Med anledning av motioner om naturvårdslagen, m. m. (Betänkande 1979/80:JoU19 Jordbruksutskottet)

JoU 1979/80:19

Jordbruksutskottets betänkande
1979/80:19

med anledning av motioner om naturvårdslagen, m. m.

Motionerna

Yrkande

I motionen 1978/79: 1439 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs — med
hänvisning till vad som anförts i motionen 1978/79: 1108 - att riksdagen
uttalar att avtal, förenade med rätt till ersättning åt markägare, skall kunna
träffas för skyddande av naturmiljöer.

1 motionen 1978/79: 1670 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ändring av reglerna om strandskydd
i enlighet med vad som anförts i motionen 1978/79: 1108.

1 motionen 1978/79: 1990 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandena 10 och 11) att riksdagen beslutar 10. att anta det i bilaga
till denna motion framlagda förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822), 11. att hos regeringen begära att naturvårdsverket ges i uppdrag
att meddela rekommendationer och anvisningar för att främja ett
bättre utnyttjande av institutet naturvårdsområde.

Motivering

I motionen 1978/79: 1108 anförs under rubriken Miljöpolitik bl. a. vissa
synpunkter på naturvårdspolitiken. Motionärerna erinrar om att staten har
möjlighet att för kommande generationer bevara värdefulla naturvårdsobjekt.
Enligt motionen bör naturvårdspolitiken söka stöd i det aktiva jordoch
skogsbruket. Staten och kommunerna bör som ett alternativ framför
allt till inrättande av naturvårdsområden söka ett organiserat samarbete
med markägare. Samarbetet kan t. ex. ha formen av avtal om vissa naturvårdande
insatser från jordbrukets sida. Enligt motionen bör riksdagen
klarlägga att också sådana avtal som träffas för att skydda naturmiljöer
skall kunna förenas med rätt till ersättning åt markägare.

Under rubriken Mark och bostadspolitik i motionen 1978/79: 1108 diskuteras
de år 1974 ändrade reglerna för strandskydd. Det generella kravet på
dispens i fråga om allt byggande intill 100 meter från strandlinjer som då
infördes framstår enligt motionärerna i många fall som omotiverat. De
tidigare reglerna, som innebar att länsstyrelserna förordnade om strandskydd
i de områden där detta ansågs erforderligt, fungerade på ett smidigare
och mindre byråkratiskt sätt. Motionärerna förordar därför en återgång
till den tidigare regleringen av strandskyddet.

I motionen 1978/79: 1990 framläggs förslag till vissa ändringar i naturvårdslagen
i syfte bl. a. att skapa ett bättre skydd för våtmarkerna. Enligt

1 Riksdagen 1979180. 16 sami. Nr 19

JoU 1979/80:19

motionärerna är det oacceptabelt från miljösynpunkt att avvakta naturvårdsverkets
våtmarksinventering och införandet av en ny vattenlag. Nödvändiga
skyddsbestämmelser måste meddelas omgående. Lagförslaget innebär
bl. a. att regler om tillståndsplikt för markavvattningsföretag infors i
naturvårdslagen. Vidare föreslås i motionen åtgärder som skall främja ett
ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde. Det i detta sammanhang
framlagda lagförslaget innebär att det i naturvårdslagen klart utsägs att ett
område inte får avsättas som naturreservat om syftet med åtgärden i allt
väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde.

Gällande bestämmelser, tidigare riksdagsbehandling m. m.

Naturvårdsområde m. m.

Möjligheten att säkerställa visst markområde genom att förklara detta
som naturvårdsområde tillkom i samband med de ändringar i naturvårdslagen
som beslutades av 1974 års riksdag (prop. 1974: 166, JoU 1974:52).
Institutet naturvårdsområde är närmast avsett för områden där mera begränsade
åtgärder är tillräckliga för att skydda eller vårda naturmiljön. Om
åtgärd som skall vidtas är så ingripande att pågående markanvändning
avsevärt försvåras skall området dock avsättas till naturreservat (19 §
naturvårdslagen). 1 sådant fall är markägaren berättigad till ersättning.
Beslut angående naturvårdsområde grundar däremot ingen rätt till ersättning
för markägaren. I princip finns inget som hindrar att ett förordnande
enligt naturvårdslagen kompletteras med ett avtal mellan det allmänna och
markägaren vari den senare åtar sig att mot ersättning svara för vissa
skötselåtgärder.

I samband med behandlingen av prop. 1974: 166 underströk jordbruksutskottet
det väsentliga i att inrättande av naturvårdsområde så långt möjligt
skedde i samråd med markinnehavarna. Samförståndslösningar i samband
med bildande av naturvårdsområde borde enligt utskottet underlättas av
att såväl det allmännas företrädare som markinnehavaren ofta kunde ha
intresse av att den senare genom avtal åtog sig att mot ersättning svara för
vissa skötselåtgärder inom området.

Jordbruksutskottet behandlade i betänkandet JoU 1978/79: 8 ett motionsyrkande
(s) angående ett ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde.
Utskottet anförde därvid bl. a.:

Utskottet vill erinra om att det enligt riksdagens beslut anförtrotts åt de
naturvårdande myndigheterna att sköta den praktiska tillämpningen av nu
åsyftade bestämmelser. Institutet naturvårdsområde är sålunda i första
hand avsett att prövas av vederbörande länsstyrelse. Det förhållandet att
institutet hittills kommit till användning endast i mindre omfattning utgör
enligt utskottets mening inte anledning till något riksdagsinitiativ i frågan.
Den tid som den nya skyddsformen varit i kraft synes f. ö. vara för kort för

JoU 1979/80:19

att kunna ge annat än högst begränsade erfarenheter av densamma. Utskottet
avstyrker i enlighet med det anförda motionen 1977/78: 791 i förevarande
del.

Av jordbruksutskottets nyssnämnda betänkande framgår att antalet naturvårdsområden
den 1 juli 1978 uppgick till 4, omfattande en areal av
totalt 1 301 hektar.

Den I juli 1979 hade antalet stigit till 9. Den sammanlagda arealen
omfattade 9200 hektar.

Strandskyddet

Enligt 15 § naturvårdslagen (1964:822) råder strandskydd vid havet,
insjöar och vattendrag, omfattande land- och vattenområdet intill 100
meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Syftet med denna
bestämmelse är att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och
friluftsliv. Strandskyddets innebörd framgår av 16 § samma lag. Bl. a. är i
princip all nybyggnad och viss annan markanvändning förbjudna inom
strandskyddsområde. Enligt 15 § 2 st naturvårdslagen kan emellertid regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att strandområde
som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv inte skall
omfattas av strandskyddet. Strandskyddet kan också, om så erfordras,
utvidgas intill högst 300 meter från strandlinjen. Vid fastställelse av generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan kan, när särskilda skäl föreligger,
förordnas att i planen ingående strandområde ej längre skall omfattas av
strandskydd. Inom område där strandskydd råder får länsstyrelsen medge
undantag från förbudet mot nybyggnad m. m. om särskilda skäl föreligger.

Reglerna om generellt strandskydd tillkom i samband med 1974 års
ändringar i naturvårdslagen, vilka närmare angetts i det föregående.

Enligt äldre bestämmelser om strandskydd kunde länsstyrelsen efter
prövning i vaije särskilt fall förordna att visst strandområde skulle vara
strand skydd sområde.

Ett av syftena med det generella strandskyddet var enligt uttalanden i
prop. 1974:166 att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom
strandområde som allmänheten har enligt allemansrätten. Enligt propositionen
hade vissa undersökningar gett vid handen att strandskyddsförordnanden
inte kommit till stånd i sådan omfattning att tillträde till de från
friluftssynpunkt värdefulla stränderna kunnat bevaras för den ej strandägande
befolkningen i önskvärd omfattning. Dispens för bebyggelse inom
strandskyddsområde hade vidare getts i förhållandevis stor utsträckning.
Enligt propositionen fanns det därför anledning att skärpa de dåvarande
bestämmelserna och införa ett generellt strandskydd.

Skyddet av våtmarkerna

Jordbruksutskottet behandlade i betänkandet JoU 1978/79: 8 ett motionsyrkande
angående förstärkt skydd av våtmarkerna. Utskottet anförde
därvid bl. a. följande:

tl -Riksdagen 1979180. 16 sami. Nr 19

JoU 1979/80:19

Vad beträffar bevarandet av våtmarkerna vill utskottet erinra om att
riksdagen under riksmötet 1976/77 i anslutning till en motion i ämnet
uttalade sig för att en inventering av landets våtmarker skulle komma till
stånd (JoU 1976/77: 36, rskr 1976/77: 337). Regeringen har med anledning
härav uppdragit åt statens naturvårdsverk att genomföra en kartläggning
av dessa marker. Kartläggningen avses bl. a. omfatta en inventering, utvärdering
och prioritering av våtmarkerna från naturvårdssynpunkt och
med hänsyn till intresset av en långsiktig hushållning med den naturresurs
som våtmarkerna utgör. Med hänsyn till de motstående intressen som kan
komma att beröras i ärendet avser vissa andra statliga myndigheter att
samtidigt genomföra inventeringar med avseende på våtmarkers utnyttjande
för energiproduktion. I samband härmed kommer olika intressen i fråga
om våtmarker att belysas såvitt gäller jordbruk, skogsbruk, torvutvinning
samt odling av snabbväxande skog och bladvass för energiändamål.

Som i motionen 1977/78:791 anförts ger gällande rättsregler endast
begränsade möjligheter att hävda allmänna intressen vid prövningen av
vissa markavvattningsföretag. I vattenlagsutredningens betänkande (SOU
1977:27) har emellertid framlagts förslag som syftar till en friare tillåtlighetsbedömning
i fråga om vattenföretagets inverkan på skyddsvärda allmänna
intressen. Enligt utredningen torde med möjligheten till en friare
tillåtlighetsbedömning än f. n. hänsyn lättare kunna tas till naturvårdskrav,
t. ex. dem som gäller s. k. våtmarker (s. 141). Av betydelse i sammanhanget
är bl. a. också utredningens förslag om en något vidare förprövningsskyldighet
för markavvattningsföretag än som gäller f. n. Också i detta
avseende hänvisar utredningen till naturvårdsintressen och de under senare
år ofta framförda kraven på skydd för vissa våtmarker (s. 322).

Frågan om våtmarkernas bevarande kan självfallet också komma att
påverkas av överväganden som görs inom den fysiska riksplaneringen och
i den ovan nämnda naturresurs- och miljökommittén resp. kommittén för
vattenplanering.

Utskottet vill för sin del med skärpa understryka att man vid en samhällsutveckling
som leder till ett ökat utnyttjande av våtmarker för bl. a.
energiproduktion måste ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att
hävda allmänna miljö- och naturvårdsintressen. Med hänsyn härtill hälsar
utskottet med tillfredsställelse den i olika sammanhang igångsatta inventerings-
och utredningsverksamhet berörande våtmarksfrågor, vilken i
korthet redovisats ovan. Bl. a. bör enligt utskottets mening naturvårdsverkets
våtmarksinventering och i anslutning härtill påbörjade inventeringar
av olika energikällor med anknytning till våtmarker kunna ge ett värdefullt
underlag för de avvägningar av olika motstående intressen som kan bli
nödvändiga att göra. Utskottet utgår sålunda från att riskerna för skador på
miljön genom ett ökat utnyttjande av våtmarker för olika ändamål liksom
de positiva effekterna på lokalklimat och skogsbruk av dessas bevarande
blir särskilt beaktade av regeringen i anslutning till pågående eller kommande
överväganden rörande den inventerings- och utredningsverksamhet
som har anknytning till våtmarksfrågor. I samband därmed synes även
böra prövas i vad mån de formella rättsreglerna på förevarande område ger
utrymme för det förstärkta skydd av våtmarkerna som framstår som nödvändigt
vid ett ökat ianspråktagande av dessa marker för t. ex. ett intensifierat
skogsbruk eller utveckling av nya energiformer. Vad utskottet här
anfört med anledning av motionen 1977/78:791, yrkande 11, bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

JoU 1979/80:19

Riksdagen följde utskottet (rskr 1978/79: 63).

Beträffande dikningsforetagens inverkan på naturmiljön bör i sammanhanget
påpekas att naturvårdslagen ger vissa möjligheter att bevaka miljöintressen
m. m. i ifrågavarande sammanhang. Sålunda är den som ämnar
utföra vissa arbetsföretag, som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön,
skyldig att samråda med länsstyrelsen innan företaget utförs. Länsstyrelsen
kan därvid förelägga företagaren att vidta nödvändiga åtgärder för
att begränsa eller motverka skador på naturmiljön (20 § naturvårdslagen).
Länsstyrelsen kan vidare föreskriva att anmälan för samråd alltid skall ske
i fråga om vissa slag av arbetsföretag.

Genom en nyligen beslutad ändring i naturvårdsförordningen (SFS
1979:794) har regeringen föreskrivit att anmälningsplikten enligt 23 §
nämnda förordning rörande markberedning genom hyggesplöjning nu skall
gälla även våtmarksdikning för virkesproduktion. Bestämmelsen innebär
att den som ämnar utföra sådan dikning snarast möjligt och senast två
månader i förväg skall anmäla detta till skogsvårdsstyrelsen. Denna skall,
med eget yttrande om företagets skogliga lämplighet, överlämna anmälan
till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § första stycket naturvårdslagen.

Författningsändringen träder i kraft den 1 januari 1980.

Enligt uppgift från regeringskansliet ämnar man under hösten 1980 förelägga
riksdagen en proposition med förslag till ny vattenlag. Lagen beräknas
kunna träda i kraft den 1 januari 1982.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet motioner och motionsyrkanden
med anknytning till naturvårdslagens (1964:822) regler om naturvårdsområde,
strandskydd och skydd för naturmiljön i övrigt.

Naturvårdsområde m.m. I motionen 1978/79:1108, huvudmotion till
den här behandlade foljdmotionen 1978/79:1439, anförs under rubriken
Miljöpolitik bl. a. vissa synpunkter på naturvårdspolitiken. Denna politik
bör söka stöd i det aktiva jord- och skogsbruket. Enligt motionärerna bör
stat och kommun som ett alternativ framför allt till inrättande av naturvårdsområden
söka ett organiserat samarbete med markägare. Samarbetet
kan t. ex. ha formen av avtal om vissa naturvårdande insatser från jordbrukets
sida. Det bör enligt motionen klarläggas att sådana avtal skall kunna
ge rätt till ersättning åt berörda markägare.

I motionen 1978/79:1990 yrkandet 11 hemställs om åtgärder som kan
främja ett ökat utnyttjande av institutet naturvårdsområde. Det i motionen
framlagda lagförslaget i denna del (yrkandet 10 delvis) innebär att det i 7 §
naturvårdslagen klart utsägs att ett område inte får avsättas som naturreservat
om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att
området i stället förklaras som naturvårdsområde. Som motivering anförs

JoU 1979/80:19

bl. a. att detta skyddsinstitut inte kommit till användning i den utsträckning
som avsågs när riksdagen år 1974 fattade beslut härom.

Utskottet konstaterar inledningsvis att syftet med motionen 1978/
79:1990 i berörd del i viss mån tillgodosetts genom den inte obetydliga
ökning av antalet naturvårdsområden som under senare tid ägt rum. Som
framgår av den tidigare redogörelsen har antalet naturvårdsområden under
tiden 1 juli 1978-1 juli 1979 stigit från 4 till 9. Ökningen är mest påtaglig i
arealhänseende: den sammanlagda arealen omfattade sist angivna dag
9200 ha, jämfört med 1301 ha vid jämförelsetillfället året innan. Som
utskottet anförde under föregående riksmöte vid behandlingen av ett liknande
motionsyrkande har det anförtrotts åt de naturvårdande myndigheterna
att sköta den praktiska tillämpningen av här åsyftade bestämmelser.
Utskottet finner liksom föregående år inte anledning förorda något riksdagsinitiativ
i frågan, i synnerhet mot bakgrund av de fakta som nyss
redovisats. Yrkandet 11 i motionen 1978/79:1990 avstyrks således.

Beträffande förslaget till ändring av 7 § naturvårdslagen får utskottet
framhålla att det redan av förarbetena till bl. a. 1974 års ändringar i sagda
lag klart framgår att naturreservat inte skall komma i fråga i fall med
begränsat åtgärds- och kontrollbehov. Det är främst för sådana fall, där
således mindre ingripande åtgärder behövs för att skydda naturmiljön, som
institutet naturvårdsområde är avsett. Möjligheten att utnyttja sistnämnda
skyddsform inskränks i övrigt i princip endast av stadgandet i 19 § första
stycket sista punkten. Där anges att området i stället skall avsättas till
naturreservat om åtgärd som bör vidtas är så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras. Enligt motionärernas förslag skulle
emellertid denna skyddsform inte få komma i fråga om ”syftet med åtgärden
i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället med stöd av
19 § förklaras som naturvårdsområde”. Enligt utskottets mening leder den
föreslagna lydelsen till viss oklarhet rörande vilket kriterium som skall
vara avgörande i fråga om tillåtligheten av ett naturreservatsförordnande.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet även yrkandet 10 i förevarande
del.

I motionen 1978/79:1108 framhålls värdet av ett nära samarbete mellan
det allmänna och markägarna i fråga om bevarandet av skyddsvärda naturvårdsobjekt.
Utskottet delar i viss mån motionärernas synpunkter härvidlag.
Denna uppfattning står också i samklang med de riksdagsuttalanden
som gjordes i samband med tillkomsten av institutet naturvårdsområde.
Bl. a. framhölls därvid att samförståndslösningar vid bildande av naturvårdsområde
borde underlättas av att såväl det allmännas företrädare som
markinnehavaren ofta kunde ha intresse av att den senare genom avtal
åtog sig att mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder inom området.

Uppfattningen om skötselavtalets värde som komplement till förordnande
enligt naturvårdslagen får ses mot bakgrund av det faktum att

JoU 1979/80:19

förordnandet som sådant i princip endast kan medföra s. k. negativa förpliktelser
för markägaren; härmed avses att denne är skyldig att tåla det
intrång i driften m. m. och övriga inskränkningar i den privata rättssfären
som beslut om inrättande av t. ex. naturreservat eller naturvårdsområde
innebär. Det finns enligt utskottets mening otvivelaktigt många fall där
aktiva naturvårdande insatser från markägarens sida kan fylla en viktig
funktion i bevarandearbetet. Sådana åtgärder torde ofta kunna ingå som ett
naturligt led i driften av ett lantbruksföretag och därmed bli mindre kostnadskrävande
för det allmänna. Enligt vad utskottet erfarit förekommer
det också — om än i begränsad omfattning - att förordnanden enligt
naturvårdslagen kompletteras med ett avtal mellan det allmänna och markägaren
vari den senare åtar sig att mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder.
Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att denna
möjlighet till samarbete med markägaren tillvaratas. 1 sammanhanget vill
utskottet också betona värdet av att markägaren i förekommande fall på ett
så tidigt stadium som möjligt kopplas in i beslutsprocessen och i naturvårdsplaneringen
över huvud taget. Vad utskottet anfört med anledning av
motionen 1978/79:1439 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Strandskydd. Enligt 15 § naturvårdslagen råder generellt strandskydd
vid havet, insjöar och vattendrag, omfattande land- och vattenområdet
intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medel vattenstånd. Syftet med
denna bestämmelse är att åt allmänheten trygga tillgången till platser för
bad och friluftsliv. Strandskyddet innebär bl. a. att nybyggnad och viss
annan markanvändning i princip är förbjudna inom nyss angivna område.

I motionen 1978/79:1108, huvudmotionen till den här behandlade följdmotionen
1978/79:1670, förordas en återgång till den tidigare regleringen
av strandskyddet. Denna innebar att länsstyrelsen från fall till fall förordnade
om strandskydd inom de områden där detta ansågs nödvändigt.
Enligt motionärerna fungerade detta system på ett smidigare och mindre
byråkratiskt sätt än det nuvarande.

Utskottet erinrar om att ett av syftena med det generella strandskyddet
var att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområde
som allmänheten har enligt allemansrätten (prop. 1974:166). I propositionen
anfördes bl. a. att de från friluftssynpunkt värdefulla stränderna i
stor utsträckning blivit otillgängliga för den ej strandägande befolkningen.
Enligt utskottets mening ger utvecklingen under den tid det generella
strandskyddet varit i kraft inte stöd för uppfattningen att en återgång till
det tidigare gällande systemet är motiverad. Motionen 1978/79:1670 avstyrks
således.

Skyddet av våtmarkerna. Enligt motionen 1978/79:1990 i förevarande
del (del av yrkande 10) är det nödvändigt att omgående införa bestämmelser
om förstärkt skydd för våtmarker. Motionärerna finner det oaccepta -

JoU 1979/80:19

belt från miljösynpunkt att avvakta naturvårdsverkets våtmarksinventering
och införandet av en ny vattenlag. I motionen framläggs förslag om
lagstiftning, innebärande att tillståndsplikt för vissa markavvattningsföretag
införs i naturvårdslagen.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen behandlade
utskottet under föregående riksmöte ett motionsyrkande (s) angående förstärkt
skydd av våtmarkerna (JoU 1978/79: 8). Utskottet pekade därvid
bl. a. på de krav på utnyttjande av våtmarker för olika ändamål som
utvecklingen kunde leda till och på de begränsade möjligheter som vattenlagen
gav när det gällde att hävda allmänna intressen vid prövningen av
vissa markavvattningsföretag. Det framhölls dock att vattenlagsutredningen
framlagt förslag som skulle innebära bättre möjligheter att beakta naturvårdsintressena
och kravet på skydd för vissa våtmarker. Vidare hänvisade
utskottet till den våtmarksinventering m. m. som pågick vid naturvårdsverket.
Sammanfattningsvis anförde utskottet att det borde prövas huruvida
de formella rättsreglerna på området gav utrymme för det förstärkta
skydd av våtmarker som syntes nödvändigt vid ett ökat ianspråktagande
av dessa för t. ex. ett intensifierat skogsbruk eller utvecklingen av nya
energiformer. Vad utskottet anfört med anledning av den då aktuella
motionen beslöt riksdagen sorn sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet vill med anledning av den nu behandlade motionen tillägga att
redan nu gällande regler i naturvårdslagen ger viss möjlighet att bevaka
miljöintressen m.m. i samband med t. ex. markavvattningsföretag inom
skogsbruket. Härmed åsyftas samrådsskyldigheten enligt 20§ nämnda lag.
vilken närmare beskrivits i det föregående. Av särskild betydelse i sammanhanget
är en av regeringen nyligen beslutad ändring i naturvårdsförordningen
(SFS 1979:794), som träder i kraft den I januari 1980. Denna
innebär att anmälningsplikt införs beträffande våtmarksdikning för virkesproduktion.
Den som ämnar utföra sådan dikning skall snarast möjligt och
senast två månader i förväg anmäla detta till skogsvårdsstyrelsen. Denna
skall, med eget yttrande om företagets skogliga lämplighet, överlämna
anmälan till länsstyrelsen för samråd enligt 20 § naturvårdslagen.

Enligt utskottets mening är syftet med förevarande motionsyrkande till
stor del tillgodosett genom angivna författningsändring. Lagtekniskt torde
motionsförslaget om tillståndsplikt enligt naturvårdslagen för vissa markavvattningsföretag
nödvändiggöra följdändringar i bl. a. vattenlagens bestämmelser
om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller
invallning. Inom regeringskansliet utarbetas f. n. ett förslag till ny vattenlag,
vilket avses föreläggas riksdagen redan under år 1980. Mot angivna
bakgrund har utskottet inte ansett sig böra biträda motionsförslaget. Utskottet
avstyrker således motionen 1978/79:1990 yrkandet 10 i här behandlad
del.

JoU 1979/80:19

Hemställan. Utskottet hemställer

1. beträffande skötselavtal i samband med förordnande enligt naturvårdslagen
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört med anledning av motionen 1978/
79:1439,

2. beträffande strandskydd att riksdagen avslår motionen 1978/
79:1670,

3. beträffande ökad användning av institutet naturvårdsområde att
riksdagen avslår motionen 1978/79:1990 yrkandet 10 i denna del
och yrkandet 11,

4. beträffande skyddet av våtmarkerna att riksdagen avslår motionen
1978/79:1990 yrkandet 10 i återstående del.

Stockholm den 4 december 1979

På jordbruksutskottets vägnar
EINAR LARSSON

Närvarande: Einar Larsson (c), Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Maj Britt Theorin (s)*, Börje Stensson (fp), Sven Lindberg (s)*.
Sven Eric Lorentzon (m)*, Gunnar Olsson (s), Märta Fredrikson (c),
Lennart Brunander (c), Martin Segerstedt (s), Ingvar Eriksson (m), Jan
Fransson (s), Bertil Jonasson (c) och Lars-Erik Lövdén (s)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. Skötselavtal i samband med förordnande enligt naturvårdslagen (mom. 1)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Gunnar Olsson,
Martin Segerstedt, Jan Fransson och Lars-Erik Lövdén (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”1
motionen” och på s. 7 slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning av motionen 1978/79: 1439 erinra om att det
inte finns något principiellt hinder mot kombinationen skötselavtal/förordnande
enligt naturvårdslagen och att denna möjlighet till samarbete mellan
markägaren och det allmänna också tillvaratas i alla de fall där detta anses
lämpligt. I motionen 1978/79: 1108, som innehåller motiveringen till den
här behandlade motionen 1978/79: 1439, redovisas avtal med markägaren
som ett alternativ till inrättande av naturvårdsområde. Enligt utskottets
mening måste dock tyngdpunkten i bevarandearbetet ligga på en tilllämpning
av naturvårdslagens regler om skydd av naturmiljöer; den nödvändiga
fastheten och kontinuiteten i detta arbete uppnås enligt utskottets

JoU 1979/80: 19

mening i första hand genom åtgärder som är knutna till fastigheterna och
inte genom tillfälliga avtal som tecknas med den som äger eller utnyttjar
marken i fråga. Det bör också framhållas att åtskilliga av de skötselåtgärder
som erfordras inom ett skyddsområde kan ge värdefulla sysselsättningseffekter
om de t. ex. utförs som beredskapsarbete. Med hänvisning
till det anförda föreslår utskottet att motionen avslås.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

I. beträffande skötselavtal i samband med förordnande enligt naturvårdslagen
att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1439,

2. Ökad användning av institutet naturvärdsomräde (mom. 3)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Gunnar Olsson,
Martin Segerstedt. Jan Fransson och Lars-Erik Lövdén (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Utskottet
konstaterar” och slutar med "förevarande del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det i likhet med vad som anförts i motionen 1978/
79: 1990 angeläget att skyddsformen naturvärdsomräde kommer till användning
i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. Som motionärerna
anfört är behovet att säkra markområden för rekreation, vetenskap
och kultur stort. De anslag som står till förfogande för ersättningar i
samband med inrättande av naturreservat är emellertid begränsade. Det är
därför enligt utskottets mening viktigt att naturreservat kommer i fråga
endast när utnyttjandet av marken för nyss angivna ändamål inte kan
kombineras med pågående markanvändning. I flertalet fall torde det vara
fullt möjligt att utnyttja ett markområde för t. ex. rekreation utan att ett
normalt jord- eller skogsbruk hindras. I sådana fall bör det vara självklart
att naturvårdsområdesinstitutet kommer till användning. Utskottet biträder
motionärernas yrkande att riksdagen ger regeringen till känna att
naturvårdsverket bör få i uppdrag att vidta åtgärder för ett ökat utnyttjande
av ifrågavarande skyddsform. För att understryka vikten av att naturreservat
inte kommer i fråga i här åsyftade fall bör 7 § naturvårdslagen kompletteras
med en bestämmelse som innebär att länsstyrelsen inte får utnyttja
nämnda skyddsform om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses
genom att området i stället förklaras som naturvårdsområde.

dels utskottets hemställan under 3. bort ha följande lydelse:

3. beträffande ökad användning av institutet naturvårdsområde

a) att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 1990 yrkandet
10 i förevarande del antar följande förslag till lag om ändring i
naturvårdslagen:

JoU 1979/80:19

Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 7 § naturvårdslagen (1964: 822) skall ha nedan
angivna lydelse:

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §

Område, som finnes böra särskilt
skyddas eller vårdas på grund av
sin betydelse för kännedomen om
landets natur, sin skönhet eller eljest
märkliga beskaffenhet eller
emedan området är av väsentlig betydelse
för allmänhetens friluftsliv,
må av länsstyrelsen förklaras som
naturreservat. Länsstyrelsen får
inte avsätta ett område till naturreservat,
om syftet med åtgärden i
allt väsentligt kan tillgodoses genom
att området i stället med stöd
av 19 § förklaras sorn naturvårdsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1980.

b) att riksdagen med bifall till motionen 1978/79: 1990 yrkandet 11
hos regeringen begär att naturvårdsverket ges i uppdrag att meddela
rekommendationer och anvisningar för att främja ett bättre
utnyttjande av institutet naturvårdsområde,

3. Skyddet av våtmarkerna (mom. 4)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Gunnar Olsson,
Martin Segerstedt, Jan Fransson och Lars-Erik Lövdén (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning om det angelägna i att effektivare
skyddsbestämmelser för våtmarkerna kommer till stånd snarast möjligt.
Ytterligare dröjsmål härvidlag kan innebära risker för att oersättliga
naturvärden spolieras. Som motionärerna anfört kan inte resultatet av
naturvårdsverkets våtmarksinventering eller ikraftträdandet av en ny vattenlag
avvaktas innan åtgärder sätts in för att skydda våtmarkerna. Utskottet
biträder förslaget att det i naturvårdslagen införs bestämmelser om
tillståndsplikt för sådana markavvattningsföretag som anges i motionen.

JoU 1979/80: 19

Även om smärre följdändringar i vattenlagen kan visa sig nödvändiga bör
förslag om en sådan tillståndsplikt kunna utarbetas tämligen omgående.
Under förutsättning att den nya vattenlagen kommer att innehålla tillräckligt
långtgående skyddsregler i här åsyftat hänseende bör den av utskottet
förordade regleringen kunna gälla som en temporär lösning i avbidan på
den nya vattenlagens ikraftträdande. Utskottet föreslår således att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag snarast möjligt till lagstiftning på i
huvudsak de grunder som anges i motionen 1978/79: 1990.

dels att utskottets hemställan under 4. bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen med anledning av motionen 1978/79: 1990 yrkandet
10 i återstående del hos regeringen anhåller om förslag snarast
möjligt rörande förstärkt skydd av våtmarkerna i huvudsak enligt
de grunder som anges i motionen.

Särskilt yttrande (mom. 2)

Arne Andersson, Sven Eric Lorentzon och Ingvar Eriksson (alla m)
anför:

Riksdagen fattade är 1974 beslut om nya, generellt gällande bestämmelser
om strandskydd. De tidigare reglerna innebar att länsstyrelserna förordnade
om strandskydd när detta ansågs erforderligt. Enligt vår uppfattning
skulle man även vid en återgång till detta system kunna tillgodose de
till naturvård och friluftsliv m. m. knutna allmänna intressen som man
avsåg skydda med 1974 års beslut. De tidigare reglerna fungerade också på
ett smidigare och mindre byråkratiskt sätt. Vi utgår från att regeringen med
uppmärksamhet följer utvecklingen på hithörande område och tar de initiativ
till förenklingar av regelsystemet som anses motiverade. Vi har därför
inte ansett oss f. n. böra förorda någon särskild framställning från riksdagens
sida med anledning av motionen 1978/79: 1670.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979