med anledning av motioner om nedrustning m. m. (Betänkande 1979/80:UU22 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1979/80: 22

med anledning av motioner om nedrustning m. m.

Motionerna

I motion 1979/80:415 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att riksdagen
beslutar

1. att uttala att Sverige i det fortsatta arbetet i olika nedrustningsorgan
kraftfullt verkar för att nya typer av kärnvapen, som t. ex. neutronbomben,
förbjuds,

2. att hos regeringen hemställa att denna skall uttala ett fördömande av
NATO:s beslut om inrättande av ett kärnvapenbärande raket- och robotsystem
i Europa.

3. att hos regeringen hemställa att denna tar initiativ i internationella
organ som syftar till att begränsa kärnkraftsteknologins och därmed kärnvapnens
spridning,

4. att hos regeringen hemställa om åtgärder för att Sverige inte skall
bidra till spridningen av kärnkraftsteknologin.

5. att uttala att en svensk nedrustning är en förutsättning för ett kraftfullt
agerande för internationell nedrustning.

(Övriga yrkanden i samma motion har behandlats av utskottet i UU
1979/80: 19.)

I motion 1979/80:809 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) hemställs att
riksdagen beslutar anhålla att regeringen rekommenderar Sveriges FNdelegation 1.

att arbeta för att IAEA ombildas till ett organ med enda uppgift att
motarbeta atomvapen.

(Yrkande 2 i samma motion har behandlats av utskottet i UU 1979/
80:20.)

I motion 1979/80: 1130 av Olof Palme m.fl. (s) hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen genomför en kartläggning och
analys av rustningssituationen och utarbetare» samlat förslag för nedrustning
och andra rustningsbegränsande åtgärder med målet ett kärnvapenfritt
Europa,

2. att riksdagen uppmanar regeringen att i samband med ESK-mötet i
Madrid inbjuda till en europeisk nedrustningskonferens i Stockholm.

I motion 1979/80: 1621 av Sture Korpås m. 11. (c) hemställs

2. att riksdagen uttalar att Sverige i FN och andra organ bör verka för en
internationell överenskommelse om stopp för upparbetning av använt
kärnbränsle,

I Riksdagen 1979/80. 9 sami. Nr 22

UU 1979/80:22

3. att riksdagen hos regeringen hemställer att möjligheterna att inrätta
en lekmannastyrelse för FOA prövas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen beträffande det svenska arbetet för rustningsbegränsningar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen beträffande den säkerhetspolitiska situationen i Europa.

(Övriga yrkanden i samma motion har behandlats av utskottet i UU
1979/80: 19 och 20.)

Bakgrund

Utskottet har senast behandlat internationella nedrustningsfrågor i betänkandena
UU 1977/78: 12 och UU 1979/80:4. Vissa anslagsfrågor på
området, föranledda av budgetpropositionen, behandlades i betänkande
UU 1979/80: 19.

I betänkande UU 1977/78: 12 uppehöll sig utskottet med viss utförlighet
vid bl. a. frågor om neutronvapnet, möjligheten av svenskt deltagande i
Wienförhandlingarna om styrkereduktioner i Centraleuropa (MBFR) samt
inrättande av en kärnvapenfri zon i Norden.

I betänkande UU 1979/80:4 lämnades inledningsvis en redovisning av
den internationella utvecklingen på nedrustningsområdet sedan år 1978.
Där erinrades om det handlingsprogram som blev resultatet av det extra
mötet med FN:s generalförsamling för nedrustningsfrågor under försommaren
1978, om det nya maskineriet för nedrustningsarbetet - med bl. a.
ett delvis nytt förhandlingsorgan, nedrustningskommittén (Committee on
Disarmament, CD) med 40 medlemmar, däribland Sverige — samt om de
oförminskade svenska strävandena att särskilt inrikta nedrustningsarbetet
på

— slutförande av förhandlingarna om fullständigt provstopp (Comprehensive
Test Ban, CTB)

— slutförande av SALT II (Strategic Arms Limitation Talks) och uppföljning
av detta genom ett SALT III

— framsteg i frågan om truppreduktioner i Europa

— försök att nå enighet om ytterligare förtroendeskapande åtgärder
(Confidence Building Measures. CBM) inför den Europeiska säkerhetskonferensens
(ESK) uppföljning i Madrid under hösten 1980

— förbud mot produktion och lagring av kemiska vapen.

Utskottet konstaterade i betänkande 1979/80:4 att framstegen på det
internationella nedrustningsområdet under 1970-talet varit blygsamma och
att särskilt under år 1979 — som inför utskottet karakteriserats som ett
förlorat år för nedrustningsarbetet - inte noterats några nämnvärda konkreta
framsteg.

Med anledning av motioner om inriktningen och en långsiktig planering

UU 1979/80: 22

av de svenska insatserna i det internationella nedrustningsarbetet gav
utskottet som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört, bl. a. i
följande avsnitt:

Det är emellertid inte i brist på initiativ, tekniska förslag och utredningar
som det internationella nedrustningsarbetet stått praktiskt taget stilla under
den närmast förflutna perioden. Orsakerna har bl. a. att göra med brist
på förtroende mellan länderna och avsaknad av politisk vilja att bryta
rustningsutvecklingen. Kärnvapenstaterna och i synnerhet de två supermakterna
har ett grundläggande ansvar för den i längden ohållbara situationen.
Utan deras medverkan och goda vilja kan knappast några resultat
av betydelse uppnås. Sveriges möjligheter att på något avgörande sätt
påverka den internationella utvecklingen på nedrustningens område är
begränsade. Denna begränsning hindrar emellertid inte att behov finns av
en långsiktig planering vad gäller Sveriges egen medverkan i det internationella
nedrustningsarbetet. Flexibilitet och beredskap inför nya förslag och
situationer, ofta initierade av stormakterna, är nödvändig, särskilt i de fall
initiativ på nedrustningsområdet kan tänkas få återverkningar på vår egen
säkerhetspolitiska situation.

Det är angeläget att våra insatser i det internationella nedrustningsarbetet
fullföljs och om möjligt intensifieras. Även om de internationella framstegen
under 1970-talet varit blygsamma, motiverar rustningsspiralen förstärkta
svenska insatser i arbetet för internationell nedrustning. Utskottet
utgår från att regeringen vidmakthåller en handlings- och utredningsberedskap
inför den framtida utvecklingen som den kan bedömas.

Det ökade sambandet mellan den svenska säkerhetspolitiska planeringen
och skeendet på nedrustningsområdet speciellt i Europa talar för långsiktighet
i agerandet vid de internationella förhandlingarna. Det framgår
såväl av 1978 års försvarskommittés betänkande (SOU 1979:42) som av
föredragningar som gjorts inför utskottet. En vidare samordning av forsknings-
och utredningsresurserna liksom målmedvetna flerårssatsningar på
projekt som kan föra dessa förhandlingar framåt synes önskvärda inför
1980-talet. Utskottet förutsätter att regeringen vidtar de åtgärder som
krävs för att på lämpligt sätt förstärka den långsiktiga planeringen av de
svenska nedrustningsinsatserna.

Utskottet

Den internationella situationen har sedan riksdagen behandlade betänkande
UU 1979/80: 4 undergått en klar försämring. Sovjetunionens installerande
av nya medeldistansrobotar i Östeuropa har mötts av ett NATObeslut
i december 1979 om motåtgärder på samma område. Den sovjetiska
militära inmarschen i Afghanistan och de internationella reaktionerna på
denna, liksom händelserna i Iran, har ytterligare försämrat förutsättningarna
för framsteg på nedrustningsområdet. Samtidigt framstår det som utomordentligt
viktigt att den internationella dialogen — inte minst mellan
supermakterna - vidmakthålls. Ett avbrytande av kontakterna skulle öka
riskerna för missförstånd och överreaktioner. Detta har också understrukits
från svenska regeringens sida. I regeringsdeklarationen vid utrikesdebatten
i riksdagen den 12 mars 1980 heter det bl. a.:

UU 1979/80:22

Vad vi förordar är en politik inriktad på sakliga överläggningar i frågor
som ytterst handlar om alla nationers gemensamma intresse av att överleva.

Det är t. ex. viktigt att de sovjetisk-amerikanska samtalen om begränsning
av de strategiska kärnvapnen, SALT. förs vidare.

Sverige har vädjat till USA och Sovjetunionen att iaktta bestämmelserna
i SALT Il-avtalet trots att ratifikationen tills vidare uppskjutits. Vi har
också vädjat till parterna att snarast inleda förhandlingar om begränsning
av kärnvapnen i den europeiska regionen. Vi accepterar inte tanken att
dessa förhandlingar måste ligga nere i avvaktan på SALT 11-avtalets ratifikation.

I en tid av växande motsättningar mellan supermakterna kräver Europas
säkerhet ökad uppmärksamhet.

Dess bättre har diskussionerna på nedrustningsområdet dock inte avstannat.

I mars i år ägde den första granskningskonferensen rörande tillämpningen
av konventionen om biologiska och bakteriologiska stridsmedel rum i
Genéve. Sverige drev därvid säskilt frågan om klagomålsproceduren och
nådde viss framgång.

Nedrustningskommittén (CD) fortsätter sitt arbete, med huvudsaklig
inriktning på ett fullständigt provstoppsavtal (CTB). förbud mot produktion
och lagring av kemiska vapen samt ett sovjetiskt-amerikanskt textutkast
om förbud mot radiologiska vapen. Några egentliga framsteg har dock
ännu inte gjorts. Vid kommitténs öppnande sade utrikesminister Ola Ullsten
bl. a.:

De förhoppningar som väcktes i början av sjuttiotalet kommer vi inte att
på lång tid få uppleva igen. 1979 var ett år av upprustning, inte nedrustning.
Växande militärbudgetar, nya kärnvapenbeslut och ökad social, politisk
och religiös oro bevittnade vi förra året tillsammans med direkt militär
aggression både mellan och inom olika länder.

De framsteg som nåddes med avtalet om begränsning av strategiska
vapen (SALT II) måste USA och Sovjet hålla fast vid och slutligt godkänna.
Om SALT Il-avtalet överges skadas allvarligt strävandena till nedrustning.

För första gången deltar Folkrepubliken Kina i kommitténs arbete.
Därmed är samtliga kärnvapenmakter representerade.

Senare under året är tre viktiga konferenser med svenskt deltagande
planerade:

- den andra granskningskonferensen för icke-spridningsavtalet (NonProliferation
Treaty, NPT) i augusti/september i Genéve

- den andra konferensen rörande vissa särskilt inhumana vapen i september/oktober
i Genéve

- den andra uppföljningskonferensen för säkerhets- och samarbetsavtalet
(ESK) i september och november i Madrid.

UU 1979/80:22

Särskilt ESK-mötet har betecknats som en prövosten. I den nyssnämnda
regeringsdeklarationen heter det vidare bl. a.:

Det internationella klimatet för detta möte, avsett att vara en manifestation
för samarbetssträvandena mellan Öst- och Västeuropa, är av naturliga
skäl inte det bästa. Vad vi kan hoppas på är dock att ingendera supermakten
vill ta ett misslyckande på sitt ansvar. Det blir en angelägen uppgift för
Väst- och Östeuropas stater - inte minst för de neutrala och alliansfria -att utnyttja det förhandlingsutrymme som kan finnas och söka förmå
supermakterna att befästa och vidareutveckla de resultat som hittills uppnåtts.

Utskottet anser för sin del att det är utomordentligt viktigt att ESKmötet
kommer till stånd som planerat och att de 35 deltagarstaterna genom
ett aktivt och konstruktivt agerande söker återskapa förtroendet sinsemellan.
Sverige har, liksom andra alliansfria stater, därvid ett särskilt ansvar.

I detta sammanhang förtjänar nämnas två FN-studier av stort principiellt
intresse för Sverige, nämligen en studie om regional nedrustning och en om
förtroendeskapande åtgärder. Vi är aktivt engagerade i två andra viktiga
FN-utredningar på nedrustningsområdet. I den ena utreds, under ordförandeskap
av statssekreterare Inga Thorsson, sambandet mellan nedrustning
och utveckling. Denna utrednings slutrapport skall föreläggas FN:s
generalförsamling år 1981. Den andra FN-studien, som tillkommit på
svenskt initiativ och leds av FN-ambassadören Anders Thunborg, har i
uppdrag att söka kartlägga kärnvapensituationen i världen, dvs. existerande
kärnvapens antal, typer och prestanda, samt vilka tendenser som föreligger
när det gäller forskning och utveckling m. m. Undersökningen väntas
föreligga klar under hösten 1980 och torde bl. a. innehålla faktaunderlag
om kärnvapnen i Europa.

I s-motion 1130, yrkande I, hemställs att regeringen genomför en kartläggning
och analys av rustningssituationen och utarbetar ett samlat
förslag för nedrustning och andra rustningsbegränsande åtgärder med
målet ett kärnvapenfritt Europa.

I motion 1621, yrkandena 5 och 6, föreslås att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i motionen beträffande det
svenska arbetet för rustningsbegränsningar resp. den säkerhetspolitiska
situationen i Europa. I motionen understryks att den nya öppning som
1978 års extra möte med FN:s generalförsamling om nedrustningsfrågor
innebar måste tas till vara. Det är, heter det vidare, angeläget att verka för
att ESK-mötet i Madrid i höst följer upp de förtroendeskapande åtgärder
som framkom ur de föregående konferenserna i Helsingfors och Belgrad.

Utskottet konstaterar inledningsvis att den senaste tidens internationella
utveckling med växande motsättningar mellan supermakterna kräver ökad
uppmärksamhet på riskerna för en stormaktskonflikt i Europa. Skarpare
skärningslinjer för stormakternas strategiska intressen än som tidigare
varit fallet har dragits upp.

UU 1979/80: 22

Kapprustningen såväl med kärnvapen som konventionella vapen har
under de senaste åren kraftigt ökat i Europa. Europas stater har därför ett
större intresse än någonsin att slå vakt om sin säkerhet och söka förhindra
att utvecklingen råkar ur kontroll till följd av supermakternas åtgöranden.

Det är naturligt att en ökad uppmärksamhet på Europas säkerhet också
återspeglas i den svenska nedrustningspolitiken. Sverige har genom sin
alliansfria ställning, sin traditionella medverkan i fredsarbetet och sin
tekniska kapacitet nått en framträdande position i det internationella nedrustningsarbetet
och har därmed särskilda förutsättningar till aktiv medverkan.
Detta kräver en hög grad av flexibilitet och beredskap hos den
svenska regeringen inför uppkommande förslag och situationer liksom ett
intensifierat arbete på egna initiativ. Ett sådant arbete pågår också, särskilt
inom området förtroendeskapande åtgärder. Sverige förbereder sålunda,
tillsammans med andra alliansfria stater, en serie förslag i detta hänsende
att föreläggas ESK-mötet i Madrid i höst.

Utskottet förutsatte i sitt ovan citerade betänkande UU 1979/80:4, vilket
av riksdagen gavs regeringen till känna (rskr 37), att regeringen vidmakthåller
en handlings- och utredningsberedskap inför den framtida utvecklingen
som den kan bedömas, samt att regeringen vidtar de åtgärder som
krävs för att på lämpligt sätt förstärka den långsiktiga planeringen av de
svenska nedrustningsinsatserna.

Utskottet utgår ifrån att regeringen i linje med vår traditionella aktiva
medverkan i det internationella fredsarbetet och i enlighet med utskottets
uttalade och av riksdagen godkända önskemål fortsatt vidmakthåller hög
aktivitet, såväl beträffande kartläggningar och analyser av rustningssituationen
som i fråga om initiativ och förslag i syfte att söka bryta den
fortgående rustningsspiralen. Utskottet anser att ett framtida kärnvapenfritt
Europa därvid bör vara en målsättning.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet syftet med yrkande I i smotion
1130 och yrkandena 5 och 6 i motion 1621 tillgodosett.

I yrkande 2 i s-motion 1130 hemställs att regeringen i samband med
ESK-mötet i Madrid inbjuder till en europeisk nedrustningskonferens i
Stockholm.

Regeringen har anslutit sig till denna tanke. I den ovan nämnda regeringsdeklarationen
den 12 mars 1980 sade utrikesminister Ola Ullsten, med
hänvisning till nu ifrågavarande motion, följande:

Från regeringens sida har vi välkomnat tanken på en sådan Europakonferens.
Den kan om den förbereds väl och arrangeras vid rätt tidpunkt
erbjuda nya vägar för att hejda rustningarna i Europa. En europeisk
nedrustningskonferens måste dock ses i ljuset av nu pågående eller planerade
förhandlingar på nedrustningsområdet. Det skulle sannolikt vara till
fördel för möjligheterna att nå konkreta resultat vid en sådan konferens om
de s. k. MBFR-förhandlingarna i Wien, ESK-processen och diskussionerna
om ett SALT lil dessförinnan gjort vissa framsteg.

UU 1979/80:22

Givetvis måste också omfattande diskussioner till för att bestämma
syftet med en sådan konferens. Regeringen kommer att diskutera denna
fråga med andra länder och på allt sätt söka bidra till konstruktiva lösningar.

Den dag de politiska förutsättningarna för en europeisk nedrustingskonferens
föreligger är Sverige berett att stå som värd för konferensen och
verka för dess genomförande och framgång.

I kommunikén från det nordiska utrikesministermötet i Helsingfors den
27-28 mars 1980 heter det bl. a.:

Ministrarna tog del av det svenska erbjudandet att åta sig värdskapet för
en europeisk nedrustningskonferens, när förutsättningarna för en sådan
konferens föreligger. De ansåg att Sverige vore väl ägnat att utöva värdskapet
för en dylik konferens.

Vid ett möte med Europarådets utrikesministrar i Lissabon den 10 april
uttalade sig den svenske utrikesministern för att en europeisk nedrustningskonferens,
omfattande både kärnvapen och konventionella vapen,
borde komma till stånd. Den måste emellertid förberedas väl och hållas
först när utsikter till konkreta resultat kunde väntas föreligga. Sverige
erbjöd sig också att vara värd för konferensen. I kommunikén efter Lissabonmötet
konstateras att ett mandat för en nedrustningskonferens bör
överenskommas vid ESK-mötet i Madrid. Konsultationer i frågan har
inletts även med andra ESK-deltagande stater.

Utskottet delar uppfattningen att det framstår som en angelägen uppgift
att få till stånd en europeisk nedrustningskonferens under förutsättning att
enighet kan uppnås om syftet med en sådan konferens och att förberedelsearbetet
ger anledning förmoda att den skall kunna utmynna i konstruktiva
framsteg. Utskottet konstaterar att det svenska initiativet inte står i
något motsatsförhållande till andra regeringars liknande förslag under senare
år, däribland det av Finland framförda förslaget om ett nedrustningsprogram
för Europa, ett av Frankrike framlagt förslag om en konferens
som dock inte inbegriper kärnvapen, samt ett polskt konferensförslag.
Samtliga dessa utgör värdefulla bidrag till förestående diskussioner och
förhandlingar, särskilt inom ramen för ESK.

Yrkande 2 i s-motion 1130 får därmed anses tillgodosett.

I yrkande I i vpk-motion 415 föreslås att riksdagen beslutar uttala att
Sverige i det fortsatta arbetet i olika nedrustningsorgan kraftfullt verkar för
att nya typer av kärnvapen, som t. ex. neutronbomben, förbjuds.

Utskottet vill generellt erinra om det arbete som Sverige sedan lång tid
nedlägger i olika internationella organ för att söka hejda upprustning och
spridning av kärnvapen. Vad gäller neutronbomben torde Sverige ha varit
ett av de länder som mest energiskt motsatte sig introduktionen av detta
vapen när frågan var särskilt aktuell under åren 1977 och 1978. Den

UU 1979/80: 22

svenska regeringen klargjorde vid upprepade tillfällen — såväl i internationella
fora som i bilaterala samtal med företrädare för andra länders regeringar
— att Sverige med djup oro såg på neutronvapnet och en utveckling i
detta sammanhang som kunde leda till en ny rustningskapplöpning mellan
supermakterna, sudda ut gränsdragningen mellan kärnvapen och konventionella
vapen och därmed sänka den s. k. tröskeln för kärnvapenkrig samt
ytterligare försvåra tillkomsten av avtal som siktar till verklig nedrustning.
Frågan behandlades utförligt i utskottets betänkande UU 1977/78: 12. Sedan
den amerikanske presidenten år 1978 beslöt att tills vidare endast
tillverka vissa komponenter till neutronbomben men inte framställa vapnet
är frågan inte lika omedelbart aktuell. Utskottet förutsätter emellertid att
om planerna på produktion och förbandsläggning av neutronvapnet ånyo
skulle aktualiseras, den svenska regeringen på samma aktiva sätt som
tidigare bevakar frågan och hävdar de svenska synpunkterna.

Utskottet finnér därmed att det nu ifrågavarande yrkandet inte ger
anledning till någon riksdagens åtgärd, varför det avstyrks.

I yrkande 2 i vpk-motion 415 föreslås att riksdagen beslutar att hos
regeringen hemställa att denna skall uttala ett fördömande av NATO.s
beslut om inrättande av ett kärnvapenbärande raket- och robotsystem i
Europa.

Utskottet konstaterar att det i motionen kritiserade NATO-beslutet utgör
ett av leden i en fortgående upprustningsspiral i Europa, där en åtgärd
av den ena supermakten - i detta fall den sovjetiska förbandsläggningen
av SS 20 - möts med motåtgärder av den andra. Åtgärderna är var för sig
klandervärda, och har också påtalats från svenska regeringens sida. Den
allt överskuggande strävan måste vara att söka bryta denna utveckling.
Från svensk sida vänder vi oss också mot kapprustningen i båda supermakterna
och försöker vinna förståelse för uppfattningen att rustningar på
allt högre nivå inte medför ökad säkerhet. Det är denna linje som Sverige
driver i det internationella nedrustningsarbetet.

Tålmodigt fortsatt arbete på ett brett register av nedrustningssträvanden
är enligt utskottets mening bättre ägnat att främja rustningsbegränsningar
än fördömande av enstaka åtgöranden av ena sidan, såsom motionärerna
begär.

Mot denna bakgrund avstyrks ifrågavarande yrkande i motion 415.

I yrkande 5 i samma motion föreslås att riksdagen beslutar uttala att en
svensk nedrustning är en förutsättning för ett kraftfullt agerande för internationell
nedrustning.

Ett yrkande av liknande innebörd behandlades av utskottet i UU 1977/
78:12 och avslogs av riksdagen.

Utskottet anförde då bl. a. följande:

Om den svenska säkerhetspolitikens innehåll, inriktning och förutsättningar
har länge rått en bred enighet i vårt land. Såsom fastslogs av 1974

UU 1979/80:22

års försvarsutredning (SOU 1976: 5) formas säkerhetspolitiken genom en
samverkan mellan utrikespolitiken, försvarspolitiken, vår politik i internationella
nedrustningsfrågor, handelspolitiken och biståndspolitiken. En av
huvudförutsättningarna för att nå de allmänt omfattade säkerhetspolitiska
målen är - vid sidan av en aktiv och konsekvent utrikespolitik - att vårt
land upprätthåller ett starkt och allsidigt uppbyggt totalförsvar.

Från svensk sida har vid olika tillfällen framhållits att vårt land självfallet
skulle delta i en allmänt överenskommen nedrustning men att det inte
isolerat kan gå in för en nedrustning av sitt försvar. —

1974 års försvarsutredning erinrade också om den viktiga roll som vårt
totalförsvar spelar för att vidmakthålla stabiliteten i det nordiska området.

Både genom sin självständiga och aktiva utrikespolitik, inom vilken
nedrustningsarbetet spelar en central roll, och genom sin försvarspolitik
har Sverige tillvunnit sig omvärldens respekt och tilltro. Någon motsättning
mellan ett litet och alliansfritt lands åtgärder för att värna sin självständighet
och dess samtidiga ansträngningar för att hejda den internationella
kapprustningen och främja en internationell nedrustning föreligger
förvisso inte. Det är uppenbart att ett förhållandevis starkt svenskt försvar
behövs så länge de ledande kärnvapenstaterna och militärblocken upprätthåller
sin mycket höga rustningsnivå och stora stående militära styrkor i
Sveriges och Nordens närhet. Historisk erfarenhet lär vidare att ensidig
nedrustning kan verka destabiliserande och rubba styrkebalansen inom en
region. Huvudansvaret för rustningssituationen i världen ligger i dag hos
supermakterna. Avgörande för nedrustningsarbetet är att dessa tar de
första nödvändiga stegen mot en verklig nedrustning och därmed gör det
möjligt för andra stater att vidta motsvarande åtgärder.

Utskottet finner inte anledning att nu göra någon annan bedömning.
Ifrågavarande yrkande i motion 415 avstyrks följaktligen.

I vpk-motion 415, yrkandena 3 och 4, hemställs om åtgärder och initiativ
från regeringens sida för att begränsa spridningen av kärnkraftsteknologin
och därmed även kärnvapenspridningen.

I yrkande 2 i motion 1621 föreslås att Sverige i FN och andra organ bör
verka för en internationell överenskommelse om stopp för upparbetning
av använt kärnbränsle.

I motion 809, yrkande 1, föreslås att regeringen rekommenderar Sveriges
FN-delegation att arbeta för att IAEA ombildas till ett organ med enda
uppgift att motarbeta atomvapen.

De problem som berörs i yrkandena i fråga regleras i första hand av det
internationella fördraget för förhindrande av kärnvapenspridning (NPT)
och av stadgan för det internationella atomenergiorganet, IAEA. Sverige
är anslutet till såväl NPT som IAEA.

I NPT fastslås alla staters rätt att utan diskriminering nyttja kärnkraften
för uteslutande fredliga ändamål. Vidare förordas internationellt samarbete,
inklusive överföringar av kärnteknologi. U-ländernas särskilda behov
skall därvid beaktas. NPT förutsätter uttryckligen, liksom IAEA:s stadga,
att internationell kontroll skall vara knuten till sådan kärnkraftsverksamhet.

UU 1979/80: 22

Från u-ländernas sida framförs nu allt starkare krav på att kärnkraften
inte längre skall förbehållas i-länderna. Detta torde i själva verket bli en av
de mest kontroversiella frågorna vid den andra granskningskonferensen
för NPT i höst. Vid de alliansfria staternas konferens i Havanna hösten
1979 antogs en resolution som går mycket långt i kraven gentemot exportörländerna
att inte hindra överföring till u-länderna av teknologi på kärnkraftens
område.

Samtidigt finns det i i-länderna en klar tendens att skärpa kraven i
samband med sådan export. Sverige har ålagt sig mycket stor återhållsamhet
i detta hänseende. Som en allmän princip för svenska regeringens
behandling av dessa ärenden gäller att exporttillstånd till icke-kärnvapenstater
endast kan lämnas om de ratificerat NPT eller gjort minst motsvarande
kontrollåtaganden genom IAEA över all egen kärnkraftsverksamhet.

Svenska regeringen har alltsedan sin anslutning till NPT fäst den största
vikt vid detta fördrag, som i dag omfattar ett hundratal stater. Den balans
mellan förpliktelser och rättigheter som var en förutsättning för NPT:s
tillkomst är emellertid utsatt för allvarliga påfrestningar. Höstens granskningskonferens
kan därför bli ett avgörande prov för fördragets framtid.

Utskottet utgår från att regeringen liksom hittills i dessa förhandlingar
söker tillgodose mycket strikta krav på varje typ av export av kärnkraftsteknologi.
Samtidigt kan önskemål om att erhålla sådan teknologi för
uteslutande fredliga ändamål i enlighet med NPT:s stadga inte avvisas.

Inför granskningskonferensen har ett omfattande arbete bedrivits inom
INFCE (International Nuclear Fuel Cycle Evaluation). INFCE:s arbete
har nu avslutats. Det resulterade i ett antal slutrapporter som dock inte
innehåller några uttryckliga slutsatser eller rekommendationer. Icke desto
mindre kan ur materialet utläsas bl. a.

— att inga nya civila upparbetningsanläggningar bör byggas utöver de tre
befintliga och planerade i Frankrike, Storbritannien och Japan

— att plutonium, som utvinns i upparbetningsanläggningar, inte bör återföras
i termiska reaktorer

— att separerat plutonium bör lagras i helt betryggande former.

Det är tänkbart att INFCE:s slutrapporter kan få inflytande på granskningskonferensens
förlopp.

Arbetet på detta område kommer att fortsätta inom IAEA. Där kommer
att behandlas frågor om lagring av separerat plutonium eller använt kärnbränsle
och intresset av ökad leveranstrygghet. Från svensk sida är det
därvid angeläget att bevaka icke-spridningsaspekter. I detta sammanhang
kan aktualiseras tidigare svenska förslag om en internationalisering av
vissa delar av kärnbränslecykeln.

Utskottet finner sammanfattningsvis att svenska regeringen aktivt har
medverkat i nedrustningsarbetet på att minska riskerna för spridning av
kärnvapen och iakttagit en mycket återhållsam hållning beträffande export

UU 1979/80: 22

av kärnkraftsteknologi. Utskottet utgår ifrån att regeringen fullföljer sina
ansträngningar och upprätthåller sin handlingslinje på detta område.

Förslaget i motion 1621 om svensk aktivitet för en internationell överenskommelse
om stopp för upparbetning av använt kärnbränsle rimmar
enligt utskottets bedömning illa med bl. a. åtagandena i NPT. Enligt den
svenska villkorslagen är dessutom upparbetningsavtal, vid sidan av säker
direktförvaring, en av de möjligheter som står den svenska kärnkraftsindustrin
till buds för att få tillstånd att ladda ett kärnkraftverk. Så länge
denna lag gäller är det inte möjligt för Sverige att internationellt driva en
annan linje.

IAEA:s uppgifter kan sägas vara dels att ställa tjänster och kunskaper
om användning av kärnenergi till framför allt u-ländernas förfogande, dels
att kontrollera att denna kärnkraft används endast för fredliga ändamål.
Denna kontrolluppgift har efter hand fått ökad tyngd, inte minst genom
INFCE, och har den svenska regeringens fulla stöd. Det lär emellertid
knappast vara realistiskt att tro att u-länderna vore villiga acceptera att
IAEA, som motionärerna föreslår, skulle fråntas sin främjandeuppgift och
omvandlas till att bli enbart ett kontrollorgan. Försök i den riktningen
skulle förmodligen möta u-ländernas starka motstånd och möjligen leda till
att vissa av dem lämnar IAEA.

Mot bakgrund av det anförda får yrkandena 3 och 4 i motion 415 anses
besvarade.

Utskottet avstyrker yrkande 2 i motion 1621 och yrkande 1 i motion 809.

I yrkande 3 i motion 1621 föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer
att möjligheterna att införa en lekmannastyrelse för Försvarets
forskningsanstalt (FOA) prövas.

I motionen sägs att FOA:s vetenskapliga och teknologiska kompetens är
en viktig förutsättning för det svenska arbetet på rustningsbegränsningar
och kontrollåtgärder. Insynen i FOA:s verksamhet är emellertid, enligt
motionärerna, starkt begränsad av militära skäl. En ökad men väl avvägd
insyn borde, framhålls det, vara både önskvärd och möjlig. Inte minst
angeläget är detta, enligt motionen, mot bakgrund av att FOA:s verksamhet
har en mycket stor bredd och är av betydelse för många av samhällets
verksamheter.

Utskottet, som har att bedöma yrkandet från nedrustnings- och informationssynpunkter,
anser i likhet med motionärerna att FOA:s teknisktvetenskapliga
kompetens utgör ett synnerligen värdefullt bidrag i det
svenska nedrustningsarbetet.

Med hänsyn till FOA:s uppgifter anser utskottet det naturligt att bl. a. en
bred teknisk expertis från skilda verk, institutioner och verksamhetsgrenar
är representerad i styrelsen. Utskottet konstaterar samtidigt att i FOA:s
styrelse redan ingår lekmannarepresentanter.

Den information om sina arbetsuppgifter som FOA utger i form av
forskningsrapporter, verksamhetsberättelser och annan dokumentation

UU 1979/80: 22

bör enligt utskottets mening kunna tillmötesgå grundläggande önskemål
om allmän insyn i en delvis starkt specialiserad och tekniskt komplicerad
verksamhet.

Utskottet finner därmed från sina utgångspunkter inte behov av att
föreslå någon utvidgning av FOA:s styrelse eller någon kompetensförändring
i dess nuvarande sammansättning. Följaktligen avstyrks ifrågavarande
yrkande i motion 1621.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen förklarar motion 1979/80:1130, yrkande I. angående
kartläggning och analys av rustningssituationen, besvarad
med vad utskottet anfört,

2. att riksdagen förklarar motion 1979/80: 1621, yrkandena 5 och 6,
angående rustningsbegränsningar och den säkerhetspolitiska situationen
i Europa, besvarad med vad utskottet anfört.

3. att riksdagen förklarar motion 1979/80:1130, yrkande 2, angående
en europeisk nedrustningskonferens i Stockholm, besvarad
med vad utskottet anfört,

4. att riksdagen avslår motion 1979/80:415, yrkande I. angående
neutronbomben,

5. att riksdagen avslår motion 1979/80:415, yrkande 2, angående ett
regeringsuttalande om NATO-beslutet om robotsystem i Europa,

6. att riksdagen avslår motion 1979/80:415, yrkande 5, angående
svensk nedrustning,

7. att riksdagen förklarar motion 1979/80:415. yrkandena 3 och 4,
angående spridning av kärnkraftsteknologi m. m., besvarad med
vad utskottet anfört,

8. att riksdagen avslår motion 1979/80: 1621, yrkande 2, angående
upparbetning av kärnbränsle,

9. att riksdagen avslår motion 1979/80:809, yrkande 1, angående
ombildning av IAEA,

10. att riksdagen avslår motion 1979/80: 1621, yrkande 3. angående
lekmannastyrelse för FOA.

Stockholm den 24 april 1980

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m). Gertrud
Sigurdsen (s). Torsten Bengtson (c). Sture Palm (s). Georg Aberg (fp). Olle
Göransson (s). Ingrid Sundberg (m). Sture Ericson (s), Per-Olof Strindberg
(m). Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c). Axel Andersson (s). Paul Grabo
(c), Maj-Lis Lööw (s) och Hans Petersson i Röstånga (fp).

(c)-res.
(c) s. y.
(c)-res.

UU 1979/80:22

Reservationer

Torsten Bengtson, Paul Grabo och Sture Korpås (alla c) har avgivit
följande reservationer:

1. Upparbetning av kärnbränsle

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet
utgår ifrån” och slutar med "inte avvisas.” bort ha följande lydelse:

För Sveriges del har den avgörande förändringen inträffat, att Sveriges
folk i folkomröstningen den 23 mars 1980 sagt ja till en avveckling av
kärnkraften. Partierna har förbundit sig att följa folkomröstningens resultat.
Detta måste självfallet få genomslag i Sveriges nationella och internationella
agerande. Sverige kan således inte medverka till en överföring till
andra länder av en kärnkraftsteknologi, som vi själva förkastar.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet
finner sammanfattningsvis” och på s. II slutar med "en annan linje.”
bort ha följande lydelse:

Samtidigt som man från svensk sida utgår ifrån den uppfattning om
kärnkraften, som svenska folket givit uttryck för i folkomröstningen, är det
viktigt, att vi på allt sätt arbetar för att bevara NPT-fördraget och bevaka
icke-spridningsaspekterna. Den svenska regeringens medverkan i nedrustningsarbetet
måste aktivt fortsätta utifrån de nya förutsättningar, som
givits genom folkomröstningens resultat.

Förslaget i motion 1621, yrkande 2, om att Sverige i FN och andra organ
bör verka för en internationell överenskommelse om stopp för upparbetning
av använt kärnbränsle är mot denna bakgrund ett viktigt led i ickespridningsarbetet.
Spridningsrisken är i betydande grad knuten till upparbetningen
av använt kärnbränsle, eftersom denna leder till utvinning av
plutonium, som kan användas för vapenframställning.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. II börjar med ”Utskottet
avstyrker” och slutar med ”motion 809.” bort ha följande lydelse:

Utskottet tillstyrker yrkande 2 i motion 1621 och avstyrker yrkande I i
motion 809.

dels att utskottets hemställan i moment 8 på s. 12 bort ha följande
lydelse:

8. att riksdagen med bifall till motion 1979/80: 1621. yrkande 2, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående
upparbetning av kärnbränsle,

UU 1979/80:22

2. Lekmannastyrelse för FOA

Reservanterna anser vidare

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”Utskottet
konstaterar samtidigt” och på s. 12 slutar med ”motion 1621.” bort ha
följande lydelse:

Det är emellertid, som framhålles i motion 1621, angeläget att insikten i
och debatten kring dessa frågor kan vidgas och även nå folkrörelser och
andra organisationer med en bred kontaktyta. En av förutsättningarna för
att våra nedrustningssträvanden skall få tyngd i internationella sammanhang
är just en vid förankring. Även om FOA:s styrelse i traditionell
mening är en lekmannastyrelse, finnér utskottet mot denna bakgrund det
angeläget med en ytterligare breddning av särskilt folkrörelsernas inflytande
i styrelsen. Med anledning av motion 1621, yrkande 3, föreslår utskottet
därför, att riksdagen hos regeringen hemställer om en prövning av möjligheterna
att öka det reella lekmannainflytandet i styrelsen för försvarets
forskningsanstalt (FOA).

dels att utskottets hemställan i moment 10 bort ha följande lydelse:

10. att riksdagen med anledning av motion 1979/80: 1621, yrkande 3,
hos regeringen hemställer om en prövning av möjligheterna att
öka det reella lekmannainflytandet i styrelsen för försvarets
forskningsanstalt (FOA).

Särskilt yttrande

Torsten Bengtson, Paul Grabo och Sture Korpås (alla c) har avgivit
följande särskilda yttrande:

Internationella atomenergiorganet (IAEA)

FN:s atomenergiorgan IAEA har dels uppgiften att kontrollera kärnkraftsindustrin
för att hindra kärnvapenspridning, dels uppgiften att främja
den s. k. fredliga användningen av kärnkraft. Denna kombination av motsägelsefulla
uppgifter kom till under andra förutsättningar än dagens. För
Sveriges del har det nya inträffat, att vårt folk i folkomröstningen uttalat
sig för en avveckling av kärnkraften i Sverige. Då kan Sverige självfallet
inte i internationella sammanhang stödja en verksamhet, som syftar till att
sprida den av oss underkända tekniken till nya länder.

Vi kan inte rösta för yrkande 1 i motion 809, då det kan uppfattas som
alltför snävt även i förhållande till IAEA:s angelägna uppgift att kontrollera
kärnkraftsindustrin. Vi ställer oss emellertid bakom andemeningen i
motionsyrkandet att IAEA inte bör ha som uppgift att främja spridning av
kämkraftsteknologi utan bör begränsa verksamheten till sina viktiga kontrolluppgifter.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980