Med anledning av motioner om restaurering av Hornborgasjön, m. m. (Betänkande 1976/77:JoU36 Jordbruksutskottet)

JoU 1976/77:36

Jordbruksutskottets betänkande
1976/77:36

med anledning av motioner om restaurering av Hornborgasjön,
m. m.

Motionerna

I motionen 1976/77:291 av herr Jansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
fattar ett snabbt principbeslut om en restaurering av Hornborgasjön enligt
naturvårdsverkets förslag samt att det under remissbehandlingen framförda
förslaget om en tvärvall över sjön därmed avvisas.

1 motionen 1976/77:521 av herr Palme m. fl. (s) hemställs såvitt nu är
i fråga (yrkandena 6 och 8) att riksdagen beslutar
6. att hos regeringen begära att Hornborgasjön skall restaureras i enlighet
med naturvårdsverkets huvudförslag,

8. att hos regeringen begära att naturvårdsverket får i uppdrag att kartlägga
inom landet befintliga våtmarker, göra en redovisning av de effekter som
ett ökat utnyttjande av våtmarkerna för skogsproduktion skulle få samt
utreda ett förstärkt skydd av våtmarkerna.

I motionen 1976/77:524 av herr Richardson m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
ger regeringen till känna att en fullständig restaurering av Hornborgasjön
i enlighet med naturvårdsverkets förslag bör komma till stånd
och att det fortsatta utredningsarbetet bör inriktas härpå.

Bakgrund

Hornborgasjön

För drygt 100 år sedan täckte Hornborgasjön en areal av inemot 30 km2
och hade ett största djup av 2-3 meter. Sjöns södra del, som nu är praktiskt
taget torrlagd sommartid, betraktades då som den värdefullaste från naturvårdssynpunkt.
År 1965 återstod av sjön en grund, vassbevuxen vattensamling
i sjöområdets norra del, den s. k. Vallsjön. Öppet vatten fann
man då på blott 1/15 av Vallsjöns yta (0,8 km2 av 12 km2).

Hornborgasjöns utveckling anses i allt väsentligt bero på de fem större
torrläggningsföretag som ägt rum sedan 1800-talets början och som enligt
tillgängliga uppgifter medfört en sänkning av sjöns medelvattenstånd med
drygt 2 m. Det har framhållits att de sänkningar som genomfördes under
1800-talet för att vinna nya marker för odling har varit av stor betydelse
för jordbrukets utveckling och omfattning i bygden. Också 1900-talets sänkningar
(1904-1911 och 1933-1935) har medfört en ökning av den odlade
arealen inom det berörda området. Sjösänkningarnas värde för de areella
näringarna påverkas emellertid av det faktum att sjöns botten - genom

1 Riksdagen 1976177. 16 sami. Nr 36

JoU 1976/77:36

upplagring av slam och vassrester m. m. - höjs med uppskattningsvis 1
cm om året, samtidigt som omgivande låglänta marker sjunker på grund
av bl. a. bortodling. Resultatet blir en på längre sikt allt sämre torrläggning
för omgivande marker.

Före 1911 års sänkning betraktades Hornborgasjön allmänt som Sveriges
förnämsta fågelsjö. Fortfarande anses sjön representera betydande naturvärden,
bl. a. från ornitologisk synpunkt. Den ingår t. ex. som ett av de
20 svenska våtmarksområden av internationellt ornitologiskt intresse, vilka
tagits fram inom ramen för internationella naturvårdsunionens (IUCN) s. k.
Convention on Wetlands (CW-listan). Också från allmänt limnologiska synpunkter
utgör sjön ett särskilt intressant objekt. Sålunda anses den vara
drygt 1 000 år äldre än övriga större fågelsjöar i södra och mellersta Sverige.
Den har med endast smärre variationer existerat som en mycket grund,
vegetationsrik silurslättsjö under ca 6 000 år.

Ett av motiven till att sjön upptagits på CW-listan torde vara att området
kring sjön är norra Europas mest kända och viktigaste rastplats för tranor
under vårflyttningen. Till skydd för tranornas uppehåll i området avsatte
länsstyrelsen 1952 viss del av detsamma som naturreservat. Vidare har
länsstyrelsen 1971 enligt 19 5 naturvårdslagen förordnat om skydd för den
del av kulturlandskapet som bildar sjöns inramning i öster mellan sjöstranden
och Billingen.

Den utveckling som Hornborgasjön genomgått de senaste 100 åren och
som här i korthet berörts kom så småningom att medföra allt starkare krav
på motåtgärder. I synnerhet för naturvårdens förespråkare kom en restaurering
av sjön att framstå som en ytterst angelägen uppgift.

Den 30 juni 1965 erhöll dåvarande statens naturvårdsnämnd, sedermera
naturvårdsverket. Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa utredning rörande
säkerställande från naturvårdssynpunkt av sjöns framtid.

I november 1973 framlades utredningen i fråga av naturvårdsverket. Utredningen
har omfattat såväl limnologiska och ornitologisk-ekologiska bedömningar
som en teknisk-hydrologisk utredning i vilken också ingått en
markskadevärdering och en jordbruksekonomisk bedömning. Inom ramen
för utredningens arbete har pågått en omfattande försöksverksamhet för
att prova olika restaureringsmet od er och maskinutrustning. Arbetet, som
har omfattat bl. a. vegetationsröjning och bottenbehandling, har bedrivits
i arbetsmarknadsstyrelsens regi.

På grundval av försöksverksamheten och de limnologiska undersökningarna
konstaterar naturvårdsverket att det är fullt möjligt att återställa sjön
till ett läge som motsvarar förhållandena under perioden 1877-1904, då sjön
hade sin maximala utveckling som fågelsjö. Principen för en restaurering
bör enligt verket vara en vattenståndshöjning kombinerad med vegetationsbekämpning
och bottenbehandling. Det förslag verket presenterar som huvudalternativ
innebären höjning av vattnet upp till 2 m. Med detta alternativ
garanteras enligt utredningen sjöns fortbestånd som fungerande sjösystem

JoU 1976/77:36

och fågelsjö för lång tid. Enligt ett minimialternativ begränsas vattenståndshöjningen
till som högst 1,5 m. Detta alternativ kommer emellertid enligt
verket inte att skapa lika goda förutsättningar för ett fungerande sjösystem.

För att begränsa den markareal som sätts under vatten och för att därigenom
kunna minska markskadeersättningarna föreslås i utredningen vissa
invallningar av värdefull åkermark.

På regeringens uppdrag genomförde naturvårdsverket viss kompletterande
utredning i ärendet. Detta utredningsarbete har omfattat närmare beräkningar
av markskador, redovisning av lönsamheten och naturvårdskonsekvenserna
av alternativa förslag till invallningar, en jordbruksekonomisk
bedömning samt en redovisning av kostnaderna för en restaurering.

En total restaurering av Hornborgasjön skulle enligt verkets förslag innebära
en höjning av vattenståndet med upp till 2 m. Med en sådan höjning
garanteras sjöns fortbestånd som fungerande sjösystem och fågelsjö för lång
tid. För att begränsa markskadorna vid vattenståndshöjning föreslås i utredningen
invallningar av vissa områden. Om samtliga ekonomiskt lönsamma
invallningar utförs beräknas den skadade åkerarealen uppgå till ca
230 ha. Kostnaderna för ett sådant restaureringsalternativ beräknas uppgå
till 25,9 milj. kr.

Naturvårdsverket redovisar också ett restaureringsalternativ med en tvärvall
tvärs över sjön mellan Almeö och Ore nabb. Detta innebär en begränsad
restaurering då vattenståndet endast höjs i den norra delen av sjöområdet
medan den södra delen i huvudsak behåller sitt nuvarande utseende. Det
restaurerade sjöområdets yta skulle i detta alternativ uppgå till 24 km2 jämfört
med 33 km2 vid en total restaurering. Markskadorna vid en restaurering
med tvärvall har beräknats till 100 ha åker, och kostnaderna skulle komma
att uppgå till 22,7 milj. kr.

Vid sin slutliga bedömning förordar verket att en total restaurering av
Hornborgasjön kommer till stånd, dvs. utan tvärvall över sjön. Verket framhåller
att en restaurering utan tvärvall har så stora fördelar från naturvårdssynpunkt
att det motiverar den högre kostnaden.

Naturvårdsverket framhåller att ytterligare detaljutredningar av bl. a.
markskadorna på de enskilda fastigheterna behövs innan en ansökan om
restaurering kan ges in till vattendomstol. Kostnaden för dessa utredningar
beräknas till ca 1,5 milj. kr., varav 1 milj. kr. under budgetåret 1977/78.
Utredningstiden har beräknats till två år.

1 årets budgetproposition (prop. 1976/77:100 bil. 13 s. 146-147) lämnas
en kortfattad redogörelse för det hittills genomförda utredningsarbetet. Föredragande
statsrådet anser det därvid angeläget att den av verket angivna
detaljutredningen kommer till stånd. Därigenom bör också konsekvenserna
av de båda restaureringsalternativen ytterligare kunna belysas. Från regeringens
sida är man med hänsyn härtill inte nu beredd att ta ställning till
vilket restaureringsalternativ som är lämpligast.

Den 5 december 1974 undertecknade Sverige en internationell våtmarks -

1* Riksdagen 1976/ 77. 16 sami. Nr 36

JoU1976/77:36

konvention, den ovan nämnda Convention on Wetlands. Härigenom har
Sverige förbundit sig att genomföra särskilda åtgärder till skydd och vård
av landets våtmarker. Åtagandena omfattar som nämnts bl. a. Hornborgasjön.
Beträffande frågor angående våtmarker i allmänhet lämnas vissa
uppgifter i följande avsnitt.

Våtmarker i allmänhet

Som anförs i motionen 521 under yrkande 8 är våtmarker den samlande
beteckningen för myrar, kärr, mossar, träsk, sumpmarker, strandängar m. m.
Våtmarksmiljöerna är ofta biologiskt högproduktiva delar av landskapet.
Genom dem garanteras också en uthålligare och jämnare vattenföring i vattendragen.
Våtmarkerna är som regel värdefulla viltmiljöer och har vanligtvis
ett rikt växt- och djurliv.

Genom ingrepp från människans sida under senare tid har stora arealer
våtmarker påverkats. Det rör sig härvid om bl, a. sådana åtgärder som sjösänkningar,
vattenkraftsregleringar, dikningar, torvtäkter och dräneringar.
Härmed förknippade problem från naturvårdssynpunkt har uppmärksammats
bi. a. i internationella sammanhang. Efter ett mångårigt internationellt
arbete har Sverige, som nämnts i föregående avsnitt, den 5 december 1974
undertecknat den internationella våtmarkskonventionen. Convention on
Wetlands. Därigenom har Sverige lämnat en utfästelse att på ett antal angivna
sätt verka för skydd och vård av landets våtmarker och det till dessa
knutna fågellivet samt att uppmuntra forskning och utbyte av information
angående våtmarkerna och deras fauna och flora, I enlighet med konventionsbestämmelserna
har ett antal svenska områden preciserats, där konventionen
innebär vissa konkreta åtaganden. Förteckningen över dessa områden
utgör den svenska s. k. CW-listan. Konventionen är inte begränsad
till enbart zoologiska skyddsvärden. Urvalet av områden på CW-listan skall
sålunda göras på grundval av områdenas internationella betydelse med avseende
på ekologi, botanik, zoologi, limnologi eller hydrologi. Vidare har
genom beslut av Europarådet genomförts en våtmarkskampanj under år
1976 i syfte att öka förståelsen för våtmarkernas betydelse.

Beträffande åtgärder inom skogsbruket bör nämnas att 1 S skogsvårdslagen
(1948:237) efter en ändring 1974 föreskriver att i skogsbruket hänsyn skall
tas till naturvårdens intressen. I förarbetena till ifrågavarande ändring (prop.
1974:166) betonas bl. a. att vissa, mindre betungande åtgärder av hänsyn
till naturmiljön kunde anses ingå som ett normalt led i skogsdriften. I den
mån särskilda restriktioner i skogsbruket var påkallade borde dessa grundas
på reglerna i naturvårdslagstiftningen.

Åtgärder i syfte att bevara de svenska våtmarkerna grundas huvudsakligen
på naturvårdslagens (1964:822) regler till skydd för naturmiljön. Enligt 18 i;
naturvårdslagen gäller tillståndstvång för vissa slag av täktverksamhet, bl. a.
torvtäkt. Beträffande arbetsföretag som ej omfattas av tillståndstvång men

Jou 1976/77:36

som kan antas komma att väsentligt ändra naturmiljön stadgas i 20 $ naturvårdslagen
att samråd skall ske med länsstyrelsen innan företaget utförs.
Bestämmelsen omfattar ej företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen
(1918:523).

I 7 kap. vattenlagen ges föreskrifter om torrläggning av mark genom
dikning, vattenavledning och invallning. Bestämmelserna ger mycket begränsade
möjligheter till ingripanden mot dylika företag med åberopande
av allmänna intressen, såsom t. ex. naturvårdsintressen. Emellertid erhöll
1969 års vattenlagsutredning 1974 tilläggsdirektiv i fråga om vattenlagens
torrläggningsbestämmelser (1974 års riksdagsberättelse s. 37-39). Bl. a. sägs
i direktiven att utredningen bör överväga huruvida de regler till skydd för
allmänna och enskilda intressen som upptagits i anläggningslagen
(1973:1149) kan anses lämpliga även i fråga om diknings- och andra torrläggningsföretag.

Enligt uppgift ämnar utredningen föreslå att tillståndsplikt införs för dikningsföretag
som kan skada allmänna eller enskilda intressen. Avsikten
härmed är bl. a. att skapa ett bättre skydd för våtmarkerna. Vattenlagsutredningens
betänkande torde komma att framläggas i mitten av juni 1977.

Naturvårdsverket har under de senaste åren i sin planeringsverksamhet
utarbetat information om våtmarker bl. a. inom ramen för kommitté- och
undersökningsverksamheten. Information om våtmarker erhålls också
genom länsstyrelsernas fortlöpande naturvårdsarbete, i anslutning till den
fysiska riksplaneringen samt i samband med skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksplanering.
Enligt uppgift övervägs f. n. inom naturvårdsverket i anslutning
till arbetet inom 1973 års skogsutredning hur en ytterligare redovisning
av våtmarksproblematiken skall göras.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande motionsyrkanden angående dels
restaurering av Hornborgasjön, dels skyddet av de svenska våtmarkerna
i allmänhet.

1 motionerna 291, 521, yrkande 6, och 524 framställs krav av innebörd
att riksdagen bör förorda en fullständig restaurering av Hornborgasjön i
enlighet med förstahandsalternativet i en av statens naturvårdsverk genomförd
utredning.

1 ärendet rörande Hornborgasjöns restaurering har utskottet uppvaktats
av bl. a. företrädare för naturskyddsintressen och markägarintressen. Upplysningar
har i övrigt inhämtats av utskottet bl. a. i samband med ett studiebesök
vid sjöområdet den 3 maj 1977, varvid ett flertal berörda intressenter
- däribland viss limnologisk expertis - gavs tillfälle att lämna synpunkter
i ärendet.

En restaurering av Hornborgasjön har länge ansetts som en av de mest
angelägna uppgifterna för den svenska naturvården. Bland förespråkare för

JoU 1976/77:36

naturvårdens intressen i Sverige och utomlands råder stor enighet om att
sjön som ekosystem och som naturvårdsobjekt över huvud taget intar en
unik ställning. Som framgår av den föregående redogörelsen ingår sjön bland
de 20 svenska våtmarksområden som tagits fram inom ramen för internationella
naturvårdsunionens (IUCN) våtmarkskonvention, Convention on
Wetlands. Ett av motiven till att sjön upptagits på denna s. k. CW-lista
är att området kring sjön anses vara norra Europas mest kända och viktigaste
rastplats för tranor under vårflyttningen.

Den utveckling som sjön genomgått under det senaste århundradet och
som i korthet redovisats i det föregående innebär att medelvattenståndet
sjunkit med drygt 2 m. De fem större torrläggningsföretag som ägt rum
sedan 1800-talets början anses i allt väsentligt ha gett upphov härtill. Sänkningsföretagen
har visserligen medfört en ökning av den odlade arealen
och på så sätt varit av betydelse för jordbrukets utveckling och omfattning
i bygden. Företagens värde för de areella näringarna påverkas emellertid
av det faktum att sjöns botten - genom upplagring av slam och vattenväxter
- successivt höjs, samtidigt som omgivande låglänta marker sjunker, bl. a.
genom bortodling. Resultatet blir en på längre sikt allt sämre torrläggning
för omgivande marker. Angivna omständigheter har lett till en alltmer utbredd
insikt om att någon form av motåtgärder på sikt måste vidtas, oavsett
om det är påkallat av naturvårdshänsyn eller av andra intressen.

Den 30 juni 1965 erhöll dåvarande statens naturvårdsnämnd - numera
statens naturvårdsverk - Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa utredning
rörande säkerställande från naturvårdssynpunkt av Hornborgasjöns framtid.
I november 1973 framlades utredningen av naturvårdsverket. På regeringens
uppdrag genomförde verket därefter viss kompletterande utredning, omfattande
bl. a. närmare beräkningar av markskador, redovisning av lönsamheten
och naturvårdskonsekvenserna av alternativa förslag till invallningar,
en jordbruksekonomisk bedömning samt en redovisning av kostnaderna
för en restaurering.

Vid sin senare bedömning förordar naturvårdsverket en total restaurering
av Elornborgasjön för en beräknad kostnad av 25,9 milj. kr. För att begränsa
markskadorna vid vattenståndshöjningen föreslår verket invallningar av vissa
områden. Om samtliga ekonomiskt lönsamma invallningar genomförs
beräknas den skadade åkerarealen uppgå till ca 230 ha. Ett i sammanhanget
redovisat restaureringsalternativ med en tvärvall tvärs över sjön mellan Almeö
och Ore nabb skulle enligt beräkningarna begränsa skadeverkningarna
till 100 ha åkermark. Kostnaden för detta alternativ jämfört med en totalrestaurering
beräknas dock - bl. a. med hänsyn till dess avsevärt högre
anläggningskostnader - uppgå till ett endast obetydligt lägre belopp eller till
22,7 milj. kr.

I årets budgetproposition lämnades en kortfattad redogörelse för det hittills
genomförda utredningsarbetet (prop. 1976/77:100 bil. 13 s. 146-147). Jordbruksministern
framhöll i nämnda sammanhang att han - i avbidan på

Joll 1976/77:36

resultatet av vissa, av naturvårdsverket föreslagna detaljutredningar - inte
var beredd att ta ställning till vilket restaureringsalternativ som var lämpligast.

Utskottet vill för sin del framhålla att en betydande enighet numera torde
råda om det angelägna i att åtgärder vidtas för att trygga Hornborgasjöns
fortbestånd. Även om sjöns betydelse som fågelsjö minskat under påverkan
av de olika torrläggningsföretagen intar den alltjämt som ekosystem och
som naturvårdsobjekt över huvud taget en unik ställning. Den hittills utförda
utrednings- och försöksverksamheten har också tilldragit sig ett betydande
intresse i internationella sammanhang. Flertalet berörda parter synes vidare
ha kommit till insikt om att den fortsatta utvecklingen - om inga särskilda
åtgärder vidtas - kommer att innebära en total förstörelse av Hornborgasjön
som fågel skyddsområde och naturvårdsobjekt och även får antas komma
att medföra svåra problem för bl. a. markägare och vattenkraftsintressenter.
Enligt utskottets mening talar således övervägande skäl för att en restaurering
snarast möjligt kommer till stånd. Ett ställningstagande i enlighet
härmed står i god överensstämmelse inte minst med Sveriges åtaganden
enligt den internationella våtmarkskonventionen.

När det gäller valet av restaureringsalternativ har utskottet gjort en ingående
bedömning av konsekvenserna av de båda av naturvårdsverket utredda
alternativen. Till förmån för en restaurering med en tvärvall tvärs över
sjön talar i första hand det faktum att mindre arealer åkermark beräknas
bli skadade än vad som blir fallet vid en totalrestaurering. Det har å andra
sidan framhållits att också lokala invallningar kan visa sig nödvändiga för
att skydda de marker som ligger söder om tvärvallens tilltänkta läge. Först
och främst synes dock en tvärvall med de dimensioner det här rör sig
om innebära ett omfattande och långtgående tekniskt ingrepp, vars konsekvenser
från naturvårdssynpunkt är utomordentligt svåra att överblicka.
Naturvetenskaplig expertis har t. ex. påpekat att man genom ett sådant ingrepp
riskerar att skapa en konstlad vattenbildning med helt andra limnologiska
och hydrologiska förutsättningar än som f. n. gäller.

Med hänsyn till de många osäkerhetsmoment av såväl teknisk som naturvårdsmässig
art som byggandet av en tvärvall tvärs över sjön inrymmer
kan utskottet för sin del inte finna att ett sådant projekt står i överensstämmelse
med målsättningen att säkerställa sjöns framtid från naturvårdssynpunkt.
Enligt utskottets mening talar därför starka skäl för att det fortsatta
detaljutredningsarbetet ej längre omfattar detta alternativ. Ett beslut i denna
riktning torde bl. a. innebära att man undviker den ytterligare tidsutdräkt
som vidare undersökningar rörande tvärvallens konstruktion och limnologiska
effekter med nödvändighet skulle innebära.

Det bör understrykas att utskottet, även med den bedömning som nu
gjorts, självfallet har förståelse för de synpunkter som framförts till förmån
för att restaureringen utförs så att minsta möjliga åkerareal påverkas. Utskottet
är också medvetet om att en i sig relativt obetydlig arealförlust kan

JoU 1976/77:36

utgöra ett betydande ingrepp för ett mindre jordbruk av den typ som är
förhållandevis talrikt representerad i områdena närmast sjön. Situationen
kompliceras ytterligare av att tillgången på ersättningsmark, som bl. a. lantbruksnämnden
i länet framhållit, är mycket begränsad. Särskilt mot bakgrund
av nu angivna förhållanden synes det angeläget att den odlingsbara
marken i det berörda området i största möjliga utsträckning kan bevaras
för jordbruksändamål. Det faktum att restaureringen av sjön är en fråga
av såväl riksintresse som internationellt intresse får givetvis inte heller innebära
att de sociala hänsynstagandena ges en underordnad betydelse. Enligt
vad utskottet inhämtat under ärendets beredning kommer de av naturvårdsverket
förordade detaljundersökningarna, däri inbegripet förhandlingar
med berörda markägare, att påbörjas inom en nära framtid. Utskottet förutsätter
att de lokala invaliningar som planeras ges en sådan utformning
att de i mesta möjliga mån tillgodoser såväl det allmänna naturvårdsintresset
som berörda markägares berättigade önskemål härvidlag. Bl. a. synes det
angeläget att sådana tekniska frågor som skyddet mot vallgenombrott och
möjligheten till dränering av invallad åkermark noggrant utreds. Möjlighet
måste självfallet finnas för vederbörande att erhålla ersättning för de markförluster
som bedöms vara ofrånkomliga. Hithörande frågor och andra med
företaget förenade villkor torde emellertid komma att behandlas i samband
med den vattenrättsliga prövningen, varför utskottet saknar anledning att
närmare gå in på dessa. Utskottet förutsätter att berörda markägare ges
en så ingående information att de för var och en av fastigheterna kan överblicka
konsekvenserna av restaureringen innan densamma verkställs.

När det gäller frågan om tillåtligheten av företaget förutsätter utskottet
att regeringen - med hänsyn till storleksordningen av detsamma - kommer
att förbehålla sig den slutliga prövningen.

Sammanfattningsvis anser utskottet att åtgärder bör vidtas med inriktning
på att åstadkomma en fullständig restaurering av Hornborgasjön i överensstämmelse
med naturvårdsverkets förslag samt att det fortsatta utredningsarbetet
därför bör begränsas till att omfatta endast detta restaureringsalternativ.
Utskottet föreslår att riksdagen, med anledning av förevarande
motioner och motionsyrkande, som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört i denna fråga.

I motionen 521, yrkande 8, hemställs om vissa åtgärder till skydd för
de svenska våtmarkerna. Motionärerna föreslår bl. a. att naturvårdsverket
får i uppdrag att genomföra en inventering av de befintliga våtmarkerna
och framhåller det nödvändiga i att skyddet av dessa marker förstärks. Det
bör uppdras åt naturvårdskommittén att framlägga förslag härom. Enligt
motionärerna bör ett prövnings- och tillsynssystem tillskapas som svarar
mot moderna miljökontrollkrav.

Som anförs i motionen är våtmarker den samlande beteckningen för myrar,
kärr, mossar, träsk, sumpmarker, strandängar m. m. Våtmarksmiljöerna är

JoU 1976/77:36

ofta biologiskt högproduktiva delar av landskapet. Genom dem garanteras
också en uthålligare och jämnare vattenföring i vattendragen. Våtmarkerna
är som regel värdefulla viltmiljöer och har vanligtvis ett rikt växt- och djurliv.

Genom vissa ingrepp från människans sida under senare tid har stora
arealer våtmarker påverkats. Det rör sig härvid om bl. a. sådana åtgärder
som sjösänkningar, vattenkraftsregleringar, dikningar, torvtäkter och dräneringar.
Härmed förknippade problem från naturvårdssynpunkt har uppmärksammats
bl. a. i internationella sammanhang. Sålunda har Sverige efter
ett mångårigt internationellt arbete den 5 december 1974 undertecknat den
internationella våtmarkskonventionen, Convention on Wetlands. Härigenom
har från svensk sida lämnats en utfästelse att på ett antal angivna
sätt verka för skydd och vård av landets våtmarker och det till dessa knutna
fågellivet samt att uppmuntra forskning och utbyte av information angående
våtmarkerna och deras fauna och flora. Vidare förtjänar nämnas att det
genom beslut av Europarådet under år 1976 genomförts en våtmarkskampanj
i syfte att öka förståelsen för våtmarkernas betydelse.

Utskottet vill erinra om att nuvarande lagstiftning, som redovisats i föregående
avsnitt, ger förhållandevis begränsade möjligheter att hävda allmänna
naturvårdsintressen i samband med arbetsföretag som kan äventyra
våtmarkernas fortbestånd. Detta gäller i synnerhet vattenlagens bestämmelserom
torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning och invallning.
Enligt vad utskottet erfarit avser emellertid 1969 års vattenlagsutredning
att inom kort lägga fram förslag som syftar till att förbättra skyddet för
våtmarkerna. Bl. a. ämnar man föreslå att tillståndsplikt införs för dikningsföretag
som kan skada allmänna eller enskilda intressen. Vidare pågår inom
1973 års skogsutredning överväganden hur en ytterligare redovisning av
våtmarksproblematiken skall göras. Viss kartläggning av våtmarker görs
f. ö. också i anslutning till de skogsbruksplaner som upprättas av skogsvårdsstyrelserna.

Utskottet kan i stort ansluta sig till de synpunkter som anförs i motionen
angående det angelägna i att skapa ett bättre skydd för våtmarkerna. Med
hänsyn till intresset av att utnyttja våtmarker för att åstadkomma en ökad
produktion av skogsråvara och mot bakgrund av de diskussioner som förts
om plantering av s. k. energiodlingar (bl. a. snabbväxande poppel) på våtmarker
är det enligt utskottets mening också nödvändigt att vi får en bättre
bild av omfattningen och betydelsen av de svenska våtmarkerna. En våtmarksinventering,
förslagsvis genom naturvårdsverkets försorg och i huvudsaklig
överensstämmelse med motionärernas förslag, bör kunna ge nödvändigt
underlag för vidare diskussioner angående avvägningen mellan bl. a.
naturvårdens och skogsbrukets intressen. Ett uppdrag av här åsyftat slag
måste självfallet av bl. a. praktiska skäl ges någon form av begränsning.
Det kan dock förutsättas att naturvårdsverket bör kunna finna former för
en angelägenhetsgradering härvidlag. Det förtjänar påpekas att hittills verkställda
undersökningar, bl. a. inom ramen för den fysiska riksplaneringen

JoU 1976/77:36

och skogsbruksplaneringen, bör beaktas i sammanhanget. Beträffande motionärernas
förslag om åtgärder i övrigt till skydd för våtmarkerna vill utskottet
hänvisa till pågående arbete inom vattenlagsutredningen och skogsutredningen.
Med hänsyn till att en inventering av det slag utskottet nyss
uttalat sig för kan vara relativt tidskrävande synes det angeläget att skyddsaspekten
blir föremål för noggrann prövning inom nämnda utredningar
eller i annat sammanhang. Utskottet utgår bl. a. från att riskerna för skador
på miljön genom ett ökat utnyttjande av våtmarker för skogsproduktion
liksom de positiva effekterna på lokalklimat och skogsbruk av dessas bevarande
blir särskilt beaktade inom skogsutredningen och i anslutning till
kommande överväganden med anledning av vattenlagsutredningens förslag.

Vad utskottet här anfört i fråga om inventering och skydd av våtmarker
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen

1. med anledning av motionerna 1976/77:291, 1976/77:521, yrkandet
6, och 1976/77:524 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört i fråga om en fullständig restaurering
av Hornborgasjön,

2. med anledning av motionen 1976/77:521, yrkandet 8, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i fråga
om inventering och skydd av landets våtmarker.

Stockholm den 12 maj 1977
På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Näivarande: herrar Larsson i Borrby (c), Lundkvist (s), Wachtmeister i Johannishus
(m), fru Theorin (s)*, herr Jonasson (c)*, fru Lundblad (s), herrar
Enlund (fp), Wictorsson (s), Andersson i Ljung (m), Olsson i Edane (s).
Hallenius (c), Alftin (s). Johansson i Vrångebäck (m), John ~n i Mölndal
(c) och fru Radesjö (s),

dock att vid behandlingen av punkten 2 herr Strömberg i Vretstorp (s)
deltagit i stället för fru Theorin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTA B 55084 Stockholm 1977

'}tV* if