Med anledning av motioner om räddningstjänst m. m. (Betänkande 1978/79:CU18 Civilutskottet)

CU 1978/79:18

Civilutskottets betänkande
1978/79:18

med anledning av motioner om räddningstjänst m. m.

Motionerna

Utskottet behandlar i detta betänkande motionerna 1978/79:

336 av Hans Alsén (s) och Kerstin Andersson i Kumla (s) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet av en permanent
undersökningskommission för brandkatastrofer i publika lokaler,

393 av Olle Aulin (m) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen framförts rörande försöksverksamhet
med helikopter för ambulanstransporter inom Skåne,

394 av Olle Aulin (m)och Joakim Ollén (m) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär översyn av gällande lagstiftning rörande räddningstjänst
och miljöskydd, syftande till dels ökad samordning av befintliga resurser, dels
ökad insats för regionala åtgärder i fråga om räddningstjänst och miljöskydd,

558 av Hans Alsén (s) och Per Bergman (s) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om huvudmannaskapet för samhällets
räddningstjänst,

1063 av Sten-Ove Sundström m. fl. (s) vari föreslås att riksdagen hos
regeringen begär att skyndsamma åtgärder vidtas för en tillfredsställande
dygnsberedskap med räddningshelikopter i Söderhamn och Luleå,

1577 av Märta Fredrikson m. fl. (c, m, fp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna angelägenheten
av att utredningsarbetet angående vår oljeskyddsberedskap snabbt slutförs,
samt

2. att riksdagen hos regeringen anhåller att motionen överlämnas till de
kommittéer som handhar detta utredningsarbete,

1582 av Per Olof Håkansson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning för räddningstjänstens organisation m. m. i
enlighet med vad som anförts i motionen,

1586 av Gustav Lorentzon m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om att en allsidigt sammansatt kommission omedelbart
tillsätts, som ges uppgiften att granska alla fakta om den senaste oljekatastrofen
vid den bohuslänska kusten,

1 Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 18

CU 1978/79:18

1671 av Magnus Persson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts beträffande
behov av förstärkning av Vänerns miljöberedskap,

2139 av Karl-Erik Svartberg m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar
att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen 1978/
79:2138 om åtgärder för att förbättra möjligheterna att bekämpa oljeutsläpp.

Nuvarande ordning, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Huvudmannaskapet för samhällets räddningstjänst m. m.

Bestämmelser om räddningstjänst finns i brandlagen (1974:80 ändrad
senast 1977:493) (BrL). Med räddningstjänst förstås enligt lagen verksamhet
som bl. a. vid brand syftar till att avvärja eller begränsa skada på människor
eller egendom eller i miljön. Varje kommun har enligt lagen att svara för
räddningstjänst och för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. För
dessa uppgifter skall kommunen hålla ett brandförsvar som tillfredsställer
skäliga anspråk på effektivitet. Kommunen kan av länsstyrelsen helt eller
delvis befrias från skyldigheten att hålla brandkårom kommunen träffat avtal
om hjälp från kommunal brandkår i annan kommun. Vid nödläge som
fordrar så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan krävs
för samordning av räddningstjänsten skall länsstyrelsen överta ledningen.
Länsstyrelsen kan då bl. a. förordna att också kommunal brandstyrka i
kommun inom länet där räddningsåtgärd ej behöver vidtas skall delta i
räddningsarbetet. Regeringen har genom bestämmelser i BrL bemyndigats
att meddela ytterligare föreskrifter angående tillämpning av lagen. I den av
regeringen utfärdade brandstadgan (SFS 1962:911 omtryckt 1974:81, ändrad
senast 1977:925) och i de kommunala brandordningarna ges dessa närmare
föreskrifter. Utskottet har i yttrande (CU 1978/79:2 y) till konstitutionsutskottet
behandlat frågan om slopande av kravet på underställning av
brandordning.

BrL är inte tillämplig på åtgärder som avses i lagen (1960:331) om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar. Enligt denna lag skall
länsstyrelsen sörja för att erforderliga åtgärder påkallas för att skydda
allmänheten från radioaktiva ämnen. Sålunda skall länsstyrelsen upprätta en
organisationsplan för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från
atomanläggning.

BrL är heller inte tillämplig på sjöräddning och fjällräddning. Central
huvudman för fjällräddningen är rikspolisstyrelsen medan länsstyrelserna i
fjällänen är regionala huvudmän och polisstyrelserna i polisdistrikten lokala
huvudmän. Enligt propositionsförteckning 1979-01-10 kommer riksdagen
eventuellt att föreläggas en proposition i mars 1979 om huvudmannaskapet
för fjällsäkerheten m. m.

CU 1978/79:18

För sjöräddningen är sjöfartsverket samordnande myndighet. Genom
särskilt avtal medverkar sjöräddningssällskapet, tullverkets kustbevakning,
polisen, försvarsmakten och televerkets kustradiostationer i sjöräddningsarbetet.

Olje- och kemikaliebekämpningen till sjöss handhas av tullverkets kustbevakning.

Riktlinjerna för brandförsvaret och räddningstjänsten beslöts i sina
huvuddrag av riksdagen åren 1962 resp. 1973. År 1962 hade riksdagen
sålunda att ta ställning till en proposition med förslag till en för hela riket
gällande brandlag och brandstadga (proposition 1962:12, KU 6, 3LU 11).
Propositionen byggde i sina huvuddrag på 1954 års brandlagsrevisions
betänkande. Reviderad brandlagstiftning (SOU 1960:34). Beträffande frågan
om huvudmannaskapet anfördes i betänkandet att flera lösningar kan
diskuteras. För staten resp. landstingen som huvudmän talade möjligheterna
att skapa enhetlig ledning och organisation inom större områden. Om
brandväsendet förstatligades eller fördes över till landstingen skulle man
mera allmänt få så stora verksamhetsområden att dessa svarade mot
verksamhetens anspråk. Brandlagsrevisionen ansåg emellertid att möjligheten
att på bästa sätt tillvarata hemortsinstresset skulle uppges om staten
eller landstingen blev huvudmän för verksamheten. Ett övergivande av det
kommunala huvudmannaskapet ansågs innebära att frivilliga åtaganden
inom brandförsvaret skulle komma att minska. Denna synpunkt jämte
statsfinansiella skäl föranledde revisionen att överge tanken på ett förstatligat
brandförsvar. Beträffande landstingen anfördes dessutom att det för dem
skulle bli nödvändigt att tillskapa en helt ny organisation. Enligt brandlagsrevisionen
borde de fördelar som kan finnas med en organisation i större
områden än de dåvarande primärkommunerna sökas i samarbetets form.
Brandlagsrevisionen föreslog därför ett bibehållet primärkommunalt huvudmannaskap.
Såväl den övervägande delen av remissinstanserna som Kungl.
Maj:t anslöt sig till revisionens förslag i frågan. Riksdagen hade ingen erinran
mot propositionen.

År 1973 behandlade riksdagen en proposition (prop. 1973:185) med förslag
till ny brandlag. 1 propositionen lämnades förslag till att utvidga det
kommunala ansvaret till att omfatta också annan räddningstjänst än
släckning av brand. I räddningstjänstutredningens förslag (SOU 1971:50)
Räddningstjänst hade riktlinjerna dragits upp för hur samhällets insatser på
området bort byggas upp. Beträffande frågan om huvudmannaskapet för
verksamheten anfördes i utredningen att ett snabbt ingripande är av största
vikt för en framgångsrik räddningsinsats. För att räddningsarbetet skulle
kunna utföras inom rimlig tid krävs att verksamhetsområdet inte är alltför
stort. Enligt utredning borde undersökas om de uppställda kraven kunde
uppfyllas av något befintligt samhällsorgan. Det ansågs uteslutet att ge
civilförsvaret huvudansvaret för räddningstjänsten. Enligt civilförsvarsstyrelsen
saknade civilförsvaret personella resurser för att i fredstid upprätthålla

CU 1978/79:18

olycks- och katastrofberedskap. Inte heller polisen ansågs lämplig för
uppgiften bl. a. därför att polisdistrikten ofta omfattar stora geografiska
områden och då dygnetruntbevakning förekommer i allmänhet endast i
distriktets centralort. Brandförsvaret däremot har enligt utredningen hög
beredskap dygnet runt och en organisation som medger omedelbara insatser.
Dessutom finns för räddningstjänst utbildad personal hos flera brandkårer.
Utredningen ansåg sålunda att huvudansvaret för räddningstjänst också vid
annat nödläge än brand borde läggas på brandkårerna.

De flesta remissinstanserna anslöt sig till utredningens förslag. I ett pär
remissvar anfördes att det skulle bli lättare att samordna polisens och
brandförsvarets verksamhet om brandväsendet förstatligades. Ett inte
obetydligt antal remissinstanser förordade mer eller mindre bestämt ett
statligt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. En remissinstans
ansåg att frågan om huvudmannaskapet borde utredas. I propositionen
föreslogs att räddningstjänsten skulle vara en kommunal uppgift. Riksdagen
hade ingen invändning mot förslaget.

Inom civilförsvarsstyrelsen (CFS) bedrivs på uppdrag av regeringen arbete
med perspektivplanering i syfte att ta fram underlag för 1982 års avsedda
försvarsbeslut. I sammanhanget har CFS tillsatt två arbetsgrupper, samordningsgruppen
kommunanknutet civilförsvar och arbetsgruppen statligt civilförsvar.
Arbetsgruppen avgav i december 1978 slutrapporten Statligt civilförsvar.

Under utredningsarbetets gång framkom - enligt rapporten - att civilförsvaret
inte kan utformas separat. Det har därför ansetts nödvändigt att
behandla även fredsräddningstjänstens framtida struktur och huvudmannaskapet
för denna räddningstjänst.

Föra» fä en uppfattning om framtidens räddningstjänst har arbetsgruppen
bl. a. tillställt landets samtliga brandchefer en enkät. I enkäten frågades bl. a.
om vilket huvudmannaskap som bäst skulle främja räddningstjänstens
utveckling. Som svar på frågan angav över hälften av de som besvarat frågan
att ett statligt huvudmannaskap vore att föredra medan cirka en tredjedel
ansåg att kommunerna fortfarande borde vara huvudmän för räddningstjänsten.
Av de 236 som besvarat frågan har 152(64 96)ansett att en förändring av
huvudmannaskapet kan tänkas eller är önskvärd. Av dessa anser 129 (85 96)
att staten bör överta huvudmannaskapet.

Arbetsgruppen anser att CFS i samråd med statens brandnämnd bör föreslå
tillsättning av en parlamentarisk utredning där ett förstatligande av räddningstjänsten
i fred närmare prövas varvid utredningen bör utgå från att
freds- och krigsräddningstjänsten kommer att slås samman. Enligt arbetsgruppen
skulle ett statligt huvudmannaskap för all räddningstjänst avgjort ge
bättre möjligheter att inom givna kostnadsramar upprätthålla bästa möjliga
personalberedskap för räddningsingripanden. Vidare skulle bättre möjligheter
uppnås att skapa en mera enhetlig metodik beträffande brandsyneverk -

CU 1978/79:18

samheten samt för bedömning av brandrisker. Ett statligt huvudmannaskap
skulle innebära fördelar genom att gemensamma inköp kunde göras med
civilförsvaret och genom att gemensamma materielpooler kunde byggas
upp.

CFS styrelse har vid sammanträde 1978-02-16 tagit ställning till perspektivplanen
- dock inte till frågan om den framtida fredsräddningstjänstens
huvudmannaskap. Perspektivplanen samt bilagor kommer 1979-03-01 att
tillställas regeringen.

Kommunikationsministern har nyligen - efter bemyndigande - tillkallat
en särskild utredare för att se över reglerna för transport av farligt gods.
Utredaren skall bl. a. ta upp frågor om förhållandet mellan vägtransporter och
järnvägs-, sjö- och lufttransporter. Ett så långt som möjligt samordnat
regelsystem bör prövas.

Bekämpning av olja lill havs m. m.

Tullverket har enligt sin instruktion (1973:884 ändrad senast 1976:135) att
svara för åtgärder till havs och i kustvattnen, Vänern och Mälaren för att
avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är
skadligt.

Enligt BrL svarar kommun under vissa förutsättningar för verksamhet som
syftar till att bl. a. vid oljeutflöde eller annat nödläge avvärja eller begränsa
skada på människor eller egendom eller i miljön.

Kommun är enligt BrL berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad
för bl. a. räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till havs eller i
kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje
kanal samt för sanering av oljeskada som har uppstått till följd av utflöde i
dessa områden.

Flera utredningar pågår som har att behandla frågan om oljebekämpning
och därtill anknytande frågor. Sålunda har i juni 1977 kommunministern
bemyndigats tillkalla en kommitté med uppdrag att undersöka i vad mån
oljeutvinning i större skala i Nordsjön och erfarenheterna från oljeutflödet
1977 vid borrplattformen ”Bravo” på Ekofiskfaltet bör föranleda ändring av
de riktlinjer som gäller för den svenska beredskapen för bekämpning av
miljöfarliga utsläpp till havs samt i kustvattnen, Vänern och Mälaren.

1 juli 1977 tillkallade handelsministern efter bemyndigande en kommitté
med uppdrag att utreda frågor rörande samordning och ledning i fred av
övervakning och räddningstjänsten till sjöss.

1 detta sammanhang bör slutligen nämnas att jordbruksministern efter
bemyndigande i juni 1978 tillkallat en utredning om åtgärder mot oljeskador
till sjöss främst såvitt avser miljörisker vid sjötransporter.

Enligt 1979 års kommittéberättelse beräknas de två förstnämnda kommittéerna
avsluta sitt arbete under år 1979 medan den sistnämnda beräknas vara
färdig första halvåret 1979.

CU 1978/79:18

Kommunministern besvarade 1978-11-30 en fråga och 1979-01-22 en
interpellation och en fråga med anledning av oljeutsläpp till havs samt om
åtgärder för att förbättra oljebekämpningen till havs. Interpellationen och
frågorna hade som utgångspunkt de oljeskador som under hösten 1978
drabbade olika delar av den bohuslänska kusten. I anslutning till vissa
punkter i interpellationen anförde kommunministern 1979-01-22 att internationellt
samarbete pågår beträffande oljeutvinningen i Nordsjön. Samarbetet
innebär bl. a. att man dels försöker få fram gemensamma regler för att
eliminera eller begränsa befintliga säkerhets- och miljörisker, dels säkerställer
samverkan vid bekämpning av olja som kommit lös, dels tillskapar enhetliga
regler för skyldigheten att ersätta oljeskador som är en följd av oljeutvinningen
i Nordsjön. Vidare upplystes om att internationella överenskommelser
finns i den s. k. Nordsjööverenskommelsen om samarbete vid
oljeförorening i Nordsjön och i 1974 års Helsingforskonvention om skydd av
Östersjöområdets marina miljö, samt att ett positionsrapporteringssystem
tillämpas beträffande registrering av oljetankfartygs färdvägar i Stora Bält.
Arbetet utförs inom ramen för FN:s internationella sjöfartsorganisation,
IMCO:s verksamhet. Beträffande partikelmärkning av olja i fartyg har en
metod för sådan märkning utarbetats och praktiskt prövats i Sverige år
1975.

Beträffande oljeskyddet i Vänern noteras att tullverket har två fartyg
stationerade där, ett bevakningsfartyg och ett miljöskyddsfartyg. Vid oljebekämpning
kan organisationen förstärkas med resurser från bl. a. Sjöräddningssällskapet
och Vänerns seglationsstyrelse. Riksdagen har 1979-02-14
beslutat anvisa 25 milj. kr. på tilläggsbudget II till statsbudgeten för
budgetåret 1978/79 till anskaffning av tre miljöskyddsfartyg. Avsikten är att
ett av fartygen (färdigt tidigast 1980)skall stationeras i Vänern och att det skall
utformas med särskild hänsyn till de krav som ställs på miljöskyddsorganisationen
där. En ökning av antalet kustbevakningstjänstemän får enligt
tullverket ske genom omprioritering av befintliga resurser. Tullverkets anslag
för personal faller under skatteutskottets beredning.

Undersökningskommission för brandkatastrofer i offentliga lokaler

Brandskyddsfrågorna regleras väsentligen i byggnadslagstiftningen och
brandlagstiftningen. Härtill kommer vissa specialförfattningar som gäller
t. ex. brandfarliga och explosiva varor samt elektriska installationer.

Frågan om brandfarligt material har på regeringens uppdrag utretts av
statens planverk och konsumentverket i samråd med bostadsstyrelsen och
statens brandnämnd. Utredningen avgav i maj 1978 betänkandet Brand
inomhus (SOU 1978:30).

Utredningen föreslår bl. a. en förtydligande komplettering av byggnadsstadgan
samt Svensk byggnorm i syfte att förhindra inredning med speciellt

CU 1978/79:18

brandfarligt material. För lös inredning i bostäder föreslås att regler införs så
att möjligheter skapas att gallra ut de brandfarligaste produkterna. F. n.
saknas restriktioner för sådan inredning. Beträffande inredning av lokaler för
offentlig, kommersiell eller för annat kollektivt utnyttjande föreslår utredningen
bl. a. att i brandlagstiftningen införs bestämmelser som ger statens
brandnämnd befogenhet att utfärda erforderliga föreskrifter som bör gälla
såväl befintlig inredning som nyanskaffning. Det föreslås också att den som
svarar för viss lokal skall - till skillnad mot vad som f. n. gäller - ha att påvisa
att inredning och övriga anordningar uppfyller gällande brandskyddskrav.

Vidare föreslås i utredningen att ett nationellt brandforskningsprogram
genomförs, att tillförlitliga prövningsmetoder för produkters brandfarlighet
utarbetas samt att uppgifts- och erfarenhetsinsamling från inträffade bränder
organiseras. Kostnadskonsekvenserna av de strängare reglerna om högre
brandsäkerhetskrav synes utredningen i de flesta fall bli av ringa omfattning.

Hotell- och restauranganställdas förbund har i skrivelse till regeringen
1978-10-23 tagit upp frågan om bränder på hotell och i restauranger. Enligt
förbundets uppfattning bör vissa åtgärder vidtas för att förhindra katastrofbränder
och för att begränsa eventuella bränders skadeverkningar. I första
hand bör undersökas brandskyddsföreskrifternas utformning och efterlevnad,
lokalernas utformning, inredning och brandskyddsutrustning, hur
informationen till gäster, anställda och arbetsgivare skall göras,
ansvarsfördelningen mellan myndigheter och lokalansvariga, och även göras
en utvärdering av erfarenheter och kunskaper liksom även övervägas
utbildning i brandförsvar för berörda grupper. Förbundet föreslår som ett
forsta steg i syfte att klarlägga vilka åtgärder som bör vidtas att en permanent
statlig undersökningskommission tillsätts.

Statens brandnämnd har i skrivelse 1979-01-23 till regeringen yttrat sig
över skrivelsen samt redogjort för gällande regler och hur dessa kan
förbättras. Beträffande förslaget om en permanent statlig undersökningskommission
att tillkallas vid katastrofbränder anför nämnden - som
tillstyrker att en sådan kommission inrättas - att frågan behandlas i samband
med att regeringen tar ställning till brandriskutredningens förslag och till det
ovan omnämnda nationella brandforskningsprogrammet.

Frågan om inrättande av en undersökningskommission för brandkatastrofer
i publika lokaler behandlades i ett interpellationssvar i riksdagen 1978-11 -30. Kommunministern, som ansåg att brandkatastrofer i publika lokaler är
mycket allvarliga och att frågan måste ägnas stor uppmärksamhet, ansåg att
inrättandet av en undersökningskommission lämpligen fick behandlas i
anslutning till att ställning tas till brandriskutredningens förslag.

CU 1978/79:18

Helikoptrar för räddningstjänst m. m.

1 betänkandet Sjukvården i krig (SOU 1978:83) som överlämnades till
statsrådet Lindahl 1978-12-13 behandlas i bilaga (s. 163-176) sjuktransporter
med helikopter. Remisstiden på betänkandet utgår 1979-04-17. Av bilagan till
vilken utredningen inte tagit ställning framgår följande.

Helikoptrar används i viss utsträckning för sjuktransporter i fred. Transporterna
genomförs huvudsakligen av vissa privata företag, av försvarsmakten
och av polisen. Inga helikoptrar används dock enbart eller ens till
övervägande del för sjuktransport. Totalt fanns i Sverige i oktober 1977 188
helikoptrar varav 102 var civila. Av de civila ägs 8 av staten varav
rikspolisstyrelsen (RPS) har 6. En typ, Bell 206, som oftast används för
ambulans- och räddningstjänst fanns i 28 exemplar i landet. Sjuktransportkapaciteten
för denna typ är 2 bårar och 1 vårdare. RPS svarar för den med
statsmedel finansierade ambulans- och räddningsflygtjänsten. Budgetåret
1976/77 utfördes 237 ambulansflygningar genom rikspolisstyrelsens och
privata företags försorg, varav 72 flygningar i rikspolisstyrelsens regi.
Kalenderåret 1976 genomfördes 53 sjuktransportuppdrag med militärhelikoptrar.
Den totala befintliga helikoptertillgången omfattar en sjuktransportkapacitet
av 519 bårar varav försvarsmakten svarar för 411.

I bilagan föreslås en ettårig försöksverksamhet med ambulanshelikopter i
fred. Försöket bör administreras av rikspolisstyrelsen. För den direkta
ledningen av projektet bör en arbetsgrupp tillkallas.

Enligt ett riksdagsbeslut år 1972 skall RPS fr. o. m. 1972-07-01 svara för
ambulans- och räddningsflygtjänst i Stockholms-, Göteborgs- och Västerviksområdena
- inom det senare området endast under vintern.

RPS har helikoptrar baserade i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping
och Boden. Dessutom har RPS träffat avtal med civila flygföretag om
ambulans- och räddningstjänst året runt med helikoptrar baserade i Gällivare
och Östersund, samt avtal beträffande sådan tjänst under del av året med
helikoptrar baserade i Umeå, Stomman och Sälen.

I Söderhamn och Luleå finns helikoptrar disponibla på dagtid. Dessa tillhör
försvarsmakten.

Försöksverksamhet med ambulanshelikoptrar har genomförts under åren
1974-1975 i Jämtlands län samt i Stockholms län somrarna 1977 och 1978.
Beträffande försöksverksamheten i Jämtlands län konstaterades att underlaget
i länet för sådan verksamhet inte bedömdes tillräckligt för att
ekonomiskt motivera en helikopter i beredskap enbart för reguljär ambulansverksamhet.
Utvärdering av försöken i Stockholms län visade vid en
kostnadsjämförelse mellan ambulans och helikopter att årskostnaden för en
helikopter använd enbart för sjuktransporter inom Stockholms län överstiger
årskostnaden för ambulans med ca 1,8 milj. kr. Landstinget i Stockholms län
och RPS har i februari 1979 tillsatt en arbetsgrupp i syfte att undersöka
möjligheterna till en intensifierad verksamhet med helikoptrar förambi.lansverksamhet
och annan räddningstjänst.

CU 1978/79:18

Under förutsättning av riksdagens godkännande av förslag i budgetpropositionen
(justitiedepartementet) avses RPS i regleringsbrevet för budgetåret
1979/80 ges möjlighet att byta ut en i Malmö stationerad mindre helikopter
mot en som är lämpad för sjuktransporter och annan räddningstjänst.

I civilutskottets betänkande CU 1977/78:17 behandlades en motion (m) i
vilken hemställdes att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om en
snabbutredning för att tillgodose behovet av helikopterresurser i Skåne. Efter
att ha redogjort för en framställning till regeringen från de båda länsstyrelserna
i Skåne om möjligheterna till förbättring av helikopterresurserna i
landskapet avstyrkte utskottet motionen med följande motivering.

Ingen statlig myndighet har att direkt övergripande ansvara för samordnad
organisation av räddningstjänst med helikopter och annat flyg. Såväl stat som
landsting och i vissa fall även kommun kan ha ansvaret för att sådana resurser
kan ställas till förfogande i skilda situationer. Utskottet har därför förutsatt att
regeringen i lämpligt sammanhang redovisar dessa ansvars- och organisationsfrågor
och tar de initiativ till organisatorisk samverkan som kan finnas
påkallade. Därmed skulle skapas en grund för överväganden som kan
möjliggöra godtagbara lösningar även i de hänseenden som berörs i
motionen. En riksdagens åtgärd i denna del är därmed inte påkallad.

Utskottet

I detta betänkande behandlas tio motioner som rör frågor om samhällets
räddningstjänst. Utskottet kommer senare under våren att behandla frågor
om anslag till räddningstjänst m. m. för budgetåret 1979/80.

Utredning om huvudmannaskapet för samhällets räddningstjänst m. m.

1 motionen 1978/79:558 (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en
utredning om huvudmannaskapet för samhällets räddningstjänst medan i
motionen 1978/79:1582 (s) en utredning begärs om räddningstjänstens
organisation. I motionen 1978/79:394 (m) begärs en översyn av gällande
lagstiftning rörande räddningstjänst och miljöskydd syftande till ökad
samordning av befintliga resurser och till ökad insats för regionala åtgärder i
fråga om räddningstjänst och miljöskydd.

Riktlinjerna för samhällets räddningstjänst beslöts i.sina huvuddrag av
riksdagen åren 1962 och 1973. 1962 års riksdag uttalade att ett kommunalt
huvudmannaskap för samhällets åtaganden inom brandförsvaret vore att
föredra framför ett statligt eller landstingskommunalt huvudmannaskap.
1973 års riksdag beslöt anta ett genom proposition framlagt förslag till ny
brandlag varigenom det kommunala ansvaret kom att omfatta också annan
räddningstjänst än släckning av brand. I det utredningsarbete som föregick
1973 års riksdagsbeslut övervägdes huvudmannaskapet för den samhälleliga
räddningstjänsten. Sålunda övervägdes om civilförsvaret, polisen eller

CU 1978/79:18

brandförsvaret var den mest lämpliga att handha räddningstjänsten. Mot
bakgrund av att kommunerna redan ansvarade för brandförsvaret och
sålunda hade en organisation lämpad för omedelbara insatser ansågs det
lämpligt att huvudansvaret för räddningstjänsten också vid annat nödläge än
brand borde läggas på brandkårerna. Riksdagen hade ingen erinran mot att
räddningstjänsten skulle vara en kommunal uppgift.

Riksdagen hade sålunda år 1962 att ta ställning till brandväsendets
organisation. Mot bakgrund av då rådande förhållanden, den kommunala
strukturen samt de frivilliga åtagandena inom brandförsvaret samt med
beaktande av att de uppgifter som skulle handhas av brandförsvarsorganisationen
var begränsade ansågs kommunerna mest lämpade som huvudmän.
År 1973 hade riksdagen ånyo att behandla frågan om samhällets räddningstjänst
- nu i ett vidare perspektiv. Därvid undersökte man i det förberedande
utredningsarbetet om de krav som borde ställas på räddningsarbetet kunde
utföras av något befintligt samhällsorgan. Efter att ha undersökt om
civilförsvaret eller polisen kunde anses lämpliga för uppgiften kom utredningen
till slutsatsen att dessa båda organ av olika skäl inte borde handha
räddningstjänsten. Däremot ansågs det kommunala brandförsvaret ha en
organisation anpassad också för att ta hand om annan räddningstjänst än
släckning av brand.

Huvudmannaskapsfrågan med anledning av i övrigt ändrade förhållanden
behandlades inte. Vad utredningen förordat accepterades av regeringen som i
propositionen om samhällets räddningstjänst föreslog riksdagen att kommunerna
skulle ansvara för dessa uppgifter. Riksdagen hade ingen erinran
däremot.

Som framgått ovan (s. 2-3) finns bestämmelser om räddningstjänstens
organisation i brandlagen (BrL). BrL är emellertid inte tillämplig på åtgärder
som avses i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar och inte
heller på sjöräddning och fjällräddning. Central huvudman för fjällräddningen
är polisen medan sjöfartsverket är samordnande myndighet för
sjöräddningen. Kustbevakningen handhar olje-och kemikaliebekämpningen
till havs och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren.

Tillämpningen av 1973 års beslut om räddningstjänstens organisation har
visat att svårigheter kan uppstå beträffande samarbetet mellan olika huvudmän.
Därför bör utredas om fördelar är att vinna vid ett ändrat huvudmannaskap
av räddningstjänstens organisation.

I sammanhanget vill utskottet erinra om att en arbetsgrupp inom
civilförsvarsstyrelsen behandlat frågan om samhällets räddningstjänst i fred.
För att få en uppfattning om framtidens räddningstjänst har arbetsgruppen
bl. a. tillställt landets samtliga brandchefer en enkät i vilken bl. a. frågades om
vilket huvudmannaskap som bäst skulle främja räddningstjänstens utveckling.
Ca två tredjedelar av de 236 brandchefer som besvarat frågan ansåg att en
förändring av huvudmannaskapet kan tänkas eller är önskvärd. Av dessa
anser 85 96 att staten bör överta huvudmannaskapet.

CU 1978/79:18

Som framgått ovan och av motionerna (s) finns starka skäl för att
förutsättningslöst utreda frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst
med nuvarande och möjliga nya uppgifter. Utredningen bör bl. a. även
omfatta frågan om huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet.
Utredningen bör ha parlamentarisk förankring. Utskottet
tillstyrker därmed det i motionerna 1978/79:558 (s) och 1582 (s) framförda
kravet på utredning av huvudmannaskapet för räddningstjänsten, något som
även får anses innebära att motionen 1978/79:394 (m) med dess krav på
åtgärder syftande till ökad samordning av befintliga resurser för räddningstjänst
m. m. tillgodosetts. Vad utskottet med anledning av motionerna anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet förutsätter att pågående utredningar beträffande oljeskyddsberedskapen
m. m. inte fördröjs. Denna fråga behandlas även nedan.

Bekämpning av olja till havs m. m.

1 fyra motioner tas upp frågan om åtgärder för att förbättra möjligheterna
att bekämpa oljeutsläpp till havs och i kustvattnen. Tre av motionerna utgår
från konsekvenserna av det oljeutflöde som under hösten 1978 drabbade
olika delar av den bohuslänska kusten.

I motionen 1978/79:1577 (c, m, fp) föreslås riksdagen dels ge regeringen till
känna angelägenheten av att utredningsarbetet angående oljeskyddsberedskapen
m. m. snabbt slutförs, dels begära att motionen överlämnas till de
kommittéer som handhar utredningsarbetet.

Utskottet har ovan (s. 5) redogjort för tidsplanerna för pågående arbete
inom de tre kommittéer som torde åsyftas i motionen. Som framgår av
redogörelsen avses arbetet i samtliga kommittéer avslutas under år 1979.
Utskottet delar motionärernas önskan om ett intensifierat arbete i syfte att
uppnå en bättre oljeskyddsberedskap. En begäran enligt förslaget i motionen
tjänar emellertid inget reellt syfte. Resultatet av pågående utredningsarbete
bör sålunda inte fördröjas, varför motionen 1978/79:1577 (c, m, fp)
avstyrks.

I motionen 1978/79:2139 (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen 1978/79:2138 (s) anförts om åtgärder för
att förbättra möjligheterna att bekämpa oljeutsläpp. Civilutskottet har därav
att behandla frågorna om vikten av internationell samverkan för en
beredskap för bekämpning av stora oljeutsläpp, om förbättrade resurser för
kustbevakningen, om grundgående arbetsbåtar, om regional landbaserad
beredskapsorganisation samt om forskning och utveckling på området. I
övrigt har motionen hänvisats till jordbruksutskottet.

Flera av de frågor som behandlats i motionen togs upp i den interpellationsdebatt
som ägde rum i riksdagen 1979-01-22 och vid frågestund 1978-11 -30. Därvid redogjorde kommunministern för det internationella arbete som
pågick för att få till stånd en bättre oljeskyddsberedskap. Vad angår frågan om

CU 1978/79:18

kustbevakningens resurser för att bekämpa oljan innan den når kusten och
uttalandet i motionen att all olja skall bekämpas på havet bör erinras om att
kustbevakningen förfogar över olika oljeupptagningssystem och att tillgängliga
resurser vid olika operationer sätts in för att så snabbt som möjligt
oskadliggöra löskommen olja. Beträffande forskning och utveckling har
uppgetts att kustbevakningen har ett forskningsprogram för de aktuella
frågorna samt att man successivt följer och tar del av resultaten från
forskningsinstitutioner ■ olika länder, bl. a. USA och Norge. Såvitt angår
frågan om den regionala landbaserade beredskapsorganisationen och kompetensfördelningen
mellan staten och primärkommunerna lades denna fördelning
fast av riksdagen år 1973 när förslaget till ny brandlag behandlades.
Utskottet är inte nu berett att förorda en annan kompetensfördelning. Vad
slutligen angår den i motionen upptagna frågan om att grundgående
arbetsbåtar bör finnas för oljebekämpning i vikar noteras att en serieanskaffning
av extremt grundgående och för ändamålet specialutrustade båtar för
bekämpning av olja i grunda vikar avses påbörjas under nästa budgetår inom
ramen för i budgetpropositionen föreslagna anslag.

Eftersom åtgärder vidtagits eller avses vidtas beträffande samtliga punkter
i motionen 1978/79:2139 (s) finner utskottet det inte nu erforderligt att för
riksdagen föreslå ett i motionen begärt tillkännagivande.

I motionen 1978/79:1586 (vpk) föreslås riksdagen hos regeringen hemställa
att en allsidigt sammansatt kommission tillsätts för att granska alla fakta
kring den senaste oljekatastrofen vid den bohuslänska skärgården. Vid den
ovannämnda interpellationsdebatten redogjorde kommunministern bl. a. för
vilka åtgärder som vidtagits för att i möjligaste mån begränsa skadeverkningarna
av oljeutflödet samt vilka analyser som gjorts för att försöka bestämma
typen av den olja som hamnat i vattnet och som flutit i land på stränderna.
Enligt utskottets mening torde inga ytterligare fakta stå att vinna om en
kommission tillsätts med den uppgift som anges i motionen 1978/79:1586
(vpk).

I den fjärde motionen som behandlas i detta avsnitt tas upp miljöberedskapen
på Vänern. I motionen 1978/79:1671 (s) begärs sålunda att riksdagen
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Vänerns miljöberedskap.

Motionärerna anför att ett större och starkare fartyg behövs för miljöberedskapen
i Vänern. För närvarande har tullverket två fartyg stationerade i
Vänern, ett bevakningsfartyg och ett miljöskyddsfartyg. Riksdagen har
nyligen (CU 1978/79:9) på tilläggsbudget II till statsbudgeten förbudgetåret
1978/79 anvisat 25 milj. kr. till anskaffning av tre miljöskyddsfartyg. Enligt
vad utskottet erfarit är avsikten att ett av fartygen skall stationeras i Vänern
och utformas och bemannas med särskild hänsyn till de krav som ställs på
miljöbekämpningen där.

I motionen anförs även att en förstärkning av antalet tjänster vid

CU 1978/79:18

kustbevakningens postering i Vänern måste ske för att höja miljöberedskapen.
Frågan om dispositionen av de personella resurserna övervägs för
närvarande inom tullverket. Dessa överväganden kan resultera i att ytterligare
personella resurser - genom omprioritering - kommer att kunna tilldelas
Vänern i syfte att förbättra miljöberedskapen. Anslagsfrågan bereds i
skatteutskottet.

Eftersom de i motionen upptagna frågorna redan uppmärksammats finner
utskottet sig inte ha anledning att föreslå ett i motionen 1978/79:1671 (s)
begärt tillkännagivande.

Undersökningskommission för brandkatastrofer i offentliga lokaler

Mot bakgrund av inträffade brandkatastrofer begärs i motionen 1978/
79:336 (s) att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet av en
permanent undersökningskommission för brandkatastrofer i publika lokaler.
I motionen nämns att Hotell- och restauranganställdas förbund i skrivelse till
kommunministern föreslagit att en permanent statlig undersökningskommission
inrättas som en åtgärd i syfte att förhindra katastrofbränder och för
att förhindra eventuella bränders skadeverkningar. Statens brandnämnd har i
skrivelse 1979-01-23 till regeringen yttrat sig över Hotell- och restauranganställdas
förbunds skrivelse och därvid föreslagit att en sådan kommission
inrättas samt att frågan behandlas i samband med att regeringen tar ställning
till bl. a. brandriskutredningens förslag. För huvudpunkterna i detta förslag
har redogjorts ovan (s. 7).

Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen under första halvåret 1979
att vidta åtgärder i syfte att framlägga förslag om en undersökningskommission
för större nödlägen av det slag där räddningstjänsten regleras av
brandlagstiftningen. Motionen 1978/79:336 (s) får därmed anses tillgodosedd.

Helikoptrar för räddningstjänst m. m.

1 motionerna 1978/79:393(m)och 1063 (s) tas upp frågan om helikoptrar för
räddningstjänst och ambulanstransporter. I den förstnämnda motionen
begärs ett riksdagens tillkännagivande vad i motionen anförts rörande
försöksverksamhet med helikopter för ambulanstransporter inom Skåne,
medan i motionen 1063 riksdagen föreslås begära att skyndsamma åtgärder
vidtas för en tillfredsställande dygnetruntberedskap med räddningshelikopter
i Söderhamn och Luleå. Rikspolisstyrelsen (RPS) svarar för den med
statsmedel finansierade ambulans- och räddningsflygtjänsten. RPS har
helikoptrar med beredskap dygnet runt för verksamhet i Stockholms län samt
i skärgårdsområdena i Uppsala län och Södermanlands län, i Hallands,
Göteborgs och Bohus län samt i Älvsborgs län, samt i norra delen av Kalmar
län och skärgården inom Östergötlands län, i de båda sistnämnda länen

CU 1978/79:18

endast vintertid. Vidare har polisen ambulans- och räddningsflygtjänst utan
dygnetruntberedskap antingen med egna helikoptrar eller med kontrakterade
i nästan hela landet. Nämnas bör att helikoptrar för räddningstjänst utan
dygnetruntberedskap finns i Norrbotten såväl i Gällivare som i Boden.
Flygtiden mellan Luleå och Boden understiger 10 minuter. I Söderhamn och
Luleå finns s. k. Vertolhelikopter tillhörande försvaret.

Som framgått ovan har i betänkandet Sjukvården i krig (SOU 1978:83)
behandlats sjuktransporter med helikopter och därvid föreslagits en ettårig
försöksverksamhet med ambulanshelikopter i fred. Utredningen remissbehandlas
för närvarande. Remisstiden utgår 1979-04-17. Vidare framgår att
försöksverksamhet med ambulanshelikopter genomförts i Jämtlands län och
i Stockholms län samt att landstinget i Stockholms län i samarbete med RPS
kommer att undersöka möjligheterna till en intensifierad verksamhet med
helikoptrar för ambulansverksamhet och annan räddningstjänst.

Slutligen bör nämnas att RPS - under förutsättning av riksdagens
godkännande såvitt avser det under justitiedepartementet upptagna anslaget
avseende underhåll och drift av polisverkets motorfordon - för budgetåret
1979/80 kommer att ges möjlighet att byta ut den i Malmö stationerade
mindre helikoptern mot en som är lämpad för sjuktransporter och annan
räddningstjänst.

Av den föregående redogörelsen framgår att överväganden i skilda
sammanhang pågår beträffande omfattning och inriktning av samhällets
verksamhet med helikoptrar för sjuktransporter och annan räddningstjänst
samt att åtgärder kommer att vidtas för att öka möjligheterna till förbättrad
räddningstjänst med helikopter i Malmöområdet.

Utskottet, som anser att pågående övervägande bör avvaktas, är inte berett
att tillstyrka förslaget i motionen 1978/79:393 (m)om en försöksverksamhet
med helikopter i Skåne eller förslaget i motionen 1978/79:1063 (s) om ökad
beredskap för räddningshelikoptrar i Söderhamn och Luleå. Utskottet
förutsätter emellertid som tidigare beträffande Skåne (CU 1977/78:17) att
regeringen i lämpligt sammanhang redovisar grunden för det totala utnyttjandet
av helikoptrar för räddningstjänst.

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning om huvudmannaskapet för räddningstjänst
m. m. att riksdagen med anledning av motionerna 1978/
79:394,558 och 1582, som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

2. beträffande utredningsarbete angående oljeskyddsberedskap att
riksdagen avslår motionen 1978/79:1577,

3. beträffande åtgärder för bekämpning av olja till havs m. m. att
riksdagen avslår motionen 1978/79:2139,

4. beträffande undersökningskommission rörande visst oljeutsläpp
att riksdagen avslår motionen 1978/79:1586,

CU 1978/79:18

5. beträffande miljöberedskapen på Vänern att riksdagen avslår
motionen 1978/79:1671,

6. beträffande undersökningskommission för bränder i offentliga
lokaler att riksdagen avslår motionen 1978/79:336,

7. beträffande försöksverksamhet med räddningshelikopter i
Skåne att riksdagen avslår motionen 1978/79:393,

8. beträffande beredskapen för vissa helikoptrar att riksdagen
avslår motionen 1978/79:1063.

Stockholm den 27 februari 1979

På civilutskottets vägnar

KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Per-Olof Strindberg (m),
Oskar Lindkvist (s), Sven Eric Åkerfeldt (c), Lars Henrikson (s), Karl-Erik
Strömberg (fp), Thure Jadestig (s), Anna Eliasson (c), Maj-Lis Landberg (s).
Birgitta Dahl (s), Kerstin Andersson i Hjärtum (c), Karin Ahrland (fp), Per
Olof Håkansson (s) och Rolf Dahlberg (m).

Särskilt yttrande

Lars Henrikson (s) har till betänkandet fogat följande särskilda yttrande.

Utredning om huvudmannaskapet för räddningstjänst m. m.

Som framgår av betänkandet (s. 3-4, 9-10) hade riksdagen år 1973 att
besluta om räddningstjänstens organisation. Därvid ansågs kommunerna
mest lämpade som huvudmän för den räddningstjänst som behandlas i
brandlagen. Denna lag trädde i kraft 1974-07-01 dvs. för mindre än fem år
sedan. Enligt min mening finns inte anledning att efter så relativt kort tid
utreda ett ändrat huvudmannaskap för den i brandlagen angivna räddningstjänsten
i detta hänseende. Kommunerna har byggt upp en organisation som
väl svarar mot vad som anges i brandlagstiftning.

Jag har emellertid anslutit mig till utredningskravet av andra skäl. Enligt
min mening är det nämligen värdefullt om en genomgång görs av hur
avgränsningen av oljeskyddsarbetet vid kusterna och inom hamnområden
skall ske. Det har vid skilda tillfällen framkommit att den nuvarande
ansvarsfördelningen mellan kommunerna och tullverkets kustbevakning
kan behöva ses över.

GOTAB 61602 Slockholm 1979