Med anledning av motioner om räddningstjänst m. m. (Betänkande 1977/78:CU2 Civilutskottet)

Civilutskottets betänkande
1977/78: 2

med anledning av motioner om räddningstjänst m. m.

Motionerna

Utskottet behandlar i detta betänkande motionerna 1976177:

165 av Per Bergman m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller att en utredning tillsätts med uppgift att utreda frågan
om en gemensam organisation för räddningstjänsten m. m.,

302 av Olle Aulin (m) och Tage Adolfsson (m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av gällande lagstiftning rörande
räddningstjänst och miljöskydd, syftande till dels en ökad samordning
av befintliga resurser, dels en ökad insats för regionala åtgärder i fråga
om räddningstjänst och miljöskydd,

928 av Evert Svensson (s) och Thure Jadestig (s) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen hemställer om utarbetande av en beredskapsplan
för åtgärder vid större giftkatastrofer,

1286 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om utredning i syfte att samordna olika myndigheters
resurser längs våra kuster till en effektiv havsövervakning.

Remissyttranden

Yttranden över motionerna har efter remiss avgivits av rikspolisstyrelsen,
överbefälhavaren, televerket, sjöfartsverket, statskontoret, generaltullstyrelsen,
statens naturvårdsverk, statens industriverk, statens
brandnämnd, länsstyrelserna i Stockholms län, Blekinge län, Malmöhus
län, Göteborgs och Bohus län, Norrbottens län, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, sjöräddningsutredningen, kustövervakningsutredningen,
Sveriges redareförening, Lotsförbundet, Rederiföreningen
för mindre fartyg, Svenska brandbefälets riksförbund, Svenska
kommunalarbetareförbundet, Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne
— Sjöräddningssällskapet — samt Sveriges fiskares riksförbund.
Dessutom har Katastrofforskningsgruppen vid Uppsala universitet inkommit
med synpunkter. Inte alla remissinstanser har anmodats eller
beretts tillfälle att besvara samtliga i betänkandet behandlade motioner.
Två länsstyrelser har bifogat yttranden från kommuner. Ett sammandrag
av remissvaren har som bilaga bifogats betänkandet.

Remissvaren har under hand översänts till utredningen om samordning
och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till
sjöss samt till oljeskyddskommittén.

1 Riksdagen 1977/78.19 sami. Nr 2

CU 1977/78: 2

Gällande ordning beträffande räddningstjänst

Räddningstjänst enligt brandlagen m. m.

Föreskrifter om räddningstjänst finns i brandlagen (1974: 80, ändrad
senast 1977: 493).

Enligt lagens 1 § förstås med räddningstjänst verksamhet som under
vissa förutsättningar syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning
eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller
egendom eller i miljön. Lagen är ej tillämplig på åtgärder som avses i
lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m. eller på sjöräddning eller fjällräddning. Räddningstjänsten ankommer
i första hand på det kommunala brandförsvaret. Enligt brandstadgan
(1962: 91, ändrad senast 1976: 748) (24 §) skall länsstyrelsen
tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande ordnat.

Vid nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt
ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten skall
(12 § brandlagen) länsstyrelsen överta ledningen och förordna särskild
befälhavare för räddningstjänsten på olycksplatsen. Länsstyrelsen skall
även svara för den särskilda planläggning som behövs för räddningstjänsten
vid nödlägen som avses i 12 § brandlagen.

Statens brandnämnd har som central förvaltningsmyndighet tillsyn
över brandförsvaret. Särskilt åligger nämnden att bl. a. lämna råd och
anvisningar till länsstyrelser, kommuner och enskilda i frågor som rör
räddningstjänst som ankommer på kommunerna samt att biträda länsstyrelserna
vid handläggning av ärenden om sådan räddningstjänst. Vidare
har nämnden att göra framställning hos länsstyrelsen i den mån
åtgärder behövs för att stärka brandförsvaret inom ett visst län. Till
nämnden finns knutet ett råd för räddningstjänst med uppgift att verka
för samordning av olika grenar av samhällets räddningstjänst. Rådet
består av företrädare för brandnämnden, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren,
civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, televerket, statens järnvägar,
sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Brandnämnden har i plenum 1977-10-05 godkänt inom nämnden utarbetade
anvisningar beträffande allmänna synpunkter m. m. på regional
räddningstjänst. Anvisningarna, som skall underställas regeringen,
ges ut i samråd med länsstyrelserna och det ovannämnda rådet för räddningstjänst.
I anvisningsverket finns också exempel på hur en plan för
regional räddningstjänst kan utformas. De utarbetade anvisningarna
omfattar bl. a. uppgifter om hur sådan räddningstjänst som avses i
brandlagens 1 § skall samordnas med annan räddningstjänst.

Föreligger vid verksamhet vid viss anläggning särskild fara för att
utflöde av vara, på vilken lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga

CU 1977/78: 2

varor tillämpas, orsakar avsevärd skada på människor eller i miljön, får
länsstyrelsen — enligt 15 § brandlagen — efter samråd med produktkontrollnämnden
ålägga anläggningens ägare eller innehavare att hålla
den beredskap med personal och utrustning som behövs för att avvärja
och begränsa skadan.

Har länsstyrelsen med stöd av 12 § brandlagen övertagit ledningen av
räddningstjänsten är kommun berättigad till ersättning av statsmedel för
kostnad som åsamkats kommunen med anledning av att kommunens
brandstyrka deltagit i räddningstjänsten. Kommunen är vidare bl. a. berättigad
till ersättning av statsmedel för räddningstjänst med anledning
av oljeutflöde till havs eller i kustvatten, Vänern, Mälaren, Göta älv,
Trollhätte kanal eller Södertälje kanal samt för sanering till följd av
oljeutflöde i nu nämnda farvatten. Vidare finns i brandlagen regler om
ersättning till enskild som deltagit i räddningstjänst eller i övning med
brandstyrka.

Övervakning och räddningstjänst till sjöss

Till sjöss utövas räddningstjänst i olika former såsom sjöräddning,
flygräddning, olje- och kemikaliebekämpning, brandbekämpning, bärgningstjänst,
sjuktransporter. Dessa uppgifter handhas av olika organ.
Sålunda åligger lotsning och isbrytartjänst sjöfartsverket liksom utprickning,
drift och underhåll av navigatoriska säkerhetsanordningar. Tullkontroll
och smugglingsbekämpning handhas av tullpersonal liksom bekämpning
av olja och andra miljöföroreningar. Skyddsområdestillsyn
åligger polismyndighet, men försvarsmaktens, tullverkets och sjöfartsverkets
personal medverkar vid tillsynen. Inom ramen för sin brottsbekämpande
verksamhet ingriper polispersonal även mot tullbrott. Fisketillsynen
handhas av polis, kustbevakning och särskilda fisketillsyningsmän,
medan Sveriges medverkan i den internationella fiskekontrollen
till havs utanför den svenska fiskezonen utförs av särskilt utsedda
inspektörer för kustbevakningen.

För sjöräddningen är sjöfartsverket samordnande myndighet. Genom
särskilt avtal medverkar Sjöräddningssällskapet, kustbevakningen, polisen,
försvarsmakten och televerkets kustradiostationer i sjöräddningsarbetet.
Bärgningsarbete utförs av privata företag. Sjuktransporter åligger
landstinget men utförs bl. a. av kustbevakningen, marinen, flygvapnet
och polisen.

Pågående utredningar m. m.

Regeringen bemyndigade i juni år 1977 chefen för kommundepartementet
att tillkalla en kommitté — oljeskyddskommittén — med uppdrag
att undersöka i vad mån oljeutvinning i större skala i Nordsjön
och erfarenheterna från oljeutflödet i april 1977 vid borrplattformen
”Bravo” på Ekofiskfältet bör föranleda ändring av de riktlinjer som nu

CU 1977/78: 2

gäller för den svenska beredskapen för bekämpning av miljöfarliga utsläpp
till havs samt i kustvatten, Vänern och Mälaren.

I juli år 1977 bemyndigades chefen för handelsdepartementet att tillkalla
en kommitté med uppdrag att utreda frågor rörande samordning
och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss.
Efter att ha redogjort för sjöräddningsutredningens (K 1970: 42) och
kustövervakningsutredningens (Fi 1974: 04) hittillsvarande arbete förordar
handelsministern att dessa båda utredningar borde ersättas med en
ny kommitté vars uppgift skulle bli att åstadkomma en samlad lösning
av övervakning och räddningstjänst till sjöss. I kommittédirektiven (Dir.
1977: 88) anförs bl. a.

En enhetlig organisation som omfattar alla här aktuella verksamheter
till havs och längs kusten kan innebära vissa fördelar. Dubbelarbete
undviks, övervakningen kan göras effektivare, fartygsmaterielen kan utnyttjas
mer rationellt, behovet av nyanskaffningar kan överblickas bättre
osv. Å andra sidan måste de svårigheter beaktas som inrättandet av
en ny organisation skulle medföra. Eftersom flertalet myndigheter som
f. n. har arbetsuppgifter till sjöss också har andra uppgifter kan problem
uppstå mellan dessa myndigheter och en ny kustbevakningsorganisation.
Vissa aktiviteter till sjöss lämpar sig uppenbarligen heller inte att ingå
i en sådan organisation.

Många skäl talar enligt min mening för att de största vinsterna kan
göras om olika myndighetsuppgifter samordnas utan att detta leder till
en sammansmältning till en enda kustbevakningsorganisation. Kommittén
bör överväga hur detta skall ske så att största möjliga effekt uppnås
med hjälp av tillgängliga resurser. Frågan hur en smidig överföring till
krigsförhållanden skall ske bör härvid beaktas. Det får dock inte uteslutas
att vissa begränsade organisationsändringar i rationaliseringssyfte
kan behöva övervägas, som dock inte bör leda till någon ökning av
statsverkets kostnader.

I fråga om räddningstjänsten till sjöss har erfarenheter från sjöräddningsövningar
och sjöolyckor visat att det — förutom en effektivare
samordning — behövs en starkare styrning av de olika sjöräddningsresurser
som i dag finns utspridda under olika huvudmän. Kommittén bör
med utgångspunkt i ett bibehållet samordningsansvar för sjöfartsverket
i fråga om sjöräddning studera vilka insatser som behövs vid olika tänkbara
större olyckor och då olika slag av räddningstjänst förekommer
samtidigt samt framlägga förslag till ledningsfunktioner i sådana sammanhang.
Uppmärksamhet bör även ägnas åt bekämpningen av giftoch
brandolyckor till sjöss.

I mars månad 1976 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla en utredning, miljöskyddsutredningen,
för att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen. Mot bakgrund
av erfarenheterna av miljöskyddslagens tillämpning borde — anfördes
i direktiven — övervägas vilka förändringar i denna lagstiftning som
behövdes för att ytterligare förbättra samhällets möjligheter att ingripa

CU 1977/78: 2

mot och kontrollera miljöfarlig verksamhet. Enligt direktiven borde utredningsförslaget
redovisas senast 1978-07-01.

Jordbruksministern besvarade 1977-10-13 fyra interpellationer och
fem frågor om giftkatastrofen i Teckomatorp m. m.

Därvid anförde jordbruksministern bl. a. att länsstyrelsen i Malmöhus
län tillsatt en styrgrupp som skall utgöra ett rådgivande organ till länsstyrelsen
för att utföra det undersöknings- och saneringsarbete som behövs
för att begränsa skadeverkningarna i Teckomatorp. I styrgruppen
ingår representanter för länsstyrelsen, kommunen, naturvårdsverket och
yrkesinspektionen samt länsåklagaren i Malmöhus län. Till gruppen
kommer även att knytas experter inom bl. a. ämnesområdena geohydrologi,
toxikologi, yrkesmedicin, omgivningshygien och arbetarskydd.

Vidare framgår av svaret att miljöskyddsutredningen fått i uppdrag
att med utgångspunkt i vad som inträffat i Teckomatorp föreslå de
ytterligare lagstiftningsåtgärder m. m. som utredningen finner nödvändiga.

Utskottet

I föreliggande betänkande behandlas fyra motioner om räddningstjänst.
Yttrande över motionerna har — som ovan framgått — avgetts
av myndigheter och organisationer som från olika utgångspunkter har
att svara för räddningstjänst och därmed sammanhängande frågor.

Frågan om utredning av samordning om sjöövervakning m. m. tas
upp i motionerna 1976/77: 165 (s) och 1286 (m).

I motionen 1286 hemställs om utredning i syfte att samordna olika
myndigheters resurser längs våra kuster till en effektiv havsövervakning.
Motionärerna finner det viktigt att möjligheterna av en ökad samordning
och ledning av befintliga resurser utreds i syfte att uppnå en bättre
havsövervakning. Bland de myndigheter och verksamheter som skulle
beröras av den föreslagna utredningen nämns sjöräddningen, tullverkets
kustbevakning, lotsorganisationen, kustradiostationerna, sjömätningsfartygen,
polisen och marinens fartyg. I motionen anförs att erfarenheterna
från genomförda sjöräddningsövningar och inträffade sjöolyckor
har visat att en starkare styrning av de olika sjöräddningsresurserna behövs.

Även i motionen 165 behandlas alltså frågan om övervakning av våra
havsområden. I motionen hemställs att en utredning tillsätts med uppgift
att utreda frågan om en gemensam organisation för räddningstjänsten.
Det framhålls att det beträffande sjöövervakning och sjöräddning
finns anledning att utreda om den nuvarande organisationen är
rationell. Exempel ges på en — enligt motionärerna — splittrad verksamhet
i fråga om ansvar och resurser. Sålunda anförs att sjöfartsverkets

CU 1977/78: 2

lotsar och tullverkets kustbevakning har båtar längs kusten, medan sjöpolisorganisationen
i första hand arbetar inom storstadsområdenas skärgårdsområden
och utanförliggande vatten. Motionärerna anser att anledning
finns att utreda förutsättningarna för att inrätta en enhetlig organisation
med ansvar för huvuddelen av den civila övervakningen till
sjöss samt för andra serviceinriktade aktiviteter i inre och yttre kustvatten.
En enhetlig organisation för verksamheten innebär — enligt motionärerna
— fördelar, dubbelarbete undviks, övervakningen effektiviseras,
materielen kan utnyttjas rationellare. Som exempel på ett sammanhållet
ansvar för huvuddelen av de uppgifter som rör sjöövervakning
m. m. nämns US Coast Guard i USA.

Ovan (s. 3) har redogjorts för olika myndigheters uppgifter i fråga
om övervakning och räddningstjänst till sjöss.

Yrkandena om en utredning om en samordnad sjöövervakning m. m.
tillstyrks praktiskt taget av alla de remissmyndigheter som yttrat sig
över motionerna. Flera myndigheter finner det lämpligt att samordningsfrågorna
tas upp till övervägande. I sjöfartsverkets remissvar anförs
att en undersökning om samordningen av räddningstjänsten till
sjöss i första hand bör utgå ifrån att en ökad samordning bör komma
till stånd genom att resurser hos olika myndigheter sammanförs till en
befintlig myndighet. Kustövervakningsutredningen och sjöräddningsutredningen
anser att en mer enhetlig organisation för sjöräddning och
kustövervakning bör skapas.

I juli månad 1977 bemyndigade regeringen chefen för handelsdepartementet
att tillkalla en kommitté (Dir. 1977: 88) med uppdrag att utreda
frågor rörande samordning och ledning i fred av övervakningen och
räddningstjänsten till sjöss. Kommittén skall överta de utredningsuppdrag
som har lämnats sjöräddningsutredningen (K 1970: 42) och kustövervakningsutredningen
(Fi 1974: 04).

Enligt direktiven behövs klarare riktlinjer för ansvarsfördelning, arbetsuppgifter
och befogenheter för den civila övervakningen till sjöss.
Det anges vidare som nödvändigt att till utvecklingen anpassade organisations-
och ledningsformer fastställs så att befintliga resurser utnyttjas
på bästa sätt. Bl. a. behövs en genomgång av kustbevakningens och
sjöpolisens verksamhet i syfte att klarare precisera de båda organisationernas
arbetsuppgifter. Enligt direktiven talar mycket för att kustbevakningen
är lämpad att svara för vissa uppgifter som normalt åvilar
polisen och för vilka kustbevakningen genom sin verksamhet och kunskap
har speciella förutsättningar.

Vidare anförs i direktiven att många skäl talar för att de största vinsterna
beträffande sjöövervakning m. m. kan göras om olika myndighetsuppgifter
samordnas utan att detta leder till en sammansmältning
till en enda kustbevakningsorganisation. I fråga om räddningstjänsten
till sjöss framhålls att kommittén bör studera vilka insatser som behövs

CU 1977/78: 2

vid olika tänkbara större olyckor och då olika slag av räddningstjänst
förekommer samtidigt. Härvid bör utgångspunkten vara ett bibehållet
samordningsansvar för sjöfartsverket.

Enligt utskottets mening är det värdefullt att en utredning om samordning
och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till
sjöss nu tillsatts. Direktivens utformning ger enligt utskottets mening
utrymme för utredning också av alternativ med en mycket långtgående
samordning av myndighetsuppgifterna, bortsett från bildandet av en ny
och helt fristående organisation. Utskottet har också förutsatt att utredningen
får en sådan inriktning. Därmed skulle i väsentliga delar tillgodoses
de utredningsbehov som hävdats i de nämnda motionerna och
i flera remissyttranden. Med denna utgångspunkt finns sålunda numera
inte skäl för något riksdagens initiativ enligt motionsförslagen.

I motionen 1976/77: 928 (s) yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer
att en beredskapsplan för åtgärder vid större giftkatastrofer utarbetas.
Enligt motionärerna saknas beredskapsplan för hur en svårare
giftolycka skall handläggas och hur räddningsinsatserna skall samordnas.

Föreskrifter om räddningstjänst till lands finns bl. a. i brandlagen.
Med räddningstjänst avses enligt denna lag verksamhet som syftar till
att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja
eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.
Lagen är inte tillämplig på åtgärder som avses i lagen (1960: 331) om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. eller på sjöräddning
eller fjällräddning. Räddningstjänsten ankommer i första hand på
det kommunala brandförsvaret. Enligt brandlagen har länsstyrelsen att
överta ledningen och förordna särskild befälhavare för räddningstjänst
då det är fråga om ett nödläge som kräver så omfattande räddningsåtgärder
att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningsarbetet.
Länsstyrelsen har även att svara för den särskilda planläggning
som behövs för räddningstjänsten vid nödlägen. Enligt brandstadgan
skall länsstyrelsen tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande
ordnat.

Statens brandnämnd har som central förvaltningsmyndighet tillsyn
över brandförsvaret. Brandnämnden har i plenum 1977-10-05 godkänt
inom nämnden utarbetade anvisningar beträffande den regionala räddningstjänstens
organisation Anvisningarna ges ut i samråd med Svenska
kommunförbundet efter hörande av brandnämndens råd för räddningstjänst
och samtliga länsstyrelser. Anvisningarna innehåller bl. a. exempel
på hur länsstyrelsens plan för den regionala räddningstjänsten kan
utformas. Anvisningarna skall för att bli gällande underställas regeringen.

Nästan samtliga av de remissinstanser som yttrat sig över motionen
har ansett att beredskapsplaner för åtgärder vid större giftkatastrofer

CU 1977/78: 2

bör utarbetas. Svenska kommunförbundet anför i sitt remissvar att —
såvitt avser lokala räddningstjänstplaner — en sådan planläggning nu
genomförts i flertalet kommuner efter en mall som utarbetats inom
förbundet.

Motionen behandlar en fråga av stor vikt. Inte minst inträffade händelser
både i vårt land och utomlands har aktualiserat frågan om en
ytterligare beredskapsplanläggning för katastrofsituationer. Ett sådant
arbete bör initieras på central nivå, en uppfattning som även motionärerna
synes dela. Brandlagen — i vilken regler om räddningstjänst till
lands finns — har varit i kraft sedan halvårsskiftet år 1974. Som framgått
ovan har den lokala beredskapsplanläggningen i stort sett fullbordats,
medan räddningstjänstplaner på regional nivå bör kunna utarbetas
inom en inte alltför avlägsen framtid. Enligt utskottets mening är det
viktigt att de regionala planerna görs färdiga i första hand. Därefter
bör lokala och regionala räddningstjänstplaner avstämmas mot varandra
och eventuellt överarbetas.

Utskottet, som sålunda ansluter sig till motionärernas utgångspunkter,
har ansett sig kunna utgå från att det fortsatta arbetet med beredskapsplanläggningen
kommer att ytterligare inriktas också på att täcka
katastrofsituationer. Ett sådant arbete kräver emellertid såväl ytterligare
tid och resurser som en samordning med beredskapsplanläggningen
i övrigt. Det finns nu inte anledning till annat antagande än att frågan
följs med uppmärksamhet inom regeringens kansli. Med hänsyn till frågans
art skulle det enligt utskottets mening vara angeläget att regeringen
i lämpligt senare sammanhang lämnade en översiktlig redovisning av
erfarenheterna från arbetet med denna typ av planläggning. Utskottet
har emellertid nu inte anledning tillstyrka någon riksdagens åtgärd enligt
motionsförslaget.

I motionen 1976/77: 302 (m) begärs en översyn av gällande lagstiftning
rörande miljöskydd och räddningstjänst syftande till dels ökad
samordning av befintliga resurser, dels ökad insats för regionala åtgärder
i fråga om räddningstjänst och miljöskydd. Även denna motion har
mottagits positivt av remissinstanserna. Sålunda pekar länsstyrelsen i
Malmöhus län på vissa brister i gällande brand- och miljöskyddslagstiftning.
Enligt länsstyrelsen är gällande lagstiftning till vissa delar bristfällig
och inkonsekvent.

Såväl miljöskyddslagen som brandlagen är av relativt färskt datum.
Miljöskyddslagen trädde i kraft vid halvårsskiftet år 1969 och brandlagen
fem år senare. Som framgått ovan pågår ett omfattande arbete
beträffande beredskapsplanläggningen på regional och lokal nivå. Utskottet
finner det lämpligt att detta arbete avslutas innan den i motionen
aktualiserade resurssamordningen övervägs. Vidare bör miljöskyddsutredningen
samt de båda ovan nämnda utredningarna om sjöövervakning
och oljeskyddsberedskap slutföras. Utskottet anser sålunda

CU 1977/78: 2

att det centrala samordningsansvaret bättre bör kunna bedömas när det
regionala och lokala planläggningsarbetet beträffande räddningstjänsten
till lands avslutats samt när pågående utredningar om sjöräddning, kustövervakning,
oljeskyddsberedskap och miljöskyddslagstiftning färdigställts.

Beträffande delyrkandet i motionen om ökad insats för regionala åtgärder
i fråga om räddningstjänst och miljöskydd får denna fråga behandlas
i det ordinarie budgetarbetet.

Utskottet hemställer

1. beträffande sjöräddning och havsövervakning att riksdagen
avslår motionerna 1976/77: 165 och 1286,

2. beträffande beredskapsplan vid giftkatastrofer att riksdagen
avslår motionen 1976/77: 928,

3. beträffande ökad samordning av räddningstjänst och miljöskydd
att riksdagen avslår motionen 1976/77: 302 i motsvarande
del,

4. beträffande ökad insats för regionala räddningstjänståtgärder
att riksdagen avslår motionen 1976/77: 302 i motsvarande del.

Stockholm den 18 oktober 1977

På civilutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Georg Danell (m),
Oskar Lindkvist (s), Lars Henrikson (s), Thure Jadestig (s), Anna Eliasson
(c), Maj-Lis Landberg (s), Per-Erik Nisser (m), Birgitta Dahl (s),
Kerstin Andersson i Hjärtum (c), Magnus Persson (s), Eric Hägelmark
(fp), Torsten Sandberg (c) och Wilhelm Gustafsson (fp).

CU 1977/78: 2

Bilaga

Sammanställning av remissyttranden

Motionerna 1976/77:165 och 1286

Nästan samtliga remissinstanser som yttrat sig över motionerna anser
att en utredning om sjöövervakning samt om samordning av räddningstjänsten
till sjöss bör komma till stånd. Endast industriverket anser tillräcklig
anledning saknas att bifalla motionerna. Därvid hänvisas till ett
remissvar avgivet av den till industriverket knutna Rådgivande nämnden
för transport av farligt gods. I nämndens remissvar anförs att den i motionerna
påstådda splittringen endast är skenbar.

Flera av de remissinstanser som tillstyrkt förslaget i motionerna har
i sina remissvar särskilt behandlat vissa frågor.

Sålunda anför bl. a. överbefälhavaren (ÖB), länsstyrelsen i Malmöhus
län samt Sveriges fiskares riksförbund att behovet av en bättre havsövervakning
kommer att bli nödvändig vid en kommande utökning av den
svenska fiskezonen. Vidare finner ÖB det viktigt att den militära medverkan
i sjöräddningen beaktas.

Rikspolisstyrelsen som anser erfarenheterna från sjöpolisverksamheten
goda kan inte biträda uppfattningen i motion 165 om att kustbevakningen
har speciella förutsättningar att handha vissa uppgifter som normalt
åvilar polisen. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning är det felaktigt
att utskifta polisiära uppgifter på andra organ än den reguljära polisen.
En sådan ordning skulle leda till samordningsproblem. Dock bör
en utredning tillsättas för att se över räddningstjänstens organisation i
dess helhet.

Sjöfartsverket anför att verket inom ramen för sina uppgifter har ett
samordningsansvar för sjöräddningsarbetet i vilket flera myndigheter
och frivilliga organisationer deltar. Verket finner det lämpligt att det i
första hand undersöks om en ökad samordning kan komma till stånd
genom att resurser hos olika myndigheter sammanförs till en befintlig
myndighet. Verket har ansvar för flera aktiviteter av operativ art —
bl. a. lotsning, isbrytning, sjökartläggning — där effektivitetsvinster troligen
kan göras genom samordning med andra myndigheter. Verket har
i samarbete med statskontoret påbörjat en utredning rörande sjöfartsverkets
verksamhet och organisation.

En samlad rationaliseringsinsats kan enligt statskontoret möjligen skapa
bättre underlag för att mera jämt fördela arbetstillfällena mellan olika
orter på kusterna. Vidare bör det vara möjligt att nå bättre avvägning
mellan olika yrkeskårers ansvar och befogenheter så att t. ex. tullpersonalen
får möjligheter att handha vissa polisiära befogenheter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar att forskning igångsätts i syfte
att utveckla metoder för att bekämpa olja och kemikalier som vid en
olycka till havs når stränderna. Enligt länsstyrelsen är bekämpningsmetoderna
till havs väl utvecklade. Vidare bör insamlandet och destruktionen
av olja- och kemikalieutsläpp åvila en och samma myndighet. Rutinerna
för alarmering vid olyckor till havs bör utformas så att t. ex.
brandförsvar och sjukvårdsmyndigheter larmas samtidigt med sjöräddningsorganen.
Länsstyrelsen tillstyrker en utredning varvid samordningen
mellan räddningstjänsten till havs och i land bör beaktas.

CU 1977/78: 2

Svenska kommunförbundet anför att några allvarliga kompetenstvister
mellan statliga instanser engagerade i räddningstjänsten inte rapporterats
till förbundet från kommunalt håll. Då det emellertid enligt förbundets
mening är troligt att en genomgång av de olika organens uppgifter
och verksamhet skulle visa att vissa rationaliseringsvinster finns
att göra har förbundet inte någon erinran mot att en genomgång kommer
till stånd.

Det system för sjöräddningstjänsten som varit i bruk i ca 30 år och
som bygger på televerkets kustradiostationer som larm- och koordineringscentraler
har enligt sjöräddningssällskapet fungerat tillfredsställande.
Sällskapet anför att sjöfartsverket bör förstärkas som landets nautiska
centrum och att tullens kustbevakning borde ingå i sjöfartsverket.
Vidare bör en havsövervakning organiseras så att marinens resurser tas
i anspråk.

Lotsförbundet anser att sjöräddningen väl fyller sin uppgift. Under
sjöfartsverkets huvudmannaskap finns i dag en effektivt fungerande sjöräddningsorganisation,
och de brister som påtalas i motionerna synes
vara möjliga att förebygga genom ökad internutbildning och utförligare
arbetsinstruktioner när miljöskador kan väntas inträffa. Slutligen anför
förbundet att en organisation av modell Coast Guard inte är erforderlig
eller ekonomiskt försvarbar. Däremot bör största vikt läggas på det sjösäkerhetsarbete
som utförs av sjöfartsverket.

Kustövervakningsutredningen delar uppfattningen som förs fram i
motionen 1976/77: 165 att en ny utredning bör överta de uppdrag som
tilldelats kustövervakningsutredningen och sjöräddningsutredningen. En
mer enhetlig organisation för sjöräddning och kustövervakning bör skapas.
Frågan om sjöräddningens organisation bör enligt utredningen inte
ses separat från övriga frågor angående den civila kustövervakningen.

Sjöräddningsutredningen instämmer i kustövervakningsutredningens
remissvar.

Motionen 1976/77: 928

Statens naturvårdsverk anser att beredskapsplaner för åtgärder vid
större giftkatastrofer bör utarbetas. Det erfordras även beredskapsplaner
avseende transporter av farliga ämnen på väg och till sjöss. F. n.
pågår diskussionen mellan generaltullstyrelsen, SMHI och naturvårdsverket
om utformningen av prognosberedskap i samband med bl. a. katastrofartade
utsläpp av olja och kemikalier till sjöss. Verket anser att
aktuella problemområden bör inventeras av länsstyrelserna.

Den till statens industriverk knutna Rådgivande nämnden för transport
av farligt gods anser att syftet med motionen 1976/77: 928 kan tillgodoses
utan att andra särskilda åtgärder vidtas än att större resurser
ställs till ansvariga myndigheters förfogande.

Statens brandnämnd anför att den direkta verksamheten till följd av
sådana nödlägen som avses i motionen får betraktas som räddningstjänst
i brandlagens bemärkelse och faller inom statens brandnämnds ansvarsområde.
Brandnämnden har utarbetat råd och anvisningar för länsstyrelsernas
planering av regional räddningstjänst. Dessa kommer snart att
publiceras. De olyckor som avses i motionen är enligt brandnämnden
emellertid av sådan art att brandlagen sannolikt inte är tillräcklig. Statens
brandnämnd saknar resurser att inom rimlig tid kunna utarbeta beredskapsplaner
för olyckor som fordrar mycket stora insatser av såväl
kortvarig som mycket långvarig karaktär. Nämnden anser att en plan

CU 1977/78: 2

för sådana olyckor bör utarbetas av en på lämpligt sätt sammansatt utredning.

De ofta förekommande transporterna av farligt gods som f. n. sker på
järnväg och landsväg kräver enligt Svenska brandbefälets riksförbund
särskild uppmärksamhet. En kartläggning av transporternas innehåll och
omfattning måste enligt förbundet snarast komma till stånd. Förbundet
anför att i flera motioner ifrågasätts om tillräcklig utbildning meddelats
berörd personal och noterar att utbildning ännu tre år efter den nuvarande
brandlagens ikraftträdande inte påbörjats.

Efter att ha redogjort för gällande lagstiftning och vidtagna åtgärder
vid nödlägen och katastrofer anför landstingsförbundet att det är angeläget
att kartlägga olycksrisker och motverka skador i samband med hantering
av farliga ämnen. Effekterna av hittills vidtagna åtgärder har
emellertid ännu inte slutligen kunnat bedömas och därmed inte heller
behovet av en särskild beredskapsplan för åtgärder vid större giftolyckor.

Samtliga fem länsstyrelser som anmodats yttra sig över motionen anser
att ökade personella och materiella resurser fordras så att adekvata
åtgärder kan vidtas vid en mer komplicerad och omfattande giftolycka.
Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt i Norrbottens
län tillstyrker motionen, medan länsstyrelsen i Blekinge län är
tveksam till behovet av centrala beredskapsplaner. Länsstyrelsen i
Malmöhus län avstyrker bifall till motionen.

Katastrof forskningsgruppen vid Uppsala universitet understryker vikten
av att de sociala och socialpsykologiska problemen i samband med
t. ex. giftkatastrofer beaktas. När beredskapsplaner för katastrofsituationer
utformas är det betydelsefullt att inte bara lösa de tekniska, medicinska
och kemiska problemen utan även de mänskliga. Gruppen anser
att en utredning för utarbetande av en beredskapsplan bör komma till
stånd. En sådan utredning bör emellertid ha ett vidare syfte än vad som
angetts i motionen och omfatta även organisatoriska, sociala och socialpsykologiska
aspekter.

Svenska kommunförbundet upplyser att flertalet kommuner utarbetat
en plan för räddningstjänstinsatserna samt att därvid i flertalet kommuner
använts en mall som framtagits av förbundet.

Motionen 1976/77: 302

Rikspolisstyrelsen finner det viktigt att ett centralt lednings- och samordningsorgan
omedelbart upprättas vid räddningsåtgärder för att avvärja
eller begränsa skadeverkningar efter olycka vid hantering och
transport av farligt gods. F. n. saknas regler om lednings- och samordningsansvar
på central nivå. Styrelsen anser i likhet med motionärerna
att en översyn av gällande lagstiftning rörande räddningstjänst och
miljöskydd är behövlig.

Statskontoret anför att en översyn av författningar rörande räddningstjänst
och miljöskydd bör anstå i avvaktan på den av kontoret föreslagna
utredningen om räddningstjänsten till havs.

Länsstyrelsen i Stockholms län som ansluter sig till uppfattningen i
motionen om behovet av central samordning av miljöskydds- och räddningstjänstfrågorna
anser emellertid att en sådan samordning i och för
sig inte kräver en översyn av gällande lagstiftning. Länsstyrelsen avstyrker
därför den föreslagna översynen men tillstyrker att åtgärder
vidtas för att säkerställa samordningen av miljöskydds- och räddningstjänstfrågorna.

CU 1977/78: 2

Länsstyrelserna i Blekinge län, Göteborgs och Bohus län samt Norrbottens
län tillstyrker bifall till motionen. Därvid anför dock länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län att endast kort tid förflutit sedan statsmakterna
tog ställning i ämnet. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför
att behovet av samordning bör beaktas vid behandlingen av förslagen
från sjöräddningsutredningen och kustövervakningsutredningen. Alternativt
kan övervägas att tillkalla en särskild utredning för att klarlägga
samordningsfrågorna. Länsstyrelsen bedömer dock inte detta erforderligt
f. n.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker i ett omfattande remisssvar
bifall till motionen. Efter att ha beskrivit de uppgifter som genom
1974 års brandlag ålagts länsstyrelsen dras vissa slutsatser om tillämpningen
av lagen samt om brister i gällande brand- och miljölagstiftning.
Sålunda konstaterar länsstyrelsen att gällande lagstiftning till vissa delar
är bristfällig och inkonsekvent. Detta gäller bl. a. brandlagens tillämpningsområde.
Vid en olycka i atomanläggning som förorsakar radioaktivt
utsläpp är brandlagen inte tillämplig trots att brandförsvaret alltid
anlitas i dessa sammanhang. Bättre samordning mellan brandlagen och
lagen om skydd mot olyckor vid atomanläggningar bör åstadkommas.
Länsstyrelsen anför även att bestämmelserna om tjänsteplikt bör ändras
så att kommunal brandchef ges rätt att besluta om tjänsteplikt inte bara
som f. n. för släckning av brand utan även för andra nödlägen — nödlägen
vid vilka brandchef i dag måste vända sig till länsstyrelse som har
att i dessa fall besluta om tjänsteplikt. Vidare bör möjlighet att föreskriva
åtgärder till förelägganden om förebyggande åtgärder ses över.
F. n. har kommunal brandchef möjlighet att föreskriva åtgärder till förebyggande
av brand, och länsstyrelsen har att föreskriva åtgärder för att
begränsa skador vid utflöde av miljöfarlig vara. I övrigt saknas möjlighet
att föreskriva åtgärder till förebyggande av nödlägen. Slutligen pekar
länsstyrelsen på bristen på samordning mellan brandlagen och miljöskyddslagen.
Bl. a. framhålls att föreskrifter enligt 15 § brandlagen bör
samordnas med koncessionsnämndens tillståndsprövning, så att skyddet
för befolkningen mot akuta skador vid okontrollerade större utsläpp av
miljöfarlig vara kan bättre beaktas. Länsstyrelsen anser att det centrala
samordningsansvaret bör tilldelas en myndighet förslagsvis statens brandnämnd
med Rådet för räddningstjänst.

Svenska kommunalarbetareförbundet — vars yttrande begränsats till
frågor rörande det kommunala brandförsvarets del i räddningstjänsten
— anser att en översyn av samordningsfrågorna vore värdefull. Förbundet
understryker vikten av ett kommunalt inflytande på räddningstjänsten.

Statens industriverk finner inte tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka
motionen. Av utdrag ur protokoll vid sammanträde med den till verket
knutna Rådgivande nämnden för transport av farligt gods framgår att
eftersom den nu gällande lagstiftningen om räddningstjänst trädde i kraft
så sent som 1974-07-01 det f. n. saknades anledning att bifalla det i motionen
framställda yrkandet. Hittills gjorda erfarenheter tyder inte
på att lagstiftningen skulle vara bristfällig eller annars inte vara så uppbyggd
att syftet med lagstiftningen kan tillgodoses.

Statens brandnämnd anser att utarbetandet av en beredskapsplan för
åtgärder vid större giftkatastrofer — något som nämnden förordar —
kan förutses även lösa de i motionen 302 berörda frågorna.

Svenska brandbefälets riksförbund finner skäl saknas att tillsätta flera

CU 1977/78: 2 14

utredningar rörande organisationen av räddningstjänstorganen. I stället
kräver förbundet ett aktivt handlande från huvudmännen och statens
sida när resurserna för samhällets miljö och samhällsskydd skall fördelas.
Enligt förbundets uppfattning är räddningstjänsten framför allt en
fråga om resurser.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 770059