med anledning av motioner om patenträtt (Betänkande 1980/81:LU9 Lagutskottet)

LU 1980/81:9

Lagutskottets betänkande
1980/81:9

med anledning av motioner om patenträtt
Ärendet

I detta betänkande behandlas tre motioner i patenträttsliga frågor,
nämligen

A. 1979/80:355 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar

1. i första hand att rättshjälp skall tillkomma uppfinnare för utarbetande
och skötande av svensk patentansökan enligt vad som anförs i motionen,
eller

2. i andra hand att anhålla hos regeringen att patentprocessutredningen
ges tilläggsdirektiv att undersöka om en liberalare tolkning av patent till
uppfinnares förmån bör eftersträvas eller om rättshjälp för uppfinnare i små
ekonomiska omständigheter i stället bör genomföras,

B. 1979180:1613 av Bengt Sjönell (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att hos
regeringen anhålla att en översyn skall företas med syftet att lämna förslag
om preciserade regler för hanteringen av patent i enlighet med vad som
anförs i motionen,

C. 1979180:1866 av Anders Gernandt (c) och Rune Torwald (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att de i motionen, huvudavsnitten 1, 3 och 4,
angivna åtgärderna vidtas i syfte att förbättra uppfinnares situation i
patentärenden.

Remissyttranden över samtliga motioner har avgivits av patent- och
registreringsverket, Svenska patentombudsföreningen och Svenska uppfinnareföreningen.
I fråga om motionerna 1613 och 1866 har yttrande avgivits
också av Sveriges industriförbund.

Stöd åt patentsökande

Motionsmotivering (mot. 1979180:355)

I motionen erinras inledningsvis om att allmän rättshjälp inte kan erhållas i
patentansökningsärenden vid handläggningen i patent- och registreringsverket
(PRV). Anledningen härtill är enligt motionären att det inte ansetts vara
en uppgift för rättshjälpen att beskriva och utveckla uppfinningar. Motionären
håller med om att detta inte får vara en uppgift för rättshjälpen men
menar att motivet bygger på ett missförstånd. Missförståndet ligger i en
felaktig uppfattning om vilken sorts kostnader som rättshjälpen skulle

1 Riksdagen 1980/81. 8 sami. Nr 9

LU 1980/81:9

bestrida. Det ställs i dag mycket höga krav när det gäller utformningen av de
s. k. patentkraven. Det är inte längre möjligt att påräkna patentskydd för
”den allmänna uppfinningstanken” i en uppfinning. I stället anläggs ett
mycket formalistiskt synsätt. Patentskyddets innehåll bestäms helt av hur
patentkraven är utformade. Detta ökar å andra sidan möjligheterna att
kringgå ett patent, möjligheter som enligt motionären utnyttjas i stor
utsträckning. Det är följaktligen viktigt för uppfinnaren att patentkraven är
så utformade att de i största möjliga utsträckning hindrar kringgåenden. För
att klara detta behöver uppfinnarna experthjälp. I motionen framhålls att
styrelsen för teknisk utvecklings (STU) verksamhet innebär en möjlighet för
uppfinnare att få sakkunnig hjälp. STU är emellertid av flera skäl inte rätt
myndighet för att hjälpa fattiga uppfinnare med de rättsliga momenten i en
patentansökan. Det vore enligt motionären bättre om PRV anförtroddes
uppgiften att avgöra behovet av rättshjälp. En liknande lösning har valts i
jämförbara länder som Västtyskland och Österrike.

De nuvarande förhållandena på patentområdet missgynnar enligt motionären
alla uppfinnare som inte kan kosta på sig sakkunnig hjälp med att
utforma en patentansökan. I motionen föreslås att endera av två åtgärder
genomförs. Antingen måste domstolarna vid intrångs- och ogiltighetsmål ta
större hänsyn till vad uppfinnaren skall anses berättigad till genom vad han
gjort och beskrivit samt bestämma skyddsomfånget med hänsyn till detta och
inte till en olycklig formulering av patentkraven. Den andra utvägen är att de
betalningssvaga uppfinnarna ges hjälp med att utforma sin patentansökan
eller åtminstone de juridiskt viktiga delarna därav på ett sådant sätt att
uppfinnarna inte riskerar att bli utan sitt rättmätiga skydd. Det senare
alternativet är enligt motionären att föredra, trots att det troligen medför
vissa extra kostnader för det allmänna, enligt beräkningar i motionen ca 1
miljon kronor.

Gällande ordning

a. Ekonomisk hjälp åt patentsökande

Kostnaderna för patentansökningar kan uppgå till betydande belopp,
särskilt om ansökningarna är av komplicerad natur. Statsmakterna och
uppfinnarorganisationerna har under senare år på skilda sätt söka hjälpa
uppfinnare att hålla dessa kostnader nere. Bland annat lämnas visst
finansiellt bistånd åt uppfinnarna inom ramen för den verksamhet som
bedrivs av Styrelsen för teknisk utveckling (STU) och Svenska uppfinnareföreningen.

STU har som en av sina huvuduppgifter att ge råd till enskilda uppfinnare
och också lämna ekonomiskt stöd till projekt som bedöms leda till
patenterbara produkter. För att kunna bedöma huruvida ett projekt kan leda
till önskat resultat utför STU en marknadsmässig och teknisk undersökning

LU 1980/81:9

av uppfinningen. Undersökningen omfattar också en s. k. förhandsgranskning
för att utreda projektets nyhetsvärde. Denna granskning utförs i vissa
fall helt av STU:s personal, medan i andra fall granskningen överlämnas till
patentverket. Finner STU ett projekt lovande kan uppfinnaren beviljas
anslag till s. k. kostnadsfri patenthjälp. Denna hjälp innefattar vanligen att
STU bekostar utarbetandet av fullständiga patentansökningshandlingar
samt betalar ansökningsavgift och eventuella andra avgifter till patentverket,
såsom tryckningskostnader för patentskriften, årsavgifter m. m. Också
kostnaden för sakkunnig hjälp vid den fortsatta handläggningen i patentverket
och även i patentbesvärsrätten kan innefattas i den kostnadsfria
patenthjälpen. Det ekonomiska stödet är normalt villkorsbundet på så sätt
att det skall återbetalas om patentet ger ekonomiskt utbyte. Däremot
uppställer inte STU några villkor om del i vinst.

Svenska uppfinnareföreningens verksamhet finansieras delvis genom
bidrag från STU. Föreningen ägnar sig bl. a. åt rådgivning åt uppfinnare. I
enstaka fall har föreningen lämnat ekonomiskt bistånd till uppfinnare genom
att finansiera kostnaden för patentombud i ansökningsärenden.

Vidare kan nämnas att uppfinnare och patentsökande kan erhålla visst
bistånd från de regionala utvecklingsfonderna, främst i form av s. k.
produktutvecklingslån. Även direkta bidrag till kostnader i samband med
patentansökningsförfarandet kan under vissa förhållanden ifrågakomma
framför allt när det gäller utländska patent. I patentärenden samarbetar
fonderna nära med STU.

Allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) kan inte beviljas i
patentansökningsärenden. Domstolsverkets besvärsnämnd (numera besvärsnämnden
för rättshjälpen), som är högsta instans i fråga om beviljande
av rättshjälp, avslog i ett beslut år 1978 en ansökan om rättshjälp i ett
patentansökningsärende. I beslutet uttalades bl. a. att den allmänna
rättshjälpen är avsedd att tillgodose behovet av juridiskt bistånd i rättsliga
angelägenheter. Det skulle enligt beslutet strida mot grunderna för
rättshjälpslagen att genom den allmänna rättshjälpen bekosta teknisk
utveckling och beskrivning av en uppfinning samt utredning om uppfinningens
patenterbarhet. I beslutet heter det vidare att ansökan om patent
visserligen innehåller rättsliga moment men i huvudsak är av teknisk
karaktär och att ärende om ansökan om patent därför inte kan anses vara en
sådan rättslig angelägenhet i vilken det kan komma i fråga att bevilja
rättshjälp. Enligt beslutet bör det behov av bistånd som föreligger i dessa
ärenden tillgodoses på annat sätt.

Bl. a. detta avgörande av nämnden föranledde en motion i riksdagen år
1979 (mot. 1978/79:2159). I motionen begärdes att riksdagen skulle vidta en
sådan ändring i rättshjälpslagen att lagen blev tillämplig på ansökan om
patent. Motionen behandlades av justitieutskottet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (luU 1978/79:30) anförde
justitieutskottet bl. a. att en allmän utgångspunkt vid ställningstagande till

1* Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 9

LU 1980/81:9

motionsspörsmålet måste vara att rättshjälpens karaktär av social förmån gör
det nödvändigt att uppställa vissa gränser för rättshjälpslagens tillämpningsområde.
De rent rättsliga inslagen i de ärenden det här gäller ansåg
justitieutskottet vara relativt begränsade. Redan av dessa skäl ställde sig
justitieutskottet tvekande inför motionärens förslag. Justitieutskottet erinrade
om den verksamhet som STU bedrev när det gällde stöd till uppfinnare
och drog slutsatsen att betydande möjligheter syntes föreligga att utom
ramen för rättshjälpssystemet få behovet av bistånd tillgodosett. Justitieutskottet
ansåg sig därför inte kunna tillstyrka bifall till motionen.

b. P a t e n t sk y d d e t s o m f a 11 n in g

Patentskyddets omfattning regleras i 39 § patentlagen, vari föreskrivs att
skyddets omfattning bestäms av patentkraven. Till denna bestämmelse har
fogats regeln att man för förståelse av patentkraven kan hämta ledning från
den beskrivning av uppfinningen som enligt 8 § andra stycket skall fogas till
patentansökningen.

Frågan om patentkravens roll när patentskyddets omfattning skall
bestämmas diskuterades ingående i förarbetena till patentlagen. Rättsläget
anses nu vara följande. Patentkraven skall alltid innehålla en bestämd
uppgift om vad som söks skyddat genom patentet. Skyddet får därför inte
omfatta något som inte framgår av dessa krav. Uppstår osäkerhet om vad
patentet omfattar är det alltså patentkraven som skall tolkas. Beskrivningen
med eventuella ritningar är, liksom övriga handlingar i ärendet, endast
hjälpmedel för denna tolkning. Detta innebär dock inte att patentkraven
skall göras till föremål för bokstavstolkning. Frågan om hur hårt bunden av
patentkravens ordalydelse man skall vara måste avgöras efter omständigheterna
i det enskilda fallet och har därför av lagstiftaren överlämnats till
rättstillämpningen. Vid tolkningen skall dock enligt motivuttalanden särskilt
beaktas den rättsosäkerhet som oklara patentkrav leder till. Patenthavaren
får inte begagna sig av oklarheter i patentkraven för att därigenom utvidga
skyddet.

I samband med 1978 års förändringar av den svenska patenträtten -föranledda av beslutet om Sveriges tillträde till 1970 års konvention om
patentsamarbete (PCT) och 1973 års europeiska patentkonvention (EPC) -övervägdes huruvida svensk rätt när det gäller sättet att bestämma
patentskyddets omfattning var förenlig med vad som enligt EPC gäller
beträffande europeiskt patent i detta avseende (prop. 1977/78:1 s. 141 f., 300
och 303).

I EPC finns en bestämmelse (art. 69) med samma innehåll som 39 §
patentlagen (den har också en motsvarighet i art. 6 i PCT). Bestämmelsens
utformning bygger på förutsättningen att patentskyddets innehåll bestäms av
patentkraven. Till artikeln i EPC har fogats ett särskilt tolkningsprotokoll.
Enligt protokollet får art. 69 inte förstås så att ett europeiskt patents

LU 1980/81:9

skyddsomfång skall bestämmas genom en strikt bokstavstolkning av
patentkraven och att beskrivning och ritningar får användas endast för att
tolka oklarheter i patentkraven. Artikeln får inte heller förstås så att
patentkraven endast tjänar som rikttinjer för att fastställa skyddsomfånget
och att skyddet omfattar allt som en fackman som har studerat beskrivning
och ritningar anser att patenthavaren har avsett att skydda. Artikeln skall
enligt detta protokoll i stället ges en tolkning som ligger mellan dessa
ytterligheter och som bereder patenthavaren ett skäligt skydd och samtidigt
ger tredje man en rimlig säkerhet.

I förarbetena till 1978 års lagstiftning uttalades att den ståndpunkt som
svensk rätt fick anses inta i tolkningsfrågan stod i god överensstämmelse med
ordalydelsen i art. 69 i EPC och inte i och för sig stred mot vad som sägs i
protokollet. Det ansågs därför inte finnas någon anledning för Sverige att
frångå den rättsuppfattning rörande tolkningen av patentkrav som dittills
hade hävdats i svensk rätt. I detta sammanhang underströks på nytt vikten av
att patenthavaren inte fick begagna sig av oklarheter i patentkraven för att
därigenom utvidga patentskyddet (prop. 1977/78:1 s. 303).

Remissyttranden

Remissyttranden över motion 355 har avgivits av patent- och registreringsverket,
Svenska patentombudsföreningen och Svenska uppfinnareföreningen.

Patentverket anför bl. a. följande.

Patentverket vill inledningsvis understryka att en patentansökan är ett
rättsligt dokument av oftast stor ekonomisk betydelse för sökanden och hans
konkurrenter. För att inte rättsosäkerhet skall uppstå fordras att ansökan
utarbetas med precision och kunskap om de krav som patentlagstiftningen
uppställer. Härav följer att en sökande, som inte själv besitter tillräcklig
patenträttslig sakkunskap, i regel måste anlita patentombud eller annat
sakkunnigt biträde.

Enligt patentverkets mening är det viktigt för ett innovationsvänligt klimat
att samhället sörjer för att enskilda uppfinnare har tillgång till sakkunnig
hjälp när det gäller att skydda sina uppfinningar. Den enskilde uppfinnarens
möjligheter att få ett effektivt patentskydd får inte vara beroende av hans
ekonomiska omständigheter.

Motionären föreslår också som ett alternativ till rättshjälp att domstolarna
vid intrångs- och ogiltighetsmål tar större hänsyn till vad uppfinnaren ”gjort
och beskrivit” och därav tillmäter honom ett bestämt skyddsomfång, i stället
för att fästa vikt vid en olycklig formulering av patentkraven.

Patentverket anser emellertid att en sådan tolkning är oförenlig med den
svenska patentlagens regler om att ansökningen skall innehålla bestämd
uppgift om vad som sökes skyddat genom patentet, patentkrav, (PL § 8)
samt att patentskyddets omfattning bestäms av patentkraven (PL § 39). Till
den senare bestämmelsen har fogats tolkningsregeln att man för förståelse av
patentkraven kan hämta ledning från beskrivningen. Lagstiftningen ger klart

LU 1980/81:9

uttryck för den helt primära uppgiften för kraven nämligen att ange
patentskyddets omfattning och så klart det är möjligt avgränsa den ensamrätt
som patentet innebär. Att bestämt slå fast detta betyder emellertid inte att
man hemfaller åt någon död bokstavstolkning när patentskyddet skall
bedömas. Tolkningen skall inriktas på vad tredje man rimligen har kunnat
utläsa av kraven. Om tveksamhet råder beträffande innebörden av t. ex.
uttryck som används i kraven kan en studie av beskrivningen och ritningen ge
bättre klarhet. Grundregeln att patentkraven är avgörande för patentskyddets
omfattning rubbas inte av att man vid tolkning av kraven i speciella fall
ansett sig kunna bortse från meningslösa överbestämningar eller att man
ibland kan finna att en uppfinning blivit obehörigen utövad genom medel
som är ekvivalenta med dem som angivits i kraven.

En liberalare tolkningsmetod, som lämnar ett betydligt friare utrymme för
domstolarna att med ledning av patentkrav och beskrivning bedöma den
faktiska uppfinning som presterats och utmäta skyddsområdet, skulle leda
till betydande rättsosäkerhet och till praktiska svårigheter.

För tredje man - den konkurrerande industrien bl. a. - skulle den redan nu
betungande bevakningen av främmande patenträttigheter bli avsevärt
besvärligare om patentkraven inte längre definierade ensamrättens omfattning
och därmed gav ett bestämt besked om den rörelsefrihet som kan räknas
med. För patentmyndigheten skulle handläggningen förlora den stadga som
följer av att nyhetsgranskning och skriftväxling med sökanden huvudsakligen
kan koncentreras till vad sökanden begär skydd för i ingivna krav.
Näringslivets önskemål om ökad rättssäkerhet kring meddelade patent
likaväl som patentmyndighetens behov av enkla och klara linjer för
handläggning av patentärendena har i patentdiskussionerna också utanför
Sverige accentuerat patentkravens centrala betydelse för patentskyddet.
Utformningen av såväl PCT (art. 6) som EPC (art. 69) bygger sålunda på
förutsättningen att patentkraven definierar skyddet. Med hänsyn till att
praxis i denna fråga skiljer sig i olika länder har till artikeln i EPC fogats ett
särskilt tolkningsprotokoll. Enligt detta protokoll får art. 69 i EPC inte
förstås så att ett europeiskt patents skyddsomfång skall bestämmas genom en
strikt bokstavstolkning av patentkraven och att beskrivning och ritningar
endast får användas för att tolka oklarheter i kraven. Ej heller får artikeln
tolkas så att patentkraven endast tjänar som riktlinjer för att fastställa
skyddsomfånget och att skyddet omfattar allt som en fackman, som har
studerat beskrivning och ritningar, anser att patenthavaren har avsett att
skydda. Artikeln skall i stället ges en tolkning som ligger mellan dessa två
ytterligheter och som bereder patenthavaren ett skäligt skydd och samtidigt
ger tredje man en rimlig säkerhet. Den ståndpunkt som svensk rätt intar i
tolkningsfrågan överensstämmer väl med EPCs ordalydelse och strider ej
heller mot tolkningsprotokollet.

Enligt patentverkets mening finns följaktligen inte anledning att, som
motionären föreslår i sitt andrahandsyrkande, utreda den rättsliga frågan om
tolkningen av meddelade patent.

Det sagda visar emellertid att formuleringen av patentkraven och
beskrivningen ställer stora krav på uppfinnarna, särskilt med hänsyn till
svårigheterna att på ansökningsstadiet förutse olika tänkbara framtida
intrångsfall. Det framstår därför som klart att många uppfinnare har behov
av stöd och hjälp av sakkunniga när det gäller utformningen av patentkraven
och även övriga ansökningshandlingar.

Patentverket har emellertid svårt att tänka sig rättshjälp av det slag som

LU 1980/81:9

föreslås i motionen utan att denna förbinds med en teknisk och marknadsmässig
bedömning av uppfinningen. Det kan ej anses lämpligt att patentverket
vid sidan om den tekniska prövningen i patentärenden av uppfinningars
patenterbarhet också har till uppgift att värdera uppfinningar inom ramen
för ett system för ekonomiskt stöd till uppfinnare, såsom föreslås i motionen.
Det synes både principiellt riktigt och rationellt att en verksamhet för att
finansiellt bistå uppfinnare helt åvilar myndigheter och organisationer
utanför patentverket, i första hand Styrelsen för Teknisk Utveckling,
STU.

I det här sammanhanget kan det vara värt att framhålla den betydelse som
patentverkets utredningsservice har för en enskild uppfinnare både när det
gäller utvecklingen av hans idéer och bedömningen av idéernas nyhetsvärde.
Från rättssäkerhetssynpunkt är det av stor vikt att en uppfinnare, som önskar
skydda sin uppfinning och eventuellt överlåta rätten till den, har en
någorlunda klar uppfattning om den teknik, som redan finns utvecklad på
uppfinningens område. Många uppfinnare i små omständigheter skulle med
ett ekonomiskt bidrag från STU själva kunna hos patentverket beställa den
utredning som erfordras för att undanröja osäkerhet om uppfinningens
förhållande till redan känd teknik, dvs. bl. a. dess nyhetsvärde. Vid sidan om
de fall där STU finner det lämpligt att själv svara för utredningen kring
uppfinningen är det ett samhällsintresse att stimulera uppfinnarna att själva
ta initiativet till de utredningar som behövs för utvecklingen och bedömningen
av deras idéer. För dessa fall bör STU kunna svara för det nödvändiga
ekonomiska stödet.

Patentverket är emellertid medvetet om att det kan finnas behov av att, vid
sidan av det stöd som STU nu kan ge till uppfinnare som önskar biträde med
att upprätta ansökningshandlingar, skapa en särskild möjlighet att få biträde
på det allmännas bekostnad. En sådan alternativ väg till ett biträdesstöd till
uppfinnare, som befinner sig i blygsamma ekonomiska omständigheter, kan
erhållas genom en förstärkning av de medel vilka Svenska Uppfinnareföreningen
nu förfogar över för rådgivning m. m. åt uppfinnare. Med en sådan
ordning skulle föreningen antingen genom egen expertis eller genom
anvisning av patentombud kunna erbjuda uppfinnare ett effektivt biträde vid
avfattningen av ansökningshandlingarna i ett patentärende. Förstärkningen
skulle också kunna ta sikte på att ge juridiskt biträde åt uppfinnare som
förhandlar om avtal för exploatering av sin uppfinning.

Med hänsyn till det anförda föreslår patentverket, att den av motionären
väckta frågan om biträdeshjälp åt uppfinnare utredes, i syfte att snarast
möjligt få till stånd en komplettering av de stödåtgärder som redan finns till
stärkande av uppfinnarnas ställning.

Svenska uppfinnareföreningen anför i sitt yttrande bl. a. att föreningen
uppskattar att motionären genom sin motion aktualiserat ett för uppfinnarna
väsentligt delproblem. Föreningen finner det dock angeläget att påpeka att
totalbedömningen av uppfinnarnas ekonomiska situation och problem
fortfarande måste sättas i första rummet. Föreningen upplyser att den har
föreslagit regeringens näringspolitiska delegation att särskilda stipendier
eller inkomstgarantier tillskapas för uppfinnarna samt att delegationen nu
inkluderat dessa förslag i sitt åtgärdsprogram. Förverkligas förslagen skulle
enligt föreningen ett viktigt steg till förbättring tas i den riktning motionä 1**

Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 9

LU 1980/81:9

rema avsett. Föreningen säger sig också sedan länge ha efterlyst en
komplettering och utvidgning av STU: s insatser i patentansökningsstödjande
avseende. I yttrandet anför föreningen vidare.

Många uppfinnare önskar av varierande skäl inte begagna sig av STU och
av de stöd STU kan erbjuda. Staten har det senaste året funnit angeläget att
ekonomiskt biträda den verksamhet som utövas av Svenska Uppfinnareföreningen.
En av anledningarna härtill är föreningens goda förankring sedan
snart 100 år bland landets uppfinnare och den av uppfinnande intresserade
allmänheten och näringslivet. En ytterligare förstärkning av föreningens
resurser med speciell målangivning av medel för patent och annat rättsskydd
för uppfinnarnas idéer, skulle vara en rationell och enkel lösning av det
problem motionären tar upp.

SUF, som tagit del av patentverkets tankar i samma riktning, är beredd att
ta på sig en sådan uppgift och medverka till att uppfinnare med starkt
begränsade ekonomiska resurser erhåller biträde och finansiella medel för
upprättande av ansökningshandlingar avseende patent. Föreningen har
redan en efter dess resurser omfattande rådgivning till uppfinnare i
patentfrågor, juridiska och affärsmässiga ärenden, varför en vidgad service
ligger helt i linje med seriös utveckling.

Motionen behandlar i andra hand frågor kring tolkning av patent till
uppfinnarnas förmån. SUF har kännedom om att det förekommer missbruk
av det slag motionären påpekar. I allt väsentligt skulle sådant missbruk
kunna stävjas eller förhindras om servicen till uppfinnarna vore mer effektiv
och mer utbyggd. Föreningen deltar för närvarande i arbetet på ett förslag till
försäkring för patentinnehavare avseende kostnader vid patentintrång och
processer. En vidgad hjälp till uppfinnarna är ofrånkomlig när det gäller
upprättande av licensavtal och affärsmässiga kontakter generellt. På ett tidigt
stadium bör uppfinnarna beredas möjlighet att få sina intressen tillgodosedda.
Genom skattesituationen och betydande osäkerhetsmoment i bedömning
och exploatering av idéerna har huvuddelen av våra uppfinnare inte
möjlighet att själva bekosta kunniga och erfarna rådgivare. STU och
uppfinnareföreningen har här stora uppgifter.

Föreningen har i fördiskussionen till utredningen om rätt till arbetstagares
uppfinningar (LAU) framfört önskemål om inrättande av en nämnd för
allmän uppfinnarrätt. Förhållandet, att en uppfinnare praktiskt taget
undantagslöst har svagare position än arbetsgivaren eller det företag som har
intresse att förvärva hans uppfinning är väl känt. Mot denna bakgrund
stadgas i 1949 års LAU om inrättande av statens nämnd för arbetstagares
uppfinningar. Arbetsmarknadens parter SAF-PTK har avtalat om industrins
uppfinnarnämnd. De fria uppfinnarna, som inte har någon lag eller något
avtal att falla tillbaka på, har ingen instans att vända sig till för prövning av
skälighet och rimlighet i förelagda eller träffade överenskommelser eller av
som följd av avtal eller förhandling inträffade konsekvenser.

SUF eftersträvar att fylla detta vakuum, men kan i dagens läge på grund av
begränsade resurser endast hantera en ringa del av de problem som
uppfinnarna och föreningen möter.

Svenska patentombudsföreningen säger sig i sitt yttrande vara väl
medveten om de problem och svårigheter av olika slag, som möter en s. k.
självsökande uppfinnare. Föreningens medlemmar kommer ej sällan i
kontakt med uppfinnare, som, på grund av bristande kännedom om de

LU 1980/81:9

formella kraven på en patentansökan, trott sig själva kunna upprätta en
ansökan och driva den till slut. Det kan också vara fråga om uppfinnare som
av ekonomiska skäl valt att söka patent utan anlitande av hjälp och som
möter så stora problem att behovet av hjälp blir akut. I många fall kan
ansökningarna ”räddas” endast efter s. k. löpdagsförskjutning, i andra fall
måste helt nya ansökningar inlämnas med de risker detta innebär för
uppkommande nyhetshinder. I sämsta fall kan uppfinnaren själv efter
ansökningstillfället ha förstört nyheten i sina försök att finna avsättning för
uppfinningen. Enligt föreningen är det uppenbart att uppfinnarna är i stort
behov av sakkunnig biträdeshjälp. Föreningen ställer sig med hänsyn härtill
positiv till grundtanken i motionen att allmän rättshjälp bör tillkomma
uppfinnare i patentansökningsärenden. Föreningen anser dock att frågan
behöver utredas vidare. Däremot ställer sig föreningen avvisande till
motionsförslaget om att frågan om tolkning av patentkraven skall utredas.

Rätten att utnyttja patent

Motionsmotivering (mot. 1979180:1613)

I motionen framhålls att uppfinnarnas situation på många sätt förbättrats
under senare år. De är dock dåligt rustade när det gäller marknadsföringen
av sina produkter. Uppfinnarna saknar ofta de kunskaper som krävs för att
kunna marknadsföra en produkt. Ett annat problem sammanhänger med att
etablerade ekonomiska intressen, framför allt storföretagen, ofta ser en
uppfinning som ett hot mot den egna verksamheten. Man köper därför upp
uppfinningarna och underlåter därefter antingen att exploatera dem eller att
betala erforderliga patentavgifter, vilket får till följd att patenten förfaller.

Enligt motionären måste man försöka komma till rätta med dessa problem
för såväl samhällets som de enskilda uppfinnarnas skull. Man skulle
eventuellt kunna pröva att begränsa en uppköpares rätt till patent till en viss
tid. Om inte patentköparen under denna tid vidtar förberedelser för
exploatering och marknadsföring skulle han förlora rätten till patentet.

Gällande rätt

Liksom uppfinnaren kan överlåta sin uppfinning kan patenthavaren
överlåta sitt patent. Patenthavaren kan också åt annan ge rätt att
yrkesmässigt utnyttja den uppfinning som omfattas av patentet genom att
meddela denne licens. Patentlagen innehåller inte någon allmän reglering av
licensavtalet. Ett undantag utgör bestämmelsen i 43 § enligt vilken licensägare
inte äger överlåta sin rätt vidare om inte avtal träffats härom. I övrigt
råder alltså avtalsfrihet mellan parterna. I licensavtal tas i regel in

LU 1980/81:9

bestämmelser om licensens giltighet i tiden. Patentlicens kan inte sträcka sig
längre än patentets giltighet, dvs. högst 20 år.

När en uppfinnare har överlåtit sitt patent har han i princip avsagt sig alla
rättigheter med avseende på patentet. Skulle förvärvaren av patentet välja
att inte använda sig av detta ger patentlagen inte någon möjlighet för den
ursprunglige patenthavaren att få tillbaka patentet. Detta hindrar naturligtvis
inte att han kan ha en sådan rättighet enligt överlåtelseavtalet.

Genom bestämmelser om s. k. tvångslicens har lagstiftaren dock sökt
motverka bl. a. att ett patent inte utnyttjas. Enligt 45 § patentlagen får
tvångslicens meddelas om tre år har förflutit sedan patentet meddelades och
tillika fyra år har gått sedan patentansökningen gjordes. Som förutsättning
för att tvångslicens skall kunna meddelas gäller att uppfinningen inte utövas i
Sverige i skäligt omfång.

Med uttrycket ”utövas” avses verksamhet för egentlig framställning, dvs.
framställning av patenterat alster eller användande av patenterat förfarande.
Däremot avses inte import av patenterat alster.

Tvångslicens får vidare inte meddelas, om patenthavaren har godtagbar
anledning för sin underlåtenhet att utöva uppfinningen i Sverige. Av
lagförarbetena framgår att om en uppfinning inte har kunnat utövas till följd
av gällande lagstiftning, utgör detta godtagbar anledning för underlåten
utövning. Detsamma gäller om det inte har varit möjligt att anskaffa
erforderliga råvaror. Det torde dock inte vara tillräckligt att patenthavaren
inte har kunnat anskaffa råvaror såvida annan, t. ex. den som ansöker om
tvångslicens, har möjlighet till detta. Godtagbar anledning för underlåten
utövning föreligger också om offentliga restriktioner har medfört att
förutsättningar för utövning inte har förelegat.

Även andra förhållanden kan med hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet utgöra godtagbar anledning för underlåten utövning. Patenthavaren
torde sålunda kunna åberopa att han utnyttjar en annan, alternativ
uppfinning och därigenom tillgodoser landets behov på ett från teknisk och
ekonomisk synpunkt lika bra sätt. Det är nämligen inte ovanligt att en
patenthavare för att få erforderligt skydd söker och erhåller patent på flera
lösningar på samma problem. Enligt förarbetena till patentlagen bör det i
dylika fall inte läggas patenthavaren till last att han träffar ett förnuftigt val
mellan dessa lösningar och använder endast en av dessa eller vissa av dessa
lösningar men inte alla.

Den omständigheten att patenthavaren inte har haft tillräckliga ekonomiska
resurser för att utöva uppfinningen torde inte kunna anses utgöra
godtagbar anledning för underlåtenheten och inte heller den omständigheten
att patenthavaren inte har ansett utövning av uppfinningen lönande. Det
torde inte heller utgöra godtagbar anledning till underlåtenheten att
patenthavaren inte har kunnat finna någon annan som är villig att utöva
uppfinningen.

LU 1980/81:9

Remissyttranden

Remissyttranden över motion 1613 har avgetts av patentverket, Sveriges
industriförbund, Svenska patentombudsföreningen och Svenska uppfinnareföreningen.
Samtliga remissinstanser har avstyrkt lagstiftning av den
innebörd motionären föreslagit.

Patentverket framhåller att verket inte har haft direkt erfarenhet av de
problem motionären aktualiserar. Patentverket erinrar om bestämmelserna i
patentlagen om tvångslicens och understryker att ett av ändamålen med
tvångslicensiering just är att hindra företag att överta patent för att sedan inte
exploatera dem. Enligt patentverkets mening kan en lagbestämmelse av den
typ som föreslås i motionen inte lösa de problem som är förenade med
överlåtelse av industriell äganderätt och vilka har samband med att
uppfinnaren ofta befinner sig i en betydligt svagare position än motparten.
Den lagregel, som föresvävar motionären, skulle enligt patentverket på ett
stelbent sätt begränsa avtalsfriheten på området, och effekterna kan mycket
väl tänkas i många fall inverka negativt på uppfinnarens möjligheter att
betinga sig en fullgod ersättning för den överlåtna patenträtten. De frågor
som motionären rör vid måste lösas avtalsvägen, och helt avgörande är att
uppfinnarens förhandlingsposition är tillräckligt stark för att tillförsäkra
honom rimliga villkor. Motionen aktualiserar sålunda frågan om uppfinnarens
behov av rättsligt biträde, och patentverket hänvisar till de synpunkter
som verket anfört med anledning av motion 355.

Sveriges industriförbund anför bl. a. att påståendet att storföretagen skulle
köpa uppfinningar i syfte att blockera exploateringen är en gammal fördom,
som det inte finns någon anledning att ytterligare kommentera. Däremot
förekommer det att företag köper uppfinningar eller innovationer som kan
förväntas vara av intresse för dess verksamhet. Av olika skäl kan det dock
senare visa sig att uppfinningen inte går att exploatera. Förbundet framhåller
att företaget under sådana förhållanden naturligtvis inte kan fortsätta att
satsa mer pengar på idéen. - Det bör enligt förbundet observeras, att de
uppfinningar som köps utifrån i de flesta fall är så långt från konkretisering
att det fordras lång tids utvecklingsarbete och därigenom stora ekonomiska
insatser innan man får fram en produkt som kan marknadsföras. Om
köparens rätt till patent skulle begränsas till viss tid skulle detta enligt
förbundets uppfattning kunna leda till att köparen kan bli tvungen att
återlämna en uppfinning där väsentliga insatser gjorts för att realisera en
produkt. Under sådana förhållanden skulle sannolikt ytterst få företag vara
intresserade av att överta uppfinningar utifrån. - Förbundet hävdar att en fri
uppfinnare när han säljer sin uppfinning bör se till att han får de villkor han
önskar i försäljningsavtalet. För detta behövs ingen lagstiftning. I avtalet kan
t. ex. stipuleras att om inte den patenterade uppfinningen inom ett visst antal
år utnyttjas, skall rätten till patentet återgå till uppfinnaren. Vidare kan
uppfinnaren avtala om minimiroyalty, som håller honom skadeslös om
köparen föredrar att ej utnyttja uppfinningen. - Förbundet konstaterar för

LU 1980/81:9

sin del att uppfinnarens intresse enklast och bäst tillgodoses i överlåtelseavtalet,
inte genom lagstiftning.

Även Svenska patentombudsföreningen hävdar att fråga om exploatering
av uppfinningar kan regleras genom normala avtal, varför något behov av
lagstiftning inte föreligger.

Svenska uppfinnareföreningen säger sig med viss förvåning ha tagit del av
motionärens hemställan, eftersom föreningen inte äger närmare kännedom
om att de i motionen påtalade missförhållandena numera är för handen. Det
är föreningens erfarenhet att det närmast är bristen på kunskaper och
erfarenheter när det gäller förhandlingar och upprättandet av licensavtal som
förorsakar angivna problem. Föreningen erinrar om att den med stöd av STU
under senare år kunnat ägna sig åt rådgivning i bl. a. här berörda avseenden
och att denna verksamhet borde utökas.

Vissa frågor rörande patentansökningsförfarandet

Motionsmotivering {mot. 1979180:1866)

I motionen anförs vissa kritiska synpunkter på den patenträttsliga
lagstiftningen. Denna bör enligt motionärerna reformeras i skilda hänseenden.
Några konkreta reformförslag framläggs inte i motionen. Motionärerna
pekar på vissa områden där förändringar skulle kunna genomföras som är
ägnade att hjälpa uppfinnarna ekonomiskt i deras verksamhet utan att därför
innebära alltför stora kostnader för samhället.

Den nuvarande ordningen för offentliggörande av patentansökningar
innebär bl. a. att patentverket offentliggör ansökningen 18 månader efter
ingivandet även om patentet ännu inte är beviljat. Detta har enligt
motionärerna i många fall varit till nackdel för uppfinnarna och har lett till att
svenska uppfinnare allt oftare väljer att i stället söka patent på sin uppfinning
i Österrike eller USA, där andra regler gäller. Att offentliggöra innehållet i
en patentansökan innan patent beviljats strider enligt motionärerna mot
grundtanken i patentsystemet. Uppfinnaren berövas hemligheten med sin
uppfinning utan minsta motprestation av samhället. Samtidigt mister han sitt
försprång i tillverkningshänseende. Systemet med offentliggörande av
patentansökningar bör därför reformeras.

Motionärerna tar även upp frågan om hur invändningar mot en patentansökan
bör få göras. De finner det stötande att den som invänder mot en
patentansökan inte behöver redogöra för på vilket sätt det patentet är
störande för honom, i all synnerhet som invändaren kan uppträda anonymt.
En invändare kan förhala handläggningen av ett patentärende genom att
fortlöpande inge nya skrifter och anföra nya omständigheter mot uppfinningen.
Det är, framhåller motionärerna, av naturliga skäl de värdefullaste
uppfinningsidéerna som kan komma att röna en sådan behandling. För en
uppfinnare, som vanligen är helt tekniskt inriktad, är många inslag i

LU 1980/81:9

patentprocessen oförståeliga och avskräckande. En reform av patentprocessen
bör genomföras. Reformen bör inriktas på att göra det lättare för
uppfinnarna att tillvarata sina intressen.

En uppfinnare har möjlighet att genom s. k .förhandsgranskning skaffa sig
en uppfattning om uppfinningens möjliga patenterbarhet. Förhandsgranskningen
utförs främst av patentverkets personal som en teknisk service. I
motionen anförs att handläggarna under förhandsgranskningen kommer att
nås av ett mycket stort antal konkurrerande idéer och intressen, ofta under
samma teknikområde. Detta förhållande kan enligt motionärerna ge upphov
till intresse- och lojalitetskonflikter hos granskarna, både under förhandsgranskningen
och vid den eventuellt efterföljande nyhetsgranskningen.
Motionärerna har sig bekant att många uppfinnare reagerar starkt mot den
nuvarande situationen och anser att det tidigare systemet med s. k.
kommissionärer var att föredra.

Gällande ordning beträffande offentliggörande och invändning

När ansökningshandlingar i ett patentärende är fullständiga godkänner
patentverket handlingarna för utläggning (19 § patentlagen). Utläggningen
kommer till stånd sedan sökanden betalat en utläggningsavgift (20 och
21 §§). Utläggningen kungörs genom en notis i Svensk Patenttidning. En
utläggningsskrift, bestående av ett tryckt exemplar av beskrivning med
eventeull ritning samt patentkrav, läggs ut i patentverkets bibliotek. Syftet
med utläggningen är att bereda allmänheten tillfälle att framställa invändningar
mot ansökningen.

Innan en patentansökan avgörs slutligt har allmänheten möjlighet att
invända mot att ett patent beviljas. Detta kan ske dels före godkännandet av
ansökningen i form av en s. k. erinran och dels efter godkännandet i form av
en s. k. invändning. Erinran har karaktären av en upplysning till patentverket
om patenthinder och regleras i 36 § patentkungörelsen (1967:838).
Huvudbestämmelsen om invändning återfinns i 21 § patentlagen. Invändning
skall göras skriftligen inom tre månader från utläggningen. Fristen kan
inte förlängas. Någon begränsning i fråga om rätten att invända finns i princip
inte. Invändningen får avse varje omständighet som inverkar på frågan om
ansökningens godkännande. Grunden för invändningen skall anges (33 §
andra stycket patentkungörelsen (1967:838)). Har invändning inte gjorts,
vilket gäller de flesta ansökningar, upptas ärendet till fortsatt prövning efter
utläggningstidens slut (23 §).

Beträffande offentliggörande är huvudregeln att handlingar i patentärende
skall hållas tillgängliga för var och en som vill ta del av dem från och med
den dag då patentansökningen utläggs (22 § första stycket). För att förhindra
att de långa handläggningstiderna för patentansökningar leder till att
ansökningar hålls hemliga under lång tid infördes genom patentlagen en
bestämmelse om obligatoriskt offentliggörande efter viss tid. Handlingarna i

LU 1980/81:9

ett patentansökningsärende skall sålunda hållas tillgängliga för allmänheten
när 18 månader har förflutit från ansökningsdagen eller, om prioritet yrkas,
den dag från vilken prioriteten begärs, även om ansökningen då inte har
utlagts. Har beslut fattats om avskrivning eller avslag skall handlingarna dock
hållas tillgängliga endast om sökanden begär att ansökningen återupptas
(andra stycket). Om sökanden begär det skall handlingarna offentliggöras
tidigare än efter 18 månader (tredje stycket). Syftet med bestämmelserna är
att tillgodose dels det allmänna intresset av att så snart som möjligt få vetskap
om patentsökta uppfinningar - bl. a. för att i möjligaste mån minska antalet
”efteranvändare”, alltså godtroende utövare enligt 48 § patentlagen - dels
sökandens intresse av att hemlighålla uppfinningen i rimlig mån. Den valda
tidsfristen har ansetts vara en lämplig avvägning mellan dessa intressen.

När en patentansökan blir allmänt tillgänglig får den enligt 60 § s. k.
provisoriskt skydd i skadeståndsrättsligt avseende. Detta skydd innebär att
sökanden kan ha rätt till skadestånd av den som, efter det att handlingarna i
ärendet har blivit allmänt tillgängliga, yrkesmässigt utnyttjar den uppfinning
för vilken skydd söks i den mån ansökningen leder till patent.

I fråga om offentliggörande av internationell patentansökan enligt PCT
gäller att handlingarna skall hållas tillgängliga för envar så snart sökanden
har fullgjort sin skyldighet att ge in översättning av ansökningen, dvs. i regel
inom 20 månader efter den internationella ingivningsdagen (31 och
33 §§).

Enligt artikel 93 i EPC gäller att en europeisk patentansökan skall
publiceras snarast möjligt efter det att 18 månader förflutit från ingivningsdagen
eller, i förekommande fall, prioritetsdagen. På sökandens begäran kan
publicering ske tidigare. I patentlagen har bestämmelser om rättsverkan i
Sverige av publiceringen av europeisk patentansökan meddelats i 87 och
88 §§.

Remissyttranden

Yttranden har lämnats av patentverket, Sveriges industriförbund, Svenska
patentombudsföreningen och Svenska uppfinnareföreningen.

a. Offentliggörande av patentansökan

Patentverket anför bl. a.:

En lång sekretesstid kan många gånger vara ett önskemål för sökanden.
Då ett patentskydd emellertid i så stor utsträckning berör tredje man, är det
av stor betydelse för honom, att på ett så tidigt stadium som möjligt få
kännedom om vad som patentsökts och eventuellt kan bli föremål för
patentskydd. Det är uppenbart att ansökningens hemlighållande under en
längre tid kan vålla tredje man betydande olägenheter. Även för patentsökanden
kan emellertid ett sent offentliggörande av uppfinningen innebära
nackdelar, eftersom risken för s. k. ”efteranvändare”, dvs. sådana som

LU 1980/81:9

börjat utnyttja uppfinningen under hemlighållandetiden, ökar. Genom att
”efteranvändarna” kan, om ansökningen leder till patent, kräva tvångslicens,
kan patentets värde minska väsentligt för patentinnehavaren.

Offentliggörandet efter 18 månader får stor betydelse för den spridning av
teknisk information som bidrar till det tekniska framåtskridandet. En
försening av offentliggörandet skulle ofta innebära att den beskrivna
tekniken förlorar i aktualitet och nyhetsvärde. Inte minst för länder med
mindre resurser och mindre utvecklad industri är det viktigt, att uppfinningarna
offentliggörs på ett tidigt stadium, så att dessa länder kan ta del av
utvecklingen i de tekniskt och ekonomiskt mer utvecklade industriländerna.

Patentverket finner således, att det inte finns någon anledning att ändra på
den nuvarande 18-månadersgränsen, som för övrigt numera har en fast
internationell förankring.

Industriförbundet anför:

Den s. k. 18-månaderspubliceringen är numera internationellt accepterad
och tillämpad. Regeln om obligatoriskt offentliggörande efter 18 månader är
en del av det europeiska patentsystemet. Denna tidsgräns tillämpas även i de
utanför Europa-patentkonventionen stående nordiska länderna, Danmark,
Finland och Norge. Österrike har även ratificerat ifrågavarande konvention
och torde således ha infört nämnda regel. Även i USA har framförts förslag
om samma tidsfrist.

Tidsfristen är en avvägning mellan å ena sidan det allmänna intresset av att
så snart som möjligt få vetskap om patentsökta uppfinningar - i syfte att
minska antalet efteranvändare - och å andra sidan sökandens intresse av att
hemlighålla uppfinningen. Det kan inte förnekas att denna tidsfrist kan
medföra olägenheter för enstaka uppfinnare. Fördelarna är dock övervägande
genom den relativt korta osäkerhetsperioden mellan ansökans ingivande
och dess offentliggörande. Från industrins sida anser vi det vara orimligt att
tredje man skulle kunna hållas i okunnighet om det patentskydd som kan
komma att råda inom ett land. Detta skulle leda till förluster om man vidtagit
investeringar som kolliderar med en senare beviljad patentansökan.

Vidare måste beaktas att idéer som inte kan erhålla patentskydd inte torde
representera så värdefullt skyddsobjekt som patenterbara uppfinningar. Att
ändra lagstiftningen för dessa enstaka fall är knappast rimligt. Genom
offentliggörandet får dessutom svenska uppfinnare tillgång till utländska
uppfinnares idéer på ett betydligt tidigare stadium än om ansökningen vore
hemlig till dess den godkändes för utläggning.

Mot bakgrund av det anförda anser vi inte att de nackdelar som eventuellt
enstaka uppfinnare kan få av tidsfristen är av den graden att de skulle
föranleda någon ändring av regeln om obligatoriskt offentliggörande. Som
nämnts vill vi framhålla att det dessutom vore otänkbart med en ändring av
hänsyn till Sveriges medlemskap i Europa-patentkonventionen.

Patentombudsföreningen anser att en förlängning av en patentansökans
hemlighållandetid vore liktydigt med att frångå de harmoniseringsprinciper
som sedan länge eftersträvats och även uppnåtts olika stater emellan.
Föreningen framhåller att om tiden förlängs i Sverige blir en uppfinning
offentlig efter 18 månader i flertalet stater om uppfinningen patentsökts i
dessa stater med åberopande av prioritet från en svensk ansökan. Föreningen

LU 1980/81:9

anser att gällande rätt väl balanserar mellan uppfinnarens rättmätiga krav på
rimlig hemlighållandetid för utveckling, exploatering m. m. och tredje mans
lika rättmätiga krav på att inom rimlig tid få insyn i den tekniska utvecklingen
och på vad som inom denna kan komma att åtnjuta patentskydd. Denna tid
ger också uppfinnaren i de flesta fall fullt tillräcklig tid att efter delfående av
nyhetsgranskningsresultat överväga ett återkallande av sin ansökan innan
dess innehåll blivit offentligt, anförs det i yttrandet.

Uppfinnareföreningen tillstyrker i sitt yttrande att tidsfristen förlängs.
Samtidigt framhåller föreningen, att en omfattande och effektiv internationell
uppslutning kring en förlängning dock är en förutsättning för framgångsrika
åtgärder. Föreningen framhåller att vissa skäl talar för att den nuvarande
18-månaderstiden behålls, men att en förlängning skulle stimulera uppfinnarnas
kreativitet. Vidare skulle en sådan förändring medföra att de enskilda
uppfinnarnas möjligheter att skydda sig mot industrispionage skulle förbättras.

b. Invändningsförfarandet

Patentverket anför:

Patentverket är skyldigt att under hela handläggningsperioden, intill dess
ansökningen avgöres, beakta allt av betydelse i ärendet, varom verket får
kännedom (PK § 26). Sättet på vilket verket får denna kännedom saknar
betydelse. För granskningen av patentansökningen är allt material som
belyser teknikens ståndpunkt av värde, även erinringar som innehåller
relevanta upplysningar, då detta bidrar till en korrekt bedömning av
patentansökningen, vilket också kommer den patentsökande till godo.
Eftersom det ofta i erinringarna hänvisas till material, som vid den
rutinmässiga granskningen ej är tillgängligt för patentverket, kan dessa
utgöra ett värdefullt komplement till den av patentverket utförda nyhetsgranskningen.

De nyhetshinder, som anföres i erinran, granskas och bedöms på samma
sätt som övrigt granskningsmaterial i ärendet och någon särskild hänsyn kan
inte tagas till de motiv som kan ligga bakom erinran.

Då erinran ofta inkommer i samband med offentliggörandet efter 18
månader kan innehållet i denna beaktas vid den första prövningen och
granskningen av patentansökningen. Vid erinran behandlas ej frågor om
öppen utövning. Dessa behandlas först vid en eventuell invändning. En
erinran medför därför icke någon fördröjning av handläggningen.

Vad beträffar invändningsärenden strävar patentverket att avgöra också
dessa med minsta möjliga tidsutdräkt. Vid invändning skall emellertid
sökanden få kännedom om samtliga invändningsskrivelser och också få
möjlighet att yttra sig över dessa. Skriftväxlingen med invändare inskränkes
till det som är oundgängligen nödvändigt för ärendets utredning och
invändaren beredes blott efter prövning av omständigheterna tillfälle att
yttra sig över sökandens svarsskrivelse.

Patentverket anser därför att anledning icke finnes att i detta avseende
ändra den nuvarande lagstiftningen.

Patentverket går inte närmare in på frågan om tillåtligheten att i en

LU 1980/81:9

patentprocess tillföra subsidiära nyhetshinder mot uppfinningen. Denna
fråga kommer enligt direktiven för den sittande patentprocessutredningen
att tas upp av utredningen.

Industriförbundet anför:

Förutom invändningsinstitutet finns möjligheter att göra erinran mot
patentansökan. Sådan erinran kan göras av envar som anser att visst material
bör beaktas vid granskningen, en s. k. frivillig granskningshjälp. Granskaren
har då att undersöka om erinran utgör nyhetshinder eller ej. När det gäller
handläggningen härav inom patentverket har en erinrare inte stora
möjligheter att påverka ärendets behöriga gång. Patentverket informerar
nämligen den som gjort erinran att denna mottagits och att meddelande
kommer att lämnas om ansökningen godkänns för utläggning. Erinraren,
oavsett om han är anonym eller inte. har således små möjligheter att fördröja
handläggningen.

Sedan ansökningen offentliggjorts genom utläggning bereds allmänheten
tillfälle att göra invändning mot sökanden. Sådan invändning får avse varje
omständighet som inverkar på frågan om ansökans godkännande. Detta
förfarande kan naturligtvis i vissa fall bli rätt komplicerat och omfattande.
Även för behandlingen i detta skede gäller dock bestämda regler och enbart
sådant material som har betydelse för bedömningen skall beaktas. Om
invändningen är anonym eller inte är således även här ganska ointressant.
Det skall dock påpekas att en anonym invändning knappast är möjlig,
eftersom patentverket måste kunna kommunicera med invändaren. Anledningen
till att man inte uppställt något ovillkorligt krav på att grunden för
invändningen skall anges, är risken för att en invändare, som faktiskt har skäl
för sin invändning, i stället kan föra talan vid domstol. Att frågan om
sökandens ekonomi skulle ha någon betydelse är svår att inse.

Det yttersta syftet med möjligheten till erinran och invändning är att
patentverket skall komma fram till hållbara patent. Det ligger naturligtvis i
allmänhetens intresse att oriktiga patent inte beviljas. Härigenom förhindrar
man att senare processer uppkommer. Mot bakgrund härav kan vi ej se några
direkta skäl till förändringar beträffande patentansökningsförfarandet i
denna del.

Patentombudsföreningen framhåller att föreningen givetvis av etiska skäl
är emot s. k. okynnesinvändningar, som endast syftar till utdragen behandling
av patentansökningar och som kanske grundar sig på icke helt relevant
material. Dock anser föreningen, att det för ernående av rättskraftiga patent
är värdefullt att ärliga invändare, intill ett ärendes avgörande, får inkomma
med relevant material. Det kan enligt föreningen knappast ligga i en
uppfinnares intresse att en invändare förhindras att åberopa nypåträffat
material. Detta skulle kunna leda till beviljande av patent, mot vars giltighet
den presumtive invändaren i vart fall senare skulle kunna väcka ogiltighetstalan,
vilket i sin tur skulle medföra avsevärt högre kostnader för båda parter
än ett normalt invändningsförfarande.

LU 1980/81:9

c. Förhandsgranskning

Patentverket anför:

Patentverket hade mellan åren 1947-1974 en kommissionär anställd, som
utförde förhandsgranskningar av uppfinningar åt patentombud, företag
m. fl. Tillströmningen av uppdrag blev åren 1969-1974 så stor att kommissionären
ej ensam hade möjlighet att genomföra alla uppdrag. Efter
överenskommelse med patentavdelningen överlämnades därför ett allt
större antal av uppdragen till de tekniska ledamöterna på patentavdelningen.
Då kommissionären pensionerades övertog patentverket helt denna syssla
inom den några år tidigare inrättade ”informationscentralen”. Denna utgör
allt sedan dess den förmedlande länken mellan uppdragsgivare och
patentavdelningens ingenjörer.

Utvecklingen har visat att ett stort behov av dessa tjänster föreligger.
Verksamheten har utformats för att tillgodose dessa behov under hänsynstagande
till alla berörda intressen.

Genom informationscentralen kan man begära nyhetsgranskning på visst
område eller av en angiven uppfinning utan att uppdraget har samband med
en patentansökan. Informationscentralens personal förmedlar uppdraget till
den av verkets ingenjörer, som behandlar patentansökningar inom det
aktuella området. Handläggaren av uppdraget är sålunda väl insatt i den
berörda tekniken, vilket medför en snabb och grundlig utredning. Patentverket
ställer genom denna verksamhet till kundernas tjänst hela den
tekniska sakkunskap som patentavdelningens ingenjörer representerar.
Informationscentralens arbetsuppgifter utökades under 1978 med en konsultverksamhet.
Kunden kan härvid få hjälp med att utforma uppdraget så att
det kan utföras på snabbaste och bästa sätt för att tillgodose hans
intressen.

Det skall framhållas att den granskning som utföres aldrig innefattar någon
bedömning av patenterbarheten, intrång, marknadsförhållanden, industriell
tillämpning e. dyl. Givetvis ges ej heller något som helst biträde vid
upprättande av patentansökningar, besvarande av föreläggande eller dylikt.
Någon rådgivning av det slag som anges i motionen ges sålunda ej. Några
lojalitetsproblem eller intressekonflikter, som antyds i motionen, har ej
förekommit.

Vad gäller informationstjänster till industrin intar det svenska patentverket
en förgrundsställning och liknande verksamheter har startats i andra
länder. Verksamheten är för sin fortlevnad helt beroende av kundkretsens
förtroende och uppskattning. Den är självfinansierande utan vinstintresse
och är därmed helt anpassad efter det behov som föreligger i samhället för
denna service. Bland kunderna märks industriföretag, forskningsinstitutioner,
enskilda uppfinnare och forskare. Även ett stort antal utländska företag
vänder sig till informationscentralen med uppdrag. Kundkretsen har
framfört sina synpunkter på verksamheten dels vid en enkätundersökning
1978 och dels vid hearings, senast i samband med patentverkets långsiktsplan
för 1980-talet. Uppdragsverksamheten har därvid fått ett oreserverat
stöd.

Patentverket anser därför, att de i motionen anförda anmärkningarna ej är
berättigade. Såsom framgår av det ovanstående pågår en ständig diskussion
med kunder och andra intressenter för att kunna utveckla och förbättra
verksamheten.

LU 1980/81:9

Industriförbundet anför att industrin inte har någon erfarenhet som tyder
på att patentverkets granskare skulle riskera att hamna i sådana intresse- och
lojalitetskonflikter som avses i motionen. Förbundet anser att den nuvarande
ordningen vid förhandsgranskning är att föredra framför den tidigare med
s. k. kommissionärer.

Inte heller Patentombudsföreningen har funnit något som skulle tyda på
sviktande lojalitet hos ifrågavarande tjänstemän. Föreningen har dock inget
emot att förhållandena prövas närmare.

Uppfinnareföreningen hänvisar i sitt yttrande till vad föreningen i skrivelse
den 14 maj 1980 till handelsdepartementet anfört angående patentverkets
långsiktsplan 1980-1990. I nämnda yttrande motsätter sig föreningen att
patentverket utan föregående utredning medges rätt att införa s. k.
preliminär patenterbarhetsprövning. Beträffande den s. k. uppdragsverksamheten
framhålls det angelägna i att denna bedrivs med försiktighet. Om
en utvidgning av uppdragsverksamheten anses erforderlig finner föreningen
att med denna förenade kostnader inte bör subventioneras via de traditionella
patentavgifterna.

Patentprocessutredningen

Patentprocessutredningen (Ju 1979:03) tillsattes i januari 1979. Utredningen
skall se över bestämmelserna om patentprocessen och om sanktionerna
inom patenträtten. Genom tillsättandet av utredningen tillgodosåg
regeringen ett önskemål från riksdagens sida. I samband med behandlingen
av prop. 1977/78:1 om ändringar i patentlagen m. m. tog lagutskottet med
anledning av vissa motionsyrkanden upp frågor om sanktionssystemet i
patenträtten, ett spörsmål som inte berördes av de ändringsförslag som lades
fram i propositionen. Motionerna innehöll förslag om att de nuvarande
straffbestämmelserna i patentlagen skulle ersättas med bestämmelser om
vite. Vidare yrkades att åtalsbestämmelserna skulle ses över liksom
bestämmelserna om skadeståndsplikt vid patentintrång. Lagutskottet och
riksdagen anslöt sig till motionärernas synpunkter (LU 1977/78:10, rskr
1977/78:126). Riksdagen har senare med anledning av ett motionsyrkande
begärt att frågan om att återinföra en särskild presumtionsregel till
förfarandepatent skulle utredas (LU 1977/78:32, rskr 1977/78:323). Uppdraget
att utreda dessa spörsmål har lagts på patentprocessutredningen.
Utredningsarbetet skall enligt direktiven dock inte begränsas till de frågor
som motionärerna tagit upp utan utvidgas till att avse en bred översyn över
patentprocessen och sanktionssystemet inom patenträtten. Särskild uppmärksamhet
skall ägnas mål om intrång och ogiltighet. En snabbare och
billigare processordning bör åstadkommas. Något som väsentligt bidrar till
att förlänga handläggningstiden för ogiltighetsmål är enligt direktiven
sökandet efter sådana nyhetshinder mot patentet som kan åberopas
subsidiärt, om det i första hand åberopade hindret underkänns. Sökandet

LU 1980/81:9

efter nyhetshinder kan ta flera år i anspråk och leda till mycket höga
rättegångskostnader. Utredningen skall överväga åtgärder att komma till
rätta med detta problem. Vidare skall utredningen överväga om en särskild
patentdomstol bör inrättas.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande tre motioner i vilka tas upp olika
patenträttsliga frågor.

Stöd till patentsökande

I motion 355 läggs fram vissa förslag som enligt motionären är ägnade att
förbättra de enskilda uppfinnarnas situation i samband med patentansökningar.
Motionären yrkar i första hand att uppfinnaren skall kunna erhålla
allmän rättshjälp i patentansökningsärenden. I andra hand hemställs att
patentprocessutredningen ges i uppdrag att undersöka om en ”liberalare”
tolkning av patentkraven till uppfinnarens förmån bör eftersträvas eller om i
stället möjlighet till rättshjälp för enskilda uppfinnare bör införas. I
motionen anförs att möjligheterna att kringgå patent f. n. utnyttjas i stor
utsträckning. Eftersom patentskyddets omfattning bestäms av de s. k.
patentkraven ställs det mycket höga krav på hur dessa krav utformas. För
denna uppgift behöver uppfinnarna experthjälp enligt motionären, som
anser att allmän rättshjälp bör kunna beviljas för ändamålet. Ett alternativt
sätt att förbättra de enskilda uppfinnarnas situation är enligt motionären att
domstolarna vid bedömning av patentintrångsfrågor m. m. tar mindre
hänsyn till patentkravens ordalydelse och mer till vad uppfinnaren ”gjort och
beskrivit”. En liberalare tolkning av patentkraven skulle öka patentets
skyddsomfång och därigenom ge uppfinnaren bättre möjligheter att klara sig
i intrångs- och ogiltighetsmål.

Utskottet vill inledningsvis understryka att en patentansökan är ett
rättsligt dokument av oftast stor ekonomisk betydelse för såväl den som
söker patent som hans konkurrenter. För att inte rättsosäkerhet skall uppstå
fordras att ansökningen utarbetas med precision och kunskap om de krav
som patentlagstiftningen ställer. Flärav följer att en sökande, som inte själv
besitter tillräcklig patenträttslig sakkunskap, i regel måste anlita patentombud
eller annat sakkunnigt biträde. Kostnaderna för en patentansökan kan
därför uppgå till betydande belopp. Det är enligt utskottets mening av stor
betydelse att samhället sörjer för att enskilda uppfinnare har tillgång till
sakkunnig hjälp vid ansökan om patent. Som patentverket framhåller i sitt
remissvar får den enskilde uppfinnarens möjligheter att få ett effektivt
patentskydd inte vara beroende av hans ekonomiska omständigheter.

Någon möjlighet att erhålla allmän rättshjälp i patentansökningsärenden
finns f. n. inte. Frågan om att öppna en sådan möjlighet behandlades av

LU 1980/81:9

riksdagen under riksmötet 1978/79. Riksdagen avslog därvid på hemställan
av justitieutskottet ett motionsyrkande om att rättshjälpslagen skulle göras
tillämplig på patentansökningar (mot. 1978/79:2159, Juli 1978/79:30).
Justititeutskottet anförde som skäl för sitt avstyrkande att rättshjälpens
karaktär av social förmån gjorde det nödvändigt att man uppställde gränser
för rättshjälpslagens tillämpningsområde. De rent rättsliga inslagen i
patentansökningsärenden ansågs vara relativt begränsade. Justitieutskottet
ansåg vidare att betydande möjligheter förelåg för en patentsökande att få
behovet av bistånd tillgodosett utom ramen för rättshjälpssystemet.

Lagutskottet vill med anledning av vad justitieutskottet sålunda anförde
erinra om att såväl regering som riksdag i skilda sammanhang har uttryckt sin
förståelse för uppfinnarens svåra situation. Statsmakterna har också på flera
sätt sökt sörja för att patentsökandens kostnader skall hållas nere. Styrelsen
för teknisk utveckling (STU) beviljar sålunda under vissa förhållanden s. k.
kostnadsfri patenthjälp. Hjälpen - för vilken patentsökanden är återbetalningsskyldig
om patentet ger ekonomiskt utbyte - innebär att STU bekostar
utarbetandet av patentansökningshandlingarna samt betalar andra avgifter
till patentverket. Också kostnaden för sakkunnig hjälp vid den fortsatta
handläggningen i verket och även i patentbesvärsrätten kan innefattas i
hjälpen. Utskottet vill vidare erinra om den verksamhet som bedrivs inom
ramen för patentverkets utredningsservice och som ger uppfinnarna möjlighet
att, innan en patentansökan inges, bedöma uppfinningens nyhetsvärde.
Även de regionala utvecklingsfondernas verksamhet torde på sikt kunna bli
till nytta för uppfinnare och patenthavare.

De myndigheter och organisationer som avgivit yttranden till utskottet
med anledning av motionen har samtliga framhållit det angelägna i att
uppfinnarna ges sakkunnig biträdeshjälp. Remissinstanserna har dock ställt
sig tveksamma eller avvisande till tanken att hjälpen skulle komma att utgå i
form av allmän rättshjälp.

Som framgår av det tidigare anförda avvisade riksdagen så sent som vid
1978/79 års riksmöte ett förslag om att göra rättshjälpslagen tillämplig på
patentansökningar. Något som skulle kunna föranleda ett ändrat ställningstagande
har inte framkommit i detta ärende. Patentsökandenas behov av
sakkunnigt biträde får enligt utskottets uppfattning därför tillgodoses på
annat sätt. Utskottet förutsätter därvid att den utveckling av olika
stödformer, som påbörjats och som utskottet ovan redovisat, kommer att
fortsätta.

När det gäller motionärens i andra hand framställda yrkande om att
patentkraven bör tolkas ”liberalare” av domstolarna i intrångs- och
ogiltighetsprocesser erinrar utskottet om att en patentansökan enligt
patentlagen skall innehålla bestämd uppgift om vad som söks skyddat genom
patentet (patentkrav). Patentskyddets omfattning bestäms av patentkraven.
För förståelse av patentkraven får man enligt lagen hämta ledning från
beskrivningen av uppfinningen i patentansökningen. Lagstiftningen ger

LU 1980/81:9

därmed uttryck för uppfattningen att patentkraven så långt som möjligt skall
avgränsa den ensamrätt som patentet innebär. Av patentlagens förarbeten
framgår, att patentkraven dock inte skall göras till föremål för bokstavstolkning.
Hur hårt bunden av patentkravens ordalydelse man skall vara får
avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet. Patentverket har i sitt
remissvar framhållit att tolkningen skall inriktas på vad tredje man rimligen
har kunnat utläsa av kraven.

Att som motionären yrkat utsträcka tolkningsfriheten längre än vad som
förutsatts enligt patentlagen och dess förarbeten skulle enligt utskottet kunna
leda till en betydande rättsosäkerhet och till praktiska svårigheter. Bl. a. bör
beaktas att den bevakning av främmande patenträttigheter som industrin
måste ägna sig åt skulle försvåras. En liberalare tolkningsmetod synes även
stå i strid med de tolkningsprinciper som gäller enligt de internationella
konventioner på området som Sverige tillträtt. På grund av det anförda kan
utskottet inte heller ställa sig bakom motionärens andrahandsyrkande.

Utskottet avstyrker således bifall till motion 355 i dess helhet.

Rätten att utnyttja patent

I motion 1613 tas upp frågan om att tidsmässigt begränsa rätten för
uppköpare av patent att utnyttja patentet. Motionären yrkar att möjligheterna
till en sådan reglering skall utredas. Bakgrunden till yrkandet är att det
enligt motionären förekommer att framför allt storföretag köper upp patent
och därefter underlåter att exploatera dem eller att betala erforderliga
patentavgifter, vilket får till följd att patentet förfaller.

När det gäller förhållandet mellan en ursprunglig patenthavare och den
som förvärvat patentet råder i princip full avtalsfrihet. Om förvärvaren av ett
patent inte använder sig av patentet kan den ursprunglige patenthavaren inte
återkräva patentet såvida annat inte avtalats mellan parterna. Utskottet vill
emellertid erinra om att lagstiftaren genom bestämmelserna i patentlagen om
s. k. tvångslicens anvisat en möjlighet att komma till rätta med den
situationen att en uppfinning inte exploateras. Det bör dock observeras att
tvångslicens endast kan meddelas den som kan anses äga förutsättningar att
nyttja uppfinningen på ett godtagbart sätt.

Enligt utskottets mening är det angeläget att beviljade patent kommer till
utnyttjande. Eftersom det råder avtalsfrihet kan parterna i överlåtelse- eller
licensavtal stipulera att rätten till patentet skall återgå till uppfinnaren, om
den patenterade uppfinningen inte utnyttjas inom ett visst antal år. En
uppfinnare kan också avtala om minimiroyalty som håller honom skadeslös,
om förvärvaren av patentet ej utnyttjar uppfinningen. Något behov av att i
patentlagen införa en bestämmelse om att en patentförvärvare inom viss tid
måste utnyttja patentet finns enligt utskottets mening inte. Utskottet vill
tillägga att det självfallet är viktigt att en uppfinnare har möjlighet att få råd
och bistånd vid upprättandet av överlåtelse- och licensavtal. Utskottet

LU 1980/81:9

hänvisar i detta hänseende till vad Uppfinnareföreningen anfört i sitt
remissvar.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion 1613.

Offentliggörande av patentansökan

F. n. gäller att handlingarna i ett patentansökningsärende i allmänhet skall
offentliggöras när 18 månader har förflutit från ansökningsdagen eller, om
prioritet yrkas, från prioriteringsdagen. I motion 1866 framhålls att denna
tidrymd är för kort, och motionärerna anser att en förlängning bör
övervägas.

Utskottet erinrar om att bestämmelsen om tidpunkten för offentliggörande
av patentansökan tillkom i samband med 1967 års patentlag. I förarbetena
diskuterades olika förslag till tidsgräns, men 18-månadersgränsen ansågs
därvid bäst tillgodose såväl den patentsökandes som tredje mans intressen.
Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd finns numera också i den
europeiska patentkonventionen (EPC) och i samarbetskonventionen (PCT),
som båda tillträtts av Sverige.

Enligt utskottets mening har i detta ärende inte framkommit något som
föranleder en annan avvägning av patentsökandens och tredje mans
motstående intressen än den som gjordes i 1967 års lagstiftningsärende.
Härtill kommer att hänsynen till Sveriges internationella åtaganden inom
EPC och PCT talar för att 18-månadersgränsen bör gälla även i framtiden.
Utskottet kan alltså inte biträda motionen i denna del.

Invändningar mot patentansökan

Innan en patentansökan avgörs slutligt har allmänheten möjlighet att inge
erinringar eller invändningar mot att patent beviljas. Patentverket är skyldigt
att under hela handläggningsperioden beakta allt av betydelse i ärendet som
verket får kännedom om. Sättet på vilket verket får denna kännedom saknar
betydelse. För granskningen av patentansökan är allt material som belyser
teknikens ståndpunkt av värde. Någon särskild hänsyn kan inte tas till de
motiv som kan ligga bakom en erinran eller en invändning.

I motion 1866 yrkas att bestämmelserna om invändning mot en patentansökaii
skall ändras bl. a. så att en invändare skall tvingas ange på vilket sätt en
uppfinningsidé medför nackdelar eller är störande för honom. Den
nuvarande ordningen innebär enligt motionärerna att den som vill invända
mot en patentansökan kan genom att fortlöpande åberopa nya skrifter och
omständigheter, som talar mot uppfinningen, förhala ärendets handläggning
under lång tid till förfång för patentsökanden.

Utskottet vill för sin del framhålla att syftet med möjligheterna till erinran
och invändning är att patentverket skall komma fram till hållbara patent. Det
är därför av stor vikt att all information som kommer fram i samband med

LU 1980/81:9

invändningsförfarandet beaktas. Invändningsförfarandet medför dock med
nödvändighet en viss tidsutdräkt vid patentprövningen. Som framgår av
patentverkets yttrande strävar verket emellertid efter att avgöra invändningsärenden
med minsta möjliga tidsutdräkt. Enligt utskottets mening
framstår den nuvarande ordningen för prövningen av patentansökningar i
regel som ändamålsenlig. Utskottet vill dock erinra om att patentprocessutredningen
har att bedöma vissa frågor rörande invändningsförfarandet, bl. a.
problemet med s. k. subsidiära nyhetshinder. Med hänsyn till det anförda är
någon åtgärd från riksdagens sida i denna fråga ej påkallad.

Patentverkets förhandsgranskning

I motion 1866 tas också upp frågan om eventuella lojalitetsproblem vid
patentverkets förhandsgranskningar. Enligt vad utskottet inhämtat har
denna verksamhet under de senaste åren ökat avsevärt. Förhandsgranskningen
innebär att en uppfinnare kan begära nyhetsgranskning på visst
område eller av en angiven uppfinning utan att uppdraget har samband med
en patentansökan. Endast nyhetsvärdet bedöms, däremot inte frågor om
patenterbarhet, intrång, marknadsförhållanden e. d. Motionärerna framhåller
att dessa externa uppdrag kan komma att ställa granskarna inför
besvärliga avgöranden eftersom det gäller att ge råd och bedömningar utan
att samtidigt riskera intressekonflikter eller göra avkall på lojaliteten. Enligt
motionärernas mening förtjänar det att övervägas om de anförda farhågorna
är berättigade och om tillståndet i så fall kan förbättras.

Utskottet vill framhålla att förhandsgranskningen måste anses vara av stort
värde för särskilt de enskilda uppfinnarnas del. Utvecklingen har också visat
att ett stort behov av dessa tjänster föreligger. De yttranden som avgivits till
utskottet av patentverket samt av industrins, patentombudens och uppfinnarnas
organisationer ger inte vid handen att problem av den natur som
motionärerna påtalat skulle ha uppkommit i samband med verkets förhandsgranskning.
På grundval av det anförda avstyrker utskottet motionen även i
denna del. Utskottet vill dock med hänsyn till frågans vikt understryka
angelägenheten av att patentverket noga följer utvecklingen och, därest risk
skulle uppkomma för intresse- och lojalitetskonflikter, vidtar erforderliga
åtgärder.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande stöd åt patentsökande att riksdagen avslår motion
1979/80:355,

2. beträffande rätten att utnyttja patent att riksdagen avslår motion
1979/80:1613,

LU 1980/81:9

3. beträffande offentliggörande av patentansökan att riksdagen
avslår motion 1979/80:1866 i denna del,

4. beträffande invändningar mot patentansökan att riksdagen
avslår motion 1979/80:1866 i denna del,

5. beträffande patentverkets förhandsgranskning att riksdagen
avslår motion 1979/80:1866 i denna del.

Stockholm den 9 december 1980

På lagutskottets vägnar

BERNT EKINGE

Närvarande: Bernt Ekinge (fp), Ivan Svanström (c), Stig Olsson (s), Elvy
Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Martin
Olsson (c), Olle Aulin (m), Owe Andréasson (s), Marianne Karlsson (c),
Bengt Silfverstrand (s), Margot Håkansson (fp), Margareta Gard (m),*
Ingrid Segerström (s)* och Lars Hedfors (s).*

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB Stockholm 1980