Med anledning av motioner om översyn av förköpslagen (1967:868), m. m. (Betänkande 1976/77:CU16 Civilutskottet)

CU 1976/77:16

Civilutskottets betänkande
1976/77:16

med anledning av motioner om översyn av förköpslagen (1967:868),
m. m.

Motionerna

Utskottet behandlar i detta sammanhang motionerna 1976/77:

69 av herrar Petersson i Röstånga (fp) och Andersson i Örebro (fp) vari
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om att förköpskungörelsen
ändras i enlighet med vad som framförts i motionen,

922 av herrar Knut Johansson i Stockholm (s) och Lidbom (s) vari hemställs
att riksdagen begär att regeringen snarast tillsätteren utredning för en allmän
översyn av förköpslagen.

Förslaget i motionen 1976/77:69 (fp) syftar till att kommunens frist om
tre månader för att besluta om ev. förköp skall löpa från den tidpunkt då
kommunen genom enskild person eller inskrivningsdomare får underrättelse
om köpet och inte som nu från den inskrivningdag då lagfart söks.

Den i motionen 1976/77:922 (s) föreslagna allmänna översynen avses syfta
till att göra förköpslagen effektivare utan att förfarandet för den skull tyngs
av en onödigt komplicerad administration. Som exempel på frågor som bör
tas upp vid en sådan översyn nämns

- skärpta påföljder för den som inte söker lagfart inom föreskriven tid

- förlängning av kommunens tidsfrist till fyra månader

- ev. ändring av regeln att förköpsrätten inte gäller vid exekutiv auktion

- upphävande av hembudsregeln

- köparens rätt till avkastningen upphävs.

I motionen 1976/77:897 (vpk), vilken hänvisats till lagutskottet, yrkas
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till lagändringar av innebörd
att en skärpning av den s. k. lagfartsplikten skall ske på sätt som föreslås
i motionen 1976/77:917.

Tidigare behandling m. m.

Lagstiftningen om kommunal förköpsrätt - förköpslagen (1967:868) (FL)
och förköpskungörelsen (1967:873) (FR) - trädde i kraft den 1 januari 1968.

Hösten 1970 gjordes inom justitiedepartementet en undersökning av erfarenheterna
av lagstiftningen fram till den 1 juli 1970. Undersökningen
grundades på en enkät till samtliga länsstyrelser, lantbruksnämnder, inskrivningdomare
och kommuner. Yttrande avgavs av Svenska kommun -

1 Riksdagen 1976177. 19 sam!. Nr 16

CU 1976/77:16

förbundet. Undersökningen redovisades i januari 1971 i promemorian Erfarenheter
av den kommunala förköpslagstiftningen (stencil Ju 1971:1).

Sedan riksdagen i samband med behandlingen av bostadssaneringslagen
förordat en översyn av FL (CU 1973:18) upprättades inom justitiedepartementet
i samråd med bostads- och kommundepartementen en promemoria
om ändring i FL (Ds Ju 1974:6).

I promemorian refererades 1970 års undersökning av erfarenheterna av
den kommunala förköpslagstiftningen. Vid denna undersökning och i den
allmänna debatten hade enligt promemorian anförts olika långtgående förslag
till utvidgning av FL. I frågor om översyn eller ändringar som skulle göra
FL mer effektiv hade i enkätsvaren bl. a. anförts följande.

Förköpsrätten var vid undersökningen enligt 1 § FL begränsad till försäljningar
som omfattar sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida
utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordning. Fastighetsnämnden i Norrköping ansåg, att kommunen bör få rätt
att själv bedöma behovet av den aktuella fastigheten. Ystad stad ansåg,
att förköp bör få utövas även beträffande fastigheter som kan vara lämpliga
som bytesobjekt vid framtida förvärv av mark invid tätort. Gävle stad, som
är storskogsägare, önskade att förköp skulle få ske i fråga om mark som
ligger fördelaktigt ur arronderingssynpunkt eller som kan vara en tillgång
som en mycket långsiktig markreserv. Halmstad stad ansåg, att FL borde
få utnyttjas för att hindra t. ex. grustäkt eller inte önskvärd glesbebyggelse.
Surahammars kommun önskade rätt att förköpa all mark oavsett belägenhet.
Lantbruksnämnden i Norrbottens län hade iakttagit en tendens att tillämpa
FL för syften som inte ryms inom lagen. En kommun hade t. ex. velat
förköpa en skogsfastighet som råvarubas för elindustri.

Möjligheterna att kringgå FL eller förhindra förköp berördes också. Ett
tiotal kommuner och två lantbruksnämnder fäste uppmärksamheten på olika
möjligheter att kringgå FL eller förhindra förköp. En kommun uppgav att
en person, vilken önskar förvärva ett område och känner till kommunens
planer på förköp, troligen kommer att i stället för att köpa området arrendera
detta på 50 år för en ganska hög summa. Skellefteå stads fastighetskontor
framhöll att större arealer kan byta ägare utan kommunens hörande genom
s. k. ensidiga ägobytesförrättningar. Vidare borde uppmärksammas att ett
bolag med dess fastigheter kan överföras till annan utan möjlighet för kommunen
att ingripa. Luleå stad nämnde ett fall där en person åtkommit fastigheter
genom att med ett dödsbo överenskomma om köp av en andel
i boet, varefter fastigheterna tillskiftats honom mot erläggande av viss mellanskillnad.
Samma problem kan tänkas uppstå vid köp av exempelvis samtliga
andelar i ett handelsbolag, bland vars tillgångar finns en fastighet. Likvideras
bolaget därefter, blir köparen ägare till fastigheten utan att förköpsrätt
kan utövas. Askims kommun omtalade ett fall där en person tillsköt
en fastighet såsom apportegendom vid nyteckning i ett aktiebolag, varefter
samtliga aktier och därmed även fastigheten såldes till ett annat bolag. Lantbruksnämnden
i Uppsala län nämnde ett fall där sedan kommunen uttalat
intresse för förvärv av en jordbruksfastighet fånget skrevs i form av gåva.
Från Filipstad anfördes att det finns möjlighet att förlägga köp så att det
blir omöjligt att få till stånd ett fullmäktigebeslut inom tremånadersfristen.
Lantbruksnämnden i Kopparbergs län fäste uppmärksamheten på möjligheten
att hindra förköp genom återkallande av ansökan om förvärvstillstånd enligt

CU 1976/77:16

jordförvärvslagen. Genom att markägaren noga foijer förvärvstillståndets
behandling i olika institutioner har han möjlighet att helt spela ut kommunen.
Strax efter det att kommunfullmäktige i sammanträde förklarat
sig komma att utöva förköp återkallas ansökan om förvärvstillstånd. Köpet
kan därvid fås att bli ogillt innan förköpsrätten hunnit utövas. Vederbörande
markägare har därefter möjlighet att på nytt pröva ärendet men med högre
köpeskilling i köpekontraktet.

1 remissyttranden över förslagen i 1974 års promemoria togs också upp
synpunkter på brister i FL. Bl. a. kan i dessa delar refereras följande.

Några remissinstanser framförde önskemål om ytterligare utveckling av
de markpolitiska hjälpmedlen. Stockholms kommun framhöll betydelsen av
att de markpolitiska hjälpmedlen ytterligare utvecklas. Den omfattande spekulationen
med saneringsfastigheter i Stockholm försvårar allvarligt ansträngningarna
att förnya de äldre bostadsområdena på villkor som är rimliga
för hyresgästerna. Som FL är konstruerad har den enligt kommunen begränsad
betydelse som markpolitiskt instrument, t. ex. när det gäller att
dämpa prisutvecklingen. Samtidigt innebär lagens garantier för säljarens
ställning att det inte kan anföras några bärande skäl för en snäv tillämpning
av FL. Vid beslutande av kommunstyrelsens remissyttrande anmäldes reservationer
dels för ett avstyrkande av promemorieförslaget dels för ett yttrande
som inte innehöll önskemål om ytterligare utveckling av de markpolitiska
hjälpmedlen. Luleå kommun ansåg att kommunen borde kunna
få köpeskillingens skälighet prövad, förslagsvis av fastighetsdomstol. En
regel om prövning av köpeskillingen skulle sannolikt vara starkt förebyggande
i fråga om bulvanköp och liknande. Även prisnivån i stort skulle
påverkas. Hyresgästernas riksförbund hemställde om ändring av FL, så att
överlåtelsepriset vid förköp skulle komma att bestämmas enligt samma principer
som gäller vid tätbebyggelse- och värdestegringsexpropriation. Med
denna princip som grund bör kommunerna få möjlighet att förhandla med
säljaren om priset. Om inte överenskommelse kan träffas, måste en domstolsprövning
ske. Förbundet förordade vidare en fortsatt utredning om vilka
ytterligare ändringar i FL som bör vidtas för att förbättra förköpet som
markpolitiskt medel. Vid denna utredning måste enligt förbundets mening
det förhållandet att förköp kan ske först när markägaren dokumenterat sin
vilja att frånträda äganderätten väga mycket tungt i intresseavvägningen.
Boendeutredningen erinrade om behovet av information till kommunerna
om den nya expropriationslagen och om bostadssaneringslagen. Utredningen
ansåg att kommunen bör ges förköpsrätt i samtliga fall där kommunen
förklarar sig ha behov av fastigheten för ny eller förändrad tätbebyggelse
inom ett inte alltför kort tidsperspektiv förslagsvis tjugo år. Med hänsyn
till undantaget för egnahemsbebyggelse kommer endast 5-10 % av det totala
antalet fastighetsköp att kunna bli föremål för förköp med den av utredningen
förordade ändamålsbestämningen. Verkningsfulla medel i den kommunala
markpolitiken behöver därför inte innebära allvarliga olägenheter
för fastighetsomsättningen och inskrivningsmyndigheterna. Obillighetsregeln
i 9 S FL är enligt utredningen en tillräcklig garanti för en rimlig avvägning
mellan kommunens och köparens intressen. En ledamot i boendeutredningen
ansåg att FL bör upphävas. Nacka kommun (majoriteten i
kommunstyrelsen) ansåg att förköp bör kunna ske även om kommunens
syfte enbart är att förhindra att en flerfamiljsfastighet används som spekulationsobjekt.
En sådan vidgning av förköpsrätten kan enligt kommunen

CU 1976/77:16

bryta en spekulationskedja. För att redan nu stoppa spekulation fordras
emellertid prisingrepp enligt en ny FL eller annan lagstiftning.

Med hänsyn till de kulturhistoriska och miljömässiga värden som kan
vara förknippade med den äldre bebyggelsen ansåg planverket att ytterligare
en ändamålsbestämning bör anges i 1 § FL av innebörd att kommun även
har förköpsrätt för bevarande av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull
bebyggelse. Boendeutredningen ansåg att det klart bör anges att förköpsrätt
föreligger för upprustning av kulturhistoriskt intressanta byggander och miljöer.
Enligt Malmö kommun borde det övervägas om inte fastigheter som
är av kulturhistoriskt intresse bör omfattas av förköpsrätt, även om upprustning
för bostadsändamål i någon mera betydande omfattning inte är
aktuell.

Ingen remissinstans hade yttrat sig över vad som i promemorian anfördes
om ev. förköpsrätt för landstingskommun och kommunalförbund, om samordningen
med jordförvärvslagen och 1916 års lag samt om fastighetsreglering.

I fråga om möjligheterna att kringgå FL eller att hindra förköp framhöll
Stockholms kommuns juridiska avdelning att det är väl känt att det finns
många möjligheter att undvika en tillämpning av lagen. Det är då naturligt
att man utreder dessa möjligheter och undersöker vilka lösningar som är
tänkbara innan man, som sker i promemorian, avfärdar tanken härpå. En
särskild utredning bör utföras om denna fråga. Länsstyrelsen i Stockholms
län framhöll att möjligheterna att förhindra kringgående av FL borde studeras
närmare.

Örebro kommun ifrågasatte om inte förköpsrätten borde utökas att även
gälla sådana försäljningar där stat eller landstingskommun är part (se 3 S
första stycket andra och tredje punkterna FL). Luleå kommun framförde
motsvarande önskemål och ifrågasatte även undantaget för försäljning vid
exekutiv auktion (femte punkten). Sveriges villaägareförbund ifrågasatte om
inte undantaget för försäljning mellan äkta makar (fjärde punkten) borde
utvidgas att gälla även för faktiskt samboende. Stockholms ringsrätt framhöll
vidare att det inte finns något undantag för transportköp eller för köp av
andel som svarar mot en lägenhet i en fastighet. I dessa och liknande fall
då det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas, bör inskrivningsmyndigheten
- på samma sätt som nu gäller för lantbruksnämnd och
länsstyrelse - kunna underlåta att formellt höra kommunen. Tingsrätten
föreslog ett tillägg i 20 kap. 7 5 punkt 10 jordabalken av innehåll att lagfartsansökan
inte skall förklaras vilande när det är uppenbart att förköpsrätt
inte kommer att utövas. Genom underhandskontakt med behörig representant
för kommunen skulle inskrivningsmyndigheten utan tidsutdräkt
kunna få veta om kommunen avser att utöva sin förköpsrätt. Beslut varigenom
kommunen uttryckligen avvisat hembud skulle också, i motsats
till vad som gäller nu, kunna beaktas i ett lagfartsärende. Bostadsstyrelsen
framförde motsvarande tankegångar. En kommun skulle exempelvis kunna
besluta att inom vissa områden tills vidare inte utnyttja sin rätt att utöva
förköp. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordade, med expropriationslagen
som förebild, att möjlighet tillskapas för regeringen att till
länsstyrelserna delegera beslutanderätten i förköpsärenden av mindre vikt.
Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle handläggningstiden för ärenden om
tillstånd till förköp vidare kunna nedbringas avsevärt om på centralt håll
utformades blanketter på vilka remissinstansen hade att lämna kortfattade
uppgifter i de avseenden som bedöms vara relevanta för regeringens till -

CU 1976/77:16

ståndprövning. Svenska bankföreningen framhöll att en pantförskrivning av
köparen inte blir gällande mot kommunen om denna utnyttjar sin förköpsrätt.
Kommunen är inte skyldig att till den kreditgivande banken betala
någon del av köpeskillingen, fastän banken har medverkat till att säljaren
har fått betalt. Bankföreningen föreslog en bestämmelse i FL av innebörd
att kommunen skall ha att till kreditgivaren betala så stor del av köpeskillingen
som motsvarar till kreditgivaren pantsatta pantbrev och blivande
pantbrev. Enligt 15 § FL anses kommunen ha fullgjort föreskriven underrättelseskyldighet
genom att avlämna rekommenderat brev. Bankföreningen
ansåg att bestämmelsen bör ändras så att mottagandet av brevet eller formell
delgivning skall vara utgångspunkt för tidräkningen. Enligt Malmö kommun
förekommer det att parterna i samband med överlåtelse av en fastighet
avtalar om särskilda villkor som kommunen endast med svårighet kan uppfylla.
Ett exempel från Malmö var avtal om att en till säljaren knuten arkitektfirma
skulle anlitas vid upprustning av fastigheten. De möjligheter
till jämkning av avtalade villkor som ges i 5 § FL är enligt kommunens
mening otillräckliga. Svenska riksbyggen framförde motsvarande synpunkter
och ansåg att sådana sidoavtal inte skall beaktas vid förköp. Sveriges advokatsamfund
föreslog en ändring av 13 § FL så att köparen får rätt till ersättning
av kommunen inte endast som nu för nödvändiga kostnader utan
även för nyttiga kostnader. Eftersom det är fråga om ett tvångsförvärv,
skulle det enligt samfundets mening för övrigt stå i bättre överensstämmelse
med rimliga krav på rättssäkerhet om köparen berättigades till ersättning
för skäliga kostnader i samband med köpet. Stockholms kommuns juridiska
avdelning ansåg att det bör övervägas att förlänga den tid inom vilken förköpsrätt
skall utövas enligt 7 § FL från tre till fyra månader, eftersom det
har visat sig vara svårt att hinna behandla ärendena inom tre månader
särskilt under sommartid.

Vid skilda tillfällen har genom motioner i riksdagen aktualiserats ändringar
i eller översyn av FL för att göra lagen mer effektiv och hindra kringgående.
Sålunda behandlades i betänkandet CU 1971:11 motioner om hembudsskyldighet
vid all fastighetsförsäljning, ändring av grunderna för regeringens
tillståndsprövning, utsträckning av tiden för kommuns ansökan om tillstånd
till förköp (alla s) samt rätt till prövning av köpeskillingen (vpk). I betänkandet
CU 1972:10 behandlades åter det sistnämnda förslaget. Förslaget
att göra förköp möjligt även vid fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen
(s) togs upp i betänkandet CU 1973:18. Motionsförslag (m) (fp)
om förköpsrätt för hyresgäster behandlades i betänkandet CU 1974:36. Betänkandet
CU 1975:16 tog upp förslag om förköpsrätt även av bostadssociala
skäl, rätt till förköp av fiske, utredning om åtgärder mot en prisutveckling
som minskar värdet av FL samt en översyn för att hindra att lagen kringgås
(alla s) liksom förslag (m) om skyldighet för kommun att inom viss tid
lämna förhandsbesked. Vidare togs åter upp förslag (vpk) om prisprövning.
Senast har i betänkandet CU 1975/76:11 behandlats förslag om förköpsrätt
vid försäljning av t. ex. aktie i markägande bolag (s), om förköpsrätt för
hyresgäster (m) (fp) och en om skärpning av aktualitetskravet (c).

Civilutskottets ställningstaganden till de refererade förslagen om översyn

CU 1976/77:16

m. m. innebär bl. a. följande. När det gäller nya och vidgade ändamålsbestämmelser
har utskottet (CU 1975:16) bl. a. ansett att frågan får följas
av regeringen som förutsattes ta initiativ som kan visa sig erforderliga. 1
fråga om åtgärder för att hindra att lagen kringgås har utskottet, med anslutning
till vad föredragande statsrådet anfört i prop. 1974:152 (s. 33), uttalat
att FL inte bör kompletteras med regler som minskar lagens enkelhet och
därmed dess användbarhet och samtidigt hänvisat till möjligheterna att expropriera
(CU 1974:36, 1975/76:11).

Utöver vad ovan refererats i fråga om huvudsakliga önskemål att göra
FL mer effektiv har förslag väckts (m) (senast CU 1975/76:11) om att FL
skulle upphävas. Utskottet har i denna del vidhållit uppfattningen att FL
skall kvarstå och bygga på kommunens obetingade företrädesrätt till mark
som avses för ny eller förändrad tätbebyggelse.

Framställning från Svenska kommunförbundet

Sedan Stockholms kommunstyrelse i skrivelse till Svenska kommunförbundet
aktualiserat frågan om en översyn av förköpslagstiftningen har förbundet
i skrivelse 1976-10-08 till regeringen gjort framställning därom. Förbundets
styrelse (majoriteten, s) har bl. a. funnit vissa brister i lagstiftningen
som det synts angeläget att avhjälpa i syfte att förbättre kommunernas möjligheter
att utnyttja förköpsrätten. Sålunda har enligt styrelsen de praktiska
erfarenheterna, framför allt beträffande möjligheterna att kringgå lagreglerna,
bestyrkt detta. I skrivelsen nämns särskilt återkallelse av ansökan om förvärvstillstånd
enligt jordförvärvslagen varigenom fånget blir ogillt, hävning
eiler återgång av köp, utarrendering eller uthyrning på lång tid, sidoavtal
samt villkorat köp enligt 4 kap. 4 § jordabalken. Styrelsen anser därför att
en översyn av förköpslagstiftningen synes påkallad, varvid det primära syftet
bör vara att eliminera de direkta brister i regelsystemet som gör det möjligt
att kringgå förköpsbestämmelserna eller försvåra deras tillämpning. Styrelsen
anför att betydelsefulla förbättringar i detta syfte torde kunna ernås utan
att systemet blir alltför tungrott och betonar att den stora fördelen med
lagstiftningen är det enkla förfarandet, som inte bör uppoffras.

Till styrelsens beslut fogades två reservationer, dels av ledamöter (c, fp),
dels av ledamöter (m).

I reservation (c, fp) anförs bl. a. att FL redan i dag är ett effektivt vapen
för kommunerna och att betänkligheter finns mot att göra lagen ännu effektivare.
Markvillkoret vid bostadslångivningen har tillkommit och tillämpas
mycket hårt i Stockholm - en rättstillämpning som avskräcker. En avvägning
måste hela tiden ske mellan kommunens krav på smidig och enkel
handläggning och den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet och snabba
besked. Reservanterna ställer sig därför tveksamma till åtgärder som kan
komma att förskjuta balansen påtagligt till kommunens fördel i förhållande
till den avvägning som nu gäller. Däremot bör uppenbarligen brister, som

CU 1976/77:16

möjliggör för mindre nogräknade personer att kringgå förköpslagen, täppas
till. Som exempel anges underlåtenhet att söka lagfart.

Reservationen (m) hänvisar till förslag i riksdagen om att upphäva FL.
Därför saknas anledning att biträda förslag om lagändring. Expropriationslagstiftningen
ger tillräckliga möjligheter till kommunala förvärv. Slutligen
anförs att om reglerna om lagfartsansökan inte följs bör denna lagstiftning
ses över och ändras.

Stockholms kommunstyrelses framställning till Kommunförbundet utgick
från ett av fastighetskontoret angivet tjänstememorial. Däri föreslogs
sammanfattningsvis följande.

1. För att begränsa kommunens ersättningsskyldighet till köparen enligt
131} 1 st FL bör den tid som förflyter från köpehandlingens upprättande
till dess förköpet fullbordats förkortas avsevärt. Detta syfte uppnås om kraftigt
verkande påföljd införes för den som ej söker lagfart inom föreskriven
tid. Härigenom följer även att staten erhåller stämpelavgiften tidigare.

Kontoret förordar den ändringen i reglerna i JB 20 kap., att köpeavtal
blir ogiltigt om lagfart ej sökes i rätt tid.

En annan åtgärd, som syftar till förkortning av ifrågavarande tidrymd,
är att i stämpelskatteförordningen inta bestämmelser om straffavgift för
den som ej söker lagfart inom föreskriven tid.

2. 13 § 1 st FL bör ändras så att kommunen i stället för köparen tillerkännes
rätt till avkastningen av fastigheten. Vidare bör paragrafens andra
stycke ges sådan utformning, att köparen ålägges att visa att fastigheten
inte försämrats efter hans förvärv.

3. Bestämmelserna om hembud i 4 S FL innebär betydande nackdelar
för kommunen och bör upphävas.

4. Hävning och frånträdande av köp bör få äga rum endast med verkan
mellan säljare och köpare medan säljaren i förhållande till kommunen bör
vara bunden av avtalet till dess kommunen avgjort frågan om förköp. Aktuella
lagregler finns i 4 kap. JB.

5. 13 § FL bör ändras så att avkastningsränta skall utgå till viss tidpunkt
efter förköpets fullbordande, förslagsvis första vardagen i andra månaden
efter fullbordandet, och först därefter skall dröjsmålsränta utgå.

6. Tidsfristen för det formella förfarandet inom kommunen bör förlängas
till fyra månader. Aktuellt lagrum är 7 $ 2 st FL.

Utskottet

Utskottet har tidigare uttalat och vidhållit att även i fråga om förköpslagen
får kommunens obetingade företrädesrätt till mark som avses för ny eller
förändrad tätbebyggelse tas till utgångspunkt för den fortsatta prövningen.
Utskottet har vidare anslutit sig till meningen att det finns lösningar som
skulle göra förköpslagen mer effektiv och motverka möjligheterna att kringgå
lagen eller att förhindra förköp. Sådana lösningar skulle dock komplicera
regelsystemet och motverka den fördel som nu ligger i det enkla förfarandet.
Om behov finns av marken återstår möjligheten att expropriera. Utskottet
har också avvisat bl. a. tanken på att föra in en prisprövningsmöjlighet i

CU 1976/77:16

förköpslagen liksom förslag att ge hyresgäster en direkt förköpsrätt.

Vad härefter förekommit har inte gett utskottet anledning att gå ifrån
nämnda bedömningar. Mot denna bakgrund finns sålunda ingen anledning
att överväga sådana åtgärder för att t. ex. hindra kringgående av lagstiftningen
som skulle rubba lagstiftningens hanteringsmässigt enkla karaktär.

Förslaget i motionen 1976/77:922 (s) om en utredning för en allmän översyn
av förköpslagen anges syfta till att göra lagen effektivare utan att förfarandet
för den skull tyngs av en onödigt komplicerad administration. Vikten
av enkelhet och smidighet i förfarandet betonas. Motiven för förslaget
innehåller emellertid i vissa avseenden krav på ändringar av den typ som
utskottet tidigare avvisat genom att ansluta sig till uttalanden i proposition.
En översyn i dessa avseenden kan därför inte tillstyrkas. När det gäller
en översyn med syftet att förbättra lagens tillämpbarhet i övrigt har utskottet
förutsatt att en sådan görs inom regeringens kansli utan någon riksdagens
åtgärd. Motionen avstyrks sålunda. Frågan om efterlevnaden av lagfartsplikten
prövas i lagutskottets kommande betänkande LU 1976/77:22.

Begäran i motionen 1976/77:69 (fp) om att riksdagen skulle påkalla en
ändring i forköpskungörelsen ansluter i sak till en särskild aspekt i den
förstnämnda motionen. Utskottets ovan redovisade bedömning gäller sålunda
även motionen 1976/77:69.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1976/77:69 och 922.

Stockholm den 3 mars 1977

På civilutskottets vägnar
KJELL A. MATTSSON

Närvarande: herrar Mattsson (c), Bergman (s), Danell (m), Lindkvist (s).
Åkerfeldt (c), Henrikson (s), Jadestig (s), fru Landberg (s), herr Nisser (m),
fru Dahl (s), herrar Persson i Karlstad (s), Sandberg (c). Gustafsson i Borås
(fp), Johansson i Holmgården (c) och Hägelmark (fp).

GOTAB 53370 Stockholm 1977