med anledning av motioner om planläggning och byggande m. m. (Betänkande 1979/80:CU31 Civilutskottet)

CU 1979/80:31

Civilutskottets betänkande
1979/80:31

med anledning av motioner om planläggning och byggande m. m.
1 Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1979180:

453 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, med hänvisning till motiveringen i
motion 1979/80:451 föreslås att riksdagen uttalar att planering av ett
tillräckligt antal barnstugeplatser vid ny- och ombyggnad av bostäder bör
vara en förutsättning för godkännande av stadsplan resp. tillstånd till
sanering,

581 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen beslutar om
sådan lagändring att energisparande lokalisering av bebyggelsen blir
inskriven som krav vid planering,

583 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer om förslag till komplettering av byggnadsstadgan i syfte att uppnå
barnsäkerhet även i lägenheter byggda före den 1 juli 1973 och att denna
komplettering även skall innefatta en skyldighet för fastighetsägaren att
utföra årlig kontroll av barnsäkerhetsanordningarnas funktionsduglighet,

585 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen beslutar att hos
regeringen hemställa om förslag för att hävda allemansrätten i fjällvärlden
genom att stoppa exploateringen av fjällområdena och möjliggöra för vanliga
människor att utnyttja de primära rekreationsområdena i enlighet med i
motionen presenterat åt gärdsprogram,

746 av Axel Andersson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av
en komplettering av gällande byggnadslagstiftning, syftande till att ge
samhället möjligheter att pröva på vilka villkor fiberråvara får utnyttjas för
uppvärmningsändamål,

753 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att statens planverk bör skiljas från de rent
byggtekniska frågorna och att dessa bör överföras till industridepartementet,

1009 av Olof Palme m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, föreslås

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ytterligare överväganden beträffande de materiella planeringsförutsättningar
som samordnar de energipolitiska kraven med de krav som
ställs utifrån bl. a. bostadssociala och miljömässiga utgångspunkter,

1 Riksdagen 1979/80. 19 sami. Nr 31

CU 1979/80:31

1010 av Ulla Tillander (c) vari hemställs att riksdagen till regeringen
uttalar att barnens behov av en väl fungerande uppväxtmiljö bör beaktas vid
arbetet med reformeringen av byggnadslagstiftningen,

1029 av Olof Palme m. fl. (s) vari, med hänvisning till motiveringen i
motionen 1979/80:1027, hemställs att riksdagen beslutar att begära att
regeringen snarast framlägger förslag i enlighet med vad som anförs i
motionen angående kontroll av utvecklingen av värmeproduktion med
träråvara,

1035 av Nils Erik Wååg m. fl. (s) vari, med hänvisning till motiveringen i
motionen 1979/80:1032, hemställs att riksdagen hos regeringen beställer en
sådan ändring av 136 a § byggnadslagen att den även omfattar större
anläggningar för eldning med flis och torv,

1498 av Bonnie Bernström (fp) och Margareta Andrén (fp) vari hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om behovet av bestämmelser i byggnadsstadgan om markreservation
för förskolor och fritidshem,

1502 av Anders Gernandt (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om

1. utredning beträffande möjligheterna att införa produktgarantiförsäkring
för byggvaror,

2. övervägande att i samband med ovannämnd utredning slopa planverkets
typgodkännandemonopol,

1509 av Grethe Lundblad m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar att
som sin mening uttala att redan fastställda byggnadsplaner för obebyggda
områden vid stränder och andra för friluftslivet attraktiva platser bör
omprövas i enlighet med vad i motionen anförts,

1513 av Börje Nilsson (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär
en utredning angående lagstiftning om den yttre miljöns anpassning till
handikappades behov,

1822 av Arne Andersson i Ljung m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en värdering
av erfarenheterna av 136 a § BL skyndsamt sker i enlighet med vad i
motionen anförts,

2. att riksdagen anhåller att regeringen förelägger riksdagen sådant
förslag till ändring i 136 a § BL som denna värdering kan ge anledning
till,

1826 av Göte Jonsson (m) och Göthe Knutson (m) vari hemställs att
riksdagen beslutar anhålla hos regeringen om förslag till sådan ändring i
gällande bestämmelser att en nära anhörig till markägare skall få rätt att

CU 1979/80:31

uppföra fritidshus inom områden som enligt den fysiska riksplaneringen är
belagda med viss bebyggelserestriktion,

1829 av Kjell A. Mattsson m. fl. (c) vari föreslås att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på
byggnadslov för uppförande av vindkraftverk,

1835 av Per Petersson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen beslutar hos
regeringen anhålla om ändringar i fastighetsbildningsregler och byggnadslag

1 motionens syfte,

1837av Birger Rosqvist (s) och Lena Öhrsvik (s) vari föreslås att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära förslag som snarast ger kommunerna rätt
till kontroll över etableringar av storbutiker, varuhus och liknande handel.

2 Vissa uppgifter till motionerna

2.1 Fysisk riksplanering m. m.

2.1.1 Omprövning av detaljplaner

De av riksdagen beslutade riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen är
allmänt formulerade och har avsetts bli preciserade i första hand i den
kommunala översiktliga planeringen. Hävdandet av riktlinjerna sker ytterst
bl. a. i den kommunala fysiska planläggningen enligt byggnadslagstiftningen
och i beslut om byggnadslov. Riktlinjerna kan också hävdas med stöd av
förordnanden enligt naturvårdslagen, m. m.

Stadsplan och byggnadsplan antas av kommunfullmäktige, eller efter dess
uppdrag av byggnadsnämnden, och skall för att få direkta rättsverkningar
fastställas av länsstyrelsen.

En fastställd detaljplan för enskild bebyggelse ger markägaren en till tiden
i princip obegränsad byggnadsrätt.

Aven en fastställd plan kan bedömas som oförenlig med senare preciserade
riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. På motsvarande sätt kan den
bedömas som olämplig eller inte rimlig med hänsyn till senare utvecklade
planeringsprinciper i fråga om t. ex. friytor, trafikstandard och miljöutformning.

Kommunen kan aktualisera ändring även av en fastställd plan. Sådana
ändringar har också fastställts efter regeringsprövning. Hittillsvarande praris
visar inte entydigt vilken grad av faktiskt intrång i byggnadsrätten som
markägaren ansetts böra tåla med hänsyn till ett motstående intresse.
Regeringen har till lantmäteriverket överlämnat ett antal inneliggande
ärenden om fastställelse av planändring för bedömning av de ekonomiska
konsekvenserna av avsedda inskränkningar i byggnadsrätten. Byggnadslagen
innehåller inte någon ersättningsregel för ändrings- och upphävandefallen.

1* Riksdagen 1979180. 19 sami. Nr 31

CU 1979/80:31

I det nu föreliggande förslaget till ny plan- och bygglag (SOU 1979:65 och
66) har förordats att detaljplaner skall förenas med en viss bestämd
genomförandetid. Detta innebär bl. a. att kommunen, under vissa angivna
förutsättningar, har rätt att upphäva eller ändra dessa planer efter
genomförandetidens utgång utan att ersättning behöver betalas. Som en
övergångsregel föreslås att stads- och byggnadsplan som har fastställts under
tiden åtta år före den nya lagens ikraftträdande också påförs en genomförandetid,
en tid som bör bestämmas till tio år från fastställelsen. Planer som
fastställts före åttaårsperioden betraktas som planer vilkas genomförandetid
gått ut.

Byggnadsrätt enligt fastställd detaljplan kan upphävas med stöd av
naturvårdslagens bestämmelser om naturreservat. Staten måste då enligt
regler i nämnda lag betala ersättning om pågående/tillåten markanvändning
avsevärt försvåras. Ersättningar av denna typ bestrids från det under
jordbruksdepartementets huvudtitel uppförda anslaget H5. Mark för
naturvård.

Strandskydd enligt naturvårdslagen kan omfatta också planlagt område.
När särskilda skäl föreligger kan dock vid fastställelse av generalplan,
stadsplan och byggnadsplan förordnas att i planen ingående strandområde
inte längre skall omfattas av strandskydd. Enligt övergångsbestämmelser till
1974 års ändringar i naturvårdslagen skall emellertid strandområden som vid
utgången av juni 1975 ingår i fastställd plan inte omfattas av strandskydd
enligt de nya bestämmelserna om inte annat förordnas.

Inom expropriationslagens ram finns möjligheter att lösa in även planlagd
mark.

Har fråga väckts om att ändra stadsplan eller byggnadsplan kan
länsstyrelsen förordna om förbud mot nybyggnad. Naturvårdslagen ger
möjlighet till interimistiska förbud.

I den s. k. allmänna promemoria som fogades till 1975 års länsvisa beslut
om fullföljandet av den fysiska riksplaneringen (prop. 1975/76:1) angavs
beträffande jordbrukets intressen (prop. s. 189) bl. a. att översiktliga
markanvändningsplaner borde utarbetas för expansiva tätorter inom redovisade
primära intresseområden för jordbruket. I anslutning därtill anfördes
att arbetet med att se över befintliga översiktliga planer borde inledas snarast
möjligt och att därvid borde övervägas bl. a. behovet av att förvissa områden
"ompröva äldre detaljplaner".

I motion (fp,c) föreslogs riksdagen ge regeringen till känna att den fysiska
riksplaneringens syften fortlöpande bör bevakas även i enskilda planbeslut
under planeringsskedet. Förslaget fördes fram mot bakgrund av exempel
från planeringen av Båvenområdet. Civilutskottet (CU 1975/76:1 s. 8) ansåg
sig inte ha anledning till annan bedömning än att motionens syfte väl
överensstämde med riksplanearbetets intentioner. Utskottet anförde vidare:
"Det är självfallet av mycket stor vikt att inte äldre preliminära planöver -

CU 1979/80:31

vägander) får leda till att den fysiska riksplaneringens riktlinjer uppluckras.
Vikten av att även äldre detaljplaner ses över har betonats i propositionen.
Även möjligheten att utnyttja de ändrade bestämmelserna i naturvårdslagstiftningen
bör här beaktas.” Utskottet föreslog enhälligt att riksdagen med
bifall till motionen skulle, som sitt yttrande över vad i propositionen anförts,
ge regeringen till känna vad utskottet anfört. Riksdagen följde utskottet.

Planeringsskedet av den fysiska riksplaneringen redovisades i proposition
1978/79:213.1 propositionen redovisades bl. a. en till regeringens beslut med
utgångspunkter för det fortsatta planeringsarbetet fogad promemoria (PM
1978-09-07) och länsvisa beslut. I beslutet för Kopparbergs län (prop.
bilaga 2 s. 112-113) angavs bl. a. att i länet fanns drygt 1 000 obebyggda
tomter för fritidsbebyggelse inom områden med fastställd detaljplan. Mot
bakgrund därav och av i vissa kommunöversikter angivna utbyggnadsplaner
uttalades: ”Sorn ett led i strävandena att tillgodose friluftslivets intressen bör
också en översyn av helt eller delvis outbyggda detaljplaner för fritidsbebyggelse
övervägas.” Detta uttalande återkom i flera länsbeslut. I motion (s)
anfördes bl. a. att det var nödvändigt att byggandet i fjällområdena i Malungs
och Älvdalens kommuner kan fortsättas. Utskottet redovisade (CU 1979/
80:6 s. 29) att det citerade uttalandet emellertid avsetts innebära en
rekommendation till länsstyrelserna att ta upp diskussioner med kommunerna
om att på frivillig väg genom förhandlingar med markägarna få till
stånd en omprövning av vissa fastställda planer.

2.1.2 Fritidsbebyggelse i fjällvärlden m. m.

Riksdagen har (prop. 1978/79:213 s. 30-38, CU 1979/80:6 s. 9-12) godkänt
vissa förtydliganden av redan tidigare gällande riktlinjer inom den fysiska
riksplaneringen för fritidsbebyggelsens utveckling. Förtvdligandena innebär
följande.

För de obrutna kusterna, för Öland och för Gotlands kust skall gälla att
fritidsbebyggelse endast medges om den är förenlig med naturvårdens och
kulturminnesvårdens intressen och om bebyggelsen sker i former som
möjliggör ett allsidigt utnyttjande av områdena för rekreation och turism.

För de högexploaterade kusterna skall gälla att enskild fritidsbebyggelse i
princip bör medges endast i form av mindre kompletteringar av befintlig
bebyggelse. Om i vissa områden större tillskott av bebyggelse kan medges
bör sådana former för bebyggelsen väljas som möjliggör ett högt utnyttjande
av fritidsbostäderna och som ger förutsättningar för fritidsboende också för
sådana grupper av befolkningen som inte äger fritidshus.

För övriga kuster, för de större sjöarna och älvdalarna skall gälla att man
bör iaktta återhållsamhet med att tillåta fritidsbebyggelse och att sådan
bebyggelse bör medges bara om den inte minskar strändernas tillgänglighet
samt om naturvårdens, friluftslivets, kulturminnesvårdens och de areella
näringarnas intressen samtidigt kan tillgodoses.

För fjällvärlden utanför de obrutna fjällområdena skall gälla att fritidsbebyggelse
bör undvikas i områden som ligger i anslutning till obrutna

CU 1979/80:31

fjällområden och i andra områden som har särskild betydelse för naturvård,
friluftsliv och rennäring. I de områden där bebyggelse kan medges bör i första
hand sådana former för bebyggelsen väljas som medger ett högt utnyttjande
av fritidsbostäderna och som ger förutsättningar för fritidsboende också för
sådana grupper av befolkningen som inte äger fritidshus.

För de delar av de primära rekreationsområdena som inte täcks av de förut
nämnda riktlinjerna skall fritidsbebyggelse medges bara om naturvårdens,
friluftslivets och kulturminnesvårdens intressen samtidigt kan tillgodoses och
om den möjliggör ett allsidigt utnyttjande för rekreation och turism.

I alla de nämnda områdestyperna och i andra områden av särskild
betydelse för naturvård, friluftsliv, kulturminnesvård m. m. skall man i
planeringen sträva efter att bevara större sammanhängande områden
obebyggda.

I den till regeringens beslut med anledning av planeringsskedet i den
fysiska riksplaneringen fogade promemorian har bl. a. utvecklats allmänna
utgångspunkter för det fortsatta arbetet med att fullfölja statsmakternas
riktlinjer när det gäller fritidsbebyggelse och turism (s. 17-20). I de länsvisa
besluten i motsvarande syfte har dessa utgångspunkter ytterligare preciserats.

Riksdagen har (prop. 1977/78:31. CU 1977/78:8 s. 5) godkänt vissa förslag
rörande avgränsning av s. k. obrutna fjällområden liksom förslag beträffande
riktlinjer för bl. a. byggande inom dessa områden. Dessa riktlinjer
innebär i huvudsak att endast sådan byggnads- och anläggningsverksamhet
får komma i fråga som har samband med de areella näringarna, den
naturvetenskapliga forskningen, m. m.

Fritidsboendekommittén skall utreda frågor om fritidsboendet som
spänner över ett brett område. Kommittén bör enligt sina direktiv bl. a.
beakta att utrymmet för ytterligare fritidsbebyggelse är begränsat i vissa
delar av landet. Den bör också beakta markfrågorna och utnyttja bl. a. det
material som tas fram inom ramen för den fysiska riksplaneringen.

Hithörande frågor har behandlats i interpellationssvar av statsrådet Danell
den 22 november 1979.

2.2 Tillstånd till viss industriell verksamhet

136 a § byggnadslagen (BL) infördes i samband med att riksdagen år 1972
beslutade om riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. Det ursprungliga
stadgandet innebar bl. a. att regeringen skall pröva lokaliseringen av
industriell eller liknande verksamhet som är av väsentlig betydelse för
hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Syftet var att
få en samordnad prövning enligt byggnadslagen och miljöskyddslagen. År
1975 kompletterades bestämmelserna så att regeringen skall pröva även
verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi.
Vidare vidgades prövningen att avse inte endast en verksamhets lokalisering
utan även dess tillkomst. Under åren 1975 och 1976 beslutade riksdagen att

CU 1979/80:31

även verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen med
träfiberråvara skall omfattas av prövningen.

Ett regeringens tillstånd förutsätter att den kommun där verksamheten
skall förläggas skall tillstyrka detta. Redan i det ursprungliga lagförslaget
(prop. 1972:111 bilaga 2 s. 360 ff) ingick detta krav. Dåvarande civilministerns
utgångspunkt var (s. 368) att han ansåg det principiellt riktigt att
kommunen inte skall kunna hindra en lokalisering som enligt en bedömning
utifrån landets hela intresse lämpligast bör ligga inom kommunen eller i vart
fall inte lämpligen bör ligga någon annanstans. Avsteget från denna princip
motiverades med att det samtidigt behandlade förslaget till 10 och 10 a §§ BL
innebar att regeringens möjlighet att mot kommunens vilja framtvinga viss
industrilokalisering skulle bli mycket liten. Civilministern förutsatte att inga
allvarliga olägenheter skulle behöva uppstå om en sålunda föreslagen
ordning fick gälla i den provisoriska reform det handlade om.

10 a § BL ger bl. a. regeringen befogenhet att föreskriva att för visst
område generalplan skall finnas och tillgodose ett genom den fysiska
riksplaneringen klarlagt riksintresse. Regeringen ges också befogenhet att
föreskriva att en sålunda statligt initierad generalplan skall vara helt eller
delvis fastställd. Civilutskottet noterade (CU 1972:35 s. 31) att fastställelse
enligt 10 § BL kan ske endast på kommunens begäran och att, om kommunen
underlåter detta, fastställd generalplan inte kommer att finnas trots ett
regeringsbeslut enligt 10 a § BL. Utskottet noterade vidare att denna
ofullständighet syntes ha betingats av hänsyn till kommunens allmänna
ställning i plansammanhang. Utskottet utgick emellertid från att kommunen
inte skulle underlåta att följa beslut och att fastställd generalplan skall finnas i
andra fall än då den utnyttjade sin vetorätt i fråga om beslut enligt 136 a §
BL.

Som ovan antytts ansågs reglerna i 136 a 8 BL vara ett provisorium.
Utredningsförslaget till ny plan- och bygglag tar upp krav på den kommunala
planeringen, bl. a. så att planerna inte får hindra tillkomsten av vissa
anläggningar. En tillståndsprövning enligt nuvarande 136 a § BL behandlas
emellertid inte. I interpellationssvar den 21 januari 1980 angavs att det inom
bostadsdepartementet pågick en översyn av 136 a § BL och att resultatet av
översynen skulle läggas fram i en departementspromemoria som regeringen
kommer att ta ställning till efter remissbehandling. Enligt svaret utgick
översynen bl. a. från att kravet på tillstyrkan från kommunens sida alltjämt
skall gälla för verksamhet som prövas av mark- och vattenhushållningsskäl.

Den ovan nämnda promemorian kommer inom kort att läggas fram. Den
skall bl. a. behandla även hur användning av träflis för eldning bör regleras i
lag. Bostadsdepartementet har emellertid den 25 april 1980 meddelat att
regeringen i avvaktan på slutligt ställningstagande till dessa förslag kommer
att tillämpa vissa principer för prövning av större flisningsanläggningar och
anläggningar för eldning med träfiberråvara. Enligt dessa principer kommer

1** Riksdagen 1979180. 19 sami. Nr 31

CU 1979/80:31

regeringen regelmässigt att efter förbehållsbeslut pröva anläggningar för
eldning med träfiberråvara om årsförbrukningen därav uppgår till storleksordningen
25 000 m3 fast mått under bark, motsvarande ca 70 000 m3s flis
exkl. bark. I vissa fall kommer också regeringen att pröva stora flisningsanläggningar.

2.3 Materiella riktlinjer för planeringen

2.3.1 Energipolitik m. m.

Inom den fysiska riksplaneringens ram har getts vissa riktlinjer med
anknytning till energipolitiska överväganden - främst riktlinjer för utbyggnad
av vattenkraften. Konflikten mellan energiproduktion och miljövård
berör även flera andra riktlinjer. Vidare har i sådana sammanhang tagits upp
t. ex. frågor om kraftledningarnas behandling i den fysiska planeringen. I
rapporten Hushållning med mark och vatten 2 (SOU 1979:54 s. 81-100)
behandlas energifrågorna.

Utanför den fysiska riksplaneringen finns i nuvarande byggnadslagstiftning
materiella krav på planläggning - allmänna riktlinjer som anger
planläggningens syfte och inriktning i stort liksom normer för byggandet som
utgår från energihushållningskraven. Bygglagutredningen (SOU 1974:21
s. 167 ff) tog upp bestämmelser som utgick från planläggningens allmänna
uppgift att få till stånd en från allmän synpunkt lämplig markanvändning.
Energifrågorna apostroferades inte genom specifika förslag. Det nu föreliggande
förslaget till plan- och bygglag utgår också från att det skall finnas
allmänt hållna grundläggande riktlinjer för planläggningen samt bestämmelser
om bl. a. bebyggelsemiljöns utformning. Lagförslaget innehåller bl. a.
även krav på hänsyn till energiförsörjning (2:4) och energihushållning (4:2
och 5:6).

Utredningen om stadsförnyelse skall enligt direktiven bl. a. behandla
åtgärder om planproceduren och plangenomförandet m. m.

Riksdagen har (CU 1978/79:37 s. 17) ställt sig bakom uppfattningen att
energihushållningsdelegationen skall få ge synpunkter på bygglagarbetet.

Statens planverk har nyligen föreslagit regeringen att ändra 53 § 1 mom.
byggnadsstadgan för att främja användning av solvärme genom att kräva
skäliga åtgärder för att inte växtlighet skall hindra solinfall. Olika hänsynstaganden
som kan bli aktuella vid planering med hänsyn till solvärme har
utvecklats i planverkets rapport 53.

2.3.2 Markreservation för förskolor och fritidshem

Barnstugeutredningen (SOU 1972:26 och 27) föreslog bl. a. dels skyldighet
för kommun att reservera mark för förskoleändamål i samband med all
planläggning av mark för bebyggelse, dels att behovet av förskoleplatser
skulle helt tillgodoses i nya bostadsområden med minst 200 lägenheter.

CU 1979/80:31

Dessa förslag togs inte upp i propositionen 1973:136 om förskoleverksamhet.
Med anledning av propositionen väcktes två motioner i ämnet. Sålunda
föreslogs i en motion (fp) att riksdagen skulle begära att regeringen tog upp
förhandlingar med Svenska kommunförbundet angående åtgärder för att
tillgodose behovet av förskoleplatser i nybyggda bostadsområden med minst
200 lägenheter. I en motion (vpk) föreslogs att bindande bestämmelser
rörande reservation av tillräcklig mark för förskoleverksamheten skulle
utarbetas. Socialutskottet (SoU 1973:30 s. 21) hänvisade till bedömningar i
den nämnda propositionen, bl. a. att det av kommuns ställning som
huvudman för den fysiska planeringen följer att den skall tillse att mark
reserveras för skilda behov, bl. a. förskolans, samt att kommunerna själva
får göra avvägningar av behovet mellan äldre och nya bostadsområden.
Utskottet avstyrkte motionsförslagen. I reservationer (fp) och (vpk)
hävdades motionernas resp. ståndpunkter. Riksdagen följde utskottet.

Även senare har socialutskottet haft att behandla motionsförslag (vpk) om
bindande normer för markreservation för barnstugeverksamheten. Utskottet
har därvid intagit samma principiella ståndpunkt som tidigare.

Motionsförslag i ämnet har bl. a. behandlats i civilutskottets betänkanden
CU 1976/77:26 (s. 7), CU 1978/79:2 (s. 21-22) och CU 1978/79:30 (s. 15-16).

I det förstnämnda betänkandet hade utskottet att behandla en motion (fp) i
vilken begärdes ett uttalande om behovet av bestämmelser i byggnadslagstiftningen
om markreservation för förskolor och daghem. I en annan motion
(vpk) föreslogs ett uttalande om att stadsplan för nybyggnad inte borde
godkännas om den inte tar upp utrymme för barnomsorgens behov, varvid
10 m2 inomhusyta per lägenhet borde anges som minimum. Utskottet
anförde bl. a. att de i motionerna upptagna frågorna-liksom andra liknande
motionsförslag - torde komma att behandlas i då pågående bygglagarbete.

Vid behandlingen av i stort sett motsvarande motionsyrkanden vid de båda
senare behandlingstillfällena anförde utskottet bl. a. - under hänvisning till
planverkets råd och anvisningar för planering av boendemiljöns kvalitet (se
nedan) - att motionsyrkandena i väsentliga delar tillgodosetts genom dessa
anvisningar.

I planverkets råd och anvisningar år 1975 för planering av bostadsbebyggelse,
Bostadens grannskap, ges riktlinjer för den bedömning av boendemiljöns
egenskaper som skall inrymmas i länsstyrelsernas granskning av
stadsplaner och byggnadsplaner. I fråga om förskolor sägs bl. a.: ”Mark bör
reserveras för att tillgodose ett beräknat maximalt utbyggnadsbehov för
förskolor.”

Det utbyggnadsprogram för barnomsorgen som riksdagen anslutit sig till
innebär bl. a. att det under femårsperioden 1977-1981 skall börja byggas
100 000 nya platser i daghem och 50 000 nya platser i fritidshem - platser som
skall vara färdiga under perioden. Utbyggnaden skall grunda sig på en
bedömning som görs lokalt i varje kommun.

CU 1979/80:31

En särskild arbetsgrupp, planeringsgruppen för barnomsorg, har föreslagit
att underlag för barnomsorgsplaneringen tas fram. Gruppens förslag har
remissbehandlats.

Den s. k. PBL-utredningen avgav i september 1979 betänkandet Ny planoch
bygglag (SOU 1979:65 och 66). Betänkandet remissbehandlas f. n.
Remisstiden utgår den 2 juni 1980.1 sitt förslag till plan- och bygglag föreslår
utredningen (4 kap. 4-5 §§) att det inom eller i anslutning till ett
bebyggelseområde - med hänsyn till bl. a. bebyggelsens karaktär - skall
finnas lämpligt lokaliserade och utformade platser för lek, motion och andra
fritidsaktiviteter samt tillräckliga möjligheter till samhällelig och kommersiell
service. I specialmotiveringen (s. 722) anför utredningen bl. a. att
tillgång till skolor, samlingslokaler och fritidsanordningar är exempel på vad
som avses med kravet på tillräckliga möjligheter till samhällelig service.

2.4 Vissa normkrav m. m.

2.4.1 Handikappanpassning av närmiljön

42 a § byggnadsstadgan (BS) infördes år 1966 och angav bl. a. att de
utrymmen i byggnad, till vilken allmänheten äger tillträde, i skälig
omfattning skall utformas så att de blir tillgängliga för och kan utnyttjas av
personer vilkas rörelseförmåga är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller
sjukdom. Statens planverk har därefter utfärdat tillämpningsbestämmelser
till 42 a §. Dessa, som finns intagna i Svensk byggnorm (SBN 1975).
innehåller bindande föreskrifter om förflyttningsvägar och lokaler som är
upplåtna för allmänheten samt råd och anvisningar beträffande viktigare
funktionsmått.

Tillämpningsområdet för 42 a § har utsträckts till att omfatta arbetslokaler
och bostäder som används för annat ändamål än fritidsändamål. Vidare har
den inskränkning i tillgänglighetskravet som låg i att handikappanpassning
skulle ske endast i skälig omfattning slopats fr. o. m. den 1 juli 1977 (SFS
1976:678).

Samtidigt med denna ändring företogs en ändring i 48 a 8 BS med sikte på
handikappade. Av 48 a § följer numera att vid sådan ändring av byggnad,
som enligt 75 § BS är att hänföra till nybyggnad, skall bestämmelserna i bl. a.
42 a § tillämpas beträffande de delar av byggnaden som berörs av ändringen
och i den omfattning som erfordras för att dessa delar av byggnaden skall
uppfylla skäliga anspråk på bl. a. handikappanpassning.

Genom ytterligare ändringar i BS (82 §) kommer bestämmelserna i 42 a 8
BS om handikappanpassning att fr. o. m. den 1 juli 1980 tillämpas även på
befintliga terminalbyggnader för resande med kollektiv trafik. Ändringar i
BS innebär att dessa terminaler handikappanpassas oavsett om anpassningen
föranletts av annan ombyggnad eller inte. Genom den nu refererade
ändringen i BS kommer handikappanpassningen att gälla för terminalyggnad

CU 1979/80:31

som uppförts före 1 juli 1977 eller för vilken byggnadslov beviljats före denna
dag. Redan nu gäller kraven på handikappanpassning i fråga om sådana
byggnader som uppförts efter den 1 juli 1977.

I proposition 1978/79:99 om en ny trafikpolitik behandlades även frågan
om handikappanpassad kollektivtrafik (s. 111-116, 131-147). Propositionen
innehöll i denna del bl. a. ställningstaganden och bedömningar i anslutning
till den s. k. HAKO-utredningens förslag Handikappanpassad kollektivtrafik
(SOU 1975:68). I utredningen redovisades ett ramprogram för att göra
närmiljöns utformning mer handikappanpassad. Med anledning av HAKOutredningens
förslag i denna del anfördes i den ovannämnda propositionen
(s. 141) följande.

HAKO-utredningen har även behandlat frågan om handikappanpassning
av den yttre miljön eller ncirmiljön. För att kollektivtrafiken skall kunna
hävda sig gentemot individuella trafikmedel måste anpassningen avse hela
transportkedjan. Det är därför väsentligt att de av utredningen föreslagna
anpassningsåtgärderna avseende gångvägar, övergångsställen, entréer etc.
också kommer till utförande. Det är oftast en kommunal angelägenhet att
åstadkomma den handikappanpassning som erfordras här. Enligt min
mening bör det finnas goda förutsättningar att fortsätta anpassningsarbetet
bl. a. efter de riktlinjer och de kommunala miljöförbättringsplaner som
föreligger. Anpassningsarbetet bör emellertid intensifieras. En särskild
arbetsgrupp med företrädare för berörda intressenter bör därför tillskapas.
Arbetsgruppen bör ha till uppgift att på myndighetsplanet verka för en
fortsatt handikappanpassning av närmiljön enligt HAKO-utredningens
förslag. Härvid bör bl. a. övervägas om de gällande riktlinjerna för
närmiljöns utformning bör förändras i enlighet med HAKO-utredningens
förslag. Statens planverk bör vara sammankallande i arbetsgruppen.

I sammanhanget vill jag också nämna att i en utredning ”Stadens
trafiknät” gjord av vägverket, trafiksäkerhetsverket och planverket gemensamt,
bl. a. frågan om hur handikappades situation kan förbättras vid
utformningen av närtrafikmiljön, gångvägnätet och hållplatser/omstigningsstationer
har studerats. Utredningen skall resultera i en revidering och
komplettering av tidigare utgivna planeringsriktlinjer för trafiknätet i en
tätort. Jag vill vidare påpeka att miljöförbättringsbidrag kan utgå för
åtgärder som syftar till att förbättra miljöns användbarhet och tillgänglighet
för handikappade.

Riksdagen hade ingen erinran mot vad i propositionen i refererad del
anförts.

I den ovan nämnda arbetsgruppen, som inlett sitt arbete i år, ingår
representanter för planverket, bostadsstyrelsen. vägverket, transportrådet,
handikappinstitutet och De Handikappades Riksförbund.

I förslaget till plan- och bygglag har (4 kap. 7 §) intagits regeln att
”bebyggelsemiljön” skall utformas med hänsyn till behovet av tillgänglighet
för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Förslaget
kompletterar ett krav (5 kap. 7 §) på handikappanpassning av byggnader och
dessas tillgänglighet för handikappade. Enligt förslaget (4 kap. 9 §) skall
kravet i 4 kap. 7 § - vid ändring eller komplettering av befintliga

CU 1979/80:31

bebyggelsemiljöer - tillämpas i skälig utsträckning med hänsyn till ekonomiska
och andra omständigheter.

2.4.2 Barnsäkerhet i äldre byggnader

Bestämmelser avsedda att förhindra barnolyckor i och i anslutning till
byggnader finns sedan den 1 juli 1973 i Svensk byggnorm. För mark utanför
tomt finns i 5 § 2 st. allmänna ordningsstadgan en bestämmelse om
skyddsanordningar vid brunnar. Normbestämmelserna tillämpas vid ny- och
ombyggnad efter ikraftträdandet.

Barnolycksfallsutredningen (SOU 1979:28 s. 48-49) påpekade att det helt
övervägande antalet bostäder inte direkt berördes av de nya normerna.
Utredningen angav att materialkostnaden för att utrusta även äldre
lägenheter enligt normkraven skulle uppgå till 200 å 300 kr. per lägenhet.
Mot bakgrund av det stora antalet barnolycksfall och den jämförelsevis låga
kostnaden fann utredningen det angeläget att också det äldre bostadsbeståndet
kompletterades med barnsäkerhetsanordningar. Utredningen anförde
vidare:

Utredningen har noterat att retroaktivt verkande lagstiftning kommit till
användning i säkerhetshöjande syfte. Bland annat gäller detta säkerhetsbestämmelser
avseende maskinellt drivna portar, överfyllnadsskydd för
oljecisterner m. m. Mot en sådan bakgrund ser utredningen inga principiella
hinder mot ett förslag om tillämpning av bestämmelserna i Svensk
Byggnorm, kap. 41 också för det äldre bostadsbeståndet. Det föreslås därför
att refererade bestämmelser skall ges retroaktiv tillämpning.

Vid de ovan nämnda fallen av retroaktiv lagstiftning - överfyllnadsskydd
vid oljecisterner och skydd mot klämskador av maskinellt drivna portar - har
inte utgått någon ersättning för kostnader för de åtgärder som krävts från
säkerhetssynpunkt. Det syns därför inte finnas skäl föreslå bidrag till
finansiering av barnsäkerhetsåtgärder i äldre bostäder. För att trots detta ge
viss lättnad praktiskt och ekonomiskt, bör i stället medges en övergångsperiod
innan de aktuella bestämmelserna skall vara genomförda i sin helhet. En
sådan övergångsperiod kan förslagsvis sättas till 5 år.

I budgetpropositionen 1980 (bilaga 8 socialdepartementet) har riksdagen
föreslagits anvisa medel för inrättande av ett barnmiljöråd enligt den nämnda
utredningens förslag. Rådet skulle inrättas den 1 juli 1980 med uppgift att
svara för barnmiljöfrågor och barnsäkerhetsfrågor.

2.5 Typgodkännande m. m.

Statsmakterna har på olika sätt sökt främja utvecklingen mot ett mera
rationellt byggande. Byggindustrialiseringsutredningen anförde 1966 bl. a.
att en myndighet borde ges ansvaret för att alla bestämmelser som rör
byggandet samordnas till form och innehåll. Dåvarande byggnadsstyrelsen
borde ges detta ansvar, och styrelsens bestämmelser borde omfatta alla delar

CU 1979/80:31

av en byggnad. Byggindustrialiseringsutredningen anförde även att en
typgodkännande verksamhet inom byggnadsområdet skulle innebära stora
fördelar. Hela ansvaret för en sådan verksamhet borde sammanföras till ett
organ. Som sådant centralorgan för en offentlig verksamhet inom byggnadsområdet
kunde, enligt utredningen, endast byggnadsstyrelsen ifrågakomma.

I proposition 1967:100 angående riktlinjer för bostadspolitiken m. m.
underströks vikten av att alla bestämmelser inom byggnadsområdet samordnades.
Möjligheterna att utmönstra byggnadsbestämmelser ur specialförfattningar
borde övervägas anförde departementschefen. Byggnadsstyrelsen
(numera planverket) var skyldig, framhöll departementschefen, att samråda
med andra myndigheter som berördes av bestämmelser som styrelsen
ämnade utfärda. Om den typgodkännande verksamheten uttalade departementschefen
i propositionen bl. a. att byggnadsstyrelsens centrala ställning
på byggnadsområdet gjorde det naturligt att samordningen av olika
myndigheters uppfattningar och sökandenas önskemål skedde hos byggnadsstyrelsen.
Ett samlat besked om typgodkännande borde ges av byggnadsstyrelsen,
dvs. numera planverket.

Alltsedan sin tillkomst (1967) har planverket bedrivit typgodkännande
verksamhet inom byggnadsområdet i enlighet med statsmakternas beslut på
basis av proposition 1967:100. För produkter, konstruktioner, metoder
m. m. som efter provning av planverket bedöms uppfylla kraven i byggnadsstadgan
och Svensk byggnorm kan sålunda typgodkännanden meddelas av
verket. Denna verksamhet har fått en mycket stor omfattning. Den har
avsetts innebära förenklingar såväl för den byggande som för de lokala
myndigheterna liksom vissa fördelar för tillverkare. Konstruktioner eller
utföranden i övrigt av byggnad eller annan anordning med av planverket
typgodkänt utförande skall alltid godtas av byggnadsnämnd. I skriften
Allmänna regler för den typgodkännande verksamheten 1975:1 har planverket
lämnat information om denna verksamhet.

Byggadministrationsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1976:26)
bl.a. att en särskild enhet skulle inrättas inom planverket för handläggning av
den avgiftsbelagda typgodkännandeverksamheten. Sedermera har inom
planverket typgodkännandebyrån inrättats från den 1 januari 1979.

Ett handlingsmönster för gången av ett typgodkännande av en produkt
inom byggnadsområdet kan anges enligt följande. De samhälleliga kraven
rörande säkerhet m. m. ges i Svensk byggnorm, typgodkännanderegler
utarbetas genom planverket i samverkan med utomstående sakkunniga,
provningsmetoder utarbetas av provningsanstalten som även kan ombesörja
provning av produkten. Själva typgodkännandet utfärdas sedan av planverket
i den mån provningsresultaten utvisat godtagbara egenskaper, varefter
byggnadsnämnderna informeras om godkännandet.

Den av regeringen under våren 1978 tillkallade arbetsgruppen med
uppdrag att lägga fram förslag till förenkling av bestämmelserna om

CU 1979/80:31

byggnadslov tog även upp typgodkännandefrågan. I sin promemoria (Ds Bo
1978:3) Förenklad byggnadslovsprövning föreslog arbetsgruppen dels att
bestämmelsen i 4 § instruktion för statens planverk skall tas in i BS. dels att
BS kompletteras med en bestämmelse som anger hur byggnadsnämnden
skall förfara vid granskning av en typgodkänd konstruktion eller produkt.
Remissinstanserna mottog detta förslag positivt. I proposition 1978/79:111
om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. förordade föredragande
statsrådet att bestämmelser med den innebörd arbetsgruppen föreslagit
tas in i BS. Detta skulle föranleda ändringar i 56 § 1 mom. och i 76 § BS.
Riksdagen har numera beslutat i enlighet med propositionens förslag (CU
1979/80:3).

3 Utskottet

3.1 Fysisk riksplanering m. m.

3.1.1 Omprövning av detaljplaner

I motion 1979/80:1509 (s) föreslås riksdagen uttala att redan fastställda
”byggnadsplaner” för obebyggda områden vid stränder och andra för
friluftslivet attraktiva platser bör omprövas i enlighet med vad i motionen
anförts. Motionärerna anför mot bakgrund av exempel från Skåne bl. a. att
det synes vara nödvändigt med snabba åtgärder för att hindra att äldre
byggnadsplaner lägger hinder i vägen för strävandena att säkra rekreationsområden
speciellt för tätortsbefolkningen. Vidare föreslås i motion 1979/
80:585 (vpk) att riksdagen begär förslag för att hävda allemansrätten i
fjällvärlden genom att stoppa exploateringen av fjällområdena och möjliggöra
för vanliga människor att utnyttja de primära rekreationsområdena i
enlighet med ett åtgärdsprogram i motionen. Detta program innefattar,
såvitt det hänför sig till det av civilutskottet behandlade förslaget, krav bl. a.
på ”omprövning av alla fysiska detaljplaner - även dem som fastställts - för
att garantera riksdagens riktlinjer beträffande användningen av våra
gemensamma naturresurser”.

Utskottet konstaterar inledningsvis att i detta sammanhang inte gjorts
invändning mot utformningen av statsmakternas riktlinjer för den fysiska
riksplaneringen. Motionsförslagen innebär i stället krav på att dessa
riktlinjer skall tas till utgångspunkt för nya bedömningar av äldre och även
fastställda planer.

Statsmakterna har tidigare (se 2.1.1) uttalat sig för omprövning av antagna
men inte fastställda detaljplaner för att därmed kunna hävda riksintressen.
När det emellertid gäller fastställda planer som konstituerat en i tiden i
princip obegränsad byggnadsrätt kan sådana generella uttalanden inte göras.
Här har önskemål om ändringar i gällande planer begränsats till att gälla
initiativ till förhandlingar med markägarna för att på frivillig väg få till stånd
en omprövning.

CU 1979/80:31

Hittillsvarande regeringspraxis ger inte något entydigt svar på frågan vilka
ingrepp i en byggnadsrätt som kan tillåtas genom att upphäva eller ändra en
fastställd plan. Byggnadslagen saknar också ersättningsregler för denna
situation. Ändringar som minskat byggnadsrätt har dock godtagits i vissa fall.
Det är möjligt att ytterligare klarhet i innebörden av denna praxis kommer
att vinnas genom kommande regeringsbeslut i ett antal fall där lantmäteriverket
fått i uppdrag att skatta intrångets storlek i ekonomiska termer.

Enligt utskottets mening kan riksdagen inte söka påverka innehållet i
gällande lagstiftning genom uttalanden av föreslagen typ. Möjligheterna att
tillgodose önskemål om ändring i fastställda planer får tillgodoses inom det
utrymme som läggs fast i tillämpningen. Frågan aktualiseras som en
lagstiftningsfråga vid den fortsatta behandlingen av föreliggande förslag till
ny plan- och bygglag. Motionsförslagen avstyrks därför.

3.1.2 Fritidsbebyggelse i fjällvärlden m. m.

I motion 1979/80:585 (vpk) i ovan inte behandlad del föreslås att riksdagen
begär vissa förslag som syftar till att stoppa exploateringen av fjällområdena
och ge förutsättningar för ett brett utnyttjande av de primära rekreationsområdena.
Vissa delar av motionärernas önskemål har fullföljts genom
följdmotion 1979/80:586, behandlad i betänkande KrU 1979/80:30.

Motionärerna hävdar i detta sammanhang att åtgärder bör vidtas som
leder till närmast generella byggstopp. Motionärerna för emellertid inte fram
någon konstruktiv kritik mot riktlinjerna som sådana inom den fysiska
riksplaneringen och de preciseringar därav som getts av regeringen i länsvisa
beslut. Enligt utskottets mening kan inte motionärernas syften tillgodoses
med så grova medel som här föreslås - syftena får tillgodoses inom ramarna
för en kommunal planering enligt riktlinjerna. Fritidsboendeutredningens
kommande förslag torde ge ytterligare utgångspunkter även för här
aktualiserade markhushållningsfrågor. Även arbetet inom rekreationsberedningen
samt inom den rekreations- och turistpolitiska utredningen berör
av motionärerna aktualiserade förhållanden. Inom de obrutna fjällområdena
och områden som skyddas enligt naturvårdslagen är motionärernas intresse
redan helt tillgodosett.

3.1.3 Riktlinjernas tillämpning för vissa markägarkategorier

I motion 1979/80:1826 (m) föreslås riksdagen begära regler som medger
”att en nära anhörig till markägare skall få rätt att uppföra fritidshus inom
områden som enligt den fysiska riksplaneringen är belagda med viss
bebyggelserestriktion”. Vidare föreslås riksdagen genom motion 1979/
80:1835 (m) (delvis) begära ändringar i fastighetsbildningsregler och
byggnadslag i syfte bl. a. att slå fast att endast betydande allmänna intressen
skall kunna hindra barn och andra nära släktingar till markägaren att bygga

CU 1979/80:31

fritidshus på ”sina fäders jord”. Motionen i övrigt behandlas under 3.3.5
nedan.

Ett allmänt intresse som utgår från riktlinjer i den fysiska riksplaneringen
måste redan därigenom anses ha stor tyngd. Det kan rimligen inte övervägas
att till de nämnda riktlinjerna knyta undantag för vissa markägare. I vart fall
skulle dispensregler enligt den förstnämnda motionen efter en viss tids
tillämpning kunna i vissa fall hindra att riktlinjerna genomfördes. Önskemål
av den typ som motionärerna tar upp får därför prövas på vanligt sätt vid den
avvägning mellan allmänna och enskilda intressen som görs i första hand vid
preciseringar av riksintresset i kommunala översiktliga planöverväganden.

3.2 Tillstånd till viss industriell verksamhet m. m.

3.2.1 Utvärdering m. m. av det kommunala vetot

Riksdagen föreslås genom motion 1979/80:1822 (m) begära dels en
utvärdering av kommunernas avgörande inflytande över lokalisering och
tillkomst av industri som prövas enligt 136 a § byggnadslagen, dels sådant
förslag till ändring i lagrummet som värderingen kan ge anledning till.

Motionärernas önskemål om en utvärdering torde komma att tillgodoses
när det gäller prövning av hushållning med energi eller träfiberråvara. En
sådan översyn läggs fram inom kort.

När det emellertid gäller verksamhet som prövas av mark- och vattenhushållningsskäl
finns det enligt utskottets mening inte anledning till någon
föreslagen åtgärd från riksdagens sida. Frågan om det kommunala vetot i här
aktuella frågor har ett direkt samband med den grundläggande fördelningen
av kompetensen mellan stat och kommun i planfrågor. Detta ingår som en
central del i den fortsatta beredningen av förslaget till ny plan- och bygglag.
Motionen avstyrks därför.

3.2.2 Utnyttjande av träfiberråvara m. m. som bränsle

I motionerna 1979/80:746, 1029 och 1035, alla (s), yrkas att riksdagen
begär förslag om att större anläggningar som eldas med träfiberråvara skall
prövas enligt 136 a § byggnadslagen för att åstadkomma hushållning med
denna råvara. I den sistnämnda motionen föreslås även motsvarande
prövning för eldning med torv.

Som ovan (2.2) angetts kommer inom kort att publiceras en inom
bostadsdepartementet upprättad promemoria som bl. a. behandlar hur
användning av träfiberråvara för eldning bör regleras i lag. I avvaktan på
slutligt ställningstagande kommer regeringen att genom förbehållsbeslut
pröva större eldningsanläggningar för träfiberråvara liksom vissa större
flisningsanläggningar. Motionärernas syfte får därmed anses tillgodosett när
det gäller träfiberråvara. Frågorna om ytterligare prövningsmöjligheter när

CU 1979/80:31

det gäller eldning med torv får övervägas vidare, bl. a. mot bakgrund av den
nämnda promemorian.

3.3 Materiella riktlinjer för planeringen

3.3.1 Energipolitik m. m.

I motion 1979/80:1009 (s), yrkande 3, föreslås riksdagen begära ytterligare
överväganden beträffande de materiella planeringsförutsättningar som
samordnar de energipolitiska kraven med de krav som ställs utifrån bl. a.
bostadssociala och miljömässiga utgångspunkter. Motionärerna tar ytterst
sikte på att skapa utgångspunkter för de översiktliga strukturbedömningarna
i den kommunala fysiska planeringen. Motionärerna anser att dessa
överväganden bör samordnas med den fortsatta behandlingen av förslaget till
ny plan- och bygglag och därför göras skyndsamt.

Det torde inte råda delade meningar om att de energipolitiska synpunkterna
har ett mycket starkt samband med den kommunala fysiska planeringen.
När man lämnar de nuvarande byggnormernas krav på byggnaders
utförande m. m. och kommer in på de strukturella frågorna uppstår
naturligen konflikter mellan skilda intressen. I förslaget till ny plan- och
bygglag betonas (s. 197) att planläggningens kvalitet m. m. i hög grad är
beroende av andra faktorer än lagregler - bl. a. kunskap och information.

Det framhålls i anslutning därtill att riktlinjerna för planläggningens
innehåll bör begränsas i omfattning och utformas så att de inte alltför hårt
låser tillämpningen. I förslaget har också intagits regeln (4 kap. 2 §) att
bebyggelsemiljön skall utformas så att en god hushållning med energi och
vatten blir möjlig-en bestämmelse som (s .721) avsetts ge utrymme för att ta
till vara energikällor vid bebyggelsemiljöns utformning. Även enligt
utskottets mening är det inte aktuellt att tillföra det fortsatta beredningsarbetet
detaljregler om hur den ena eller andra faktorn skall slå igenom som ett
planeringskrav. Den formella anknytningen till det fortsatta arbetet på
lagstiftningen är därmed inte så stark som motionärerna gör gällande.
Överväganden av den allmänna typ som motionärerna förordar pågår i flera
sammanhang - bl. a. inom den fortsatta fysiska riksplaneringen, inom
byggnadsforskningen och i expertgruppen för forskning om fysisk planering
och bebyggelse (EFF). Frågorna är också aktuella i stadsförnyelsekommitténs
arbete och kan komma att beröras även av fritidsboendekommittén.
Mot bakgrund därav finns det f. n. inte tillräcklig anledning att från
riksdagens sida begära en särskild översyn enligt motionsförslaget. Dess
grundläggande syfte får anses tillgodosett utan någon riksdagens åtgärd.

Vidare föreslås i motion 1979/80:581 (c) att riksdagen beslutar om sådan
lagändring att energibesparande lokalisering av bebyggelsen blir inskriven
som krav vid planeringen. Förslaget utgår till väsentliga delar från syftet att

CU 1979/80:31

direkt och indirekt göra det möjligt att utnyttja solvärme.

De i motionen upptagna frågorna har nyligen tagits upp i planverkets
rapport 53 Solvärme i bebyggelseplanering. Planverket har också mot
bakgrund därav gjort en framställning till regeringen om viss ändring i
byggnadsstadgan. Motionärens syfte får anses tillgodosett utan någon
föreslagen åtgärd från riksdagens sida.

3.3.2 Barnens miljö

Riksdagen föreslås genom motion 1979/80:1010 (c) uttala att barnens
behov av en väl fungerande uppväxtmiljö bör beaktas vid arbetet med
reformeringen av byggnadslagstiftningen.

Innehållet som sådant i det föreslagna uttalandet kan knappast möta någon
befogad invändning. Motionärens utveckling därav (s. 15) betonar att de
boende skall kunna påverka sin miljö och att övervägandena i plansammanhang
bör fördjupas i dessa hänseenden. Dessa mål nås dock knappast genom
lagstiftningen som sådan - den kan och skall däremot självfallet skapa
förutsättningar för detta. Aktivitet och kunskaper hos alla som är involverade
i planprocessen fäller i praktisk tillämpning det slutliga avgörandet. Ett
allmänt hållet uttalande skulle inte tjäna det avsedda syftet.

3.3.3 Markreservation för förskolor och fritidshem

Motion 1979/80:1498 (fp) utmynnar i förslaget att riksdagen begär dels att
det i byggnadsstadgan tas in regler som anger hur mycket mark som skall
reserveras för förskolor och fritidshem för att en detaljplan skall godkännas,
dels att dessa frågor behandlas med förtur i bygglagarbetet. Ett i sak
motsvarande förslag förs fram i motion 1979/80:453 (vpk).

Motionärernas syfte får anses tillgodosett genom planverkets råd och
anvisningar för planering - Bostadens grannskap.

3.3.4 Stormarknader m. m.

I motion 1979/80:1837 (s) föreslås riksdagen begära förslag som snarast ger
kommunerna rätt till kontroll över etableringar av storbutiker, varuhus och
liknande handel.

Kommunerna har redan nu möjlighet att genom planprövning styra
markanvändningen även i här avsedda fall. Enligt vad utskottet erfarit har
vidare regeringen godtagit stadsplanebestämmelsen om att högst viss yta får
användas för livsmedelsförsäljning.

Motionärerna synes godta näringsutskottets i betänkande NU 1979/80:13
uttryckta uppfattning att ett genomförande av förslagen till ny plan- och
bygglag skulle tillgodose de sakliga önskemålen. Därvid har hänvisats bl. a.

CU 1979/80:31

till att enligt förslaget byggnadsrätten tidsbegränsas, till att preciserade
ändamålsbestämningar i detaljplan blir omöjliga och till att en allmän
lämplighetsprövning alltid skall ske vid väsentligt ändrat användningssätt
beträffande byggnader. Redan anknytningarna till principiella avsnitt i
föreliggande utredningsförslag gör en delreform enligt förslaget praktiskt
omöjlig. Civilutskottet vill i denna del hänvisa till behovet av även
interkommunala bedömningar.

3.3.5 Ytterligare bostad på jordbruksfastighet

Denovan (3.1.3) delvis behandlade motionen 1979/80:1835 (m) innehåller
i övrigt yrkandet att riksdagen skall begära förslag till fastighetsbildningsregler
och byggnadslag så att byggnadsnämnderna inte kan förhindra att två
bostäder byggs på en jordbruksfastighet.

Utskottet har utgått från att motionärerna inte syftat till ett generellt
undantag från planbedömningar utan närmast avsett att möjliggöra angivet
byggande för att t. ex. underlätta tvågenerationsboende. Enligt vad utskottet
inhämtat är praxis i denna del nu relativt generös och får anses innebära att
motionärernas intressen kan anses tillgodosedda i rimlig omfattning.

3.4 Vissa normkrav m. m.

3.4.1 Handikappanpassning av närmiljön

I motion 1979/80:1513 (s) föreslås att riksdagen hos regeringen begär en
utredning angående lagstiftning om den yttre miljöns anpassning till
handikappades behov. Motionären konstaterar att motsvarande syfte
tillgodoses när det gäller tomtmark genom byggnadsstadgan och när det
gäller kommunikationsmedlen och deras terminaler genom lagen (1979:558)
om handikappanpassad kollektivtrafik. Däremot saknas motsvarande regler
för förflyttningsvägar i övrigt.

Som också noteras i motionen redovisade den s. k. HAKO-utredningen
(SOU 1975:68) förslag till anpassning även av närmiljön, dvs. gångvägar,
trappor utomhus, entréer etc. Dessa förslag (se prop. 1978/79:99 bilaga 6
s. lil, 114-116) har i stort bemötts positivt av remissinstanserna. I den
nämnda propositionen (s. 141) anförs att det är väsentligt att de av
utredningen föreslagna anpassningsåtgärderna kommer till utförande och att
det oftast är en kommunal angelägenhet att åstadkomma den handikappanpassning
som erfordras här. För att intensifiera anpassningsarbetet har en
särskild arbetsgrupp tillskapats för att på myndighetsplanet verka för en
fortsatt handikappanpassning av närmiljön enligt HAKO-utredningens
förslag. Härvid skall också övervägas om de gällande riktlinjerna för
närmiljöns utformning bör förändras i enlighet med HAKO-utredningens

CU 1979/80:31

förslag. I arbetsgruppen ingår bl. a. De handikappades riksförbund och
handikappinstitutet.

Planverket, naturvårdsverket, trafiksäkerhetsverket och vägverket har
utarbetat förslag till allmänna råd för planering av statens trafiknät - råd som
överlämnats till regeringen sommaren 1979.

Även civilutskottet ansluter sig till meningen att det är viktigt att åtgärder
vidtas för en fortsatt handikappanpassning av närmiljön. Utskottet förutsätter
att arbetet med prövning av ytterligare riktlinjer fortsätter. Motionärens
intressen bör enligt utskottets mening tillgodoses genom att riksdagen
påkallar en redovisning av det pågående arbetet vid lämplig tidpunkt - en
redovisning som då bör kunna förenas med överväganden om vilka
ytterligare åtgärder som anses påkallade från statsmakternas sida. Frågan
anknyter även (se 2.4.1 ovan) till förslaget till plan- och bygglag. Vad
utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening med anledning av
motionen ge regeringen till känna.

3.4.2 Barnsäkerhet i äldre byggnader

Genom motion 1979/80:583 (vpk) föreslås att de krav på barnsäkerhet som
ställs vid ny- och ombyggnad skall ges retroaktiv effekt och sålunda kunna
göras gällande i tidigare byggda hus utan samband med byggnadslovskrävande
åtgärder i övrigt. Vidare föreslås att fastighetsägaren skall vara skyldig
att göra en årlig kontroll av anordningarnas funktionsduglighet.

Huvudförslaget motsvarar det förslag i denna del som fördes fram av
barnolycksfallsutredningen (SOU 1979:28 s. 49). I enlighet med utredningens
förslag inrättas den 1 juli 1980 barnmiljörådet för att bl. a. vara ett
centralt organ för säkerhetsfrågor bland barn och ungdom. Frågan kommer
bl. a. därvid att ytterligare beredas. Någon åtgärd från riksdagens sida är
därför inte nu påkallad.

3.5 Typgodkännande m. m.

Frågor som rör typgodkännandeverksamheten tas upp i motionerna
1979/80:753 (c) och 1502 (c). I den förstnämnda motionen föreslås att
typgodkännandet överförs från planverket till industridepartementet -planverket bör ”skiljas från de rent byggnadstekniska frågorna”. I den
senare motionen föreslås överväganden om att slopa planverkets typgodkännanden
och ersätta byggnadsnämndens kontroll av säkerhets- och funktionskrav
med en produktgarantiförsäkring.

En utgångspunkt är att samhället genom byggnadslagstiftningen ställer
grundläggande krav på byggnaders säkerhet och funktion, krav som ytterst
beaktas vid byggnadslovsprövningen. Det kan inte anses förenligt med
samhällets ansvar att principiellt ersätta dessa normkrav med en rätt till

CU 1979/80:31

ersättning vid eventuell skada. Normkravens utformning får givetvis
fortlöpande anpassas till verkliga behov. Systemet med typgodkännande
syftar ytterst till att underlätta byggnadslovsprövningen och tillsynen av
byggnadsarbetet.

Förslaget att överföra typgodkännandena till industridepartementet torde
närmast syfta till att större hänsyn skall tas till industrins produktionsvillkor.
Befogande hänsyn i denna del torde dock kunna tas oavsett vilken myndighet
som har uppdraget. Anknytningen till byggnormerna medför att mycket
starka skäl måste visas för att nuvarande ordning skall frångås..

Utskottet avstyrker motionsförslagen.

3.6 Byggnadslov för vindkraftverk

I motion 1979/80:1829 (c) föreslås riksdagen uttala sig för att byggnadslov i
princip bör krävas för vindkraftverk av sådan typ att de ger anledning till
plan- och byggmässiga bedömningar. Det finns enligt motionärerna inte
anledning att invänta införandet av en ny plan- och bygglag.

Utskottet ansluter sig till de i motionen gjorda bedömningarna. Klargörande
ändringar i byggnadslagstiftningen bör sålunda ske så snart som
möjligt. Utskottet föreslår därför att riksdagen bifaller motionsförslaget.

3.7 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande omprövning av detaljplaner att riksdagen avslår
motionerna 1979/80:585 i motsvarande del och 1509,

2. beträffande fritidsbebyggelse i fjällvärlden m. m. att riksdagen
avslår motion 1979/80:585 i vad den inte behandlats under 1,

3. beträffande riktlinjernas tillämpning för vissa markägarkategorier
att riksdagen avslår motionerna 1979/80:1826 samt 1835 i
motsvarande del,

4. beträffande utvärdering m. m. av det kommunala vetot att
riksdagen avslår motion 1979/80:1822.

5. beträffande utnyttjande av träfiberråvara m. m. som bränsle att
riksdagen avslår motionerna 1979/80:746. 1029 och 1035.

6. beträffande energipolitiska planeringsriktlinjer ni. m. att riksdagen
avslår motion 1979/80:1009 yrkande 3,

7. beträffande energisparande lokalisering av bebyggelse att riksdagen
avslår motion 1979/80:581,

8. beträffande planering för barnens miljö att riksdagen avslår
motion 1979/80:1010,

9. beträffande markreservation för förskolor och fritidshem att
riksdagen avslår motionerna 1979/80:453 och 1498.

CU 1979/80:31

10. beträffande stormarknader m. m. att riksdagen avslår motion
1979/80:1837,

11. beträffande ytterligare bostad på jordbruksfastighet att riksdagen
avslår motion 1979/80:1835 i vad den inte behandlats under
3,

12. beträffande handikappanpassning av närmiljön att riksdagen
med anledning av motion 1979/80:1513 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. beträffande barnsäkerhet i äldre byggnader att riksdagen avslår
motion 1979/80:583,

14. beträffande typgodkännande m. m. att riksdagen avslår motionerna
1979/80:753 och 1502,

15. beträffande byggnadslov för vindkraftverk att riksdagen bifaller
motion 1979/80:1829.

Stockholm den 8 maj 1980

På civilutskottets vägnar

KJELL A. MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c). Per Bergman (s). Oskar Lindkvist (s).
Karin Ahrland (fp), Lars Henrikson (s). Thure Jadestig (s), Elvy Olsson (c).
Bertil Danielsson (m), Birgitta Dahl (s). Sven Eric Åkerfeldt (c). Magnus
Persson (s), Bertil Dahlén (fp). Jan Eric Virgin (m). Per Olof Håkansson (s)
och Erik Olsson (m).

Reservation
Energipolitik m. m.

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Birgitta
Dahl, Magnus Persson och Per Olof Håkansson, alla (s), anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 17 som börjar ”Det torde” och
slutar ”riksdagens åtgärd” bort lyda:

De närmaste årtiondena måste bli en tidsperiod när uthålliga, helst
förnybara energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan introduceras för
att på sikt svara för huvuddelen av vårt lands energiförsörjning. Det kommer
att krävas mycket betydande insatser för att förverkliga planerna på att
minska oljeberoendet och stegvis avveckla kärnkraften.

Möjligheterna att nå en god energihushållning allmänt sett och att införa
nya energikällor kräver på bebyggelsesektorn inte endast åtgärder i

CU 1979/80:31

befintliga hus utan också vidgade planpolitiska överväganden. Ansatser till
sådana överväganden förekommer i den politiska debatten liksom inom
forskningen. Det kan emellertid inte begäras att kommunerna skall forma
sina planprogram utan tillgång till övergripande bedömningar med bred
förankring. Här uppstår nya målkonflikter mellan skilda intressen. En
kommunal fysisk planering måste kunna utgå från överväganden i det
bestämda och klara syftet att få en samhällsbyggnadsstruktur som kan förena
kraven på en effektiv hushållning med energi med övriga grundläggande krav
på att skapa goda bostadssociala miljöer och hushålla med mark och vatten.
Hänsynen till synpunkter av inte endast regional utan även riksbetydelse
kräver bedömningar utifrån delvis nya utgångspunkter. Om ett program för
fortsatt allmän energihushållning skall bli trovärdigt och samtidigt kunna
förenas inte minst med de bostadssociala kraven och miljökraven krävs ett
sammanhållet och aktivt arbete. Materiella planeringförutsättningar i
byggnadslagstiftningens mening måste i framför allt konfliktfallen formuleras
klarare än genom att endast nämna de skilda intressena vid namn.
Sådana planeringsförutsättningar bör i sina huvuddrag föreligga redan innan
ställning tas till en ny plan- och bygglag. Riksdagen bör därför påkalla ett här
angivet arbete.

dels utskottet under 6 bort hemställa

6. beträffande energipolitiska plane ringsriktlinjer m. m. att riksdagen
med bifall till motion 1979/80:1099 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Utnyttjande av träfiberråvara m. m. som bränsle

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig. Birgitta
Dahl, Magnus Persson och Per Olof Håkansson, alla (s), anför:

I de socialdemokratiska motionerna 1979/80:746, 1029 och 1035 har yrkats
att riksdagen begär förslag om att större anläggningar som eldas med
träfiberråvara skall prövas enligt 136 a § byggnadslagen (BL) för att
åstadkomma hushållning med denna råvara. Det har upplysts att en
departementspromemoria i bl. a. detta ämne kommer att publiceras inom
kort. I pressmeddelande från bostadsdepartmentet har vidare angetts att
regeringen kommer att efter förbehållsbeslut enligt nuvarande lagstiftning
pröva bl. a. anläggningar för eldning med träfiberråvara om årsförbrukningen
därav uppgår till storleksordningen 25 000 m1 fast mått under bark. Mot
denna bagkrund och med hänsyn till utskottets bedömning kan inte antas
annat än att regeringen avser att förelägga riksdagen ett förslag till definitiv
lagreglering av bl. a. tillkomsten av större eldningsanläggningar.

I sammanhanget bör emellertid erinras om att enligt 136 a § BL
nyanläggning av sågverk skall prövas om det avses få en årlig produktions -

CU 1979/80:31

kapacitet om 5 000 rrv’ sågade trävaror eller mer. Detta mått motsvarar grovt
sett 10 000 m3 rundvirke. Vid utvidgning av verksamheten vid sågverk finns
en motsvarande gräns för prövningsskyldigheten knuten till om ökningen
mätt i rundvirke eller motsvarande mängd annan träfiberråvara uppgår till
10 000 m3. Dessa gränser har bestämts med hänsyn bl. a. till de krav som bör
ställas från hushållningssynpunkt. Enligt vår mening bör prövning av här
aktuella eldningsanläggningar därför göras när förbrukningen överstiger
motsvarande nivå. Vi har förutsatt att sådana gränser kommer att förordas i
den aviserade promemorian, att därefter också förbehållsbesluten utgår från
samma gräns och att kommande förslag till riksdagen också innebär
obligatorisk prövning utöver denna förbrukningsnivå.

CU 1979/80:31 25

Innehåll

1 Motionerna 1

2 Vissa uppgifter till motionerna 3

2.1 Fysisk riksplanering m. m 3

2.1.1 Omprövning av detaljplaner 3

2.1.2 Fritidsbebyggelse i fjällvärlden m. m 5

2.2 Tillstånd till viss industriell verksamhet 6

2.3 Materiella riktlinjer för planeringen 8

2.3.1 Energipolitik m. m 8

2.3.2 Markreservation för förskolor och fritidshem 8

2.4 Vissa normkrav m. m 10

2.4.1 handikappanpassning av närmiljön 10

2.4.2 Barnsäkerhet i äldre byggnader 12

2.5 Typgodkännande m. m 12

3 Utskottet 14

3.1 Fysisk riksplanering m. m 14

3.1.1 Omprövning av detaljplaner 14

3.1.2 Fritidsbebyggelse i fjällvärlden m. m 15

3.1.3 Riktlinjernas tillämpning för vissa markägarkategorier 15

3.2 Tillstånd till viss industriell verksamhet m. m 16

3.2.1 Utvärdering m. m. av det kommunala vetot 16

3.2.2 Utnyttjande av träfiberråvara m. m. som bränsle 16

3.3 Materiella riktlinjer för planeringen 17

3.3.1 Energipolitik m. m 17

3.3.2 Barnens miljö 18

3.3.3 Markreservation för förskolor och fritidshem 18

3.3.4 Stormarknader m. m 18

3.3.5 Ytterligare bostad på jordbruksfastighet 19

3.4 Vissa normkrav m. m 19

3.4.1 Handikappanpassning av närmiljön 19

3.4.2 Barnsäkerhet i äldre byggnader 20

3.5 Typgodkännande m. m 20

3.6 Byggnadslov för vindkraftverk 21

3.7 Hemställan 21

Reservation: Energipolitik m. m. (s) 22

Särskilt yttrande: Utnyttjande av träfiberråvara m. m. som bränsle (s) 23