Med anledning av motioner om riktlinjerna inom den fysiska riksplaneringen för hushållning med mark och vatten, m. m. (Betänkande 1975/76:CU16 Civilutskottet)

CU 1975/76: 16

Civilutskottets betänkande
1975/76: 16

med anledning av motioner om riktlinjerna inom den fysiska riksplaneringen
för hushållning med mark och vatten, m. m.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1975/76:

381 av herr Nilsson i Agnäs (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag till lagstiftning som hindrar att flygplatser och trafikleder
läggs på odlad jord,

443 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär tillsättande av en utredning med uppgift att framlägga
förslag till nya regler som stadgar att noggrann prövning alltid skall göras
innan sträckningen av en kraftledning fastställs samt undersöka möjligheterna
att i stället för luftledningar använda kraftledningar som dras under
jord,

518 av herr Björk i Gävle m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen uttalar
att Gävleborgs län inte bör komma i fråga för lagring eller kärnavfallsindustri,

672 av herr Olsson i Timrå m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om lokalisering av ett petrokemiskt centrum
till Västernorrlands län,

683 av herr Ahlmark m. fl. (fp) vari såvitt nu är i fråga, med hänvisning
till motiveringen i motionen 1975/76:681, hemställs (B) att riksdagen begär
att frågan om utbyggnad av uranbrytningen i Ranstad skall prövas genom
en allsidig teknikvärdering utförd av fristående organ samt att frågan därefter
skall underställas riksdagen för avgörande,

1645 av herr Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att
riksdagen beslutar (7) att uttala att den pågående riksplaneringen inte får
innebära att översiktsplaner och utfästelser till markägare frångås,

1920 av fröken Eliasson (c) och fru Olsson i Helsingborg (c) vari hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ökade insatser
snarast bör ske för att kartlägga grundvattentillgångarna kvantitativt och
kvalitativt i de viktigare delarna av landet och att kartläggningsarbetet bör
samordnas inom ramen för ett flerårigt program,

1949 av herrar Nordgren (m) och Turesson (m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om att avgörandet i fråga om utbyggnaden av kraftverken
i Mellanljusnan skall ske så snart som möjligt.

1 Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 16

CU 1975/76:16

1952 av fru Olsson i Hölö m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer om skyndsamt förslag till sådan ändring av byggnadslagen
(1947:385), vartill som motiv kan knytas redan gjorda överväganden
i planeringsfrågor,

1958 av herr Olsson i Järvsö m. fl. (c, fp) vari hemställs att riksdagen
uttalar att utbyggnad av kraftverk i Mellanljusnan inom Ljusdals kommun
ej bör komma till stånd,

1959 av herrar Olsson i Sundsvall (c) och Johansson i Växjö (c) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om åtgärder för att genom ökad
samordning och utnyttjande av modern teknik minska ianspråktagandet
av ytterligare produktiv skogsmark för kraftledningsgator.

Gällande ordning m. m.

Den fysiska riksplaneringen

Den fysiska riksplaneringen syftar allmänt sett till en ändamålsenlig hushållning
med naturresurserna. Uppgiften skall i huvudsak vara att kartlägga
långsiktiga anspråk och de naturtillgångar som svarar mot dessa, att analysera
därvid konstaterade konflikter mellan olika anspråk och att, i den mån det
motiveras av riksintressen, dra upp riktlinjer för hushållningen med efterfrågad
eller för miljöpåverkan särskilt känsliga naturtillgångar. Det ligger i
sakens natur att dessa riktlinjer i väsentliga delar får form av restriktioner.
Den regionalpolitiska planeringen syftar i väsentliga delar till att åstadkomma
och styra aktivt stödjande insatser som kan leda till en önskvärd geografisk
förläggning av vissa verksamheter. I detta sammanhang bör också erinras
om den regionala trafikplaneringen.

Av riksdagen antagna riktlinjer gäller för den fysiska riksplaneringens
genomförande och för hur skilda anspråk skall beaktas i planeringen. Syftet
är att de sistnämnda - riktlinjer för vissa verksamheter samt för vissa geografiska
områden - ytterst skall preciseras i den kommunala planeringen.
Under ett inledande skede har kommunerna upprättat program för sin översiktliga
planering. En redovisning för hur riktlinjerna behandlats i dessa
program har förelagts riksdagen. Nu pågår ett andra skede - planeringsskedet
- under vilket kommunerna kommer att på grundval av programmen upprätta
kommunöversikter eller i en del fall kommunomfattande markdispositionsplaner.

Vissa speciella redovisningar kommer också att göras, bl. a. beträffande
fem områden med speciella problem: Hogdalsnäset, Skåneregionen, Bråvikenområdet
m. m., Vänerområdet och södra Billingen. Med hänsyn till
det särskilt starka behovet av samlade överväganden skall länsstyrelserna
i dessa fall bl. a. lämna särskilda redogörelser direkt till regeringen. Med
hänsyn till att den tidigare redovisningen av programskedet i vad gäller

CU 1975/76:16

dessa områden sålunda inte kunnat ge fullt underlag för bedömningar skall
regeringen för dessa områden lämna nya sammanfattande redovisningar
av utgångspunkterna för planeringen och därvid, i den mån det behövs,
lämna förslag till nya eller kompletterande geografiska riktlinjer.

Fortsatt fysisk riksplanering

Bostadsdepartementet publicerade i december 1974 en promemoria (Ds
B 1974:6) Fortsatt fysisk riksplanering. Syftet med promemorian är dels
att ge en allmän redogörelse för hur framtida arbetsuppgifter inom området
kan komma att beröra myndigheter, organisationer m. m., dels att ge underlag
för en diskussion om uppläggningen av det fortsatta arbetet. En redovisning
av synpunkter som inkommit beträffande inriktningen av arbetet
under de närmaste åren har lämnats i februari 1976. Några allmänna ställningstaganden
har ännu inte gjorts från riksdagens sida (se dock prop.
1975/76:100, bilaga 14, s. 5-6).

I promemorian görs bl. a. en genomgång av behovet av inventeringar,
utredningar m. m. inom de ämnesområden som är av särskilt intresse för
den fysiska riksplaneringen. Vissa arbetsuppgifter har redan satts i gång;
bl. a. gör naturvårdsverket en översiktlig kartläggning av landets vattentillgångar,
medan industriverket i samarbetet med berörda branschorganisationer
studerar industrins lokaliseringsförutsättningaroch olika industriers
inverkan på miljön. 1 detta sammanhang bör också erinras om att studier
som kan komma att bli av stort intresse som underlag för fortsatta överväganden
inom den fysiska riksplaneringen utförs genom sekretariatet för
framtidsstudier.

Den sammanfattande planen för det fortsatta redovisningsarbetet har följande
innehåll.

1976-06-01 Planverket utfärdar anvisningar för den närmare utformningen
av länsstyrelsernas redovisning.

1977-03-31 Kommunerna redovisar resultatet av planeringsarbetet till
länsstyrelserna.

1977-09-15 Länsstyrelserna redovisar sammanställningar och yttranden till
centrala verk och till regeringen. Materialet sänds för kännedom
till kommunerna.

1977-12-15 Berörda centrala verk yttrar sig till regeringen och till länsstyrelserna.
Materialet sänds för kännedom till berörda kommuner.

1978-03-01 Slutliga yttranden från berörda kommuner i frågor som har ansetts
böra bedömas av regeringen.

1978-03-01 Planverket lämnar regeringen en sammanfattande redovisning
av det arbete som har genomförts under planeringsskedet,
efter Regeringen fattar erforderliga beslut. Departementspromemoria
1978-03-01 om fortsatt fysisk riksplanering. Regeringen lämnar redovisning
till riksdagen.

CU 1975/76:16

Karlläggning av landels vattentillgångar

Som ovan berörts har regeringen i mars 1974 uppdragit åt naturvårdsverket
att översiktligt kartlägga landets vattentillgångar och de anspråk som riktas
mot dessa. I maj 1975 presenterades en förstudie med förslag till hur vattentillgångar
och vattenanspråk slutligt skall investeras, sammanställas och
redovisas. För arbetet med ett programunderlag har beräknats 60 000 kr.
Sveriges geologiska undersökning (SGU) bedriver prospektering efter grundvatten
som uppdragsverksamhet i begränsad omfattning. Härmed sammanhängande
frågor behandlades senast i betänkandet CU 1975/76:1 s. 5-6.

Industrins lokaliserings/örutsättningar m. m.

Industrins anspråk på olika naturresurser kommer att studeras i samband
med att industriverket genomför förnyade industriundersökningar. Branschorganisationerna
svarar efter anvisningar från verket för inventeringarna.
Industriverket har det sammanhållande ansvaret för granskning och utvärdering
av materialet.

Petroindustriutredningen, som tillkallats för att utreda frågan om transport,
raffinering och förädling av olja och naturgas, har lämnat bl. a. delrapporten
(Ds I 1974:7) Petroindustri i Sverige - alternativa raffinaderilägen.
Den beräknas lägga fram en slutrapport under våren 1976. Utredningen
inriktas på en analys av de samhälleliga konsekvenserna av olika utbyggnads-,
kapacitets- och lokaliseringsalternativ. Frågan om lokalisering av raffinaderier
och petrokemisk industri har också behandlats av rörtransportutredningen
i delbetänkandet (SOU 1970:57) Olja i rör. Industriverket avser
att under hösten 1976 lägga fram en slutrapport angående plastindustrin.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har inom länsplanering 1974 föreslagit
att beslut fattas om att i länet utveckla ett petrokemiskt centrum.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) utför prospektering efter uran
över hela landet (prop. 1975/76:100 bil. 15 s. 109 och 114).

Utredningen om radioaktivt avfall (Aka-utredningen) utreder frågor om
högaktivt avfall från kärnkraftverk och om låg- och medelaktivt avfall.
Utredningen lämnade i juli 1974 en lägesrapport om kärnkraftens högaktiva
avfall (Ds I 1974:6) och har i december 1975 lämnat en motsvarande rapport
om låg- och medelaktivt avfall (Ds I 1975:8). Utredningen kommer att under
år 1976 överlämna ett huvudbetänkande med förslag till svenskt handlingsprogram
för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Det i november 1975
beslutade programrådet för radioaktivt avfall svarar för visst utredningsarbete
(prop. 1975/76:100, bilaga 15, s. 148-150, 193-194).

CU 1975/76:16

Riktlinjer inom den fysiska riksplaneringen för lokalisering av industri till Norrlandskusten,
m. m.

Enligt de år 1972 godtagna riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen
skall vid Norrlandskusten industriresurser reserveras i anslutning till befintliga
tätorter i syfte att behålla stor handlingsfrihet för eventuella framtida
lokaliseringar. Allmänt gäller att möjligheter till inlandslokalisering alltid
skall beaktas.

I de kommunala programmen har tagits upp markreservationer för miljöstörande
industri vid sju primära eller regionala centra längs Norrlandskusten
- dock inte något i Västerbottens län. 1 yttrandena har anförts bl. a.
av länsstyrelsen i Gävleborgs län att möjligheterna att lokalisera miljöstörande
industri till länet är goda. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anförde
att en utvärdering av tänkbara industrilägen bör ske med hänsyn till bl. a.
regionalekonomiska konsekvenser, omgivningspåverkan, samband med olika
industrityper och industrins etableringskostnader. Länsstyrelsen betonar
också att en tidig precisering av lokaliseringsorter motiveras av att alltför
väl tilltagna markreservationer leder till onödig osäkerhet beträffande planeringen
för andra industrityper och även för fritidsbebyggelse.

I regeringens beslut med anledning av programarbetet anges beträffande
de utpekade lokaliseringsorterna att utredningen och planeringen bör föras
vidare för att ge ett bättre beslutsunderlag. Bl. a. bör länsstyrelserna verka
för att utredningsinsatserna koncentreras till de områden som från regional
synpunkt förefaller mest lämpade.

Bostadsministern har enligt regeringens bemyndigande föreskrivit att det
nämnda arbetet skall bedrivas i enlighet med vissa riktlinjer. Särskilda medel
har ställts till berörda länsstyrelsers förfogande.

Fysisk planering för södra Billingen, m. m.

Riksdagen harfprop. 1975/76:1 s. 155-156, CU 1975/76:1) godkänt vissa
principer för den fysiska riksplaneringen. Dessa innebär bl. a. att som en
särskild ansvarsnivå angetts vissa geografiska områden där förhållandena
är så komplicerade att de särskilt bör uppmärksammas av regeringen. Bland
dessa områden ingår södra Billingen. Regeringen har i besluten län för län
beträffande dessa områden föreskrivit en särskild redovisningsskyldighet för
länsstyrelserna direkt till regeringen. Bostadsministern anför (s. 157) att i
flera av dessa fall torde det bli aktuellt att, sedan de komplicerade förhållandena
klarlagts ytterligare, formulera förslag till nya eller kompletterande
geografiska riktlinjer. I regeringens ställningstagande till programarbetet
i Skaraborgs län anges att länsstyrelsen beträffande södra Billingen
med förtur skall behandla frågan om avvägningar mellan bevarandeintressena
och önskemål om brytning av kalk, diabas och uran. Länsstyrelsen
skall skyndsamt göra en sammanställning med förslag till åtgärder för att

1* Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 16

CU 1975/76:16

säkerställa en rimlig avvägning mellan motstående intressen.

Länsstyrelsen har i februari 1976 till regeringen överlämnat en lägesrapport
avseende utredningsarbetet. Därav framgår bl. a. följande. Det kommunala
generalplanearbetet fortgår kontinuerligt i samråd med länsstyrelsen. Arbetet
är indelat i ett utredningsskede första halvåret 1976 och ett planeringsskede
fram till årsskiftet 1976-1977. Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) utarbetar
f. n. en ny ansökan om lokaliseringstillstånd som avses lämnas till
regeringen i slutet av år 1976. Länsstyrelsen och kommunerna samråder
kontinuerligt med bl. a. detta företag under arbetets gång.

LKAB har fått ett t. v. ränte- och amorteringsfritt statslån om 15 milj.
kr. för projektering m. m. av ett uranverk i Ranstad vid Billingen. 1 årets
budgetproposition (bil. 15 s. 300-302) föreslås att 26 milj. kr. anvisas för
ytterligare lån till samma ändamål. Detta förslag jämte med anledning därav
väckta motioner behandlas i näringsutskottet.

Vissa uppgifter om försörjningsläget med kärnbränsle refereras i budgetpropositionen
(prop. 1975/76:100, bilaga 15, s. 144-148).

Framtidsstudier - teknikvärdering

Arbetsgruppen för framtidsforskning har i betänkandet Att välja framtid
(SOU 1972:59) bl. a. gett en överblick över området framtidsstudier och
framtidsforskning samt vissa utgångspunkter för fortsatta, fördjupade och
mera detaljerade överväganden och framtidsstudier för olika behov i samhället.
I redovisningen delas framtidsstudierna in i olika skikt efter deras
tillämpningsnärhet: planering och långsiktig verksamhet, planeringsunderlag,
riktad grundforskning, autonoma framtidsstudier samt slutligen studier om
planering och framtidsstudier. Som det skikt som kallas planeringsunderlag
anges sådan kunskap som avses komma till användning direkt i planeringen:
beskrivning av planeringsobjektet, av omgivningen, av mål- och värderingsstrukturen.
1 anslutning därtill formuleras vissa generella behov av planeringsunderlag.
För den del därav som avser förutsättningarna för det egna
planeringsobjektet anförs bl. a. att det är relativt litet som allmänt kan sägas
om framtidsstudier av detta slag. Arbetsgruppen begränsar sig därför till
tre grupper av aspekter: inriktning av den tillämpade forskningen, teknisk
förutsägelse och teknikvärdering. Teknisk förutsägelse innebär bl. a. att man
söker förutsäga och bedöma tekniska förhållanden i framtiden mera i stort.
Teknikvärdering går på sätt och vis i motsatt riktning. Den utgår från en
viss teknik och analyserar sedan den nytta och de uppoffringar dess genomförande
skulle medföra. Man strävar här efter att få en så bred beskrivning
som möjligt av nytta och uppoffringar - inte bara de som kan värderas
i pengar utan även sociala och kulturella konsekvenser. Arbetsgruppen stryker
bl. a. under önskemålet om en ökad användning av metoder för teknikvärdering
och teknikförutsägelser inom olika offentliga sektorer. Gruppen
anför vidare att även om teknikvärdering mera är en filosofi och ett sätt

CU 1975/76:16

att arbeta än en metod, kan man ändå konstatera att en metodisk kärna,
värd vetenskaplig uppmärksamhet, håller på att växa fram.

Begreppet teknikvärdering har i annat sammanhang definierats som systematiska
studier av vilka konsekvenser tillämpning av tekniska metoder
kan innebära för samhället på lång sikt. Med utgångspunkt i denna allmänna
definition har begreppet utvecklats och används nu för att beskriva olika
typer av verksamhet, bl. a. långsiktiga konsekvensanalyser i samband med
projekt som innebär tillämpningar av redan kända tekniska metoder - försök
att förutse vad olika utvecklingslinjer för en ny teknisk metod kan innebära
för att kunna väga antagen nytta mot risker för uppoffring.

Sekretariatet för framtidsstudier har tagit upp frågan om teknikvärdering.
På dess initiativ har våren 1973 tillsatts en arbetsgrupp för teknikvärdering
med ledamöter även från industridepartementet, styrelsen för teknisk utveckling
och Ingenjörsvetenskapsakademien. Denna grupp har i en rapport
gjort en exemplifierande översikt av några studier inom olika områden.
Diskussioner har förts om vissa konkreta projekt, inom vilka de metodiska
ansatser som sammanhänger med begreppet teknikvärdering skulle kunna
prövas och utvecklas. Sålunda har nämnts

- effekter av förändrade transportsystem i tätorter

- arbetsmiljö

- telekommunikation och regional planering.

Vid 1973 års riksdag väcktes en motion (fp) med krav bl. a. på att alla
större investeringar i princip skall föregås av teknikvärdering, angett som
en uppskattning av deras sociala och ekologiska effekter. Jordbruksutskottet
(JoU 1973:43), som ansåg att yrkandet hade ett angeläget syfte, fann inte
anledning föreslå någon riksdagens särskilda åtgärd. I reservation (fp) anfördes
bl. a. att teknikvärdering borde ske till en början vid vissa utvalda
försöksprojekt eftersom det givetvis inte ännu fanns vare sig personella
eller tekniska resurser att göra teknikvärderingar över hela linjen.

Vid 1974 års riksdag behandlade utbildningsutskottet (UbU 1974:37) motioner
(fp resp. c) av motsvarande innehåll. Utskottet anförde att vissa synpunkter
och förslag om planering av den statliga satsningen på forskning
och utvecklingsarbete m. m. borde bli föremål för en samlad bedömning
i forskningsrådsberedningen eller i annan ordning. Utskottet fann också
vissa skäl tala för att frågan om framtidsstudier - inkl. teknikvärdering -innefattas i samma utredningsarbete. Vad sålunda anförts föreslogs enhälligt
böra ges Kungl. Maj:t till känna. Riksdagen följde utskottet. Med
anledning härav har forskningsrådsutredningen i april 1975 genom tilläggsdirektiv
fått bl. a. motsvarande uppdrag. Utredningens arbete beräknas pågå
hela år 1976.

CU 1975/76:16

Vattenkraften i Mellanljusnan

Frågan huruvida utbyggnad av vattenkraften i Mellanljusnan skall tillåtas
eller inte har tidigare behandlats i riksdagen. Vid behandlingen av den fysiska
riksplaneringen i december 1972 (CU 1972:35 s. 25) förelåg motioner (c,
fp, m, vpk) samt (s) som direkt avsåg ett uttalande mot utbyggnad av vattenkraften
i Ljusnan. Vidare riktades motioner mot utbyggnad av alla de
södra Norrlandsälvarna och av oexploaterade älv- och sjösystem.

Utskottets majoritet (s, vpk) anförde att frågan var under prövning i vattendomstolen
och att det enligt för denna prövning gällande bestämmelser,
vattenlagen i dess lydelse före den 1 januari 1972, ankom på domstolen
att avgöra om den kunde avvakta den då tillsatta Sehlstedtska utredningen.
Ett uttalande från riksdagens sida skulle - enligt utskottet - innefatta ett
föregripande av domen och vara uteslutet med hänsyn till att staten inte
var sökande i målet. Man kunde inte i strid mot grundlag hos Kungl. Maj:t
hemställa om direktiv till verkställande myndighet. Nämndens majoritet
föreslog riksdagen att ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
underställning av domstols beslut i tillståndsfrågor. Detta angavs
vara att garanti borde skapas för att frågorna om utbyggnad av älvarna
inom det Sehlstedtska utredningsområdet prövades i ett sammanhang. För
att praktiskt kunna fullfölja detta även i pågående vattenmål genom att
få prövningen under Kungl. Maj:ts friare bedömningsgrunder föreslogs att
övergångsbestämmelserna till den fr. o. m. år 1972 gällande ändringen i vattenlagen
skulle omformuleras så att vattendomstols beslut i tillståndsfrågor
skulle underställas Kungl. Maj:t. Därmed avsågs att ge möjlighet att tillämpa
dessa planeringsanknutna friare bedömningsgrunder också i de den 1 januari
1972 pågående vattenmålen, vari tillåtlighetsfrågan kunde prövas endast enligt
vattenlagens regler. I en reservation (vpk) föreslogs ett tillägg, vari betonades
nödvändigheten att bedöma den erforderliga elproduktionen och
vattenkraftens möjliga roll på längre sikt. Enligt reservationen borde en
nationell försörj ni ngsplan i fråga om energin snarast upprättas. Denna plan
skulle bl. a. utgå ifrån principen att återstående orörda älvar inte får byggas
ut i de fall då detta innebär ingrepp som inte kan anses obetydliga.

Utskottets minoritet (c, fp, m) föreslog riksdagen att beträffande de södra
huvudälvarna samt oexploaterade älv- och sjösystem i övrigt ge Kungl.
Maj:t till känna att som riktlinje för planeringsarbetet bör gälla att vattenkraftutbyggnad
inte bör tillåtas i hittills oexploaterade älv- och sjösystem.

I motiven till denna reservation utvecklades denna bedömning. Något uttalande
om att den föreslagna riktlinjen borde kunna slå igenom också i
före år 1972 anhängiggjorda vattenmål gjordes dock inte.

Riksdagen följde utskottsmajoriteten. 1 propositionen 1973:11 föreslogs
riksdagen anta sådana ändrade övergångsbestämmelser till 1971 års ändring
i vattenlagen att Kungl. Maj:t fick pröva tillåtligheten av vissa företag i
vatten även om ansökan om tillstånd till företaget kommit in till vattendomstolen
före den 1 januari 1972. Civilutskottets majoritet (s, c, fp, vpk)

CU 1975/76:16

föreslog (CU 1973:5) riksdagen att anta lagförslaget. Reservanter (m) yrkade
avslag på förslaget och åberopade i första hand att en sådan ändring skulle
innebära en retroaktiv lagstiftning. Det ansågs på detta område inte föreligga
sådana särskilda skäl som i en krislagstiftning möjligen skulle komma att
innebära inskränkningar av denna typ i enskilda rättssubjekts handlingsbefogenheter.
Ett avslag skulle enligt reservanterna skapa ytterligare rättsosäkerhet
och bredda vägen för oförutsebara statliga ingripanden. Gränsen
mellan å ena sidan kanske endast politiskt motiverade ingrepp i planeringens
namn och å andra sidan expropriation skulle förskjutas. Reservanter (c, fp),
som enligt ovan godtog lagförslaget, föreslog att staten borde hålla dem
som drabbades av de ändrade övergångsbestämmelserna skadeslösa för i
vart fall de direkta och onödiga kostnaderna. Till frågan om ersättning av
statsmedel anfördes i ett särskilt yttrande (m) bl. a. följande. Oavsett riksdagens
bedömning kvarstår det faktum att förslaget om ändring i övergångsreglerna
gäller en retroaktiv lagstiftning i syfte att öka statens maktbefogenheter
och minska innehållet i tidigare erkända enskilda rättigheter.
Ordet planering får inte bli nyckeln till vilka ingrepp som helst från statens
sida. Planeringens resultat skall ge grund för avvägningar där ersättningsskyldigheten
är ett mått på tyngden av enskilda intressen.

Riksdagen följde utskottsmajoriteten.

I detta sammanhang tog utskottet också särskilt upp frågan om utbyggnad
av Ljusnan. Utskottsmajoriteten (s, m) ansåg att eventuell kvarstående ovisshet
i fråga om innebörden av 1972 års riksdags beslut angående Ljusnan
m. fl. älvar borde undanröjas. Detta föreslogs ske genom att riksdagen ”otvetydigt
bekräftade sin mening, att betydande eller omfattande utbyggnad
av hittills oexploaterade huvudälvar och källflöden i södra Norrland och
norra Svealand - innefattande sålunda även Mellanljusnan - inte bör medges
innan frågan om planeringsriktlinjer prövats av riksdagen”. Denna prövning
borde ske i ett sammanhang och på grundval av bl. a. det material som
den Sehlstedtska utredningen kunde tillhandahålla. För tid intill dess sådan
proposition behandlats av riksdagen förutsattes Kungl. Majit med stöd av
VL och eljest givna befogenheter - förbehållsrätten enligt de ändrade övergångsbestämmelserna
- hävda denna ståndpunkt. Reservanter (c, fp, vpk)
anslöt sig till majoritetens allmänna klargörande uttalande men ansåg beträffande
Mellanljusnan att ett definitivt beslut borde fattas utan att avvakta
ytterligare utredning. Reservanterna förslog att riksdagen borde förklara,
att i Mellanljusnan inte bör tillåtas något utbyggnadsföretag som märkbart
inkräktar på bevarandeintressena. Kungl. Majit förutsattes aktivt hävda
även denna ståndpunkt. Riksdagen beslöt enligt utskottsmajoritetens förslag.

1 propositionen 1974:83 föreslogs bl. a. att ersättningsreglerna i VL anpassas
till expropriationslagen. Riksdagen (CU 1974:28) (res. m) antog lagförslaget.

1975 års riksdag förelädes förslag om energihushållningen (prop. 1975:30),
vari bl. a. riksdagen föreslogs godkänna en därvid förordad handläggning

CU 1975/76:16

av frågorna rörande ytterligare riktlinjer för utnyttjandet av landets vattenkrafttillgångar.
Civilutskottet (CU 1975:28) tillstyrkte enhälligt förslaget i
vad det innebar att beslut om riktlinjer för det samlade utnyttjandet av
vattendragen borde anstå i avvaktan på fortsatt utredningsarbete och remissbehandling
därav men att vissa utbyggnadsbeslut bör kunna fattas dessförinnan.
Utskottet tillstyrkte likaledes enhälligt den i propositionen förordade
formen för rikdagens medverkan i beslut om fortsatt utbyggnad,
nämligen att vissa älvsträckor undantas från slutlig tillåtlighetsprövning enligt
VL. Sådana beslut skulle verkställas genom regeringens möjlighet och
skyldighet att enligt 1971 års ändring i VL och 1973 års ändring i övergångsbestämmelserna
därtill tillföra sig avgörandet. Utskottet ansåg det
bl. a. uppenbart att riksdagens medverkan inte skulle avse avgöranden i
individuella vattenmål utan borde ske genom beslut innefattande riktlinjer
för den fysiska riksplaneringen av dittills använd typ.

I propositionen hade förutsatts att ytterligare förslag skulle föreläggas riksdagen
år 1978 och avse ett längre tidsperspektiv. Utskottet ansåg emellertid
enhälligt att avvägningar även i ett tidsperspektiv fram til! år 1985 borde
anstå till dess utredningsmaterial beträffande älvarna i norra Norrland, Ekströms
utredning, kunde vägas in i bilden. Utskottet förutsatte därför nya
förslag till kompletterande riktlinjer så snart utredningsmaterialet remissbehandlats
- förslag som således inte skulle anstå till år 1978.

I fråga om vilka älvsträckor som t. v. skulle undantas från slutlig
tillåtlighetsprövning enligt VL föreslogs i propositionen att projekt i de enligt
Sehlstedts utredning sammanvägda klasserna 3 och 4 - inkl. projekt
i Mellanljusnan - skulle föras dit. Detta tillstyrktes enhälligt av utskottet.
Utskottsmajoriteten (c, m, fp, vpk) föreslog dock att även de i klass 2 upptagna
projekten samt två projekt i klass 1 (Viforsen och Granboforsen) skulle
undantas. Häremot anmäldes reservation (s).

Frågor om tillåtlighetsprövning av vattenkraftutbyggnad - kommunalt
veto - tas upp i betänkandet CU 1975/76:17.

Kraftledningsgator

Enligt lag (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, krävs tillstånd för framdragande eller begagnande av elektrisk
starkströmsledning. Tillstånd ges av regeringen eller i vissa fall statens industriverk.
Tillstånd kan avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning
(linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område (områdeskoncession).
Ansökan om linjekoncession skall vara åtföljd av fullständig beskrivning
över företaget med bl. a. karta över den föreslagna ledningens
sträckning och den mark som behövs. I detta sammanhang bör även noteras
kungörelsen (1975:601) om elektriska starkströmsanläggningar.

Stadgandet i 20 § naturvårdslagen (1964:882) innebär att samråd måste
ske med länsstyrelsen innan ett kraftledningsföretag utförs.

CU 1975/76:16

Genom ledningsrättslagen (1973:1144) har införts institutet ledningsrätt,
avsett att användas i stället för avtal och expropriation. Ledningsrätt uppkommer
efter särskild förrättning som skall handhas av fastighetsbildningsmyndigheten.
I samband med införandet av ledningsrättslagen förutsatte
utskottet (CU 1973:34) att koncessionsprövningen sker med beaktande även
av bl. a. de riktlinjer för den fysiska riksplaneringen som riksdagen godtagit
år 1972. Utskottet utgick från att härmed sammanhängande frågor uppmärksammas
i ett samrådsförfarande som ger underlag för lösning av konflikter
mellan motstående intressen redan inom den fysiska riksplaneringens
ram. Riksdagen gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Vid redovisningen av programskedet i den fysiska riksplaneringen (prop.
1975/76:1) fann naturvårdsverket och centrala driftledningen (s. 68) bl. a.
att kraftledningsfrågorna i stort sett förbises av de kommunala programmen
trots att ledningarna kan medföra betydande markanvändningskonflikter.
Regeringen konstaterade (s. 69) att utbyggnaden av vissa kärnkraftverk medför
behov av ledningsgator och framhåller att länsstyrelserna i berörda och
angränsande län i samråd med berörda kommuner och centrala myndigheter
bör uppmärksamma denna fråga tidigt i planeringsskedet. Civilutskottet
(CU 1975/76:1 s. 21) erinrade i anslutning härtill om riksdagens ovan angivna
uttalande i samband med behandlingen av ledningsrättslagen.

Planverket, naturvårdsverket, industriverket och vattenfallsverket utreder
gemensamt frågor om hur kraftledningar skall behandlas inom den fysiska
riksplaneringen. Arbetet beräknas bli klart under detta år. Industriverket
och planverket gör en redovisning av överföringssystemet som tar upp också
planerade ledningar. Här bör också nämnas en inom lantbrukshögskolan
genomförd undersökning, kallad Kraftledningar i översiktlig planering 2.

Enligt vad utskottet inhämtat är de största bredder till vilka skogen avverkas
vid anläggningstillfället normalt 46 meter. Är intilliggande träd höga
kan bredden nå upp till 60 meter. Där tillåts emellertid skogen åter växa
upp till viss höjd. Jordkabelledningar medför flera tekniska komplikationer.
1 fråga om kostnaderna anges som exempel att en viss kraftledning i konventionellt
utförande som nu i genomsnitt kostar ca 570 000 kr./km i billigaste
kabelutförande skulle kosta 13 milj. kr./km. Därtill kommer två
kopplingsstationsutrustningar för sammanlagt ca 5 milj. kr. Vid kabeldragning
behövs en skogsgata som motsvarar hälften av den som krävs för
en luftledning med samma spänning.

I budgetpropositionen (prop. 1975/76:100, bilaga 15, s. 150-176) läggs fram
förslag till riktlinjer för fortsatt strukturomvandling på eldistributionsområdet.

Utskottet

Riktlinjer som lagmotiv

I motionen 1975/76:1952 (c) föreslås riksdagen begära en ändring i bygg -

CU 1975/76:16

nadslagen (BL), vartill som motiv kan fogas redan gjorda överväganden
i planeringsfrågor. Motionärerna anger att syftet inte är att påkalla en förnyad
sakprövning i en fråga som berörts av statsmakternas uttalanden. Syftet är
att dessa uttalanden genom att ges karaktär av lagmotiv skulle få genomslagskraft
vid tolkning av BL. Förslaget torde få ses mot bakgrund av bl. a.
ett särskilt yttrande (c) vid betänkandet CU 1975:25. Där anförs att det
är uppenbart att på vissa håll de statliga regionala organen hävdar allmänna
planeringsriktlinjer i strid mot statsmakternas uttalanden. Det förutsattes
att dessa tillämpningsfrågor följs med uppmärksamhet så att riksdagens intentioner
kan få ökad genomslagskraft.

I till byggnadslagstiftningen anknytande sammanhang förekommer flera
uttalanden från regeringens och riksdagens sida. Den största gruppen av
sådana uttalanden är de som bildar riktlinjer för den fysiska riksplaneringen.
En annan grupp uttalanden rör mer punktvisa värderingar av intressen som
vid planering enligt BL kan stå mot varandra. Den fysiska riksplaneringens
riktlinjer skall ytterst preciseras i den kommunala planeringen. I den mån
vissa intressen angetts som riksintressen har statsmyndigheterna att i samråd
med kommunerna hävda dem. För eventuella konfliktfall finns särskilda
regler om hur staten kan genom regeringen ytterst hävda ett sådant riksintresse.
Inom den översiktliga kommunala planering som initierats av riksplaneringen
uppstår som i tidigare planering lämplighetsöverväganden av
skilda slag som kan återföras till riksdagsuttalanden av den typ som exemplifieras
i motionen: att glesbebyggelse inte motverkas av kravet på planmässighet,
att plankravet inte innebär att man endast skall tillåta stora tätbebyggda
fritidsbyar, att lokalisering i anslutning till befintlig jordbruksbebyggelse
i många fall är lämplig. Uttalanden av denna typ är självfallet
inte ens enligt sin lydelse bindande - så länge det rör lokala lämplighetsöverväganden
skall givetvis staten inte på omvägar minska det kommunala
inflytandet.

Vad därefter angår de tidigare berörda riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen
får det anses lika uppenbart att de inte kan knytas som motiv
till en byggnadslag av nuvarande struktur. Frågan har väckts, och behandlas
även i detta betänkande, om man skall översätta riktlinjerna till lagreglering
i vissa fall - t. ex. då det rör jordbrukets skyddsintressen. Enligt utskottets
mening finns det nu inte anledning att göra särskilda överväganden i denna
del. Det pågående arbetet med en ny mark- och byggnadslagstiftning kommer
att på ett naturligt sätt beröra dessa frågor. Självfallet bör i ett sådant
sammanhang sammanställas och preciseras även centrala och gällande tidigare
överväganden för att göra dem mer lättillgängliga. Detta kräver ingen
åtgärd från riksdagens sida.

Motionen avstyrks sålunda.

CU 1975/76:16

Lagstiftning till skydd för jordbruksintressen i vissa fall

Motionen 1975/76:381 (m) utmynnar i förslaget att riksdagen begär lagstiftning
som hindrar att flygplatser och trafikleder läggs på odlad jord.

Utskottet har i betänkandet CU 1975/76:1 (s. 28) behandlat motsvarande
frågor om ett förstärkt skydd för åkermarken - bl. a. i den direkta lagstiftningens
form. Utskottet hänvisade bl. a. till att det inte hade anledning
att då utgå från annat än att dessa riktlinjers intentioner beaktades i den
kommunala planeringen. Utskottet förutsatte att i den mån så behövdes
förslag till kompletterande riktlinjer skulle föreläggas riksdagen. Reservanter
(m) framförde (s. 32) uppfattningen att om alltför stora områden angavs
som riksintressanta fanns det stor risk för att respekten för restriktionerna
tunnades ut till förfång för de sakligt skyddsvärda områdena.

Utskottet har inte funnit anledning frångå sin tidigare bedömning att
ett skydd för jordbruksintressena kan skapas inom nuvarande system och
att sålunda en direkt lagreglering av de i motionen angivna konfliktfallen
inte är behövlig. Motionen avstyrks sålunda.

Aldre planer och utfästelser till markägare

I motionen 1975/76:1645 (m), yrkandet 7, föreslås att riksdagen uttalar
att den pågående riksplaneringen inte får innebära att översiktsplaner och
utfästelser till markägare frångås. Motionsförslaget återförs till en motionärernas
oro över att riksplaneringens riktlinjer försvårar uppförandet av
fritidshus i skärgårdarna. De anser det som utomordentligt allvarligt om
riksplaneringen skulle kunna medföra att redan fastställda planer skulle kunna
ställas åt sidan och att kommunerna hindrades att infria redan givna
utfästelser till enskilda medborgare. Därigenom skulle, enligt motionärerna,
den enskildes rätt kunna ställas åt sidan på ett allvarligt sätt.

På grundval av bl. a. riktlinjer för den fysiska riksplaneringen har kommunerna
upprättat program för en översiktlig planering. Under det pågående
planeringsarbetet fullföljs arbetet i regel med sikte på att upprätta kommunöversikter
eller i en del fall kommunomfattande markdispositionsplaner.
Målet är att de av statsmakterna godtagna riktlinjerna för hushållning
med mark och vatten ytterst skall preciseras i den kommunala planeringen.
I vissa fall kan det inträffa att en planering i enlighet med riktlinjerna kan
anses komma i konflikt med äldre detaljplaner eller tidigare preliminära
planöverväganden. Sådana konflikter kan aktualiseras såväl i samband med
arbetet på en kommunal översiktlig planering som i enskilda planbeslut
under planeringsskedet.

I bostadsdepartementets PM 1975-02-20 om fullföljande av riktlinjer för
den fysiska riksplaneringen, vilken fogats till länsvis fattade särskilda beslut,
anges bl. a. vissa förslag till utgångspunkter för planeringen när det gäller
jordbrukets intressen. Däribland anförs (prop. 1975/76:1 s. 189) bl. a. att

CU 1975/76:16

behovet av att för vissa områden ompröva äldre detaljplaner bör övervägas.
Civilutskottet har (CU 1975/76:1 s. 8) erinrat om detta uttalande och enhälligt
anfört bl. a. att det självfallet är av stor vikt att inte äldre preliminära
planöverväganden får leda till att den fysiska riksplaneringens riktlinjer uppluckras.
Riksdagen har gett regeringen till känna vad utskottet anfort i denna
del.

Det ankommer i forsta hand på länsstyrelserna att bevaka att riksplaneringens
intentioner beaktas. Finner länsstyrelsen att så inte är fallet kan
det bli aktuellt att uppmärksamma regeringen på frågan. Hittillsvarande
erfarenhet visar dock att de allra flesta dylika konflikter kan lösas genom
samråd.

Det är enligt utskottets mening uppenbart att ett fullföljande av intentionerna
i den fysiska riksplaneringen kan komma i konflikt med de uttryck
som äldre värderingar fått i planer eller formellt inte bindande underhandslöften
om exploatering. En generell lösning av sådana konflikter i enlighet
med det i motionen föreslagna uttalandet anser utskottet helt otänkbar.
Motionen avstyrks sålunda.

Det förhållandet att de statliga riktlinjerna i regel kan preciseras först
i den kommunala planeringen antyder inte någon vaghet i intentionernas
syfte. Å andra sidan bör också i detta sammanhang strykas under att ett
översiktligt synsätt måste tillämpas så att inte de övergripande frågorna
skyms av mängden enskilda frågor.

Kartläggning av grundvattentillgångarna

Motionen 1975/76:1920 (c) utmynnar i förslaget att riksdagen uttalar dels
att ökade insatser snarast bör göras för att kartlägga grundvattentillgångarna
kvantitativt och kvalitativt i de viktigare delarna av landet, dels att kartläggningsarbetet
bör samordnas inom ramen för ett flerårigt program.

Utskottet ansluter sig till motionärernas mening att grundvattentillgångarna
kvantitativt och kvalitativt bör kartläggas i vissa delar av landet inom
ramen för ett flerårigt program. Medel kan (se ovan s. 4) ställas till förfogande
för att upprätta underlag för ett program. Sveriges geologiska undersökning
har enligt vad utskottet erfarit nu också börjat ett sådant arbete. Utskottet
förutsätter att resultatet därav möjliggör ett beslut om ett kartläggningsprogram
innefattande också beslut om hur arbetet skall finansieras. Motionärernas
syfte får anses tillgodosett utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Petrokemiskt centrum i Västernorrlands län

Förslaget att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lokalisering
av ett petrokemiskt centrum till Västernorrlands län förs fram i motionen
1975/76:672 (s). Förslaget återförs bl. a. till en av länsstyrelsen i länet påbörjad

CU 1975/76:16

studie av en etappvis utbyggnad. I första hand skulle därvid den plastbearbetande
industrin byggas ut för användning av råvaruöverskott från
Västkusten medan det i ett längre perspektiv skulle finnas möjlighet att,
om så befinns lämpligt, också till länet lokalisera en crackeranläggning.

Som ovan (s. 5) anförts har medel ställts till förfogande och föreskrifter
lämnats för fortsatta studier av industrilägen vid Norrlandskusten i arbetet
med den fysiska riksplaneringen. Länsstyrelsens förslag bereds vidare inom
ramen för det regionalpolitiska utvecklingsarbetet. Med hänsyn därtill och
till arbetet inom petroindustriutredningen (s. 4) anser utskottet att riksdagen
nu inte bör göra ett föreslaget uttalande.

I motionen 1975/76:2158 (vpk) har, med hänvisning till motionen
1975/76:2157, bl. a. föreslagits att statlig petrokemisk industri förläggs till
Västernorrland. Detta förslag bereds inom näringsutskottet.

Lokalisering av upparbetningsanläggning m. m. för radioaktivt avfall

I motionen 1975/76:518 (c) föreslås riksdagen uttala att Gävleborgs län
inte bör komma i fråga för upparbetning och hantering av radioaktivt avfall.

Frågan om var eventuella anläggningar av angiven typ bör lokaliseras
bör efter noggranna överväganden beslutas i annan ordning. Utredningen
om radioaktivt avfall kommer (s. 4) att avge förslag till ett svenskt handlingsprogram
för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Ett föreslaget
uttalande avstyrks.

Prövning av förslag om utvinning av uran m. m. vid södra Billingen

I motionen 1975/76:683 (fp), yrkandet B, hemställs att frågan om utbyggnad
av uranbrytningen i Ranstad skall prövas genom en allsidig teknikvärdering
utförd av fristående organ samt att frågan därefter skall underställas
riksdagen för avgörande. Motiven för detta förslag anges i motionen
1975/76:681. Sålunda anförs bl. a. att frågan har en storleksordning som
kräver att följderna av olika alternativ mycket noga måste bedömas. Detta
krav skulle tillgodoses genom den bedömningsmetod som krävs för teknikvärdering.
Bedömningen skall enligt motionärerna självfallet göras av
andra än exploatörerna och de organ som har att fatta beslut i frågan. En
eventuell uranbrytning skall vidare ses i sammanhang med frågan om en
ytterligare kärnkraftutbyggnad. Ett beslut om uranbrytning anses därför inte
böra fattas före riksdagens ställningstagande år 1978 till energipolitiken i
ett längre tidsperspektiv. Riksdagen bör fatta avgörandet.

Utskottet ansluter sig till motionärernas allmänna utgångspunkt att frågan
om uranbrytning i Ranstad noggrant måste bedömas utifrån en rad olika
utgångspunkter. Utskottet har inte uppfattat motionsyrkandet som syftande
till att ersätta vare sig det fortgående planarbetet i området eller gällande
ordning för prövningen med ett annat beslutssystem. Motionens innebörd

CU 1975/76:16

får anses vara att utredningsarbetet för att ge bästa möjliga underlag skall
kompletteras med nya bedömningsmetoder - en fristående teknikvärdering
- och att riksdagen med detta utredningsmaterial som grund skall ha tillfälle
att bedöma behovet av eventuella nya riktlinjer för planeringen i området.
Genom att dessa riktlinjer binder tillståndsprövningen skulle riksdagen få
det avgörande inflytandet.

Vad först angår ett riksdagens ställningstagande till den specifika frågan
om teknikvärdering har utskottet gjort följande bedömning. Det är självfallet
nödvändigt att bedömningar om uranbrytning vid södra Billingen grundas
på analyser av den nytta och de uppoffringar det medför - en analys inte
endast baserad på ekonomisk avkastning utan med beskrivningar även av
sociala m. fl. konsekvenser. Att genom ett riksdagsbeslut begära att dessa
analyser skall ske med tillämpning av ett ännu inte klart definierbart sätt
att arbeta är dock ingen framkomlig väg för att nå det obestridda målet:
bästa möjliga kunskap om de konsekvenser i olika hänseenden som en
viss utbyggnad skulle föra med sig. Något uttalande i denna del bör därför
inte göras av riksdagen.

Vad därefter angår riksdagens beslutsroll erinrar utskottet om att planeringsförutsättningarna
för bl. a. södra Billingen kommer att formellt redovisas
för riksdagen. Detta material, inkl. vad som kan åberopas i
en ny ansökan om tillstånd enligt 136 a Ii BL, kommer f. ö. att även dessförutom
vara tillgängligt i den takt det läggs fram. Riksdagen har sålunda
tillfälle att när materialet anses tillräckligt för att grunda ett ställningstagande
besluta om de planeringsriktlinjer som bör gälla för området - även riktlinjer
som skulle hindra att tillstånd ges. Motionärernas syfte i denna del får sålunda
anses redan tillgodosett.

Vattenkraften i Mellanljusnan

De i motionerna 1975/76:1949 (m) och 1958 (c, fp) upptagna frågorna
om utbyggnad av kraftverk i Mellanljusnan berör närmast de verksamhetsanknutna
riktlinjerna för energiförsörjningen och de geografiska riktlinjerna
för älvdalarna. Sålunda föreslås i den förstnämnda motionen (m)
att riksdagen begär att frågan om utbyggnad av dessa kraftverk avgörs så
snart som möjligt, ett förslag som förs fram mot bakgrund av bl. a. den
vikande sysselsättningen i Ljusdals kommun. I den senare motionen (c,
fp) föreslås riksdagen uttala att utbyggnad av dessa kraftverk inom Ljusdals
kommun inte bör komma till stånd.

Som ovan (s. 8-10) angetts innebär gällande planeringsriktlinjer i denna
del att från slutlig tillåtlighetsprövning enligt vattenlagen undantagits Mellanljusnan
(Kasteln-Edinge). Dessa riktlinjer avser i första hand utbyggnader
i tidsperspektivet fram till år 1985. Ett samlat ställningstagande förutsätts
ske år 1977. Frågan om eventuella ytterligare utbyggnader i ett längre tidsperspektiv
kommer att tas upp år 1978 i samband med en förnyad prövning

CU 1975/76:16

av energipolitiken. Någon ytterligare prövning enligt motionsförslagen är
sålunda inte behövlig. Motionen avstyrks.

Kraftledningar

Förslag som rör planering och byggnad av kraftledningar läggs fram i
två motioner. I motionen 1975/76:443 (c) föreslås riksdagen begära en utredning
för att få fram regler angående prövningen före beslut om sträckningen
av en kraftledning och för att undersöka möjligheterna att använda
jordkabel. Motionen 1975/76:1959 (c) utmynnar i förslaget att riksdagen
begär åtgärder för att minska anspråken på produktiv skogsmark för kraftledningsgator.

Enligt utskottets mening finns inte anledning att från riksdagens sida
påkalla ytterligare särskild utredning om prövningen av kraftledningar vid
koncessionsansökan eller vid behandlingen inom den fysiska planeringen.
Pågående utredningsarbete (s. 10-11) torde tillgodose motionärernas syfte
i denna del. Inte heller anser utskottet att något riksdagens initiativ till
utredning eller särskilda åtgärder i övriga frågor behövs. Undersökningar
och överväganden i dessa delar pågår på flera håll. Även i denna del lår
motionärernas syfte anses tillgodosett.

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjer som lagmotiv att riksdagen avslår motionen
1975/76:1952,

2. beträffande lagstiftning till skydd för jordbruksintressen i vissa
fall att riksdagen avslår motionen 1975/76:381,

3. beträffande äldre planer och utfästelser till markägare att riksdagen
avslår motionen 1975/76:1645, yrkandet 7,

4. beträffande kartläggning av grundvattentillgångarna att riksdagen
avslår motionen 1975/76:1920,

5. beträffande petrokemiskt centrum i Västernorrlands län att
riksdagen avslår motionen 1975/76:672,

6. beträffande lokalisering av upparbetningsanläggning m. m. för
radioaktivt avfall att riksdagen avslår motionen 1975/76:518,

7. beträffande prövningen av förslag om utvinning av uran m. m.
vid södra Billingen att riksdagen avslår motionen 1975/76:683,
yrkandet B,

CU 1975/76:16

8. beträffande vattenkraften i Mellanljusnan att riksdagen avslår
motionerna 1975/76:1949 och 1958,

9. beträffande planering och byggnad av kraftledningar att riksdagen
avslår motionerna 1975/76:443 och 1959.

Stockholm den 9 mars 1976

På civilutskottets vägnar
ELVY OLSSON

Nänarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s), Petersson
i Nybro (s). Lindkvist (s), Henrikson (s), Strömberg i Botkyrka (fp), Mattsson
i Skee (c), Jadestig (s), Adolfsson (m), Olof Johansson i Stockholm (c), Claeson
(vpk), fru Landberg (s), fru Ingvar-Svensson (c), herrar Danell (m) och Håkansson
i Trelleborg (s).

Reservationer

1. beträffande riktlinjer som lagmotiv av fru Olsson i Hölö (c), herrar Strömberg
i Botkyrka (fp). Mattsson i Skee (c). Adolfsson (m). Olof Johansson i Stockholm
(c), fru Ingvar-Svensson (c) och herr Danell (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar ”1 till” och slutar
”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Lagens ordalydelse, bedömd med hänsyn till språkbruket vid stadgandets
tillkomst och med beaktande av förskjutningar i rättsbegrepp och av den
allmänna rättsutvecklingen m. m. är en första tolkningsmetod. När denna
inte ger resultat har tillämparna att undersöka vilket syfte stadgandet har
enligt de av lagstiftaren anförda motiven.

Reformarbetet inom byggnadslagstiftningen har under senare år varit intensivt
och lett till ett flertal beslut. Dessa beslut har gällt såväl direkta
ändringar i lagstiftningen som bedömningar i anslutning till motioner eller
principiella frågeställningar. Det är enligt utskottets mening uppenbart att
i samband därmed gjorda uttalanden med karaktär av riktlinjer för planeringen
kan vara svåra att överblicka och systematiskt förena inom en
konkret planering. Detta sammanhänger delvis med att den fysiska riksplaneringen
systematiskt byggts som ett system av riktlinjer som godtagits
av riksdagen och som ytterst skall preciseras i den kommunala planeringen.
Riktlinjerna är också avsiktligt allmänt hållna. Vissa av dessa riktlinjer kan
ha ett mer eller mindre direkt samband med en faktisk ändring i BL. I
stor utsträckning är dock detta inte fallet. De förs ut närmast genom re -

CU 1975/76:16

geringens och planverkets medverkan. Ingen erinran har dock riktats mot
utformningen av dessa åtgärder.

Utskottet delar motionärernas utgångspunkt att grunderna för planeringssystemet
måste uppfattas som svåröverskådliga i praktisk tillämpning. En
väg att avhjälpa denna brist är motionärernas förslag att ge en sammanfattande
översikt i form av direkta lagmotiv. En sådan översikt bör också
vara en naturlig del i arbetet på en ny markanvändnings- och byggnadslagstiftning.
Utskottet föreslår därför att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att redan gjorda överväganden i planeringsfrågor bör
i förden praktiska tillämpningen erforderlig omfattning knytas som lagmotiv
till ändringar i byggnadslagstiftningen m. m. och att förslag till erforderliga
lagändringar med sålunda angivna motiv föreläggs nästa riksmöte. Ett sådant
arbete bör självfallet inte innebära att informativa åtgärder i övrigt avstås.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande riktlinjer som lagmotiv att riksdagen med anledning
av motionen 1975/76:1952 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande äldre planer och utfästelser till markägare av herrar Adolfsson
(m) och Danell (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar ”1 motionen”
och på s. 14 slutar ”enskilda frågor” bort ha följande lydelse:

I den med anledning av propositionen om åtgärder inom skärgårdsområdena
väckta motionen 1975/76:1645 (m), har genom yrkandet 7 riksdagen
föreslagits uttala att den pågående riksplaneringen inte för innebära att översiktsplaner
och utfästelser till markägare frångås. Med hänsyn till förslagets
principiella innebörd även utanför skärgårdsområdena har jordbruksutskottet
överlämnat det till civilutskottets beredning i samband med övriga frågor
om den fysiska riksplaneringen.

I motionen (s. 20-22) påpekas med exempel från skärgården hur fritidsbebyggelse
i regel medgetts endast för sammanhängande koncentrerade områden
i en form som inte sällan bryter mot den lokala byggnadstraditionen.
Detta för bl. a. ses mot bakgrund av tolkningen av riktlinjer inom den fysiska
riksplaneringen, i första hand uttalanden om att skärgårdarna till stora delar
skall bevaras för det rörliga friluftslivet.

Också enligt utskottets mening måste det uppfattas som utomordentligt
allvarligt om riksplaneringens betoning av det rörliga friluftslivets anspråk
tolkas så, att fritidshussektorns intresse regelmässigt sätts i sista hand. Det
rörliga friluftslivets berättigade intressen skall självfallet tillgodoses. Detta
måste dock ske på ett realistiskt sätt och inte så att bebyggelseintressena
försummas. Vid en sådan avvägning är det i regel möjligt att inom tidigare
bebodda eller utnyttjade områden och i anslutning till byar eller enstaka
gårdar åstadkomma ett väsentligt tillskott av till miljön väl anpassade fri -

CU 1975/76:16

tidshus utan att därmed det rörliga friluftslivets möjligheter skulle faktiskt
begränsas.Utbyggnadplaner av sådant innehåll finns på flera håll. De kan
ha dokumenterats i formella planer enligt BL, i realbehandlade utkast till
sådana, i formlösa överväganden eller i underhandslöften från kommunens
företrädare. Utskottet anser det nödvändigt - för att bryta de schablonmässiga
planprinciper som i flera fall kommer till uttryck - att riksdagen
klart uttalar sig för inte alltför generella bedömningar i dessa frågor. Riksdagen
bör också betona vad som i andra sammanhang lämnats obestritt,
nämligen att den fysiska riksplaneringens riktlinjer innebär översiktliga bedömningar
och att de inte får tas till intäkt för ett doktrinärt och schablonmässigt
synsätt i enskilda avgöranden. Det är de övergripande avvägningarna
och ett resultat i stort som är det primära. Mot en sådan bakgrund
är det naturligt att också ge uttryck för motionärernas åsikt att riksplaneriktlinjerna
inte får tolkas så att planer och utfästelser skall frångås. Detta
utesluter självfallet inte att det i undantagsfall kan aktualiseras fråga om
jämkningar. Detta får då bedömas med hänsyn även till den ersättningsrätt
som förlusten av en byggnadsrätt för med sig. När det gäller inte formellt
konstituerade byggnadsrätter gäller fortfarande den ofta förbisedda regeln
i 9 § byggnadsstadgan, nämligen att enskildas intressen skall tillbörligen
beaktas. I fall som dessa, när dessa intressen helt sammanfaller med bedömningar
även ur allmän synpunkt, borde det av motionärerna angivna
planeringsmålet desto lättare kunna uppnås.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande äldre planer och utfästelser till markägare att riksdagen
med bifall till motionen 1975/76:1645, yrkandet 7, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande prövningen av förslag om utvinning av uran m. m. vid södra
Billingen av herr Strömberg i Botkyrka (fp) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 16 som börjar "Vad först”
och slutar "av riksdagen” bort ha följande lydelse:

I fråga om teknikvärdering har utskottet gjort följande bedömning. Det
i motionen ställda yrkandet får givetvis inte uppfattas som ett krav på att
bedömningar i fråga om uranutvinning i Ranstad skulle anstå tills en viss
i alla sina delar preciserad bedömningsmetod fått vetenskaplig hävd. Yrkandet
innebär att statsmakterna bör initiera ytterligare bedömningsunderlag
genom att låta helt fristående bedömare göra långsiktiga analyser om vilka
konsekvenser som olika handlingsalternativ innebär på lång sikt - en teknikvärdering.
Ett sådant arbetssätt skulle under alla förhållanden kunna
väntas ge andra synpunkter och andra infallsvinklar än även ett ambitiöst
planarbete i kommuner och länsstyrelser och ett omfattande remissförfa -

CU 1975/76:16

rande. Frågan skall ytterst beredas för ett politiskt ställningstagande i riksdagen,
ett ställningstagande som kommer att grunda sig på skilda värderingar.
1 ett sådant läge och i en fråga av denna räckvidd är det väsentligt
att utgångspunkterna är belysta så allsidigt som möjligt och så att konsekvenserna
av då föreliggande alternativ dessförinnan kan ha sakligt diskuterats
i en bred och öppen debatt. Enligt utskottets mening bör staten
initiera och ställa medel till förfogande för ett ytterligare utredningsarbete
av föreslagen typ - en teknikvärdering. Detta arbete bör utöver det angivna
syftet inte bindas av några direktiv och självfallet också utföras av personer
med vetenskaplig kompetens och utan anknytning till den krets som är
sysselsatt med det nu pågående arbetet.

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande prövningen av förslag om utvinning av uran m. m.
vid södra Billingen att riksdagen med anledning av motionen
1975/76:683, yrkandet B, ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om teknikvärdering,

Särskilda yttranden

1. beträffande riktlinjer som lagmotiv av herrar Adolfsson (m) och Danell (m)
som anför:

Moderata samlingspartiets ledamöter i utskottets har vid behandlingen
av motionen 1975/76:1952 (c) om ändring i byggnadslagen (BL) vartill som
motiv kan fogas redan gjorda överväganden i planeringsfrågor anslutit sig
till reservationen 1 (c, m, fp) i vilken hemställs att förslag till lagändringar
med angivna motiv föreläggs nästa riksmöte.

Vårt ställningstagande innebär inte att vi frångått vår i olika sammanhang
hävdade principiella inställning till den fysiska riksplaneringens allmänna
inriktning. Denna uppfattning har bl. a. kommit till uttryck i reservationer
(m) till civilutskottets betänkanden CU 1972:35 och 1975/76:1. I dessa reservationer
har bl. a. behandlats frågan om inskränkningar i byggnadsrätten
samt formerna för den planmässiga bedömningen av markens lämplighet
för glesbebyggelse. Vidare har moderata samlingspartiet hävdat att samhällets
planbefogenheter måste inskränka sig till de övergripande frågor som
direkt berör medborgarna och inte användas för att åstadkomma en doktrinär
detaljstyrning som också får konfiskatoriska effekter.

De reservationer (m) som vid olika tillfällen fogats till civilutskottets betänkanden
har emellertid ej bifallits av riksdagsmajoriteten. I det läge som
nu därför uppkommit finns skäl att som framhålls i reservation 1 till detta
betänkande ge planeringsriktlinjerna karaktären av lagmotiv genom att de
inarbetas i BL.

CU 1975/76:16

2. beträffande prövning av förslag om utvinning av uran m. m. vid södra Billingen
av herr Olof Johansson i Stockholm (c) som anför:

Planerna på uranbrytning i Ranstad är en direkt följd av introduktionen
av kärnkraftsteknologin i den svenska energiproduktionen och strävandena
att öka självförsörjningen med energiråvaror. Som framgår av utskottets
yttrande har riksdagen inom ramen förden fysiska riksplaneringen förbehållit
sig rätten att i ett senare skede ta ställning till planeringsriktlinjerna för
området södra Billingen. Ett beslut kan också innebära att en utbyggnad
av urangruvan i Ranstad hindras.

I motionen 1975/76:683 (fp), yrkandet B, hemställs att en allsidig teknikvärdering
av utbyggnaden i Ranstad företas. Det är självklart att ett framtida
beslut i frågan måste baseras på analyser av nytta och uppoffringar som
en utbyggnad innebär. I grunden är dock uranbrytningen en konsekvens
av introduktionen av kärnkraftsteknologin. För minskat beroende av omvärlden
krävs att hela kärnbränslecykeln finns inom landet liksom hanteringen
av det slutliga avfallet.

Den stegvisa introduktionen av kärnkraften i Sverige är ett typexempel
på hurén teknik-utan föregående värdering och bedömningav konsekvenserna
- tillåts styra samhällsutvecklingen trots helt otillräcklig kunskap om
följderna. Mot denna bakgrund borde således kärnkraftsteknologin med alla
dess tänkbara följder varit föremål för en allsidig bedömning innan den
togs i anspråk. Med hänsyn till kärnkraftsfrågans betydelse för framtiden
kan även en teknikbedömning i efterhand motiveras.

GOTA B 51454 Stockholm 1976