med anledning av motioner om nedrustning m. m. (Betänkande 1977/78:UU12 Utrikesutskottet)

UU 1977/78:12

Utrikesutskottets betänkande
1977/78:12

med anledning av motioner om nedrustning m. m.

Motionerna

I motionen 1977/78:423 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen beslutar hemställa att regeringen vid bilaterala kontakter
med andra stater och inför lämpliga internationella fora agerar kraftfullt för att
förstärka den internationella opinion som motsätter sig att neutronvapen
tillförs militärblockens arsenaler i Europa och på andra håll i världen,

2. att riksdagen beslutar hemställa att regeringen verkar för fördjupade
studier inom FN:s ram av ekonomiska och andra konsekvenser som skulle
följa av beslut att ställa om produktion och forskning från militärt till civilt
bruk,

4. att riksdagen för regeringen ger till känna vad som i motionen anförts
angående ett eventuellt svenskt deltagande i Wienförhandlingarna om
rustningsbegränsningar i Europa (MBFR).

(Yrkandena 3 och 5 i samma motion har förut behandlats av utskottet i
betänkandet UU 1977/78:11.)

I motionen 1977/78:530 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (båda apk)
föreslås

att riksdagen beslutar anmoda regeringen att ta initiativ till samnordiska
överläggningar i syfte att proklamera Norden som en kärnvapenfri zon.

I motionen 1977/78:1018 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg (båda apk)
hemställs

1. att riksdagen beslutar hemställa att regeringen utan dröjsmål skärper sitt
ställningstagande mot tillverkning av neutronvapnet och - bilateralt, vid
internationella konferenser samt på andra sätt - verkar för ett förbud mot
detta nya massförintelsevapen,

2. att riksdagen beslutar hemställa att regeringen verkar för en snabb
internationell utredning om möjligheterna att ställa om rustningsindustrin
för civil och samhällsnyttig produktion och använda vad som kan inbesparas
genom nedrustning för utvecklingsländernas behov.

(Yrkandena 3 och 4 i sistnämnda motion har av utskottet behandlats i
annat sammanhang, i betänkandet UU 1977/78:11.)

I motionen 1977/78:1027 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att Sverige i det fortsatta arbetet
i olika nedrustningsorgan kraftfullt verkar för att nya typer av kärnvapen,
som t. ex. neutronbomben, förbjuds,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder och initiativ som

1 Riksdagen 1977/78. 9 sami. Nr 12

UU 1977/78:12

kan begränsa spridningen av kärnkraftsteknologi och därmed kärnvapenspridningen,

3. att riksdagen som sin mening uttalar att en svensk nedrustning är den
första förutsättningen för ett kraftfullt agerande i internationella nedrustningsfrågor,

4. att riksdagen uttalar sitt stöd för en fortsatt utbyggnad av den svenska
fredsforskningen.

Bakgrund

Nedrustningsfrågorna har i år en särskild aktualitet därigenom att Förenta
nationernas generalförsamling på försommaren för första gången möts till en
extra session helt ägnad åt nedrustningsproblematiken. Sverige har aktivt
deltagit i förberedelserna för denna extrasession på samma sätt som vårt land
hela tiden hört till de mest pådrivande i de förhandlingar som alltsedan år
1962 pågått inom den av FN initierade nedrustningskommittén i Genéve
(CCD). De ansträngningar som därvid görs från svensk sida och som syftar
både till att hejda den ständigt fortgående kapprustningen i världen och att få
till stånd samfällda och genuina nedrustningsåtgärder har ett starkt stöd i den
allmänna opinionen i vårt land.

De internationella rustningarna har gigantiska dimensioner, och vapenarsenalerna
- främst på kärnvapensidan - representerar i dag en närmast
oföreställbar förstörelseförmåga. Ändå fortsätter den kvalitativa vapenutvecklingen
liksom rustningarna såväl på kärnvapenområdet som på det
konventionella vapenområdet. Bortåt hälften av världens mest kvalificerade
tekniker och naturvetenskapliga forskare beräknas arbeta inom den militära
sektorn. Sex gånger så stora belopp satsas på militär forskning som på
energiforskning i världen. Två dagars samlade militärutgifter i världen
beräknas motsvara FN:s medlemsstaters sammanlagda årliga bidrag till FN
och alla dess fackorgan.

I fokus för uppmärksamheten har länge stått supermakternas och andra
stormakters rustningar på kärnvapenområdet, både vad beträffar de strategiska
eller interkontinentala kärnvapnen och kärnvapenbärarna och vad
beträffar de taktiska kärnvapensystemen. Därvidlag har väldiga arsenaler och
överkapacitet på ömse sidor byggts upp liksom en kolossal slagkraft och
precisionsförmåga. Det senaste årets internationella diskussion om en ny
kärnvapenvariant - den s. k. neutronbomben - och dess eventuella tillverkning
och utplacering i Västeuropa har gällt ett slående exempel på den
vidareutveckling mot alltmer sofistikerade vapentyper som pågår i såväl Väst
som Öst. Ett annat sådant exempel är Sovjetunionens framtagning och
utplacering av det nya rörliga kärnvapenrobotsystem som går under namnet
SS 20.

Samtidigt bör inte förglömmas att större delen av världens tekniska
utvecklingsresurser läggs på de konventionella vapnen och att kapacitetsut -

UU 1977/78:12

byggnaden också på detta område är mycket stor internationellt sett. Inte
minst har militärutgifterna och vapenanskaffningen under senare år mycket
snabbt ökat i omfattning i den fattigare delen av världen, något som även
fördröjer u-ländernas ekonomiska och sociala utveckling.

Sambandet mellan nedrustning och utveckling är för övrigt en av de frågor
som på svenskt och nordiskt initiativ satts på dagordningen för FN:s särskilda
nedrustningssession i vår. Det väntas att sessionen bl. a. skall fatta beslut om
en inträngande studie av denna fråga, med sikte på möjligheterna att föra över
resurser från det militära området till fredliga ändamål och därmed förhoppningsvis
också frigöra tillgångar för ökade utvecklingsansträngningar i den
tredje världen.

Denna liksom flera andra nedrustningsfrågor avhandlas i de nu aktuella
motionerna.

Utskottet

I tre av de nu aktuella motionerna, nämligen 423,1018 och 1027, föreslås att
riksdagen skall uppmana regeringen att på olika sätt - i såväl internationella
som bilaterala sammanhang - motarbeta eller verka för förbud av att
neutronvapen tillverkas eller tillförs militärblockens arsenaler.

Med begreppet neutronvapen, vilka närmast torde kunna jämföras med
minikärnvapen ehuru de beskrivs ha en i förhållande till dessa avsevärt
förhöjd strålnings- men däremot reducerad spräng- och värmeverkan, avses
neutronladdningar av begränsad storlek, vilka kan apteras i bl. a. robotstridsspetsar
och artillerigranater.

Den amerikanska statsledningen offentliggjorde under sommaren 1977 att
den sedan någon tid övervägde ett beslut om vidareutveckling, tillverkning
och förbandsläggning i Europa av neutronvapen. Täta konsultationer i frågan
har därefter ägt rum mellan NATO-länderna, och det föreföll länge som om
ett definitivt beslut härom skulle kungöras i samband med ett NATOrådsmöte
i vår. I början av april meddelade emellertid den amerikanske
presidenten att produktionen av neutronvapen tills vidare får anstå men att
det slutgiltiga beslutet i frågan kommer att påverkas av i vilken mån Sovjetunionen
visar återhållsamhet i fråga om konventionella och nukleära
vapenprogram och styrkedispositioner som berör USA:s och Västeuropas
säkerhet. Samtidigt klargjordes att man på amerikansk sida avser att fullfölja
moderniseringen av sådana kortdistansrobotar och artilleripjäser som skulle
kunna användas för avskjutning av neutronstridsspetsar eller -granater.

Fjolårets bekantgörande av planerna på serietillverkning av neutronvapen
framkallade i åtskilliga västländer en debatt präglad av starka motsättningar.
Enskilda politiker och grupper har emfatiskt tagit avstånd från detta nya
vapen, medan andra tagit det i försvar och hävdat att det bör tillföras N ATO:s
vapenarsenal som en nödvändig motvikt mot Warszawapaktsländernas
starka överlägsenhet i fråga om pansarvapen och andra konventionella

1* Riksdagen 1977178. 9 sami. Nr 12

UU 1977/78:12

stridsmedel. Också Sovjetunionens utplacering av den nya rörliga kontinentala
och med multipla kärnvapenstridsspetsar utrustade roboten SS 20 har av
många anförts som argument för neutronvapnet. Opinionsbilden har således
varit splittrad och växlande från land till land.

Bland Warszawapaktsländerna har eventualiteten av en amerikansk
serieproduktion och förbandsläggning i Europa av neutronvapen föranlett
häftiga officiella motreaktioner, och från sovjetisk sida har även antytts
möjligheten av en egen framtagning av liknande strålningsvapen. Från
sovjetisk sida framfördes kring nyår förslag om ett ömsesidigt avtal om
förbud för neutronvapen. Vid nedrustningskonferensen i Genéve lades i
mars i år fram ett formellt avtalsutkast om sådant förbud mot produktion,
lagring, förbandsläggning och användning av neutronvapen. I ett skarpt
formulerat inlägg avvisades förslaget omgående av den amerikanske representanten,
som även gick till angrepp mot vad som betecknades som en
ensidig propagandaövning från sovjetisk sida i syfte att avleda uppmärksamheten
från allvarliga försök att åstadkomma ömsesidiga rustningsbegränsningsöverenskommelser.

Den svenska regeringen har för sin del vid upprepade tillfällen-bl. a. i FN,
i riksdagen och i bilaterala samtal med företrädare för andra länders regeringar
- klargjort att Sverige med djup oro ser på neutronvapnet och en utveckling i
detta sammanhang som kan leda till en ny rustningskapplöpning mellan
supermakterna, sudda ut gränsdragningen mellan kärnvapen och konventionella
vapen och därmed sänka den s. k. tröskeln för kärnvapenkrig samt
ytterligare försvåra tillkomsten av avtal som siktar till verklig nedrustning.

Den första officiella markeringen av denna oro gjordes i ett anförande den 9
september i fjol av utrikesminister Karin Söder:

Varje nytt tillskott till kärnvapenarsenalerna är ett bakslag för nedrustningsarbetet
i världen. Införande av nya vapen innebär ytterligare steg på
kapprustningens ödesdigra väg. Det försvårar även arbetet på att hindra
tillkomsten av nya kämvapenstater. De överväganden som f. n. pågårom att
anskaffa s. k. neutronvapen ger därför anledning till oro.

Ingen kan garantera att införande av vapen av detta slag inte skulle öka
riskerna för en kärnvapenkonflikt i ett spänt världsläge. Det gäller även andra
s. k. minikärnvapen. Riskerna är då stora för en upptrappning till ett
obegränsat kärnvapenkrig.

Även om planerna på neutronvapen skulle vara att betrakta som ett svar på
Warszawapaktens styrkedispositioner i Centraleuropa, kan ett genomförande
av dessa planer utlösa en ytterligare teknisk upprustning från Sovjetunionens
sida.

Utrikesministern återkom till spörsmålet om neutronvapen och den
fortsatta kärnvapenkapprustningen i det svenska huvudanförandet vid FN:s
generalförsamling den 29 september 1977:

Det är det senaste exemplet på följderna av supermakternas tekniska
vapenutveckling. Den svenska regeringen är djupt oroad av varje utveckling

UU 1977/78:12

på rustningsområdet som skulle kunna utgöra en direkt destabiliserande
faktor. Det står också klart att en grundläggande förutsättning för framsteg för
nedrustningsansträngningarna är att utvecklingen av supermakternas vapenkapplöpning
bryts. Neutronbomben är oacceptabel för oss - och så är alla
andra kärnvapen.

Också i ett svenskt inlägg den 1 november i FN:s generalförsamlings första
utskott togs neutronvapnet upp och sattes in i sitt sammanhang med den
övriga kärnvapen kapprustningen:

Inte minst för länder, vilka - som i Sveriges fall - sedan länge tagit avstånd
från innehav av egna kärnvapen är det naturligt att noga studera supermakternas
kärnvapendoktriner. Alla kärnvapen är totalt oacceptabla för oss i det
nedrustningsperspektiv vi anlägger. Det gäller små laddningar med lokalt
begränsad skadeverkan. Det gäller självfallet stora kraftigare taktiska kärnvapenstridsspetsar.
Det gäller också hur kämvapenmakterna än har utformat
sina doktriner. I det ena fallet kan en doktrin gå ut på att insätta enstaka
kärnvapen först i en yttersta nödsituation. I det andra fallet att avfyra ett stort
antal större kärnvapenstridsspetsar över tättbefolkade länder i Europa,
oavsett hur en ödesdiger kämvapenkonflikt inletts.

Neutronvapnet, som endast är det senaste i en rad exempel under
efterkrigstiden på följderna av supermakternas tekniska vapenutveckling,
förblir oacceptabelt för oss - liksom alla andra kärnvapen.

I en särskild interpellationsdebatt om neutronvapen i riksdagen den 7
november förra året uttalade utrikesminister Söder bl. a.:

Neutronvapnet är det senast uppmärksammade exemplet på den vapenteknologiska
tävlan mellan supermakterna som ägt rum under efterkrigstiden.
Vapnet måste ses i sitt totala kapprustningssammanhang, där också
andra aktuella vapenprojekt, t. ex. kryssningsrobotar, rörliga landbaserade
missiler, den sovjetiska roboten SS 20 och flygplanet Backfire diskuterats
mycket under det senaste året.

Vidden och allvaret av den utveckling som dessa och andra vapenprojekt
representerar får inte underskattas. Målet för vårt nedrustningsarbete måste
vara att söka förhindra en vidareutveckling av kärnvapen inklusive neutronvapnet,
att uppnå en verklig nedskärning av supermakternas ofantliga
arsenaler och att på längre sikt avskaffa alla kärnvapen.

I dag rör diskussionen det amerikanska neutronvapnet. Varje utbyggnad av
de redan omättligt stora kärnvapenarsenalerna för insats i Europa måste
framkalla avståndstagande vare sig utbyggnaden sker på amerikansk eller
sovjetisk sida.

Det stod ju bl. a. ganska klart att en amerikansk anskaffning kunde leda till
en förbandsläggning först i olika europeiska NATO-länder och i sinom tid
eventuellt även i Warszawapaktsländerna. Bl. a. förekom spridda uttalanden
i östeuropeisk press att Sovjetunionen också skulle kunna skaffa vapnet på
relativt kort tid.

Regeringens uppfattning om neutronvapnet var klar och offentliggjordes
på ett tidigt stadium. Detta var självklart mot bakgrund av vår traditionella
nedrustningspolitik. I mitt anförande inför FN:s generalförsamling den 29

UU 1977/78:12

september klargjordes likaledes regeringens ståndpunkt.

I det därpå följande svenska anförandet den 1 november i generalförsamlingens
första utskott belyste regeringen vår uppfattning om neutronvapnet i
det globala nedrustningspolitiska sammanhanget. I anförandet berördes
också vår egen situation i vad avser kapprustningens globala och regionala
aspekter.

Den svenska regeringen har vidare under hand informerat den amerikanska
regeringen om sin uppfattning om neutronvapnet.

Vi anser oss därtill ha tillräckliga skäl att beteckna neutronvapnet som ett
minikärnvapen och vänder oss mot det såsom ett sådant vapen. Vi har ånyo
klargjort vår djupa oro inför varje utveckling som kunde sudda ut gränsen
mellan kärnvapen och konventionella vapen.

Jämsides med formella juridiska och tekniska kriterier på vapen finns de
moraliska. 1 kampen mot kärnvapen och kemiska vapen harSverige intagit en
ledande position och kommer att så göra även i framtiden. Alla kärnvapen
förorsakar fruktansvärt plågsamma skador av strålning och hetta. Alla
kärnvapen utsätter dem, som inte omedelbart dör, för ohyggliga och kanske
långvariga lidanden och obotligta skador.

Om opinionsbildningens betydelse i detta sammanhang framhöll utrikesministern
vid samma tillfälle:

Rustningsdebatten har två viktiga sidor. Den ena är den oerhört betydelsefulla
roll som en självständig och informerad opinion spelar för att
motverka kapprustningen i världen och för att vända den i en verklig
nedrustning. Opinionen är en politisk realitet också i frågan om neutronvapnet.
Den andra sidan är de strategiska realiteterna.

Vad vi hittills gjort och kommer att fortsätta med är att deklarera vår
inställning till neutronbomben och andra kärnvapen i alla de sammanhang
där så påfordras för att vara med i opinionsbildningen mot neutronbomben
och för att förhindra att bomben produceras i annan form på östsidan, som ett
motvapen till neutronbomben.

Också i ett hälsningsanförande vid den s. k. folkriksdagen för nedrustning
den 13 januari i år underströk utrikesministern de faror som ett introducerande
av neutronvapen skulle innebära:

Ett provstopp vore ett viktigt steg mot kärnvapen nedrustning genom att
den kvalitativa kapprustningen på kärnvapenområdet skulle försvåras.
Utvecklingen av t. ex. neutronvapnet, denna nya och fruktansvärda variant
av kärnvapen, skulle bli svårare.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag i skilda fora, både hemma och
internationellt, på svenska regeringens vägnar starkt understrukit de faror
som neutronvapnet skulle medföra och i det sammanhanget återigen
fastslagit vår fasta inställning att alla kärnvapen är oacceptabla för oss. Sverige
har därigenom blivit ett av de få länder som på ett tidigt stadium och med stor
skärpa offentligt redovisat sin inställning i denna centrala rustningsfråga.

I årets utrikesdebatt - den 15 mars 1978 - framhölls beträffande kärnvapenkapprustningen
och neutronbomben bl. a. följande i regeringens inledande
utrikesdeklaration:

UU 1977/78:12

Den pågående kvantitativa och kvalitativa kärnvapenupprustningen måste
hejdas. Detta kan uppnås endast med Förenta staternas och Sovjetunionens
aktiva medverkan.

Kapplöpningen mellan vapen och motvapen driver ständigt fram nya
vapensystem. En allvarlig följd av denna kvalitativa utveckling är att den gör
det allt svårare att uppnå trovärdiga nedrustningsavtal. Regeringen har i flera
sammanhang med kraft vänt sig mot neutronvapnet som ett av flera exempel
på denna oroande kapprustning mellan supermakterna. Även i andra
avseenden sker en kvalitativ upprustning av kärnvapenstridskrafterna i vår
del av världen som inger stark oro t. ex. genom införandet av moderna rörliga
medeldistansrobotar.

I ett anförande i Norrköping den 1 april i år markerade statsminister
Thorbjörn Fälldin Sveriges avståndstagande från såväl minikärnvapen som
neutronvapen och konstaterade att ett samband föreligger mellan dessa
vapentyper:

När det gäller de taktiska kärnvapnen har från svensk sida uppmärksamheten
bl. a. särskilt riktats på de faror som ligger i en specialisering av sådana
kärnvapen med små laddningar. 1974 tog Sverige upp denna fråga till allvarlig
granskning i nedrustningskonferensen i Genéve.

Minikärnvapen kan komma att utsudda gränserna mellan vanliga konventionella
vapen och kärnvapen och sänka den s. k. kärnvapentröskeln, dvs.
göra det troligare att kärnvapen verkligen skulle kunna insättas vid en militär
konflikt mellan militärblocken.

De länder skulle särskilt drabbas där vapnen är stationerade liksom länder i
deras närhet. Nu som då tar vi med kraft avstånd från minikärnvapen och
anser att denna fråga på nytt bör tas upp i nedrustningssammanhang.

Till detta vill jag foga att ett avståndstagande från en typ av kärnvapen inte
får tolkas som ett godkännande av en fortgående utveckling av andra
kärnvapen. Det finns inga säkra informationer som tillåter oss att dra
slutsatsen att kärnvapenkapprustningen avsaktat vare sig i USA eller
Sovjetunionen. Vår inställning till minikärnvapen innebär förvisso inte att vi
bortser från den realitet som stora, mera förstörelsebringande, taktiska
kärnvapen innebär vilka i ett slag skulle sprida död och förintelse över mycket
stora områden om de enligt doktrinerna kom till användning vid en
militärkonflikt. Vi har på sista tiden i världspressen kunnat följa flera oroande
drag i utvecklingen.

Ett sådant är det amerikanska neutronvapnet som utvecklats men
beträffande vilket beslut ännu ej föreligger om tillverkning och förbandsläggning
i Europa. Vi har på svensk sida bl. a. i FN med kraft klargjort vårt
otvetydiga avståndstagande till detta vapen. Jag vill särskilt upprepa vår syn
att neutronvapnet är bland de kärnvapen som skulle kunna sänka kärnvapentröskeln
och tillägga att jag på den punkten ser ett visst samband mellan
neutronvapnet och minikärnvapen.

De ovan återgivna uttalandena ger vid handen att regeringen vid många
tillfällen och i olika internationella och svenska sammanhang klart gett
uttryck för sitt starka avståndstagande från den upptrappning av rustningsprocessen
som introduktionen av bl. a. neutronvapen skulle innebära och
utskottet finnér därför att syftet med de nu ifrågavarande yrkandena i

UU 1977/78:12

motionerna 423,1018 och 1027 blivit tillgodosett. Utskottet anser därför att de
inte ger anledning till någon riksdagens åtgärd, varför de avstyrks.

Både i motionen 423 och i motionen 1018 begärs att regeringen skall
uppmanas verka för internationella utredningar angående möjligheterna förliksom
konsekvenserna av -en omställningfrän militär till civil produktion och
forskning.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att FN:s generalförsamling i
december 1977 Då nordiskt initiativ enhälligt antog en resolution om
sambandet mellan nedrustning och utveckling. Initiativet till denna resolution
gick i sin tur tillbaka på ett förslag från svensk sida, framfört i en skrivelse till
FN:s generalsekreterare våren 1977 med tanke på den särskilda generalförsamlingssession
om nedrustning som kommer att hållas under tiden 23
maj-28 juni i år. Förslaget gick ut på att FN borde företa en inträngande studie
om sambandet mellan nedrustning och ekonomisk/social utveckling. I FNresolutionen
anbefalls i princip att en sådan studie genomförs.

Avsikten är att definitivt beslut om en dylik studie skall tas av den speciella
nedrustningssessionen och att de närmare riktlinjerna för studien i fråga
också skall antas vid detta tillfälle. På grundval av den förut nämnda
resolutionen har FN:s generalsekreterare tidigare i år utsett en interimistisk
arbetsgrupp bestående av 22 regeringsexperter med uppdrag att skyndsamt
utarbeta allmänna riktlinjer för studien så att dessa kan föreligga i god tid före
den särskilda sessionens början. Till ordförande i expertgruppen, vars arbete
numera slutförts och utmynnat i ett enhälligt förslag till utredningsdirektiv,
valdes statssekreteraren Inga Thorsson.

De föreslagna direktiven ansluter sig nära till de förslag beträffande
studiens utformning och genomförande som förut framlagts från svensk och
nordisk sida. Utredningsarbetet väntas ta 2-3 år i anspråk och omfatta tre
delar. I den första delen förutses en så fullständig kartläggning som möjligt av
det nuvarande resursutnyttjandet i världen för militära ändamål. Den skall
inbegripa en beräkning av hur stora reala resurser som används för sådana
ändamål, t. ex. i fråga om arbetskraft, forsknings- och utvecklingskapacitet,
produktionsutrustning, råmaterial samt utnyttjande av landområden. - Den
andra delen skall utgöras av en analys av de effekter som å ena sidan fortsatta
rustningar och å andra sidan en planerad nedrustningsprocess skulle få för
den ekonomiska tillväxten, den ekonomiska stabiliteten och den sociala
utvecklingen. Effekterna såväl på lokal, nationell, regional som internationell
nivå skall studeras och analysen avse bl. a. utnyttjandet av begränsade
tillgångar på energi och råvaror, effekterna på handelsrelationerna, på
sysselsättning och produktion och på den sociala och industriella infrastrukturen
samt på olika utvecklingsprogram syftande till att höja levnadsnivån
och undanröja absolut fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, hunger och analfabetism.
- Målsättningen i den tredje delen är att analysera kort- och
långsiktiga problem vid en omställning från militär till civil verksamhet.

UU 1977/78:12

Speciell uppmärksamhet torde därvid komma att ägnas metoder för omdisponering
av resurser, som frigörs genom nedrustning, till stöd för u-ländernas
utvecklingsansträngningar och målsättningarna i den av FN proklamerade
nya ekonomiska världsordningen.

Vid det nordiska utrikesministermötet i Oslo den 9-10 mars i år noterades
med tillfredsställelse det stöd som de nordiska länderna fått för sitt initiativ
till en djupgående FN-studie om sambandet mellan nedrustning och
utveckling. Utrikesministrarna förklarade sig eniga om betydelsen av nära
nordisk kontakt för att föra arbetet med denna sak vidare i FN.

De yrkanden i motionerna 423 och 1018, som nu är aktuella, torde mot
bakgrund av det anförda få anses besvarade.

I motionen 1027 föreslås bl. a. att riksdagen skall hemställa om åtgärder och
initiativ från regeringens sida för att begränsa spridningen av kärnkraftsteknologi
och därmed även kärnvapenspridningen.

De problem som berörs i yrkandet i fråga regleras i första hand av det
internationella fördraget för förhindrande av kärnvapenspridning (det s. k.
icke-spridningsfördraget, NPT) och av stadgan för det internationella atomenergiorganet,
IAEA. Sverige är anslutet till såväl NPT som IAEA. Som
utskottet erinrade om i sitt betänkande UU 1976/77:16 har Sverige lagt ner
stora ansträngningar på att vidga anslutningen till icke-spridningsfördraget
och även på att få alla civila kärnenergiprogram ställda under internationell
dvs. IAEA-kontroll i syfte att hindra att klyvbart material används för att
framställa kärnladdningar. Också inom den s. k. London-gruppen, i vars
arbete de viktigaste exportörländerna av kärnkraftsteknologi deltar, har
Sverige bemödat sig om att få striktare säkerhets- och kontrollregler
antagna.

Redan i regeringsförklaringen den 8 oktober 1976 betonades denna frågas
betydelse:

I takt med kärnenergins expansion har hotet om spridning av kärnvapen
ökat drastiskt. Regeringen kommer att arbeta för en internationell överenskommelse
för att stoppa export av kärnkraftsteknologi till länder som inte
underskrivit icke-spridningsavtalet. Instruktioner i enlighet härmed kommer
att ges den svenska nedrustningsdelegationen.

I fjolårets utrikesdebatt i riksdagen den 30 mars 1977 klargjorde utrikesminister
Karin Söder att regeringsförklaringens målsättning att uppnå en
internationell överenskommelse i denna fråga kvarstår som ett långsiktigt
mål men att denna strävan tills vidare stöter på kraftigt motstånd främst från
u-länders sida som därvid även gett uttryck för uppfattningen att de
industrialiserade länderna i själva verket vill förbehålla sig ett slags kärnkraftsmonopol.

Utrikesministern framhöll vid samma tillfälle att icke-spridningshänsyn
tillmäts en avgörande betydelse vid den ingående prövning från fall till fall
som sker när regeringen överväger frågor om tillstånd för svensk export på
kärnkraftens område och angav riktlinjerna härför på följande sätt:

UU 1977/78:12

Som en allmän princip för regeringens fortsatta behandling av dessa
ärenden kan anges att exporttillstånd till icke-kärnvapenstater endast kan
lämnas om de ratificerat NPT eller gjort minst motsvarande kontrollåtaganden
genom IAEA över all egen kärnkraftsverksamhet.

Den 25 april 1977 ingavs den svenska regeringens svar på en rundfråga av
FN:s generalsekreterare rörande synen på den särskilda sessionen med FN:s
generalförsamling om nedrustningsfrågor som inleds den 23 maj i år. I ett
UD-referat av detta svar heter det beträffande kärnvapenspridningen:

Regeringen konstaterar att frågan om att förhindra fortsatt kärnvapenspridning
kvarstår som ett synnerligen angeläget problem. Icke-spridningsfördragets
första granskningskonferens 1975 visade på vilken bräcklig grund
icke-spridningsarbetet vilar. Den andra granskningskonferensen 1980 blir
sannolikt ett avgörande prov för icke-spridningsfördragets framtid. Strikta
garantier krävs för att kärnenergin, om den kommer till användning, endast
utnyttjas för fredliga syften och på ett säkert sätt. Behovet av strikt
internationell kontroll av kärnenergins fredliga användning framhålls,
liksom behovet att stärka internationella atomenergiorganets (IAEA)
resurser när det gäller fysiskt skydd av nukleärt material.

I riksdagen var spridningsfrågan senast föremål för en särskild interpellationsdebatt
den 3 februari i år. Utrikesminister Karin Söder anförde därvid
följande om de förpliktelser som följer av NPT-fördraget,om IAEA:s roll och
om de svenska ansträngningarna att öka anslutningen till NPT och att
förbättra det internationella kontrollsystemet som ett led i arbetet att
förhindra vidare kärnvapenspridning:

Som ett instrument i sin strävan att medverka till att minska -och helst helt
undanröja - riskerna för spridning av kärnvapen till ytterligare stater faster
regeringen den största vikt vid icke-spridningsfördraget (NPT). Enligt detta
får de stater som har kärnvapen inte ställa sådana till andra staters förfogande.
Länder utan egna kärnvapen åtar sig att inte själva skaffa sådana. Dessa är de
centrala elementen i NPT och inrymmer en politisk viljeyttring som är ytterst
betydelsefull.

Förutom detta innehåller NPT bl. a. en viktig artikel som innebär ett
åtagande av fördragsanslutna kärnvapenstater att vidta effektiva åtgärder för
minskning och verklig nedrustning av sina kärnvapenarsenaler. NPT:s ickekärnvapenstater
godtar å sin sida kontroll av IAEA över ali kärnkraftsverksamhet.

NPT:s artikel IV slår fast alla staters rätt att utan diskriminering nyttja

kärnkraften för uteslutande fredliga ändamål. Vidare förordas här internationellt
samarbete, inklusive överföringar av kärnteknologi. U-ländernas
särskilda behov skall härvid beaktas. NPT, såväl som IAEA:s stadga,
förutsätter uttryckligen att internationell kontroll skall vara knuten till sådan
kärnkraftsverksamhet.

Fördraget bygger på en balans mellan sina olika delar. Bl. a. IAEAkontrollen
innebär att icke-kärnvapenstaterna accepterar viktiga inskränkningar
i sin nationella suveränitet. En motprestation härtill kan anses vara det
NPT säger om staternas rätt att nyttja kärnkraft för fredliga ändamål och att
samarbeta på detta område. Fördragets krav på förhandlingar om kärnva -

UU 1977/78:12

pennedrustning är en annan viktig del av denna balans.

Regeringen fortsätter ansträngningarna för att öka anslutningen till NPT
samt stärka och förbättra det internationella kontrollsystemet som ett led i det
oerhört viktiga arbetet för att hindra kärnvapenspridning.

Den balans mellan förpliktelser och rättigheter som jag inledningsvis
beskrev var en förutsättning för NPT:s tillkomst. Balansen är utsatt för
allvarliga påfrestningar. Någon internationell enighet råder nämligen inte om
tolkningen och tillämpningen av fördraget i alla dess delar.

Icke-spridningsdebatten i FN och i andra internationella sammanhang
präglas av att u-landsgruppen allt starkare kräver fri och icke-diskriminerande
tillgång till kärnteknologi. NPT och IAEA:s stadga åberopas härvid.
Dessa krav måste vidare ses i samband med principen om ökad teknologiöverföring
till u-länderna och strävan att förändra den internationella
ekonomiska strukturen. Dess värre förefaller emellertid en av de bärande
tankarna i NPT, nämligen att kärnkraft inte skall tillåtas öka risken för
spridning av kärnvapen, i denna diskussion att ha kommit i skymundan.
Denna utveckling har i tiden sammanfallit med att många i-länder, för att
komma till rätta med de ökande riskerna för spridning av kärnvapen, funnit
det angeläget att skärpa kontrollkraven vid export av kärnkraftstekonologi.
Sverige har aktivt medverkat i detta arbete.

Sedan IAEA-stadgan och NPT tillkom har kärnkraftens miljö- och
säkerhetsrisker också internationellt tilldragit sig ökad uppmärksamhet. I
anslutning till detta har bl. a. Sverige sökt inrikta IAEA:s verksamhet alltmer
på säkerhets- och icke-spridningsområdet. Inom ramen för IAEA:s stadga
och NPT avser regeringen fortsätta arbetet med att söka lösningar på
kärnkraftens problem.

Utrikesministern erinrade vidare om att icke-spridningsfrågoma kommer
att inta en framträdande plats vid den särskilda sessionen om nedrustning
med FN:s generalförsamling som äger rum under tiden 23 maj-28 juni i
år.

Utskottet har i detta sammanhang uppmärksammat regeringens förslag i
prop. 1977/78:125 om tilläggsmedel till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut
(SIPRI) för att möjliggöra för SIPRI att senare i år anordna
ett internationellt symposium rörande handhavandeoch kontroll av klyvbart
material.

Av det anförda framgår att regeringen aktivt medverkat i arbetet på att
minska riskerna för spridning av kärnvapen. Utskottet utgår från att
regeringen fullföljer sina ansträngningar på detta område.

Ifrågavarande yrkande i motionen 1027 torde mot bakgrund härav få anses
besvarat.

I motionen 423 finns ett yrkande av innebörden att riksdagen bör ge
regeringen till känna önskvärdheten av att Sverige noga följer utvecklingen i
Wienförhandlingarna om rustningsbegränsningar i Europa (MBFR) och - om så
visar sig lämpligt - aktualiserar frågan om ett svenskt deltagande i dessa
förhandlingar.

UU 1977/78:12

Av en replikväxling mellan utrikesminister Karin Söder och Olof Palme
vid årets utrikesdebatt i riksdagen den 15 mars framgick att överensstämmelse
rådde dem emellan om nödvändigheten att MBFR-förhandlingarna i
Wien kommer ut ur sitt nuvarande dödläge. Likaså var de överens om att en
svensk medverkan eller närvaro vid dessa förhandlingar kan komma att
aktualiseras. Utrikesministern yttrade i detta sammanhang bl. a.:

Det är ett mycket stort ansvar som vilar på de förhandlande parterna i Wien
när det gäller att där verkligen få reduktioner till stånd. Självfallet kommer vi
att följa denna utveckling med uppmärksamhet och eventuellt, när vi så
finner lämpligt, be att få sända observatörer till de förhandlingar som där
pågår, för de påverkar Sveriges situation.

De nordiska utrikesministrarna pekade vid sitt senaste samrådsmöte, i
Oslo den 9-10 mars, också på betydelsen av framsteg i de multilaterala
Wienförhandlingarna om ömsesidiga styrkereduktioner i Centraleuropa.

Mot bakgrund av det anförda utgår utskottet från att MBFR-förhandlingarna
uppmärksamt följs från svensk sida och att eventuell svensk närvaro
som observatör vid dessa förhandlingar kommer att aktualiseras när så
bedöms lämpligt.

Det nu aktuella yrkandet i motionen 423 torde därmed få anses besvarat.

På grundval av en resolution som på belgiskt initiativ antogs av 1977 års
generalförsamling har FN:s generalsekreterare i en rundfråga till medlemsstaterna
utbett sig synpunkter och förslag i fråga om regionala aspekter på
nedrustning, inbegripet åtgärder ägnade att på regional basis öka förtroendet
och stabiliteten samt främja regional nedrustning. Avsikten är att de
synpunkter och förslag som på så sätt insamlas skall överlämnas till FN:s
extrasession för nedrustning i maj-juni i år. Det svenska svaret torde komma
att avlämnas i slutet av april.

Utskottet har med beklagande kunnat konstatera att de svenska strävandena
att få nedrustningsfrågorna - och däribland även sambandet mellan
avspänning och nedrustning - uppmärksammade vid det nyligen avslutade
uppföljningsmötet i Belgrad till den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen
(ESK) inte avsatte något resultat i uppföljningsmötets slutkommuniké.
Den svenske representanten uttalade vid Belgradmötets avslutning
den 8 mars härom bl. a. följande:

Den politiska avspänningen förlorar mycket av sin trovärdighet i allmänhetens
ögon om den inte åtföljs av påtagliga resultat i nedrustningsförhandlingarna.

En av utgångspunkterna för ESK-förhandlingarna var att ett fördjupande
av avspänningen förutsatte konkreta framsteg på det militära området.
Denna utgångspunkt får inte glömmas bort. Belgrad-mötet hade varit ett
tillfälle att erinra om detta faktum och det är därför beklagligt att det inte varit
möjligt att gemensamt uttala vår oro över bristen på framsteg i arbetet på att
hejda kapprustningen och uppnå resultat när det gäller nedrustningen.

UU 1977/78:12

Vad beträffar yrkandet i motionen 530 rörande initiativ till samnordiska
överläggningar i syfte att proklamera Norden som en kärnvapenfri zon vill
utskottet erinra om att det för ett år sedan utförligt tog ställning (UU 1976/77
3 y, FöU 1976/77:13) till ett likalydande yrkande, som då avslogs av
riksdagen.

Utskottet konstaterade då bl. a. att inget av de nordiska länderna vare sig
besitter egna kärnvapen eller har sådana vapen stationerade på sitt territorium
samt att alla de nordiska länderna är anslutna till 1968 års internationella avtal
om förhindrande av kärnvapenspridning (NPT). De nordiska länderna utgör
därför tillsammans de facto ett slags kärnvapenfri zon, utan att något speciellt
avtal härom föreligger. Utskottet erinrade vidare om att meningarna alltjämt
är delade bland de berörda länderna huruvida en traktatsmässig reglering av
detta förhållande skulle vara till fördel.

Rörande Sveriges inställning till idén om kärnvapenfria zoner i allmänhet
och till förslag om en kärnvapenfri zon i det nordiska området i synnerhet
anförde utskottet:

Sverige har en positiv inställning till den allmänna idén om kärnvapenfria
zoner. Under lämpliga betingelser kan de utgöra ett viktigt bidrag till att öka
förtroendet mellan staterna och motverka kärnvapenspridning. Den svenska
regeringen var bland de första att förespråka upprättandet av en kärnvapenfri
zon i Europa, omfattande ett större område än enbart Norden. Sverige har i
FN gett sitt stöd åt flera förslag om upprättande av kärnvapenfria zoner i olika
delar av världen. Vid den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) har Sverige
uttalat att tidigare framlagda förslag om rustningsreglering i Europa,
däribland förslag om upprättande av kärnvapenfria zoner, vore värda att på
nytt studeras under hänsynstagande till den utveckling som ägt rum sedan de
framlades. Från svensk sida har därvid också betonats att de berörda
stormakternas villighet att delta i projekten utgör en särskilt viktig faktor.

En huvudförutsättning för upprättandet av en kärnvapenfri zon är givetvis
att alla stater som avses omfattas av zonen är överens om att inleda
förhandlingar härom. Denna förutsättning har hittills inte förelegat beträffande
förslaget om en sådan zon i Norden. En annan förutsättning är att stater
som besitter kärnvapen är beredda att å sin sida göra vissa utfästelser och
åtaganden. Som neutral stat i händelse av konflikt välkomnar Sverige i detta
sammanhang s. k. negativa säkerhetsgarantier, dvs. att kärnvapenmakter
förbinder sig att inte utnyttja sina kärnvapen mot mål inom en dylik
kärnvapenfri zon. Detta aktualiserar i sin tur även frågan om en zons
avgränsning och om upprättandet av säkerhetsområden utanför zonen som är
fria från taktiska kärnvapen eller medeldistansrobotar, vilka kan sättas in mot
mål inom zonen i fråga.

Frågan om en kärnvapenfri zon i Norden torde därför inte kunna betraktas
isolerat från den militärpolitiska situationen i Europa i övrigt. Den har
därmed också ett samband ej blott med de allmänna nedrustningsförhandlingarna
inom FN:s ram utan även med samtalen mellan Sovjetunionen och
USA om begränsning av de strategiska vapnen, de s. k. SALT-förhandlingarna,
och med förhandlingarna mellan NATO- och Warszawapaktsstaterna
om ömsesidiga styrkereduktioner i Centraleuropa, de s. k. M(B)FR-förhandlingarna.

Utskottet vill i sammanhanget även erinra om följande uttalanden i

UU 1977/78:12

regeringsdeklarationen vid årets utrikesdebatt i riksdagen den 15 mars på tal
om den säkerhetspolitiska situationen i Norden:

Väsentligt för denna stabilitet har varit att de nordiska länderna i sin politik
respekterar de säkerhetspolitiska lösningar som vart och ett av dem har valt.
En annan förutsättning är att stormakterna iakttar återhållsamhet i sin
närvaro och sitt engagemang i Norden. Det ligger i stormakternas intresse,
liksom i hela Europas, att en låg spänningsnivå bevaras i Norden. Detta
kräver emellertid särskilda hänsyn från deras sida vad gäller införande av nya
vapensystem i Norden och dess närhet och andra militärpolitiska åtgärder
som ändrar den lokala styrkebalansen.

1 fråga om ändamålsenligheten med en kärnvapenfri zon i Norden yttrade
utrikesminister Karin Söder i utrikesdebatten bl. a.:

Därutöver vill jag understryka att vi, eftersom vi har tagit ställning mot
kärnvapen, naturligtvis har ett starkt intresse av att kärnvapen inte finns i
vårt närområde. Det har vi också givit uttryck för många gånger. Men en
kärnvapenfri zon i Norden måste, om den skall vara meningsfull, också
inbegripa vissa angränsande områden.

Mot bakgrund av det anförda avstyrks motionen 530.

I motionen 1027 föreslås att riksdagen som sin mening uttalar att en svensk
nedrustning är den första förutsättningen för ett kraftfullt agerande i
internationella nedrustningsfrågor.

Om den svenska säkerhetspolitikens innehåll, inriktning och förutsättningar
har länge rått en bred enighet i vårt land. Såsom fastslogs av 1974 års
försvarsutredning (SOU 1976:5) formas säkerhetspolitiken genom en
samverkan mellan utrikespolitiken, försvarspolitiken, vår politik i internationella
nedrustningsfrågor, handelspolitiken och biståndspolitiken. En av
huvudförutsättningarna för att nå de allmänt omfattade säkerhetspolitiska
målen är-vid sidan av en aktiv och konsekvent utrikespolitik - att vårt land
upprätthåller ett starkt och allsidigt uppbyggt totalförsvar.

Från svensk sida har vid olika tillfällen framhållits att vårt land självfallet
skulle delta i en allmänt överenskommen nedrustning men att det inte
isolerat kan gå in för en nedrustning av sitt försvar. I 1974 års försvarsutredning,
som framlades i början av år 1976, konstaterades att det var föga
sannolikt att rustningskontrollsträvandena under överskådlig tid skulle
komma att leda till någon avgörande nedrustning. Varken utvecklingen av de
nedrustningsförhandlingar som förs inom FN:s ram eller vid de s. k. SALTförhandlingarna
mellan Sovjetunionen och USA om begränsning av de
strategiska vapensystemen eller i de s. k. M(B)FR-förhandlingarna mellan
NATO- och Warszawapaktsstaterna om ömsesidiga styrkereduktioner i
Centraleuropa har under mellantiden lett till några avgörande nedrustningsåtgärder,
även om de torde ha fungerat som en viss broms på kapprustningen.
Denna har likväl fortsatt i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende.

1974 års försvarsutredning erinrade också om den viktiga roll som vårt
totalförsvar spelar för att vidmakthålla stabiliteten i det nordiska området.

UU 1977/78:12

Sveriges alliansfria ställning förhindrar att maktblocken i detta område ställs
mot varandra. För båda blocken är Norden ett flankområde inom vilket
väsentliga positionsförändringar skulle kunna påverka den i Europa rådande
balanssituationen. Väsentliga försvagningar av det svenska försvarets styrka
i förhållande till omvärlden skulle kunna rubba bilden av stabilitet och balans
i Nordeuropa och kunna leda till att supermakternas tryck på våra grannländer
ökar, framhöll utredningen.

Utskottet har tidigare (bl. a. i sitt betänkande UU 1976/77:16) uttalat att
Sverige självfallet inte bör släppa av på ambitionerna att också i fortsättningen
spela en aktiv och ledande roll i det internationella nedrustningsarbetet.
Utskottet har samtidigt erinrat om den framträdande och pådrivande roll som
Sverige och svenska förhandlare länge spelat vid FN.s nedrustningsförhandlingar
och att ansträngningarna därvidlag har ett starkt stöd i Sveriges
riksdag.

Både genom sin självständiga och aktiva utrikespolitik, inom vilken
nedrustningsarbetet spelar en central roll, och genom sin försvarspolitik har
Sverige tillvunnit sig omvärldens respekt och tilltro. Någon motsättning
mellan ett litet och alliansfritt lands åtgärder för att värna sin självständighet
och dess samtidiga ansträngningar för att hejda den internationella kapprustningen
och främja en internationell nedrustning föreligger förvisso inte. Det
är uppenbart att ett förhållandevis starkt svenskt försvar behövs så länge de
ledande kärnvapenstaterna och militärblocken upprätthåller sin mycket höga
rustningsnivå och stora stående militära styrkor i Sveriges och Nordens
närhet. Historisk erfarenhet lär vidare att ensidig nedrustning kan verka
destabiliserande och rubba styrkebalansen inom en region. Huvudansvaret
för rustningssituationen i världen ligger i dag hos supermakterna. Avgörande
för nedrustningsarbetet är att dessa tar de första nödvändiga stegen mot en
verklig nedrustning och därmed gör det möjligt för andra stater att vidta
motsvarande åtgärder.

Mot denna bakgrund avstyrks ifrågavarande yrkande i motionen 1027.

I motionen 1027 föreslås bl. a. att riksdagen uttalar sitt stöd för en fortsatt
utbyggnad av den svenska fredsforskningen.

Med anledning av ett antal motioner vid 1976/77 års riksmöte med
likartade yrkanden som det i den nu aktuella motionen hänvisade utbildningsutskottet
(UbU 1976/77:20) till det beredningsarbete i denna fråga som
då pågick inom regeringens kansli. Utbildningsutskottet förutsatte emellertid
att nämnda beredningsarbete skulle resultera i förslag om en förstärkning av
organisationen för freds- och konfliktforskning vid svenska universitet. I
årets budgetproposition (prop. 1977/78:100, bil. 12) åberopas utbildningsutskottets
uttalande i frågan och anmäls att regeringen vid anslagsberäkningen
för universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg förutsatt en viss förstärkning
av resurserna för freds- och konfliktforskning.

Utrikesutskottet vill i sammanhanget även erinra om den forskningsverk -

UU 1977/78:12

samhet inom samma område som bedrivs vid Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut (SIPRI) och som finansieras med svenska statsmedel.

Yrkandet i fråga i motionen 1027 torde därmed få anses besvarat.

I det avsnitt ovan som behandlar motionsyrkanden angående svenska
ställningstaganden mot neutronvapen har utskottet med instämmande
återgett vissa regeringsuttalanden om betydelsen av en självständig och
informerad opinion för att motverka kapprustningen i världen och för att
vända den i en verklig nedrustning. I sitt betänkande (UU 1977/78:11)
angående vissa anslag m. m. inom utrikesdepartementets verksamhetsområde
behandlade utskottet även ett antal yrkanden rörande informationsfrågor
i de även nu aktuella motionerna 423 och 1018. Utskottet framhöll i
detta sammanhang bl. a. att en av förutsättningarna för en stark svensk
aktivitet på nedrustningsområdet är att den stöds av en bred och välinformerad
opinion i vårt land och att det upplysningsarbete härom som bedrivs av
olika organisationer och folkrörelser är av största betydelse.

I ett av de då behandlade yrkandena i motionen 423 framfördes önskemål
om en bättre samordning av den allmänna utrikespolitiska informationsverksamheten,
med särskild inriktning på nedrustningsproblematiken, i syfte att
förstärka opinionsbildningen i internationella frågor. I motiveringen för
yrkandet pekade motionärerna på behovet av ett forum för ett bredare
kontinuerligt samråd i dessa spörsmål och förordades att en beredning i
internationella informationsfrågor knyts till UD för att tjäna som ett
rådgivande organ till berörda departement och myndigheter. Utskottet
uttalade förståelse för det i motionen framförda samordningsönskemålet
men fann sig inte berett att ta slutlig ställning härtill, främst med hänsyn till
att en på riksdagens begäran tillsatt översyn rörande arbetsfördelning mellan
och bidragsgivning till olika organisationer, som verkar på det utrikespolitiska
informationsområdet, torde få anledning att kommentera uppslaget om
en informationsberedning, särskilt som denna tanke tidigare även framförts i
biståndspolitiska utredningens informationsbetänkande (SOU 1977:73).

I ett uttalande av utrikesminister Karin Söder, som gjordes den 17 mars i år
i samband med ett av utrikesdepartementet anordnat möte med svenska
folkrörelser i anledning av FN:s s. k. anti-apartheidår, bekräftades att
översynen i fråga kommer att ta upp förslaget om att inrätta en allmän
beredning för information i internationella frågor.

Om folkrörelsernas roll i det internationella och utrikespolitiska informationsarbetet
uttalade utrikesministern vid samma tillfälle bl. a.:

I vårt land ser vi det som självklart att politiken skall ha en bred folklig
förankring. Utrikespolitiken är inget undantag.

I den breda debatt som är så nödvändig för vår demokrati och för en folkligt

förankrad politik spelar folkrörelserna en central roll. Folkrörelsernas

starka internationella engagemang spelar en stor roll för våra möjligheter att
forma en utrikespolitik med en sann demokratisk förankring.

UU 1977/78:12

1 samma anförande aviserade utrikesministern att ett särskilt UDseminarium
kring nedrustningsfrågorna kommer att anordnas under våren.
Hon erinrade vidare bl. a. om en informationsskrift rörande aktuella
nedrustningsfrågor och svenska initiativ därvidlag som UD nyligen gett ut
inom ramen för den nya skriftserien ”UD informerar” inför den kommande
särskilda generalförsamlingssessionen inom FN rörande nedrustning.

Utskottet finnér att dessa åtgärder på informationsområdet ligger i linje
med de önskemål som framförts i motionen 423.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionerna 1977/78:423, yrkandet 1,1977/
78:1018, yrkandet 1, och 1977/78:1027, yrkandet 1, angående
neutronvapen,

2. att riksdagen anser motionerna 1977/78:423, yrkandet 2, och
1977/78:1018, yrkandet 2, angående omställning från militär till
civil produktion m. m. besvarade med vad utskottet anfört,

3. att riksdagen anser motionen 1977/78:1027, yrkandet 2, angående
kärnvapenspridning m. m. besvarad med vad utskottet
anfört,

4. att riksdagen anser motionen 1977/78:423, yrkandet 4, angående
Wienförhandlingarna om rustningsbegränsningar i Europa
besvarad med vad utskottet anfört,

5. att riksdagen avslår motionen 1977/78:530 angående kärnvapenfri
zon,

6. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1027, yrkandet 3, angående
svensk nedrustning,

7. att riksdagen anser motionen 1977/78:1027, yrkandet 4, angående
fredsforskning besvarad med vad utskottet anfört.

Stockholm den 21 april 1978

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Anna Lisa
Lewén-Eliasson (s). Erik Adamsson (s), Anna-Lisa Nilsson (c). Sture Palm (s),
Olle Göransson (s), Gunnel Jonäng (c). Mats Hellström (s). Ingrid Sundberg
(m), Sture Ericson (s), Sture Korpås (c), Gertrud Sigurdsen(s), David Wirmark
(fp) och Daniel Tarschys (fp).

UU 1977/78:12

Reservation

av Anna Lisa Lewén-Eliasson,Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson,
Mats Hellström, Sture Ericson och Gertrud Sigurdsen (samtliga s) som
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”De ovan
återgivna” och på s. 8 slutar med ”de avstyrks.” bort ha följande lydelse:

Regeringen har sålunda vid flera tillfallen uttalat kritik mot planerna att
tillföra de militära förbanden i Västeuropa neutronvapen. Utskottet ser
positivt på detta ställningstagande i den rustningsfråga som med all rätt under
det senaste året ägnats det största intresset i den internationella debatten.

Om neutronvapen tillförs de militära förbanden i Västeuropa skulle enligt
utskottets mening ett ytterst allvarligt steg tas mot en ytterligare upptrappning
av kärnvapenrustningarna. Neutronvapnen är den första varianten i en
ny generation specialiserade kärnvapen. Utskottet ställer sig bakom det krav
som den 2 september 1977 framfördes av det socialdemokratiska partiet om
att vårt land med all kraft verkar för att alla beslut om en vidare utveckling av
neutronvapnen stoppas. Detta krav stöds av en bred majoritet av Sveriges
folk.

Tyvärr har regeringen internationellt inte agerat med någon större
målmedvetenhet för att stärka den internationella opinionen mot neutronvapnen.
Vad som sagts från svensk sida inför internationella fora är
utrikesministerns konstaterande inför FN:s generalförsamling den 29
september 1977: ”Neutronvapnet är oacceptabelt för oss och det är också alla
andra kärnvapen.” Samma formulering upprepades sedan i generalförsamlingens
första utskott den 1 november 1977.

Vid detta senare tillfälle föreslogs från socialdemokratisk sida dels klarare
formuleringar, dels att FN-delegationen skulle försöka lägga fram ett
resolutionsförslag inför FN:s 32:a generalförsamling. Dessa förslag avvisades
av regeringen.

Vid nedrustningskonferensen (CCD) i Genéve har Sverige ända sedan år
1962 spelat en framträdande roll. Trots att neutronvapnen under våren 1978
varit ett hett debatterat ämne vid konferensen har från svenskt håll inte gjorts
något inlägg i denna fråga.

Nu när USA:s president beslutat att tills vidare uppskjuta det slutliga
ställningstagandet till serieproduktion av neutronvapen är den rätta
tidpunkten att agera internationellt för att stärka motståndet mot dessa
vapen. Opinionens stora betydelse för beslut i neutronvapenfrågan underströks
i samband med det försvarsministermöte med NATO:s ”nuciear
plänning group” som hölls i oktober 1977. Man var där ense om neutronvapnens
militära värde och avskräckningseffekt - men man konstaterade
samtidigt att allmänna opinionen och politiska överväganden dittills hade
förhindrat alla beslut om att stationera neutronvapen i Europa.

Enligt utskottets mening bör Sverige både vid nedrustningskonferensen i

UU 1977/78:12

Genéve och vid FN:s särskilda generalförsamling om nedrustning agera
energiskt för att stärka det internationella motståndet mot neutron vapnen.
Betydelsen av att neutronvapen inte produceras bör kraftfullt understrykas.
Sverige bör instämma i kravet att stormakterna besinnar sitt ansvar och att
utvecklingen av neutronvapnen stoppas.

Riksdagen bör med anledning av ifrågavarande yrkanden i motionerna
423, 1018 och 1027 ge regeringen till känna vad utskottet ovan anfort.

dets att utskottets hemställan i momentet 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen med anledning av motionerna 1977/78:423,
yrkandet 1, 1977/78:1018, yrkandet 1, och 1977/78:1027,
yrkandet 1, som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört beträffande neutronvapen.

Särskilda yttranden

av Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson,
Mats Hellström, Sture Ericson och Gertrud Sigurdsen (samtliga s)

1. beträffande spridning av kärnkrafisteknologi:

I utskottets skrivning citeras regeringsförklaringen av den 8 oktober 1976.
Det bör uppmärksammas att regeringen hittills inte i något internationellt
sammanhang framlagt förslag om en internationell överenskommelse för att
stoppa export av kärnkraftsteknologi till länder som inte undertecknat ickespridningsfördraget
(NPT). Inte heller har regeringen gett den svenska
nedrustningsdelegationen några instruktioner med denna innebörd.

Regeringen har däremot i en röstförklaring inför FN:s generalförsamling i
december 1977 markerat att den är av uppfattningen att utvecklingsländerna
bör avstå från att utnyttja kärnkraften. Det är av vikt att Sverige i dessa frågor
inte kommer i motsatsställning till utvecklingsländerna utan konsekvent
fullföljer linjen att förespråka en heltäckande lAEA-kontroll av all kämkraftsutbyggnad.

2. beträffande opinionsbildning i nedrustningsfrågor:

FN:s nedrustningskonferens har som ett av sina syften att mobilisera den
allmänna opinionen i världen. Det förutsätter en omfattande och väl planerad
information i de enskilda länderna. Det gäller även vårt land. Den uppmärksamhet
som kommer att skapas omkring rustningsproblemen i samband med
FN:s konferens bör utnyttjas för att ge fördjupade kunskaper och väcka
intresse för nedrustningsfrågor i vida kretsar. Statsmakterna måste ta sitt
ansvar härför.

Vi anser att folkrörelserna skall beredas tillfälle och få resurser att deltaga i
denna opinionsbildning mot rustningskapplöpningen i världen.

Enligt intentionerna vid nedrustningskonferensen måste sambandet

UU 1977/78:12 20

nedrustning - utveckling komma till uttryck i uppföljningen av konferensen.
Av det skälet måste samordningsfrågorna för informationen lösas utan
tidsutdräkt.

GOTA B 58043 Stockholm 1978