med anledning av motioner om nedrustning m. m. (Betänkande 1979/80:UU4 Utrikesutskottet)

UU 1979/80:4

Utrikesutskottets betänkande
1979/80:4

med anledning av motioner om nedrustning m. m.

Motionerna

I motionen 1978/79:588 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående en långsiktig planering av de svenska insatserna i
det internationella nedrustningsarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande initiativ för att främja avspänning och nedrustning
i Europa.

(Övriga yrkanden i samma motion har behandlats av utskottet i UU
1978/79:26.)

1 motionen 1978/79:692 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att, som ett led i ett fortsatt
svenskt agerande i arbetet för nedrustning-utveckling, förslag läggs fram till
en svensk pilotstudie i anledning av FN:s studie kring nedrustningutveckling,

5. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen i övrigt
anförts om inriktningen av det svenska arbetet i nedrustningsfrågorna liksom
om studier och forskning kring freds- och konfliktfrågor.

(Övriga yrkanden i samma motion har behandlats av utskottet i UU
1978/79:26.)

I motionen 1978/79:1768 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (apk) föreslås 1.

att riksdagen beslutar hemställa att regeringen utan dröjsmål skärper sitt
ställningstagande mot tillverkning av neutronvapnet och kraftfullt verkar för
ett förbud mot detta nya massförintelsevapen,

2. att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen att snabbt inleda
förhandlingar med berörda stater om upprättandet av en kärnvapenfri zon i
Norden,

3. att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen att ta initiativet till en
internationell utredning om en omställning av rustningsindustrin för civil
och samhällsnyttig produktion och om konsekvenserna av en sådan
omställning för sysselsättningen och för en ökning av u-landsbiståndet.

(Övriga yrkanden i samma motion har behandlats av utskottet i UU
1978/79:26.)

1 Riksdagen 1979/80. 9 sami. Nr 4

UU 1979/80:4

Bakgrund

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade internationella nedrustningsfrågor senast i betänkandet
UU 1977/78:12. Vissa anslagsfrågor på området, föranledda av
budgetpropositionen, behandlades senast i betänkandet UU 1978/79:26.

I betänkandet UU 1977/78:12 uppehöll sig utskottet med viss utförlighet
vid frågor som neutronvapnet, omställning av militär produktion till civil,
möjligheten av svenskt deltagande i Wienförhandlingarna om styrkereduktioner
i Centraleuropa (MBFR), inrättande av en kärnvapenfri zon i Norden
och utbyggnad av den svenska fredsforskningen. Detta skedde mot bakgrund
av motionsyrkanden som var likartade några av dem som framställs i de nu
föreliggande motionerna.

Utskottet redovisade de många kritiska uttalanden om neutronvapnet som
hade gjorts av statsministern och utrikesministern. Regeringen hade därmed,
menade utskottet, i internationella och svenska sammanhang givit klart
uttryck för sitt starka avståndstagande från den upptrappning av rustningsprocessen
som introduktionen av bl. a. neutronvapen skulle innebära och
fann att syftet med de då föreliggande motionsyrkandena blivit tillgodosett.
Till utskottsbetänkandets avsnitt om neutionvapnet fogades en socialdemokratisk
reservation.

Vad gällde frågan om en omställning från militär till civil produktion
redogjorde utskottet för den studie som FN på nordiskt initiativ då
förberedde. En av studiens tre huvudmålsättningar skulle bli en analys av
problemen vid en sådan omställning.

Utskottet konstaterade i fråga om MBFR att frågan uppmärksamt följdes
från svensk sida och utgick från att eventuell svensk närvaro skulle
aktualiseras när så bedömdes lämpligt.

Ett yrkande om att Norden skulle proklameras som kärnvapenfri zon
avstyrktes bl. a. med motiveringen att en sådan zon måste inbegripa även
närliggande områden. Utskottet konstaterade i sammanhanget också att
inget av de nordiska länderna vare sig besitter egna kärnvapen eller har
sådana vapen stationerade på sitt territorium samt att alla de nordiska
länderna är anslutna till 1968 års internationella avtal om förhindrande av
kärnvapenspridning (NPT). De nordiska länderna utgör därför tillsammans
de facto ett slags kärnvapenfri zon, utan att något speciellt avtal härom
föreligger.

Slutligen noterade utskottet i fråga om fredsforskningen att regeringen vid
beräkningen av det årets budgetanslag till universiteten i Uppsala, Lund och
Göteborg förutsatt en viss förstärkning av resurserna för freds- och konfliktforskning
samt erinrade om den forskningsverksamhet som bedrivs inom
SIPRI.

Riksdagen biföll betänkandet UU 1977/78:12 i maj 1978.

UU 1979/80:4

Utvecklingen sedan 1978

Under försommaren 1978 höll FN:s generalförsamling ett extra möte för
nedrustningsfrågor. Mötet utmynnade i ett slutdokument med ett handlingsprogram
för det fortsatta nedrustningsarbetet.

Handlingsprogrammet innehåller en uppräkning av de nedrustningsåtgärder
som bör genomföras de närmaste åren. 1 avsnittet om kärnvapennedrustning
fastslås att kärnvapen medför den största faran för mänskligheten.
Kärnvapenmakternas särskilda ansvar betonas. För att få till stånd kärnvapennedrustning
krävs avtal om
-stopp för kvalitativ förbättring av kärnvapensystem
-stopp för framställning av alla typer av kärnvapen
-gradvisa och balanserade nedskärningar av kärnvapenarsenalerna.

Ett fullständigt stopp för provsprängningar (Comprehensive Test Ban,
CTB) skulle utgöra ett betydelsefullt bidrag i strävandena på området, heter
det i handlingsprogrammet.

I väntan på konkreta åtgärder på kärnvapennedrustningens område bör alla
stater försöka förhindra att kärnvapen kommer till användning, sägs det
vidare. Kärnvapenstaterna anmodas ge icke-kärnvapenstaterna försäkringar
om att inte använda kärnvapen mot dessa. Något gemensamt garantiåtagande
ingår inte i handlingsprogrammet. De fem kärnvapenstaterna gjorde
emellertid särskilda uttalanden av varierande innebörd och räckvidd i frågan
om garantier till icke-kärnvapenstaterna, sägs det vidare.

I handlingsprogrammet uppmuntras inrättandet av kärnvapenfria zoner.
Detta sker emellertid inte förbehållslöst. Det heter att varje regions särskilda
karaktär bör beaktas och att kärnvapenstaterna å sin sida har att avge
försäkringar vars närmare utformning parterna skall förhandla om.

I ett avsnitt om förtroendeskapande åtgärder (Confidence Building Measures,
CBM) uppräknas de tre relativt okontroversiella förslag till åtgärder
varom enighet kunnat nås. Förslagen har inspirerats av den europeiska
säkerhetskonferensens (ESK) redan etablerade s. k. förtroendeskapande
åtgärder, som bl. a. gäller förhandsanmälan av militära manövrar.

En viktig punkt i handlingsprogrammet är vidare beslutet att göra en studie
om sambandet mellan nedrustning och utveckling. FN:s generalsekreterare
har sedermera uppdragit åt en grupp regeringsexperter att genomföra
arbetet.

Ett särskilt avsnitt behandlar konventionella vapen inklusive den viktiga
och kontroversiella frågan om handel med sådana vapen.

Slutligen upptar handlingsprogrammet också avsnitt om icke-spridning av
kärnvapen, massförstörelsevapen, särskilt inhumana vapen och redovisning
av militärbudgetar.

Slutdokumentet antogs utan omröstning (med consensus) och kom av det
skälet att i många avseenden kännetecknas av kompromissens vaghet. På
viktiga områden, såsom kärnvapenrustningen, fullständigt provstopp för

1* Riksdagen 1979/80. 9 sami. Nr 4

UU 1979/80:4

kärnladdningar och spridning av kärnvapenteknologi till nya länder blev
resultaten påfallande magra. På några områden kunde emellertid vissa
framgångar noteras. Frankrike och Kina deltog för forsta gången aktivt i det
internationella nedrustningsarbetet. Det antagna handlingsprogrammet bör
också bli en gemensam utgångspunkt för fortsatta förhandlingar. Ett nytt
maskineri för nedrustningsarbetet skapades. FN:s tidigare nedrustningskommission
ersattes av en ny nedrustningskommission bestående av FN:s alla
medlemsstater. Ett nytt förhandlingsorgan, nedrustningskommittén (Committee
on Disarmament, CD) ersatte nedrustningskonferensen i Genéve
(CCD). Nedrustningskommittén har 40 medlemmar, däribland Sverige.
Kinas plats står tills vidare tom.

En orsak till den uteblivna framgången vid extraförsamlingen var utan
tvekan den försämring i förhållandet mellan de båda supermakterna som
inträtt. Förhandlingarna om det andra avtalet om begränsning av strategiska
vapen (SALT II) hade inte slutförts, MBFR-förhandlingarna i Wien befann
sig i ett dödläge och parterna i de s. k. trilaterala förhandlingarna -Sovjetunionen, USA och Storbritannien - hade inte kunnat enas om något
utkast till avtal om fullständigt provstopp (CTB).

Sverige har för sitt vidkommande under den tid som gått efter den särskilda
generalförsamlingen i New York på olika sätt försökt påskynda utvecklingen
på nedrustningsområdet vidare. I anföranden av statssekreterare Inga
Thorsson i den nybildade nedrustningskommittén och senare av dåvarande
utrikesminister Karin Söder i FN:s generalförsamling hösten 1978 angavs ett
antal områden på vilka det fortsatta nedrustningsarbetet borde inriktas.
Dessa områden var

- slutförande av förhandlingarna om fullständigt provstopp (CTB)

- slutförande av SALT II och uppföljning av det genom ett SALT
Ill-avtal

- förhandlingar om de s. k. gråzonsvapen som ligger utanför SALT i
nedrustningsarbetet

- ansträngningar att underlätta truppreduktioner i Europa

- försök att nå enighet om ytterligare förtroendeskapande åtgärder (CBM)
inför ESK-uppföljningen i Madrid 1980

- inriktning av stormakternas militära forskning mot projekt som bättre kan
utnyttjas för rustningskontroll.

I ett anförande i januari 1979 inför den nya nedrustningskommittén (CD)
framhöll dåvarande utrikesminister Hans Blix att den långsiktiga planeringen
av det fortsatta nedrustningsarbetet måste ta sikte på tre huvudområden. Det
första gällde planeringen och utprovningen av nya vapen. När nya vapen
övervägs och när beslut om nya militära forskningsprojekt fattas måste det
vara en strävan att ge de nya vapensystemen en sådan utformning att
rustningskontroll underlättas.

Det andra området gällde förhandlingar om begränsning av redan
förbandslagda vapen och vapensystem. Här uppehöll sig utrikesministern

UU 1979/80:4

bl. a. vid MBFR-fbrhandlingarna i Wien och utgick från att ett framtida avtal
skulle ta hänsyn även till de länders intressen som inte var företrädda i
förhandlingarna. Han upprepade också svenska regeringens erbjudande att
som ett led i kontrollen av kärnvapenprov upprätta och finansiera ett centrum
i Sverige för internationellt utbyte av seismiska data.

Slutligen upprepade Blix det tidigare framförda svenska kravet att även
s. k. gråzonsvapen, dvs. de vapen som f. n. inte omfattas av några förhandlingar,
skulle föras in i de reguljära nedrustningsöverläggningarna.

I utrikesminister Ullstens anförande om nedrustningsfrågor i generalförsamlingens
första utskott den 29 oktober 1979 gjordes en genomgång av läget
i nedrustningsförhandlingarna.

Den viktigaste händelsen på nedrustningsområdet var slutförandet av
SALT II, framhöll utrikesministern. Det var därför så mycket mer betydelsefullt
att avtalet ratificerades inom en nära framtid. Utrikesministern
uttryckte också tillfredsställelse över att vissa resultat nyligen uppnåtts i
förhandlingarna rörande särskilt inhumana vapen.

I övrigt kunde utrikesministern i sitt anförande inte notera några
nämnvärda konkreta framsteg i nedrustningsarbetet. Frågan om fullständigt
provstopp (CTB) hade inte kommit närmare sin lösning. I själva verket hade
ytterligare ett stort antal provsprängningar av kärnladdningar ägt rum.
Uppgifter från den svenska seismiska mätstationen i Hagfors visar att förra
året gjordes närmare en provsprängning i veckan. Sammanlagt 48 sprängningar
registrerades 1978. Hittills i år har minst 45 prov gjorts jämfört med 37
samma tid förra året, sade utrikesministern.

Ullsten beklagade också att de långdragna förhandlingarna om förbud mot
kemiska vapen inte tagit något egentligt steg framåt.

Som framgår av den här lämnade redogörelsen har vid sidan av SALT
Il-överenskommelsen - som ju inte ens innebär någon verklig nedrustning på
det område den täcker - knappast några framsteg gjorts på de huvudområden
som omfattas av handlingsprogrammet.

I stället fortsätter rustningarna. Utveckling och förbandsläggning av
kärnvapenbärare som inte faller under SALT sker i båda supermakterna. En
intensiv diskussion om förnyelse av NATO:s respektive Warszawapaktens
kärnvapenarsenaler i Europa pågår för närvarande. Även de konventionella
rustningarna ökar runt om i världen. Det nya maskineri för diskussion och
förhandlingar i nedrustningsfrågor som blev ett av resultaten av den extra
församlingen har inte till alla delar visat sig motsvara förväntningarna.
Kärnvapenmakterna har i stor utsträckning visat sig ovilliga att utnyttja de
nya möjligheterna för multilaterala överläggningar.

Den svenska regeringen har från sin position som en av de 21 i den neutrala
och alliansfria gruppen i nedrustningskommittén, CD, markerat sin oro över
bristen på framsteg och på olika sätt försökt driva på nedrustningsarbetet. Det
svenska handlandet har varit inriktat dels på en uppföljning av de olika
rekommendationerna i extraförsamlingens handlingsprogram, dels på aktiva

UU 1979/80:4

förberedelser inför den serie konferenser på nedrustnings- och säkerhetsområdet
som skall hållas år 1980. I mars nästa år äger den första granskningskonferensen
rörande tillämpningen av konventionen om biologiska och
bakteriella stridsmedel rum. Senare under året följer den andra granskningskonferensen
för icke-spridningsavtalet (Non-Proliferation Treaty, NPT) och
den andra konferensen rörande vissa särskilt inhumana vapen. Slutligen
deltar regeringen aktivt i förberedelserna för den andra uppföljningskonferensen
för säkerhets- och samarbetsavtalet (ESK) vilken äger rum i Madrid
nästa höst.

1 det långsiktiga arbetet prioriterar regeringen särskilt frågorna om
kärnvapenprovstopp, kämvapennedrustning och ett förbud mot produktion
och lagring av kemiska vapen.

Åtskilliga svenska initiativ har under åren tagits på kärnvapenområdet,
inte minst när det gällt att få fram effektiva kontrollmetoder. Det seismiska
observatoriet i Hagfors och det tidigare nämnda erbjudandet att i Sverige
upprätta ett internationellt centrum för seismiska data är exempel på det
svenska intresset för detta område.

Regeringen har uttryckt ett starkt intresse för en fortsättning av SALTöverläggningarna
om strategiska kärnvapen och framfört betydelsen av att
däri inbegrips även de s. k. gråzonsvapnen. Regeringen är även i hög grad
engagerad i en del av de FN-studier som nyligen igångsatts på nedrustningsområdet.
Sverige innehar genom statssekreterare Inga Thorsson ordförandeskapet
i den vid extraförsamlingen tillsatta särskilda utredningen om
sambandet mellan nedrustning och utveckling. I arbetet deltar 27 regeringsexperter
från i-länder och u-länder. Utredningen framlade en lägesrapport
inför årets generalförsamling. Av rapporten framgår att programmet nu
omfattar 45 forskningsprojekt i 20 länder. Ett av projekten är svenskt. Det
genomförs av freds- och konfliktforskningsinstitutionen vid Uppsala universitet
och avser de erfarenheter som vunnits av en omläggning från militär till
civil produktion vid ett par svenska företag.

Slutrapport från FN-studien om nedrustning och utveckling skall föreläggas
generalförsamlingen 1981.

Även i expertgruppen för FN:s kärnvapenstudie, som på svenskt initiativ
tillsattes av förra årets generalförsamling, innehar Sverige ordförandeskapet.

Utskottet

1 s-motionen 588, yrkandet 1, hemställs att regeringen ges till känna vad
som i motionen anförts angående långsiktig planering av de svenska
insatserna i det internationella nedrustningsarbetet.

I motionstexten heter det bl. a. att Sverige som icke paktanslutet, högt
utvecklat industriland har ett speciellt ansvar i nedrustningsarbetet och att de
svenska insatserna vid nedrustningskonferensen i Genéve bör planeras mer

UU 1979/80:4

än hittills. Det finns enligt motionärerna ett behov av att formulera en svensk
strategi på längre sikt, vilken bör bli styrande för forsknings- och utredningsarbetet
på området. Sveriges möjligheter att påverka arbetet i Genéve och
New York bygger på att kompetens finns inom den grupp som förbereder
svenska förhandlingsinitiativ. I huvudsak har den svenska vetenskapliga
kompetensen uppstått som ett utflöde av den forskning som bedrivs inom
FOA för andra ändamål. Om denna forskning exempelvis inom ABCområdet
genom den militärpolitiska utvecklingen i vårt land anses mindre
angelägen kan nedrustningsarbetet bli lidande därav. Viss försvarsforskning
bör därför fortsätta som fredsforskning, menar motionärerna, som också
framhåller att forskningsinsatser kan bli erforderliga inom områden på vilka
nedrustningsdelegationen hittills inte tagit nämnvärda initiativ, såsom
exempelvis beträffande konventionella vapen, internationell vapenhandel,
satellitkrigföring, submarin krigföring och olika kontrollmetoder. Ett samarbete
med fredsforskningen i Uppsala, Göteborg och Lund är också önskvärt,
heter det i motionen. Motionärerna anser vidare att nedrustningsdelegationen
bör ta sikte på ett vidgat nordiskt samarbete.

Som framgår av beskrivningen i bakgrundsavsnittet intar Sverige en
framträdande och uppskattad position i det internationella nedrustningsarbetet.
Vår långa erfarenhet av obruten fred, vår obundna ställning, vår
traditionella medverkan i fredsarbetet och vår tekniska kapacitet är grundförutsättningar
för denna position och tilldelar oss ett ansvar även i framtida
nedrustningssträvanden.

Det gångna året har karakteriserats som ett förlorat år i nedrustningsavseende.
SALT Il-avtalet och vissa konkreta resultat på andra områden ändrar
inte denna bedömning. Sverige och andra länder har med olika initiativ och
på olika områden utnyttjat sina möjligheter att försöka få förhandlingsprocessen
att ta fart. I det föregående har flera exempel lämnats på Sveriges
strävanden.

Motionärerna förutskickar att särskilda fleråriga forskningsinsatser kan
komma att krävas på områden som konventionella vapen, internationell
vapenhandel, satellitkrigföring, submarin krigföring och kontrollmetoder.

Utskottet delar uppfattningen att framtida forskningsinsatser kan komma
att krävas på de nämnda områdena. Sverige har spelat en mycket framträdande
roll och tagit en rad initiativ vad gäller kontrollmetoder, bl. a. på det
seismologiska området. Sverige deltar i den expertgrupp som på franskt
förslag utreder frågan om ett internationellt kontrollorgan för satellitövervakning.
I FOA pågår inom ramen för tillgängliga resurser ett forskningsarbete
både vad gäller satellitspaning och submarin verksamhet. Regeringen har
uttryckt stark oro över de konventionella rustningarna och den ökade
internationella vapenhandeln vilket framgår av flera uttalanden. Initiativ från
i-ländernas sida på dessa sistnämnda områden har emellertid rönt motstånd i
u-landsgruppen och inte varit framgångsrika. I ett avseende har dock
konkreta resultat nåtts vad gäller konventionella vapen. Det gäller arbetet på

UU 1979/80:4

att begränsa de s. k. särskilt inhumana vapnen. I förhandlingarna härom har
Sverige spelat en ledande roll.

Det är emellertid inte i brist på initiativ, tekniska förslag och utredningar
som det internationella nedrustningsarbetet stått praktiskt taget stilla under
den närmast förflutna perioden. Orsakerna har bl. a. att göra med brist på
förtroende mellan länderna och avsaknad av politisk vilja att bryta rustningsutvecklingen.
Kärnvapenstaterna och i synnerhet de två supermakterna har
ett grundläggande ansvar för den i längden ohållbara situationen. Utan deras
medverkan och goda vilja kan knappast några resultat av betydelse uppnås.
Sveriges möjligheter att på något avgörande sätt påverka den internationella
utvecklingen på nedrustningens område är begränsade. Denna begränsning
hindrar emellertid inte att behov finns av en långsiktig planering vad gäller
Sveriges egen medverkan i det internationella nedrustningsarbetet. Flexibilitet
och beredskap inför nya förslag och situationer, ofta initierade av
stormakterna, är nödvändig, särskilt i de fall initiativ på nedrustningsområdet
kan tänkas få återverkningar på vår egen säkerhetspolitiska situation.

Utskottet noterar att Sveriges arbete med nedrustningsfrågorna handläggs i
utrikesdepartementet, inom vilket en enhet för i första hand nedrustningsfrågor
och säkerhetspolitik inrättades år 1976. Även försvarsdepartementet
och därunder sorterande instanser, särskilt FOA, har uppgifter på området.
Ett organ för samråd och planering är nedrustningsdelegationen, i vilken
ingår företrädare för de politiska partierna och berörda myndigheter.
Samarbete med myndigheter och organ utöver de ovan nämnda förekommer
även. Ett exempel härpå är samarbetet med freds- och konfliktforskningsinstitutionen
vid universitetet i Uppsala, vilket sker inom ramen för FNstudien
om nedrustning och utveckling.

Sverige har som nämnts kunnat spela en framträdande roll i det
internationella nedrustningsarbetet, mycket tack vare en obestridlig kapacitet
på det tekniska området. FOA har haft en central funktion i detta
sammanhang. Det finns ingen anledning att anta att den framtida utvecklingen
på nedrustningsområdet kommer att ställa mindre krav på svenskt
militärtekniskt kunnande. Den snabba vapentekniska utvecklingen konfronterar
ständigt nedrustningsarbetet med nya uppgifter. I motionen ges
exempel härpå.

Det är angeläget att våra insatser i det internationella nedrustningsarbetet
fullföljs och om möjligt intensifieras. Även om de internationella framstegen
under 1970-talet varit blygsamma, motiverar rustningsspiralen förstärkta
svenska insatser i arbetet för internationell nedrustning. Utskottet utgår från
att regeringen vidmakthåller en handlings- och utredningsberedskap inför
den framtida utvecklingen som den kan bedömas.

Det ökade sambandet mellan den svenska säkerhetspolitiska planeringen
och skeendet på nedrustningsområdet speciellt i Europa talar för långsiktighet
i agerandet vid de internationella förhandlingarna. Det framgår såväl av
1978 års försvarskommittés betänkande (SOU 1979:42) som av föredrag -

UU 1979/80:4

ningar som gjorts inför utskottet. En vidare samordning av forsknings- och
utredningsresurserna liksom målmedvetna flerårssatsningar på projekt som
kan föra dessa förhandlingar framåt synes önskvärda inför 1980-talet.
Utskottet förutsätter att regeringen vidtar de åtgärder som krävs för att på
lämpligt sätt förstärka den långsiktiga planeringen av de svenska nedrustningsinsatserna.

Även c-motionen 692 aktualiserar i yrkandet 5 inriktningen av det svenska
nedrustningsarbetet. Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna
vad som anförs i motionen därom. I motionstexten heter det att Sverige
utifrån sin alliansfria ställning måste framföra egna förslag och verka som
brobyggare. Det heter vidare i motionen att grunden för allvarliga framtida
konflikter ligger i klyftorna mellan i-världen och utvecklingsländerna.
Sveriges biståndsarbete och insatser för en ny ekonomisk världsordning är
därför fredsbefrämjande.

Motionärernas tankegångar ansluter väl till Sveriges utrikespolitik. Vårt
biståndssamarbete med u-ländema syftar bl. a. till att överbrygga klyftorna
mellan rika och fattiga länder. Under senare tid har det ömsesidiga beroendet
mellan u-länder och i-länder blivit alltmer uppenbart. Sveriges anslutning till
principerna bakom kraven påen ny ekonomisk världsordning bygger bl. a. på
medvetandet att en trygg värld förutsätter rättvisa och solidaritet mellan
länderna. Sveriges samarbete med u-länderna har en fredsbevarande motivering
och utgör liksom nedrustningssträvandena även en del av vår
säkerhetspolitik.

Motionärerna föreslår i anslutning till samma yrkande också att FN skall
genomföra en studie kring bakomliggande ekonomiska och andra orsaker till
konflikter och spänningar. Det pågår också inom FN:s olika organ en ständig
kartläggning och analys av de faktorer som ligger bakom konflikter och
spänningar mellan folken. Som motionärerna själva påpekar kan orsaken ofta
härledas till ekonomiska orättvisor och stora skillnader i utvecklingsnivå. Det
skulle emellertid vara en mycket svår och kanske omöjlig uppgift att inom FN
på grundval av en särskild studie med någon grad av entydighet fastslå
orsakerna till oenigheten i världen.

I c-motionens yrkande 5 föreslås slutligen att högskolorna i sina prioriteringar
beaktar det intresse som visats för freds- och konfliktforskning.
Liknande yrkanden kommer att under innevarande riksmöte behandlas av
utbildningsutskottet. Utrikesutskottet utgår från att berörda universitet inom
ramen för de resurser som ställs till deras förfogande så långt det är möjligt
försöker ta hänsyn till den roll fredsforskningen har bl. a. som stöd för
Sveriges insatser i det internationella nedrustningsarbetet.

Riksdagen torde, med anledning av motionen 588, yrkandet 1, och
motionen 692, yrkandet 5, som sin mening ge regeringen till känna vad som
ovan anförts.

I yrkandet 2 i motionen 588 hemställs att regeringen ges till känna vad som
i motionen anförts beträffande initiativ för att främja avspänning och

UU 1979/80:4

nedrustning i Europa. I motionstexten framhålls möjligheten av en koppling
mellan samtalen i Wien om rustningsbegränsningar (MBFR) och ESKförberedelserna
inför mötet i Madrid 1980. Det svenska intresset för
förtroendeskapande åtgärder (CBM) inom ramen för ESK bör utvecklas
ytterligare och motionärerna för i sammanhanget fram tanken på ett system
av finförgrenade förtroendeskapande åtgärder. Slutligen aktualiseras ånyo
den i en tidigare s-motion framförda uppfattningen att en svensk närvaro vid
MBFR-förhandlingarna bör övervägas.

Utskottet har tidigare - i UU 1977/78:12 - yttrat sig om eventuellt svenskt
observatörskap vid MBFR-förhandlingarna i Wien. Utskottet utgick då från
att MBFR-förhandlingarna och särskilt dess eventuella återverkningar för
svensk del uppmärksamt följs från svensk sida och att Sveriges eventuella
närvaro som observatör vid dessa förhandlingar kommer att aktualiseras när
så bedöms lämpligt. En liknande bedömning av frågan om svenskt deltagande
har gjorts av försvarskommittén i dess betänkande SOU 1979:42. Sedan
dessa uttalanden gjordes har läget i Wienförhandlingarna inte förändrats på
ett sätt som föranleder utskottet att inta någon annan ståndpunkt.

Det finns en länk mellan MBFR och ESK som består däri att en framtida
överenskommelse om styrke- och vapenreduktioner bör vara lättare att
uppnå, tillämpa och eventuellt utvidga om den kan kompletteras med s. k.
förtroendeskapande åtgärder (CBM). Den svenska regeringen har i ESK
aktivt arbetat för en utbyggnad av de förtroendeskapande åtgärderna. Vid
ESK:s uppföljningsmöte i Belgrad 1977 var det inte möjligt att nå enighet om
ytterligare sådana åtgärder. Ett flertal länder i både öst och väst har inför
ESK:s uppföljningsmöte i Madrid hösten 1980 markerat sitt intresse för en
utbyggnad av systemet med förtroendeskapande åtgärder. Enligt vad utskottet
inhämtat är också arbetet på en vidareutveckling av de förtroendeskapande
åtgärderna en av huvudpunkterna i utrikesdepartementets förberedelser
inför Madridmötet.

Yrkandet 2 i motionen 588 för därmed anses besvarat.

I c-motionen 692, yrkandet 1, hemställs att regeringen lägger fram förslag
till en svensk pilotstudie i anledning av FN:s studie kring nedrustningutveckling.
Av motionstexten framgår att pilotstudien skall analysera hur en
övergång från militär till civil produktion kan ske.

Utskottet har i det föregående lämnat en redovisning angående FN-studien
om sambandet mellan nedrustning och utveckling, för vilken frågan om en
omställning från militär till civil produktion utgör en av tre huvuduppgifter.
Det framgår även av det föregående att institutionen för freds- och
konfliktforskning i Uppsala fått FN-utredningens uppdrag att studera
övergången från militär til! civil produktion vid ett par svenska företag.
Denna studie, som beräknas föreligga mot slutet av innevarande år, kommer,
enligt vad utskottet inhämtat, även att omfatta vissa allmänna överväganden
om möjligheter och begränsningar för sådana omställningsåtgärder.

Även på annat sätt uppmärksammar Sverige hithörande frågor. Riksdagen

UU 1979/80:4

beslutade våren 1978 på grundval bl. a. av motionen 1977/78:1649 att föreslå
regeringen att föranstalta om en utredning om alternativ produktionsplanering
för krigsmaterielindustrin. Industriministern tillsatte ett år senare en
särskild utredare med uppgift att utarbeta långsiktiga alternativa produktions-
och sysselsättningsplaner inom de delar av försvarsmaterielindustrin
som inte omfattas av den militära flygindustrin. Industriministern har även
tillsatt en delegation med uppdrag att bereda frågor om civilt utnyttjande av
flygindustriella resurser.

Med hänvisning till det studie- och utredningsarbete som med skilda
utgångspunkter pågår på detta område får utskottet anse syftet med
yrkandet 1 om en pilotstudie tillgodosett.

I apk-motionen 1768 föreslås i yrkandet 1 att riksdagen beslutar hemställa
att regeringen utan dröjsmål skärper sitt ställningstagande mot tillverkningen
av neutronvapen och kraftfullt verkar för ett förbud mot detta nya
massförintelsevapen.

Ett liknande yrkande behandlades och avstyrktes av utskottet i betänkandet
UU 1977/78:12. Utskottet anförde då en rad exempel på svenska
regeringens starka avståndstagande från den upptrappning av rustningsprocessen
som introduktionen av bl. a. neutronvapen och den sovjetiska roboten
SS-20 innebär. Samma hållning intas fortfarande av regeringen.

I apk-motionens yrkande 2 föreslås också att förhandlingar skall inledas om
upprättande av en kärnvapenfri zon. Även denna fråga behandlades i det
nyssnämnda betänkandet UU 1977/78:12. Ett motsvarande yrkande avstyrktes
då bl. a. med motiveringen att en nordisk kärnvapenfri zon enligt svensk
uppfattning också måste omfatta närliggande områden. Utskottet finner ej
skäl att nu inta annan ståndpunkt.

I yrkandet 3 i samma motion föreslås slutligen att initiativ tas till en
internationell utredning om en omställning av rustningsindustrin till civil
och samhällsnyttig produktion och om konsekvenserna av en sådan
omställning för sysselsättningen och för en ökning av u-landsbiståndet.

Som framgår på annan plats i detta betänkande beslutade FN:s extra
generalförsamling om nedrustning sommaren 1978 att genomföra en sådan
studie. Yrkandet i motionen föranleder således ingen åtgärd.

Mot angivna bakgrund avstyrks motionen 1978/79:1768.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med anledning av motionen 1978/79:588, yrkandet
1, och motionen 1978/79:692, yrkandet 5, som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. att riksdagen anser motionen 1978/79:588, yrkandet 2, besvarat
med vad utskottet anfört.

UU 1979/80:4

3. att motionen 1978/79:692, yrkandet 1, skall anses besvarat med
vad utskottet anfört,

4. att riksdagen avslår motionen 1978/79:1768.

Stockholm den 13 november 1979

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius(m), Gertrud Sigurdsen
(s), Torsten Bengtson (c), Sture Palm (s), Olle Göransson (s), Ingrid
Sundberg (m), Gunnel Jonäng (c), Sture Ericson (s), Per-Olof Strindberg (m),
Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c), Björn Molin (fp), Axel Andersson (s),
Maj-Lis Lööw (s) och Ulla Orring (fp).

GOTAB 62925 Slockholm 1979