrelsen har synpunkter inhämtats
under hand.

Domänverket tillstyrker motionen. Verket anför i sitt remissyttrande att
det delar motionärernas uppfattning att en samordning av förvaltningen
av de allmänna skogarna är önskvärd. Betydande rationaliseringsvinster borde
härigenom kunna uppnås, säger domänverket. Förslaget stämmer härvid
väl överens med strävanden till en ökad effektivitet inom statsförvaltningen.
1 sammanhanget erinras om att verket tidigare har förvaltat kyrkofondens
skogar. Den ytterligare samordning som motionärerna föreslår bör enligt
verket ske genom att domänverket anförtros förvaltningen av övriga allmänna
skogar. Av betydelse härvid är, säger verket, att dess organisation
är rikstäckande. Domänverket är starkt decentraliserat. Det är organiserat
med - förutom huvudkontoret - sex regioner med sju-femton revirförvaltningar
per region eller sammanlagt 58 revir. Vid de tre södra regionerna
finns dessutom fyra nyttjanderättsförvaltningar, bl. a. för förvaltning av statens
jordbruksdomäner. Verket har fast anställd arbetskraft och verksägda
maskiner samt utför avverknings- och skogsvårdsarbete helt i egen regi.
Verket åtar sig också avverknings- och skogsvårdsuppdrag på marker utanför
de egna rågångarna samt köper i viss utsträckning rotposter.

En samordning av förvaltningen av de allmänna skogarna bör, menar
domänverket, medföra en förenklad administration, något som är angeläget
mot bakgrund av senare års starkt stigande personalkostnader. Verket pekar
bl. a. på att rationaliseringsvinster skulle kunna nås i den lokala organisationen
genom effektivare utnyttjande av såväl skoglig personal som kontorspersonal.
Ytterligare vinster skulle kunna göras genom användning av
domänverkets ADB-baserade system för bl. a. budgetering, redovisning, löneutbetalningar,
fakturering och arrendeupplåtelser.

De ökade personalkostnaderna, bl. a. införandet av månadslön i skogsbruket,
kommer också att leda till en ökad mekanisering av avverkningsoch
skogsvårdsarbetet, säger domänverket vidare. En samordnad förvaltning
skulle få stor betydelse för maskinernas effektiva utnyttjande.

De problem som är förenade med kyrkans och Uppsala universitets starkt
splittrade ägarinnehav kan enligt domänverkets mening i betydande utsträckning
lösas genom en förvaltning som är samordnad med förvaltningen
av domänfondens fastigheter. Arronderingsbehovet kommer emellertid att
kvarstå, framhåller domänverket och fäster uppmärksamheten på att i verkets
organisation på såväl central som regional nivå finns särskild kompetens
för köp och försäljning av fastigheter, vilken skulle kunna utnyttjas härvid.

NU 1976/77:48

Flera av stiftsnämnderna liksom Församlings- och pastoratsförbundet anser
att motionärernas förslag beträffande de kyrkliga skogarna bör avvisas
med hänsyn till de pågående överläggningarna i kyrka-statfrågan.

Sålunda anför stiftsnämnden i Uppsala att det i rådande läge, då denna
frågas vidare utveckling ter sig oviss, inte kan vara tillrådligt att göra frågan
om förvaltningen av kyrkans skogar till föremål för särbehandling. Detta
skulle också kunna uppfattas som ett steg mot förstatligande av dessa skogar,
något som icke skulle gynna de fortsatta samtalen i kyrka-stat-frågan. En
konsekvens kan även, befarar stiftsnämnden, bli att trovärdigheten i statsmakternas
tidigare försäkringar om en generös inställning till kyrkan, såvitt
gäller hennes egendom, ifrågasätts.

Församlings- och pastoratsförbundet framhåller att frågor om den kyrkliga
jorden med däri ingående skogs- och jordbruksfastigheter vid kyrka-statöverläggningarna
behandlas av en särskild arbetsgrupp som har kommit
relativt långt i sitt utredningsarbete. Ett tillmötesgående av motionärernas
önskemål skulle enligt förbundet helt rubba förutsättningarna för överläggningarna
i denna del.

Förbundet tillägger att det råder en väsentlig skillnad mellan staten som
fastighetsägare och kyrkan. Kyrkan är inte någon enhetlig juridisk person.
Något centralt förvaltningsorgan finns inte. Ägandeförhållandet då det gäller
den kyrkliga jorden är ytterst komplicerat. Oavsett hur därmed förhåller
sig betraktar varje kyrkokommun/pastorat jorden såsom ”sin”, låt vara att
man har fått acceptera att förvaltningen av skogen av rationaliseringsskäl
har flyttats över till stiftsnämnderna. Avkastningen av all egendomen går
dock till pastoraten för vissa ändamål, och pastoraten är representerade i
stiftsnämnderna. En sammanföring av det av kyrkokommunerna och stiftsnämnderna
med kyrkokommunal representation förvaltade egendomsinnehavet
med domänverkets förvaltning skulle, uttalar förbundet, av kyrkokommunerna
förmodligen uppfattas såsom ett ingrepp i den kyrkokommunala
självbestämmanderätten.

Stiftsnämnden i Visby vill betona pastoratens oomtvistliga rätt att, oavsett
vem som förvaltar boställsskogen, ha insyn i förvaltningen. Och stiftsnämnden
i Härnösand yttrar följande:

Oavsett hur det förhåller sig med äganderätten till den kyrkliga jorden
har pastoraten, som för bestämda ändamål uppbär avkastningen av den,
ett stort intresse av att ha insyn i förvaltningen av kyrkans skog. Genom
sina företrädare i stiftsnämnderna har pastoraten nu ett stort inflytande på
hur förvaltningen drivs. Om domänverket övertar skogsförvaltningen kommer
detta viktiga medinflytande att försvinna.

Ett återkommande argument mot motionärernas förslag är också att d e n
nuvarande ordningen har tillämpats blott några få
å r och dessutom fungerar bra. Den senaste reformen har, säger stiftsnämnden
i Västerås, uppfattats positivt av pastoraten i stiften, och det förefaller därför

NU 1976/77:48

främmande att redan nu ta upp en diskussion om att samordna stiftsnämndernas
skogsförvaltning med domänverkets förvaltning.

En allmän uppfattning hos stiftsnämnderna är att de bedriver en effektiv
skogsskötsel och har en rationell organisation.
Apropå motionärernas resonemang om brist på slutavverkningsmogen skog
nämner stiftsnämnden i Luleå att virkesförrådet i stiftets skogar är större
än genomsnittsförrådet för samtliga ägarkategorier och kommer att ytterligare
öka genom det planerade skogsvårds- och avverkningsprogrammet.
Karlstads stiftsnämnd anför att kyrkan i stort sett har haft en återhållsam
avverkning som nu medför att, jämfört med många andra större skogsägare,
en relativt större mängd virke kan föras ut i marknaden. Denna tidigare
återhållsamhet, som nu visar sig gynnsam för samhället, har, säger stiftsnämnden,
tidigare utsatts för häftig kritik. Stiftsnämnderna har emellertid
med sin långsiktiga inriktning fullgjort sina skyldigheter väl.

Flera stiftsnämnder ger exempel på hur förvaltningen av de kyrkliga skogarna
har rationaliserats efter 1972 års reform. För Linköpings stift medförde
reformen, säger dess stiftsnämnd, att ca 80 pastoratsförvaltningar slogs ihop
till en gemensam förvaltning. En sådan samordning får enligt stiftsnämnden
ses som ett viktigt steg framåt från rationaliseringssynpunkt. Den innebar
att personaluppsättningen kunde reduceras rätt väsentligt. Skogsförvaltningen
har numera välutbildad, fast anställd personal både på skogvaktar- och
på arbetarsidan.

Genom förvaltningsreformen har en utomordentligt stark reducering av
fältpersonalen kunnat genomföras, meddelar Lunds stiftsnämnd. Trots en
genom reformen kraftigt ökad arbetsbelastning på centralt placerad personal
har några nya tjänster ej behövt inrättas där. Växjö stiftsnämnd gör ett liknande
uttalande. Stiftsnämnden i Karlstad uppger att antalet arbetsledare
i samband med förvaltningsändringen år 1972 kunde minskas till hälften.

Flera stiftsnämnder anger som en förutsättning för uppnådda resultat att
man utnyttjar ett för alla stiftsnämnder gemensamt ADB-system hos Skogsbrukets
datacentral för bl. a. budgetering, bokföring, redovisning och löneutbetalningar.
Vid utarbetande av detta system har, framhåller stiftsnämnden
i Västerås, erforderlig hänsyn tagits till de speciella förhållanden som
uppstår på grund av att stiftsnämnderna - ehuru statliga myndigheter -i sin skogsförvaltning arbetar med kyrkokommunala medel, vilka i sista
hand skall tillföras pastoraten och ej ingå i statskassan. Detta förhållande
kräver, påpekas det, speciella åtgärder bl. a. vid redovisningen av erhållna
vinstmedel. En direkt anslutning till ADB- och förvaltningsrutiner inom
domänverket torde medföra omfattande speciella åtgärder.

Från flera håll fästs uppmärksamheten på att stiftsnämnderna nu har
samarbete med andra skogsägare - däribland domänverket
- och med andra gemensamma organ på det skogliga området. Så anför
t. ex. Karlstads stiftsnämnd:

NU 1976/77:48

Förutsättningarna för anskaffande av avancerade och dyrbara skogsmaskiner
är olika för olika stift. Karlstads stift är utan tvekan av den omfattningen
att förutsättningar skulle föreligga. Stiftsnämnden har emellertid
funnit ännu bättre att samverka med andra skogsägare. Sålunda går för
närvarande på kyrkans marker i Karlstads stift flera stora och dyrbara avverkningsmaskiner
tillhörande domänverket och ett värmländskt skogsbolag.
Samordnad avverkning förekommer ytterligare med skogsägareföreningar
och andra bolag. Vidare sker arbetsbyte mellan stiftsnämnden och olika
skogsbolag. På skogsvårdssidan sker markberedningar på kyrkans marker
av privata, bolag, skogsvårdsstyrelser etc. Samtliga skogsplantör köps hos
skogsvårdsstyrelsen. I Värmlands län är kyrkan skogsvårdsstyrelsens största

kund. Vidare är stiftsnämnderna anslutna till Forskningsstiftelsen

Skogsarbeten, Stiftelsen Skogsförbättring, regionala och lokala frö- och plantråd,
där högsta expertis inom olika frågor är företrädda och varifrån tjänster
kan köpas av kyrkan. Den samordning som efterlyses i motionen finns
således redan men inte bara mellan kyrkan och domänverket utan även
med alla andra skogsägaregrupper.

Stiftsnämnden i Linköping anger likaledes som en bidragande orsak till
ett gott ekonomiskt resultat att förvaltningen inte har lagt sig till med egen
maskinpark utan köper dessa tjänster utifrån. Därvid kan överkapacitet på
maskinsidan hos andra ägarkategorier bättre utnyttjas. Skogsförvaltningen
är därvid, framhålls det, ej bunden till något enstaka företag utan kan anlita
de maskiner som utan stora flyttningskostnader ligger lämpligast till. Hittills
har det inte rått någon brist på maskinsidan och det har inte varit svårt
att inför varje säsong täcka in behovet. Ett sådant utnyttjande av överkapacitet
på maskinsidan överensstämmer väl med vad som anförts i motionen,
tillägger stiftsnämnden.

Förvaltningsreformen år 1972 har enligt stiftsnämnden i Visby medfört möjligheter
till mer samlade insatser inom skogsbruket och också underlättat
samarbetet med andra skogsägare. Detta gäller, säger stiftsnämnden, såväl
skogsvårdsåtgärder, naturvård och vägfrågor som avverkning. Verksamheten
på dessa områden bedrivs i samarbete med skogsvårdsstyrelsen samt
i ökande omfattning med Målarskog och domänverket. Ofta innebär detta
att stiftsnämnden köper tjänster och därigenom medverkar till att stärka
verksamheten hos berörda myndigheter och företag. På detta sätt torde nackdelarna
med den långt gångna ägosplittringen för kyrkans del väsentligt
ha minskats. Stiftsnämnden framhåller samtidigt att de små skogsskiftena
på Gotland ofta är lätt tillgängliga för arbetskraft och virkesköpare. Med
sin decentraliserade organisation kan stiftsnämnden också snabbt anpassa
sig till lokala behov när det gäller arbetstillfällen eller virke, heter det i
remissyttrandet.

Några av stiftsnämnderna - de i Göteborg, Karlstad och Luleå - uppger
att de kan uppvisa en avgjort lägre administrationskostnad för skogsförvaltningen
än domänverket. Domänverkets högre kostnad har, meddelar
stiftsnämnden i Göteborg, vid flera tillfällen då förhandlingar om samordning
förts försvårat en sådan, eftersom den erhållna båtnaden för kyrkans

NU 1976/77:48

del blivit lägre än om driften skett i egen regi och med mindre enheter.
Stiftsnämnden i Luleå hävdar att den i jämförelse med domänverket också
har en utomordentligt hög nettoavkastning.

En samordning av förvaltningen av statliga och kyrkliga skogar kan lokalt
vara lämplig inom vissa områden av landet där statens skogsinnehav är
dominerande, förklarar stiftsnämnden i Västerås. Generellt torde dock, menar
stiftsnämnden, samarbete ge de största fördelarna för skogsbruket om de
lokala markägarförhållandena kan fritt utnyttjas inom olika räjonger på sätt
som bäst passar kyrkan, skogsägareföreningar, staten, bolag eller organ som
t. ex. Skogssällskapet.

Även i några andra yttranden påpekas att andra möjligheter till samordning
föreligger och utnyttjas med gott resultat.

En samordning i fält förutsätter, säger stiftsnämnden i Strängnäs, att parternas
innehav, hur splittrat det än är, har en mycket nära geografisk samhörighet.
Denna samhörighet har för Strängnäs stift noga övervägts, efter
prövning av olika alternativ, och det rådande samarbetet med andra ägarkategorier
i form av etablerad kontakt med Skogssällskapet har gett det
positiva resultat som eftersträvats. Den i motionen föreslagna samordningen
kan således för Strängnäs stift inte väntas ge påtalade vinster.

Motsvarande anförs av stiftsnämnden i Göteborg:

En samordning av förvaltningen mellan kyrkan och Domänverket inom
Göteborgs stift skulle inte leda till positiva resultat för den kyrkliga förvaltningen,
eftersom dels Domänverkets innehav endast sällan ligger i anslutning
till det kyrkliga, dels samarbete redan är etablerat med enskilda
och kommunala skogar genom Skogssällskapet, som i samordningsfrågor
kan erbjuda större effekt än Domänverket kan på västkusten. Visst samarbete
har dock etablerats även med Domänverket i så måtto, att dess överkapacitet
på maskinutrustning kunnat disponeras på kyrklig mark vid flera
tillfällen och till båda parters båtnad.

Ett omfattande samarbete redovisas också av Lunds stiftsnämnd:

[Sjedan den regionala gemensamhetsförvaltningen infördes, har utomordentligt
väl fungerande samarbetsformer med övriga skogsägarkategorier
och skogsvårdsorganisationer hunnit utvecklas. Sålunda utföres en mycket
betydande del av skogsodlings- och skogsvårdsarbetena genom anlitande
av skogsvårdsstyrelsernas arbetslag av olika karaktär. AMS:s skogsstationer
utnyttjas lokalt inom stiftet till samtliga typer av arbeten i en icke obetydlig
omfattning. Beträffande t. ex. .slutavverkningar pågår sedan flera år ett intensivt
samarbete med Storskoga AB, ett på gemensam hetsbasis av Domänverket
och skogsägarrörelsen ägt entreprenadföretag för mekaniserade
avverkningar. Även med virkesköpare såsom större skogsbolag förekommer
samarbete t. ex. som entreprenadåtaganden i form av hyggesrensningar och
skogsodling efter rotpostavverkningar m. m.

Motionärerna är, framhåller denna stiftsnämnd, uppenbarligen angelägna
att befintliga resurser, inom såväl statligt som kyrkligt skogsbruk, utnyttjas
på effektivaste möjliga sätt och linser tydligen att detta sker bäst genom

NU 1976/77:48

en samordning av förvaltningen av hela det statliga och kyrkliga skogsinnehavet
på riksnivå. Stiftsnämnden uttalar att den ingalunda delar den
uppfattningen. Nämnden, som är mycket angelägen om att stiftets skogsavkastning
på lång sikt uttas på effektivaste och ekonomiskt bästa sätt,
har valt en annan väg för att nå detta mål. Det är dess uppfattning att
samverkan och samarbete bör ske med alla slag av skogsägarkategorier och
beträffande alla slag av i skogsförvaltning ingående arbetsmoment, där sådan
samverkan på såväl kort som lång sikt är effektiv och nyttig.

Stiftsnämnden i Luleå bemöter också motionen på denna punkt. Motionärernas
antagande att samverkan med domänverket skulle vara naturlig
i Luleå stift är i hög grad en missuppfattning av verkliga förhållanden,
hävdar stiftsnämnden. Ett närmare samgående med domänverket skulle
innebära att den nu enligt nya förvaltningslagen gemensamma förvaltningen
av stiftets skogar skulle splittras upp på domänverkets Umeå- och Luleåregioner
med tillsammans 25 skilda revir.

Stiftsnämnden i Växjö meddelar att av dess årliga avverkning nära hälften
säljs som rotposter. Köparna utgörs i allmänhet av i orten verksamma sågverk
som kan samordna utdrivningar av detta virke med virke från andra inköp.
Vid den egna avverkningen har samarbete i några fall kunnat ske med
andra skogsägare. Ett sådant samarbete kan utökas, säger stiftsnämnden,
men skall omfattningen kunna bli av väsentlig betydelse måste alla befintliga
skogsägarkategorier kunna bli aktuella. Att endast samordna det statliga
och kyrkliga skogsinnehavet, som i de södra delarna av landet i stort sett
har en likartad struktur och dessutom inom stiftsnämndens verksamhetsområde
endast omfattar 9-12 % av det totala skogsmarksinnehavet, skulle
hjälpa föga. Endast i ett fåtal fall, berörande en relativt liten areal, skulle
de allmänna skogarna kunna samarbeta över ägogränserna eller mellan närbelägna
fastigheter. Och det är, framhåller stiftsnämnden, just en sådan
form av samarbete syftande till större avverknings- och skogsvårdstrakter
som skulle kunna ge en påtaglig kostnadssänkning.

Ett par stiftsnämnder uttrycker en allmän skepsis beträffande fördelen
med stora enheter. Enligt motionärerna verkar det som om sammanslagningar
och fusioner till stora enheter i och för sig skulle leda till rationaliseringsvinster,
säger stiftsnämnden i Linköping. Stiftsnämnden delar inte
denna åsikt. Och stiftsnämnden i Strängnäs gör den kommentaren att motståndet
mot stora oidentifierbara enheter, såväl byråkratiska som maskinella,
växer sig allt starkare. Den anför också att det i dag, när den enskilde
skall känna mening i sin arbetsuppgift, vill till mycket starka argument
för att framtvinga en samordning som för kyrkans del inte kan ge ett försvarbart
resultat.

Frågan om strukturrationalisering av det kyrkliga
skogsinnehavet tas upp i flera yttranden.

Stiftsnämnden i Västerås påpekar att enligt jordförvärvsutredningen under
åren 1970-1975 skedde ca 2 700 försäljningar av fastigheter och fastighets -

NU 1976/77:48

delar från kyrklig jord. Även om över halva antalet utgörs av tomtförsäljningar
visar detta, menar stiftsnämnden, på en betydande aktivitet under
nuvarande förvaltningsform.

En fortgående minskning av antalet skogsskiften konstateras av stiftsnämnden
i Luleå. Inägoarealen är av underordnad betydelse och minskar
snabbt på grund av att åkerjorden ställs till förfogande för lantbruksnämndernas
arbete med uppbyggnaden av rationella jordbruksföretag i annans
ägo, förklarar denna stiftsnämnd.

Stiftsnämnden i Linköping säger sig vara väl medveten om behovet av strukturrationalisering
av fastighetsbeståndet men betonar att detta är en långsiktig
process, bl. a. beroende av hänsyn till arrendatorerna på fastigheternas
jordbruksdelar. Strukturrationalisering måste ske i samråd med lantbruksnämnderna.
Stiftsnämnden har kontinuerlig kontakt med dessa och bemödar
sig om att bedriva en aktiv markpolitik. Med hänsyn till den ingående
kännedom stiftsnämndens tjänstemän har om kyrkans fastigheter och de
lokala förhållandena har stiftsnämnden svårt alt tänka sig att domänverket
skulle kunna lösa strukturfrågorna på ett bättre sätt.

Stiftsnämnden i Karlstad uppger att en genomgripande strukturrationalisering
har påbörjats med mycket gott resultat i Karlstads stift. Genomsnittsarealen
per skifte för den produktiva skogsmarken har sålunda sedan
början av år 1972 ökat från ca 150 ha till 190 ha, och dessutom har en
koncentration skett till intresseområden. Genom det ytterligt ringa utbudet
av skogsfastigheter och lantbruksnämndernas restriktivitet gentemot stiftsnämnden
har den yttre rationaliseringen tyvärr stagnerat, säger stiftsnämnden
vidare. En förbättring skulle säkert kunna uppnås särskilt i vissa stift
om domänverket önskade en strukturrationalisering i samordning med kyrkan.

Stiftsnämnden berör i detta sammanhang belägenheten inom stiftet av
kyrkans och domänverkets skogar. Inom det område där den kyrkliga marken
är belägen förekommer jämfört med kyrkans areal endast en bråkdel
mark tillhörande domänverket, och denna domänverksmark är till avgörande
del belägen i östra Värmland ej långt från domänverkets förvaltningscentrum
i Karlskoga. De återstående spridda delarna domänverksmark inom
kyrkans förvaltningsområde skulle stiftsnämnden visserligen kunna överta
förvaltningen av. En mera rationell lösning synes emellertid vara att stiftsnämnden
får förvärva dessa spridda delar, som ligger väl till för kyrkan.

Följande principiella synpunkter tillfogas i detta yttrande:

Med det stora innehav av jordbruksjord och skogsmark som kyrkan innehar
och som visas i motionen har kyrkan förutsättningar att lösa problemen
inom ramen för en egen förvaltning. Kyrkan är också angelägen om att
själv förvalta den egendom som ägs eller står till dess disposition och i
samarbete med myndigheter som handlägger strukturfrågorna lösa problemen.
Något önskemål att överlåta förvaltningen till annan statlig myndighet
som säkerligen ej kan tillvarataga kyrkans förvaltningsproblem föreligger

därför ej i synnerhet som ingenting ekonomiskt för kyrkans del står

att vinna.

NU 1976/77:48

Då det gäller strukturrationaliseringen beträffande den kyrkliga jorden
bör, påpekar Församlings- och pastoratsförbundet, uppmärksammas att en rationaliseringsgrupp
sedan några år tillbaka arbetar under kammarkollegiets
ledning. I denna grupp ingår representanter för - förutom kammarkollegiet
- lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, stiftsnämdnerna
och Församlings- och pastoratsförbundet.

Medinflytande för arrendatorer av statlig och kyrklig jord

Motionen 1975/76:1777

Motionärerna erinrar om att vissa beslutsfunktioner beträffande förvaltning
av kyrkans jordbruksmark år 1972 överflyttades från pastorat till stiftsnämnder.
Enligt lagändring år 1975 skall vidare den kyrkliga jorden företrädas
av stiftsnämnden vid behandling i arrendenämnd eller domstol
av frågor om vilka villkor för jordbruksarrenden som skall gälla för sådan
kyrklig jord. Demokratisering och medinflytande genomförs på alla områden
i samhället, säger motionärerna. De finner det vara ett rimligt krav att de
ecklesiastika arrendatorerna bereds representation i stiftsnämnderna vid
handläggning av ärenden som rör arrendatorernas intresseområde. Ofta avgörs
nu frågor av vital ekonomisk betydelse för arrendatorerna, utan att
dessa får tillfälle att framföra sina synpunkter, säger motionärerna. Det kan
t. ex. gälla investeringar.

Förhållandet är likartat när det gäller domänverket, hävdar motionärerna.
De anför att domänverkets nyttjanderättssektion handlägger alla frågor om
verkets jordbruksarrenden och därvid föreslår arrendeavgifter och övriga
villkor utan att dessförinnan överlägga med arrendatorerna. Det framstår
även här som rimligt och skäligt att arrendatorerna ges möjlighet till medinflytande,
uttalar motionärerna. Detta skulle lämpligen kunna ske genom
en bestämmelse om samrådsförfarande före nyttjanderättssektionens behandling
av frågor om jordbruksarrende.

Bestämmelser om kyrkliga arrenden, m. m.

Vissa bestämmelser i lagen (1970:943) om förvaltning av kyrklig jord
har redovisats ovan (s. 4). I detta sammanhang kan ytterligare nämnas
följande.

Utom stiftsnämnd finns i varje stift boställsnämnder till det antal som
regeringen bestämmer. Deras verksamhetsområden bestäms också av regeringen.
Boställsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter, som
utses av länsstyrelsen. För varje ledamot utser länsstyrelsen en ersättare.
Ledamot och ersättare skall ha insikt i jordbruk. Den ene av de två ledamöterna
vid sidan av ordföranden skall vara arrendator och den andre,
som inte får vara arrendator, skall utses efter förslag av sammanslutning

1** Riksdagen 7976/77. 17 sami. Nr 48

NU 1976/77:48

som företräder pastoraten i stiftet.

Löneboställe, med undantag av tillhörande skog, förvaltas av pastoratet.
Kyrklig jord som ej förvaltas av stiftsnämnd får av förvaltaren upplåtas
på arrende endast på de arrendevillkor som bostadsnämnden bestämmer.
När arrendenämnd (i jordabalken föreskrivet organ för medling i arrendetvister,
prövning av tvister om förlängning av arrendeavtal, m. m.) eller
domstol behandlar fråga om vilka villkor för jordbruksarrende som skall
gälla för sådan kyrklig jord företräds den kyrkliga jorden av stiftsnämnden.
Denna företräder också sådan kyrklig jord i ärende som gäller upplåtelse
av nyttjanderätt och vissa andra rättigheter. Dispositionsändring prövas med
vissa undantag i fråga om löneboställe (utom tillhörande skog) av boställsnämnden
och för annan kyrklig jord av den som förvaltar egendomen.
Om ändringen föranleds av att ett självständigt jordbruk inte längre är bärkraftigt
eller om den leder till att ett sådant jordbruk inte kan uppehållas,
prövas frågan alltid av stiftsnämnden. Boställsnämnden övar uppsikt över
pastoratets förvaltning av löneboställes jordbruk och stiftnämnden över sådan
annan förvaltning av kyrklig jord som inte handhas av stiftsnämnden.
Den som förvaltar egendom får föra talan mot boställsnämnds beslut genom
besvär hos stiftsnämnden.

Antalet löneboställen är ca 4 000.

Remissyttranden

Remissyttrande över motionen har, liksom i det föregående fallet (se ovan
s. 5 f.), först inhämtats från domänverket. I en andra omgång har yttranden
avgivits av Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges kronotorpare- och
kolonistförbund och Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer (av den sistnämnda
på eget initiativ). I en tredje omgång har samma remissförfarande
tillämpats beträffande stiftsnämnderna som i det förra fallet. Stiftsnämnden
i Luleå har dock inte yttrat sig över motionen 1975/76:1777. Svenska kyrkans
församlings- och pastoratsförbund har också inkommit med yttrande.

Motionen tillstyrks av de organisationer som företräder arrendatorerna
och avstyrks av de övriga remissinstanserna.

LRF anför inledningsvis att sedan den nya lagen om förvaltningen av
kyrklig jord trädde i kraft större ansvar och befogenheter har samlats hos
stiftsnämnderna i fråga om förvaltningen av kyrkans jordbruksfastigheter.

1 stiftsnämnden utarbetas principiella riktlinjer och rekommendationer av
avgörande ekonomisk betydelse för arrendatorerna med avseende på bl. a.
arrendeprissättning och övriga avtalsvillkor samt investerings- och rationaliseringsfrågor.
För domänverkets del gäller i princip likartat förhållande
för verkets centrala nyttjanderättssektion. Motiven för motionärernas förslag
är enligt LRF i princip desamma som i andra sammanhang angivits för
att anställda skulle ges möjlighet till medbestämmande på och kring sin

NU 1976/77:48

arbetsplats. En arrendeupplåtelse innefattar förutom arbete åt arrendatorn
i regel även frågor om bostad åt hans familj, investeringar i djur och maskiner
till betydande belopp, ansvar för anställningstrygghet åt anställda m. m.
Det får, säger LRF, anses vara ett rimligt krav att arrendatorema medges
möjlighet till inflytande och påverkan i de instanser där för dem och deras
utkomstmöjligheter avgörande beslut fattas. Inte minst skulle detta kunna
bidra till ett ökat samförstånd i frågor som rör arrendatorernas speciella
problem. LRF anser sig med hänsyn till de skilda organisationsformerna
inte nu kunna ta ställning till hur det föreslagna medinflytandet skall genomföras
utan föreslår att denna fråga blir föremål för en närmare utredning.

Föreningen Sveriges jordbruksarrendator!- understryker att huvudmålet
med de förslag till förändringar motionen tar upp är desamma som i början
av 1970-talet angavs för att anställd skulle ges möjlighet till medbestämmande
på och kring sin arbetsplats. Principen inom arbetsrättens område
grundas uteslutande på det stora men enda mellanhavandet arbete, påpekar
föreningen. En arrendeupplåtelse omfattar dessutom frågor om bostad åt arrendatorns
familj, investeringar i djur och lösöre till betydande belopp, ansvar
för anställningstrygghet åt anställda m. m.

Föreningen rekapitulerar vad stiftsnämnderna har för ansvarsområde och
finner sammanfattningsvis att deras verksamhet till helt dominerande del
avser förvaltning av jord och skogsbruk. Vid detta arbete berörs i huvudparten
av fall någon arrendator, säger föreningen. 1 takt med den ökade
rörligheten inom såväl affärs- som friluftslivet kan dessa beröringspunkter
antas ytterligare förmeras och utvidgas.

Arrendatorsrepresentation i de stora jordägarnas styrelser skulle enligt
föreningens uppfattning medföra en tvåfaldig vinst. Den ena är att representanten
kan förmedla en ökande förståelse för arrendatorernas synpunkter.
Den andra är att det direkta jordbrukskunnandet inom förvaltningen skulle
öka på ett betydelsefullt sätt. För närvarande finns, påpekas det, endast
krav på att en ledamot har insikt i jordbruk eller allmänna värv. I händelse
av att insikterna hänför sig till det senare saknas således helt jordbrukserfarenhet.
Föreningen tillstyrker att arrendatorema lagstiftningsvägen ges
inflytande i stiftsnämnd på samma sätt som fallet är i boställsnämnd. Motsvarande
inflytande bör, anser föreningen, också tillförsäkras arrendatorema
i domänverkets nyttjanderättssektion.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund säger sig önska medinflytande
vid behandlingen av frågor som rör dess intresseområde. Medinflytandet
har varit otillfredsställande, heter det i förbundets remissyttrande. Domänverket
har t. ex. utfärdat anvisningar för kronotorp och äldre kronolägenheter
i norra Sverige, där det bl. a. fastslås att anvisningarna skett ”i samråd med
Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund”. Något sådant samråd har emellertid
bevisligen icke förekommit vid utarbetandet av anvisningarna. Förhandlingar
kom först till stånd sedan förbundet riktat kritik mot flera för
kronoarrendatorerna otillfredsställande punkter i domänverkets ensidigt ut -

NU 1976/77:48

arbetade bestämmelser för kronotorp i norra Sverige.

Domänverket hävdar att den beskrivning av domänverkets handlande som
ges i motionen är främmande för verkets policy i arrendefrågor:

Motionärerna tycks leva i den tron att verket dikterar arrendevillkoren
utan möjlighet för arrendatorn till medinflytande. I verkligheten förhåller
det sig så att förhandlingar upptas mellan verket (domänintendenten) och
arrendatorn om villkoren i ett nytt arrendeavtal i god tid före det gamla
avtalets utgång. I dessa förhandlingar har arrendatorn ett direkt inflytande
på villkorens utformning.

Fria förhandlingar mellan parterna är accepterade inom andra områden
av samhällslivet och bör därför godtas även inom arrendeområdet, säger
domänverket och tillägger att det för verket är angeläget att upprätthålla
goda relationer till sina arrendatorer och uppträda som en ansvarskännande
jordägare.

Domänverket lämnar följande upplysningar om praxis när det gäller beslut
om arrendesättning och investeringar:

Arrendesättningen föregås av en arrendevärdering av i egendomen ingående
komponenter. Därvid tas givetvis hänsyn till arrendatorns egna investeringar.
Slutligen justeras förslaget till arrendeavgift med hänsyn till
en för orten skälig nivå. Förhandlingarna med arrendatorn förs med öppen
redovisning av det material som legat till grund för värderingen varvid
jämkning av den ursprungliga arrendeavgiften förekommer om vägande
argument för detta framkommer. Till grund för arrendesättningen ligger
en betydande erfarenhet från domänintendenterna om den allmänna arrendenivån
inom ett område och från rättvisesynpunkt en jämförelse med
arrendenivån på likartade egendomar som verket förvaltar.

Helt naturligt förekommer undantagsvis fall då arrendatorn och domänverket
inte är helt överens om villkoren, men då har arrendatorn möjlighet
att få dessa prövade hos arrendenämnd och i vissa fall fastighetsdomstol.

Investeringar i fastigheternas byggnader och mark initieras oftast av arrendatorn.
Projektering och planering sker i nära samråd vilket verket finnér
helt naturligt eftersom det är arrendatorn som i huvudsak skall tillgodogöra
sig avkastningen från anläggningarna. Domänverket måste dock förbehålla
sig rätten att styra de basinvesteringar, som utföres på en egendom. Dessa
skall vara väl anpassade till egendomens långsiktigt lämpliga produktionsinriktning.
Detta innebär att verket har större krav på att få besluta om
investeringar med en avskrivningstid som väsentligt överskrider arrendeperiodens
längd än investeringar med ekonomisk avskrivningstid motsvarande
löpande arrendeperiod.

Dessutom har verket, meddelas det, regelbundna sammanträden med
Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer, med vilken överenskommelse
träffas i frågor av mer principiell art.

Domänverket anser att tillämpade samrådsrutiner vid frågor om arrendesättning,
investeringar och frågor av principiell art väl täcker in det medinflytande
som motionärerna efterlyser. Att återinföra de gamla uppskattni
ngsnämnderna eller att införa lagstadgad formell kommunicering skulle,
menar verket, innebära ett minskat inflytande och dessutom leda till onödig

NU 1976/77:48

byråkratisering av verksamheten och därmed ökade administrationskostnader.
Ett sådant system skulle sannolikt inte ge arrendatorn större medinflytande
utan i stället medföra att tidpunkten för slutlig överenskommelse
om arrendevillkoren skulle försenas och förskjutas närmare tillträdesdagen
för arrendet, vilket skulle påverka arrendatorns trygghets- och planeringssituation
i negativ riktning.

Stiftsnämnderna och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
ställer sig som redan sagts negativa till motionsyrkandet.

Även i detta fall - såsom i det ovan behandlade (s. 5 f.) - åberopas som
ett skäl för avslag att gällande lagstiftning är endast fem
år ga m mal. Att redan nu, innan tillräcklig erfarenhet vunnits om gällande
lagstiftning, sätta i gång nya utredningar är obefogat, uttalar sålunda
stiftsnämnden i Linköping.

I allmänhet hänvisas till att representation för arrendatorerna
finns i boställsnämnderna. Denna representation anses
då till fyllest. Det efterlysta medinflytandet har sålunda existerat långt
före medbestämmandelagens tillkomst, säger Strängnäs stiftsnämnd.

Lunds stiftsnämnd anser att man inte utan vidare kan dra en parallell mellan
anställnings- och arrendeförhållanden. En arrendator är närmast jämförbar
med en egen företagare, vilken för sin produktion träffar nyttjanderättsavtal
om tillgången till vissa produktionsmedel, anför stiftsnämnden. Den nya
arrendelagstiftningen har bl. a. syftat till att skapa största möjliga jämställdhet
mellan jordägarparten och arrendatorsparten i det avtalsförhållande som
råder dem emellan, samtidigt som arrendatorns rätt i olika avseenden tryggas.

Flera stiftsnämnder bemöter motionärernas uppgifter om betydelsen för
arrendatorna av de beslut som stiftsnämnderna fattar. Man får, säger stiftsnämnden
i Uppsala, den uppfattningen att avgörandet i viktiga frågor ligger
hos stiftsnämnden. Så är dock regelmässigt icke fallet, Det är boställsnämnden
som har den viktiga uppgiften att bestämma villkoren vid upplåtelse
av boställsjord på jordbruksarrende. Endast i de sällsynta fall, då boställsnämndsbeslut
om arrendevillkoren överklagas av vederbörande pastorat,
kommer dessa villkor under stiftsnämndens prövning. När det gäller investeringar
i nybyggnad eller väsentlig ombyggnad av hus på löneboställe
finns det en uttrycklig bestämmelse om att sådana kräver ett medgivande
av boställsnämnden. Stiftsnämnden har alltså ej heller här något inflytande,
får så vitt ej besvär anförs, vilket hör till undantagen.

I viktiga frågor som sammanhänger med boställsarrendatorernas arrendeförhållanden
är det alltså boställsnämnden som har det avgörande
inflytandet, och i denna nämnd finns arrendatorsintresset
representerat, då ju en ledamot i nämnden skall vara arrendator, anförs
vidare i detta yttrande.

Innan boställsnämnden fastställer villkoren förs alltid ingående diskus -

NU 1976/77:48

sioner där såväl arrendatorn som representanter från pastoratet är närvarande,
noterar bl. a. stiftsnämnden i Linköping. Beträffande prästlönefonds- och kyrkofondsfastigheter
har stiftsnämnden visserligen att fastställa villkoren efter
förslag av boställsnämnden. Men det hör till undantagen att stiftsnämnden
ändrar på förslaget.

Stiftsnämnden i Växjö ger följande redogörelse för boställsnämndernas
verksamhet.

Vid boställsnämndens ekonomiska besiktningar med arrendevärdering
som föregår boställsnämndens beslut om arrendevillkor behandlas de frågor
som berör resp. arrendators intresseområde. Förefinns fråga om t. ex. dispositionsändring,
investeringar, driftsform, omfattning beträffande jord och
byggnader och deras utrustning, tas sådana frågor upp i samband med att
boställsnämnden tar del av arrendeställets förhållanden och genomför arrendevärdering
för att komma fram till beslut om arrendevillkor. Jordbruksarrendatorn
har rätt att närvara vid förrättningen och har möjlighet att
framföra sina synpunkter. Som regel är det på resp. arrendators initiativ
som dylika frågor av betydelse behandlas.

Sin syn på medinflytandet i detta sammanhang uttrycker samma stiftsnämnd
på följande sätt:

Arrendevillkoren omfattar ju ej enbart avgiftsbeloppet utan jämväl arrendets
omfattning på mark och i byggnader med alla här inbegripna ekonomiska
resurser. Dessa har ofta utformats under flera arrendeperioder och
förändringar växer fram under samverkan mellan arrendator, pastorat, boställsnämnd
och stiftsnämnd. Således torde såväl varje berörd arrendator
personligen som bevakare av arrendatorers intressen genom arrendatorsrepresentanten
i boställsnämnden ha medinflytande i arrendevillkors utformning
och i handläggandet av ärenden som rör arrendatorers intresseområden.

Lunds stiftsnämnd erinrar särskilt om att av boställsnämndens tre ledamöter
en är arrendatorsrepresentant, utsedd av länsstyrelsen, och att denna torde
inhämta förslag från arrendatorsorganisationerna. I Lunds stift är i fem av
de sex boställsnämnderna den ordinarie arrendatorsrepresentanten själv arrendator
av kyrklig jord. Även i arrendenämnd, som prövar arrendators
besvär rörande arrendevillkoren, ingår arrendatorsrepresentant, påpekar
Lunds stiftsnämnd också. Den tillägger:

Vidare förekommer det ej sällan att pastoratskyrkorådet med sina nära
lokala kontakter med jordbrukarna på orten tar arrendatorns parti gentemot
boställsnämnden och hos stiftsnämnden besvärar sig inte över att ett av
boställsnämnden satt arrende är för lågt från pastoratets och kyrkofondens
synpunkt utan att det är för högt för arrendatorn!

När det sedan gäller större och för arrendatorerna viktiga principiella frågor
i vilka stiftsnämnden har att fatta beslut är det heller inte så, att arrendatorerna
saknar möjlighet att påverka besluten, fortsätter Lunds stiftsnämnd.
Enskilda arrendatorer eller deras organisationer har möjlighet att

NU 1976/77:48

framföra synpunkter till stiftsnämnden, i vilken ju sitter av regeringen utsedda
ledamöter med insikter i jordbruk och skogsbruk. Intet hindrar för
övrigt att dessa själva är jordbruksarrendatorer.

Stiftsnämnderna är inte främmande för samråd med arrendatorsorganisationerna,
säger Lunds stiftsnämnd vidare. Som exempel nämns att denna
stiftsnämnd sommaren 1976 kallade boställsnämnderna till överläggningar
i den då aktuella och principiellt viktiga frågan om val av index vid tioåriga
arrendeavtal. I dessa överläggningar deltog ordföranden i LRF:s arrenderåd
samt inbjudna representanter från såväl Föreningen Arrendatorer av ecklasiastika
hemman i Skåne u. p. a. som Föreningen Lunds domkyrkas arrendatorer
u. p. a., vilka organisationer därefter bereddes tillfälle att överlägga
om och godkänna det förslag till överenskommelse i ärendet som
konferensen hade enats om och som först därefter fastställdes av stiftsnämnden.

Stiftsnämndens roll i handläggningen av ärenden som rör jordbruksarrendatorers
intresseområden har överbetonats i motionen, anser också stiftsnämnden
i Växjö. Stiftsnämndens ärendehandläggning berör till största delen
sådana frågor som andra former av nyttjanderättsupplåtelser än jordbruk,
markförsäljningar, markköp, markbyten och skogsbruksförvaltning. Enbart
i vissa situationer och i liten omfattning i förhållande till annan verksamhet
förekommer frågor som rör jordbruksarrendatorers intressen. I sådana ärenden
finns som regel skyldighet att samråda med t. ex. lantbruksnämnd,
kommun och pastorat, varför dessa frågor likväl torde bli väl belysta, säger
stiftsnämnden.

Om det finns sammanslutning med lokal anknytning eller länsanknytning
och som företräder arrendatorers intressen, förordar denna stiftsnämnd ett
samrådsförfarande i nämnda frågor. En föreskrift om sådan skyldighet skulle
ev. kunna fogas till 16 § första stycket kungörelsen (1971:860) om förvaltning
av kyrklig jord, där det finns bestämmelser om annan samrådsskyldighet.

Flera stiftsnämnder anför att antalet ärenden hos stiftsnämnden
som berör a r re n d a t o r e r n a är mycket
ringa. Strängnäs stiftsnämnd har bland 229 ärenden år 1976 funnit fyra
som direkt kunde hänföras till arrendatorernas arrendeintressen. Göteborgs
stiftsnämnd redovisar att år 1976 sju punkter av totalt 313 kan anses ha
berört jordbruksarrendefrågor av speciell eller övergripande natur. Av dessa
gällde två fördelning av inkommen arrendeavgift mellan två markägarparter.
Karlstads stiftsnämnd har samma år behandlat högst fem ärenden avseende
jordbruk där kyrklig jordbruksarrendator berörts. En annan uppgift som
denna stiftsnämnd lämnar är att den förvaltar endast tio av de 122 jordbruksarrenden
som i dag finns i Karlstads stift.

1 flera yttranden framhålls att stiftsnämnden företräder jordägarintresset
i arrendenämnden och inför domstol. Att ytterligare öka arrendatorns inflytande
vid arrendetvister genom en arrendatorsrepresentant i stiftsnämnden
skulle enligt stiftsnämnden i Linköping innebära en snedvridning

NU 1976/77:48

i parts fö rhållandet.

Det kan inte vara riktigt att ge arrendatorerna representation hos en presumtiv
motpart, uttalar stiftsnämnden i Härnösand. Det bör om möjligt undvikas
att ge en organisation en sådan sammansättning att jävssituationer
kan uppstå.

I den mån det kan röra sig om en tvist med en arrendator ”skulle det
givetvis vara helt oriktigt att arrendatorerna var representerade även hos
ställföreträdaren för motparten”, yttrar Församlings- och pastoratsförbundet.

Lunds stiftsnämnd erinrarom att arrendatorn - sedan boställsnämnden eller
vid besvär av pastoratet stiftsnämnden slutligt har fastställt de av jordägarparten
uppställda arrendevillkoren - kan föra talan hos arrendenämnd
och fastighetsdomstol, varvid det ankommer på stiftsnämnden att företräda
jordägarsidan. Förutsättningarna för den tillämpning av civilrättsliga principer
för prövning av avtalstvister, som den nya lagstiftningen syftar till,
skulle enligt Lunds stiftsnämnd väsentligen rubbas om arrendatorssidan
blev direkt företrädd i motpartens beslutande organ.

Samma stiftsnämnd anför också att den inte kan inse varför publika arrendatorer
skulle stå i annat partsförhållande till jordägaren än arrendatorer
av enskild jord.

Stiftsnämnden i Uppsala formulerar sitt avstyrkande så, att det inte finns
anledning att tillskapa en särskild form för medinflytande i stiftsnämnderna.
I de relativt fåtaliga fall där stiftsnämnden handlägger ärenden vari finns
ett arrendatorsintresse bör, uttalar stiftsnämnden, detta intresse kunna få
tillfälle att göra sig gällande utan att det tillskapas en särskild ordning för
medinflytande med den risk för onödigt administrativt krångel som en sådan
ordning kan medföra.

Villkor för förvärv av kronotorp

Motionerna 1975/76:1773. 1975/76:1817 och 1975/76:1820

I motionen 1975/76:1773 citeras några uttalanden i boken Kronotorpens
folk (Stockholm 1975). Boken är, säger motionärerna, en dokumentation
av kronotorparnas kulturinsats och allmänt positiva roll men också historien
om hur skändligt gruppen ofta har behandlats. Inte heller i dagens läge,
säger motionärerna, bemödar sig domänverket om att sköta avvecklingen
av kronotorpen på ett sätt som skulle kunna försona tidigare försyndelser.
Motionärerna vill inte plädera för ett återupplivande av kronotorparinstitutionen
men reagerar mot det sätt på vilket dess avveckling har forcerats.
Många av de nuvarande kronotorparna skulle vilja friköpa sina kronolägenheter
om det ställde sig mindre kostsamt. Domänverket får kritik för
att lämna för låga avträdesersättningar. Motionärerna begär att domänverket
vid begärd inlösen skall värdera arrendatorns insatser på ett rättvist sätt.
Domänverkets ambition borde, menar de, inte bestämmas av den affärs -

ND 1976/77:48

mässiga aspekten utan framför allt dikteras av omsorg om de människor
det gäller.

I motionen 1975/76:1817 erinras om de olika motiv som ligger bakom
kronotorpens tillkomst. Dessa motiv har nu till största delen fallit bort,
konstaterar motionärerna. De problem som finns är från samhällsekonomisk
synpunkt mycket små. De kvarvarande kronotorparna vill i första hand
friköpa sina lägenheter för att bedriva jordbruk eller använda torpen för
bostadsändamål. Ansökningarom friköp har emellertid i många fall avslagits
på grunder som för den enskilde ter sig märkliga. Motionärerna vill att
de arrendatorer som önskar avträda sina kronotorp skall ha rätt till skälig
avträdesersättning, från vilken beviljade bidrag inte räknas av. Vidare skall
reglerna om schablonavdrag för förslitning ses över, så att de verkliga förhållandena
blir avgörande. Även möjligheterna till jakt och fiske skall uppmärksammas.
Motionärerna berör också en annan grupp av kronoarrendatorer,
nämligen sådana som arrenderar fjällägenheter inom eller intill renbetesfjällen.
Även för dessa arrendatorer är frågan om friköp, avträdesersättning
samt tillgång till jakt och fiske av stort intresse, framhåller de.
En annan mycket betydelsefull fråga för dessa arrendatorer är deras relation
till renskötseln.

1 motionen 1975/76:1820 hänvisas till att framställningarom att kronotorp
med äganderätt skulle överföras till brukarna enligt uppgift regelmässigt
har avslagits. Förslag till regler för avveckling av kronotorpen borde efter
utredning föreläggas riksdagen.

Bestämmelser om kronotorp etc.

Domänverket har lämnat följande uppgifter om kronotorpsinstitutionen.

Från slutet av 1800-talet och under 1900-talets tidigare del har upplåtits
jord på kronomark till uppodling och bebyggande huvudsakligen för att
främja uppkomst av mindre jordbruk och egna hem. Upplåtelseformerna
har skiftat till namn och innehåll.

Äldst är skogstorpen, som uppläts enligt bestämmelser från åren 1891
och 1904. Dessa bestämmelser upphävdes genom en kungörelse år 1909,
vilken dels angav grunderna för upplåtelse av odlingslägenheter, dels innehöll
bestämmelser om bättre villkor för skogstorpen. Genom kungörelser
1918 och 1920 gavs möjligheter till förbättrade villkor för skogstorpen och
odlingslägenheterna. Upplåtelseformen kronotorp (kronotorp/29) infördes
genom en kungörelse 1929, vari därjämte dels föreskrevs att nya upplåtelser
av odlingslägenheter ej fick ske, dels meddelades bestämmelser så att skogstorp
och odlingslägenheter i fråga om upplåtelsevillkor kom att uppnå ungefärlig
likställdhet med kronotorpen. Jämsides med skogstorp, odlingslägenheter
och kronotorp/29 har upplåtits kolonat med stöd av bestämmelser
1925, 1929 och 1932. Upplåtelsevillkoren för dessa typer av lägenheter -upplåtelsetid, frihetsår (befrielse under viss tid från skyldighet att erlägga

NU 1976/77:48

upplåtelseavgift), byggnads- och odlingsskyldighet, bidrag, fritt virke m. m.
- har varierat men inom förhållandevis snäva gränser. Bestämmelser om
inlösen infördes först för kolonat år 1925 och sedermera för skogstorp, odlingslägenhet
och kronotorp/29 år 1929.

Nya bestämmelser om upplåtelse av kronotorp (kronotorp/43) meddelades
i en kungörelse år 1943, varvid även föreskrevs att upplåtelse av kronotorp/29
och kolonat ej längre fick ske. Bestämmelserna om upplåtelsevillkor för
kronotorp/43 avviker på ett mera markant sätt från vad som gällt för skogstorp,
odlingslägenhet, kronotorp/29 och kolonat, beroende på att kronan
i huvudsak hade att svara för iordningställande av mark och byggnader.
Bestämmelserna om skyldighet och rätt till arbete på kronoskogarna var
något helt nytt, och inlösenreglerna gavs ett annat innehåll. Skogstorp, odlingslägenhet,
kronotorp/29 och kolonat kunde omföras till kronotorp/43.

År 1950 gavs bestämmelser för sådana skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp/29
och kolonat, vilka icke omförts till kronotorp/43, om ändrade
villkor för bestående upplåtelser och om möjlighet till omföring till upplåtelse
som kronolägenhet (kronolägenhet/50). Bestämmelserna medförde viss förbättring
av upplåtelsevillkoren för såväl det fall att den äldre upplåtelsen
blev bestående som då den äldre omfördes till ny upplåtelse.

Enär skogstorp och odlingslägenheter hade kommit att upplåtas på kronoparker
och kronoöverloppsmarker ovan odlinggränsen i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker - till förfång för renskötseln - förklarade Kungl.
Majit 1914 och 1915 att inga upplåtelser tills vidare fick ske av odlingslägenheter,
andra lägenheter eller slåtter samt att 1909 års kungörelse om
odlingslägenheter inte skulle äga tillämpning i dessa trakter. Sedan 1915
kunde dock efter beslut av Kungl. Maj:t på mark ovan odlingsgränsen upplåtas
lägenheter som benämndes fjällägenheter och ställdes under länsstyrelsens
tillsyn. Redan upplåtna skogstorp och odlingslägenheter ovan odlingsgränsen
omfördes till fjällägenheter. Upplåtelsevillkoren för fjällägenheterna
förbättrades efter hand. Genom nu gällande kungörelse från år 1947 angående
norrländska fjällägenheter (tillämplig på renbetesfjällen i Jämtlands län samt
på kronomark ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län)
har dessa villkor kommit att nära ansluta till dem som gäller för kronotorp/43,
dock ej vad avser inlösen samt skyldighet och rätt till arbete på
kronoparkerna, varom bestämmelser saknas. Fjällägenheterna förvaltas numera
i regel av lantbruksnämnderna, men vissa har överförts till domänverkets
förvaltning.

Regler om inlösen tillkom först för kolonaten 1925. Kolonist
skulle i regel vara berättigad att inlösa kolonatet sedan odlings- och byggnadsskyldighet
samt övriga åligganden blivit fullgjorda. Regler gavs om
köpeskillingens bestämmande och om sättet för köpeskillingens erläggande
och överlåtelsens genomförande. För kronotorp/29 gällde rätt för kronotorparen
att sedan odlings- och byggnadsskyldighet fullgjorts inlösa kronotorpet
jämte erforderlig skogsmark såvitt kronotorpet med dylikt skogs -

NU 1976/77:48

marksområde utan olägenhet kunde avskiljas från kronoparken. För köpeskillingens
bestämmande gällde särskilda regler liksom i fråga om sättet
för köpeskillingens erläggande och överlåtelsens genomförande.

För skogstorp och odlingslägenheter gällde från början ingen rätt till inlösen.
Samtidigt med införandet av upplåtelseformen kronotorp/29 tillädes
emellertid innehavare av skogstorp eller odlingslägenhet - om lägenheten
i befintligt skick eller efter utvidgning var lämplig för jordbruksändamål
- en rätt till inlösen motsvarande den som gällde för kronotorp/29 med
speciella regler för köpeskillingens bestämmande men med samma regler
i fråga om köpeskillingens erläggande och överlåtelsens genomförande som
för kronotorp/29.

För innehavare av kronotorp/43 samt kolonat, skogstorp, odlingslägenheter
och kronotorp/29, som omförts till kronotorp/43, gäller i princip rätt
att inlösa kronotorpet om domänverket icke behöver torpet som bostad
e. d. åt arbetare och torpet kan avskiljas från kronoparken utan olägenheter
för skogsskötseln. Köpeskillingen skall bestämmas med hänsyn till kronotorpets
värde vid tiden för försäljningen. Dessa regler överensstämmer
nära med dem som generellt gäller enligt förordningen (1971:727) om försäljning
av staten tillhörig fast egendom m. m. Omföring av kolonat, skogstorp,
odlingslägenhet eller kronotorp/29 till kronolägenhet/50 har inte inverkat
på den rätt till inlösen som förelåg före omföringen. I fråga om sättet
för köpeskillingens bestämmande infördes nya regler, som dock endast skulle
tillämpas om resultatet blev gynnsammare än vid bestämning enligt äldre
regler. Beträffande sättet för köpeskillingens erläggande och överlåtelsens
genomförande vidtogs ingen ändring, men en bidragsmöjlighet infördes.
Motsvarande skulle gälla för de bestående upplåtelserna av kolonat, skogstorp,
odlingslägenheter och kronotorp/29. För fjäl lägenheter finns som ovan
sagts inga bestämmelser om inlösen.

Enligt uppgifter från domänverket var antalet upplåtelser av kronotorp
i januari 1976 ca 550. Ca 160 av innehavarna drev aktivt jordbruk, inkl.
kreatursskötsel sommar och vinter. Under tioårsperioden 1966-1975 såldes
112 kronotorp med byggnader och tomtmark.

Under jordbruksdepartementets huvudtitel anvisas årligen ett anslag till
odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.
I årets budgetproposition (prop. 1976/77:100 bil. 13 s. 35) anför jordbruksministern
att han med anledning av pågående utredning om förvaltningen
av fjällägenheter inte är beredd att, såsom föreslagits av lantbruksstyrelsen,
ändra bestämmelserna för flyttnings- och omställningsbidrag. Uttalandet
har lämnats utan erinran av riksdagen (JoU 1976/77:13, rskr 1976/77:182).

Kronotorpsinstitutionen och kronotorparnas förhållanden behandlas i boken
Kronotorpens folk, en dokumentation av Bo Malmberg (Stockholm
1975).

NU 1976/77:48

R emissyttranden

Utskottet har först inhämtat yttrande över motionen från domänverket.
Därefter har Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund beretts tillfälle att
yttra sig.

Domänverket lämnar först en rad faktiska upplysningar om kronotorpsinstitutionen
(se ovan). Därefter behandlar verket frågan om inlösen av kronotorp
med hänsyn till den statliga jordbrukspolitiken och domänverkets
markpolitik.

Den nuvarande statliga jordbrukspolitiken och de därtill anpassade reglerna
för fastighetsbildning tillkom i slutet av 1940-talet och har om man
ser till huvuddragen icke undergått några större förändringar sedan dess,
framhåller domänverket. Bildandet av nya jordbruksfastigheter understöds
av lantbruksmyndigheten och medges av fastighetsbildningsmyndigheten
i princip endast om de nybildade enheterna bedöms bli bärkraftiga och rationella.
Dessa regler griper enligt domänverkets uppfattning över vad som
enligt avtal eller författningar må gälla beträffande inlösen av torpen (kronolägenhet/50,
kronotorp/43 m. fl.) på kronoparkerna. Med utgångspunkt
häri och med kännedom om torpens svaga förutsättningar för bärkraftigt
jordbruk anser sig domänverket kunna påstå att inlösen av byggnader och
uppodlad mark endast undantagsvis är möjlig att genomföra, därför att fastighetsbildning
inte kommer att medges. Ett flertal fall, som har prövats
av lantbruks- och fastighetsbildningsmyndigheterna, sägs ge stöd för denna
uppfattning. Lantbruksmyndigheten har i något fall tillstyrkt inlösen under
förutsättning att torpet förstärktes med tillräcklig skogsmarksareal; fastighetsbildningsmyndigheten
skulle förmodligen under sådana förhållanden
ha medgivit fastighetsbildning. Domänverket deklarerar i detta sammanhang
att verket icke är berett tillskjuta skogsmark för att göra torpen bärkraftiga
och därmed skapa förutsättningar för inlösen. Utläggandet av sådana
mindre jord- och skogsbruksfastigheter inuti kronoparkskomplexen skulle
nämligen vara till olägenhet för domänverket och medföra försämrad arrondering
av markinnehavet samt minska produktionsunderlaget och därmed
verkets möjligheter att sysselsätta arbetskraften och förse skogsindustrin
med råvara.

Jordbrukets och skogsbrukets utveckling och den därtill anknutna jordbrukspolitiken
har enligt domänverkets uppfattning så radikalt ändrat förutsättningarna
för inlösen att bestämmelserna härom i avtal och författningar
i stort sett kan sägas sakna realitet. I fall då torpinnehavare begärt inlösen
men förutsättningar därför ej förelegat har emellertid domänverket som
regel erbjudit förvärv av torpets byggnader med tomt. I flertalet fall har
uppgörelse härom kunnat träffas. Domänverket säger sig vilja fortsätta på
denna väg och bereda torpinnehavare som begär "friköp" möjlighet att förvärva
torpets byggnader med tomt såvida inte detta medför påtagliga olägenheter
för verket. Fall kan förekomma då byggnaderna är förfallna (kanske

NU 1976/77:48

även obebodda), belägenheten olämplig samt utfartsvägen lång, dålig och
kostsam i underhåll. I sådana fall kan det enligt domänverket med hänsyn
till konsekvenserna för domänverket och det allmänna inte vara rimligt
att försälja torpet.

När fråga är om försäljning av ett torps byggnader med tomt har domänverket
att följa förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig
fast egendom m. m., påpekas vidare i verkets yttrande. I förordningen föreskrivs
att den säljande myndigheten skall utröna saluvärdet och att till
grund för bestämmandet av detta skall läggas i orten gängse skäligt pris.
Den säljande myndigheten skall tillse att köpeskillingen blir den högsta
möjliga och i varje fall icke understiger saluvärdet. Föreskrifterna sägs vara
svåra att tillämpa vid torpförsäljningarna, eftersom något ortspris knappast
finns utbildat för sådana ofta ensligt belägna objekt som torpen på kronoparkerna.
En prisnivå har emellertid utvecklats ur de försäljningar som
domänverket har genomfört, och denna nivå kommer även i fortsättningen
att utgöra grundvalen för prissättningen av byggnader och tomt vid torpförsäljningar,
dock med rimliga justeringar för penningvärdeförändringar
och prisförändringar på fastighetsmarknaden. Givetvis kommer även i fortsättningen
priset vid torpförsäljningar att variera från objekt till objekt på
grund av olikheter i läge, standard, skick m. m., framhåller domänverket.
Den prisnivå som verket tillämpat och kommer att följa ligger enligt dess
mening under den nivå som skulle ha utbildats om objekten kunnat utbjudas
i allmänna marknaden och långt under den nivå som gäller för bostadsfastigheter
med motsvarande standard och skick i närbelägna glesbygdssamhällen.

Avsikten med avträdesersättning är, säger domänverket, att kompensera
torpets innehavare för sådana insatser under upplåtelsetiden som har påverkat
torpets värde. Häri inräknas såväl material som eget arbete. Vissa
nedskrivningsregler tillämpas för att få fram insatsernas värde vid avträdestillfället.
Enligt bestämmelserna skall vid beräkning av ersättning hänsyn
tas till statliga bidrag och lån. Domänverket betonar att dess praxis för
beräkning av avträdesersättning är mer gynnsam för innehavaren än gällande
bestämmelser i jordabalken och tidigare lag om nyttjanderätt till fast egendom.
Regeringen har i regleringsbrev år 1972 godkänt att domänverket får
tillämpa sådan liberal praxis.

Domänverket uppger sig tillämpa generösa regler för att bereda innehavare
av torp möjlighet att jaga och fiska. Förutom möjligheten för huvuddelen
av torpinnehavarna att utöva jakt som anställda i domänverket har samtliga
rätt till småviltjakt inom arrendeställets område. Fiske till husbehov upplåts
i regel avgiftsfritt i närbeläget vatten.

Sammanfattningsvis anser domänverket att inlösen av torpen på kronoparkerna
i Norrland och Dalarna enligt bestämmelserna i avtal och författningar
varken är lämplig eller möjlig att genomföra. I stället bör, menar
verket, som hittills torpets byggnader med tomt försäljas lill innehavaren.

NU 1976/77:48

om och när denne så önskar, såvida icke försäljningen medför påtagliga
olägenheter för domänverket och såvida uppgörelse kan träffas om köpeskilling
och övriga villkor. Domänverket säger sig vid kontakter i försäljningsärenden
ha fått intrycket att många torpinnehavare stödjer denna handlingslinje.
Anklagelsen att domänverket begär ockerpriser vid torpförsäljningar
är ogrundad, hävdar verket och uttalar avslutningsvis att det enligt
dess mening inte föreligger behov av utredning i ärendet.

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund anser att domänverket i sina
relationer till kronotorpama har handlat mer efter författningarnas bokstav
än efter deras anda. Arrendatorerna har på grund av sitt ekonomiska och
sociala underläge inte kunnat hävda sina intressen gentemot domänverket,
konstaterar förbundet. Odiskutabelt är, menar förbundet, att arrendatorerna
genom tvånget att söka sin bärgning och mot löften om egna hem på kronans
marker bröt bygd och skapade betydande materiella värden. Därför borde
dessa människor och deras ättlingar om de så önskar få rätten till den mark
som de själva har odlat upp. Rätten till friköp borde kvarstå i enlighet
med riksdagens löften, och frågan om ersättning för nedlagt arbete borde
få en rimlig lösning.

Domänverkets uttalande att jordbrukspolitikens regler "griper över vad
som enligt avtal eller författningar må gälla beträffande inlösen av kronotorpen"
betecknas av förbundet som otillständigt. Frågan om inlösen gäller,
framhållsdet,ett unikt förhållande,som aldrig mera kan uppstå. Gentemot
domänverkets uppfattning att kronotorpen bör avvecklas anför förbundet dels
att det inte är fråga om någon ny fastighetsbildning utan om
arealer som under mycket lång tid har fungerat som egna enheter, dels
att förbundet inte har begärt att skogsmark skall tillföras för att man skall
åstadkomma "bärkraftiga enheter”. De kronoarrendatorer som vill bedriva
jordbruk borde få rätten att arrendera eller köpa odlad jord som f. n. inte
brukas. Den areal som återstår av alla de ursprungliga kronolägenheterna
i Norrland och Dalarna har använts för sitt syfte i ca SO år. Mot den bakgrunden
accepterar förbundet inte domänverkets påstående att dessa jordbruksenheter
skulle innebära en försämring av arrondering och produktionsunderlag
för verkets del,

Uppdrag åt domänverket att göra viss utredning rörande kronotorpen

Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund (SKKF) hegärde år 1973 i skrivelse
till Kungl. Majit en opartisk utredning av vissa frågor rörande ersättning
då kronotorp avträds. I april 1976 begärde SKKF ytterligare att odlingsbidrag
inte skall dragas av vid framräkning av sådan ersättning. Regeringen har
den 9 december 1976 uppdragit åt domänverket att - efter samråd med
SKKF - inkomma med förslag dels avseende sådana ändringar av nuvarande
regler för bestämmande av ersättning vid avträde av kronotorp m. m. att
de tillgodoser skäliga önskemål från kronotorpama, dels till åtgärder som

NU 1976/77:48

avser att underlätta för kronotorpare att med äganderätt förvärva lägenhet
eller del därav. 1 förvärvsfrågan skall verket samråda med lantbruksstyrelsen.

Skrivelse från Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund

I skrivelse till näringsutskottet den 20 januari 1977 har Sveriges kronotorpare-
och kolonistförbund uttryckt besvikelse över att det uppdragits åt
domänverket att göra den utredning rörande kronotorpen som förbundet
begärt (se ovan). Den nuvarande situationen borde motivera inflytande från
tredje part, om kravet på opartiskhet skall uppfyllas, säger SKKF, som emellertid
också ger uttryck för sin vilja att biträda vid den utredning som har
beslutats.

Interpellationsdebatt

Chefen för industridepartementet statsrådet Åsling besvarade den 12 april
1977 (RD 1976/77:104 s. 36) en interpellation (1976/77:119) av herr Hermansson
(vpk) om rätten att friköpa kronotorp. Interpellanten hade frågat vilken
inställning regeringen hade till kravet att kronotorparna skulle garanteras
rätten att få friköpa tidigare arrenderad kronolägenhet för en symbolisk summa
och om regeringen avsåg att ta initiativ till att en utredning
av bestämmelserna kring kronotorpen genomfördes på annat sätt än genom
domänverket, som är motpart till Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund.
I svaret redogjorde industriministern för det utredningsuppdrag som
domänverket hade fått (se ovan). Han meddelade att en arbetsgrupp hade
bildats för ändamålet, i vilken Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund
var representerat. Gruppen hade påbörjat sitt arbete och hade planerat att
slutföra detta under innevarande år. Statsrådet hade inte för avsikt att föreslå
regeringen att utreda frågorna kring kronotorpen på annat sätt.

I den följande debatten uttalade industriministern bl. a. följande. Genom
att ge domänverket utredningsuppdraget i stället för att tillkalla en opartisk
utredning hade regeringen velat betona att kronotorparna var en med domänverket
jämbördig förhandlingspart. Skulle det mot all förmodan visa
sig att utredningen och förhandlingen mellan parterna inte gav önskat resultat
skulle statsrådet inte tveka att lyfta upp frågan på ett annat plan
och eventuellt anordna en opartisk utredning. I rådande läge borde emellertid
riksdagen avstå från att ge direktiv till två likvärdiga förhandlande parter.
Domänverket hade tidigare saknat direktiv att söka en positiv lösning av
frågan. Av den nya regeringen hade den fått klara direktiv att göra det
i samförstånd med kronotorparna. Industriministern avgav den principiella
deklarationen att de som hade odlat upp jorden också borde få möjlighet
att känna tillfredsställelsen att äga den.

NU 1976/77:48

Överlåtelse av statlig skog till jordbrukare och skogsarbetare i Ljusdals kommun Motionen

1975/76:1789

Motionärerna säger sig vilja med utgångspunkt i förhållandena i Ljusdals
kommun föra fram ett förslag som är applicerbart även på andra kommuner
och som skulle kunna få stor betydelse för framför allt det norrländska
inlandet. De anser att jord- och skogsbrukets utomordentliga betydelse för
sysselsättningen inom glesbygdskommunerna inte har blivit tillräckligt beaktad.
Därför har, menar motionärerna, inte heller tillräckligt kraftfulla regionalpolitiska
åtgärder vidtagits för att åstadkomma fler arbetstillfällen i
dessa näringar.

Beträffande Ljusdals kommun anges att drygt 20 % av befolkningen är
sysselsatt inom jord- och skogsbruk. Vidare baseras mellan en tredjedel
och hälften av kommunens företag på jord- och skogsbrukets produkter.
Den direkta och indirekta sysselsättningseffekten av jord- och skogsbruk
uppgår alltså till närmare en tredjedel av befolkningen, vartill kommer ytterligare
indirekt effekt inom servicesektorn. Jord- och skogsbruket betyder
också mycket för bygdens kommunikationer och för bibehållandet av ett
öppet odlingslandskap, framhålls det.

Ett relativt omfattande siffermaterial redovisas i motionen. Sedan år 1961
har antalet lantbruksföretag med mer än 2 ha minskat från 1 427 till 765
och ca 15 % av åkerarealen lagts ned. Av brukningsenheterna har 60 %
mindre än 10 ha åker. Skogsinnehavet uppges för många av gårdarna vara
alltför litet för att tillsammans med jordbruket ge en bärkraftig brukningsenhet.
En majoritet av dem som har mindre än 10 ha åker har också mindre
än 50 ha skog. Ett företag av denna storlek beräknas på längre sikt inte
kunna ge en lantbrukarfamilj tillfredsställande bärgning.

Medelåldern bland kommunens lantbrukare är förhållandevis hög - 37 %
över 60 år och ytterligare 31 % över 50 år. Lantbruket i kommunen tål
knappat någon ytterligare avtappning av folk, menar motionärerna. Stora
krav måste därför ställas på kompletterande sysselsättning inom jordbruket
eller andra näringar, så att en tillfredsställande inkomst kan erhållas.

Motionärerna anser att man bör undersöka möjligheterna att överföra
kronoskog dels till jordbrukare för att skapa bärkraftiga företag, dels till
skogsarbetare för bildande av skogssamfällighet. De betonar vikten av att
det producerande skogsbruket sköts med hög intensitet och hävdar att det
enskilda skogsbruket vad gäller den biologiska produktionen ger bättre förutsättningar
än storskogsbruket. Hög intensitet skapas nämligen, säger de,
av små driftenheter, vilka ger möjligheter att tillvarata markens produktionsförmåga
genom småskaliga driftformer och anpassning till varierande
biologiska förutsättningar. Om äganderätt och administration av skogen vore
förankrade i bygden skulle det ha en vitaliserande effekt för denna, tillägger
motionärerna.

NU 1976/77:48

Vissa kompletterande uppgifter

Den bild av utvecklingen i Ljusdals kommun som motionärerna ger bestyrks
av uppgifter och prognoser i det förslag till länsprogram som länsstyrelsen
i Gävleborgs län har lagt fram inom ramen för länsplanering 1974 (juni
1975). Länsstyrelsen ägnar här bl. a. uppmärksamhet åt åtgärder inom skogsbruket
(röjning, plantering, markberedning etc.) som kan skapa sysselsättningstillskott.
1 den inom arbetsmarknadsdepartementet utarbetade rapporten
(SOU 1975:91) Politik för regional balans, vilken innehåller en utvärdering
av länsplanering 1974, behandlas också detta ämne (s. 167 f.). Detsamma
gäller propositionen 1975/76:211 om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik,
som delvis bygger på denna rapport (se s. 250 i propositionen).
I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1976/77:7 med anledning av denna
proposition behandlas ett par motioner som gäller lokaliseringsinsatser i Ljusdals
kommun (s. 60).

Remissyttrande

Utskottet har inhämtat yttrande från domänverket, som avstyrker motionen.

Den tekniska och ekonomiska utvecklingen leder till att ytterligare företag
blir olönsamma, framhåller domänverket. Nuvarande antal jordbruk kan
därför knappast bibehållas. Genom den höga åldern på brukarna synes emellertid
förutsättningarna vara ovanligt gynnsamma för att genomföra en storleksrationalisering
genom sammanslagning av företag. Om jordbrukarna enligt
motionärernas förslag får statlig skogsmark torde emellertid den nödvändiga
storleksrationaliseringen av jordbruket fördröjas genom att skogsbruket
får subventionera jordbruket.

Domänverket delar inte uppfattningen att förutsättningarna för att bedriva
det producerande skogsbruket med hög intensitet är större i det enskilda
skogsbruket än i storskogsbruket. I praktiken har det enligt verket visat
sig att storskogsbruket bedriver ett minst lika intensivt skogsbruk som småskogsbruket,
bl. a. beroende på större möjligheter att utnyttja rationella metoder
inom bättre arronderade brukningsenheter. Därtill kommer specialiserad
fackkunskap hos anställd personal. Enligt verkets uppfattning är motionärernas
förslag inte ägnat att ge någon ökad sysselsättning inom kommunen.
Härför skulle krävas helt andra åtgärder, t. ex. för lokalisering och
etablering av ny industri.

Domänverkets marker är inom Ljusdals kommun liksom annorstädes fullt
utnyttjade, vilket innebär full sysselsättningseffekt såväl inom själva skogsbruket
som inom vidaretransport och skogsindustri, anförs vidare i remissyttrandet.
En utdelning av statlig skog till enskilda skulle därför endast medföra
en omlagring av sysselsättningen och en sänkt effektivitet i näringen.

NU 1976/77:48

Subvention av viss elkraftsproduktion vid statliga arrendefastigheter i Norrland Motionen

1975/76:376

Vissa av staten ägda fjällägenheter och arrendelägenheter i Norrland hämtar
sin elström från enskilt installerade oljeaggregat. Motionärerna uppger
att detta gäller för 20 fastigheter i Jämtlands län, 14 i Västerbottens län
och 5 i Norrbottens län. De kraftigt stegrade oljepriserna har medfört att
kostnaderna för elström har kommit att ligga på avsevärt högre nivå för
dessa fastigheter än för dem som får elström från andra kraftkällor - kostnader
för hushållsström på ca 3 200 kr. resp. ca 1 200 kr. per år och fastighet
anges. Staten har här ett visst ansvar, menar motionärerna, och bör i egenskap
av fastighetsägare söka utjämna kostnadsskillnaderna genom subvention.

Riktlinjer för stöd dt landsbygdens elförsörjning

Riksdagen har i april 1977 (prop. 1976/77:100 bil. 17 s. 207 f., NU
1976/77:24) beslutat om ändrade riktlinjer för stödet åt landsbygdens elförsörjning
vilka har betydelse i detta sammanhang.

En av socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp har i sin rapport Glesbygdselektrifiering
(november 1976) lagt fram förslag till åtgärder beträffande elektrifiering
i extrema glesbygder. Rapporten har av socialstyrelsen överlämnats
till statens industriverk.

1 propositionen redovisas industriverkets framställning i ämnet. Enligt
denna finns det ca 400 helårsbebodda fastigheter som fortfarande saknar
elström. Huvudparten av de återstående elektrifieringsobjekten i skogs- och
fjällbygderna kännetecknas av att de ligger avsides med långa avstånd till
befintliga kraftledningar med lämplig spänning. Det är därför mycket dyrbart
att förse dem med el, vartill kommer stora kostnader för drift, underhåll
m. m. av anläggningarna. 1 flera fall blir också kostnaderna så stora att
en elektrifiering inte ter sig ekonomiskt försvarbar.

I många av de fall där en konventionell elektrifiering ställer sig alltför
dyrbar kan kostnaderna sannolikt sänkas genom anlitande av lokala anläggningar
för alstrande av elektrisk energi, exempelvis dieselaggregat. Härigenom
kan långa och dyrbara högspänningsledningar undvikas. Bidrag kan
i fortsättningen utgå för lokala elverk, såsom dieselaggregat för elproduktion
vid avsides belägna fastigheter.

Industriverket har föreslagit att bidrag skulle kunna lämnas till täckande
av driftunderskott. Detta förslag har föredragande statsrådet inte ansett sig
kunna biträda.

Enligt 2 S 4 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar (ellagen) är den som har områdeskoncession
skyldig att, om inte särskilda skäl finns för undantag, tillhandahålla ström
åt envar inom området. Undantagsregeln gäller fall då eldistributörens kost -

NU 1976/77:48

nader blir alltför höga. Fråga om förpliktelse föreligger prövas av industriverket.
Distributör skall kunna fullgöra distributionsskyldighet med hjälp
av dieselaggregat om detta skulle visa sig förmånligare än konventionell
elektrifiering.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från domänverket och
från Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund (SKKF).

Det förra yttrandet är i huvudsak inaktuellt efter det riksdagsbeslut som
har redovisats ovan. Domänverket meddelar att oljeaggregat av avsett slag
synes förekomma endast vid ett par av verkets kronolägenheter. Inom de
berörda områdena kan även finnas andra arrendatorer och privata fastighetsägare
med oljedrivna elaggregat. En jämkning av kostnaderna enbart
för innehavare av statligt ägda arrendefastigheter skulle då innebära en orättvisa
mot andra på orten boende, anser domänverket.

SKKF menar att domänverket bör lämna bidrag för uppvärmning av kronolägenheterna,
eftersom många kronoarrendatorer har tvingats att installera
oljepannor på egen bekostnad eller få sin elström från enskilt installerade
oljeaggregat. Detta beror, säger SKKF, bl. a. på att dessa arrendatorer inte
kan utnyttja sin kontraktsenliga rätt till vedbrand på grund av domänverkets
avverkningar kring kronotorpen. Vidare använder domänverket avfallet vid
avverkningarna till björkmassa, vilket annars skulle tillfalla deras arrendatorer.

Utskottet

De motioner som behandlas i detta betänkande har alla att göra med
domänverkets förvaltning. I två fall berörs därutöver den kyrkliga egendomsförvaltningen
och i ett av dessa också förvaltningen av statsägda skogar utanför
domänverket.

Samordnad förvaltning av statliga och kyrkliga skogar

Allmänna skogar - statliga och kyrkliga - förvaltas av olika huvudmän.
Ojämförligt störst, över 4 milj. ha, är domänverkets skogsinnehav. Därtill
kommer renbetesfjällen, som domänverket förvaltar för samefondens räkning.
De kyrkliga skogarna, som förvaltas av de tolv stiftsnämnderna, omfattar
avsevärt mer än 300 000 ha. Till jordfonden - dvs. mark som lantbruksnämnderna
har förvärvat för strukturrationalisering - hör drygt 100 000
ha skog. Icke obetydliga skogsinnehav finns också hos försvarets fastighetsfond
- till stor del förvaltade av fortifikationsförvaltningen - och hos
Uppsala universitet. Därtill kommer mindre skogsbestånd hos en del andra
statliga ägare.

NU 1976/77:48

Med hänvisning till bristen på skogsråvara och behovet av strukturförändringar
inom skogsbruket påyrkas i motionen 1975/76:646 åtgärder syftande
till en samordning av förvaltningen av statligt och kyrkligt ägda skogar
för att främja ett effektivare utnyttjande av resurserna. Motionärerna diskuterar
främst kyrkans och Uppsala universitets skogsförvaltning men nämner
särskilt också förvaltningen av försvarets skogar. Domänverket har i
ett remissyttrande tillstyrkt motionen och pekat på olika fördelar som enligt
verkets förmenande en samordnad förvaltning skulle föra med sig.

Av de skogsinnehav som kommer i blickfältet genom motionen står jordfondens
i en särklass. De skogar som det här gäller befinner sig bara temporärt
i statlig ägo. Ungefär en tredjedel omsätts varje år. Vissa skogsområden
kvarstannar givetvis längre tid hos lantbruksnämnderna. Avsikten är emellertid
hela tiden att de skall avyttras. Med hänsyn därtill avviker också
- som framgår av de anvisningar som lantbruksstyrelsen har utfärdat för
skogsskötseln - förvaltningsprinciperna i väsentliga hänseenden från dem
som gäller för övriga allmänna skogar. Utskottet utgår från att motionärerna
inte innefattar jordfondens skogar i sitt yrkande.

Universitetens egendomsförvaltning är föremål för utredning. Utredningsarbetet
började redan år 1958. Ett betänkande uppges nu vara att vänta
under de närmaste månaderna. Enligt sina direktiv skall utredningen särskilt
pröva om en samförvaltning av universitetens och domänverkets egendomar
är mera rationell än nuvarande ordning. Såvitt gäller universitetens skogar
kommer motionärernas önskemål sålunda att övervägas när utredningens
förslag bereds. Något initiativ därvidlag från riksdagens sida synes inte motiverat.

Försvarets skogar förvaltas redan delvis av domänverket. Det gäller skog
på mark som inte används som målområde vid skjutningar. Skog inom
mål- och riskområdena är givetvis svår att infoga i ett rationellt bedrivet
skogsbruk. Fortifikationsförvaltningen har inte egna skogsmaskiner utan
samarbetar med andra skogsägare - domänverket, de stora skogsbolagen
osv. Utskottet förutsätter att fortifikationsförvaltningen och domänverket
tillsammans bevakar vilka möjligheter som finns att ytterligare rationalisera
förvaltningen av försvarets skogar. Utskottet finnér således inte skäl för
riksdagen att begära några åtgärder i detta avseende från regeringens sida.

Av de övriga skogsinnehav som åsyftas i motionen återstår kyrkans. Det
rör sig här om betydande arealer med stor spridning över hela landet. Domänverket
har tidigare förvaltat de kyrkliga skogarna. Detta förhållande
ändrades genom 1932 års boställsförordning, som innebaren decentralisering
till de kyrkliga huvudmännen. En ny lag (1970:939) om förvaltning av kyrklig
jord - av kyrkolags karaktär - trädde i kraft år 1972 efter riksdagsbeslut
år 1970. Den nya ordningen innebär att huvudparten av den kyrkliga skogen
förvaltas av stiftsnämnderna. Syftet med reformen var att det kyrkliga jordoch
skogsbruket skulle bli föremål för en genomgripande strukturrationalisering,
anpassad till de allmänna rationaliseringssträvandena inom de are -

NU 1976/77:48

ella näringarna. Stiftsnämnderna har nu det huvudsakliga ansvaret för rationaliseringen.

I propositionen år 1970 (prop. 1970:168) framhölls att frågan om förvaltningen
av den kyrkliga jorden har ett visst samband med kyrka-stat-frågan.
Med denna fråga var 1968 års beredning om stat och kyrka sysselsatt. Om
man ville avvakta principbeslutet i kyrka-stat-frågan och ytterligare utredningsarbete
rörande detaljlösningar skulle det dröja länge innan problemen
med den kyrkliga jorden blev lösta, betonades det. Därför borde partiella
reformer av praktisk-organisatorisk natur genomföras inom ramen för det
rådande sambandet mellan kyrkan och staten. Riksdagen avslog en motion
som gick ut på att propositionens förslag med hänsyn till behovet av strukturrationalisering
inte var tillräckligt långtgående och att därför en kompletterande
utredning borde göras med sikte på att det kyrkliga markinnehavet
skulle ställas under domänverkets förvaltning.

Det aktuella läget i kyrka-stat-frågan är, såsom nyligen har redovisats
av konstitutionsutskottet (KU 1976/77:39 s. 14), att överläggningar mellan
staten och kyrkan förs i en särskild samrådsgrupp. Fyra särskilda arbetsgrupper
behandlar olika delområden, varav ett är den kyrkliga egendomen.
Riksdagen har godtagit konstitutionsutskottets ståndpunkt att riksdagen innan
något initiativ i kyrka-stat-frågan övervägs bör avvakta resultatet av
de pågående överläggningarna och av det utredningsarbete som bedrivs i
det sammanhanget. Från det socialdemokratiska partiets sida hade begärts
att vad som anförts i en partimotion vid årets riksmöte skulle läggas till
grund för en överenskommelse om en relationsförändring mellan staten
och kyrkan. 1 motionen anges beträffande den kyrkliga egendomen en organisatorisk
lösning som innebär att speciella rättssubjekt - stiftelser som
förvaltas av organ inom den fria kyrkan - blir ägare till den kyrkliga egendomen.
Grundläggande principer är enligt 1968 års beredning om stat och
kyrka (SOU 1972:36) att svenska kyrkan i ett fritt läge skall få samma möjligheter
som nu att utnyttja den kyrkliga egendomen, att garantier skall
skapas för egendomens bestånd och att egendomen skall kunna utnyttjas
rationellt.

Alla stiftsnämnder utom en och dessutom Svenska kyrkans församlingsoch
pastoratsförbund har yttrat sig över motionen 1975/76:646. Dessa remissinstanser
avstyrker motionen med en rad olika argument. 1 flera fall
nämns de pågående överläggningarna i kyrka-stat-frågan som ett skäl att
inte nu ta upp frågan om ändringar beträffande förvaltningen av kyrkliga
skogar. Man hänvisar också till att den nuvarande ordningen infördes för
blott ca fem år sedan. Framför allt vänder man sig i dessa remissvar samfällt
mot uppfattningen att rationaliserings- och effektivitetsskäl talar för att domänverket
bör förvalta de kyrkliga skogarna.

Utskottet finner det olämpligt att riksdagen i kyrka-stat-överläggningarnas
nuvarande läge skulle, såsom begärs i motionen 1975/76:646, ta initiativ
till åtgärder som ingriper i den nuvarande förvaltningen av de kyrkliga sko -

NU 1976/77:48

garna genom kyrkliga organ. Det bör observeras att sådana åtgärder torde
förutsätta ändring i lag som har kyrkolags natur. Kyrka-stat-frågan har nyligen
behandlats av riksdagen. Utskottet fäster sig vid att det parti som
motionärerna representerar då ville få särskilt markerat att den kyrkliga
egendomen borde sammanföras till speciella stiftelser under kyrklig förvaltning.
Det synes svårt att med denna inställning förena ett tillstyrkande
av motionen såvitt den gäller kyrkans skogar. Även med bortseende från
här nämnda principiella skäl finner utskottet - bl. a. mot bakgrund av de
upplysningar som stiftsnämnderna har lämnat - att det inte finns anledning
att nu aktualisera frågan om en återgång till äldre ordning med domänverket
som förvaltare av de kyrkliga skogarna. Bl. a. vill utskottet fästa uppmärksamheten
på att dessa skogar redan nu delvis samförvaltas med andra skogar,
bl. a. i Skogssällskapets regi.

Utskottet avstyrker sålunda motionen 1975/76:646.

Medinflytande för arrendatorer av statlig och kyrklig jord

Domänverkets och kyrkans jordbruksmark upplåts på arrenden. Den ovan
nämnda lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord reglerar ocksåjordbruksförvaltningen
för kyrkans del. Inom domänverket finns en nyttjanderättssektion
där arrendefrågorna handläggs. I varje stift finns boställsnämnder
till det antal som regeringen bestämmer. Boställsnämnderna fattar
beslut om arrendeavtal och om investeringar på löneboställena. Av boställsnämndens
tre ledamöter, vilka utses av länsstyrelsen, skall en vara arrendator.
Stiftsnämnden svarar för principiella beslut om exempelvis strukturförändringar.
Den prövar också besvär över boställsnämnds beslut. Stiftsnämnden
företräder den kyrkliga jorden, om arrendetvist enligt jordabalkens
regler hänskjuts till arrendenämnd eller fastighetsdomstol.

I motionen 1975/76:1777 begärs att riksdagen skall uttala sig för att arrendatorer
av statlig och kyrklig jord får medinflytande i stiftsnämnderna
och i domänverkets nyttjanderättssektion när frågor som berör deras intressen
behandlas där. Motionärerna hänvisar till utvecklingen på arbetsmarknaden
i riktning mot ökat medinflytande. Lantbrukarnas riksförbund
och Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer har i remissyttranden instämt
i motionärernas önskemål. Den sistnämnda organisationen betonar
bl. a. vilken genomgripande betydelse för arrendatorn och dennes familj
som villkoren vid en arrendeupplåtelse har. Arrendatorernas motparter -domänverket och för den kyrkliga jordens del stiftsnämnderna och Svenska
kyrkans församlings- och pastoratsförbund - ställer sig avvisande till motionen.
Domänverket hävdar att arrendevillkoren för verkets del bestäms
genom fria förhandlingar. Det begärda medinflytandet uppnås enligt domänverkets
uppfattning genom de samrådsrutiner som tillämpas. De kyrkliga
remissinstanserna hänvisar till att det är boställsnämnden - med arrendatorsrepresentation
- som är det väsentliga organet för arrendefrågor.

NU 1976/77:48

Stiftsnämnderna anser att deras roll i arrendefrågor är ringa. 1 den mån
stiftsnämnd handlägger sådana är den arrendatorernas motpart, betonar
stiftsnämnderna, och det skulle då vara principiellt oriktigt med representation
för arrendatorerna i nämnden.

Utskottet har stor förståelse för motionärernas och arrendatorsorganisationernas
synpunkter. Relationerna mellan domänverket och dess arrendatorer
präglas tydligen inte av så höggradigt samförstånd som domänverket
vill göra gällande. Vad den kyrkliga jorden beträffar torde visserligen boställsnämnden
- där arrendatorerna har representation - vara det i praktiken
mest betydelsefulla organet, men stiftsnämnden träffar otvivelaktigt avgöranden
som i hög grad berör arrendatorernas intressen. De skulle stå i överensstämmelse
med allmänt godtagna principer inom arbetslivet om arrendatorerna
bereddes ökade möjligheter till medinflytande i stiftsnämnderna
och i domänverkets nyttjanderättssektion. Lagen om förvaltning av kyrklig
jord är som ovan sagts av kyrkolags natur. Detta kan göra det mera komplicerat
att finna en form för medinflytande i stiftsnämnderna. Utskottet
anser att regeringen bör låta pröva hur önskemålen om medinflytande för
arrendatorer i stiftsnämnderna och i domänverkets nyttjanderättssektion
skall kunna tillgodoses och föreslår att riksdagen uttalar sig för att så sker.

Villkor för Jörvärv av kronotorp

Beteckningen kronotorp används som sammanfattande benämning på enheter
som har upplåtits enligt regler som har gällt under senare delen av
1800-talet och den tidigare delen av 1900-talet. Kronotorpare har på kronomark
fått jord för mindre jordbruk och eget hem. Skilda syften har varit
vägledande för verksamheten - att bereda försörjningsmöjligheter, att åstadkomma
nyodlingar i Norrland, att främja domänverkets tillgång på arbetskraft.
Så småningom infördes rätt för kronotorpare att under vissa villkor få
lösa in kronotorpet-sin bostad jämte viss mark. Kronotorparnas situation har
tilldragit sig uppmärksamhet genom en dokumentarisk bok som publicerades
år 1975. Skildringarna där - av nuvarande och förutvarande kronotorpare -präglas delvis av en stark bitterhet mot kronotorparnas motpart, domänverket.
Framförallt tycks missnöje råda med bestämmelser och praxis i fråga om friköp
av kronotorp.

Mot denna bakgrund får de tre motioner ses som gäller kronotorparnas
situation och reglerna för friköp av kronotorp. I motionen 1975/76:1773
begärs åtgärder i syfte att garantera kronotorparna rätten att få friköpa tidigare
arrenderad kronolägenhet för en symbolisk summa. I motionen
1975/76:1817 föreslås en översyn av kronoarrendatorernas situation och i
motionen 1975/76:1820 en utredning angående kronotorpen och deras framtida
äganderättsförhållanden. Kronotorparnas egen organisation. Sveriges
kronotorpare- och kolonistförbund (SKKF), har redan tidigare begärt en sådan
utredning. Domänverket har i remissyttrande till utskottet uttalat att

NU 1976/77:48

det enligt dess mening inte föreligger behov av utredning. Regeringen har
emellertid senare - i december 1976 - givit domänverket i uppdrag att efter
samråd med SKKF komma in med förslag dels avseende sådana ändringar
av nuvarande regler för bestämmande av ersättning vid avträde av kronotorp
m. m. att de tillgodoser skäliga önskemål från kronotorparna, dels till åtgärder
som avser att underlätta för kronotorpare att med äganderätt förvärva
lägenhet eller del därav. SKKF har dock reagerat mot att utredningsuppdraget
har lämnats till domänverket, kronotorparnas motpart. Samtidigt har
organisationen förklarat sig villig att medverka i utredningsarbetet.

Formerna för utredningsarbetet har diskuterats vid en interpellationsdebatt
nyligen. En av motionärerna hade frågat industriministern bl. a. om
regeringen avsåg att ta initiativ till att en utredning av bestämmelserna
kring kronotorparna skulle genomföras på annat sätt än av domänverket.
Industriministern - själv också motionär i ämnet - hänvisade till att en
arbetsgrupp för ändamålet hade bildats inom domänverket. SKKF hade
fått representation i arbetsgruppen, och denna hade redan påbörjat sitt arbete
med sikte på att slutföra det under år 1977.

Utskottet finner att de tre motionerna i det väsentliga är tillgodosedda
genom det utredningsuppdrag som har givits åt domänverket. Utan att -som industriministern i interpellationsdebatten - vilja beteckna de pågående
överläggningarna som förhandlingar mellan två jämbördiga parter menar
utskottet att de direktiv som har givits för utredningsarbetet och det kompletterande
uttalande som industriministern har gjort ger anledning att räkna
med att en också för kronotorparna tillfredsställande lösning av friköpsfrågan
skall kunna åstadkommas. I vart fall bör utredningsarbetets resultat avvaktas
innan åtgärder av annat slag övervägs. Med understrykande av att det är väsentligt
att den fråga som motionärerna har tagit upp får en positiv lösning
avstyrker utskottet alltså motionerna rörande kronotorpen.

Överlåtelse av statlig skog till jordbrukare och skogsarbetare i Ljusdals kommun

Med hänvisning till sysselsättningsproblemen i Ljusdals kommun föreslås
i motionen 1975/76:1789 en parlamentarisk utredning med uppdrag att lägga
fram förslag om överförande av statlig skog till jordbrukare och skogsarbetare
i kommunen. Motionärerna uttalar inledningsvis att deras förslag kan appliceras
även på andra kommuner och skulle få stor betydelse framför allt
för det norrländska inlandet. Domänverket, som skulle släppa till den skog
det är fråga om, avvisar förslaget. Verket anser att en fortsatt storleksrationalisering
inom jordbruket är nödvändig. Motionärernas uppfattning att
det enskilda skogsbruket har bättre förutsättningar för intensiv produktion än
storskogsbruket bemöts. Domänverket hänvisar till att dess marker i
Ljusdals kommun liksom annorstädes är fullt utnyttjade, med full sysselsättningseffekt
såväl inom själva skogsbruket som inom vidaretransport och
skogsindustri. En utdelning av statlig skog till andra skulle enligt verket

NU 1976/77:48

endast medföra en omlagring av sysselsättningen och en sänkt effektivitet
i näringen.

Utan att närmare gå in på frågan om olika skogsbruksformers för- och
nackdelar vill utskottet uttala att motionärernas förslag i dagens läge framstår
som orealistiskt. Uppenbarligen kan för övrigt - vilket motionärerna också
antyder - saken inte behandlas separat för Ljusdals kommuns del. En
utredning som skulle ta sikte på en uppsplittring av domänverkets skogsinnehav
genom överföring av skogslotter till privatpersoner kan utskottet
inte förorda. Följaktligen avstyrker utskottet motionen.

Subvention av viss elkraftsproduktion vid statliga arrendefastigheter i Norrland

Motionen 1975/76:376 tar upp en fråga som gäller ett litet antal statligt
ägda arrendefastigheter i Norrland. Vissa Ijällägenheter och arrendelägenheter
har inte anslutits till det allmänna elnätet utan hämtar sin ström från
enskilt installerade dieselaggregat. Vid nuvarande oljepriser har kostnaderna
för sådan elproduktion blivit mycket höga jämfört med kostnaderna för
normala strömleveranser. Motionärerna föreslår att staten genom subvention
bidrar till minskade kostnader för de berörda elförbrukarna. Riksdagen har
tidigare i år antagit delvis nya riktlinjer för stödet åt landsbygdens elförsörjning
(prop. 1976/77:100 bil. 17 s. 207, NU 1976/77:24). De innebär bl. a.
att, där en konventionell elektrifiering ställer sig alltför dyrbar, bidrag skall
kunna utgå för lokala elverk, såsom dieselaggregat, för elproduktionen vid avsides
belägna fastigheter. Enligt ellagent 1902:71 s. 1) är eldistributör som har
områdeskoncession skyldig att, om inte särskilda skäl finns för undantag, tillhandahålla
ström åt envar inom området. Undantagsregeln gäller fall då eldistributörens
kostnader blir alltför höga. Enligt årets riksdagsbeslut skall distributör
kunna fullgöra distributionsskyldigheten med hjälp av dieselaggregat
om detta skulle visa sig förmånligare än konventionell elektrifiering. Den kostnadsfråga
som motionärerna berör flyttas alltså nu över från de enskilda konsumenterna
till eldistributörerna. Det bör noteras att föredragande statsrådet
i propositionen förklarade att han inte ansåg sig kunna biträda ett förslag av
statens industriverk att statligt bidrag skulle kunna lämnas även för täckande
av driftunderskott vid sådan elproduktion som det nu är fråga om.

Mot bakgrund av vad här sagts finner utskottet att motionen 1975/76:376
inte ger anledning till någon åtgärd.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande samordnad förvaltning av statliga och kyrkliga skogar
att riksdagen avslår motionen 1975/76:646,

2. beträffande medin/lytande för arrendatorer av statlig och kyrklig
jord

NU 1976/77:48

att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:1777 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande villkor för förvärv av kronotorp
att riksdagen avslår

a) motionen 1975/76:1773,

b) motionen 1975/76:1817,

c) motionen 1975/76:1820,

4. beträffande överlåtelse av statlig skog till jordbrukare och skogsarbetare
i Ljusdals kommun

att riksdagen avslår motionen 1975/76:1789,

5. beträffande subvention av viss elkraftsproduktion vid statliga arrendefastigheter
i Norrland

att riksdagen avslår motionen 1975/76:376.

Stockholm den 26 maj 1977

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Sjönell (c), Bengtsson i Landskrona (s),
Börjesson i Glömminge (c) (mom. 1), Blomkvist (s), Wååg (s) (mom. 2-5),
fru Hambraeus (c), fru Hansson (s), herrar Petersson i Ronneby (c), Högström
(s), fru Oskarsson (c) (mom. 2-5), herrar Siegbahn (m), Jonsson i Husum
(s), Holger Bergqvist i Göteborg (fp), herrar Sivert Andersson i Stockholm
(s) (mom. 1), Svensson i Skara (m) och Wästberg i Stockholm (fp).

Reservation

beträffande samordnad förvaltning av statliga och kyrkliga skogar (mom. 1)
av herrar Svanberg, Bengtsson i Landskrona, Blomkvist, fru Hansson, herrar
Högström, Jonsson i Husum och Sivert Andersson i Stockholm (alla s)
som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 33 med "Utskottet
finner” och slutar på s. 34 med "motionen 1975/76:646" bort ha följande
lydelse:

Utskottet instämmer helt i utgångspunkterna för motionärernas förslag.
De allmänna skogarna måste utnyttjas på ett rationellare och effektivare
sätt än nu. När det gäller de statliga skogsinnehaven kan, som framgår
av vad ovan sagts, erforderliga åtgärder väntas utan att riksdagen nu behöver
ta något initiativ. Annorlunda förhåller det sig med de kyrkliga skogarna.
Den nuvarande uppdelningen av den kyrkliga skogsförvaltningen på tolv
sinsemellan oberoende stiftsnämnder framstår som ett allvarligt hinder för

NU 1976/77:48

strukturrationalisering och för ett effektivt skogsbruk över huvud taget.
De pågående överläggningarna mellan kyrkan och staten utgör enligt utskottets
mening inget skäl för att motionsyrkande! bör avslås. Vad motionärerna
önskar är ju en reform av de kyrkliga skogarnas förvaltning,
inte av ägarförhållandena och avkastningens disposition. Det bör vara fullt
möjligt att också hos kyrkans målsmän skapa förståelse för att en så långt
möjligt samordnad förvaltning av de allmänna skogarna skulle bli till gagn
för alla parter. Utskottet anser alltså att regeringen bör föranstalta om att
möjligheterna att få den kyrkliga skogsförvaltningen överförd till domänverket
prövas, eventuellt inom ramen för det utredningsarbete rörande den
kyrkliga egendomen som pågår i anslutning till kyrka-stat-överläggningarna.

dels att utskottet under 1 bort hemställa

1. att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:646 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

■